Kategoriarkiv: antologi

Vardagshjältarna

Publicerad den av
Svara

Vardagshjälte 24/7 av Anki Westergård & Malin Wikström (red.) XXX½
Säg den skrivande finlandssvensk som inte har varit med i en antologi..! Men när det en gång gäller bra/intressanta/viktiga ämnen som t.ex. barnlöshet eller nu, ensamstående föräldrar, fungerar antologiformen onekligen utmärkt. Vardagshjälte 24/7 är en alldeles nyutkommen samling av sexton texter, fyra skrivna av en man och resten av kvinnor. Något som redaktörerna i förordet påpekar troligen är ganska representativt för fördelningen ute i samhället överlag. Själv gillar jag framför allt skribentspridningen vad gäller ålder, antal barn, orsak till att de är ensamstående föräldrar. Skilsmässa är väl den vanligaste orsaken, men här finns också dödsfall och de som valt att skaffa barn på egen hand representerade. Genomgående handlar det om önskan efter vuxenprat och egentid, tack till stödtrupperna i form av föräldrar och vänner, utvecklande av simultankapacitet. De manliga skribenterna beklagar sig över att samhället verkar tro att de inte kan ta lika väl hand om sina barn som en kvinna/mamma, de kvinnliga har fått rycka sig i nacken och lära sig alla de där ”manliga” uppgifterna i hushållet. Samtidigt genomsyrande texterna: en benhård förvissning om att det är bra som det är. Ofta tungt ekonomiskt ja, men ofta var skilsmässan nödvändig då förhållandet gnagts sönder. Och barnet/barnen väger ju upp så gott som allt det där: lyckan när de lär sig cykla, när de ger dig en extra hård kram. Närheten du får till dem när det bara är ni.

Vissa av texterna är mer personliga, andra reflekterande på ett mer allmänt plan. Och det är både förståeligt och naturligt, skribenterna har alla olika – och mycket privata! – erfarenheter som de har rätt att dela med sig på det sätt de finner lämpligt. Min enda lilla invändning blir att jag gärna hade sett lite mer av barnen. Jag förstår att skribenterna vill skydda dem, barnen har inte själv valt att vara med i antologin. Men jag efterlyser lite fler konkreta situationer, i stil med scenen där Mathias barn gungar på gården vid det nya hemmet som de tillsammans varit och tittat på. För det är ju just de där barnen, och de där scenerna, som gör skribenterna till hjältar.
Vardagshjältarna har också en blogg!
Rec.ex från Schildts & Söderströms.

Intressant och provocerande

Publicerad den av
Svara

Happy Happy av Maria Sveland och Katarina Wennstam (red.) XXX½
Happy Happy är en antologi om skilsmässor, där bidragen är skrivna av enbart kvinnor och där tonen/budskapet är enhetligt: dessa kvinnors liv har blivit bättre efter skilsmässan. Och jag känner mig så oerhört tudelad kring detta. För ja: för många människor (kanske speciellt kvinnor, om man får tro statistiken), kan en skilsmässa komma att bli det bästa beslutet av diverse orsaker. Familjevåld, eller helt enkelt att man vuxit ifrån varandra och bara skaver mot varann så att alla är olyckliga (inklusive eventuella barn). Även så här under mitt första år som gift är jag helt för skilsmässor i de fall där de ”behövs”. Både mina mor- och farföräldrar var skilda (ovanligt i den generationen!), och med tanke på hur olika de var som människor hade jag, som aldrig upplevt dem som gifta, oerhört svårt att ens föreställa mig dem tillsammans. MEN, och det här är ett stort men. Det jag har svårt med i Happy Happy är den något glättiga tonen där skribenterna tycker att det här nog är det bästa som har hänt dem. Kanske känns det så, långt efteråt och med facit på hand, men det där att man som vän till någon som skilt sig inte skulle få beklaga det skedda gör mig förbryllad. Jag tycker absolut inte att skilsmässor ska vara något tabubelagt ämne, eller att man som vän till den skilda ska älta det hela i det oändliga. Men ändå. En skilsmässa är ju ändå ett slut, en saga som inte tog den vändning man hade önskat, förhoppningar som grusades. Aldrig ett personligt misslyckande, men en sorg över att det inte blev som man hade tänkt sig den där dagen man stod framför prästen/magistratssnubben och lovade varandra evig kärlek.

Jag tycker definitivt att det här är en läsvärd bok. Och missförstå mig inte, jag önskar mig inte en bok där man frossar i skilsmässosorg. Jag tycker bara att fina detaljer som treåringen som ville köpa en tandborste åt pappa även om han flyttat hemifrån (en detalj även Helena  fastnade för) inte tillåts bränna till ordentligt, utan snabbt sopas under mattan med konstateranden om det ljuva varannan vecka-livet.

Utan

Publicerad den av
15

Utan. Om barnlöshet och barnfrihet av Mikaela Sonck (red.) XXX½
Utan är en rätt tunn antologi med ett desto viktigare budskap. Här skriver tolv kvinnor om sitt liv utan barn – antingen frivilligt eller högst ofrivilligt. Jag tyckte först att det var rätt underligt att kombinera texter av kvinnor som gjort sitt allt för att uppfylla en av sina högsta önskningar – ett barn – och texter av kvinnor som frivilligt har valt att inte skaffa barn. Alla passar de ju dock in under den fina titeln Utan, och de flesta har varit tvungna att stå ut med nyfikna frågor, menande blickar på magen (seriöst people, sluta med sådant där, det är ju sjukt fräckt!) och att vara tvungen att förklara/försvara sig själv och sin situation eller sitt val.

Även om det här ämnet förhoppningsvis (!) inte berör mig är det gripande läsning. De fruktlösa försöken att få barn, de efterlängtade barnen som kommer eller inte kommer, ens livs viktigaste samtal från socialarbetaren som berättar att det finns ett foster-/adoptivbarn åt en. Som alltid när det gäller antologier/textsamlingar finns det texter som tilltalar mig mer och mindre. Men intressant är det hela tiden, både de enskilda kvinnornas berättelser, och de frågeställningar boken väcker. Hur viktig roll spelar barn för kvinnorollen (ursäkta det förlegade ordet)? Kan man vara en familj även om man inte har barn? Och om man inte kan få egna barn, vill man då hänga mer eller mindre med andras?