Quirky feministisk internatskoleskildring

The Disreputable History of Frankie Landau-Banks av e. Lockhart XXXX
IMG_6109_2Frankie går på den exklusiva internatskolan Alabaster, och det andra året börjar annorlunda än det första. Dels är hon inte längre sin populära äldre syster Zadas skyddsling/skugga, och dels har hon vuxit på både höjden och i bh-storlek, vilket plötsligt får skolans killar att titta efter henne. Speciellt Matthew Livingston, den snyggaste av dem alla. I samma veve får Frankie även nys om skolans hemliga – och enbart manliga – sällskap och ifrågasätter direkt detta.

[…] but it was part of their mission as a secret society -as it is part of the mission of all secret societies, actually – not to be entirely secret. To be a mystery about which people know just enough to wonder what else there is to know, so that membership in the society holds a certain chachet. If no one knows anything about the society, it is infinitely less exciting to be involved in it, right?

Boken med den långa och krångliga titeln är, liksom sin huvudperson, en rolig, lite nördig och för att vara amerikansk YA (?), förvånansvärt uttalat feministisk bok. Förutom det charmiga faktum att romanen utspelar sig på en internatskola, vilket får en aka-porrvurmare som jag själv att slicka mig om munnen, är boken i sin humoristiska approach och synbart lättlästa ton ändå en bok om makt. Makttemat kretsat mycket kring synlighet – både hur Frankie själv syns och inte syns som snygg tjej och hur det hemliga sällskapet kan agera så gott som obemärkt på skolans marker, men också hur Matthew och hans bästa vän Alpha (!) ignorerar folk som inte är viktiga för dem (se även Fiktioners recension för vidare resonemang på temat, observera dock att hon avslöjar mer om bokens handling än jag).

e. Lockhart är namnet bakom den hypade sommarboken with a twist, We Were Liars, men frågan är om hon inte skrivit en än viktigare bok med The Disreputable History of Frankie-Landau-Banks. Klart är i alla fall att jag kommer hålla noga koll på vad hon skriver i framtiden!

”Belzhar” (och #boblmaf)

Belzhar av Meg Wolitzer XXXX-
belzharSååå, det blev då alltså så att jag en ledig morgon då jag vaknade alldeles för tidigt, steg upp och klickade hem Belzhar till min Kindle. Gott så! Den var precis det JohL utlovade i sin recension på Bokhora: en spännande och överraskande ungdomsbok där litteraturen (Sylvia Plath!* Varför har jag inte läst henne?) har stort fokus och man dessutom får sig en dos aka-porr som bonus. Citatet nedan fick mig dessutom att associera till #boblmaf, den där stora gruppen av människor man lärt känna via den gemensamma kärleken till böcker, men som man sedermera kommit att prata om så mycket mer om. Böcker, alltid böcker, men också allt från nagellack och semestrar till större privata sorger och glädjeämnen. Books light the fire:

[…] the way they talk about books and authors and themselves. Not just their problems, but their passions too. The way they form a little society and discuss whatever matters to them. Books light the fire […]

Belzhar är uppbyggd så att man förstår att det ska komma en rejäl vändning, men vilken den är kan man definitivt inte gissa sig till. Några saker kan jag invända mot, som den totala bubblan de går inför på internatskolan The Wooden Barn, och att det efter initiala små svårigheter blir väldigt myspysigt mellan alla och envar av lärarna och eleverna Jam, huvudpersonen, interagerar med. Liksom faktiskt inga skavanker alls, trots att vi pratar om tonåringar som är långt borta hemifrån och som dessutom kommit till skolan enbart för att de alla bär på problem av olika slag. Just den aspekten känns därför mindre realistiskt än hela dagboksspåret tycker jag. Men på det stora hela en väldigt trevlig läsning, som jag absolut kan se t.ex. nystartade Lavender Lit eller liknande förlag plocka upp.

*) Belzhar står bland annat för en ordlek härrörandes ur Plaths självbiografiska roman The Bell Jar/Glaskupan. Den åkte upp på den kilometerlånga Vill läsa-listan senast nu!

Tadaa: Tartt!

The Secret History av Donna Tartt XXXX-

Hon berättar att lärare i klassiska ämnen på amerikanska universitet fortfarande kommer fram och tackar henne för att hon räddat deras fakultet, som hade hotats av nedläggning före ”Den hemliga historien”.

– SvD 18.5.2014

Donnas och min historia går långt tillbaka. Jag köpte boken redan sommaren 2011, och bokbloggarmaffians påtryckningar för att få mig att läsa denna kultbok har varit legio. I slutet av augusti meddelade jag sedan att jag äntligen gjort det, och se bara på bloggens statistik den dagen!

Screen Shot 2014-09-02 at 13.42.08Och vad tycker jag då, om denna moderna kultklassiker som får så många bokbloggare att andas in häftigt och med fuktglansiga ögon säga Åh, den har jag läst x gånger, där x oftast är ett tal mellan 5 och 20? Jodå, visst är det trevlig läsning, bra läsning. Visst vandrar jag sida vid sida med Richard Papen där andas in frisk Vermontluft och förundras av färgen på trädenas löv. Visst finns det citat som får också mitt hjärta att bulta snabbare:

”The Furies,” said Bunny, his eyes dazzled and lost beneath the bang of hair.
”Exactly. And how did they drive people mad? They turned up the volume of the inner monologue, magnified qualities already present to great excess, made people so much themselves that they couldn’t stand it.”

sec3Men den är också lång – och de där karaktärerna är inte särskilt trevliga va? Kanske har förhandsförväntningarna varit för höga och min bild av denna aka-porrens alma mater för högt uppskruvade – för sist och slutligen tycker jag inte de vandrar runt på universitetsområdet eller sitter och doppar pennor i bläckhorn särskilt mycket. Mest är de berusade, och någon är i gräl med någon annan. Det är kanske min största invändning mot The Secret History, att det inte bara är jag som är tveksamt inställt till karaktärerna, de verkar ju heller inte gilla varandra? Har kanske lite lösa förbindelser i hemlighet också, till höger och vänster, alla dessa spänningar under ytan. Ändå håller de stenhårt ihop som grupp, nä vet ni, det känns rätt främmande för mig.
Jag har läst, och jag har till stor del gillat. Stjärnögd är jag dock inte, och varför ni läst om boken tjugo gånger förstår jag nog inte heller. Men så är jag ju heller ingen omläsare.

Frenchs fempoängare

The Secret Place av Tana French XXXXX
secÅh, känslan alltså, av att läsa en hett efterlängtad bok och till sin glädje och lättnad upptäcka att den inte bara motsvarar utom dessutom överträffar ens förväntningar! Tomheten och samtidigt den lyckliga känslan som följer efter att ha slagit igen pärmarna om något så fantastiskt. Jag talar naturligtvis om The Secret Place, Tana Frenchs femte fristående thriller om Dublin Murder Squad. Och HÄPP du thillerfobiker som vände bort blicken när ordet ”polis” dök upp – den här berättelsen må ha ett mord som grundramar, men åh vad mycket mer än det den är. Till att börja kan den ju konstateras utspela sig på en internatskola – mm, nu blev ni kanske lite intresserade va? Akaporrens dragningskraft går inte att förneka..!
Berättelsen utspelar sig parallellt i nutid och kring det som hände ungefär ett år tidigare, då Chris Harper från den intilliggande pojkskolan hittades död på flickskolan St Kilda’s. På St Kilda’s finns en anslagstavla, en ”secret place” där flickorna får hänga upp bekännelser och tankar om förälskelser för att lätta sitt hjärta, och där hittar Holly Mackey (dotter till polisen Frank Mackey känd från Faithful Place) en morgon en bild på Chris med texten I know who killed him. Inskjuten replik: senast när man läser beskrivningen av den där anslagstavlan och vad flickorna satt upp där är man fast! Det där kortet där någon skurit ut silhuetten av någon som sitter bakom ett insnöat fönster och skriker att ingen ser henne som hon egentligen är – mitt hjärta brister.

Holly för lappen till polisen Stephen Moran som hon känner från ett fall som vittne, och tillsammans med fallets ansvariga polis, Antoinette Conway, åker Moran ut till internatskolan. Försiktiga frågor blir allt intensivare i den ”låsta rummet”-miljö skolan utgör, och bara samspelet mellan Moran där han försöker imponera på Conway utan att verka som en uppmärksamhetstörstande hundvalp är fantastisk läsning. Även hans blick och snabba analyser av de åtta flickor, två konkurrerande ”gäng”, som hade haft möjlighet att lägga upp lappen på anslagstavlan är fantastiska; den bitchiga ledarfiguren, den dumma, den känsliga, den som skulle göra vad som helst för sina vänner…

Och sedan då det andra tidsspåret, det äldre. Det som räknar ner hur många månader och veckor Chris Harper fortfarande har kvar att leva, och som samtidigt handlar om så mycket annat, rentav.. viktigare saker? Om vänskap och flickskap, om kroppslighet, om makt och kärlek, om svek. Det är så träffsäkert beskrivet, så vackert satt på pränt, så bitterljuvt att läsa:

She wants to leap up and do a handstand, or get someone to race her fast and far enough to wreck them both: anything that will turn her body back into something that’s about what it can do, not all about how it looks.

Helena drar paralleller till Megan Abbots The Fever, jag håller med men tycker även att de teman Anna-Karin Palm tangerar med sin senaste novellsamling Jaktlycka är starkt närvarande också i Tana Frenchs text.

This mix of roaring rage and a shame that stains every cell, this crawling understanding that now their bodies belong to other people’s eyes and hands, not to them: this is something new.

Jag är helt andlös faktiskt. Hoppas å ena sidan att så många som möjligt ska hitta denna pärla till bok, klappar å andra sidan på mitt eget hundörade exemplar och tänker att någon kanske kommer att tycka att den är lite lång(sam). Kanske inte kommer att ha min fantastiska läsupplevelse. Stackars dem!

Övernaturlig thriller med inslag av aka-porr och höstmelankoli

The Raising av Laura Kasischke XXXX+
raising

No one escaped the mortality of autumn.

Scen: ett hotellrum i Thailand, vi ligger ovanpå den förvånansvärt bekväma sängen med en första antydan till solbränna på den vinterglåmiga nordiska huden och jag tar upp det för solsemestrar något otypiska samtalsämnet döden. För att jag läser The Raising alltså, som på någon jäkla vänster lyckas med konststycket att på ett snyggt sätt kombinera ämnen som död, aka-porr, föräldraskap, besatthet, frustration och övernaturlighet – utan att det för den delen bli varken rörig eller tematyngd. Det flyter på så bra mellan de olika karaktärerna som tangerar varandra genom Nicole, den döda collegeflickan. Faktiskt så bra att jag nu, när jag ska skriva den här recension faktiskt är tvungen att tänka efter att det verkligen är frågan om en och samma bok, att jag inte har rört ihop den med någon annan bok jag insöp där medan solen värmde min hud. Men nej, en och samma, en bok som lyckas vara spännande, engagerande, sorglig och samtidigt liksom… rolig i sina smarta formuleringar.

Nicole, and girls like her, did usually sound excited, or alarmed, or semihysterical, when they weren’t. It was something about the hard vowels and the crisp consonants and the way most of their sentences ended with ”you guys!”.

Lite lite grann tappar boken mot slutet, men på det stora hela är det en välhållen helhet med intressanta karaktärer och jag tycker det finns många i bokbloggosfären som borde försöka få tag på den här boken så snart som möjligt. Har jag övertygat er redan? Brassar ännu på med ett höstcitat för säkerhets skull, sådana brukar få åtminstone mig på fall:

As always, the change from late summer to actual autumn brought back for Shelly every September of her life – the dust swirling around her kindergarten desk, bobby socks and shiny shoes, straight through to her last year of graduate school […] What, she wondered, was September like for people who didn’t work at an educational institution? Did the melancholy reminiscence of September simply skip them?

Tusen tack till Lingonhjärta som öppnade mina ögon för den här boken!

Bolton, mon amour

Dead Scared av S.J. Bolton XXXX+
Aldrig har väl #boblmaf läst ett icke-recensionsexemplar så synkroniserat? Och därefter recensionerna i rask takt: plopp, plopp, plopp. Men hon har ju ett sug, Bolton, och efter Now You See Me vill man genast ha mer! Även denna gång är ses Lacey Flint i huvudrollen, och det dyker även upp bekantingar från tidigare böcker, ett metagrepp jag verkligen gillar men som kan vara lite problematiskt för er som ännu inte läst Blood Harvest (varför det, frågar man sig, Inky Fingers och jag försökte ju verkligen föra kampanj för henne redan på våren? Fast å andra sidan avundas jag er som har fler än en Bolton-bok kvar oläst, själv ska jag lägga band på min iver och dra ut på lyxen lite längre).

Anywhoo, Dead Scared då. Faktiskt ännu mer bladvändarvänlig och skrämmande än Now You See Me tycker jag (drömmarna! Clownerna!), och det säger ju en hel del. Bolton använder troget den där magiska ingrediensen där man som läsare, i likhet med karaktärerna i boken, börjar tvivla på vad som riktigt händer. Och det är alltså så spännande att jag nästan glömmer bort att njuta av att det utspelar sig på ett universitet, nämligen Cambridge, aka-porrens högborg! Lite onödigt mycket tjatas det om Joesburys turkosfärgade ögon, men annars: loved it!

Carol Goodman – en checklista

The Drowning Tree av Carol Goodman XXX½
[x] Aka-porrmiljö, universitet
[x] Ensamstående kvinna som bor i ett speciellt hus nära universitetet
[x] Dotter som dock är behändigt frånvarande under största delen av romanen
[x] Komplicerat förhållande till dotterns pappa
[x] Tillbakablickar till det förflutna
[x] Referenser till konsten
[x] Namedroppande av uttryck på latin/grekiska/franska
[x] Mystiska dödsfall
[x] Snygg polis

Nu är det här inlägget kanske lite fräckt mot Carol Goodman. Men man kommer inte ifrån att hon följer sin mall (härmed ”avslöjad” av mig som nu läst tre av hennes böcker) troget från bok till bok. Det man dock inte heller kommer ifrån är att jag gillar det jag läser, och att jag vill ha mera. Den här boken var dock den hittills sämsta av Goodman-böckerna, rekommenderar Arcadia Falls och framför allt The Lake of Dead Languages mer!