Carol Goodman & Lee Carroll

The Lake of Dead Languages av Carol Goodman XXXX-
Det var för höststämningen jag började läsa den här boken, och höststämning fick jag. Eller stryk höst förresten, det var stämning jag fick. Jisses vad duktig hon är på det, den goda Carol!
De sista darrande(?) dagarna på den gamla domänen recenserade jag min första Goodman-bok, Arcadia Falls. Likheterna mellan den och The Lake… är slående, inte bara har vi en internatskola i upstate New York (hej aka-porr!), vi har också en en kvinnlig huvudperson som börjar som lärare i ett lite ovanligare ämne (folklore vs latin) och som bor med sin dotter i en stuga på skolans egendom. Hmm. Lägg sedan till en skollegend och en historia som verkar vilja upprepa sig och mönstret är komplett. Men! Handlingen till t.ex. Tana Frenchs Okänt offer/The Likeness eller valfri bok av Haruki Murakami låter ju också fånig när man försöker beskriva dem, men dem har ni ju gillat, va? Nu säger jag inte att intrigen i The Lake… var världsomvälvande, för det var den inte. Men språket och stämningen har helt egen klass, det känns som om var och varannan sida innehåller meningar som ”but then the book falls open to a page marked with a dried maple leaf, its once vibrant scarlet faded now to palest russet”. Och det faller jag för, och gör att jag ursäktar att det nog blir lite väl mycket springande runt/i/på den där sjön. Det gör också att jag, efter att jag slagit igen boken (eller egentligen redan medan jag läser den), kontrollerar diverse nätbokhandlar för att kolla upp resten av böckerna i Carol Goodmans produktion. Det här är böcker jag vill ha hemma, i hyllan eller på Kindle. Böcker inte att låna från biblioteket, utan att kunna plocka fram precis då jag känner för det, om jag så är sjuk & ynklig, aka-porrsugen eller bara inställd på ett dygns totalt uppslukande läskoma.

Och, eftersom Lee Carroll är en pseudonym för ovannämnda Goodman och maken Lee Slonimsky, följer i samma bautablogginlägg en recension av resultatet av deras första samarbete:

Black Swan Rising av Lee Carroll XXX+
Garet James jobbar som smyckesdesigner i ett finanskrisdrabbat New York. Konstgalleriet hon och hennes pappa driver står på ruinens brant, och på väg hem från ett möte på banken hamnar Garet av misstag in i en antikvitetsaffär där hon hittar ett silverskrin med samma emblem som på smycket hon fått av sin mamma. Det visar sig att skrinet är en portal mellan två dimensioner, och att Garet har ärvt titeln Watchtower, väktaren mellan dessa två dimensioner. Allt medan onda demoner sveper in New York i en dimma blir Garet motvilligt tvungen att lära sig magiska krafter för att bekämpa demonerna.Tja. Jag gillar alla referenser till litteratur och konst som strös ut längs med bokens lopp, och visst är den ju rätt snabbläst, denna högväxlade urban fantasy. Men jag rycks aldrig med riktigt ordentligt, får inte alls samma uppslukande andlösa läskoma-känsla som av Carol Goodmans vanliga böcker. Tydligen har Carol och Lee bestämt sig för att fortsätta sitt samarbete, uppföljaren The Watchtower utkom i augusti. Jag har noterat att den finns på biblioteket och det är inte omöjligt att jag – eftersom det blir något av en tic att läsa vidare i en bokserie även om man inte är stjärnögd, vad ska man kalla den åkomman? – lånar hem den någongång. Men den ligger absolut inte högst upp på prioritetslistan.

Dekadent aka-porr

The Lessons av Naomi Alderman XXX½
James börjar studera fysik vid Oxford, detta mytomspunna lärosäte som han drömt om och hans storasyster pratat om. Men det blir inte riktigt som han tänkt sig. Det är svårt att gå från att ha varit bäst i klassen till att vara omgiven av en massa andra smarta människor. James har också svårt att hitta vänner, ett sammanhang han känner sig hemma i. Tills han träffar den stenrike Mark och hans gäng. Snart flyttar alla sex på ett väldigt Okänt offer-aktigt sätt ut till ett stort hus där det blir dekadenta fester och för James del även ett förhållande med den lojala Jess.
Trots att jag älskade scenerna med det dekadenta husboendet i Tana Frenchs Okänt offer, lyfter The Lessons för mig först halvvägs in i boken då vännerna flyttar ut ur huset och börjar sina egna liv. Det är då livet gör sig påmint, och den en gång så tighta kamratgruppen måste ompröva sina lojaliteter och fundera över varför de egentligen umgicks. Mark snurrar vidare längs sin destruktiva väg och James svansar efter. Han är smart James, och tänker en hel del, men ändå får han hundvalpstendenser kring både Mark och Jess (trots att sistnämnda egentligen är en väldigt lojal och/eller uppoffrande människa). Intressant det där.