Hemmet av Mats Strandberg XXXX
Joel är tillbaka i sin lilla hemstad. Hans mammas demens är stegrande, och till sin stora lättnad – och sorg – har han fått in henne på demensboendet Tallskuggan. Där jobbar hans barndomsvän Nina som han inte pratat med sen ungdomens svek. De kan dock inte undvika varandra särskilt länge, speciellt som mamma Monika snabbt blir sämre då hon flyttat in på hemmet.

Det här är mer smygande skräck än i Färjan, mindre uttalad. Mindre blod som spills, färre tänder som rasslar. Ändå tycker jag att Hemmet är både mer skrämmande, och enligt mitt tycke också en snäppet bättre bok. Redan det fullkomligt naturliga inger läsaren obehag; de gamla patienterna som bara har spillror kvar av sina kroppar, tankar och minnen. Vissa lever i det förgångna, vissa är helt borta, och det är svårt att veta vilket som är värre. Då något ondskefullt lägger en slöja över avdelning D, blir stämningen allmänt oroligare, men hur kan du som demenspatient få någon att förstå vad du är rädd för?

De skickliga personporträtten känns igen från Strandbergs tidigare böcker, och de tecknas med samma värme även bland vuxenblöjor och näringsdrycker. Även om Joel och Nina är huvudpersonerna, ges alla patienter självständigt utrymme utan att berättarrösterna för den delen skulle bli för många (läs och lär, Paula Hawkins!). Några små detaljer upprepas lite för många gånger, de blinkande lamporna till exempel, men det är små skavanker i ett annars helgjutet verk. Bra jobbat!

Extra plus även för ett återigen snyggt omslag, design Pär Åhlander.