Mitt i tristaste november har jag lyxen att få åka iväg till solen en dryg vecka. Underbart! Det här med att resa med en toddler är ju inte direkt samma sak som att resa som enbart par, det kan man lindrigt sagt säga, men minnen om ljuva lässemestrar lever kvar och jag packar läsning för alla eventualiteter. Hoppet är det sista som överger en!
Den glada bilden är ritad av Daniel Gray-Barnett.
Den svavelgula himlen av Kjell Westö XXXX-
En ny Westö-roman är alltid något efterlängtat åtminstone i det kulturella Svenskfinland, även på bredare front vågar jag påstå. Välförtjänt, för det är imponerande romanbyggen med minnesvärda persongallerier som Westö skapar. Ofta spänner de också över en människas livstid, eller åtminstone halva, så som läsare får man verkligen sjunka in i Westös världar när han väl bjuder in.
Berättarjaget, som lustigt nog förblir namnlöst under romanens alla 475 sidor, är en Helsingforspojke (vad annars?) som på det hyrda sommarstället i Ekenäs skärgård stiftar bekantskap med den jämnåriga rikemanspojken Alex Rabell och hans syster Stella. Som enda barn i en tystlåten familj dras berättaren till dem som ett knott mot ljuset. Först Alex då, som vän och bundsförvant framför allt under de ljuva barndomssomrarna där berättaren verkar tillbringa mera tid vid det rabellska sommarvistet än hemma vid torpet, men också under skoltiden i Helsingfors. När de är äldre tonåringar förälskar sig Stella och berättaren i varandra – en kärlekshistoria först ljuv och passionerad, sedan allt mer tärande och rentav destruktiv.
I och med de decennier som skildras är det självklart att världens skeenden smyger sig in i berättelsen – den här gången ligger fokus dock verkligen till hundra procent på just karaktärerna med det historiska blir en fond, inget mer. Berättaren, innästlad i den rabellska familjen men ändå alltid lite utanför, betraktandes, och de magnetiska Stella och Alex, blir navet för berättelsen. Viktiga karaktärer ploppar upp med jämna mellanrum, något osannolikt känner jag med tanke på hur delade känslor de har för varandra allesammans: vännen Krister, ärkefienden Joja, vännen/tröstkn*llet Linda. Ett problem jag dessutom har med romanen är att jag inte riktigt förstår dragningskraften åt någondera hållet? Berättarjaget förblir rätt färglöst och vad den kalla och stundvis utnyttjande Alex ser i honom förstår jag inte. Stella irriterar mig också där hon flänger fram genom livet, och även om kärlekshistorien där dras mot varandra och stöter bort varandra om och om igen på sätt och vis är bra beskriven, känns den stundvis väldigt återberättad och inte gestaltad. Varför denna dragningskraft, denna magnetism?
Men visst har Westö öga för karaktärer och deras växtvärk och våndor. Det är som vanligt lite melankoliskt jag slår igen boken, för nu dröjer det nog några år tills vi får läsa något nytt av Westö igen.
Down under av Johan Ehn XXX+
Det känns som att jag missar något? När jag var på bokmässan i Göteborg, hade en del bokbloggarkompisar redan hunnit läsa den här boken och berömde den. Jag var nyfiken på grund av ämnet coming of age i en lite ovanligare miljö – Nya Zeeland – men framför allt, det ska erkännas, för att boken är skriven av Mats ”Cirkeln” Strandbergs man.
Down under är en delvis självbiografisk berättelse om 19-åringen Jim som lämnar Sverige och reser till sin farbror och hans fru i Nya Zeeland för att hitta sig själv och komma bort från lilla Stockholm och människor han har sårat. Den innehåller många ingredienser som jag brukar gilla; ungdomskärlek och vuxenblivande, glimtar från en osäker liten pojkes barndom. Och jag hittar inga ”fel” på boken, förutom att den helt enkelt aldrig lyfter för mig. Jag tror nästan det är mig det är fel på och inte boken, för jag förstår inte varför jag inte känner mera. Den vilsna lilla pojken vill jag krama, men 19-åringen som är minst lika vilsen och långt borta hemifrån, honom engagerar jag mig aldrig i till fullo. Varför inte, jag förstår faktiskt inte?
I dag är det ännu i några timmar Svenska dagen här i Finland. Vad är väl då mer lämpligt än en recension av en av alla de böcker jag läste för Svenska Yles litteraturpris, en bok jag nog dessutom aldrig hade plockat upp om det inte varit för domaruppdraget, men som kom att överraska mig mycket positivt. Tematiskt tangerar den dessutom löst just det finlandssvenska.
De okuvliga av Lars Strang XXXX
Det fanns en hel del böcker jag skulle ha läst även om jag inte varit domare för litteraturpriset. Sedan fanns det böcker åt vars håll jag nog inte blickat ens ett ögonblick. De okuvliga var en sådan – baksidestexten berättade om en gripande berättelse under Stora ofreden i 1710-talets Österbotten. Gäsp och hjälp! tänkte jag men började tappert läsa – och snacka om att bli överraskad! Redan från de första sidorna rycktes jag med, och det fortsatte genom hela boken.
Läsaren får alltså följa två bröder under Rysslands invasion av Finland/Österbotten. Henrik väljer att fly(tta) med familjen, inklusive hans lite-för-modig-för-sitt-eget-bästa-dotter Kajsa som är ett av berättarperspektiven, till Sverige och försöka klara sig där. Brodern Abraham och pappan Anders vill inte lämna sitt hemman, utan tror på att ryssen snabbt kommer att dra snabbt förbi och att de kan gömma sig under tiden.
Det visar sig att båda bröderna får det rejält svårt på olika sätt. Svårigheter att hitta mat och boende, att hålla familjen trygg och vid gott mod. Sättet karaktärerna talar med varandra är självklart lite ålderdomligt, men berättelsen berättelsen flyter smidigt på och jag läser ivrigt. Lite historia lär jag mig på köpet! Utan att gå in på några detaljer, hade jag kanske önskat lite mera utveckling/action för ens några av karaktärerna. Samtidigt tycker jag det var fint skildrat att de också hade många stora och små funderingar och bekymmer, alla var inte bara tappra hela tiden. Mycket mänskligare så.
I intervjuer om domarskapet har jag lyft fram den här boken som en positiv överraskning, en bok jag nog aldrig hade läst annars. Roligt att jag gjorde det! Och för att förtydliga rubriken; jag har inte fördomar mot historiska romaner per se, det är bara inte riktigt min genre. Förutom här då!
Blå villan av Eva Frantz XXX½
Direkt ett år efter debuten Sommarön, återvände Eva Frantz med en ny och mer renodlad deckare, den första i en planerad serie om polisen Anna Bladh och hennes manliga kollega Rolf Mårtensson. De får ta sig an ett våldsamt överfall på bloggaren Becca i den blåa villan; hennes son har nämligen hittat henne medvetslös i köket och begett sig ut för att söka hjälp. Men vem kan ha velat en lifestylebloggare illa?
Eva Frantz beskriver ett modernt och trist fenomen; hatet och nättrollen i kommentarsfälten och det spott och spe (lifestyle)bloggare får utstå. Jag uppskattar också tankegångarna Beccas estranged husband har om hennes bloggande – hur han känner sig utanför och inte inkluderad i hennes perfekta pittoreska lilla värld. Det här är välskildrat utan att bli klichéartat.
Däremot känns den kvinnliga polisens viktnojor/trista kläder/hopplösa man som något vi läst (alldeles för) många gånger förut. Turligt nog är det här alltså den första boken, så det finns utrymme för Anna Glad (och författaren) att utvecklas.
Krocken mellan stundvis extremt hurtiga repliker och sedan de hemskheter framför allt den lilla femåringen Bruno får utstå blir onödigt hård, och en stor del av alla pusselbitar faller på plats bara på några sidor. Nu verkar det dock som att jag bara listar skavanker efter varandra, samtidigt som det är ett faktum att jag helt klart kommer att läsa vidare i serien. Vad kommer den lilla småstaden att bjuda på för hemskheter till näst?
Att minnas de hädangångna… 😉
Lars Strang – De okuvliga
Martina Moliis-Mellberg – 7
Fredrik Backman – Vi mot er
Riley Sager – Final Girls
Ellen Ekman – Lilla Berlin 5 . Netflix och chill
Marcus Stenberg – Jag har inte råd
Antal böcker på finska/engelska: 0/1
Antal novellsamlingar: 0
Antal ungdomsböcker: 0
Antal graphic novels: 1
Antal tunnisar/tegelstenar: 2/0
Antal böcker lästa på Kindle: 0
Sammanlagt: 6
Månadens bästa: Jag har inte råd. Ska försöka skriva ihop någon slags recension som ger den rätta.
Månadens sämsta: What now, det var inget imponerande antal detta?! Däremot hade jag lyxen att läsa enbart bra böcker!
Månadens överraskning: Kanske att jag inte direkt vräkt i mig böcker jag nu ”får” läsa när domarskapet är över. Kanske lite läsmatt?
Månadens besvikelse: Måste säga att jag inte förstår varför det ska komma ytterligare en tredje bok om Björnstad hockey, Backman kunde gott ha slutat med den andra boken (Vi mot er). Ska skriva också om den vad det lider!
Bokbabbel 