”Livet är alla böckerna man läst”

[…] livet är alla böckerna man läst och alla underbara svåra ord man lärt sig. […]
Om jag ska ge dig ett enda råd så är det kanske att läsa. Att läsa varje dag, läsa allt, högt och lågt, och vad som helst och lustfyllt och ofta gå till biblioteket och låna tio böcker vilka som helst och skratta åt hur tungt det är att bära hem dem.

– Ur Flygfärdig – om när barnen lämnar boet, Linda Skugge

Annonser

Melankolisk men vacker

Taivaalta tippuvat asiat, Selja Ahava XXXX+
Jag började jobba igen efter höstens vårdledighet (föräldraledigheten i Finland har olika namn beroende på barnets ålder, red. anm.) förra veckan, och det ger mig åter dagligen ca 40 minuters pendlingstid tur-retur i buss Västmetron. I ärlighetens namn kommer ju en stor del av den tiden, speciellt tidiga morgnar och sena kvällar, att gå åt till podcasts + FB-chatt eller Instagram, MEN ska försöka utnyttja tiden främst till läsning! Är dessutom helt ringrostig vad gäller sortimentet på jobbet, så försöker uppdatera mig asap. Först ut var den här fina boken som flyttade hem till oss redan förra senvåren, men som nu först blev mitt sällskap på arbetsvägen.

Isä ei puhu äidistä, koska se ei pysty sanomaan kumartui. Se ei pysty puhumaan äidistä menneeseen, se aloittaa toisinaan lauseen äidin nimellä, mutta jättää sitten kesken.
Äiti on jäänyt kesken.

Saaras mamma blir under ett isblock som faller ner från himlen en solig sommardag. Saaras pappa blir besatt av slumpen och googlar saker som fallit ner från himlen: is, grodor, pengar, fiskar. Han kan inte förmå sig att tala om mamman i imperfekt, så därför talar han nästan inte alls. Saara och pappan flyttar in hos fastern som vunnit på lotto och bor på herrgården Storgård men som de skämtsamt kallar Förstorgård. Saara vandrar genom de många rummen, fäster sig vid lammet Bruno och tittar på när fastern tovar fyrkantiga saker av fårull.

Taivaalta tippuvat asiat berättas ur tre perspektiv, och jag tycker bäst om det första (barnet Saaras) och sämst om det sista. Trots sin olikhet, smälter de väl ihop och helhetsintrycket blir aldrig rörigt. Barnperspektivet som inleder boken, och de smått surrealistiska ingredienserna får romanen att kännas sagolik i all sin sorgsenhet. En stillsam finsk melankoli genomsyrar läsningen, samtidigt som boken lämnar mig väl till mods, en fin läsning!
Romanen fick Europeiska Unionens litteraturpris 2016.

Om twisternas twist och spoilers överlag

Behind Her Eyes av Sarah Pinborough
Pinborough är som ni kanske minns en stor favorit hos mig, och man kan då verkligen säga att hon skriver inom olika genrer. Jag blev såklart nyfiken när jag hörde att hon utkommit med en renodlad thriller, och var inte sen att kasta mig över den i våras. Jag hade dock turen att läsa den innan ”resten av världen” upptäckte den och började twittra under hashtaggen #WTFThatEnding, utan kunde i lugn och ro läsa – och sedan chockeras.

Jag tycker egentligen inte alls om att skriva så här, jag önskar er egentligen också samma oförstörda läsupplevelse som jag fick, så att ni inte behöver gå och vänta på twisten och liksom färdigt sitter på helspänn, beredda att allt ska omkullkastas. Det finns dock två orsaker till att jag ändå gör det:

a) Ifall ni hört talas om boken så har ni antagligen också hört att där finns en rejäl twist
b) Just twisten höjer den här bokens betyg REJÄLT

Det är nämligen tyvärr en rätt trist historia. Den kretsar kring Louise som jobbar som sekreterare hos några psykiatriker, David som är en nya läkare på kontoret och Adele som är Davids fru och som Louise lär känna utan att först känna till relationen. Triangeldrama gone south.
Även utan att då känna till TWISTEN så undrade jag när boken riktigt skulle ta fart. Den segar på, karaktärerna är otrevliga och även om man förstår att det här inte kommer att sluta bra så är man väl sådär engagerad. Men som sagt, inget desto mer om twisten annat än SNYGGT JOBBAT, PINBOROUGH! (Vadå överanvändning av versaler i den här reccen, hehe?)

Dark Places-Helena skriver ett intressant inlägg om just spoilers, och om hur hon själv inte bryr sig om dem:

Mitt största problem med vår spoilerfobiska samtid är, tror jag, att den vilar på en övertro till handling som något slags epicentrum i kulturyttringar. Ett riktigt bra verk, oavsett om det är en roman eller tv-serie, är ju något större än om X gifter sig med Y och vem som dör i slutet.

Fint formulerat av Helena, även om citatet kanske är mer tillämpbart på riktigt kvalitativa verk. Just spänningsgenren bygger ju dessutom på överraskande moment, så dem vill man (jag!) nog inte ha klara för mig på förhand. För mig är språket och stämningen extremt viktiga i boken, men vill gärna bli överraskad/omtumlad också. Å andra sidan är jag ju en dålig omläsare också, tänker mig att det kanske hänger ihop i viss mån? Hur tänker ni?

Min första LaCour

We Are Okay av Nina LaCour XXXX-
Med Stockholm Pride aktuell den här veckan, tänkte jag tipsa om den senaste av Nina LaCours böcker (jag tror att hon alltid mer eller mindre har med hbtq-temat på ett hörn i sina böcker). Jag tror också att vi har nästan alla hennes böcker hemma redan, pinsamt nog dock än så länge oläst av mig.
Men nu har jag alltså läst en! Och kolla vad fint omslag, liksom lågmält men ändå intressant. Pretty much som boken alltså.

We’d all be leaving one another, going to other places in the fall; and now that the season was changing, rushing toward graduation, everything we did felt like a long good-bye or a premature reunion. We were nostalgic for a time that wasn’t yet over.

Det är jullov på universitet i staten New York, men Marin har stannat kvar på campus. Det finns liksom inget att åka hem till, ingen. Hösten gick väl okej, med den snälla rumskamraten och allt vad det innebär med nya studier, men nu när universitetet och the dorm tystnar finns det lite väl mycket utrymme för alla tankar.

The trouble with denial is that when the truth comes, you aren’t ready.

Marins bästa vän Mabel (snälla författare och redaktörer, kan ni jobba lite på det där med att inte döpa karaktärerna för lika?!) kommer för att hälsa på Marin några dagar. De har knappt pratat under hösten – Mabel verkar ha ett oändligt tålamod där måste jag säga. Och sakta sakta, oerhört långsamt faktiskt, nystas det upp vad som riktigt hände därhemma. Med morfadern. Och med Mabel.

En väldigt lågmäld bok på många sätt, älskar det tysta och lite spöklika huset, snön som faller och nästan täcker in dem. Konstrasten till den kaliforniska sommaren som föregick universitetstiden. Den är lite onödigt långsam, romanen; den belönar dig sedan, överraskar dig, men vägen dit kan kännas lite seg. Det är en invändning jag har, men jag gillar verkligen boken ändå. Jag ser att andra tycker att det här inte är LaCours bästa, så det bådar ju gott för mig. Det bästa väntar ännu.

Kloka Chimamanda

I do wish, though, that ‘parent’ had not been turned into a verb, which I think is the root of the global middle-class phenomenon of ‘parenting’ as one endless, anxious journey of guilt.

ur Dear Ijeawele or A Feminist Manifesto in Fifteen Suggestions, Chimamanda Ngozi Adichie

Inte störst av allt enligt mig, faktiskt

Störst av allt av Malin Persson Giolito XXX
Årets kriminalroman 2016 och en av de nominerade till Årets bok 2017, så ni har med största sannolikhet hört talas om den här boken vid det här laget. Ni som läst, hur skulle ni kategorisera den förresten? Jag började läsa med förväntningen att det var någon slags thriller, men skulle nog efter att ha läst den säga att den är en roman som råkar utspela sig (delvis) i en rättssal.

Premisserna är alltså att Maja, 18 år, sitter häktad och nu i rättssalen, anklagad för mord och anstiftan till mord. Hennes pojkvän är död, liksom hennes bästa vän och hennes lärare. Maja hittades i det blodiga klassrummet. Vad hände egentligen?

Jag är duktig i skolan. På det där självklara sättet som får lärare att småle när man räcker upp handen, men aldrig ger en frågan eftersom man inte längre behöver bevisa något.

Kanske för att jag trodde det här var lite mer av en renodlad thriller, förväntade jag mig mer spänning och twister. Första delen av Störst av allt var också underligt seg – det var mååånga citattecken och parenteser, det passade Majas lite buttra berättarstil men var fruktansvärt tungt att läsa, hackigt liksom. Men när det kom till delarna om händelserna som ledde fram till skolskjutningen flöt det på lättare. Dock tycker jag att många av karaktärerna kändes platta – jag förstod aldrig varför Maja blev så charmad av Sebastian (pojkvännen) och inte heller hur hon ”satt så fast” i honom senare? Och alla föräldrar då, om de inte var iskalla as så hade de huvudet i det blå och ingrep inte även om de visste en hel del?

Nja alltså. Jag förstår att temat och stilen känns annorlunda än första bästa bok ur hyllorna i bokhandeln, men jag förstår nog faktiskt inte bokens enorma framgångar. Helt intressant, men som jag också skrev på Litterarum; om ni vill läsa en riktigt bra (och extremt tjock, heh) roman på (det ack så ”muntra”) skolskjutningstemat är mitt bästa tips Wally Lambs The Hour I First Believed.

Malin Persson Giolito sommarpratade förresten i P1 förra veckan, jag har själv inte lyssnat ännu, men författare brukar vara de första sommarprat jag laddar ner. Boknörd in i märgen, det är jag det.