Lågvattenmärke för French

The Trespasser av Tana French
Ni skulle ha sett mig i somras, när jag hittade ett tjockt kuvert i postlådan och förbryllat slet upp det. Förhandsex av Tana French!!! Jag kan ha skrikit rakt ut?! Förutom Gillian Flynn är det nog ingen vars böcker jag väntar så mycket på som Frenchs.

tresHann sedan precis läsa ut den tjocka boken innan vår son föddes. Av förståeliga skäl kom den händelsen att överskugga allt annat, så när jag nu, sju-åtta månader senare ska skriva om den här boken så minns jag nästan ingenting. Annat än att den tyvärr var en besvikelse. Och så himla himla pratig! Nu är ju French en väldigt skicklig författare, och jag ääälskade verkligen Broken Harbour och The Secret Place, som båda kan anklagas för att vara lite långsamma och ja, även pratiga. I TSP är det ju ett himla intervjuande av flickorna på internatskolan t.ex., men där köper och älskar jag varje ord. I The Trespasser följer vi Antoinette Conway och Stephen Moran, båda rätt nya på the Murder Squad och lägst ner i rang, alla andras hackkycklingar. De tilldelas ett vanligt trist fall, något som de och alla andra först avfärdar som familjevåld. Tills Conway känner igen offrets utseende och så småningom inser att det här är något helt annat. Något större.

Intriger, hemligheter och konspirationer. Visst är det lite spännande, och visst är French är en så pass bra författare att jag läser ändå. Hennes lägstanivå är ändå väsentligt mycket högre än många andra författare. Men The Trespasser får aldrig luft under vingarna, jag läser och hoppas på lite mera spänning, mera Åh!-känsla. Det uteblir tyvärr.
Rec.ex. av Hodder & Stoughton.

Ruggiga kaniner

Kaninjägaren av Lars Kepler XXX
kjUsch, det lät som en riktigt ruggig bok det här: mordoffren som hör en barnramsa om kaniner innan de dör. Den hänsynslösa mördaren som stryker omkring i skuggorna.

Men… Den lyfter liksom aldrig? Visst är jag intresserad av sambandet mellan mordoffren, men för att få reda på det får jag läsa om några stickspår, den gudomligt vackra Saga Bauer och Joona Linnas gråa ögon (det börjar likna S.J. Boltons ögon-fixering vid något skede). Och sen är det så väldigt våldsamt, på ett sätt som inte känns motiverat. Det är fötter som skjuts loss vid vristen och armstumpar som huggs av. Jag kände mig inte så imponerad faktiskt. Sedan tyckte jag också att själva gåtan kändes rätt tunn – nu har ju inte Kepler direkt varit känd för trovärdiga deckare, men det har jag haft lättare att svälja med de tidigare böckerna. Nej, en besvikelse faktiskt.

23

The Twenty-Three av Linwood Barclay XXX+
23Så fick Promise Falls-trilogin sitt slut och jag fick äntligen svaren på mina frågor om vad som pågått i staden i de två tidigare böckerna. Men inte förrän en hel drös folk strukit med på kuppen… Boken börjar nämligen minst sagt dramatiskt, med en utspridd ”matförgiftning” i stil med den asiga spyscenen i Johan Theorins Rörgast – fast med dödlig utgång. Just det dramatiska sättet att påbörja en bok, och att dess orsak och konsekvenser såklart måste redas ut, gör att The Twenty-Three känns lite olik Barclays tidigare thrillers, och inget fel på det. Det känns dock aningen knepigt att hålla reda på alla karaktärer då det nästan känns som en kollektivroman – och då de flesta av karaktärerna är medelålders män… *himlar med ögonen* Förutom alla män finns det också många olika brott att hålla reda, jag säger absolut inte att det var omöjligt ens för en ammande moder, men det kändes lite överdrivet och framför allt splittrat.

Så, inte en av de skarpaste Barclay-böckerna, men skönt att äntligen få lite svar på alla mord och uppspända ekorrar (!). Och ”underhållande” läsning var det nog som vanligt, det räcker redan ganska långt.

En finlandssvensk Agatha Christie

Sommarön av Eva Frantz XXXX-
sommaronFörsäkringsbolaget Axelssons anställda med familjer stuvar ner grillbiffar och Gant-handdukar i motorbåten Athena och tuffar iväg mot Sommarön för den traditionella semesterveckan. Vissa har varit där flera somrar i rad, vissa är nya på ön. Det ska grillas, minglas, simmas och mysas med familjerna. Och så börjar det också, förvisso kryddat med barnaskrik och äktenskapliga gräl, men ändå som helt vanliga sommardagar i skärgården. Tills ovädret slår till och sveper in ön i en tät dimma som gör att telefonerna tappar nätet…

Eva Frantz har skrivit en modern Agatha Christie i finlandssvensk tappning. Låsta rummet-mystiken i en något större miljö, där nutidsmänniskor är minst lika utsatta och hjälplösa då man inte kan googla saker – eller ringa efter hjälp. Jag tycker mig också ana svaga läckbergska vibbar, men kanske är det bara skärgårdsmiljön och det kursiverade ”detta hände tidigare i samma miljö”-spåret som får mig att tänka så. Men jag gillar det jag läser, hade av någon kryptisk anledning tänkt att boken kunde vara lite… hurtig (?), men se det var den inte alls! Stundvis lite adjektivrik, och vissa insmugna ledtrådar känns aningen övertydliga (alternativt är jag jäkligt SMART ;)), men berättelsen flyter på oerhört bra och jag trivs medan jag läser. Vad mer kan en sömnig nybliven mamma önska?

Plus för övrigt för karta över ön på innerpärmarna! Jag skrev nyligen om min – och många andra bokbloggares – faiblesse för bokliga kartor på Litterarum. Det här var just en sådan bok där en karta behövs.

Dagen B som i… Barclay

Hurra, i dag släpps tredje och sista delen i Linwood Barclays trilogi om Promise Falls, The Twenty-Three. Jag skrev visst aldrig något om tvåan Far From True jag läste i våras (ettan med den eminenta titeln Broken Promise skrev jag om här), men faktum är att den kändes just som en tvåa, en mellanbok. Jag som hade hoppats på lite svar fick mest nya frågor. Men nu kanske jag äntligen får svaren, på vad det är för mystisk marodör som hänger upp ekorrskinn och spränger utebioskärmar, allt detta med obehagliga kopplingar till talet 23. Titeln utlovar ju i alla fall svar, och bara jag kommer in i vem som var vem och hade råkat ut för vad så är jag på banan!

Ni ba: Vem bryr sig, jag sitter på tåget/flyget/bussen/spårvagnen på väg mot bokmässaaaan!
Jag ba: LALALALAA BARCLAY-SLÄPP!!

Mörkerfluff™

Bländad av Petra Holst XXX+
blMörkerfluff, kan man kanske kalla det för det? Ja det kan man tycker jag, kom ihåg var ni hörde det först *registrerar uttrycket*. Liv lever ett vanligt och rätt lyckligt liv i Malmövillan med sin man Martin och sina tvillingdöttrar – väldigt wakefieldska förresten, blonda med långa smala ben och dukar alltid middagsbordet! – tills det i villan på andra sidan gatan flyttar in en bekant figur. Malena. Livs vän från gymnasietiden, och senare nemesis. Bländande glad och karismatisk – eller?

Mörkerfluff alltså, eftersom det är en blandning av just det lyckliga villalivet och diskbänksrealismen på Livs arbetsplats (en högstadieskola), och sedan ett krypande obehag över mörkret som sipprar in i Liv(et). Jag kan tycka att det hoppas lite väl hattigt mellan Liv och Malena som berättarröster – och hade det egentligen inte varit effektivare om vi hade fått följa bara Livs perspektiv och själva fått dra våra slutsatser och bestämma var vår lojalitet ligger? Min största behållning med boken är ändå de kalla kårarna över Livs situation: att det känns som att väggarna kryper närmare samtidigt som alla vänder ryggen mot henne och tycker hon beter sig konstigt. I stället för Malenas perspektiv hade jag gärna sett ytterligare en fördjupning i den skrämmande spiralen Liv dras ner i. Holst har dock skrivit underhållande bladvändarspänning som jag kan tänka mig kommer att göra många läsare lyckliga i solstolar och hängmattor.

Som OITNB med spöken

Fellside av M.R. Carey XXXX-
IMG_4105Carey är som sagt för tillfället mer ”i ropet” på grund av hans tidigare bok, den dystopiska The Girl With all the Gifts som även har filmpremiär i september. Den boken har jag (ännu) inte läst, men fick tag på den rätt så färska Fellside i stället. Och det var inte fy skam ska jag säga er!
Jess Moulson vaknar upp på ett sjukhus, med minnesförlust och brännskador. Och handfängsel, för tydligen är hon misstänkt för mordet på grannpojken som dog i lågorna. Hon döms för mordet och hamnar i fängelset Fellside ute på Yorkshires hedar, och det är egentligen där berättelsen tar vid ordentligt. Och det är där hon börjar höra en röst…

She realised for the first time that the entire geography of Alex’s world was made out of people. The only way he could see walls or ceilings, or trees or rivers or mountains, was if somebody else dreamed about them or remembered them.

Jag tror inte den här boken passar alla, och lite svår är den att genrebestämma också. Någonslags spökeri/skräck i alla fall, men också väldigt mycket socialrealistiskt fängelse- och i viss mån rättssalsdrama. Jag gillar att läsa fängelsebeskrivningarna (!), även om min största invändning mot den här boken är att nästan hela personalen är rätt platt beskriven och så ond helt enkelt. Med detta inte sagt att fångarna är några oskyldiga själar de heller…
Fellside är närmare 500 sidor lång, med några tråkigare – som tur korta! – partier. Snabbt att läsa går den, och man vill veta hur det går för Jess och Alex, både vad gäller den allmänna överlevnaden i ett rangstyrt fängelse och det som egentligen pågår om nätterna. Om Carey skriver så här bra i en lite mer udda genre, kan jag tänka mig att hans dystopi verkligen är något för mig!