Bokbloggens död – eller?

På midsommarsöndagen skrev Sincerely Johanna ett intressant blogginlägg med den dramatiska rubriken ”Är bokbloggen död?”. Läs gärna både det och de underbart många kommentarerna därunder! Enligt O och Feministbiblioteket har också funderat vidare på  ämnet.

Symtomatiskt nog fördes också en stor del av diskussionen på Facebook där Johanna länkade till inlägget, och just det är väl det största problemet i bokbloggosfären just nu, som jag ser det. Väldigt många i den en gång så livskraftiga bokbloggarmaffian har slutat blogga, än fler (mig själv inkluderat) bloggar betydligt mer sällan.

Men framför allt tror jag problemet är att folk läser inlägget men inte bemödar sig med att kommentera – framför allt inte på bloggen självt. Jag får mer kommentarer och retweets på Twitter än vad jag får på den här bloggen. Lägger jag upp bilder på böcker jag läser eller bara lånat/köpt på Instagram så får jag så gott som alltid en hel del kommentarer där också.

Och jag förstår det här, jag är precis likadan. Jag läser de där blogginläggen i readern på telefonen antingen i bussen, på lunchrasten eller möjligen sängen. Tar mig dock sällan tiden att efter det ytterligare gå i på bloggen i fråga vid en dator för att kommentera (kanske dessutom logga in först, många steg, jobbigt jobbigt).

Det finns definitivt stunder då jag funderar på ifall även den här bloggen har tjänat ut sin roll. Samtidigt känns det som ett skrämmande stort steg. Dessutom tycker jag, som så många andra som kommenterade, att de andra sociala medierna trots allt är ett komplement till bloggen. Att det må vara där diskussionen fortsätter föras, men att bloggen är basen varifrån diskussionen startade. Plus att bloggen känns mer beständig, det går lättare att söka upp gamla inlägg eller läsa i egen takt. I de andra medierna är det nu-nu-nu och konstiga algoritmer som är kung.

Vad tycker ni? Finns det ännu hopp för bokbloggarna?

Kusliga ”Hemmet”

Hemmet av Mats Strandberg XXXX
Joel är tillbaka i sin lilla hemstad. Hans mammas demens är stegrande, och till sin stora lättnad – och sorg – har han fått in henne på demensboendet Tallskuggan. Där jobbar hans barndomsvän Nina som han inte pratat med sen ungdomens svek. De kan dock inte undvika varandra särskilt länge, speciellt som mamma Monika snabbt blir sämre då hon flyttat in på hemmet.

Det här är mer smygande skräck än i Färjan, mindre uttalad. Mindre blod som spills, färre tänder som rasslar. Ändå tycker jag att Hemmet är både mer skrämmande, och enligt mitt tycke också en snäppet bättre bok. Redan det fullkomligt naturliga inger läsaren obehag; de gamla patienterna som bara har spillror kvar av sina kroppar, tankar och minnen. Vissa lever i det förgångna, vissa är helt borta, och det är svårt att veta vilket som är värre. Då något ondskefullt lägger en slöja över avdelning D, blir stämningen allmänt oroligare, men hur kan du som demenspatient få någon att förstå vad du är rädd för?

De skickliga personporträtten känns igen från Strandbergs tidigare böcker, och de tecknas med samma värme även bland vuxenblöjor och näringsdrycker. Även om Joel och Nina är huvudpersonerna, ges alla patienter självständigt utrymme utan att berättarrösterna för den delen skulle bli för många (läs och lär, Paula Hawkins!). Några små detaljer upprepas lite för många gånger, de blinkande lamporna till exempel, men det är små skavanker i ett annars helgjutet verk. Bra jobbat!

Extra plus även för ett återigen snyggt omslag, design Pär Åhlander.

Ni kan kalla mig domaren

Vet ni vad gott folk, nu kan jag äntligen gå ut med hemligheten jag pantat på ett tag: i år är jag enväldig domare/jury för Svenska Yles litteraturpris. Det är en otroligt stor ära för mig att vara påtänkt och tillfrågad, och det blir fint (om än stundvis hektiskt) att djupdyka i den finlandssvenska litteraturen det här året. Pristagaren blir offentlig fredagen den 27.10 på Helsingfors bokmässa, och tills dess blir det många böcker och pdf-dokument. Jag kan av naturliga skäl inte skriva om dem här på bloggen före priset, så det kommer tyvärr att vara lite fattigt med recensioner under de kommande månaderna, men jag kommer nog att vilja varva med lite andra böcker också + har fortfarande en del obloggat från min lässpurt här i våras. Så bloggen blir inte helt tom, jag lovar!

Här kan ni läsa en intervju med mig, och längst ner finns ljudfilen med en lite längre intervju.

Paula Hawkins och den svåra andra boken

Into the Water av Paula Hawkins XX½
Den svåra andra boken? Stackars Hawkins måste följa upp braksuccén med Girl on the Train, men tar sig vatten över huvudet – förlåt, men man är helt enkelt tvungen att använda det ordstävet med den här thrillern…

Jules kallas tillbaka till småstaden där hon växte upp, hennes syster har dött och det allmänna antagandet är självmord; att hon följt de kvinnor som hoppat ut över stupet och ner i ”the Drowning Pool”, ämnet hon ägnat de senaste åren att forska i. Trots att Jules och systern Nel knappt är on speaking terms är Jules ändå övertygad om att Nel inte hoppat utan att hon utsatts för ett brott. Just hur/varför Jules känner sig så säker på den saken blev aldrig klart för mig, och det är den första i raden av problem jag har med den här boken.

Det andra är berättarrösterna. DE ÄR SÅ JÄKLA MÅNGA. ”Jag kan tycka att en vänlig redaktör borde tagit fru Hawkins, om inte i örat så i alla fall, lite i armen tidigt här och bett henne städa upp i alla sidohistorier och skära ner antalet berättarröster sisådär 25%.” skriver Johan Zillén på Bokboxen och jag nickar instämmande. Rösterna är nämligen svåra att skilja från varandra, de är alla ganska deppiga och dessutom envisas Hawkins med att slänga in lite gamla tidsperspektiv och berättare som sedan försvinner ut ur berättelsen helt och hållet igen. Stånk och pust säger jag! Och då har jag i vanliga fall ju inget alls emot ett kollektiv av röster, men någon måtta måste det vara.

Vet inte om det är myllret av röster som gör det, en (tillfällig) bristfällighet hos Hawkins eller helt enkelt mitt humör det är fel på medan jag läser Into the Water, men jag känner liksom inget för karaktärerna? Den ena efter den andra hoppar från klippan ner i bråddjupet, folk känner inte sina barn eller blir svikna av sina kära. Men det når inte mig?

Har ni läst, vad tyckte ni?

Bokhögar, det är livet

Kolla vad jag bar hem från biblioteket igår då! Mmm, ser bra ut eller hur?
Fick nyligen frågan om jag inte någon gång tröttnar på böcker, med tanke på att jag omger mig med dem både på jobbet och på fritiden. Rimlig fråga kan man tänka, men mitt svar blev såklart ett rungande nej, om än i än mer socialt accepterad form.

Tröttna på böcker liksom? Hur är det ens möjligt?

Drömmen om en backlistförfattare

Döm om min förvåning efter läsning: jag gillade den bara medelmycket. Trodde ju jag skulle bli ett Per Hagman-fan! Gå vidare till att plöja hans backlist. Det är så härligt när man hittar en ny författare och det är sommar och lite ledigt och man kan köra på med ena boken efter den andra. Så blir det inte nu, platsen som min backlistförfattare sommaren 2017 är fortfarande ledig.

Johanna L skriver om det vi alla drömmer om speciellt inför sommaren, även om det går bra andra årstider också; att hitta ett nytt intressant författarskap där det redan finns en drös böcker att leta upp och kasta sig över. Älskar när jag lyckas introducera kunder till nya författare på jobbet, och de kommer tillbaka och köper fler böcker. Kan nästan avundas dem i den stunden, då man liksom klickat med författaren och känner att nu har man riktigt bra läsning kirrad för de kommande dagarna/veckorna. Jag vill ju gärna läsa varierat (inom min bekvämlighetszon vill säga), efter några romaner på raken längtar jag efter ett hederligt mord och tvärtom, så mina författarfrosserier har oftast varit uppluckrade med annan läsning emellan. Ibland har de kanske inte varit längre läsningar än två böcker. Men känslan vet ni, den minns man och längtar tillbaka till.

En fyrvaktares dilemma

Fyren mellan haven av M.L. Stedman XXX½
Jag läste den här ungefär då den var bioaktuell i Sverige (för övrigt ett mysterium att den aldrig kom till finländska biografer, mvh bitter) och folk instagrammade om hur de gråtit ögonen ur sig. Min kollega rekommenderade den stjärnögt även om hon varnade för att det kan vara jobbig läsning för mig som till skillnad från henne har barn. Kalla mig konstig, men de här beskrivningarna gjorde mig ivrig; jag öppnade boken försiktigt men positivt inställd till att mitt hjärta skulle kramas om och kramas ur.

Mjoo. Jag sugs förvånansvärt snabbt in i berättelsen och miljön – åh, miljön! Tidigt 1900-tal i västra Australien, Tom som kommit tillbaka från kriget till skillnad från så många andra unga män som inte gjorde det. Han tar anställning som fyrvaktare på en avlägset belägen ö, och efter en tid får han sällskap av sin unga hustru Isabel. De längtar efter barn, men får bara missfall efter missfall.

En dag spolas en liten båt iland på klipporna. Den innehåller liket av en vuxen man – och ett litet spädbarn, en flicka. Tom, den samvetsgranne fyrvaktaren är såklart på väg att rapportera det skedda, men Isabel, vars famn skriker efter ett litet barn vädjar till honom att  låta henne behålla barnet.

1914 var mest flaggor och den färska doften av uniformsläder. Det var först ett år senare som livet började kännas annorlunda – började kännas som om detta trots allt inte var en sidoattraktion i världens utkant: det var när stadens kvinnor, i stället för att få tillbaka sina älskade, söner och äkta män, började få telegram. De där papperslapparna, som lätt kunde slita sig ur ett par förbluffade händer och virvla bort i den knivskarpa vinden, som talade om att pojken de hade ammat, badat, förmanat och gråtit över, var – eller ja, inte längre var. Partegeuses intåg i världen skedde sent och var smärtsamt.

Det här är en roman om livsöden, om sorg och längtan. Om att vilja göra rätt, men att inte veta hur. Jag älskar miljön, och Toms enkla kärlek till fyren och sysslorna där. Tom och Isabels sorg är naturligtvis gripande, inte minst för mig själv som också fått vänta otåligt på  mitt barn, men jag som förväntade mig att vara snudd på uttorkad av gråt blev nog i just den bemärkelsen lite besviken. Rörande, sorgligt och ett verkligt dilemma – men inte en endaste näsduk gick åt. Om man inte förväntar sig det så tror jag att man kan tycka riktigt mycket om den här fina romanen.

Sommarläsningsenkät var det här!

Plötsligt meddelar min kalender att vi lever i juni månad. Hoppsan! Bjuder på en fyra år gammal avdammad sommarenkät från Dark Places, drottningen av sommarläseplanering i hopp om att samtidigt aktivera mina små gråa hjärnceller för att gnugga fram den optimala läshögen (med plats för biblioteksböcker, spontanköp och nostalgifynd på sommarstugan, såklart). Fyll i ni också, älskar att läsa om folks läsplaner (och se bilder på vinglande boktravar!).

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?
Before the Fall, Noah Hawley
The Girls, Emma Cline
Hemmet, Mats Strandberg
He Said, She Said, Erin Kelly
Störst av allt, Malin Persson Giolito

2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?
Är inte direkt osugen på det, men jag borde verkligen räda hyllorna och Kindlur för att lite läsa sådant jag hamstrat på mig de senaste åren…

3. Var är bästa stället att läsa i sommar?
Tänker kanske egna trädgården när ljuset silas otroligt vackert genom parasollet och barnet roar sig med att äta gräs?

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?
I bussen på väg till och från jobbet, och i sängen innan jag somnar bara jag kan få loss min fastklistrade mobil ur handen…

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?
Några, eller typ de flesta, av mina fem måsten har fått väldigt goda omdömen, men sedan hoppas jag också på att överraskas av någon bok.

6. Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?
Ööh, känns som att jag inte har så stenkoll på läget att jag kan kasta ut mig en allmängitig titel. Får återkomma!

7. Strand eller hängmatta?
Vid poolen om jag får välja!

8. Deckare eller roman?
Gärna både och, i lämpliga doser. Lite variation gör att jag uppskattar båda genrena jämlikt.

9. Favoritgenre?
Bra böcker? 😉 Beror väl lite på humöret, men sådana som känns. Bra språk, men också någon slags handling eller stämning som berör.

Månadssummering maj 2017

Nina LaCour – We Are Okay
Jo Nesbö – Törst
Shaun Tan – Ankomsten
Stina Wirsén – Du. Dikter för nyfödingar
Ulla Donner – Spleenish
Satu Rämö – Islantilainen voittaa aina
Lina Hagelbäck & Ulrika Nielsen – Ömhetsmarker
Cristel Sundqvist – Vonne och Marie
Liane Moriarty – Big Little Lies
Åsa Grennvall – Jag håller tiden
Geir Gulliksen – Berättelse om ett äktenskap
Paula Hawkins – Into the Water

Antal böcker på finska/engelska: 1/3
Antal novellsamlingar: 0
Antal ungdomsböcker: 1
Antal graphic novels: 2
Antal tunnisar/tegelstenar: 3/0
Antal böcker lästa på Kindle: 0
Sammanlagt: 12

Månadens bästa: Tolv böcker! Hur länge sedan är det inte som det hände? Och så månnga olika sorters böcker igen, kul!
Månadens sämsta: Nämen alltså mest bra grejer, någon enstaka besvikelse bara!
Månadens överraskning: Att jag hann med så många böcker (tjat tjat).
Månadens besvikelse: Paula Hawkins. Hade blivit lite förvarnad på Instagram att den boken inte riktigt falligt tidiga läsare i smaken, och det blev tyvärr även min dom. Ska skriva lite mer om (även) den inom kort hoppas jag!