Paula Hawkins och den svåra andra boken

Into the Water av Paula Hawkins XX½
Den svåra andra boken? Stackars Hawkins måste följa upp braksuccén med Girl on the Train, men tar sig vatten över huvudet – förlåt, men man är helt enkelt tvungen att använda det ordstävet med den här thrillern…

Jules kallas tillbaka till småstaden där hon växte upp, hennes syster har dött och det allmänna antagandet är självmord; att hon följt de kvinnor som hoppat ut över stupet och ner i ”the Drowning Pool”, ämnet hon ägnat de senaste åren att forska i. Trots att Jules och systern Nel knappt är on speaking terms är Jules ändå övertygad om att Nel inte hoppat utan att hon utsatts för ett brott. Just hur/varför Jules känner sig så säker på den saken blev aldrig klart för mig, och det är den första i raden av problem jag har med den här boken.

Det andra är berättarrösterna. DE ÄR SÅ JÄKLA MÅNGA. ”Jag kan tycka att en vänlig redaktör borde tagit fru Hawkins, om inte i örat så i alla fall, lite i armen tidigt här och bett henne städa upp i alla sidohistorier och skära ner antalet berättarröster sisådär 25%.” skriver Johan Zillén på Bokboxen och jag nickar instämmande. Rösterna är nämligen svåra att skilja från varandra, de är alla ganska deppiga och dessutom envisas Hawkins med att slänga in lite gamla tidsperspektiv och berättare som sedan försvinner ut ur berättelsen helt och hållet igen. Stånk och pust säger jag! Och då har jag i vanliga fall ju inget alls emot ett kollektiv av röster, men någon måtta måste det vara.

Vet inte om det är myllret av röster som gör det, en (tillfällig) bristfällighet hos Hawkins eller helt enkelt mitt humör det är fel på medan jag läser Into the Water, men jag känner liksom inget för karaktärerna? Den ena efter den andra hoppar från klippan ner i bråddjupet, folk känner inte sina barn eller blir svikna av sina kära. Men det når inte mig?

Har ni läst, vad tyckte ni?

Varför sa ni inget?

Jag frågar mig, hur hade vi missat att det skulle komma en ny Sharon Bolton-thriller i vår? Jag har ännu huvudet halvt inne i bebisdimman och skyller på det, men har inte sett er andra läsa den heller, va? Bolton är ju ändå en favorit bland många av oss. Häromdagen var det ändå någon i #boblmaf (vem? Huvudet i dimman alltså…) som instagrammade en bild av den, och det blev en total – men glad såklart! – överraskning för mig. Skönt förstås att ibland ramla över en boknyhet när boken precis släppts och inte ett halvår i förväg.

Dead Woman Walking heter den, och verkar vara en fristående, Lacey-lös bok. En mördare som lämnat kvar ett vittne och en störtad luftballong – inte särskilt deskriptivt direkt men jag går på författarnamnet och hovrar med fingret på köp-knappen!

Någon som redan hunnit läsa?

Många sorters törst

Törst av Jo Nesbø XXX½
Översättning: Per Olaisen
Alltså så creepy upplägg i början av boken: offer som hittas mördade genom att de blivit bitna i halsen och sedan tömda på blod. Man befarar att mördaren är en s.k. vampyrist, och Harry Hole som numera ägnar sig åt att föreläsa övertalas med milt våld att komma och hjälpa till med mordutredningen.

Harry sprang. Han tyckte inte om att springa. […] Harry sprang för att han tyckte om att stanna. Han tyckte om att ha sprungit.

Det här är den elfte boken om Harry Hole, och även om det fortfarande händer nytt på både mord- och den privata fronten så kan det väl sägas att boken inte känns riktigt lika vass som där i mitten på serien, Rödhake framåt. Dock är ju Nesbø alltid vass, så det betyder inte att Törst är dålig, verkligen inte. 585 sidor är dock väldigt mycket för en deckare, det är förvisso spännande hela tiden och det svänger och kränger behagligt för den nyfikna läsaren. Men faktum är om inte deckare borde hålla sig under 500 sidor, kanske rentav 400? Eller är jag för krass nu?

Fint ändå, om Harry Hole och hans egen törst, både efter alkoholen men också efter jobbet. Att jaga de där mördarna, det är hans kall, hans talang men också hans ok att bära.

Påskekrim var’e här!

Mm, påsk! Kanske den bästa av högtider faktiskt? God mat, ingen stress, våren som återvänder och glada färger. Och påskekrim såklart!

I år packar jag med mig de här nyanlända tjockisarna till deckare och förväntar mig att få slåss om dem med andra hugade läsare. (Borde jag kanske ta med en bok i reserv? Två stycken säger ni?) Hur mycket jag alltså sist och slutligen hinner läsa återstår att se, men en del av tjusningen är helt klart packandet och förväntningarna. Och ja, det ljusnar ju ute, så man kan läsa lite senare på kvällen, eller börja läsa tidigt på morgonen, om man är riktigt ivrig.

Glad påsk! Vad ämnar ni läsa medelst chokladäggsmumsande?

Här fanns alla ingredienserna på en och samma gång

Luckiest Girl Alive av Jessica Knoll XXX½
Ani, tidigare TifAni, FaNelli (kära nån, det namnet?!) har försökt göra allt för att lämna sitt förflutna bakom sig. Ett glamouröst jobb, en trimmad kropp och en glittrande förlovningsring på fingret senare är hon nästan där var hon vill vara. Svårt att sova om nätterna har hon dock fortfarande, efter allt det där som hände i high school.

Rusted and bacteria ridden, I’m the blade thst nicks at the perfectly hemmed seams of Luke’s star quarterback life, threatening to shred it apart. And he likes that threat, the possibility of my danger. But he doesn’t really want to see what I can do, the ragged holes I can open.

Ah, en thriller där hjältinnan är lite mörk och trasig, det började naturligtvis inte med Gillian Flynn, men let’s face it, det är hon som är gurun i genren. Inget fel dock med hjältinneskildringen i Luckiest Girl Alive, snarare är boken helt för temarik. Dels är det ”den mörka tonåren” som förvisso är vidrig men ändå något de flesta i hennes liv känner till, så varför det brassas på med Anis stora hemlighet på bokens baksida m.m. förbryllar mig. Sedan helt enkelt det faktum att det finns så himla många teman på samma gång, teman som det dessutom tar lång tid att ”avslöjas”, så tja, bra tidsfördriv där vid poolen (åh, poolen!), men knappast något jag kommer att minnas om några år.

Värdigt avslut för Fredrika och Alex

Syndafloder av Kristina Ohlsson XXXX+
Ett kärt återseende med Fredrika Bergman och Alex Recht! Fast de har det inte så bra, eller snarare Fredrika då. Hon är inte sig själv tycker Alex, och skyller på allergier fast det är tydligt att hon har gråtit. Varför det? Samtidigt upptar såklart jobbet en stor del av deras tankar eftersom en skonlös mördare går lös i Stockholm och lämnar lappar efter sig, lappar riktade till Alex… Så många frågor och lösa trådar, så lite svar.

Syndafloder är den sjätte och ryktesvis även den sista boken om Fredrika och Alex. Synd tycker jag, även om man måste respektera författare som väljer att avsluta bokserier medan böckerna fortfarande håller samma nivå som tidigare. En annan sak jag respekterar med Ohlsson som författare är att hon inte värjer för att svinga med sin proverbiala yxa. Folk mår dåligt, folk är ledsna, folk dör… Man blir ju inte precis glad som läsare, inte direkt i alla fall, men samtidigt så är det modigt när författare låter bekanta karaktärer genomgå stora förändringar eller kriser.

Det finns några spoilers gällande kriminalfallen tidigare i serien, så jag skulle starkt uppmana er att läsa böckerna i rätt ordning. För mig som gjort det blir det som små återblickar, även om jag nog glömt en hel del av detaljerna från de tidigare fallen. Och det är ruskigt spännande! Jag älskar att jag bara ville läsa och läsa, hade boken öppen framför mig rentav medan jag stod i kön för att stiga på bussen. Lite svårt har jag att köpa de övergripande motiven för alla hemskheter, men det är inget som stör min helhetsuppfattning av boken. Om det här är den sista boken i serien, så är det ett värdigt avslut. Ni som inte ännu har läst, här har ni perfekt påskekrim hörni. Löp och köp!
Rec.ex. från Piratförlaget.

Lågvattenmärke för French

The Trespasser av Tana French
Ni skulle ha sett mig i somras, när jag hittade ett tjockt kuvert i postlådan och förbryllat slet upp det. Förhandsex av Tana French!!! Jag kan ha skrikit rakt ut?! Förutom Gillian Flynn är det nog ingen vars böcker jag väntar så mycket på som Frenchs.

tresHann sedan precis läsa ut den tjocka boken innan vår son föddes. Av förståeliga skäl kom den händelsen att överskugga allt annat, så när jag nu, sju-åtta månader senare ska skriva om den här boken så minns jag nästan ingenting. Annat än att den tyvärr var en besvikelse. Och så himla himla pratig! Nu är ju French en väldigt skicklig författare, och jag ääälskade verkligen Broken Harbour och The Secret Place, som båda kan anklagas för att vara lite långsamma och ja, även pratiga. I TSP är det ju ett himla intervjuande av flickorna på internatskolan t.ex., men där köper och älskar jag varje ord. I The Trespasser följer vi Antoinette Conway och Stephen Moran, båda rätt nya på the Murder Squad och lägst ner i rang, alla andras hackkycklingar. De tilldelas ett vanligt trist fall, något som de och alla andra först avfärdar som familjevåld. Tills Conway känner igen offrets utseende och så småningom inser att det här är något helt annat. Något större.

Intriger, hemligheter och konspirationer. Visst är det lite spännande, och visst är French är en så pass bra författare att jag läser ändå. Hennes lägstanivå är ändå väsentligt mycket högre än många andra författare. Men The Trespasser får aldrig luft under vingarna, jag läser och hoppas på lite mera spänning, mera Åh!-känsla. Det uteblir tyvärr.
Rec.ex. av Hodder & Stoughton.