Dead Woman Walking av Sharon Bolton XXXX-
Huu, ruggigt blev det! Framför allt de första kapitlen med gruppen som är ute och åker luftballong, bevittnar ett mord OCH blir upptäckta av mördaren, isch vad klaustrofobiskt och pulshöjande det blev! Lite lustigt då alltså att överlevaren Jessicas (!) historia, i sin flykt från (den orimligt blodtörstande) mördaren blir lugnare…

Det blandas tidsperspektiv, och man får även följa Jessica på hennes flykt från luftballongen och ja, vad som känns som om hon skulle hinna täcka halva England på några dagar, liksom mördaren samt polisen Ajax Maldonado. Det fungerar väl och blir inte rörigt, och det skulle inte vara en Sharon Bolton-bok om man ändå inte skulle bli överraskad några gånger. Lite väl osannolika grejer några gånger, men sedvanligt spännande och underhållande thrillerläsning, just det jag önskade i stunden. Tack – förutom för luftballongsfobin!

Bländad av Petra Holst XXX+
Mörkerfluff, kan man kanske kalla det för det? Ja det kan man tycker jag, kom ihåg var ni hörde det först *registrerar uttrycket*. Liv lever ett vanligt och rätt lyckligt liv i Malmövillan med sin man Martin och sina tvillingdöttrar – väldigt wakefieldska förresten, blonda med långa smala ben och dukar alltid middagsbordet! – tills det i villan på andra sidan gatan flyttar in en bekant figur. Malena. Livs vän från gymnasietiden, och senare nemesis. Bländande glad och karismatisk – eller?

Mörkerfluff alltså, eftersom det är en blandning av just det lyckliga villalivet och diskbänksrealismen på Livs arbetsplats (en högstadieskola), och sedan ett krypande obehag över mörkret som sipprar in i Liv(et). Jag kan tycka att det hoppas lite väl hattigt mellan Liv och Malena som berättarröster – och hade det egentligen inte varit effektivare om vi hade fått följa bara Livs perspektiv och själva fått dra våra slutsatser och bestämma var vår lojalitet ligger? Min största behållning med boken är ändå de kalla kårarna över Livs situation: att det känns som att väggarna kryper närmare samtidigt som alla vänder ryggen mot henne och tycker hon beter sig konstigt. I stället för Malenas perspektiv hade jag gärna sett ytterligare en fördjupning i den skrämmande spiralen Liv dras ner i. Holst har dock skrivit underhållande bladvändarspänning som jag kan tänka mig kommer att göra många läsare lyckliga i solstolar och hängmattor.

The Slaughter Man av Tony Parsons XXX+
Det här är den andra delen i serien om den ensamstående polispappan Max Wolfe (skrev visst aldrig om den första, The Murder Bag, som jag läste förra året). Jag har gillat Parsons sedan hans Man and Boy-tid, men var rätt förvånad när han i samband med Crimetime Gotland 2015 dök upp som en ny deckarstjärna. Nåväl, en Londondeckare har väl sällan suttit fel, och eftersom ettan fungerade så pass väl fortsatte jag i år med tvåan.

På nyårsdagen hittas en välbärgad familj brutalt mördade med ett vapen som används för att bedöva boskap innan de avlivas. Max får lämna dottern Scout och hunden Stan åt diverse barnvakter för att bege sig iväg på en huvudlös jakt efter mördaren som dessutom verkar ha tagit den mördade familjens yngsta son som gisslan.
Skildringen av Max Wolfe som pappa åt sin lilla dotter är fin, och mysterierna han löser oftast riktigt spännande. The Slaughter Man känns dock mindre gjuten än seriens första del, dels rycker intrigen läsaren än hit, än dit, och dels är den väldigt våldsam. Poliser, civila och skurkar boxas, slåss och skadas otroligt allvarligt i vart och vartannat kapitel, och jag kan inte låta bli att tycka att det blir lite omotiverat rått för min smak. Min läsning är förvisso aningen splittrad eftersom jag är tvungen att returnera boken till biblioteket emellan, men intrigen lyckas inte riktigt fånga mina hundraprocentiga uppmärksamhet. Det är bra att det här är den andra boken, för jag vet att Parsons kan skriva bättre.

Den tredje delen om Max Wolfe, The Hanging Club, utkom i slutet av maj. Jag ser det inte som en omöjlighet att jag läser den vad det lider.