Kategoriarkiv: biografi/memoar

En skogsfinne på lavaön

Publicerad den av
Svara

Islantilainen voittaa aina. Elämää hurmaavien harhojen maassa av Satu Rämö XXXX½
Okej det här händer ju inte jätteofta, att jag läser non fiction och dessutom på finska! Min kollega hade dock skrivit väldigt ivrigt om den i läsdagboken vi har på jobbet (hjärta!), och förlåt islänningar att jag exotiserar ert hemland men den där karga trädlösa svarta ön, nog är den ett fascinerande ställe!

Satu Rämö är på resa i Island och förälskar sig i en islänning som hon sedermera flyttar ihop och får barn med. Det här är både en personligt hållen introduktion till Island, som en självanalys kring hur det är att bosätta sig i en annan kultur än den man vuxit upp med. Och med ett (helt) annat språk – älskar den här liknelsen med magsjuka (!) om hur ens personlighet saknar skärpan när man inte behärskar ett språk man måste tala:

Kielitaidon puute on kuin vatsatauti. Se vie energiaa ja leikkaa särmää omasta persoonallisuudesta, se muuttaa olon rapistuneeksi seinäkukkaseksi.

Lite väl långt kapitel om finanskrisen kunde jag tycka, även om det nog var ganska hisnande att läsa även för en icke-finansutbildad läsare. Några upprepningar hade kunnat skalas bort, och så vill jag framhålla att man inte erhåller Nobelpriset i litteratur för en enskild bok utan för ett helt författarskap, trots att Rämö påstår motsatsen om Laxness. Men det är petitesser, det här är en väldigt behagligt skriven bok om en fascinerande plats. Jag blir både ressugen och liksom.. glad? Varje del i boken är dessutom namngiven efter isländska uttryck/ordstäv; min favorit var helt klart ”rúsínan í pylsyendanum”!

Jag har besökt Island en gång. Min pappa fyllde jämnt då, och i år fyller han jämnt + 10. Den här gången åker vi till Mallorca, och även om jag ser oerhört mycket fram emot den resan tror jag inte att den ön kommer att fascinera mig på samma sätt som Island gjorde. Däremot hoppas jag att där kommer att vara varmare… Visste ni att medeltemperaturen i Island är fyra grader?

Dagbok ur en sorg

Publicerad den av
4

Dagbok från ditt försvinnande av Malin Lagerlöf
dagbfMen alltså jag är så dålig på att läsa och framför allt recensera memoarer, non-fiction! Lagerlöf skriver om hur hennes man försvann från på en jobbresa där han var och rekognocerade platser att filma på. Hur hon blev ensam kvar med deras tre barn, varav den yngsta bara tre månader gammal. Och det är hemskt, herregud, hur kommer man över sådant? Men om jag inte älskar boken, då känns det nästan som om jag recenserar hennes sorg och sorgearbete? Som om jag har invändningar mot vad hon gjort eller inte gjort, eller vad hon väljer att dela med sig av en såpass privat sak. För trots sitt tunga ämne kryper den här boken inte riktigt under huden, och jag försöker fundera på varför det är så. Ibland önskar jag kanske mer konkretion, detaljer, inte svepande konstateranden där det plötsligt ändrat årstid. Fördjupning i varför hon inte önskade att hans kropp någonsin skulle hittas i havet, vad hon tänker kring att en del av hennes barn kommer att minnas pappan och den yngsta inte kommer att göra det. Sånt. För hennes del vill jag att hon och barnen klarar sig, kravlar sig upp ur sorgen och går vidare med först stapplande och sedan allt starkare steg. Men för bokens del önskar jag kanske lite mer.. konkret sorg?

Har ni läst? Vad tyckte ni?

Glöm mig

Publicerad den av
Svara

Glöm mig av Alex Schulman XXX½
glommigEfter de självbiografiska böckerna om (relationerna till) pappan och hustrun kommer nu en betydligt mörkare och sorgligare bok om relationen till mamman. Alkoholisten. Som fick hela familjen att trampa på tå kring henne, bend over backwards för att inte väcka hennes vrede.

Jag är dålig på att reparera relationen, men jag är bra på att reparera situationen.

Det är sorglig läsning, om hur den lilla pojken känner efter stämningen i hemmet, hos mamman. Hur han söker hennes kärlek och famn, och hur han ibland möts av något helt annat. Och hur de där mönstren ristas in i en, djupt, så att han även som vuxen kryper för henne, tystar ner och slätar över. Smyger tyst genom sin lägenhet även som vuxen, som pappa, för att det någonstans i bakhuvudet sitter kvar en rädsla för att väcka någon som sover, någon som kan bli fly förbannad.
Han tar mod till sig, konfronterar slutligen mamman. Men orden fastnar fortfarande i gommen. Läsaren lider med honom, den lille pojken som fortfarande bor kvar där någonstans i den vuxna kroppen.
Rec.ex. från Bookmark förlag.

”Raseri är jag van vid, jag är alltid arg”

Publicerad den av
Svara

Alla dessa fragment, intrycksspillror, som jag måste göra helhet av, innan de bleknar bort.

Som citatet ovan, så känns det att skriva en bloggrecension ibland kan jag känna, ikläda de där intrycken först i ord och sedan ännu få dem nerhamrade på papper på skärmen och internet.
Jag läser slutligen Priset på vatten i Finistère (2001) någon månad efter att Bodil prisetMalmsten har gått bort, jag har läst alla hennes loggböcker men den här som handlar om hennes första tid i Frankrike hade kryptiskt förblivit oläst. Jag har såklart läst döda författare tidigare – jag är trots allt litteraturvetare! – men sällan (aldrig?) så tätt inpå dödsfallet, sällan någon jag läst och tyckt om medan hen ännu var vid liv.
Malmsten skriver om sin nya trädgård där vid ”jordens slut i Europa”, hon kämpar men får den att prunka. Hon kämpar med sitt skrivande också, trots ivrigt påhejad av sin nya vän madame C har hon svårt att sätta sitt paradis på pränt. Vad skönt att hon lyckades till slut. Jag skrev mer om boken inne på Litterarum för ett par veckor sedan.

* * *

Jag lånar hem Det här är hjärtat (2015) också, när jag cyberhänger i biblioteksdatabasen, diktsamlingen om sorg som blev Malmstens sista verk. Inser snabbt att det var ur den här boken de flesta citatbilderna dök upp när hon dog i februari, och visst är de effektiva, raderna: Kärlek är att jag vill/att du finns. Det finns många sådana rader som går rakt in i synnerven och hjärtat även på en ovan poesiläsare som jag själv. Jag behöver att du finns är en sådan, den smärtar när jag läser och även om det är fint när böcker väcker sådana känslor i en undrar jag i stunden om inte graviditetet och feber gör mig lite för skör för sådan här typs läsning.
Malmsten skriver om sorg och saknad efter någon på ett sätt som de flesta av oss säkert kan känna igen sig i. Och beroende på ens egen livshistoria finns det strofer man kanske kan ta till sig av andra orsaker, andra sorger.

Ärrvävnad
kan inte bildas så länge såret blöder

Stark berättelse om förlust

Publicerad den av
2

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist XXXX
varjeEn av höstens stora snackisar – och med rätta. Toms sambo Karin är höggravid när hon plötsligt får tungt att andas och de tar sig till sjukhuset där Karin läggs in på intensivvårdsavdelningen. Karin visar sig ha akut leukemi, och deras dotter Livia förlöses med kejsarsnitt medan Karin hamnar i koma och läggs i respirator. Det är så fruktansvärt obehagligt och sorgligt, hur livet kan förändras så drastiskt på bara några timmar. Tom vandrar i de enorma kulvertarna under Karolinska, mellan sin nyfödda dotter på neonatalen och sin dödssjuka sambo.

Karins blyertsmarkeringar, förslagen på strykningar, är krusiga och tunna som utbrända glödtrådar.

Språket är rakt och enkelt, i presens och med väldigt få styckebyten. Det blir en intensiv läsupplevelse både språkligt och innehållsmässigt, en ton jag kan föreställa mig kan belysa de turbulenta dagarna från att Tom och Karin åker in till sjukhuset och bara Tom och Livia slutligen åker hem igen. Tonen kan stundivs kännas aningen distanserad, att det är bara dialog och berättande utan Toms egna reflektioner, men det fungerar väl. Ingen risk för smetighet, och ämnet får komma fram, kvävs inte av tunga ord.
Det är en stark och tung läsupplevelse, en bok man på grund av det drivna språket gärna läser fort men på grund av ämnet ibland måste lägga ifrån sig för en andningspaus. En bok man nog inte bör läsa på bussen. En bok som känns självklar som Augustnominering.

Ny Patti Smith i oktober

Publicerad den av
Svara

Såg ni denna veckans spännande nyhet, att Patti Smith släpper en uppföljare till Just Kids? M Train ska den heta och släpps i oktober. Jag gillar titeln, med tåget som åker genom livets olika stationer. Jag, som en unik snöflinga, tyckte dock att Just Kids var fascinerande i stunden men har inte tänkt desto mer på den sedan dess, men jag vet att det är andra som kommer att hänga på låset till bokhandlarna när det beger sig.

Why Be Happy When You Could Be Normal?

Publicerad den av
Svara

Why Be Happy When You Could Be Normal? av Jeanette Winterson XXX½
whybeÅh som jag älskar den här i början! Alla citaten om böcker om läsning, om smärtan över den iskalla adoptivmamman och vad det innebär för Jeanette själv att vara ett adoptivbarn. Hur hon skapar sin egen berättelse för att överleva, samlar på orden.

Fiction and poetry are doses, medicines. What they heal is the rupture reality makes on the imagination.

Jag har ju citerat ur den här boken några gånger redan. Ett fint språk har hon också. Men efter den första tredjedelen blir det mer… vanligt liv helt enkelt, och där tappar jag intresset. Visst är det gripande, hennes efterforskningar efter hennes biologiska mamma, men det där som gnistrar och bränner till, det finns inte där längre. Ändå en klart läsvärd bok, det vill jag absolut förtydliga.
Titeln? Ett citat av adoptivmodern mrs Winterson, i princip reaktionen på att Jeanette berättar att hon är förälskad i en kvinna. Ofattbart.

Underbart är kort, eller The return of the Twitter-rec

Publicerad den av
5

Stackars åsidosatta sommarläsning – så underbar när den varar men ack så styvmoderligt behandlad när vardagen återvänder och man sätter sig vid datorn och funderar på hur det nu igen det var man gjorde när man skulle blogga..! Till mitt försvar ska sägas att jag åtminstone skrev det här inlägget för ett tag sedan, men förhandsinställde det till i dag då era ögon går i kors efter bokmässan och inte riktigt kan ta in stora sjok av text – men samtidigt gärna läser lite bloggar när ni ligger däckade i Den Stora Mässförkylningen™. Snällt va?

The Evolution of Mara Dyer av Michelle Hodkin
Handling på max 140 tecken: Mara undersöker sina krafter men omvärlden försöker hindra henne. Överraskande vändning mot slutet, onödigt tillrättalagd i min smak.
Omdöme på max 140 tecken: Saknar ettans rappa humor & dialog men inget kommer att stå mellan mig och nr 3 när den släpps. Mara köper många situationer utan protester?

vackramVackra människor av Peppe Öhman
Handling: Två par tycker småbarnslivet är enformigt och undrar om gräset är grönare på andra hippa Helsingforsadresser. Vem vinner och vem försvinner?
Omdöme: Ängslig Hfors-porr med bristfällig gestaltning. Inneställen prickas av som på bingo och karaktärerna liknar varandra. Mer redigering = susen

Rivers of London av Ben Aaronovichrivers
Handling: Mord leder till att poliskonstapel introduceras till ett magiskt London med hemliga spelregler. Älskar skämtsam referens till Harry Potter!
Omdöme: Rolig Londonskildring, gillar när Grant bekantar sig med magin. Tappar dock egen fokus och intresse med tidsresor etc. i bokens andra halva

Tiden går så fort när man tittar på den av Josefine Lindén
Handling: IVF -> jobbig spädbarnstid -> mamman kastar ut dottern från balkongen (!) och skäms i fängelset medan pappan vakar vid sjuksängen. Med mera!
Omdöme: Hej vad det går i denna mörka underhållningsroman, hade önskat mer fördjupning. Pappan känns inte trovärdig, verkar knappt arg på mamman ju?

längtanborLängtan bor i mina steg av Klara Zimmergren
Handling: Om att vara singel och känna den biologiska klockan ticka, om att hitta kärleken men fortsätta jaga den ”kompletterande” familjemedlemmen.
Omdöme: Zimmergren skriver lätt men aldrig lättsamt om ett tungt ämne. Sann historia, därför ibland (onödigt) stora hopp mot relevanta scener.

* * * * *

Inläggets handling på max 140 tecken: Fem sinsemellan väldigt olika böcker avhandlas i – onödigt? – rask takt. YA möter fantasy möter memoar. Av en slump: fyra olika nationaliter
Eget omdöme: Med tanke på hur mkt jag twittrar är det här oväntat svårt. Recensionerna blir väldigt onyanserade och bryska, det här blir nog inte en vana

Tidigare Twitter-recensioner här.

När slutet har börjat

Publicerad den av
6

I kroppen min. Resan mot livets slut och alltings början av Kristian Gidlund XXXX-
ikroppenminDet känns lite underligt att ta mig an den här boken. Jag har hört hans sommarprat och sett honom i Jills veranda, så jag vet hur hans röst lät, hör den medan jag läser. Jag vet att han inte lever längre, att han inte ens hann fylla 30 år innan cancer tog honom. Samtidigt har jag inte läst bloggen, och jag bor ju trots allt i Finland, så han har inte varit närvarande i media på det sätt jag tror han var i Sverige.

Det finns mycket som gör ont när slutet har börjat.

Det är sorgligt, såklart, som det blir när någon är ung och får veta att livet kommer att ta slut mycket tidigare än det borde. Jag antar att boken baseras på bloggen, för i början tror han att det är över, att han har vunnit över cancern. För att bara ett drygt halvår senare vara där igen, den här gången med diagnosen: obotlig. Vissa texter känns också vagt bekanta för mig, Landet jag lämnar, och det där om barnen han aldrig kommer att få.
Boken, texten, blir en blandning av gastkramande fysiska detaljer: smärtan, ärren, pillren, behandlingarna, varvat med sorg, ångest och kärlek. Kärlek till livet, till familjen, till vännerna. Han sörjer, Kristian, över att lämna livet så tidigt, när det finns så mycket han inte hunnit med, när det finns så många som blir kvar. Det genomborrar texten och läsaren, men en tröst är att Kristian trots allt verkar känna någon slags lugn. En ilska, javisst, men har har förlikat sig med sitt öde. Är åtminstone inte rädd.

När jag gått för att vandra i den stora skogen, när jag gått för att somna i andra dalar.
Minns mig då.

Linda och läsningen

Publicerad den av
6

40 – constant reader av Linda Skugge XXXX-
40Till skillnad från många andra som läst den här boken, har jag inte någon desto större relation till Linda Skugge – detta alltså enbart på grund av mitt ”perifera” läge här i Finland. Minns att jag för väldigt länge sedan läste hennes tonårsdagbok i alla fall, den om tiden när hon började jobba på Expressen (väl? Se, inte ens det vet jag!) och tänkte att om hon köper så där många skivor så får jag väl köpa många böcker. LOL.
Det finns så mycket jag kan relatera till! Den där ständiga längtan efter att läsa så många böcker såklart, men också kärleken till rutiner. Och i och med kärleken till rutiner (och det faktum att hon/jag inte hade legat med fem killar innan vi fyllde sexton) även den där känslan att andra uppfattar en som tråkig även om man själv är rätt nöjd med läget.
Fast hur karakteriserar man den här boken? Vad vill Skugge själv med den? Hon gör upp med sitt liv inför 40-årsdagen, läser sina gamla texter och funderar kring böcker hon läser (älsk!). Jag gillar det jag läser och hade gärna läst ännu mer, men jag vet inte om jag helt förstår vad det är för slags text Skugge skrivit.

Jag måste sätta klockan på ringning klockan sju fast det är juli för att kunna läsa innan alla vaknar. Jag läser så extremt mycket nu att jag också oroar mig för att ha tappat kontrollen fullständigt. Vissa dagar är det enda jag tänker på alla böcker jag ska läsa och när.

Det här citatet till exempel, det hade jag gärna sett att hon utvecklat lite. Den där besattheten kring böcker, att de är hennes livsluft och glädje, men också ger upphov till oro? När jag läser så tänker jag spontant att jag både skulle vilja prata böcker med Linda S, men också… jag vet inte, ge henne en kram kanske? En snäll varm kram.

Härligt också med böcker som ger mera lässug! Jag antecknar att jag vill kolla upp Joe Queenan och David Shields, och att jag måste plocka upp Kristin Cashores De utvalda som har skräpat i min bokhylla tillräckligt länge nu. De tar aldrig slut, alla böckerna som jag måste läsa. Jag vet Linda, jag vet. Men visst är det härligt också?
Rec.ex. från Piratförlaget.

”Min pappa Ann-Christine”

Publicerad den av
Svara

Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg XXXX½
annDet är något jag måste berätta, säger pappa Åke till sin yngsta dotter Ester. Han är sjuk! far det genom Esters huvud. Hjärtproblem eller cancer!
Men det är inte det pappan berättar. I stället berättar han att han hela sitt liv känt att han har en kvinna inom sig. Han har aldrig levt något dubbelliv, men nu när han är 58 år gammal kan han inte längre dölja det, vill inte göra det. Han vill ha kjol ibland, sminka bort sin fårade hy, vara Ann-Christine.

Pappa har ett eget Narnia innanför garderobsdörrarna. En annan värld, som ingen förutom pappa känner till.

Vilken otroligt fin bok det här är! Lågmält, i korta kapitel med vackra namn, berättar Ester Roxberg sin och sin pappas historia. Om den busiga prästdottern som föddes i Zimbabwe, om den trygga och alldeles vanliga uppväxten. Jag älskar sättet att berätta, och detaljerna, som att hon hade boken Alla familjer är psykotiska i sitt tonårsrum, men att hon lite överlägset tänkte att det minsann inte gällde deras familj. Det är intressant hur Ester försöker komma tillrätta med sin ”nya” pappa, hur hon sörjer pappa Åke, undrar vad som händer med henne och hennes minnen om pappan hela tiden levt en lögn? Samhället är förvånansvärt (!) förstående, rentav Ann-Christines kyrkliga arbetsmiljö, och det är en lättnad när familjen ännu inte vant sig.
De små markörerna att tiden går: Esters sambo blir fästman blir man, de går på ultraljud och Ester står i affären för barnkläder och tittar på pilarna i taket. Pojkkläder ditåt, flickkläder åt andra hållet. Det är vackert, det är svårt, det är fula tankar och det är sorg och förvirrning. Och det är väldigt mycket kärlek, utan att en enda gång bli smetigt eller sockersött så att det knastrar mellan tänderna och man mår lite illa efteråt. Lite kan jag sakna resten av familjen, systrarna och mamman, men jag förstår också att det här är Esters berättelse, hennes och pappans.

Jag är någonting man tvingas leva med, mot sin vilja. Tror du inte det är en sorg för mig?

Vandraren

Publicerad den av
8

Wild. A Journey from Lost to Found av Cheryl Strayed XXXX-
wildVi hade redan haft den här boken inne på jobbet ett tag då Mind the Book plötsligt bloggade om den (och diskussionen sedermera fortsatte på Twitter – så som den så ofta gör numera) och mitt intresse väcktes som när man slår eld på en tändsticka. Tydligen kunde man ana Jenny Diski-vibbar i boken, och som ni vet är Diski min husgudinna och eventuella vibbar måste ju såklart undersökas! Nu vet jag inte om Wild sist och slutligen var särskilt diskiesque, men det är okej, för jag gillade den i alla fall!

I felt suddenly exposed, less exuberant than I had thought I would. I’d spent the past six months imagining this moment, but now that it was here – now that I was only a dozen miles from the PCT itself – it seemed less vivid than it had in my imaginings, as if I were in a dream, my every thought liquid slow, propelled by will rather than instinct.

Jag läste boken under en särskilt tung vecka på jobbet, när mina platta fötter värkte om kvällarna. Jag har även minsann haft my share of alldeles vidrigt skoskav i mina dar, och inte heller är vandring något som intresserar mig (däremot kunde jag tänka mig att någon gång få uppleva Nora Roberts Montana från en hästrygg, haha! Varsågod för underligt sidospår..!). Ändå slår Wild an någon slags naturromantisk sträng hos mig och jag börjar ooh:a och aah:a över de magnifika utsikter som möter Cheryl Strayed där hon med sin gigantiska ryggsäck kallad Monster vandrar längs Pacific Crest Trail, PCT, som sträcker sig från Mexikos till Kanadas gräns. Jag blir förvisso irriterad på att hon förberett sig så lite inför sin långa vandring (Aj va, är det rekordmycket snö? Hoppsan, jag har aldrig ens lyft upp min färdigpackade ryggsäck innan jag redan står vid vandringledens början..), och intressant nog intresserar jag mig klart minst för hennes livshistoria och de svårigheter som fick henne att söka sig till PCT för att komma på rätt spår (höhö) i livet igen. Nej, jag längtar till styckena om vandringsleden, funderar över vad hennes paket hon skickat till postkontoren längs vägen innehåller, vill läsa vad hon tänker på när hon bytt om från sin svettiga smutsiga t-shirt och krupit in i sitt lilla nylontält. Och vad hon läser – i Monster släpar hon nämligen med sig livsnödvändiga böcker (det måste man ju älska henne för, om inte annat). Därför förlåter man henne också för – känsliga bloggläsare varnas härmed! – att hon också om kvällarna bränner upp de sidor ur böckerna hon läst föregående kväll för att minska packningens tyngd. Jaja, man blir väl lite tossig av den där tunna bergsluften.

875 gram – en flicka och en Facebook-grupp

Publicerad den av
2

875 grammaa. Pirpanan tarina av Tomi Takamaa XXX+
875I slutet på mars förra året, av en händelse på min egen födelsedag, föddes en liten liten flicka via kejsarsnitt. Mamman var i 30:nde graviditetsveckan men hade fått en grav havandeskapsförgiftning, och barnet som plockades ut av läkarna vägde bara 875 gram. Den omtumlade nyblivna pappan skapade några dagar efter flickans, Pirpana som hon kallas i boken, födelse en Facebook-sida för att hålla intresserade vänner och släktingar uppdaterade om Pirpanas mående, eftersom han inte ville spamma flödet med uppdateringar i eget namn. Sidan spreds dock lavinartat över Facebook, och efter bara några dagar var det tusentals som gillade sidan och uppdateringarna om den lilla kämpen på Barnkliniken.
Pappan bestämde sig för att utnyttja situationen och försöka engagera människorna på sociala media till en insamling för en kuvös, det som troligen skulle komma att rädda hans dotters liv. Stora tidningar, tv- och radiokanaler nämnde också fenomenet, och genom Facebook-sidan kom den lilla fjäderlätta flickan att vädja till det finska folket och samla in pengar till så väl en kuvös som understöd till det nya barnsjukhuset.
Den här boken är pappans berättelse om så väl den första omtumlande tiden som prematurpappa, liksom tiden då media rycker honom i ärmarna och han försöker omvända all uppmärksamhet till något positivt och meningsfullt. För mig som läsare blir tyvärr hoppen mellan dels sjukhusvardagen och plötsligt presskonferenser där han pratar om barn som har det sämre ställt än hans egen dotter lite för stora. I och med FB-gruppens stora popularitet har Tarkamaa åstadkommit något viktigt, och det är hedransvärt, och som ett tidsdokument över den kraft sociala media har i början av 2010-talet är boken intressant. Min förvirrning gäller snarast ifall boken, som titeln antyder, verkligen är Pirpanas berättelse, eller om det är pappans, Facebook-gruppens eller varför inte de andra för tidigt födda barnen, som får komma till tals i slutet av boken, berättelse. Samtidigt blir jag tudelad vad gäller recenserandet/kritiserandet av den här typen av böcker. 875 grammaa har uppenbart kommit till rätt hastigt, och målet har varit att dels nedteckna det som hände, dels ytterligare samla in mera pengar till barnklinikernas förmån. Vilket författaren, pappan, uppenbarligen har lyckats med. Boken är snabbläst men också oerhört gripande, och ingen är gladare än jag över att lilla Pirpana i dag växer och mår bra. Vem är jag då egentligen att kritisera?

Om en vinterdag en skrivande

Publicerad den av
12

Vinterdagbok av Paul Auster XXXX-
vinterdagbokJag förväntade mig kanske inte flämtande fantastisk, jag har läst en del av Austers verk och gillat dem, men jag är definitivt Team Siri när det kommer till det här Park Slope-paret (men däremot Team Jonathan i fallet Safran Foer – Krauss). Biografier läser jag ju heller sällan aldrig, men det här lockade ändå, bra författare och säkert en del om skrivande tänkte jag. Sist och slutligen rätt lite om skrivandet, kan jag tänka så här i efterhand, men det var inget som jag tänkte på under läsningen. Ramberättelsen är en åldrande 63-årig Paul som en kall februari tänker tillbaka på sitt liv. Inte i kronologisk ordning, utan snarare enligt ett associationsmönster som dock fungerar bra även för läsaren, kanske delvis för att boken är rätt så tunn (drygt 200 sidor bara). Den enda egentliga kronologin kan urskiljas när Auster räknar upp de lägenheter han bott i (legio!), adresser och antal rum räknas noggrannt upp men även här associerar han fritt. Huset de bor i nu, sedan länge tillbaka, han och Siri, visst låter det mysigt! Fyra våningars brownstone i Park Slope, med tillräckligt mycket väggyta för alla deras böcker..! Även i övrigt är det mest livet med Siri jag läser helst om, hennes familj och Pauls och hennes förhållande. Blir bara än mer nyfiken efter detta!

En lustig detalj är dock genansen jag känner när Auster räknar upp dels prostituerade, dels könssjukdomar. Knausgårds taffliga sexdebutsförsök hade jag inga problem att läsa om (trots att jag t.o.m. sett honom live några gånger), men kombinationen Auster + gonorré kändes bara konstig. Too much information liksom. (Åh, vilka knäppa googlingar det här inlägget kommer att generera nu..!)

Utanför bekvämlighetszonen

Publicerad den av
11

Margot av Bengt Ohlsson XXX½
Jaha hörni, här är jag verkligen ute och rör mig långt utanför min vanliga bokliga bekvämlighetszon. En biografi, och dessutom om en politiker! Men Johanna L var så entusiastisk att jag blev nyfiken, och hon har helt rätt, boken har ett bra sug och man läser den snabbt. Bengt Ohlsson har alltså följt socialdemokraten Margot Wallström på hennes jobb i FN, där hon arbetar med att försöka förhindra konfliktrelaterat sexuellt våld. Ohlsson är lagom pedagogisk, så att sådana som jag som knappt hade hört talas om hela Wallström (förlåt! Men jag bor i Finland!) lätt kan hänga med, utan att för den delen skriva läsaren på näsan. Han blandar även in personliga reflektioner, som det där med att han är konstant kissnödig under tiden i New York, eftersom han inte fått egen nyckel till de låsta FN-toaletterna (bombhot, ni vet) och för att Margot dessutom har ett späckat schema.

Ohlsson följer Margot rätt tätt in på livet, både i New York och sedan hemma på uppväxtorten Kåge, och i familjens hem nere i Stockholmstrakten. Jag håller med Snowflake lite grann, om det där med att Margot berättar avslöjande detaljer, men mest om andra människor. Behöver jag få veta om Anna Lindhs knaggliga äktenskap, eller Kåge-bornas trassliga liv? Tja. Samtidigt känns det som om jag får en bild av Margot just genom detta: när hon kör genom Kåge i jakt på sin systerdotter som tydligen bytt jobb utan att Margot vet om det, när hon sitter i sin IKEA-fåtölj med pläden över mellangärdet i New York-lägenheten. Och i den, i mitt tycke oerhört sorgesamma repliken om tandborsten i Sverige-hemmet på de allra sista sidorna: När jag har varit borta såhär länge står inte min tandborste framme när jag kommer hem, utan den står i sin mugg inne i skåpet. Det är som en markering. Att man är hemma på besök.
Rec.ex från Brombergs.

Varmhjärtad föräldrabok

Publicerad den av
6

När två blev tre. Förstagångsföräldrars funderingar, farhågor och fantasier av Daniel Åberg & Johanna Ögren XXXX-
Jag vet inte varför det känns som om jag borde motivera varför jag läste den här boken. Eller, visst vet jag: jag är ju inte förälder, eller ens gravid, även om jag gärna vill bli det någon dag. Nu är föräldraböcker förvisso tänkta åt en specifik målgrupp som jag inte tillhör, men det är ju inte som om jag skulle behöva vara polis för att kunna läsa deckare..? Och så var jag ju nyfiken, det ska erkännas. På vad Daniel och Johanna hade skrivit, eftersom jag följer deras texter och i viss mån deras liv på deras bloggar, på Twitter, Instagram och Facebook. Och jag har ju träffat dem live också, dem och lille Tage i Berlin, medan de ännu bodde där.

När två blev tre är, som ni säkert förstår (älskar allitterationen i undertiteln förresten, nörd som jag är!), boken om när sonen Tage kom in i Daniels och Johannas liv. Det är ingen föräldrahandbok, snarare en bok som jag kan tänka mig genererar igenkänning hos föräldrar och lättnad hos dem som ännu inte är det. Att alla barn och familjer är olika, och att man kan göra på sitt sätt och ändå – eller snarare just därför – få det att fungera. Vartannat kapitel är Daniels och vartannat Johannas, och en hel del av det de skriver är bekant via deras bloggar även om texterna såklart är mer utarbetade/bearbetade i boken. Det handlar mycket om deras ovanliga sätt att dela upp föräldraledigheten (Daniel tog hela), och om hur omgivningen reagerade på det. Genomgående om genusfrågor, om hur det fortfarande, i jämlika Sverige, anses så otroligt duktigt av pappor som tar hand om sina barn, att de liksom hjälper till (suck!). Men också om relationen till de egna föräldrarna, om hur man förändras och ändå inte när man får barn, om inskolning på dagis* och om de nya rädslor och känslor som uppstår så fort man får ansvar över ett litet liv. Det enda jag kanske kan sakna är något om hur förhållandet förändrades (eller inte förändrades) i och med barnet – Daniel jämför livet före Tage med sin långa singeltid och inte med den barnlösa tiden med Johanna. Samtidigt tycker jag väldigt mycket om kapitlet där Johanna skriver om hur fint det är att få kalla någon sin man (med under en vecka kvar till vår första bröllopsdag håller jag helhjärtat med), och hur hon inte tar panik över att de plötsligt pratar mer om blöjmärken än litteratur. Eftersom det är en fas i deras gemensamma liv, att de inte tappat bort varandra utan att de är något de går igenom tillsammans, precis som de ska rida ut kommande skolår och tonårsstormar tillsammans. Fint!

Det här är en bok som är skriven med värme, en värme som siprrar igenom också när det skrivs om den där komatösa tröttheten och frustrationen när barnet vägrar äta/klä på sig/sluta riva ner böcker ur bokhyllan. Jag tycker om att författarnas personliga sätt att skriva genomsyrar deras kapitel, och hur kapitlen i viss mån överlappar varandra. Jag är övertygad om att de som faktiskt har barn får ut ännu mer av den här boken som för mig är en trevlig läsning om ett liv jag förhoppningsvis någon gång kommer att få, men för dem med barn garanterat innebär hög igenkänning och kanske även en liten skvätt tårar?

*) Jag har förstått att ordet dagis är väldigt känsligt i Sverige, och att ordet förskola numera används för att ge erkännande åt det yrke pedagogerna utövar. Men, Daniel och Johanna använder ordet dagis så gott som genomgående, och här i Finland kallas det dessutom fortfarande dagis. Förskola här betyder det ni i Sverige kallar sexårsverksamhet.
Rec.ex från Natur & Kultur.

Doppar tån i icke-fiktionen

Publicerad den av
Svara

Bossypants av Tina Fey XXX+
Själv har jag inte sett Fey i Saturday Night Live, ej heller sett tv-serien 30 Rock som hon varit med och producerat. Min kunskap om henne, och i förlängningen även förväntningarna på henne/den här boken var alltså noll, vilket fungerade bra i början. Jag läste, fnissade kanske till ibland, trivdes bra med boken. Ibland kunde jag känna att Fey blev lite överdrivet putslustig, men det är svårt att vara ironisk i text.
Längre in i boken börjar texten handla allt mer om Feys karriär. Förståeligt i sig, men tråkigt att traggla sig igenom partierna där hon vill lyfta fram duktiga manusförfattare för 30 Rock-serien. Tråååkigt. Namedroppande av människor som i ett Oscars-tacktal, och sedan korta klipp ur manus också, som jag inte tycker tillför boken någonting.
Nej, helt lustig i början, och säkert underhållande för den som följt Tina Feys karriär. För mig var det ett kort tidsfördriv, och nu går jag raskt vidare. Mot fiktionen igen.

Peppe & boken

Publicerad den av
4

Livet & Barnet. Om att överleva som någons mamma av Peppe Öhman XXX½
Har man någonsin tittat åt de finlandssvenska bloggarnas håll har man garanterat stött på Peppe. Hon bloggar om sitt vardagsliv som chefredaktör, om jämställdhet, om mannen Magnus och om sonen Vidar. Själv började jag läsa bloggen någon gång när Vidar var någon månad gammal, och jag undrade när jag hörde talas om boken hur den egentligen skulle se ut. Som bloggen rakt av eller?
Det gör den inte. Citat ur blogginlägg finns insprängda med jämna mellanrum, och en del av tankegångarna och/eller händelserna känner man såklart igen från bloggen. Samtidigt är boken definitivt helt fristående, man hänger garanterat med även om man inte läser bloggen. Man kan kanske fråga sig om människor som inte läser bloggen kommer att vara lika intresserade av boken, men å andra sidan läste jag ju själv boken utan att ha barn.

Barn alltså. Peppes biologiska klocka kickade aldrig igång, men Magnus ville absolut ha barn och dagen före sitt bröllop testade Peppe positivt på den där berömda stickan. Därefter följde ett myller av känslor: glädje, osäkerhet, rentav skräck. Peppe gillade sitt liv som det var och ville inte att en liten bebis skulle komma och ändra på den saken! Hon ville inte flytta till Esbo, bli en lattemamma och gå omkring i mysbyxor dagarna i ända!

Det är ungefär här problemet med att läsa och blogga om en icke-skönlitterär bok (av någon man dessutom känner litegrann!) kickar in. För samtidigt som jag respekterar Peppes och Magnus val att fortsätta sitt coola innerstadsliv, irriterar jag mig a) på det som Malin också var inne på, att det på sätt och vis blir lite av en indirekt ”kritik” mot dem som trots allt valde det där förortslivet och b) på att Peppe, trots sin osäkerhet vad gäller barn och barnafödande, ändå väljer att inte gå på diverse förberedande kurser och rådgivningsgrejer som erbjuds henne. Nu har jag ju inte personlig erfarenhet av den där rumban, och jag tycker absolut att man ska ifrågasätta och fatta beslut som känns rätta för en själv. Men som den duktiga flicka jag själv är skulle jag antagligen snällt gå på de där förberedande kurserna av rädsla för att missa något väsentligt.

Anywhoo, det om det. I övrigt gillar jag ju! Humor och självironi, fungerande språk (om än med en liten förkärlek för beskrivningar så att alla säkert ska förstå). Själv sträckläste jag och hade roligt under läsningens gång, plus att boken fick mig att fundera lite mer på det där med jämställdhet (och ifrågasättandet av Folkhälsans Här-kan-ni-parkera-kurs).
Slutligen: gillar idén med olikfärgade omslag! Min favorit är det gröna som jag också råkade få som recensionsexemplar, men jag såg ju alla tre live och de är alla snygga.
Rec.ex. från Schildts.

Coola Caitlin

Publicerad den av
10

How To Be a Woman av Caitlin Moran XXXX-
Det gick 24 och år och några månader som jag mig veterligen aldrig ens hörde namnet ”Caitlin Moran” nämnas. Och sedan en dag var hon plötsligt överallt. En kund kom in till oss och rekommenderade How To Be a Woman ungefär samtidigt som Helena började lovebombstwittra och sedermera blogga om Moran och boken. Eftersom jag kan sammanfattas med orden ”nyfiken” och ”bookaholic” var jag inte sen att hänga på och läsa denna blandning av självbiografi (ja! Jag har läst en biografi nu!) och feministmanifest, och ja, senast på sidan 21 var jag fast.

Det här är välskrivet och roligt – jag lovar, det är det, och jag förstår om ni reagerar med tvivel för jag brukar själv hålla mig långt borta från böcker som beskrivs som ”roliga”, ja, Hundraåringen…, jag tittar på dig! – och jag som annars brukar hylla skönlitteraturen, fiktionen, över nästan allt annat finner mig själv vända sidor i halsbrytande takt. Caitlin skriver intressant och ”just så där är det ju!” om allt från vaxning och icke-sittande underkläder till bröllop och barn. Och ja, feminism såklart, med kraft och självklarhet (se citatet om feministtestet hos Läsdagboken!) utan att för den delen bli hötta med fingret-predikande (en annan sak som framkallar bokliga rysningar – in a bad way – hos mig). Skickligt gjort! När och var får jag läsa mera?