The Disreputable History of Frankie Landau-Banks av e. Lockhart XXXX
Frankie går på den exklusiva internatskolan Alabaster, och det andra året börjar annorlunda än det första. Dels är hon inte längre sin populära äldre syster Zadas skyddsling/skugga, och dels har hon vuxit på både höjden och i bh-storlek, vilket plötsligt får skolans killar att titta efter henne. Speciellt Matthew Livingston, den snyggaste av dem alla. I samma veve får Frankie även nys om skolans hemliga – och enbart manliga – sällskap och ifrågasätter direkt detta.
[…] but it was part of their mission as a secret society -as it is part of the mission of all secret societies, actually – not to be entirely secret. To be a mystery about which people know just enough to wonder what else there is to know, so that membership in the society holds a certain chachet. If no one knows anything about the society, it is infinitely less exciting to be involved in it, right?
Boken med den långa och krångliga titeln är, liksom sin huvudperson, en rolig, lite nördig och för att vara amerikansk YA (?), förvånansvärt uttalat feministisk bok. Förutom det charmiga faktum att romanen utspelar sig på en internatskola, vilket får en aka-porrvurmare som jag själv att slicka mig om munnen, är boken i sin humoristiska approach och synbart lättlästa ton ändå en bok om makt. Makttemat kretsat mycket kring synlighet – både hur Frankie själv syns och inte syns som snygg tjej och hur det hemliga sällskapet kan agera så gott som obemärkt på skolans marker, men också hur Matthew och hans bästa vän Alpha (!) ignorerar folk som inte är viktiga för dem (se även Fiktioners recension för vidare resonemang på temat, observera dock att hon avslöjar mer om bokens handling än jag).
e. Lockhart är namnet bakom den hypade sommarboken with a twist, We Were Liars, men frågan är om hon inte skrivit en än viktigare bok med The Disreputable History of Frankie-Landau-Banks. Klart är i alla fall att jag kommer hålla noga koll på vad hon skriver i framtiden!
Men den är också lång – och de där karaktärerna är inte särskilt trevliga va? Kanske har förhandsförväntningarna varit för höga och min bild av denna aka-porrens alma mater för högt uppskruvade – för sist och slutligen tycker jag inte de vandrar runt på universitetsområdet eller sitter och doppar pennor i bläckhorn särskilt mycket. Mest är de berusade, och någon är i gräl med någon annan. Det är kanske min största invändning mot The Secret History, att det inte bara är jag som är tveksamt inställt till karaktärerna, de verkar ju heller inte gilla varandra? Har kanske lite lösa förbindelser i hemlighet också, till höger och vänster, alla dessa spänningar under ytan. Ändå håller de stenhårt ihop som grupp, nä vet ni, det känns rätt främmande för mig.
Tja. Jag gillar alla referenser till litteratur och konst som strös ut längs med bokens lopp, och visst är den ju rätt snabbläst, denna högväxlade urban fantasy. Men jag rycks aldrig med riktigt ordentligt, får inte alls samma uppslukande andlösa läskoma-känsla som av Carol Goodmans vanliga böcker. Tydligen har Carol och Lee bestämt sig för att fortsätta sitt samarbete, uppföljaren The Watchtower utkom i augusti. Jag har noterat att den finns på biblioteket och det är inte omöjligt att jag – eftersom det blir något av en tic att läsa vidare i en bokserie även om man inte är stjärnögd, vad ska man kalla den åkomman? – lånar hem den någongång. Men den ligger absolut inte högst upp på prioritetslistan.
Bokbabbel 