Mera Bokbabbel på internet!

bokbabbeltumblrEftersom mera tid på internet, bort från lästiden, är precis vad jag behövde, skapade jag en Tumblr. Helt enkelt en sida där jag försöker samla på mig citat ur framför allt böcker jag läser, men också ur blogginlägg och artiklar. Ett komplement till den här bloggen, om man så vill. Jag är ännu lite osäker på designen, men citaten är ju desamma, titta in och följ om ni vill. Jag heter Bokbabbel där också.

13 minutes – en ivrig diskussion mellan Fiktiviteter och Bokbabbel

13minVi visste inte vad vi gjorde när vi bestämde oss för att diskutera Sarah Pinboroughs nya bok 13 minutes. Vi visste inte hur hemlighetsfull den skulle visa sig vara och hur stor del av vårt samtal som blev av typen “det här kommer vi aldrig kunna publicera” och “det här ordet avslöjar alldeles för mycket, vi måste stryka och skriva om”. Men vi vill prata om den ändå, för att vi tycker om boken och för att vi älskar Sarah Pinborough och gärna vill missionera hennes förträfflighet en omgång till. Så vi smyger ut i det gungfly som är samtalet kring en mycket hemlighetsfull bok.

Helena: Ska göra allt lite tvärtom och börja med slutet? Vad tyckte du?

Jessica: Slutet hade ju ändå ”antytts” pga rösten i drömmen, men jag var inte helt övertygad av det. Iofs kan det också motiveras av det psykiska mörker som låter sig anas under romanens gång, men tycker fortfarande njaa.

Helena: Ja, jag är också kluven. Det liksom både går och inte går i linje med vad som hänt innan och vilka de är. Men jag är ändå glad att Pinboroughs magiska realism från The Language of Dying äntligen tittar fram igen.

Jag är för övrigt förvånad över att jag gillar det här sättet att berätta delvis genom tidningsartiklar och sms, jag brukar annars vara totalt allergisk mot allt sånt. Vad tycker du?

Jessica: Tidningsartiklarna användes lite för mycket, men annars fungerade det bra. Snyggt också hur man som läsare bara gapar och sväljer, men… Ja, inte heller det här kan vi skriva mer om, haha! Århundradets mest kryptiska recension, detta!

Helena: Håller med om att det blev lite för mycket tidningar till slut. Och att det är väldigt svårt att skriva minsta lilla utan att avslöja för mycket…

En annan sak jag tänkte på var föräldrarna (möjligen ett bevis på att jag uppnått en viss ålder…). Här finns så många misslyckade föräldrar som inte når sina barn… De är ändå ofta rätt sympatiska men ingen når fram. Stackars! Som förälder är det rätt jobbigt att läsa…

Jessica: Föräldrarna är oviktiga på schackbrädet, förvisso är inte föräldrar överst i tonåringars intressesfär, men jag kan ändå känna att de ALLA håller sig väldigt i bakgrunden, inte alls blandar sig i/ser hur barnen mår/vågar ställa frågor. Inte heller finns det en tilltro hos barnen att vända sig till dem.

Helena: Föräldrarna står verkligen väldigt mycket i bakgrunden. Och just därför vänder sig inte barnen till dem tänker jag. Det är väl egentligen bara Hannah som har en nära och kärleksfull relation med sina föräldrar…

Jessica: Aiden och Jamie är också lite diffusa karaktärer, Aiden blir jag frustrerad på!

Utan att avslöja desto mer vem som är skyldig eller ej, känns det bra att det finns med ”utfyllnadskaraktärer” som faktiskt bara står vid sidan av det som händer. Blir framför allt misstänksam mot de flesta vuxna några svängar, just för att de hela tiden är där i periferin och man undrar vad deras roll för handlingen egentligen är.

Helena: Jag håller med, alla behövs, också de som får hålla sig i utkanten. Och jag misstänker också de flesta innan allt avslöjas. När det gäller Aiden så blir jag också väldigt frustrerad, och arg. Jag tycker han är irriterande svag och rätt konstig. Jag skulle inte gilla honom i verkligheten…

Jessica: Tänkte du på att tjejerna (ovanligt nog) alltid rör sig i kretsar av tre tillsammans med Tasha, känns som en lite ovanlig konstellation i annat än Kitty-böckerna. Flickor är väl mer kända för att ha en bästis, att three’s a crowd

Helena: Ja, det är spännande. Och när de försöker vara två och två blir det fel… Killarna (i alla fall Aiden och Jamie) är däremot parvis och det känns också ovanligt, de brukar ofta skrivas i större grupper.

Jessica: Just det, intressant med radarparet Aiden & Jamie!

Helena: Om vi är väldigt försiktiga kanske vi kan prata lite om det där som leder fram till en begravning också eller? Jag är faktiskt lite sur på mig själv eftersom jag inte såg det komma förrän någon sekund innan det hände…

Jessica: Ja alltså vi borde ju ha fattat lite snabbare där faktiskt! Byggs ju ändå upp så där att man borde ana oråd…

Samtidigt som det som händer är tragiskt, tycker jag det snyggt synliggör de andra karaktärernas känslor/personligheter tydligare. Det var ju också då jag akut-Facebookchattade dig och frågade vad som riktigt ska kunna hända till näst, då det faktiskt är över halva boken kvar vid den här dramatiska svängen. Och du skrattade och sa att jag skulle hålla i mig :).

Helena: Ja, det finns ju en hel del svängar kvar därefter också, minst sagt. Jag tycker också att “den där händelsen” är väldigt hemsk förstås och samtidigt viktig för att förstå dynamiken mellan karaktärerna och situationens allvar (som jag nog inte förstått fullt ut innan dess). Det som händer händer ju också en sån där bikaraktär som vi pratat om tidigare, en man tror är utfyllnad eller möjligen misstänker för något. Jag kan sakna den personens röst i berättelsen litegrann samtidigt som det blir väldigt mycket mer effektfullt såhär.

Vi måste nog säga något om alla vändningar och ledtrådar – det här är en bok man blir yr av, och en bok som jag nog skulle vilja läsa igen för att se vilka ledtrådar som egentligen droppas från början. Men det är som vi skrev i början en på gränsen till omöjlig bok att diskutera…

Jessica: Ja, även om den inte alls är svår att komma in i som Melina Marchettas Jellicoe Road var, finns det en likhet med den i att ingenting är vad det ser ut att vara. Och när jag nu en gång nämner likheter till andra böcker så vill jag även föra fram den av #boblmaf så älskade The Fever av Megan Abbott, och kanske även The Secret Place av min husgudinna Tana French, på grund av de där teen noir-vibbarna av kvinnlig vänskap (och fiendskap!). Ett ämne man kan skriva oerhört bra böcker av tydligen!

Jag gillar att Sarah Pinborough kan förnya sig, den här boken liknar inte det du och jag annars läst av henne, de fantastiska The Language of Dying och The Death House (vadå fascination kring döden..!). Det känns som om det mesta hon tar tag i blir till guld!

Helena: Jag håller med om allt! Tänkte också en del på en annan Abbott-bok när jag läste, Om du vågar, också för skolmiljön och stämningens skull. Jag har läst samma Pinborough-böcker som du och håller The Language of Dying allra högst, den är fantastisk helt enkelt. The Death House är också fin men har sina brister, främst mot slutet. 13 minutes är inte heller en perfekt bok men den är väldigt bra och jag vet inte när jag blev så fångad av en bok senast. Det är en bladvändare i ordets allra bästa bemärkelse. Jag älskar att hon är orädd för att testa nytt och slänga sig ut i det okända. Hon har ju också skrivit historiska deckare och fantasy. Bland annat.

Jessica: Så, kanske dags att börja avsluta den här trevliga men virriga diskussionen med en sista uppmaning: läs Sarah Pinborough!

Det finns en ny blogg i stan!

… och Litterarum heter den! Där skriver jag tillsammans med Zac Fors, Mathias Rosenlund och Julia Wickholm om… ja, böcker. Har ni hittat till den här bloggen så vet ni ju rött bra vad en bokblogg går ut på :). Bokbabbel kommer naturligtvis att rulla på som vanligt, men vore kul om ni kikade in på kollektivbloggen också, sådana ligger ju lite i tiden och vi vill inte vara sämre, haha!

Stranden nästa!

strandläsningJaha, här utropar man förnyad läs- och bloggiver och så går ens hemmainternet och självdör och sätter en effektiv käpp i det hjulet. Hmpf! Här springer jag som bäst omkring som en yr höna och sista minuten-funderar på semesterns bokpackning – en växande mage gör att man tvingas prioritera tankar kring vad i fridens namn man egentligen ska ha på sig, och således har den sedvanliga rigorösa bokplanering hamnat i skymundan. Ja se vilka förändringar det kommande försäldraskapet för med sig redan innan barnet är fött!

Befarar svajigt wifi-läge även på den soliga orten, men förr eller senare kommer ni att få se en kavalkad av klassiska bok vid pool-bilder, var så säkra! Tills dess önskar jag er sköna läsestunder under filten, så kallt som det här i Norden just nu är utomhus är det ju det enda vettiga..!

Bloggåret 2015

Jaha men om vi skulle ta oss en snabb titt på det gångna bloggåret innan vi är två veckor in på det nya? 2015 var ett år som kanske inte var omvälvande bloggmässigt, men det hände minsann en hel del smått och gott i alla fall. Året började exempelvis starkt med att Marcus, då ännu inte ny Bokhora, råkade printa ut sin Facebook-feed (!) men löste det genom att skylta med min tioåriga lässtatistik. Kändes nästan som om jag unlocked ett slags livsmål där, att skyltas med i en bokhandel liksom!
Till födelsedagspresent fick jag en Harry Potter-box! Ungefär en månad senare damp enIMG_5626_3 hel drös bokbloggare ner i Helsingfors en kall helg i april och det blev några oerhört fina dagar fyllda av finlandismer, Kjellfies, örfilar, gurkgin och Fazer-brunch. Sån himla lyx att få ha er här på hemmaplan för en gångs skull! Senare på sommaren besökte jag Stockholm och en berömd bokbloggarhyll. Jag fick radioprata om böcker som handlar om böcker samt för andra gången intervjua Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren när de besökte Åbo bokmässa. Känns fint att jag har blivit deras hov-intervjuare när de är i Finland!

Bokbabbel-bloggen fyllde tio år i maj, och det firades med gästbloggare, tillbakablickar och bokutlottning. I december slaktade jag en bok – igen! Jag gjorde en uppföljare på förra årets hit, bokmässegifsen, och ni uppskattade dem lika mycket i år igen. Trots min icke-officiella föresats om motsatsen läste jag än färre böcker på finska, men lyckades bland de futtiga tre ändå få in en fullträff med Siipien kantamat (ganska bra success rate på det språket alltså, se bara på min älskade Taivaslaulu som var en av fem finska böcker 2014). Jag var en mycket aktiv besökare på biblioteket, och en dag hade jag rentav förärats en egen lånehylla… Cision meddelade att Bokbabbel, precis som för två år sedan, är Finlands IMG_0748näststörsta litteraturblogg, hurra!

Jag läste 127 böcker, varav många av dem på två underbara sol- och lässemestrar. Läsandet var överlag väldigt ojämnt utspritt över året, och det känns som ett underverk att jag nådde mitt mål (125) trots att jag i princip slutade läsa (och blogga..) i november-december då jag i stället passade på komasova så mycket jag bara kunde – man blir rätt trött av att baka en liten bokbabbelbebis/Muminpocket* nämligen. Men nu hoppas jag vara tillbaka med ny energi och läsiver, åtminstone det kommande halvåret innan livet ställs på ända! 🙂

*) Etymologisk kredd till Marias bokliv.