Blodigt i Blå villan

Blå villan av Eva Frantz XXX½
Direkt ett år efter debuten Sommarön, återvände Eva Frantz med en ny och mer renodlad deckare, den första i en planerad serie om polisen Anna Bladh och hennes manliga kollega Rolf Mårtensson. De får ta sig an ett våldsamt överfall på bloggaren Becca i den blåa villan; hennes son har nämligen hittat henne medvetslös i köket och begett sig ut för att söka hjälp. Men vem kan ha velat en lifestylebloggare illa?

Eva Frantz beskriver ett modernt och trist fenomen; hatet och nättrollen i kommentarsfälten och det spott och spe (lifestyle)bloggare får utstå. Jag uppskattar också tankegångarna Beccas estranged husband har om hennes bloggande – hur han känner sig utanför och inte inkluderad i hennes perfekta pittoreska lilla värld. Det här är välskildrat utan att bli klichéartat.
Däremot känns den kvinnliga polisens viktnojor/trista kläder/hopplösa man som något vi läst (alldeles för) många gånger förut. Turligt nog är det här alltså den första boken, så det finns utrymme för Anna Glad (och författaren) att utvecklas.

Krocken mellan stundvis extremt hurtiga repliker och sedan de hemskheter framför allt den lilla femåringen Bruno får utstå blir onödigt hård, och en stor del av alla pusselbitar faller på plats bara på några sidor. Nu verkar det dock som att jag bara listar skavanker efter varandra, samtidigt som det är ett faktum att jag helt klart kommer att läsa vidare i serien. Vad kommer den lilla småstaden att bjuda på för hemskheter till näst?

Annonser

Om twisternas twist och spoilers överlag

Behind Her Eyes av Sarah Pinborough
Pinborough är som ni kanske minns en stor favorit hos mig, och man kan då verkligen säga att hon skriver inom olika genrer. Jag blev såklart nyfiken när jag hörde att hon utkommit med en renodlad thriller, och var inte sen att kasta mig över den i våras. Jag hade dock turen att läsa den innan ”resten av världen” upptäckte den och började twittra under hashtaggen #WTFThatEnding, utan kunde i lugn och ro läsa – och sedan chockeras.

Jag tycker egentligen inte alls om att skriva så här, jag önskar er egentligen också samma oförstörda läsupplevelse som jag fick, så att ni inte behöver gå och vänta på twisten och liksom färdigt sitter på helspänn, beredda att allt ska omkullkastas. Det finns dock två orsaker till att jag ändå gör det:

a) Ifall ni hört talas om boken så har ni antagligen också hört att där finns en rejäl twist
b) Just twisten höjer den här bokens betyg REJÄLT

Det är nämligen tyvärr en rätt trist historia. Den kretsar kring Louise som jobbar som sekreterare hos några psykiatriker, David som är en nya läkare på kontoret och Adele som är Davids fru och som Louise lär känna utan att först känna till relationen. Triangeldrama gone south.
Även utan att då känna till TWISTEN så undrade jag när boken riktigt skulle ta fart. Den segar på, karaktärerna är otrevliga och även om man förstår att det här inte kommer att sluta bra så är man väl sådär engagerad. Men som sagt, inget desto mer om twisten annat än SNYGGT JOBBAT, PINBOROUGH! (Vadå överanvändning av versaler i den här reccen, hehe?)

Dark Places-Helena skriver ett intressant inlägg om just spoilers, och om hur hon själv inte bryr sig om dem:

Mitt största problem med vår spoilerfobiska samtid är, tror jag, att den vilar på en övertro till handling som något slags epicentrum i kulturyttringar. Ett riktigt bra verk, oavsett om det är en roman eller tv-serie, är ju något större än om X gifter sig med Y och vem som dör i slutet.

Fint formulerat av Helena, även om citatet kanske är mer tillämpbart på riktigt kvalitativa verk. Just spänningsgenren bygger ju dessutom på överraskande moment, så dem vill man (jag!) nog inte ha klara för mig på förhand. För mig är språket och stämningen extremt viktiga i boken, men vill gärna bli överraskad/omtumlad också. Å andra sidan är jag ju en dålig omläsare också, tänker mig att det kanske hänger ihop i viss mån? Hur tänker ni?

Den tunna blå linjen

Den tunna blå linjen av Christoffer Carlsson XXXX
Jag får alltid lite prestationsångest när jag tänker på att Christoffer Carlsson är drygt ett halvt år äldre än jag. Han är kriminologie doktor och skriver bra böcker. Kan ju inte direkt säga samma sak om mig själv liksom :D. Nåväl.
Den tunna blå linjen är den fjärde och avslutande delen i serien om polisen Leo Junker. Tyvärr, får man säga, för framför allt dessa av Carlssons hittills sju böcker har jag verkligen gillat. Men jag respekterar författare som förstår att avsluta en serie medan den ännu är bra! Joanna på …och dagarna går… konstaterar också att Leo Junker har genomgått en rätt radikal förändring genom böckerna, och det har hon nog rätt i. Inte så att det slutar med konfetti och ljuv violin – men det hade nog varit för dramatisk och otrovärt för att passa ”vår” Leo. Lite troubled är han ju trots allt ändå.

För att det ska vara en ”äkta” Leo Junker-bok så handlar det såklart lite om barndomsvännen Grim igen; Leo har ju som bekant en ganska grav hang-up på honom och den hang-upen går som en bitterljuv melodi genom böckerna. Leo får också nys om ett cold case-fall som han får tillåtelse att utreda – ända tills terrordåden skakar Paris under hösten 2015 och larmet går även i Sverige. Carlsson blandar skickligt den globala världens glödande impulser, enskilda människors mer eller mindre tragiska livsöden och allt detta mot fonden av hur ens uppväxt bildar ett resonansbotten i en. Så många toner och händelser som får ett dovt eko i den och det vi en gång var.

Titeln förresten – fin! Symboliserar alltså hur poliserna är den tunna skiljelinjen mellan brottslingar och allmänheten. Så tunn att den knappt ska märkas, men tillräckligt stark för att hålla.

Paula Hawkins och den svåra andra boken

Into the Water av Paula Hawkins XX½
Den svåra andra boken? Stackars Hawkins måste följa upp braksuccén med Girl on the Train, men tar sig vatten över huvudet – förlåt, men man är helt enkelt tvungen att använda det ordstävet med den här thrillern…

Jules kallas tillbaka till småstaden där hon växte upp, hennes syster har dött och det allmänna antagandet är självmord; att hon följt de kvinnor som hoppat ut över stupet och ner i ”the Drowning Pool”, ämnet hon ägnat de senaste åren att forska i. Trots att Jules och systern Nel knappt är on speaking terms är Jules ändå övertygad om att Nel inte hoppat utan att hon utsatts för ett brott. Just hur/varför Jules känner sig så säker på den saken blev aldrig klart för mig, och det är den första i raden av problem jag har med den här boken.

Det andra är berättarrösterna. DE ÄR SÅ JÄKLA MÅNGA. ”Jag kan tycka att en vänlig redaktör borde tagit fru Hawkins, om inte i örat så i alla fall, lite i armen tidigt här och bett henne städa upp i alla sidohistorier och skära ner antalet berättarröster sisådär 25%.” skriver Johan Zillén på Bokboxen och jag nickar instämmande. Rösterna är nämligen svåra att skilja från varandra, de är alla ganska deppiga och dessutom envisas Hawkins med att slänga in lite gamla tidsperspektiv och berättare som sedan försvinner ut ur berättelsen helt och hållet igen. Stånk och pust säger jag! Och då har jag i vanliga fall ju inget alls emot ett kollektiv av röster, men någon måtta måste det vara.

Vet inte om det är myllret av röster som gör det, en (tillfällig) bristfällighet hos Hawkins eller helt enkelt mitt humör det är fel på medan jag läser Into the Water, men jag känner liksom inget för karaktärerna? Den ena efter den andra hoppar från klippan ner i bråddjupet, folk känner inte sina barn eller blir svikna av sina kära. Men det når inte mig?

Har ni läst, vad tyckte ni?

Varför sa ni inget?

Jag frågar mig, hur hade vi missat att det skulle komma en ny Sharon Bolton-thriller i vår? Jag har ännu huvudet halvt inne i bebisdimman och skyller på det, men har inte sett er andra läsa den heller, va? Bolton är ju ändå en favorit bland många av oss. Häromdagen var det ändå någon i #boblmaf (vem? Huvudet i dimman alltså…) som instagrammade en bild av den, och det blev en total – men glad såklart! – överraskning för mig. Skönt förstås att ibland ramla över en boknyhet när boken precis släppts och inte ett halvår i förväg.

Dead Woman Walking heter den, och verkar vara en fristående, Lacey-lös bok. En mördare som lämnat kvar ett vittne och en störtad luftballong – inte särskilt deskriptivt direkt men jag går på författarnamnet och hovrar med fingret på köp-knappen!

Någon som redan hunnit läsa?

Många sorters törst

Törst av Jo Nesbø XXX½
Översättning: Per Olaisen
Alltså så creepy upplägg i början av boken: offer som hittas mördade genom att de blivit bitna i halsen och sedan tömda på blod. Man befarar att mördaren är en s.k. vampyrist, och Harry Hole som numera ägnar sig åt att föreläsa övertalas med milt våld att komma och hjälpa till med mordutredningen.

Harry sprang. Han tyckte inte om att springa. […] Harry sprang för att han tyckte om att stanna. Han tyckte om att ha sprungit.

Det här är den elfte boken om Harry Hole, och även om det fortfarande händer nytt på både mord- och den privata fronten så kan det väl sägas att boken inte känns riktigt lika vass som där i mitten på serien, Rödhake framåt. Dock är ju Nesbø alltid vass, så det betyder inte att Törst är dålig, verkligen inte. 585 sidor är dock väldigt mycket för en deckare, det är förvisso spännande hela tiden och det svänger och kränger behagligt för den nyfikna läsaren. Men faktum är om inte deckare borde hålla sig under 500 sidor, kanske rentav 400? Eller är jag för krass nu?

Fint ändå, om Harry Hole och hans egen törst, både efter alkoholen men också efter jobbet. Att jaga de där mördarna, det är hans kall, hans talang men också hans ok att bära.

Påskekrim var’e här!

Mm, påsk! Kanske den bästa av högtider faktiskt? God mat, ingen stress, våren som återvänder och glada färger. Och påskekrim såklart!

I år packar jag med mig de här nyanlända tjockisarna till deckare och förväntar mig att få slåss om dem med andra hugade läsare. (Borde jag kanske ta med en bok i reserv? Två stycken säger ni?) Hur mycket jag alltså sist och slutligen hinner läsa återstår att se, men en del av tjusningen är helt klart packandet och förväntningarna. Och ja, det ljusnar ju ute, så man kan läsa lite senare på kvällen, eller börja läsa tidigt på morgonen, om man är riktigt ivrig.

Glad påsk! Vad ämnar ni läsa medelst chokladäggsmumsande?