[…] livet är alla böckerna man läst och alla underbara svåra ord man lärt sig. […]
Om jag ska ge dig ett enda råd så är det kanske att läsa. Att läsa varje dag, läsa allt, högt och lågt, och vad som helst och lustfyllt och ofta gå till biblioteket och låna tio böcker vilka som helst och skratta åt hur tungt det är att bära hem dem.
– Ur Flygfärdig – om när barnen lämnar boet, Linda Skugge
Taivaalta tippuvat asiat, Selja Ahava XXXX+
Jag började jobba igen efter höstens vårdledighet (föräldraledigheten i Finland har olika namn beroende på barnets ålder, red. anm.) förra veckan, och det ger mig åter dagligen ca 40 minuters pendlingstid tur-retur i buss Västmetron. I ärlighetens namn kommer ju en stor del av den tiden, speciellt tidiga morgnar och sena kvällar, att gå åt till podcasts + FB-chatt eller Instagram, MEN ska försöka utnyttja tiden främst till läsning! Är dessutom helt ringrostig vad gäller sortimentet på jobbet, så försöker uppdatera mig asap. Först ut var den här fina boken som flyttade hem till oss redan förra senvåren, men som nu först blev mitt sällskap på arbetsvägen.
Isä ei puhu äidistä, koska se ei pysty sanomaan kumartui. Se ei pysty puhumaan äidistä menneeseen, se aloittaa toisinaan lauseen äidin nimellä, mutta jättää sitten kesken.
Äiti on jäänyt kesken.
Saaras mamma blir under ett isblock som faller ner från himlen en solig sommardag. Saaras pappa blir besatt av slumpen och googlar saker som fallit ner från himlen: is, grodor, pengar, fiskar. Han kan inte förmå sig att tala om mamman i imperfekt, så därför talar han nästan inte alls. Saara och pappan flyttar in hos fastern som vunnit på lotto och bor på herrgården Storgård men som de skämtsamt kallar Förstorgård. Saara vandrar genom de många rummen, fäster sig vid lammet Bruno och tittar på när fastern tovar fyrkantiga saker av fårull.
Taivaalta tippuvat asiat berättas ur tre perspektiv, och jag tycker bäst om det första (barnet Saaras) och sämst om det sista. Trots sin olikhet, smälter de väl ihop och helhetsintrycket blir aldrig rörigt. Barnperspektivet som inleder boken, och de smått surrealistiska ingredienserna får romanen att kännas sagolik i all sin sorgsenhet. En stillsam finsk melankoli genomsyrar läsningen, samtidigt som boken lämnar mig väl till mods, en fin läsning!
Romanen fick Europeiska Unionens litteraturpris 2016.
Behind Her Eyes av Sarah Pinborough
Pinborough är som ni kanske minns en stor favorit hos mig, och man kan då verkligen säga att hon skriver inom olika genrer. Jag blev såklart nyfiken när jag hörde att hon utkommit med en renodlad thriller, och var inte sen att kasta mig över den i våras. Jag hade dock turen att läsa den innan ”resten av världen” upptäckte den och började twittra under hashtaggen #WTFThatEnding, utan kunde i lugn och ro läsa – och sedan chockeras.
Jag tycker egentligen inte alls om att skriva så här, jag önskar er egentligen också samma oförstörda läsupplevelse som jag fick, så att ni inte behöver gå och vänta på twisten och liksom färdigt sitter på helspänn, beredda att allt ska omkullkastas. Det finns dock två orsaker till att jag ändå gör det:
a) Ifall ni hört talas om boken så har ni antagligen också hört att där finns en rejäl twist
b) Just twisten höjer den här bokens betyg REJÄLT
Det är nämligen tyvärr en rätt trist historia. Den kretsar kring Louise som jobbar som sekreterare hos några psykiatriker, David som är en nya läkare på kontoret och Adele som är Davids fru och som Louise lär känna utan att först känna till relationen. Triangeldrama gone south.
Även utan att då känna till TWISTEN så undrade jag när boken riktigt skulle ta fart. Den segar på, karaktärerna är otrevliga och även om man förstår att det här inte kommer att sluta bra så är man väl sådär engagerad. Men som sagt, inget desto mer om twisten annat än SNYGGT JOBBAT, PINBOROUGH! (Vadå överanvändning av versaler i den här reccen, hehe?)
Dark Places-Helena skriver ett intressant inlägg om just spoilers, och om hur hon själv inte bryr sig om dem:
Mitt största problem med vår spoilerfobiska samtid är, tror jag, att den vilar på en övertro till handling som något slags epicentrum i kulturyttringar. Ett riktigt bra verk, oavsett om det är en roman eller tv-serie, är ju något större än om X gifter sig med Y och vem som dör i slutet.
Fint formulerat av Helena, även om citatet kanske är mer tillämpbart på riktigt kvalitativa verk. Just spänningsgenren bygger ju dessutom på överraskande moment, så dem vill man (jag!) nog inte ha klara för mig på förhand. För mig är språket och stämningen extremt viktiga i boken, men vill gärna bli överraskad/omtumlad också. Å andra sidan är jag ju en dålig omläsare också, tänker mig att det kanske hänger ihop i viss mån? Hur tänker ni?
Alltså inte är verklighet och fiktion på det där sättet ett till ett. Verkligheten är ett material, det är lera… Litteratur är det vad man gör av leran.
– Ur Tre bröder, Joakim Groth
We Are Okay av Nina LaCour XXXX-
Med Stockholm Pride aktuell den här veckan, tänkte jag tipsa om den senaste av Nina LaCours böcker (jag tror att hon alltid mer eller mindre har med hbtq-temat på ett hörn i sina böcker). Jag tror också att vi har nästan alla hennes böcker hemma redan, pinsamt nog dock än så länge oläst av mig.
Men nu har jag alltså läst en! Och kolla vad fint omslag, liksom lågmält men ändå intressant. Pretty much som boken alltså.
We’d all be leaving one another, going to other places in the fall; and now that the season was changing, rushing toward graduation, everything we did felt like a long good-bye or a premature reunion. We were nostalgic for a time that wasn’t yet over.
Det är jullov på universitet i staten New York, men Marin har stannat kvar på campus. Det finns liksom inget att åka hem till, ingen. Hösten gick väl okej, med den snälla rumskamraten och allt vad det innebär med nya studier, men nu när universitetet och the dorm tystnar finns det lite väl mycket utrymme för alla tankar.
The trouble with denial is that when the truth comes, you aren’t ready.
Marins bästa vän Mabel (snälla författare och redaktörer, kan ni jobba lite på det där med att inte döpa karaktärerna för lika?!) kommer för att hälsa på Marin några dagar. De har knappt pratat under hösten – Mabel verkar ha ett oändligt tålamod där måste jag säga. Och sakta sakta, oerhört långsamt faktiskt, nystas det upp vad som riktigt hände därhemma. Med morfadern. Och med Mabel.
En väldigt lågmäld bok på många sätt, älskar det tysta och lite spöklika huset, snön som faller och nästan täcker in dem. Konstrasten till den kaliforniska sommaren som föregick universitetstiden. Den är lite onödigt långsam, romanen; den belönar dig sedan, överraskar dig, men vägen dit kan kännas lite seg. Det är en invändning jag har, men jag gillar verkligen boken ändå. Jag ser att andra tycker att det här inte är LaCours bästa, så det bådar ju gott för mig. Det bästa väntar ännu.
I do wish, though, that ‘parent’ had not been turned into a verb, which I think is the root of the global middle-class phenomenon of ‘parenting’ as one endless, anxious journey of guilt.
ur Dear Ijeawele or A Feminist Manifesto in Fifteen Suggestions, Chimamanda Ngozi Adichie
Störst av allt av Malin Persson Giolito XXX
Årets kriminalroman 2016 och en av de nominerade till Årets bok 2017, så ni har med största sannolikhet hört talas om den här boken vid det här laget. Ni som läst, hur skulle ni kategorisera den förresten? Jag började läsa med förväntningen att det var någon slags thriller, men skulle nog efter att ha läst den säga att den är en roman som råkar utspela sig (delvis) i en rättssal.
Premisserna är alltså att Maja, 18 år, sitter häktad och nu i rättssalen, anklagad för mord och anstiftan till mord. Hennes pojkvän är död, liksom hennes bästa vän och hennes lärare. Maja hittades i det blodiga klassrummet. Vad hände egentligen?
Jag är duktig i skolan. På det där självklara sättet som får lärare att småle när man räcker upp handen, men aldrig ger en frågan eftersom man inte längre behöver bevisa något.
Kanske för att jag trodde det här var lite mer av en renodlad thriller, förväntade jag mig mer spänning och twister. Första delen av Störst av allt var också underligt seg – det var mååånga citattecken och parenteser, det passade Majas lite buttra berättarstil men var fruktansvärt tungt att läsa, hackigt liksom. Men när det kom till delarna om händelserna som ledde fram till skolskjutningen flöt det på lättare. Dock tycker jag att många av karaktärerna kändes platta – jag förstod aldrig varför Maja blev så charmad av Sebastian (pojkvännen) och inte heller hur hon ”satt så fast” i honom senare? Och alla föräldrar då, om de inte var iskalla as så hade de huvudet i det blå och ingrep inte även om de visste en hel del?
Nja alltså. Jag förstår att temat och stilen känns annorlunda än första bästa bok ur hyllorna i bokhandeln, men jag förstår nog faktiskt inte bokens enorma framgångar. Helt intressant, men som jag också skrev på Litterarum; om ni vill läsa en riktigt bra (och extremt tjock, heh) roman på (det ack så ”muntra”) skolskjutningstemat är mitt bästa tips Wally Lambs The Hour I First Believed.
Malin Persson Giolito sommarpratade förresten i P1 förra veckan, jag har själv inte lyssnat ännu, men författare brukar vara de första sommarprat jag laddar ner. Boknörd in i märgen, det är jag det.
Big Little Lies av Liane Moriarty XXX½
Moriarty säljer som smör på jobbet, så jag kände att det var dags att läsa något av henne utöver The Husband’s Secret som jag läste för drygt två år sedan. Big Little Lies är något i ropet just nu på grund av tv-serien, jag är definitivt sugen på att se den något tag, men ska nog vänta lite ännu, låta minnet radera en del av detaljerna, haha).
På skolans föräldrafest blir det dramatik – exakt vad som händer är länge oklart, för främst får man följa olika karaktärer under tiden som leder till föräldrafesten. Vackra och rika Celeste, hennes nyfikna kompis Madeline och den unga nyinflyttade ensamstående mamman Jane.
Everyone wanted to be rich and beautiful, but the truly rich and beautiful had to pretend they were just the same as everyone else. Oh, it was a funny old world.
Såklart har alla sina egna sorger och bekymmer, annars vore det här ingen bok (eller realistiskt, för den delen). Bekymren vecklas ut allteftersom boken framskrider och närmar sig klimax = föräldrafesten. Själv kan jag tycka att just festscenerna var onödigt dramatiska, jag föredrog den småputtriga småstadsdramatiken före det. Ändå ska Moriarty inte viftas bort som en författare som skriver ”bara” fluff, det finns en hel del allvarlig tematik i Big Little Lies.
Det här är ingen bok jag kommer att minnas om tjugo år, kanska inte ens om fem, men det är perfekt sommarläsning och tidsfördriv när man vill ha något småfluffigt med sting. Moriarty har dessutom en svag ton av mörk humor i sitt skrivande, det uppskattas!
Fyren mellan haven av M.L. Stedman XXX½
Jag läste den här ungefär då den var bioaktuell i Sverige (för övrigt ett mysterium att den aldrig kom till finländska biografer, mvh bitter) och folk instagrammade om hur de gråtit ögonen ur sig. Min kollega rekommenderade den stjärnögt även om hon varnade för att det kan vara jobbig läsning för mig som till skillnad från henne har barn. Kalla mig konstig, men de här beskrivningarna gjorde mig ivrig; jag öppnade boken försiktigt men positivt inställd till att mitt hjärta skulle kramas om och kramas ur.
Mjoo. Jag sugs förvånansvärt snabbt in i berättelsen och miljön – åh, miljön! Tidigt 1900-tal i västra Australien, Tom som kommit tillbaka från kriget till skillnad från så många andra unga män som inte gjorde det. Han tar anställning som fyrvaktare på en avlägset belägen ö, och efter en tid får han sällskap av sin unga hustru Isabel. De längtar efter barn, men får bara missfall efter missfall.
En dag spolas en liten båt iland på klipporna. Den innehåller liket av en vuxen man – och ett litet spädbarn, en flicka. Tom, den samvetsgranne fyrvaktaren är såklart på väg att rapportera det skedda, men Isabel, vars famn skriker efter ett litet barn vädjar till honom att låta henne behålla barnet.
1914 var mest flaggor och den färska doften av uniformsläder. Det var först ett år senare som livet började kännas annorlunda – började kännas som om detta trots allt inte var en sidoattraktion i världens utkant: det var när stadens kvinnor, i stället för att få tillbaka sina älskade, söner och äkta män, började få telegram. De där papperslapparna, som lätt kunde slita sig ur ett par förbluffade händer och virvla bort i den knivskarpa vinden, som talade om att pojken de hade ammat, badat, förmanat och gråtit över, var – eller ja, inte längre var. Partegeuses intåg i världen skedde sent och var smärtsamt.
Det här är en roman om livsöden, om sorg och längtan. Om att vilja göra rätt, men att inte veta hur. Jag älskar miljön, och Toms enkla kärlek till fyren och sysslorna där. Tom och Isabels sorg är naturligtvis gripande, inte minst för mig själv som också fått vänta otåligt på mitt barn, men jag som förväntade mig att vara snudd på uttorkad av gråt blev nog i just den bemärkelsen lite besviken. Rörande, sorgligt och ett verkligt dilemma – men inte en endaste näsduk gick åt. Om man inte förväntar sig det så tror jag att man kan tycka riktigt mycket om den här fina romanen.
Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen XXXX-
Översättning: Urban Andersson
En man och en kvinna i ett äktenskap. Om dagarna är det jobb, det är barn och det är middagar som ska lagas. Så vanligt, så vardagligt. Men om nätterna har de varandra, och något speciellt. Mannen vill att frun ska få vara fri, att hon ska få göra vad hon vill, springa de där långa joggingturerna med den andra mannen om det är något hon känner att hon vill göra. Men men…
Den som blir övergiven blir hjälplöst bunden till den som överger.
Romanen av berättad av mannen, men genom kvinnans ögon, ett rätt så speciellt tillvägagångssätt som dock fungerar i alla fall i en så här pass kort bok. Det är sorgligt också, för det är berättat från ett senare, när mannen försöker se vad som hände, se sig själv genom hennes ögon.
Och nu kan de inte längre dra sig ur det, vid någon tidpunkt har ett irreversibelt skifte ägt rum: de känner större lojalitet med varandra än med någon annan.
Jag projicerar säkert, eftersom jag har för mig att Gulliksen är Karl Ove Knaugårds vän och redaktör, men lite knausgårdska vibbar får jag av texten? Det är något med det oförskönat konstaterande, ett beskrivande av det vardagliga som ändå går bortom det vanliga. En underton av sorgsenhet. Välskrivet är det också. Sedan kan man såklart problematisera uthängandet av exfrun, för även om det här klassificeras som fiktion lär romanen vara baserad på högst verkliga händelser. Fast vem får bestämma vad man får skriva om?
Islantilainen voittaa aina. Elämää hurmaavien harhojen maassa av Satu Rämö XXXX½
Okej det här händer ju inte jätteofta, att jag läser non fiction och dessutom på finska! Min kollega hade dock skrivit väldigt ivrigt om den i läsdagboken vi har på jobbet (hjärta!), och förlåt islänningar att jag exotiserar ert hemland men den där karga trädlösa svarta ön, nog är den ett fascinerande ställe!
Satu Rämö är på resa i Island och förälskar sig i en islänning som hon sedermera flyttar ihop och får barn med. Det här är både en personligt hållen introduktion till Island, som en självanalys kring hur det är att bosätta sig i en annan kultur än den man vuxit upp med. Och med ett (helt) annat språk – älskar den här liknelsen med magsjuka (!) om hur ens personlighet saknar skärpan när man inte behärskar ett språk man måste tala:
Kielitaidon puute on kuin vatsatauti. Se vie energiaa ja leikkaa särmää omasta persoonallisuudesta, se muuttaa olon rapistuneeksi seinäkukkaseksi.
Lite väl långt kapitel om finanskrisen kunde jag tycka, även om det nog var ganska hisnande att läsa även för en icke-finansutbildad läsare. Några upprepningar hade kunnat skalas bort, och så vill jag framhålla att man inte erhåller Nobelpriset i litteratur för en enskild bok utan för ett helt författarskap, trots att Rämö påstår motsatsen om Laxness. Men det är petitesser, det här är en väldigt behagligt skriven bok om en fascinerande plats. Jag blir både ressugen och liksom.. glad? Varje del i boken är dessutom namngiven efter isländska uttryck/ordstäv; min favorit var helt klart ”rúsínan í pylsyendanum”!
Jag har besökt Island en gång. Min pappa fyllde jämnt då, och i år fyller han jämnt + 10. Den här gången åker vi till Mallorca, och även om jag ser oerhört mycket fram emot den resan tror jag inte att den ön kommer att fascinera mig på samma sätt som Island gjorde. Däremot hoppas jag att där kommer att vara varmare… Visste ni att medeltemperaturen i Island är fyra grader?
Törst av Jo Nesbø XXX½
Översättning: Per Olaisen
Alltså så creepy upplägg i början av boken: offer som hittas mördade genom att de blivit bitna i halsen och sedan tömda på blod. Man befarar att mördaren är en s.k. vampyrist, och Harry Hole som numera ägnar sig åt att föreläsa övertalas med milt våld att komma och hjälpa till med mordutredningen.
Harry sprang. Han tyckte inte om att springa. […] Harry sprang för att han tyckte om att stanna. Han tyckte om att ha sprungit.
Det här är den elfte boken om Harry Hole, och även om det fortfarande händer nytt på både mord- och den privata fronten så kan det väl sägas att boken inte känns riktigt lika vass som där i mitten på serien, Rödhake framåt. Dock är ju Nesbø alltid vass, så det betyder inte att Törst är dålig, verkligen inte. 585 sidor är dock väldigt mycket för en deckare, det är förvisso spännande hela tiden och det svänger och kränger behagligt för den nyfikna läsaren. Men faktum är om inte deckare borde hålla sig under 500 sidor, kanske rentav 400? Eller är jag för krass nu?
Fint ändå, om Harry Hole och hans egen törst, både efter alkoholen men också efter jobbet. Att jaga de där mördarna, det är hans kall, hans talang men också hans ok att bära.
Isipappablues av Hippo Taatila XXXX-
Det föll sig ganska naturligt att jag började ge finska böcker en andra blick när jag började jobba igen. Att läsa finsk litteratur är ett område jag fortfarande har mycket att jobba på, men sakta men säkert så! Jag har dock haft bra tur med det jag har kommit att läsa, några otroliga fullträffar men också mycket vanligt-men-bra. Isipappablues är en sådan bok – och en roman jag plockade upp eftersom jag i det här skedet av livet gärna läser böcker på tema föräldraskap, både som fakta och fiktion.
Isipappablues handlar om Berhällhipstern ”Ukko”, vars yngre sambo ”Vaimo” tjatar till sig ett barn, som sedan också blir till och föds under mycket stånkande och skrik en septembermorgon på Barnmorskeinstitutet. Ukko håller god min inför sin utmattade sambo, först hemma slår det honom med full kraft så att han gråtande faller ner på knä och gråter: Han har blivit pappa!
Det följer en höst av kolik och eksem, och en ammande mamma som förtvinar både fysiskt och psykiskt. Dottern Ulpus andra levnadsår är det sedan Ukkos tur att bli hemma med henne medan sambon fortsätter sina studier. Dagarna är en mix av brutal leda, skrivande av magisteruppsats om kvällarna, ett väntande på sambon som verkar ha the time of her life med sina studiekamrater – och förstås, den himlastormande kärleken mot det snorande gnälliga vidunderligt fantastiska barnet.
[…] kroppaan iskee aavesärky kun oma lapsi on kaukana.
Jag gillar Taatilas humoristiska sätt att skriva; ni som läst den här bloggen länge vet att jag har väldigt svårt för uttalat roliga böcker, det är ju av yttersta, jag upprepar y-t-t-e-r-s-t-a, vikt att bokens humor korrelerar med ens egen, annars blir det ett brutalt platt fall. Här är det ganska mörkt och ironiskt, när Ukko skumpar runt med dottern på babyrytmiken är dottern inte alls intresserad utan ser snarare ut som en bakfull abiturient strax före svenskaprovet i studentexamen. Hehee. Det är en humor och typ av bok jag inte skulle orka läsa varje dag, men i stunden fungerar den fnissframkallande. Det är också en roman som genomsyras av den praktiska och ständigt närvarande, nästan fysiskt förlamande, kärleken till ens barn, på ett sätt som får mig att tänka att författaren måste ha egna barn.
Den moderna hipsterpappan som är delaktig i sitt barns uppfostran i samma mån som mamman – något som borde vara självklart och även är det i Ukkos fall, men som ändå, i alla fall i Finland, sticker ut. Den omhändertagande pappan som man först höjer på ögonbrynen åt och sedan nästan vill berömma, han som är den enda vuxna mannen i rummet på babyrytmiken och bvc. Det känns väldigt passande för mig att läsa den här romanen precis då jag själv återvänt till jobbet medan Mr Bokbabbel är hemma med vårt eget barn.
Jag hade gärna läst lite mer om Ukkos tankar inför irritationen han känner när sambon är ute och roar sig och kryper hem på småtimmarna. Att han är irriterad och känner sig instängd är uppenbart, men jag tycker inte att det någonsin reds ut ordentligt. Å andra sidan är det kanske lite så livet är ibland; man känner häftiga känslor i stunden, men så kommer en tidig väckning eller en blöt puss eller en sambo som har diskat och livet liksom fortsätter sin gilla gång utan att det egentligen går någon nöd på någon. Gott så.
Luckiest Girl Alive av Jessica Knoll XXX½
Ani, tidigare TifAni, FaNelli (kära nån, det namnet?!) har försökt göra allt för att lämna sitt förflutna bakom sig. Ett 
glamouröst jobb, en trimmad kropp och en glittrande förlovningsring på fingret senare är hon nästan där var hon vill vara. Svårt att sova om nätterna har hon dock fortfarande, efter allt det där som hände i high school.
Rusted and bacteria ridden, I’m the blade thst nicks at the perfectly hemmed seams of Luke’s star quarterback life, threatening to shred it apart. And he likes that threat, the possibility of my danger. But he doesn’t really want to see what I can do, the ragged holes I can open.
Ah, en thriller där hjältinnan är lite mörk och trasig, det började naturligtvis inte med Gillian Flynn, men let’s face it, det är hon som är gurun i genren. Inget fel dock med hjältinneskildringen i Luckiest Girl Alive, snarare är boken helt för temarik. Dels är det ”den mörka tonåren” som förvisso är vidrig men ändå något de flesta i hennes liv känner till, så varför det brassas på med Anis stora hemlighet på bokens baksida m.m. förbryllar mig. Sedan helt enkelt det faktum att det finns så himla många teman på samma gång, teman som det dessutom tar lång tid att ”avslöjas”, så tja, bra tidsfördriv där vid poolen (åh, poolen!), men knappast något jag kommer att minnas om några år.
The Ten-Year Nap av Meg Wolitzer XXX½
Ett gäng kvinnor. De hänger ihop lite löst; de flestas pojkar går i samma privatskola i New York, en är en barndomsvän till en annan. De har alla stannat hemma för att ta hand om sina barn, lämnat arbetsplats och potentiella karriärer för att vara närvarande. Men nu börjar många av barnen vara så stora att de inte riktigt behöver sina mammor på samma sätt längre. Vem är de här kvinnorna då?
Det börjar lite segt tyvärr, jag som numera har höga förväntningar på allt Wolitzer har skrivit kommer förvisso in i läsningen men den drar mig inte riktigt framåt. Vi får följa de olika kvinnorna i egna kapitel, och det är först vid Jill och hennes tabubelagda dubier kring adoptivdottern som det börjar bli intressant. Och någonstans där sugs jag också in bättre i berättelsen.
It was midnight, too late to get a phone call, but Jill didn’t stiffen in the way that many people did when the phone rang at that hour, and this was for one reason: Her parents were both already dead.
Hon skriver bra, Wolitzer, det har jag konstaterat tidigare och det märks återigen. Det här är inte hennes bästa bok, men författarens allmänt höga nivå gör att också denna är läsvärd för oss fans. Jag tänker inte genast på det när jag avslutat boken, men senast efter att ha sett andras recensioner på Goodreads kommer jag att håll med om att slutet blir onödigt platt, att romanen mest blir ett nedslag i kvinnornas liv (lite i stil med de nya Gilmore Girls-avsnitten), utan att det egentligen sker dramatiska förändringar. Det är kanske fult sagt av mig, för det är inte riktigt sant, men Wolitzer knyter liksom inte riktigt ihop det så snyggt som mitten av romanen hade förtjänat. Nåväl, hon är en bra författare, och jag har ännu The Interestings och The Position olästa och rentav hemma i hyllan, ähum ähum. Nästan så att jag vill sprida ut dem lite, för att kunna ta till när jag letar efter ett säkert kort.
Om våren av Karl Ove Knausgård XXXX
Översättning: Staffan Söderblom
Knausgård och jag, vad hände liksom? Jag läste mig ivrigt genom hela kampen – och gillade det, det mesta i alla fall, sexans essäer I’m looking at you – och sedan ingenting på flera år (?). Lystrade om jag stötte på hans namn i en artikel eller dylikt, men kände inget större intresse för att läsa något han skrivit. Blev det lite för mycket av det goda månntro?
Nåväl, för ett tag sedan var det en recension av årstidssviten i Hufvudstadsbladet (kan kräva inloggning), och recensenten Claus Elholm Andersen var alldeles lyrisk över just Om våren och skrev att den bra kan läsas fristående. Mitt intresse tändes igen. Och visst hade han rätt, det här är klassiskt Knausgård. Vi som gillade Min kamp 1-6, vi finner vårt lystmäte även här.
Varken du eller dina syskon har någonsin sett mig gråta. Jag är den starke, känner ni, som barn alltid känner att deras föräldrar är, och det är, har jag tänkt, livsviktigt att ni fortsätter att känna det, ända tills ni som tonåringar börjar känna er egen styrka, när alla mina svagheter kommer att visa sig för er. Då ska ni ha kraft nog att själva klara er.
Och sedan, om ni får egna barn, börjar allt om igen.
Om våren är ett brev till en dotter. En vårdag – vardag – med dottern, en bilfärd genom det skånska landskapet för att hälsa på mamman som är frånvarande i småbarnsrumban. Och samtidigt berättelsen om det som kom före, en vacker solig sommar då dottern bara var ett embryo i sin mammas mage och mamman låg till sängs dagarna i ända. I ett mörkt sovrum, i ett eget mörker.
Ja, det här är den Knausgård vi känner och tycker om, men i något mer nerbantad version. Utläggningar förvisso, men inte så många utsvävningar. Och åter lyckas han med det magiska som bara han bemästrar, att ta det vanliga och vardagliga och göra det till något litterärt och allmängiltigt. Det enda jag kan sakna är lite mer av hans egna känslor; frustrationen, sorgen, ilskan, rädslan inför situationen? Vad känner han egentligen? Annars har han fått skriva dagarna i ändå, nu sköter han bara (”bara”) sina barn. Avbokar resor och går till sängs utan att prata med hustrun – de kan inte utbyta många meningar i den här boken slår det mig! Knausgård skriver allt detta tunga, nuddar vid mörkret men gläntar bara på dörren in till det. Allt får vi inte se.
Björnstad av Fredrik Backman XXXX+
Förlåt alla Ove-älskare, men den boken har aldrig intresserat mig. Hade liksom helt fräckt dömt ut Backmans författarskap som ”inte för mig”. Sedan började Björnstad dyka upp här och var på bloggar jag gillar, och även tematiskt lät den intressant: en liten småstad där känslorna svallar kring ishockeyn, både inom och mellan familjer. Vad glad jag är jag läste den, för jag gillade massor!
Vet du vad som händer med kol man utsätter för extrem press, Peter? Det blir diamanter.
Ett juniorlag som gått längre än man kunnat drömma om. En stjärna på isen. Rika pojkar och fattiga pojkar, korta och långa. Pojkar vars föräldrar stöttar dem ekonomiskt och pojkar vars föräldrar stöttar dem, punkt. Flickor som drömmer, som förändras, som växer. Föräldrar som hoppas, som kämpar, som blundar. Ett samhälle som balanserar på ruinens brant, som lägger allt sitt hopp och lite till till en handfull pojkar med ishockeyklubbor.
I lilla Björnstad kläms många stora känslor ihop på en liten ort. Backman skildrar skickligt det stora och det lilla; den enskilda individens vedermödor men också hur ringarna på vattnet sprider sig blixtsnabbt framför allt på små orter. Politiken inom klubben, glädjen och kärleken till spelet, till laget. Men också vad som händer när katastrofen slår till, när man ensam måste ställa sig mot kollektivet. När tonårspojkar (och direktörspampar) som fått höra Laget är större än jaget sedan de ställde sig på ett par skridskor första gången plötsligt tvingas rannsaka sig själv och fundera vad som egentligen är vänskap, vad som är mod. Läs!
Glöm mig av Alex Schulman XXX½
Efter de självbiografiska böckerna om (relationerna till) pappan och hustrun kommer nu en betydligt mörkare och sorgligare bok om relationen till mamman. Alkoholisten. Som fick hela familjen att trampa på tå kring henne, bend over backwards för att inte väcka hennes vrede.
Jag är dålig på att reparera relationen, men jag är bra på att reparera situationen.
Det är sorglig läsning, om hur den lilla pojken känner efter stämningen i hemmet, hos mamman. Hur han söker hennes kärlek och famn, och hur han ibland möts av något helt annat. Och hur de där mönstren ristas in i en, djupt, så att han även som vuxen kryper för henne, tystar ner och slätar över. Smyger tyst genom sin lägenhet även som vuxen, som pappa, för att det någonstans i bakhuvudet sitter kvar en rädsla för att väcka någon som sover, någon som kan bli fly förbannad.
Han tar mod till sig, konfronterar slutligen mamman. Men orden fastnar fortfarande i gommen. Läsaren lider med honom, den lille pojken som fortfarande bor kvar där någonstans i den vuxna kroppen.
Rec.ex. från Bookmark förlag.
Naondel av Maria Turtschaninoff XXXXX-
Vad passar väl bättre denna politiskt nattsvarta dag, än att skriva om en bok som ger lämpligt med verklighetsflykt? En bok som dessutom handlar om en ond man med för mycket makt…
Jag hade aldrig varit förälskad förut. Agin och jag hade fnittrat om somliga av grannskapets pojkar, men det hade bara varit en övning. Som att baka kakor av sand när man är liten, innan man bakar riktiga kakor av mjöl, honung och kanel.
Kabira förälskar sig i Iskan. Hon är äldsta dottern, men inte den vackraste. Han är rik och jobbar för fursten. Men Kabira har en hemlighet, stor kunskap och ett fantastiskt hjälpmedel, och den skänker hon Iskan med fatala följder…
Hon hamnar i ett glittrande palats, det glimmar och blänker och Iskan samlar på sig fler och fler skatter, både döda ting och levande. Kabira får sällskap i sin fångenskap, yngre kvinnor och konkubiner. Konkurrenter och kompanjoner.
På Helsingfors bokmässa fanns det en programpunkt där Maria Turtschaninoff intervjuades om dubbelheten i att skriva för både unga och vuxna i samma bok – ett samtal jag gärna hade lyssnat till, tänker jag flera gånger under läsningen. Det är nämligen rätt rått ibland: ondska, sex och död. Jag vet inte vilken åldersgräns jag själv hade satt på den här boken, men turligt nog är det inget jag heller behöver fundera över. Som vuxen njuter jag av den till fullo! Det råa frossas heller inte i som i exempelvis George R.R. Martins böcker (och framför allt filmatiseringen av dem..!), utan finns där som ett nödvändigt element utan att för den delen ta över berättelsen.
Det finns drag av magi förstås, men så lite att att det känns som om det nästan kunde vara på riktigt. Det här är en föregånare till Finlandia Junior-pristagaren Maresi (varför är inte den här nominerad förresten?!) men kan läsas helt fristående. Lite lite bonus ger det att ha läst Maresi först, men det är i ett så pass sent skede att det inte spelar någon roll för läsningen. Samma underbara miljöbeskrivningar är det dock, framför allt av mat och miljö, underbart!
Det är många kvinnor som får komma till tals i Naondel, men jag tycker det går bra att hålla deras röster, deras öden, isär. Det är också intressant när de ser – och inte ser – varandra, små detaljer som så snyggt målas fram med försiktiga men skarpa penseldrag. Och även om Iskan finns där som ett mörkt moln på deras himmel, är de starka de här kvinnorna, ensamma men framför allt tillsammans. Ett framväxande systerskap inte olikt det i Cirkeln-trilogin, och ett systerskap som ger tröst åt så väl de fiktiva karaktärerna som åt läsaren.
Jag tyckte om Maresi, men det här, det här är något mer! Wow!
Rec.ex. från Förlaget.
Tell Me Three Things av Julie Buxbaum XXXX
Åter ett tips från Johanna L, som så många av ungdomsböckerna jag läser. Jessie (bra namn, för övrigt) har släppts ner i Los Angeles efter att hennes mamma dött i cancer och hennes pappa hux flux gift om sig med rika Rachel som han träffade i en stödgrupp för änkor och änklingar. Och nu ska Jessie, iklädd Vans och Chicagokläder börja i en dyr privatskola i Los Angeles där eleverna gjort praktik på Google under sommaren. Själv har hon liksom serverat slurpees hemma i Chicago…
My mom once told me that the world is divided into two kinds of people: the ones who love their high school years and the ones who spend the next decade recovering from them.
Kanske inte ett otroligt originellt citat det där, men det sätter liksom tonen för berättelsen. Det är fluffigt, visst, med de anonyma meddelandena hon får av någon som tipsar henne om livet på skolan Wood Valley och som utvecklas till ett intensivt flirtande, men det är också mer än det. Bästisen Scar kvar i Chicago, den döda mamman och den frånvarande pappan. Los Angeles som är så väldigt… L.A. De superblonda bitcharna i skolan, och de nya trevande vänskaperna.
Instead, I’m the kind of person who has spent hours debating said theoretical tattoos, despite my crippling fears of both needles and long-term commitment.
Jag gillar helt enkelt karaktärerna, språket och meddelandena mellan Jessie och Somebody/Nobody. Dagligen berättar de tre random saker för varandra, vilket härligt sätt att lära känna varandra. Finfin läsning helt enkelt! Kommer på Lavender Lit våren 2017.
Bokbabbel 