Underbart är kort, eller The return of the Twitter-rec

Stackars åsidosatta sommarläsning – så underbar när den varar men ack så styvmoderligt behandlad när vardagen återvänder och man sätter sig vid datorn och funderar på hur det nu igen det var man gjorde när man skulle blogga..! Till mitt försvar ska sägas att jag åtminstone skrev det här inlägget för ett tag sedan, men förhandsinställde det till i dag då era ögon går i kors efter bokmässan och inte riktigt kan ta in stora sjok av text – men samtidigt gärna läser lite bloggar när ni ligger däckade i Den Stora Mässförkylningen™. Snällt va?

The Evolution of Mara Dyer av Michelle Hodkin
Handling på max 140 tecken: Mara undersöker sina krafter men omvärlden försöker hindra henne. Överraskande vändning mot slutet, onödigt tillrättalagd i min smak.
Omdöme på max 140 tecken: Saknar ettans rappa humor & dialog men inget kommer att stå mellan mig och nr 3 när den släpps. Mara köper många situationer utan protester?

vackramVackra människor av Peppe Öhman
Handling: Två par tycker småbarnslivet är enformigt och undrar om gräset är grönare på andra hippa Helsingforsadresser. Vem vinner och vem försvinner?
Omdöme: Ängslig Hfors-porr med bristfällig gestaltning. Inneställen prickas av som på bingo och karaktärerna liknar varandra. Mer redigering = susen

Rivers of London av Ben Aaronovichrivers
Handling: Mord leder till att poliskonstapel introduceras till ett magiskt London med hemliga spelregler. Älskar skämtsam referens till Harry Potter!
Omdöme: Rolig Londonskildring, gillar när Grant bekantar sig med magin. Tappar dock egen fokus och intresse med tidsresor etc. i bokens andra halva

Tiden går så fort när man tittar på den av Josefine Lindén
Handling: IVF -> jobbig spädbarnstid -> mamman kastar ut dottern från balkongen (!) och skäms i fängelset medan pappan vakar vid sjuksängen. Med mera!
Omdöme: Hej vad det går i denna mörka underhållningsroman, hade önskat mer fördjupning. Pappan känns inte trovärdig, verkar knappt arg på mamman ju?

längtanborLängtan bor i mina steg av Klara Zimmergren
Handling: Om att vara singel och känna den biologiska klockan ticka, om att hitta kärleken men fortsätta jaga den ”kompletterande” familjemedlemmen.
Omdöme: Zimmergren skriver lätt men aldrig lättsamt om ett tungt ämne. Sann historia, därför ibland (onödigt) stora hopp mot relevanta scener.

* * * * *

Inläggets handling på max 140 tecken: Fem sinsemellan väldigt olika böcker avhandlas i – onödigt? – rask takt. YA möter fantasy möter memoar. Av en slump: fyra olika nationaliter
Eget omdöme: Med tanke på hur mkt jag twittrar är det här oväntat svårt. Recensionerna blir väldigt onyanserade och bryska, det här blir nog inte en vana

Tidigare Twitter-recensioner här.

När slutet har börjat

I kroppen min. Resan mot livets slut och alltings början av Kristian Gidlund XXXX-
ikroppenminDet känns lite underligt att ta mig an den här boken. Jag har hört hans sommarprat och sett honom i Jills veranda, så jag vet hur hans röst lät, hör den medan jag läser. Jag vet att han inte lever längre, att han inte ens hann fylla 30 år innan cancer tog honom. Samtidigt har jag inte läst bloggen, och jag bor ju trots allt i Finland, så han har inte varit närvarande i media på det sätt jag tror han var i Sverige.

Det finns mycket som gör ont när slutet har börjat.

Det är sorgligt, såklart, som det blir när någon är ung och får veta att livet kommer att ta slut mycket tidigare än det borde. Jag antar att boken baseras på bloggen, för i början tror han att det är över, att han har vunnit över cancern. För att bara ett drygt halvår senare vara där igen, den här gången med diagnosen: obotlig. Vissa texter känns också vagt bekanta för mig, Landet jag lämnar, och det där om barnen han aldrig kommer att få.
Boken, texten, blir en blandning av gastkramande fysiska detaljer: smärtan, ärren, pillren, behandlingarna, varvat med sorg, ångest och kärlek. Kärlek till livet, till familjen, till vännerna. Han sörjer, Kristian, över att lämna livet så tidigt, när det finns så mycket han inte hunnit med, när det finns så många som blir kvar. Det genomborrar texten och läsaren, men en tröst är att Kristian trots allt verkar känna någon slags lugn. En ilska, javisst, men har har förlikat sig med sitt öde. Är åtminstone inte rädd.

När jag gått för att vandra i den stora skogen, när jag gått för att somna i andra dalar.
Minns mig då.

Linda och läsningen

40 – constant reader av Linda Skugge XXXX-
40Till skillnad från många andra som läst den här boken, har jag inte någon desto större relation till Linda Skugge – detta alltså enbart på grund av mitt ”perifera” läge här i Finland. Minns att jag för väldigt länge sedan läste hennes tonårsdagbok i alla fall, den om tiden när hon började jobba på Expressen (väl? Se, inte ens det vet jag!) och tänkte att om hon köper så där många skivor så får jag väl köpa många böcker. LOL.
Det finns så mycket jag kan relatera till! Den där ständiga längtan efter att läsa så många böcker såklart, men också kärleken till rutiner. Och i och med kärleken till rutiner (och det faktum att hon/jag inte hade legat med fem killar innan vi fyllde sexton) även den där känslan att andra uppfattar en som tråkig även om man själv är rätt nöjd med läget.
Fast hur karakteriserar man den här boken? Vad vill Skugge själv med den? Hon gör upp med sitt liv inför 40-årsdagen, läser sina gamla texter och funderar kring böcker hon läser (älsk!). Jag gillar det jag läser och hade gärna läst ännu mer, men jag vet inte om jag helt förstår vad det är för slags text Skugge skrivit.

Jag måste sätta klockan på ringning klockan sju fast det är juli för att kunna läsa innan alla vaknar. Jag läser så extremt mycket nu att jag också oroar mig för att ha tappat kontrollen fullständigt. Vissa dagar är det enda jag tänker på alla böcker jag ska läsa och när.

Det här citatet till exempel, det hade jag gärna sett att hon utvecklat lite. Den där besattheten kring böcker, att de är hennes livsluft och glädje, men också ger upphov till oro? När jag läser så tänker jag spontant att jag både skulle vilja prata böcker med Linda S, men också… jag vet inte, ge henne en kram kanske? En snäll varm kram.

Härligt också med böcker som ger mera lässug! Jag antecknar att jag vill kolla upp Joe Queenan och David Shields, och att jag måste plocka upp Kristin Cashores De utvalda som har skräpat i min bokhylla tillräckligt länge nu. De tar aldrig slut, alla böckerna som jag måste läsa. Jag vet Linda, jag vet. Men visst är det härligt också?
Rec.ex. från Piratförlaget.

”Min pappa Ann-Christine”

Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg XXXX½
annDet är något jag måste berätta, säger pappa Åke till sin yngsta dotter Ester. Han är sjuk! far det genom Esters huvud. Hjärtproblem eller cancer!
Men det är inte det pappan berättar. I stället berättar han att han hela sitt liv känt att han har en kvinna inom sig. Han har aldrig levt något dubbelliv, men nu när han är 58 år gammal kan han inte längre dölja det, vill inte göra det. Han vill ha kjol ibland, sminka bort sin fårade hy, vara Ann-Christine.

Pappa har ett eget Narnia innanför garderobsdörrarna. En annan värld, som ingen förutom pappa känner till.

Vilken otroligt fin bok det här är! Lågmält, i korta kapitel med vackra namn, berättar Ester Roxberg sin och sin pappas historia. Om den busiga prästdottern som föddes i Zimbabwe, om den trygga och alldeles vanliga uppväxten. Jag älskar sättet att berätta, och detaljerna, som att hon hade boken Alla familjer är psykotiska i sitt tonårsrum, men att hon lite överlägset tänkte att det minsann inte gällde deras familj. Det är intressant hur Ester försöker komma tillrätta med sin ”nya” pappa, hur hon sörjer pappa Åke, undrar vad som händer med henne och hennes minnen om pappan hela tiden levt en lögn? Samhället är förvånansvärt (!) förstående, rentav Ann-Christines kyrkliga arbetsmiljö, och det är en lättnad när familjen ännu inte vant sig.
De små markörerna att tiden går: Esters sambo blir fästman blir man, de går på ultraljud och Ester står i affären för barnkläder och tittar på pilarna i taket. Pojkkläder ditåt, flickkläder åt andra hållet. Det är vackert, det är svårt, det är fula tankar och det är sorg och förvirrning. Och det är väldigt mycket kärlek, utan att en enda gång bli smetigt eller sockersött så att det knastrar mellan tänderna och man mår lite illa efteråt. Lite kan jag sakna resten av familjen, systrarna och mamman, men jag förstår också att det här är Esters berättelse, hennes och pappans.

Jag är någonting man tvingas leva med, mot sin vilja. Tror du inte det är en sorg för mig?

Vandraren

Wild. A Journey from Lost to Found av Cheryl Strayed XXXX-
wildVi hade redan haft den här boken inne på jobbet ett tag då Mind the Book plötsligt bloggade om den (och diskussionen sedermera fortsatte på Twitter – så som den så ofta gör numera) och mitt intresse väcktes som när man slår eld på en tändsticka. Tydligen kunde man ana Jenny Diski-vibbar i boken, och som ni vet är Diski min husgudinna och eventuella vibbar måste ju såklart undersökas! Nu vet jag inte om Wild sist och slutligen var särskilt diskiesque, men det är okej, för jag gillade den i alla fall!

I felt suddenly exposed, less exuberant than I had thought I would. I’d spent the past six months imagining this moment, but now that it was here – now that I was only a dozen miles from the PCT itself – it seemed less vivid than it had in my imaginings, as if I were in a dream, my every thought liquid slow, propelled by will rather than instinct.

Jag läste boken under en särskilt tung vecka på jobbet, när mina platta fötter värkte om kvällarna. Jag har även minsann haft my share of alldeles vidrigt skoskav i mina dar, och inte heller är vandring något som intresserar mig (däremot kunde jag tänka mig att någon gång få uppleva Nora Roberts Montana från en hästrygg, haha! Varsågod för underligt sidospår..!). Ändå slår Wild an någon slags naturromantisk sträng hos mig och jag börjar ooh:a och aah:a över de magnifika utsikter som möter Cheryl Strayed där hon med sin gigantiska ryggsäck kallad Monster vandrar längs Pacific Crest Trail, PCT, som sträcker sig från Mexikos till Kanadas gräns. Jag blir förvisso irriterad på att hon förberett sig så lite inför sin långa vandring (Aj va, är det rekordmycket snö? Hoppsan, jag har aldrig ens lyft upp min färdigpackade ryggsäck innan jag redan står vid vandringledens början..), och intressant nog intresserar jag mig klart minst för hennes livshistoria och de svårigheter som fick henne att söka sig till PCT för att komma på rätt spår (höhö) i livet igen. Nej, jag längtar till styckena om vandringsleden, funderar över vad hennes paket hon skickat till postkontoren längs vägen innehåller, vill läsa vad hon tänker på när hon bytt om från sin svettiga smutsiga t-shirt och krupit in i sitt lilla nylontält. Och vad hon läser – i Monster släpar hon nämligen med sig livsnödvändiga böcker (det måste man ju älska henne för, om inte annat). Därför förlåter man henne också för – känsliga bloggläsare varnas härmed! – att hon också om kvällarna bränner upp de sidor ur böckerna hon läst föregående kväll för att minska packningens tyngd. Jaja, man blir väl lite tossig av den där tunna bergsluften.

875 gram – en flicka och en Facebook-grupp

875 grammaa. Pirpanan tarina av Tomi Takamaa XXX+
875I slutet på mars förra året, av en händelse på min egen födelsedag, föddes en liten liten flicka via kejsarsnitt. Mamman var i 30:nde graviditetsveckan men hade fått en grav havandeskapsförgiftning, och barnet som plockades ut av läkarna vägde bara 875 gram. Den omtumlade nyblivna pappan skapade några dagar efter flickans, Pirpana som hon kallas i boken, födelse en Facebook-sida för att hålla intresserade vänner och släktingar uppdaterade om Pirpanas mående, eftersom han inte ville spamma flödet med uppdateringar i eget namn. Sidan spreds dock lavinartat över Facebook, och efter bara några dagar var det tusentals som gillade sidan och uppdateringarna om den lilla kämpen på Barnkliniken.
Pappan bestämde sig för att utnyttja situationen och försöka engagera människorna på sociala media till en insamling för en kuvös, det som troligen skulle komma att rädda hans dotters liv. Stora tidningar, tv- och radiokanaler nämnde också fenomenet, och genom Facebook-sidan kom den lilla fjäderlätta flickan att vädja till det finska folket och samla in pengar till så väl en kuvös som understöd till det nya barnsjukhuset.
Den här boken är pappans berättelse om så väl den första omtumlande tiden som prematurpappa, liksom tiden då media rycker honom i ärmarna och han försöker omvända all uppmärksamhet till något positivt och meningsfullt. För mig som läsare blir tyvärr hoppen mellan dels sjukhusvardagen och plötsligt presskonferenser där han pratar om barn som har det sämre ställt än hans egen dotter lite för stora. I och med FB-gruppens stora popularitet har Tarkamaa åstadkommit något viktigt, och det är hedransvärt, och som ett tidsdokument över den kraft sociala media har i början av 2010-talet är boken intressant. Min förvirrning gäller snarast ifall boken, som titeln antyder, verkligen är Pirpanas berättelse, eller om det är pappans, Facebook-gruppens eller varför inte de andra för tidigt födda barnen, som får komma till tals i slutet av boken, berättelse. Samtidigt blir jag tudelad vad gäller recenserandet/kritiserandet av den här typen av böcker. 875 grammaa har uppenbart kommit till rätt hastigt, och målet har varit att dels nedteckna det som hände, dels ytterligare samla in mera pengar till barnklinikernas förmån. Vilket författaren, pappan, uppenbarligen har lyckats med. Boken är snabbläst men också oerhört gripande, och ingen är gladare än jag över att lilla Pirpana i dag växer och mår bra. Vem är jag då egentligen att kritisera?

Om en vinterdag en skrivande

Vinterdagbok av Paul Auster XXXX-
vinterdagbokJag förväntade mig kanske inte flämtande fantastisk, jag har läst en del av Austers verk och gillat dem, men jag är definitivt Team Siri när det kommer till det här Park Slope-paret (men däremot Team Jonathan i fallet Safran Foer – Krauss). Biografier läser jag ju heller sällan aldrig, men det här lockade ändå, bra författare och säkert en del om skrivande tänkte jag. Sist och slutligen rätt lite om skrivandet, kan jag tänka så här i efterhand, men det var inget som jag tänkte på under läsningen. Ramberättelsen är en åldrande 63-årig Paul som en kall februari tänker tillbaka på sitt liv. Inte i kronologisk ordning, utan snarare enligt ett associationsmönster som dock fungerar bra även för läsaren, kanske delvis för att boken är rätt så tunn (drygt 200 sidor bara). Den enda egentliga kronologin kan urskiljas när Auster räknar upp de lägenheter han bott i (legio!), adresser och antal rum räknas noggrannt upp men även här associerar han fritt. Huset de bor i nu, sedan länge tillbaka, han och Siri, visst låter det mysigt! Fyra våningars brownstone i Park Slope, med tillräckligt mycket väggyta för alla deras böcker..! Även i övrigt är det mest livet med Siri jag läser helst om, hennes familj och Pauls och hennes förhållande. Blir bara än mer nyfiken efter detta!

En lustig detalj är dock genansen jag känner när Auster räknar upp dels prostituerade, dels könssjukdomar. Knausgårds taffliga sexdebutsförsök hade jag inga problem att läsa om (trots att jag t.o.m. sett honom live några gånger), men kombinationen Auster + gonorré kändes bara konstig. Too much information liksom. (Åh, vilka knäppa googlingar det här inlägget kommer att generera nu..!)