En skogsfinne på lavaön

Islantilainen voittaa aina. Elämää hurmaavien harhojen maassa av Satu Rämö XXXX½
Okej det här händer ju inte jätteofta, att jag läser non fiction och dessutom på finska! Min kollega hade dock skrivit väldigt ivrigt om den i läsdagboken vi har på jobbet (hjärta!), och förlåt islänningar att jag exotiserar ert hemland men den där karga trädlösa svarta ön, nog är den ett fascinerande ställe!

Satu Rämö är på resa i Island och förälskar sig i en islänning som hon sedermera flyttar ihop och får barn med. Det här är både en personligt hållen introduktion till Island, som en självanalys kring hur det är att bosätta sig i en annan kultur än den man vuxit upp med. Och med ett (helt) annat språk – älskar den här liknelsen med magsjuka (!) om hur ens personlighet saknar skärpan när man inte behärskar ett språk man måste tala:

Kielitaidon puute on kuin vatsatauti. Se vie energiaa ja leikkaa särmää omasta persoonallisuudesta, se muuttaa olon rapistuneeksi seinäkukkaseksi.

Lite väl långt kapitel om finanskrisen kunde jag tycka, även om det nog var ganska hisnande att läsa även för en icke-finansutbildad läsare. Några upprepningar hade kunnat skalas bort, och så vill jag framhålla att man inte erhåller Nobelpriset i litteratur för en enskild bok utan för ett helt författarskap, trots att Rämö påstår motsatsen om Laxness. Men det är petitesser, det här är en väldigt behagligt skriven bok om en fascinerande plats. Jag blir både ressugen och liksom.. glad? Varje del i boken är dessutom namngiven efter isländska uttryck/ordstäv; min favorit var helt klart ”rúsínan í pylsyendanum”!

Jag har besökt Island en gång. Min pappa fyllde jämnt då, och i år fyller han jämnt + 10. Den här gången åker vi till Mallorca, och även om jag ser oerhört mycket fram emot den resan tror jag inte att den ön kommer att fascinera mig på samma sätt som Island gjorde. Däremot hoppas jag att där kommer att vara varmare… Visste ni att medeltemperaturen i Island är fyra grader?

Annonser

Dagbok ur en sorg

Dagbok från ditt försvinnande av Malin Lagerlöf
dagbfMen alltså jag är så dålig på att läsa och framför allt recensera memoarer, non-fiction! Lagerlöf skriver om hur hennes man försvann från på en jobbresa där han var och rekognocerade platser att filma på. Hur hon blev ensam kvar med deras tre barn, varav den yngsta bara tre månader gammal. Och det är hemskt, herregud, hur kommer man över sådant? Men om jag inte älskar boken, då känns det nästan som om jag recenserar hennes sorg och sorgearbete? Som om jag har invändningar mot vad hon gjort eller inte gjort, eller vad hon väljer att dela med sig av en såpass privat sak. För trots sitt tunga ämne kryper den här boken inte riktigt under huden, och jag försöker fundera på varför det är så. Ibland önskar jag kanske mer konkretion, detaljer, inte svepande konstateranden där det plötsligt ändrat årstid. Fördjupning i varför hon inte önskade att hans kropp någonsin skulle hittas i havet, vad hon tänker kring att en del av hennes barn kommer att minnas pappan och den yngsta inte kommer att göra det. Sånt. För hennes del vill jag att hon och barnen klarar sig, kravlar sig upp ur sorgen och går vidare med först stapplande och sedan allt starkare steg. Men för bokens del önskar jag kanske lite mer.. konkret sorg?

Har ni läst? Vad tyckte ni?

Glöm mig

Glöm mig av Alex Schulman XXX½
glommigEfter de självbiografiska böckerna om (relationerna till) pappan och hustrun kommer nu en betydligt mörkare och sorgligare bok om relationen till mamman. Alkoholisten. Som fick hela familjen att trampa på tå kring henne, bend over backwards för att inte väcka hennes vrede.

Jag är dålig på att reparera relationen, men jag är bra på att reparera situationen.

Det är sorglig läsning, om hur den lilla pojken känner efter stämningen i hemmet, hos mamman. Hur han söker hennes kärlek och famn, och hur han ibland möts av något helt annat. Och hur de där mönstren ristas in i en, djupt, så att han även som vuxen kryper för henne, tystar ner och slätar över. Smyger tyst genom sin lägenhet även som vuxen, som pappa, för att det någonstans i bakhuvudet sitter kvar en rädsla för att väcka någon som sover, någon som kan bli fly förbannad.
Han tar mod till sig, konfronterar slutligen mamman. Men orden fastnar fortfarande i gommen. Läsaren lider med honom, den lille pojken som fortfarande bor kvar där någonstans i den vuxna kroppen.
Rec.ex. från Bookmark förlag.

”Raseri är jag van vid, jag är alltid arg”

Alla dessa fragment, intrycksspillror, som jag måste göra helhet av, innan de bleknar bort.

Som citatet ovan, så känns det att skriva en bloggrecension ibland kan jag känna, ikläda de där intrycken först i ord och sedan ännu få dem nerhamrade på papper på skärmen och internet.
Jag läser slutligen Priset på vatten i Finistère (2001) någon månad efter att Bodil prisetMalmsten har gått bort, jag har läst alla hennes loggböcker men den här som handlar om hennes första tid i Frankrike hade kryptiskt förblivit oläst. Jag har såklart läst döda författare tidigare – jag är trots allt litteraturvetare! – men sällan (aldrig?) så tätt inpå dödsfallet, sällan någon jag läst och tyckt om medan hen ännu var vid liv.
Malmsten skriver om sin nya trädgård där vid ”jordens slut i Europa”, hon kämpar men får den att prunka. Hon kämpar med sitt skrivande också, trots ivrigt påhejad av sin nya vän madame C har hon svårt att sätta sitt paradis på pränt. Vad skönt att hon lyckades till slut. Jag skrev mer om boken inne på Litterarum för ett par veckor sedan.

* * *

Jag lånar hem Det här är hjärtat (2015) också, när jag cyberhänger i biblioteksdatabasen, diktsamlingen om sorg som blev Malmstens sista verk. Inser snabbt att det var ur den här boken de flesta citatbilderna dök upp när hon dog i februari, och visst är de effektiva, raderna: Kärlek är att jag vill/att du finns. Det finns många sådana rader som går rakt in i synnerven och hjärtat även på en ovan poesiläsare som jag själv. Jag behöver att du finns är en sådan, den smärtar när jag läser och även om det är fint när böcker väcker sådana känslor i en undrar jag i stunden om inte graviditetet och feber gör mig lite för skör för sådan här typs läsning.
Malmsten skriver om sorg och saknad efter någon på ett sätt som de flesta av oss säkert kan känna igen sig i. Och beroende på ens egen livshistoria finns det strofer man kanske kan ta till sig av andra orsaker, andra sorger.

Ärrvävnad
kan inte bildas så länge såret blöder

Stark berättelse om förlust

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist XXXX
varjeEn av höstens stora snackisar – och med rätta. Toms sambo Karin är höggravid när hon plötsligt får tungt att andas och de tar sig till sjukhuset där Karin läggs in på intensivvårdsavdelningen. Karin visar sig ha akut leukemi, och deras dotter Livia förlöses med kejsarsnitt medan Karin hamnar i koma och läggs i respirator. Det är så fruktansvärt obehagligt och sorgligt, hur livet kan förändras så drastiskt på bara några timmar. Tom vandrar i de enorma kulvertarna under Karolinska, mellan sin nyfödda dotter på neonatalen och sin dödssjuka sambo.

Karins blyertsmarkeringar, förslagen på strykningar, är krusiga och tunna som utbrända glödtrådar.

Språket är rakt och enkelt, i presens och med väldigt få styckebyten. Det blir en intensiv läsupplevelse både språkligt och innehållsmässigt, en ton jag kan föreställa mig kan belysa de turbulenta dagarna från att Tom och Karin åker in till sjukhuset och bara Tom och Livia slutligen åker hem igen. Tonen kan stundivs kännas aningen distanserad, att det är bara dialog och berättande utan Toms egna reflektioner, men det fungerar väl. Ingen risk för smetighet, och ämnet får komma fram, kvävs inte av tunga ord.
Det är en stark och tung läsupplevelse, en bok man på grund av det drivna språket gärna läser fort men på grund av ämnet ibland måste lägga ifrån sig för en andningspaus. En bok man nog inte bör läsa på bussen. En bok som känns självklar som Augustnominering.

Ny Patti Smith i oktober

Såg ni denna veckans spännande nyhet, att Patti Smith släpper en uppföljare till Just Kids? M Train ska den heta och släpps i oktober. Jag gillar titeln, med tåget som åker genom livets olika stationer. Jag, som en unik snöflinga, tyckte dock att Just Kids var fascinerande i stunden men har inte tänkt desto mer på den sedan dess, men jag vet att det är andra som kommer att hänga på låset till bokhandlarna när det beger sig.

Why Be Happy When You Could Be Normal?

Why Be Happy When You Could Be Normal? av Jeanette Winterson XXX½
whybeÅh som jag älskar den här i början! Alla citaten om böcker om läsning, om smärtan över den iskalla adoptivmamman och vad det innebär för Jeanette själv att vara ett adoptivbarn. Hur hon skapar sin egen berättelse för att överleva, samlar på orden.

Fiction and poetry are doses, medicines. What they heal is the rupture reality makes on the imagination.

Jag har ju citerat ur den här boken några gånger redan. Ett fint språk har hon också. Men efter den första tredjedelen blir det mer… vanligt liv helt enkelt, och där tappar jag intresset. Visst är det gripande, hennes efterforskningar efter hennes biologiska mamma, men det där som gnistrar och bränner till, det finns inte där längre. Ändå en klart läsvärd bok, det vill jag absolut förtydliga.
Titeln? Ett citat av adoptivmodern mrs Winterson, i princip reaktionen på att Jeanette berättar att hon är förälskad i en kvinna. Ofattbart.