Störst av allt av Malin Persson Giolito XXX
Årets kriminalroman 2016 och en av de nominerade till Årets bok 2017, så ni har med största sannolikhet hört talas om den här boken vid det här laget. Ni som läst, hur skulle ni kategorisera den förresten? Jag började läsa med förväntningen att det var någon slags thriller, men skulle nog efter att ha läst den säga att den är en roman som råkar utspela sig (delvis) i en rättssal.

Premisserna är alltså att Maja, 18 år, sitter häktad och nu i rättssalen, anklagad för mord och anstiftan till mord. Hennes pojkvän är död, liksom hennes bästa vän och hennes lärare. Maja hittades i det blodiga klassrummet. Vad hände egentligen?

Jag är duktig i skolan. På det där självklara sättet som får lärare att småle när man räcker upp handen, men aldrig ger en frågan eftersom man inte längre behöver bevisa något.

Kanske för att jag trodde det här var lite mer av en renodlad thriller, förväntade jag mig mer spänning och twister. Första delen av Störst av allt var också underligt seg – det var mååånga citattecken och parenteser, det passade Majas lite buttra berättarstil men var fruktansvärt tungt att läsa, hackigt liksom. Men när det kom till delarna om händelserna som ledde fram till skolskjutningen flöt det på lättare. Dock tycker jag att många av karaktärerna kändes platta – jag förstod aldrig varför Maja blev så charmad av Sebastian (pojkvännen) och inte heller hur hon ”satt så fast” i honom senare? Och alla föräldrar då, om de inte var iskalla as så hade de huvudet i det blå och ingrep inte även om de visste en hel del?

Nja alltså. Jag förstår att temat och stilen känns annorlunda än första bästa bok ur hyllorna i bokhandeln, men jag förstår nog faktiskt inte bokens enorma framgångar. Helt intressant, men som jag också skrev på Litterarum; om ni vill läsa en riktigt bra (och extremt tjock, heh) roman på (det ack så ”muntra”) skolskjutningstemat är mitt bästa tips Wally Lambs The Hour I First Believed.

Malin Persson Giolito sommarpratade förresten i P1 förra veckan, jag har själv inte lyssnat ännu, men författare brukar vara de första sommarprat jag laddar ner. Boknörd in i märgen, det är jag det.

Big Little Lies av Liane Moriarty XXX½
Moriarty säljer som smör på jobbet, så jag kände att det var dags att läsa något av henne utöver The Husband’s Secret som jag läste för drygt två år sedan. Big Little Lies är något i ropet just nu på grund av tv-serien, jag är definitivt sugen på att se den något tag, men ska nog vänta lite ännu, låta minnet radera en del av detaljerna, haha).

På skolans föräldrafest blir det dramatik – exakt vad som händer är länge oklart, för främst får man följa olika karaktärer under tiden som leder till föräldrafesten. Vackra och rika Celeste, hennes nyfikna kompis Madeline och den unga nyinflyttade ensamstående mamman Jane.

Everyone wanted to be rich and beautiful, but the truly rich and beautiful had to pretend they were just the same as everyone else. Oh, it was a funny old world.

Såklart har alla sina egna sorger och bekymmer, annars vore det här ingen bok (eller realistiskt, för den delen). Bekymren vecklas ut allteftersom boken framskrider och närmar sig klimax = föräldrafesten. Själv kan jag tycka att just festscenerna var onödigt dramatiska, jag föredrog den småputtriga småstadsdramatiken före det. Ändå ska Moriarty inte viftas bort som en författare som skriver ”bara” fluff, det finns en hel del allvarlig tematik i Big Little Lies.
Det här är ingen bok jag kommer att minnas om tjugo år, kanska inte ens om fem, men det är perfekt sommarläsning och tidsfördriv när man vill ha något småfluffigt med sting. Moriarty har dessutom en svag ton av mörk humor i sitt skrivande, det uppskattas!