Klassisk Knaus

Om våren av Karl Ove Knausgård XXXX
Översättning: Staffan Söderblom

Knausgård och jag, vad hände liksom? Jag läste mig ivrigt genom hela kampen – och gillade det, det mesta i alla fall, sexans essäer I’m looking at you – och sedan ingenting på flera år (?). Lystrade om jag stötte på hans namn i en artikel eller dylikt, men kände inget större intresse för att läsa något han skrivit. Blev det lite för mycket av det goda månntro?

omvNåväl, för ett tag sedan var det en recension av årstidssviten i Hufvudstadsbladet (kan kräva inloggning), och recensenten Claus Elholm Andersen var alldeles lyrisk över just Om våren och skrev att den bra kan läsas fristående. Mitt intresse tändes igen. Och visst hade han rätt, det här är klassiskt Knausgård. Vi som gillade Min kamp 1-6, vi finner vårt lystmäte även här.

Varken du eller dina syskon har någonsin sett mig gråta. Jag är den starke, känner ni, som barn alltid känner att deras föräldrar är, och det är, har jag tänkt, livsviktigt att ni fortsätter att känna det, ända tills ni som tonåringar börjar känna er egen styrka, när alla mina svagheter kommer att visa sig för er. Då ska ni ha kraft nog att själva klara er.
Och sedan, om ni får egna barn, börjar allt om igen.

Om våren är ett brev till en dotter. En vårdag – vardag – med dottern, en bilfärd genom det skånska landskapet för att hälsa på mamman som är frånvarande i småbarnsrumban. Och samtidigt berättelsen om det som kom före, en vacker solig sommar då dottern bara var ett embryo i sin mammas mage och mamman låg till sängs dagarna i ända. I ett mörkt sovrum, i ett eget mörker.

Ja, det här är den Knausgård vi känner och tycker om, men i något mer nerbantad version. Utläggningar förvisso, men inte så många utsvävningar. Och åter lyckas han med det magiska som bara han bemästrar, att ta det vanliga och vardagliga och göra det till något litterärt och allmängiltigt. Det enda jag kan sakna är lite mer av hans egna känslor; frustrationen, sorgen, ilskan, rädslan inför situationen? Vad känner han egentligen? Annars har han fått skriva dagarna i ändå, nu sköter han bara (”bara”) sina barn. Avbokar resor och går till sängs utan att prata med hustrun – de kan inte utbyta många meningar i den här boken slår det mig! Knausgård skriver allt detta tunga, nuddar vid mörkret men gläntar bara på dörren in till det. Allt får vi inte se.

Bra start på läs-året

Björnstad av Fredrik Backman XXXX+
bjFörlåt alla Ove-älskare, men den boken har aldrig intresserat mig. Hade liksom helt fräckt dömt ut Backmans författarskap som ”inte för mig”. Sedan började Björnstad dyka upp här och var på bloggar jag gillar, och även tematiskt lät den intressant: en liten småstad där känslorna svallar kring ishockeyn, både inom och mellan familjer. Vad glad jag är jag läste den, för jag gillade massor!

Vet du vad som händer med kol man utsätter för extrem press, Peter? Det blir diamanter.

Ett juniorlag som gått längre än man kunnat drömma om. En stjärna på isen. Rika pojkar och fattiga pojkar, korta och långa. Pojkar vars föräldrar stöttar dem ekonomiskt och pojkar vars föräldrar stöttar dem, punkt. Flickor som drömmer, som förändras, som växer. Föräldrar som hoppas, som kämpar, som blundar. Ett samhälle som balanserar på ruinens brant, som lägger allt sitt hopp och lite till till en handfull pojkar med ishockeyklubbor.

I lilla Björnstad kläms många stora känslor ihop på en liten ort. Backman skildrar skickligt det stora och det lilla; den enskilda individens vedermödor men också hur ringarna på vattnet sprider sig blixtsnabbt framför allt på små orter. Politiken inom klubben, glädjen och kärleken till spelet, till laget. Men också vad som händer när katastrofen slår till, när man ensam måste ställa sig mot kollektivet. När tonårspojkar (och direktörspampar) som fått höra Laget är större än jaget sedan de ställde sig på ett par skridskor första gången plötsligt tvingas rannsaka sig själv och fundera vad som egentligen är vänskap, vad som är mod. Läs!

Glöm mig

Glöm mig av Alex Schulman XXX½
glommigEfter de självbiografiska böckerna om (relationerna till) pappan och hustrun kommer nu en betydligt mörkare och sorgligare bok om relationen till mamman. Alkoholisten. Som fick hela familjen att trampa på tå kring henne, bend over backwards för att inte väcka hennes vrede.

Jag är dålig på att reparera relationen, men jag är bra på att reparera situationen.

Det är sorglig läsning, om hur den lilla pojken känner efter stämningen i hemmet, hos mamman. Hur han söker hennes kärlek och famn, och hur han ibland möts av något helt annat. Och hur de där mönstren ristas in i en, djupt, så att han även som vuxen kryper för henne, tystar ner och slätar över. Smyger tyst genom sin lägenhet även som vuxen, som pappa, för att det någonstans i bakhuvudet sitter kvar en rädsla för att väcka någon som sover, någon som kan bli fly förbannad.
Han tar mod till sig, konfronterar slutligen mamman. Men orden fastnar fortfarande i gommen. Läsaren lider med honom, den lille pojken som fortfarande bor kvar där någonstans i den vuxna kroppen.
Rec.ex. från Bookmark förlag.

En man med mycket makt

Naondel av Maria Turtschaninoff XXXXX-
Vad passar väl bättre denna politiskt nattsvarta dag, än att skriva om en bok som ger lämpligt med verklighetsflykt? En bok som dessutom handlar om en ond man med för mycket makt…

Jag hade aldrig varit förälskad förut. Agin och jag hade fnittrat om somliga av grannskapets pojkar, men det hade bara varit en övning. Som att baka kakor av sand när man är liten, innan man bakar riktiga kakor av mjöl, honung och kanel.

img_5451Kabira förälskar sig i Iskan. Hon är äldsta dottern, men inte den vackraste. Han är rik och jobbar för fursten. Men Kabira har en hemlighet, stor kunskap och ett fantastiskt hjälpmedel, och den skänker hon Iskan med fatala följder…
Hon hamnar i ett glittrande palats, det glimmar och blänker och Iskan samlar på sig fler och fler skatter, både döda ting och levande. Kabira får sällskap i sin fångenskap, yngre kvinnor och konkubiner. Konkurrenter och kompanjoner.

På Helsingfors bokmässa fanns det en programpunkt där Maria Turtschaninoff intervjuades om dubbelheten i att skriva för både unga och vuxna i samma bok – ett samtal jag gärna hade lyssnat till, tänker jag flera gånger under läsningen. Det är nämligen rätt rått ibland: ondska, sex och död. Jag vet inte vilken åldersgräns jag själv hade satt på den här boken, men turligt nog är det inget jag heller behöver fundera över. Som vuxen njuter jag av den till fullo! Det råa frossas heller inte i som i exempelvis George R.R. Martins böcker (och framför allt filmatiseringen av dem..!), utan finns där som ett nödvändigt element utan att för den delen ta över berättelsen.

Det finns drag av magi förstås, men så lite att att det känns som om det nästan kunde vara på riktigt. Det här är en föregånare till Finlandia Junior-pristagaren Maresi (varför är inte den här nominerad förresten?!) men kan läsas helt fristående. Lite lite bonus ger det att ha läst Maresi först, men det är i ett så pass sent skede att det inte spelar någon roll för läsningen. Samma underbara miljöbeskrivningar är det dock, framför allt av mat och miljö, underbart!

Det är många kvinnor som får komma till tals i Naondel, men jag tycker det går bra att hålla deras röster, deras öden, isär. Det är också intressant när de ser – och inte ser – varandra, små detaljer som så snyggt målas fram med försiktiga men skarpa penseldrag. Och även om Iskan finns där som ett mörkt moln på deras himmel, är de starka de här kvinnorna, ensamma men framför allt tillsammans. Ett framväxande systerskap inte olikt det i Cirkeln-trilogin, och ett systerskap som ger tröst åt så väl de fiktiva karaktärerna som åt läsaren.

Jag tyckte om Maresi, men det här, det här är något mer! Wow!
Rec.ex. från Förlaget.

Tre saker

Tell Me Three Things av Julie Buxbaum XXXX
screen-shot-2016-10-21-at-19-18-10Åter ett tips från Johanna L, som så många av ungdomsböckerna jag läser. Jessie (bra namn, för övrigt) har släppts ner i Los Angeles efter att hennes mamma dött i cancer och hennes pappa hux flux gift om sig med rika Rachel som han träffade i en stödgrupp för änkor och änklingar. Och nu ska Jessie, iklädd Vans och Chicagokläder börja i en dyr privatskola i Los Angeles där eleverna gjort praktik på Google under sommaren. Själv har hon liksom serverat slurpees hemma i Chicago…

My mom once told me that the world is divided into two kinds of people: the ones who love their high school years and the ones who spend the next decade recovering from them.

Kanske inte ett otroligt originellt citat det där, men det sätter liksom tonen för berättelsen. Det är fluffigt, visst, med de anonyma meddelandena hon får av någon som tipsar henne om livet på skolan Wood Valley och som utvecklas till ett intensivt flirtande, men det är också mer än det. Bästisen Scar kvar i Chicago, den döda mamman och den frånvarande pappan. Los Angeles som är så väldigt… L.A. De superblonda bitcharna i skolan, och de nya trevande vänskaperna.

Instead, I’m the kind of person who has spent hours debating said theoretical tattoos, despite my crippling fears of both needles and long-term commitment.

Jag gillar helt enkelt karaktärerna, språket och meddelandena mellan Jessie och Somebody/Nobody. Dagligen berättar de tre random saker för varandra, vilket härligt sätt att lära känna varandra. Finfin läsning helt enkelt! Kommer på Lavender Lit våren 2017.

Konst och kontroll

Aftonland av Therese Bohman XXXX
img_5181Karolina är professor i konstvetenskap. Ibland kan hon knappt förstå det själv, men så står det på hennes kontorsdörr. Allt blev kanske inte som hon trodde de där första studieåren; till exempel pratar professorer och doktorander på institutionen om samma banala saker i kafferummet som på alla andra jobb. Det blev inte helt hundra i privatlivet heller, Karolina separerade i våras (och nu är det augusti) och undrar varför hon inte gjorde det tidigare.

Det kan ju vara så”, sa hon. “Att de bästa relationerna är de som aldrig blir romantiska, eller sexuella, men som liksom har potentialen att bli det. Där det finns ett slags undertryckt attraktion som man aldrig benämner eller släpper fram, som förhöjer hela relationen.

Hon ska handleda en doktorand hon aldrig träffat eftersom han levt loppan i Berlin – haha det finns en bitsk kommentar i boken om alla svenskar där, jag tycker också jag stött på svenskar på vartenda café när jag varit där. Det handlar om doktoranden, det handlar om henne och småstaden hon kommer ifrån och Stockholm hon kom till. Det handlar massor om konst, Therese Bohman är otroligt påläst och det kan för läsaren stundvis bli både lite onödigt nörd-detaljrikt men också väldigt intressant. Jag älskar att jag lärde mig begreppet halkyoniska dagar till exempel!
Det handlar också om en sorg, om en längtan utan riktning eller mål, om en diffus känsla av olust i kroppen. Den skildras så väl, och blir en intressant kontrast till den strikta akademiska världen där det trots vardagliga kafferumsdiskussioner handlar så mycket om kontroll och yta.

Ibland föreställde hon sig att hon skjutit upp den egentliga gråten alla gånger hon haft anledning att gråta. […] Att den egentliga gråten låg kvar i henne, som en kvarglömd kompress i kroppen efter en operation.

Bohman återkommer till otrohet, ett tema som hon fördjupat sig i ytterligare i sina två tidigare romaner. Den svulstiga växtligheten känd från debuten skymtar också förbi, även om fokus miljömässigt här blir mera på staden, Stockholm, inte lummiga trädgårdar och karpdammar. Konstigt nog kommer jag också att tänka på 100 hemskaste några gånger när jag läser Aftonland, det börjar med detaljen om hur Karolina hatar telefonsamtal och önskar att folk kunde hålla sig till sms när de vill något (vilket Helena D alltså skriver om som en punkt i sin listbok), men förstärks av all kunskap som flödar ut både på och mellan raderna. Både Bohman och Dahlgren vänder sig, även om de är tacknämligt pedagogiska, allra helst till den belästa, intellektuella och (populär)kulturellt bevandrade läsaren.

Aftonland är full av skarpa formuleringar och fina citat, jag streckar faktiskt under och gör utropstecken i marginalerna, har kommit att tycka om att göra det ibland. Även om Den drunknade är och förblir min Bohman-favorit, är det alltid en ynnest att få vila i Bohmans fiktion. Jag längtar redan till nästa roman.
Rec.ex. från Norstedts.

”100 hemskaste”

100 hemskaste av Helena Dahlgren
Jag säger som Litteraturkvalster-Fanny: Det här är inte en recension. Ceci n’est pas un critique. Vi känner ju båda Helena, rätt bra rentav vågar jag påstå *claim to fame*. Men något måste – vill! – jag ju skriva ändå, om denna #boblmaf-kändis gone författare.

100 hemskaste är alltså en personlig lista av de bästa (värsta?) skräckupplevelserna inom framför allt litteraturen men också film, tv-serier, musik och rentav verkliga livet (handen upp den som skrattade igenkännande åt den första delen av kapitlet om telefoner..?). Detta inspirerat av DN:s Lotta Olsson som listade sina bästa deckarupplevelser häromåret. Helenas lista började ursprungligen som ett bloggprojekt, och texterna i boken är, om jag förstått saken rätt, enbart lätt genomarbetade från sin originalform. Jag har sett att några har kommenterat att det ursprunget märks, tilltalet och skrivstilen är nämligen personlig och engelska uttryck blandas friskt in i texten. Mig irriterar det dock över huvudtaget inte, jag tycker att en del av själva poängen med att Helena äntligen fångats upp som skribent och getts ut i pappersform är att vi ska få fortsätta ta del av just hennes specifika sätt att uttrycka sig. Det är ju det hon kan! Dessutom är majoriteten av hemskheterna på listan skrivna eller uppförda just på engelska.

Var börjar jag? Var tar fiktionerna vid?

Ovan mitt favoritcitat från boken, eftersom det så väl beskriver Helenas förhållande till det fiktiva i såväl graden av passion som konststycket att minnas så oerhört mycket av det hon tagit till sig. Stor avund från en som mest minns känslan av böcker senare, medan detaljer och citat tyvärr undflyr mig alldeles för fort.

Tematiskt är ju skräck inte min favoritgenre, även om det naturligtvis inte ska hållas Helena till last. Glatt noterar jag ändå egna favoriter som Michelle Paver, Jennifer McMahon och Amanda Hellberg på listan, då känner jag mig också med i klubben. För lite inside blir det, flera gånger används uttrycket De som fattar, fattar och jag fattar nödvändigtvis inte. Här kommer nämligen ett chockerande uttalande som faller mig till last: jag har inte sett Twin Peaks!
Men alltså. Det är bara en känsla av avund, en utanför och tittar in*-känsla som ger sig till känna. För jag vill ju förstå allt! Vill kunna nicka igenkännande åt de mer än hundra verk som direkt och indirekt nämns. Eller åtminstone böckerna! Och kanske det där Twin Peaks då också…

Det här är en bok att först sträckläsa, sedan återvända till såväl tipsen som formuleringarna. Missa inte heller de suggestivt obehagliga svartvita fotona, tagna av Marcus Stenberg, snyggt varvade med omslagsbilder i färg. En väldigt snyggt formgiven bok alltså, som sitter bra i handen.

Skräcktema eller inte, alla ni som någon gång förtjust läst Helenas blogg Dark Places måste läsa även den här boken. Det som gör henne till en så vass skribent, nämligen den breda kunskapen som flyter fram genom skarpa analyser blandat med personliga anekdoter, allt det finns också här. Och då läser jag hungrigt, även om jag inte alltid är så insatt. Jag må vara fangirlig, men ger hon ut en bok med sina 100 bästa inköpslistor, då lär jag sitta där med fingret på Köp-knappen igen. Som en personlig favorit föreslår jag ändå ”Helena poserar med 100 efterlängtade böcker (och motiverar varför)”, se där en bästsäljare med klatchig titel, no?

*) Åh, här kommer en populärkulturell grej jag faktiskt minns även hundra år senare: Utanför och tittar in var titeln på en låt ett glasögonprytt semi-mobboffer framförde i en av Sweet Valley High-böckerna och säkerligen lyckades charma inte bara resten av skolan utan också målet för hennes dittills hopplösa kärlek. Jag har även för mig att änglalika Elizabeth såklart hade insett hennes potential redan tidigare… Ah, vilka sedelärande berättelser böckerna i den serien var..!