Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen XXXX-
Översättning: Urban Andersson
En man och en kvinna i ett äktenskap. Om dagarna är det jobb, det  är barn och det är middagar som ska lagas. Så vanligt, så vardagligt. Men om nätterna har de varandra, och något speciellt. Mannen vill att frun ska få vara fri, att hon ska få göra vad hon vill, springa de där långa joggingturerna med den andra mannen om det är något hon känner att hon vill göra. Men men…

Den som blir övergiven blir hjälplöst bunden till den som överger.

Romanen av berättad av mannen, men genom kvinnans ögon, ett rätt så speciellt tillvägagångssätt som dock fungerar i alla fall i en så här pass kort bok. Det är sorgligt också, för det är berättat från ett senare, när mannen försöker se vad som hände, se sig själv genom hennes ögon.

Och nu kan de inte längre dra sig ur det, vid någon tidpunkt har ett irreversibelt skifte ägt rum: de känner större lojalitet med varandra än med någon annan.

Jag projicerar säkert, eftersom jag har för mig att Gulliksen är Karl Ove Knaugårds vän och redaktör, men lite knausgårdska vibbar får jag av texten? Det är något med det oförskönat konstaterande, ett beskrivande av det vardagliga som ändå går bortom det vanliga. En underton av sorgsenhet. Välskrivet är det också. Sedan kan man såklart problematisera uthängandet av exfrun, för även om det här klassificeras som fiktion lär romanen vara baserad på högst verkliga händelser. Fast vem får bestämma vad man får skriva om?