Min första LaCour

We Are Okay av Nina LaCour XXXX-
Med Stockholm Pride aktuell den här veckan, tänkte jag tipsa om den senaste av Nina LaCours böcker (jag tror att hon alltid mer eller mindre har med hbtq-temat på ett hörn i sina böcker). Jag tror också att vi har nästan alla hennes böcker hemma redan, pinsamt nog dock än så länge oläst av mig.
Men nu har jag alltså läst en! Och kolla vad fint omslag, liksom lågmält men ändå intressant. Pretty much som boken alltså.

We’d all be leaving one another, going to other places in the fall; and now that the season was changing, rushing toward graduation, everything we did felt like a long good-bye or a premature reunion. We were nostalgic for a time that wasn’t yet over.

Det är jullov på universitet i staten New York, men Marin har stannat kvar på campus. Det finns liksom inget att åka hem till, ingen. Hösten gick väl okej, med den snälla rumskamraten och allt vad det innebär med nya studier, men nu när universitetet och the dorm tystnar finns det lite väl mycket utrymme för alla tankar.

The trouble with denial is that when the truth comes, you aren’t ready.

Marins bästa vän Mabel (snälla författare och redaktörer, kan ni jobba lite på det där med att inte döpa karaktärerna för lika?!) kommer för att hälsa på Marin några dagar. De har knappt pratat under hösten – Mabel verkar ha ett oändligt tålamod där måste jag säga. Och sakta sakta, oerhört långsamt faktiskt, nystas det upp vad som riktigt hände därhemma. Med morfadern. Och med Mabel.

En väldigt lågmäld bok på många sätt, älskar det tysta och lite spöklika huset, snön som faller och nästan täcker in dem. Konstrasten till den kaliforniska sommaren som föregick universitetstiden. Den är lite onödigt långsam, romanen; den belönar dig sedan, överraskar dig, men vägen dit kan kännas lite seg. Det är en invändning jag har, men jag gillar verkligen boken ändå. Jag ser att andra tycker att det här inte är LaCours bästa, så det bådar ju gott för mig. Det bästa väntar ännu.

Kloka Chimamanda

I do wish, though, that ‘parent’ had not been turned into a verb, which I think is the root of the global middle-class phenomenon of ‘parenting’ as one endless, anxious journey of guilt.

ur Dear Ijeawele or A Feminist Manifesto in Fifteen Suggestions, Chimamanda Ngozi Adichie

Inte störst av allt enligt mig, faktiskt

Störst av allt av Malin Persson Giolito XXX
Årets kriminalroman 2016 och en av de nominerade till Årets bok 2017, så ni har med största sannolikhet hört talas om den här boken vid det här laget. Ni som läst, hur skulle ni kategorisera den förresten? Jag började läsa med förväntningen att det var någon slags thriller, men skulle nog efter att ha läst den säga att den är en roman som råkar utspela sig (delvis) i en rättssal.

Premisserna är alltså att Maja, 18 år, sitter häktad och nu i rättssalen, anklagad för mord och anstiftan till mord. Hennes pojkvän är död, liksom hennes bästa vän och hennes lärare. Maja hittades i det blodiga klassrummet. Vad hände egentligen?

Jag är duktig i skolan. På det där självklara sättet som får lärare att småle när man räcker upp handen, men aldrig ger en frågan eftersom man inte längre behöver bevisa något.

Kanske för att jag trodde det här var lite mer av en renodlad thriller, förväntade jag mig mer spänning och twister. Första delen av Störst av allt var också underligt seg – det var mååånga citattecken och parenteser, det passade Majas lite buttra berättarstil men var fruktansvärt tungt att läsa, hackigt liksom. Men när det kom till delarna om händelserna som ledde fram till skolskjutningen flöt det på lättare. Dock tycker jag att många av karaktärerna kändes platta – jag förstod aldrig varför Maja blev så charmad av Sebastian (pojkvännen) och inte heller hur hon ”satt så fast” i honom senare? Och alla föräldrar då, om de inte var iskalla as så hade de huvudet i det blå och ingrep inte även om de visste en hel del?

Nja alltså. Jag förstår att temat och stilen känns annorlunda än första bästa bok ur hyllorna i bokhandeln, men jag förstår nog faktiskt inte bokens enorma framgångar. Helt intressant, men som jag också skrev på Litterarum; om ni vill läsa en riktigt bra (och extremt tjock, heh) roman på (det ack så ”muntra”) skolskjutningstemat är mitt bästa tips Wally Lambs The Hour I First Believed.

Malin Persson Giolito sommarpratade förresten i P1 förra veckan, jag har själv inte lyssnat ännu, men författare brukar vara de första sommarprat jag laddar ner. Boknörd in i märgen, det är jag det.

Småfluffigt med sting

Big Little Lies av Liane Moriarty XXX½
Moriarty säljer som smör på jobbet, så jag kände att det var dags att läsa något av henne utöver The Husband’s Secret som jag läste för drygt två år sedan. Big Little Lies är något i ropet just nu på grund av tv-serien, jag är definitivt sugen på att se den något tag, men ska nog vänta lite ännu, låta minnet radera en del av detaljerna, haha).

På skolans föräldrafest blir det dramatik – exakt vad som händer är länge oklart, för främst får man följa olika karaktärer under tiden som leder till föräldrafesten. Vackra och rika Celeste, hennes nyfikna kompis Madeline och den unga nyinflyttade ensamstående mamman Jane.

Everyone wanted to be rich and beautiful, but the truly rich and beautiful had to pretend they were just the same as everyone else. Oh, it was a funny old world.

Såklart har alla sina egna sorger och bekymmer, annars vore det här ingen bok (eller realistiskt, för den delen). Bekymren vecklas ut allteftersom boken framskrider och närmar sig klimax = föräldrafesten. Själv kan jag tycka att just festscenerna var onödigt dramatiska, jag föredrog den småputtriga småstadsdramatiken före det. Ändå ska Moriarty inte viftas bort som en författare som skriver ”bara” fluff, det finns en hel del allvarlig tematik i Big Little Lies.
Det här är ingen bok jag kommer att minnas om tjugo år, kanska inte ens om fem, men det är perfekt sommarläsning och tidsfördriv när man vill ha något småfluffigt med sting. Moriarty har dessutom en svag ton av mörk humor i sitt skrivande, det uppskattas!

En fyrvaktares dilemma

Fyren mellan haven av M.L. Stedman XXX½
Jag läste den här ungefär då den var bioaktuell i Sverige (för övrigt ett mysterium att den aldrig kom till finländska biografer, mvh bitter) och folk instagrammade om hur de gråtit ögonen ur sig. Min kollega rekommenderade den stjärnögt även om hon varnade för att det kan vara jobbig läsning för mig som till skillnad från henne har barn. Kalla mig konstig, men de här beskrivningarna gjorde mig ivrig; jag öppnade boken försiktigt men positivt inställd till att mitt hjärta skulle kramas om och kramas ur.

Mjoo. Jag sugs förvånansvärt snabbt in i berättelsen och miljön – åh, miljön! Tidigt 1900-tal i västra Australien, Tom som kommit tillbaka från kriget till skillnad från så många andra unga män som inte gjorde det. Han tar anställning som fyrvaktare på en avlägset belägen ö, och efter en tid får han sällskap av sin unga hustru Isabel. De längtar efter barn, men får bara missfall efter missfall.

En dag spolas en liten båt iland på klipporna. Den innehåller liket av en vuxen man – och ett litet spädbarn, en flicka. Tom, den samvetsgranne fyrvaktaren är såklart på väg att rapportera det skedda, men Isabel, vars famn skriker efter ett litet barn vädjar till honom att  låta henne behålla barnet.

1914 var mest flaggor och den färska doften av uniformsläder. Det var först ett år senare som livet började kännas annorlunda – började kännas som om detta trots allt inte var en sidoattraktion i världens utkant: det var när stadens kvinnor, i stället för att få tillbaka sina älskade, söner och äkta män, började få telegram. De där papperslapparna, som lätt kunde slita sig ur ett par förbluffade händer och virvla bort i den knivskarpa vinden, som talade om att pojken de hade ammat, badat, förmanat och gråtit över, var – eller ja, inte längre var. Partegeuses intåg i världen skedde sent och var smärtsamt.

Det här är en roman om livsöden, om sorg och längtan. Om att vilja göra rätt, men att inte veta hur. Jag älskar miljön, och Toms enkla kärlek till fyren och sysslorna där. Tom och Isabels sorg är naturligtvis gripande, inte minst för mig själv som också fått vänta otåligt på  mitt barn, men jag som förväntade mig att vara snudd på uttorkad av gråt blev nog i just den bemärkelsen lite besviken. Rörande, sorgligt och ett verkligt dilemma – men inte en endaste näsduk gick åt. Om man inte förväntar sig det så tror jag att man kan tycka riktigt mycket om den här fina romanen.

Berättelse om ett (sönderfallet) äktenskap

Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen XXXX-
Översättning: Urban Andersson
En man och en kvinna i ett äktenskap. Om dagarna är det jobb, det  är barn och det är middagar som ska lagas. Så vanligt, så vardagligt. Men om nätterna har de varandra, och något speciellt. Mannen vill att frun ska få vara fri, att hon ska få göra vad hon vill, springa de där långa joggingturerna med den andra mannen om det är något hon känner att hon vill göra. Men men…

Den som blir övergiven blir hjälplöst bunden till den som överger.

Romanen av berättad av mannen, men genom kvinnans ögon, ett rätt så speciellt tillvägagångssätt som dock fungerar i alla fall i en så här pass kort bok. Det är sorgligt också, för det är berättat från ett senare, när mannen försöker se vad som hände, se sig själv genom hennes ögon.

Och nu kan de inte längre dra sig ur det, vid någon tidpunkt har ett irreversibelt skifte ägt rum: de känner större lojalitet med varandra än med någon annan.

Jag projicerar säkert, eftersom jag har för mig att Gulliksen är Karl Ove Knaugårds vän och redaktör, men lite knausgårdska vibbar får jag av texten? Det är något med det oförskönat konstaterande, ett beskrivande av det vardagliga som ändå går bortom det vanliga. En underton av sorgsenhet. Välskrivet är det också. Sedan kan man såklart problematisera uthängandet av exfrun, för även om det här klassificeras som fiktion lär romanen vara baserad på högst verkliga händelser. Fast vem får bestämma vad man får skriva om?

En skogsfinne på lavaön

Islantilainen voittaa aina. Elämää hurmaavien harhojen maassa av Satu Rämö XXXX½
Okej det här händer ju inte jätteofta, att jag läser non fiction och dessutom på finska! Min kollega hade dock skrivit väldigt ivrigt om den i läsdagboken vi har på jobbet (hjärta!), och förlåt islänningar att jag exotiserar ert hemland men den där karga trädlösa svarta ön, nog är den ett fascinerande ställe!

Satu Rämö är på resa i Island och förälskar sig i en islänning som hon sedermera flyttar ihop och får barn med. Det här är både en personligt hållen introduktion till Island, som en självanalys kring hur det är att bosätta sig i en annan kultur än den man vuxit upp med. Och med ett (helt) annat språk – älskar den här liknelsen med magsjuka (!) om hur ens personlighet saknar skärpan när man inte behärskar ett språk man måste tala:

Kielitaidon puute on kuin vatsatauti. Se vie energiaa ja leikkaa särmää omasta persoonallisuudesta, se muuttaa olon rapistuneeksi seinäkukkaseksi.

Lite väl långt kapitel om finanskrisen kunde jag tycka, även om det nog var ganska hisnande att läsa även för en icke-finansutbildad läsare. Några upprepningar hade kunnat skalas bort, och så vill jag framhålla att man inte erhåller Nobelpriset i litteratur för en enskild bok utan för ett helt författarskap, trots att Rämö påstår motsatsen om Laxness. Men det är petitesser, det här är en väldigt behagligt skriven bok om en fascinerande plats. Jag blir både ressugen och liksom.. glad? Varje del i boken är dessutom namngiven efter isländska uttryck/ordstäv; min favorit var helt klart ”rúsínan í pylsyendanum”!

Jag har besökt Island en gång. Min pappa fyllde jämnt då, och i år fyller han jämnt + 10. Den här gången åker vi till Mallorca, och även om jag ser oerhört mycket fram emot den resan tror jag inte att den ön kommer att fascinera mig på samma sätt som Island gjorde. Däremot hoppas jag att där kommer att vara varmare… Visste ni att medeltemperaturen i Island är fyra grader?