Deckarvecka: Spännande boksläpp

Så upptagen med boksläpp nu att jag inte hinner läsa, haha, skrev dekkariviikkoHelena D till mig på Facebook-chatten häromdagen, och jag instämde helhjärtat. Tryckpressarna arbetar för högtryck och förlagen spottar ut sig den ena efterlängtade deckaren/thrillern efter den andra. Ska vi ta oss en liten titt?

🔫 Daisy in Chains av S.J. Bolton släpptes den andra juni och landade i min brevlåda den här veckan. Lacey-fri standalone som handlar om en fängslad mördare och hans fanclub utanför fängelset.
🔫 Tre minuter är den fristående fortsättingen på Roslund & Hellströms hyllade thriller Tre sekunder. Jag är ungefär halvvägs, och än har den inte riktigt samma drive som deras senaste böcker, men de brukar kunna mejsla guld ur sitt material så jag ska definitivt inte ge upp.
🔫 Ink and Bone av Lisa Unger. Årets andra Unger, liksom årets andra bok med titeln Ink and Bone, haha! Vi får återvända till småstaden The Hollows i upstate New York och hänga med både gamla och nya karaktärer där. En flicka saknas i alla fall, och Eloise Montgomery försöker hjälpa detektiven Jones Cooper.
🔫 With Malice av Eileen Cook var ett spontanköp då jag blev nyfiken på idén om 18-åringen som vaknar upp i en sjukhussäng i USA och totalt har glömt bort resan i Italien och att hon varit chauffören i en olycka där hennes bästa vän dog. Låter som den perfekta halvfluffiga sommarläsningen, inte minst för att den jämförs med We Were Liars..!
🔫 Redemption Road. Aj aj aj så det rycker i klickfingret när jag hovrar över den här boken! Jag har bara läst en eller två böcker av John Hart än så länge, men de(n) var i alla fall guld. Poliser som avtjänar brott i tjänsten, en tonåring som vill hämnas mordet på sin mamma, en övergiven kyrka mitt inne i skogenn. Beskrivs som gritty och darker than dark på Goodreads, mmm… Det största mysteriet är nog hur jag än så länge kunnat hålla mig från att köpa den!
🔫 Offline. Anne Holt är tillbaka, liksom hennes välbekanta hjältinna Hanne Wilhelmsen. Terrordåd och försvinnanden, kanske en liten dos samhällskritik om jag gissar rätt?
🔫 Before the Fall av Noah Hawley. Ett privatplan fullastat med rika och inflytelserika människor störtar i havet, och bara en konstnär och en fyraåring överlever. Vad hände med planet, och hur tacklas olyckan av media? Det här låter som en bok som har potential att falla mig i smaken!

Plus då nya Coben, Griffiths och Hand som jag ännu inte hunnit läsa, heh. Och i augusti hissar jag flaggan i topp, för då släpps Tana Frenchs The Trespasser!

Har ni redan läst (eller köpt?) någon av de här böckerna? Vad ser ni fram emot för spännande läsning i sommar?

Deckarvecka: ”Missdåd”

Missdåd av Karin Erlandsson XXX½
Den här veckan är det många inhemska bokbloggar som på Oksan hyllyltäs initiativdekkariviikko firar deckarvecka. Jag var såklart inte sen att hänga på, thrillervurmare som jag är, och vad passar väl då bättre än att inleda deckarveckan med en recension av en inhemsk deckare?

Karin Erlandsson debuterade 2014 med Minkriket, som i Anne B. Ragdes anda förvånade läsaren med att faktiskt få minklukt och slitna overaller att vara såväl fascinerande som gripande. Mina förväntningar på Erlandssons nya bok var därför höga, även om det ska erkännas att jag kände mig lite skeptiskt inställd till missdådgenrebytet. Författaren överraskar ändå positivt, med en småstadsskildring med Nykarleby som fond och en rad karaktärer som lever sitt liv där. Och en kvinna som inte längre gör det, utan hittas död vid Andra Sjön. Sara är nyinflyttad i stan, har börjat jobba på lokaltidningen och råkar vara den som får nys om scoopet om den mördade (?) kvinnan vid stranden. Samtidigt som Sara tampas med en svartsjuk pojkvän, får hon en inblick i den intrikata struktur ett litet samhälle utgör – alla känner alla och allt ska man kanske inte skriva i tidningen?
Jag gillar Lea, den gamla damen i sin lägenhet vid torget, som ser och hör det mesta där i sin ensamhet. Och så Linna, kvinnoprästen som i en konservativ församling på 90-talet har ett tungt ok att bära. Dessa kvinnors livsöden är minst sagt intressanta, men gör samtidigt att mordet hamnar väldigt i skymundan – något som inte påverkar boken rent kvalitativt men får mig att undra över genrebestämningen och inte minst offret, vem var hon egentligen och vad gjorde hon ute vid sjön då hon borde ha varit på konferens?

Missdåd doftar av klassiska pusseldeckare i Maria Langs anda, och även om slutet kommer lite abrupt fungerar småstadsskildringen med pyrande hemligheter under ytan mycket väl i Erlandssons händer. Först i recensionsskrivarskedet ser jag hos andra recensenter att Missdåd tydligen är den första delen i en planerad trilogi om mäns våld, information som tidigare hade gått mig förbi. Tematiskt är det inte lika tydligt i den här boken som i exempelvis Katarina Wennstams böcker, men Karin Erlandsson är i övrigt en duktig författare och någon vars böcker jag även i fortsättningen kommer att plocka upp och läsa.

”Hidden Bodies”

Hidden Bodies av Caroline Kepnes XXX½
IMG_3376Hidden Bodies är den fristående fortsättningen på Kepnes omtalade stalkerthriller You – jag skulle dock rekommendera att man läser dem i rätt ordning eftersom Hidden Bodies innehåller både spoilers och referenser till sin föregångare.
Vi får följa samma huvudperson och jagberättare Joe igen, han har lite women troubles som får honom att lämna både bokhandeln och New York för Los Angeles.

It’s one of our favorite books and we reread it together. She underlined her favorite parts with a Sharpie and I told her to use a more delicate pen.
”I’m not delicate,” she said. ”I hate delicate.”
Amy is a Sharpie; she’s passionate.

Förbered er alltså på lite färre populärkulturella referenser – synd! – och en hel del L.A.-aversion från en skeptisk Joe. Jag var själv skeptiskt inställd till hela boken, gillade You men förstod inte poängen med en uppföljare. Jag blir delvis omvänd, man sugs snabbt in även i den här boken och Kepnes har ett speciellt och medryckande sätt att skriva. Hidden Bodies är också tillräckligt annorlunda från You för att fungera och inte bara kännas som en billig tvåa eller kopia. Med detta inte sagt att jag inte föredrar Kepnes första bok, den kändes mer originell och annars också mer up my alley (alltså: han jobbade ju i en bokhandel!). Hidden Bodies blir för lång, och när jag söker upp min gamla recension av You märker jag att jag tyckte det med den boken också. Även den här gången är det dock rätt motiverat – Kepnes bygger flera gånger upp scenarion och luftslott för att sedan så väl rycka undan mattan under Joe och läsaren – men ibland även skjuta in den tillbaka just när man står där och svajar. Det är skickligt gjort och får en att hela tiden vara lite på sin vakt över hur det riktigt ska gå. Men ändå, lite färre beskrivningar av L.A.-stränder och swimmingpooler hade troligtvis gett samma effekt.

Inte helt nöjd trots Siri-fix

Eld och djupa vatten av Camilla Grebe och Åsa Träff XXX+
eldodjupaJag gillar deckare och jag tycker psykologi är oerhört intressant, så det är inte konstigt att jag har fastnat för systrarna Grebe och Träffs serie om psykologen Siri Bergman som då och då får bistå polisen med att lösa kniviga fall. Camilla Grebe har dock börjat skriva deckare både på egen hand och tillsammans med Paul Leander Engström, så jag får inte mitt Siri-fix lika regelbundet som tidigare.

Eld och djupa vatten är den femte boken i serien, och inom serien har det gått ett tag sedan sist. Det knakar mellan Siri och sambon Markus, samtidigt som den forna vännen Aina försiktigt börjat närma sig Siri igen, trots allt. Fallet Siri, tillsammans med profileringsgruppen, tar sig an i den här boken kretsar kring två syskon som försvinner från sina respektive fosterhemsplaceringar. Så småningom dyker det upp bilder på barnen tillsammans med en okänd kvinna – en kvinna som senare hittas död.
Minst sagt knepigt fall den här gången alltså, men själv var jag inte hundra procent övertygad av den här boken. Förvisso bör det nämnas att den lästes någonstans djupt inne i den första trimesterns förlamande gravidkoma, men min största invändning torde ej ha varit gravidrelaterad: jag tyckte det kändes som att framför allt problemen och trätorna i Siris privatliv först lyftes fram och kanske rentav blåstes upp, för att sedan plötsligt vara över som genom ett trollslag. Osäkerhet, bitterhet, sorg och ilska som bara: puff, försvann. Nja, bättre kan ni!
Rec.ex. från Massolit.

13 minutes – en ivrig diskussion mellan Fiktiviteter och Bokbabbel

13minVi visste inte vad vi gjorde när vi bestämde oss för att diskutera Sarah Pinboroughs nya bok 13 minutes. Vi visste inte hur hemlighetsfull den skulle visa sig vara och hur stor del av vårt samtal som blev av typen “det här kommer vi aldrig kunna publicera” och “det här ordet avslöjar alldeles för mycket, vi måste stryka och skriva om”. Men vi vill prata om den ändå, för att vi tycker om boken och för att vi älskar Sarah Pinborough och gärna vill missionera hennes förträfflighet en omgång till. Så vi smyger ut i det gungfly som är samtalet kring en mycket hemlighetsfull bok.

Helena: Ska göra allt lite tvärtom och börja med slutet? Vad tyckte du?

Jessica: Slutet hade ju ändå ”antytts” pga rösten i drömmen, men jag var inte helt övertygad av det. Iofs kan det också motiveras av det psykiska mörker som låter sig anas under romanens gång, men tycker fortfarande njaa.

Helena: Ja, jag är också kluven. Det liksom både går och inte går i linje med vad som hänt innan och vilka de är. Men jag är ändå glad att Pinboroughs magiska realism från The Language of Dying äntligen tittar fram igen.

Jag är för övrigt förvånad över att jag gillar det här sättet att berätta delvis genom tidningsartiklar och sms, jag brukar annars vara totalt allergisk mot allt sånt. Vad tycker du?

Jessica: Tidningsartiklarna användes lite för mycket, men annars fungerade det bra. Snyggt också hur man som läsare bara gapar och sväljer, men… Ja, inte heller det här kan vi skriva mer om, haha! Århundradets mest kryptiska recension, detta!

Helena: Håller med om att det blev lite för mycket tidningar till slut. Och att det är väldigt svårt att skriva minsta lilla utan att avslöja för mycket…

En annan sak jag tänkte på var föräldrarna (möjligen ett bevis på att jag uppnått en viss ålder…). Här finns så många misslyckade föräldrar som inte når sina barn… De är ändå ofta rätt sympatiska men ingen når fram. Stackars! Som förälder är det rätt jobbigt att läsa…

Jessica: Föräldrarna är oviktiga på schackbrädet, förvisso är inte föräldrar överst i tonåringars intressesfär, men jag kan ändå känna att de ALLA håller sig väldigt i bakgrunden, inte alls blandar sig i/ser hur barnen mår/vågar ställa frågor. Inte heller finns det en tilltro hos barnen att vända sig till dem.

Helena: Föräldrarna står verkligen väldigt mycket i bakgrunden. Och just därför vänder sig inte barnen till dem tänker jag. Det är väl egentligen bara Hannah som har en nära och kärleksfull relation med sina föräldrar…

Jessica: Aiden och Jamie är också lite diffusa karaktärer, Aiden blir jag frustrerad på!

Utan att avslöja desto mer vem som är skyldig eller ej, känns det bra att det finns med ”utfyllnadskaraktärer” som faktiskt bara står vid sidan av det som händer. Blir framför allt misstänksam mot de flesta vuxna några svängar, just för att de hela tiden är där i periferin och man undrar vad deras roll för handlingen egentligen är.

Helena: Jag håller med, alla behövs, också de som får hålla sig i utkanten. Och jag misstänker också de flesta innan allt avslöjas. När det gäller Aiden så blir jag också väldigt frustrerad, och arg. Jag tycker han är irriterande svag och rätt konstig. Jag skulle inte gilla honom i verkligheten…

Jessica: Tänkte du på att tjejerna (ovanligt nog) alltid rör sig i kretsar av tre tillsammans med Tasha, känns som en lite ovanlig konstellation i annat än Kitty-böckerna. Flickor är väl mer kända för att ha en bästis, att three’s a crowd

Helena: Ja, det är spännande. Och när de försöker vara två och två blir det fel… Killarna (i alla fall Aiden och Jamie) är däremot parvis och det känns också ovanligt, de brukar ofta skrivas i större grupper.

Jessica: Just det, intressant med radarparet Aiden & Jamie!

Helena: Om vi är väldigt försiktiga kanske vi kan prata lite om det där som leder fram till en begravning också eller? Jag är faktiskt lite sur på mig själv eftersom jag inte såg det komma förrän någon sekund innan det hände…

Jessica: Ja alltså vi borde ju ha fattat lite snabbare där faktiskt! Byggs ju ändå upp så där att man borde ana oråd…

Samtidigt som det som händer är tragiskt, tycker jag det snyggt synliggör de andra karaktärernas känslor/personligheter tydligare. Det var ju också då jag akut-Facebookchattade dig och frågade vad som riktigt ska kunna hända till näst, då det faktiskt är över halva boken kvar vid den här dramatiska svängen. Och du skrattade och sa att jag skulle hålla i mig :).

Helena: Ja, det finns ju en hel del svängar kvar därefter också, minst sagt. Jag tycker också att “den där händelsen” är väldigt hemsk förstås och samtidigt viktig för att förstå dynamiken mellan karaktärerna och situationens allvar (som jag nog inte förstått fullt ut innan dess). Det som händer händer ju också en sån där bikaraktär som vi pratat om tidigare, en man tror är utfyllnad eller möjligen misstänker för något. Jag kan sakna den personens röst i berättelsen litegrann samtidigt som det blir väldigt mycket mer effektfullt såhär.

Vi måste nog säga något om alla vändningar och ledtrådar – det här är en bok man blir yr av, och en bok som jag nog skulle vilja läsa igen för att se vilka ledtrådar som egentligen droppas från början. Men det är som vi skrev i början en på gränsen till omöjlig bok att diskutera…

Jessica: Ja, även om den inte alls är svår att komma in i som Melina Marchettas Jellicoe Road var, finns det en likhet med den i att ingenting är vad det ser ut att vara. Och när jag nu en gång nämner likheter till andra böcker så vill jag även föra fram den av #boblmaf så älskade The Fever av Megan Abbott, och kanske även The Secret Place av min husgudinna Tana French, på grund av de där teen noir-vibbarna av kvinnlig vänskap (och fiendskap!). Ett ämne man kan skriva oerhört bra böcker av tydligen!

Jag gillar att Sarah Pinborough kan förnya sig, den här boken liknar inte det du och jag annars läst av henne, de fantastiska The Language of Dying och The Death House (vadå fascination kring döden..!). Det känns som om det mesta hon tar tag i blir till guld!

Helena: Jag håller med om allt! Tänkte också en del på en annan Abbott-bok när jag läste, Om du vågar, också för skolmiljön och stämningens skull. Jag har läst samma Pinborough-böcker som du och håller The Language of Dying allra högst, den är fantastisk helt enkelt. The Death House är också fin men har sina brister, främst mot slutet. 13 minutes är inte heller en perfekt bok men den är väldigt bra och jag vet inte när jag blev så fångad av en bok senast. Det är en bladvändare i ordets allra bästa bemärkelse. Jag älskar att hon är orädd för att testa nytt och slänga sig ut i det okända. Hon har ju också skrivit historiska deckare och fantasy. Bland annat.

Jessica: Så, kanske dags att börja avsluta den här trevliga men virriga diskussionen med en sista uppmaning: läs Sarah Pinborough!

Genom ett tyst Alaska

The Quality of Silence av Rosamund Lupton XXX½
qualityRosamund Lupton goes thriller i Alaska, ni fattar ju att jag med min iskalla litterära platser-vurm ivrigt hoppade på den här boken? Att historien berättas dels av mamman Yasmin, dels av hennes döva 10-åriga dotter Ruby, gör det än intressantare. De har precis landat i Alaska där mannen/pappan är på ett längre jobbuppdrag. Men han möter dem inte på flygplatsen, och de får veta att det har skett en hemsk olycka i den lilla byn där han jobbade. Yasmin vägrar dock tro att hennes man, Matt, har dött och försöker på alla sätt ta sig och Ruby ut till byn där han jobbade. Ut i vildmarken och kylan och det kompakta mörkret…

It’s like there’s two worlds, the typed one, (like emails and Facebook and Twitter and blogging) and then the ‘real’ one. So there are two me’s. And I’d like the real world to be the typed one because that’s where I can properly be me.

Jag är mycket förtjust i Rubys passager, de små glimtarna in i hennes tysta värld. En värld där man har armband som vibrerar vid höga ljud, och där man inte kan kommunicera om man har tjocka vantar på sig eller den man vill prata med måste hålla blicken på vägen. Förhållandet mellan mor (den något överbeskyddande) och dotter är också fint, men inte friktionsfritt. Även mammas sakta växande förståelse för sin dotter är väl skildrad, och deras utsatta maktlöshet på de mörka isiga vägarna.
Det är kanske förvånande att en bok som utspelar sig på Alaskas så gott som oändliga vidder kan kännas så klaustrofobisk som den gör, naturligtvis förstärkt av den lilla lastbilshytten som är deras enda skydd mot den förlamande kylan utanför.

Sky, land and snow had fused together into one alien infinite totality. She thought that this was what grief looked like; this was her mind when her mother had died; the endless bleak aloneness of it.

Med detta inte sagt att inte The Quality of Silence har sina svagheter: ska man få flera hundra sidor i en lastbilshytt att fungera måste det hela tiden vara välskrivet och motiverat. Sedan finns det också en del premisser som är minst sagt absurda och icke-trovärdiga, och jag läser egentligen boken mer som en roman om kärlek och utsatthet i Alaskamiljö, än som någon slags tekniskt vacklande thriller.

Thrillers, baby!

Det verkar som om det enda jag riktigt mäktar med för tillfället är thrillers – vad bra då att våren är fullpackad med underbara boksläpp inom den genren! Min thrillertvilling i väst hann skriva ett lite liknande inlägg som detta redan för några veckor sedan, men jag tänkte ändå lista några av de titlar som jag för tillfället vet att är på väg och ivrigt väntar på.

🔫 The Woman in Blue, Elly Griffiths. Goda nyheter, den här åttonde boken om arkeologen Ruth där hon härjar omkring på brittiska saltängar släpptes faktiskt redan i februari. Såg på Goodreads att Boktok73 har hunnit läsa, men har ännu inte sett recensioner av den här i #boblmaf, eller? Ruth är en gammal favorit hos oss alla, och ett måsteköp, men samtidigt börjar man nog bli lite matt på allt drama i kulisserna. Vi vet ju ändå alla hur vi vill att det ska gå…
🔫 Fool Me Once, Harlan Coben. När marssolen skiner över ens vintersmutsiga fönster, då är det skönt att Coben plikttroget släpper sin årliga thriller så att man kan blicka ner på den i stället. Coben och hans like, Linwood Barclay (se nedan), brukar vara jämnstarka, men efter några års Coben-seger var det nog kanske Barclays thriller som var bättre år 2015. Vi får se hur det blir i år! Coben överraskar i alla fall stort med att ha en kvinna som huvudperson (…), och en man som blev brutalt mördad för två veckor sedan dyker plötsligt upp på webcamen…
🔫 Far From True, Linwood Barclay. Jorden kretsar kring solen, det finns vinter- och sommarsolstånd, Coben släpper bok i mars och Barclay i september. Gamla goda universella sanningar ställs plötsligt på sin spets då det är boksläpp nästan samtidigt som Coben i år – faktum är att deras Kindle-släpp ursprungligen var lagda till samma dag men att Barclays nu flyttas bakåt två veckor! Hur ska detta gå – och vilken ska jag läsa först? I Far From True återvänder Barclay till Promise Falls, och kanske får jag äntligen svar på en del frågor som förblev obesvarade i Broken Promise i höstas…
Och! Upptäcker jag nu: en ny novell på 82 sidor, i samma Promise Falls-miljö. Finns bara som e-bok dock, Final Assignment heter den.
🔫 Hard Light, Elizabeth Hand. Knappt har man hunnit återhämta sig efter en fantastisk bok-mars, så blir det april och vi får följa med Elizabeth Hands anti-hjältinna och fotograf Cass Neary till London. Hoppas på Generation Loss-kvalitet!
🔫 Ink and Bone, Lisa Unger. Och så där lagom pre Bokbabbelbebis och amningsdimma hinner Lisa Unger ännu släppa sin andra bok för i år (!), med miljö och karaktärer bekanta från tidigare. Jag har tyckt mycket om de flesta av hennes böcker, tror inte jag kommer att bli besviken den här gången heller!

Vidriga karaktärer jag älskade att läsa om

The Darkest Secret av Alex Marwood XXXX-
darkestJag skrev lite om den här boken på Litterarum redan, hur jag inte kan förstå hur Marwood lyckas med att få mig att sakna bokens karaktärer efter att jag har slagit igen boken. De är nämligen vidriga, åtminstone 90 % av dem. Hon lyckas också förnya sig, Marwood, den enda likheten mellan hennes tre thrillers (Onda flickor/Wicked Girls och råvdriga The Killer Next Door är hennes tidigare, alla fristående och mycket läsvärda!) är kanske det något lugnare tempot jämfört med en hel del andra författare jag plöjer (Coben, Barclay, Parsons m.fl.). Annars skiljer de sig åt, även om de alla tre genomsyras av Marwoods skickliga berättarröst och sinne för psykologiskt djuplodade karaktärer.

I The Darkest Secret tangerar Alex Marwood ett av mina favoritämnen, tvillingar! Fast särskilt länge får jag inte njuta av det temat eftersom den ena av de identiska flickorna, Coco, försvinner spårlöst från sin pappas 50-årsfirande nere i ett beach house i Bournemouth. De inflytelserika gästerna, vänner sedan länge, drar i alla trådar de har tillgänliga, men Coco återfinns aldrig. Vittnesmål och scener från tiden kring försvinnandet blandas med nutid, då Cocos halvsyster är på väg till sin pappas begravning och för första gången på länge ska möta hela det gamla gänget igen (very Louise Boije af Gennäs gone south!).
Just i den här boken känns karaktärerna kanske inte som allra djupast, samtidigt som jag älskar hur de olika perspektiven för fram olika sidor av dem. Hur uppenbart och hjärtskärande det är att vissa av dem aldrig når varandra, bara repar varandra när de passerar.

Barclay gör en Unger

Broken Promise av Linwood Barclay XXX+
IMG_0909Ähum ähum, det är nästan ett halvår sedan jag läste den här boken och jag är inte annars heller speciellt bra på att minnas intriger så långt bak i tiden. Med lättsmälta thrillers inträder glömskan än fortare. Men, jag vill ju heller aldrig spoila något i handlingen för er, så något ska jag väl kunna skriva ändå, hehe.

Här har vi en återvändande småstadsbo, David, som fick sparken i storstaden och var tvungen att återvända till sin barndoms trakter i Promise Falls. Faktum är att han återvänder inte bara dit utan rentav till sitt barndomshem, något han grämer sig över. En dag ber hans mamma honom att titta till hans något instabila kusin Marla, som efter ett missfall inte riktigt varit sig själv. Väl hos Marla hittar David inte bara henne utan en liten baby – en baby vars föräldrar det efter ett litet tag visar sig ha blivit mördade…
Se där, inga dåliga thrillerpremisser va? Barclay gör dessutom en Lisa Unger och låter både trakten och personer som bor där vara bekanta från tidigare böcker – tydligen är det även något han kommer att fortsätta med då den kommande thrillern, Far From True, i princip är någon slags lös fortsättning på denna. Jag älskar dubbeltydigheten i Broken Promise-titeln, och jag har alls inget emot att fortsätta hänga i Promise Falls. Lite väl mycket förblev dock ouppklarat i den här boken, något man kanske inte räknar med när man läst nästan 500 sidor. Men som tur är det inte alls långt tills Far From True släpps, jag ska skriva lite mer om den stundande blomstrande thrillervåren alldeles strax, stay tuned!

(Fiktiva) mordgåtor i Esbo är alltid trevligt

Surunpotku av Leena Lehtolainen XXX½
splehtPå barntoaletten i Hagalunds kyrka (!) hittas ett manslik dränkt i blod – sitt eget och djurblod ska det visa sig. Kommissarie Maria Kallio kallas naturligtvis in, flankerad av sina sen gammalt bekanta medhjälpare Puupponen och Koivu. Liket visar sig vara släkt med en av kyrkans anställda, men vem har haft orsak – och möjlighet – att mörda honom så brutalt?

Leena Lehtolainen är bra på “fluffet” vid sidan om mordgåtan, det är nästan så att jag skulle vilja läsa lite mer om Maria Kallios privatliv, nu är hon mest hemma och vänder och äter soppa som hennes man Antti har tillrett. För stackars Koivu går det sämre då hans dotter är allvarligt sjuk. Mycket kretsar också kring nedskärningarna inom poliskåren; hur man befarar att man inte har råd med noggranna undersökningar och hur Kallio och hennes team har jobb bara fram till sommaren, sedan är deras framtid oviss då deras lilla specialenhet läggs ner.

Jag kan tycka att själva mordmysteriet dras ut på lite för mycket, det blir väldigt många vändor till det där himla casinot till exempel. Däremot är ju min allra största behållning med Lehtolainens Kallio-serie själva Esbo-miljön, så jag njuter där de kör omkring i Hagalund med omnejd. Att återkomma till den här långa serien är alltid trevligt!
Rec.ex. från Tammi.

Allmänbildande seriemördare

De underkända av Hjorth & Rosenfeldt XXX½
underEn dokusåpakändis hittas mördad med ett pappersark med ett slags frågesportsfrågor fastnitat på ryggen. Offret hade inte klarat många av frågorna – och inte det nästa offret som hittas heller. Riksmord kallas in och det blir en lång och svår jakt. Pressen går upp i brygga av iver över ämnet, något som ytterligare spär på mördarens irritation över vad det egentligen är som ges utrymme åt i media nuförtiden.

Det gamla Riksmordsgänget håller på som de brukar med allt vad det innebär av proffsighet och tjafsande, och det känns som om framför allt Sebastian & Vanja-spåret börjar vara uttjatat. Det sker just inte så mycket på det privata planet för någon av dem, vilket gör att De underkända känns lite som en mellanbok för mig. Med detta inte sagt att jag inte redan längtar efter den sjätte boken i serien, för det gör jag.
Rec.ex. från Norstedts.

Farligt på Falklandsöarna

Little Black Lies av S.J. Bolton (eller – det står faktiskt Sharon Bolton på min bok!)
IMG_0422Falklandsöarna i mitten på 90-talet. En liten pojke försvinner, och Catrin och Callum (måste författare ge sina karaktärer så lika namn?!) dras med i sökandet, likt alla andra på ön. Det är ett litet samhälle after all, och det här är den tredje pojken som försvinner på lika många år. Catrin söker dock bara som pliktskyldigast efter pojken, hon bryr sig inte om honom, inte om någonting numera. Förutom hämnd.

It’s still a dangerous power, though, control over another human life. There came a day when I had an impact on other lives and, years later, the consequenses of that one mistake are eating me away like a cancer.

Det är rätt länge som boken känns mer som en roman än som de otroligt spännande thrillers vi Bolton-läsare är vana vid. Det är dock inte nödvändigtvis en dålig sak, bara förvånande. Visst är pojkarna försvunna, och visst förstår vi att det är något mindre vackert som puttrar under ytan, men exakt vilka sorger och oförrätter som riktigt döljer sig därunder tar det ett tag att få reda på. Falklandsöarna som miljö fungerar också utmärkt för den här sortens berättelse: ett litet samhälle avskärmat från resten av världen av en karg natur och ett vildsint hav. Det lilla samhället tar hand om sina egna och letar mangrant efter pojken samtidigt som misstanken gryr – det kanske var en av våra egna som tog honom…

Det svänger och kränger om intrigen som vore man i en liten båt ute på det stormande havet utanför Falklandsöarna. Men i stället för att bli sjösjuk sätter man sig bättre till rätta i fåtöljen och njuter av den stundvis hisnande färden!

Gula blommor under sovrumsfönstret

Black-Eyed Susans av Julia Heaberlin XXX½
IMG_1102Tessa överlevde en seriemördare när hon var tonåring, kastades ner i en grop tillsammans med mördarens andra offer men reste sig och fick mördaren dömd till dödsstraff. Nu är hon vuxen, och mördarens dödsdom närmar sig, när hon plötsligt hittar black-eyed susans (sommarrudbeckior vet Google), mördarens signum, planterade under sitt sovrumsfönster…

Visst ryser man till när man läser beskrivningen av boken, visst är det obehagligt? Är det någon som vill jävlas med Tessa, har hon vittnat mot en oskyldig man, är mördaren ännu på fri fot och vill skrämma henne? Black-Eyed Susans rör sig på två tidsperspektiv, växlar mellan den tonåriga och den vuxna Tessa, den senare något mer sammanhållen på ytan men fortfarande trasig inuti.

Normal alway tries to cuddle up with me but I tend to push it away.

Tessa påminner om många av de slagna hjältinnor vi kommit att älska i Gillian Flynn och Elizabeth Hands böcker, men hos mig når hon och boken aldrig riktigt fram, de är inte något jag vill trycka mot mitt bröst och bära med mig både kroppsligt och i tanken. Kanske beror det på att jag under största tiden av läsningen ligger till sängs med feber, kanske på att Heaberlin helt enkelt inte är en lika skicklig författare som Flynn och Hand. Det är trots allt väldigt stora skor att fylla. Black-Eyed Susans faller även lite i fällan av en alltför snabb upplösing – KAN inte deckarförfattare och -redaktörer världen över försöka se till det lite bättre världen över, jag tycker att det är den allra vanligaste orsaken till att jag är missnöjd med en bok inom den genren?!
En läsvärd bok, om än något ojämn i tempo. Heaberlins tidigare böcker kommer definitivt att läsas någon gång, men kanske inte med största prioritet.

En referensblinkande Carlsson

Mästare, väktare, lögnare, vän av Christoffer Carlsson XXXX-
mvlvChristoffer Carlsson är bara ett halvt år äldre än jag, men han är redan doktor i kriminologi och författare till fem böcker. No biggie liksom..! Mästare, väktare, lögnare, vän är den senaste boken i raden, och den tredje boken om polisen Leo Junker (ettan och tvåan). Det skramlar fortfarande av Sobrilburken i fickan på honom, och likt alla poliser och deckarhjältar i litteraturhistorien, tänjer han på gränserna lite väl mycket när han väl fått nys om ett fall. Fallet är en gammal man som hittas mördad i sitt hem på en liten ort, Bruket, och som visar sig vara den gamla Stockholmspolisen och Leos mentor, Charles Levin.

Det krävs lite av en som läsare i början, för att man ska hänga med de hemlighetsfulla karaktärerna mellan alla hopp i tiden. Hemligheter mellan människor och andra länder, som spänner över tid och följer en för all framtid. Jag förstår att de har ett syfte, och att de kommer att kännas motiverade längre fram, men jag kan stundvis känna att materialet blir lite framtungt. Själv är jag nämligen mest förtjust i nutiden, i beskrivningen av det insomnade Bruket och polisen Tove där, samt Leos förunderligt magnetiska besök hos en av patienterna på sjukhuset S:t Görans.
Jag vet också sedan tidigare att Carlsson tycker om att smyga in referenser och små blinkningar till den som är beläst och smart nog att uppfatta dem. Trots de kursiverade sångslingor som förekommer några gånger är jag övertygad om att jag missar många blinkningar i alla fall. Men så ska det kanske vara också, de ska inte vara för uppenbara. Fast titelblinkningen tar jag åtminstone, senast när man säger titeln högt för sig själv känner hjärnan igen rytmen från en annan stor kriminalroman.
Rec.ex. från Piratförlaget.

Griffiths-gnäll

The Ghost Fields av Elly Griffiths XXX+
ghostfJag blir alltid glad när jag ser att en ny Elly Griffiths-bok är på gång, men framför allt nu när jag ska skriva den här recensionen, några veckor efter att jag läst ut boken, så frågar jag mig varför jag egentligen blir så till mig i trasorna? Deckarmysterierna är sällan så mindblowing, snarare twittrade jag under läsningen något om att det var värst så det ligger mer eller mindre arkeologiska lik begravda i saltängarna runtomkring orten där Ruth, Nelson, Cathbad och de andra bor. Och även om det förvisso har hänt en hel del i privatliven hos karaktärerna sen serien började, känns det ändå som om det finns framför allt den där ena historien som bara stampar på stället, och att jag efter varje bok tänker Nähä, inte i den här boken heller. Fast kanske i nästa?

Nu låter jag ju himla gnällig. Jag läser ju fortfarande de här böckerna, och trivs någorlunda bra i stunden, framför allt nu när Ruth verkar ha hörsammat bokbloggarmaffians suckar och slutat noja sig över sin vikt. Men faktum är att jag efter att tag knappt minns vem som var liket i saltängarna den här gången. En kraschad pilot från andra världskriget var det, en pilot med ett underligt hål i pannan. Det blir en sedvanlig Norfolks galna väder som fond vid dramatisk upplösning-scen också, ifall man i övrigt hade glömt bort vilken serie man läste.
Mera glädje och mindre gnäll över boken hittar ni hos Enligt O. Jag tror att jag börjar lida av den där tröttheten som ofta infinner sig när en (deckar)serie har upprepat sig själv lite för många gånger. Jag är inte hemskt bra på att bryta mig loss från sådana serier dock, korkat nog. Får se hur det går för mitt och Ruths fortsatta förhållande, det där som jag har väntat på i x st böcker vid det här laget verkade ju eventuellt ta ett steg i rätt riktning nu, kan jag ju inte hoppa av..!

Sorgsen skymning

Skymningsflickan av Katarina Wennstam XXX½
Ni minns säkert var ni var när ni hörde om flygplanen som kört in in WTC, eller om den iskalla galningen som mejat ner tiotals ungdomar ute på en norsk ö. Är ni från Finland minns ni kanske också hur nyheten om skolskjutningen i först Jokela och sedan Kauhajoki nådde er. Vad gäller den senare bodde jag själv faktiskt i Sverige just då, och en finsk kompis knackade på för att låna min extramadrass och såg konstig ut när jag öppnade dörren till mitt studentrum. Har du hört? frågade han. Det har hänt igen.

skymnJokela och Kauhajoki förekommer på ett hörn i Wennstams nya thriller, de räknas upp tillsammans med Columbine och andra orter som numera bär en olycksbådande klang, en klang som får rektorn på Nacka gymnasium att darrande sträcka sig efter telefonen efter att ha läst ett mail som innehåller just namnen på skolskjutningsorterna. Och längst ner: hennes eget gymnasium. Det är en dramatisk scen, liksom den några sidor tidigare där invånarna i ett höghus väcks av ljudliga ylanden från grannbostaden.

Katarina Wennstam väjer inte för de svåra ämnena, det visste vi från tidigare. Den här gången känns det dock som om hon försöker sig på lite för mycket på samma gång – med slutresultatet att det känns som om vissa grejer blir på hälft eller bara nämns helt snabbt för att sedan struntas i när det spelat ut sin roll. Persongalleriet är också större än vanligt, vilket dels bidrar till att det främst blir små ytskrap i de olika livsödena. Det måste dock sägas att Wennstam ”skrapar” väldigt skickligt, på ett sätt där hon verkligen fångar sina karaktärer, om än i lite för korta ögonblicksstunder.
Yta är också något som återkommer som ett tema i Wennstams samhällskritiska kriminalromaner, och något även hennes återkommande utredare, kriminalkommissarie Charlotta Lugn och kanske framför allt advokaten Shirin Sundin, kämpar med. Vad vill vi själva, vad vill vi att andra människor ska se, hur ska de helst uppfatta oss? Vad väljer vi att blunda för för att det är bekvämare så?
Rec.ex. från Albert Bonniers.

P.S. Den här boken innehåller ovanligt mycket spoilers för er som inte har läst de tidigare böckerna, så den är inte ideal att börja med ifall ni blev nyfikna på Wennstams författarskap.

Bakom fernissan

I all god kriminallitteratur – påfallande ofta den som med allra vassast egg skildrar onda handlingar – finns ju människan i centrum. Hennes nyckfullhet, rädslor och begär, och de gråzoner som dikterar moral, handlingar, tankar. […] Jag läser […] mörka, hemska berättelser därför att jag är intresserad av det som döljs bakom fernissan. Det är då det börjar hända grejer för mig.

Helena sätter ord på varför det inte alls bör anses ”fult” att läsa kriminallitteratur.

För övrigt kommer jag imorgon att långsamt färgas allt grönare av avund på de människor som är på plats när den nya festivalen för kriminallitteratur, Crimetime Gotland, sätter igång. Kanske nästa år..! Hoppas på djuplodande bloggrapporter och bred Instagram-täckning från ovan nämnda Helena och andra utsända!

Vad är Nesbø-böckerna utan Harry Hole?

Blod på snö av Jo Nesbø XXX
Översättning: Per Olaisen
blodJag har faktiskt Sonen oläst ännu, så förutom den inte särskilt lyckade detouren med boken Huvudjägarna är det här den första Nesbø-boken utan polisen Harry Hole jag läser. Tyvärr måste jag säga att Harry var någon jag saknade, både när jag läste och nu några veckor senare när jag ska skriva om boken. För även om det här ger extremt snabbsmält underhållning i stunden, tar sig inte boken in under huden eller ens in i medvetandet på samma sätt som med Hole-serien, där man verkligen engagerar sig i karaktärerna på ett helt annat sätt.

I ett iskallt vinteroslo möter vi Olav, en brottsling som inte är bra på mycket här i livet, förutom sin nisch som yrkesmördare. Tills den dag då hans chef ber honom om ett ovanligare uppdrag: att ta livet av chefens hustru. Olav känner sig inte helt bekväm med uppdraget, och medan han rekognoserar inför uppdraget faller han för kvinnan med porslinshyn. Emilias bokstäver-bloggen sätter ord på det jag också tänker, att Nesbø förvisso skrivit mycket på hämnd och passion-temat tidigare, men att han den här gången tappat det som lyft böckerna, nämligen komplexiteten och djupet. Karaktärerna, och med dem även intrigen, faller platt på den snötyngda marken och smälter bort i minnet.
Blod på snö är den första delen i en tvådelad miniserie (en liten trend, som sagt), tvåan Midnattssol utkommer på svenska i oktober. Jag ska nog ge mig på Sonen i stället.
Rec.ex. från Piratförlaget.

#spänning

Mios blues av Kristina Ohlsson XXX½

Jag var en dödens reseledare.

Mios blues är en direkt fortsättning på Lotus blues, läs alltså inte den här om ni inte läst den första delen i den här miniserien (what’s up med det för övrigt, det är ju någonting även Jo Nesbö ägnat sig åt sedan han lämnade allas vår Harry Hole åt sitt öde. IMG_9830_2Miniserien är det nya svarta?). Möjlien ännu lite mer spännande än lotusen, men i exakt samma stil, man vet liksom vad man får när man öppnar boken. Jag kommer fortfarande att hjula av glädje ifall Ohlsson bestämmer sig för att återgå till Fredrika Bergman-serien, för även om det här är är underhållning och så gott som hundraprocentig spänning hela vägen igenom, är Martin Benner som huvudperson lite för hårdkokt och macho för mig. Han känns ganska platt faktiskt, förhållandet till adoptivdottern Belle* undantaget, och särskilt mycket utveckling sker inte för någon av karaktärerna under böckernas gång. Jag irriterar mig även på sättet att hela tiden antyda att allt strax skulle komma att ändras/bli mycket värre, då ett metaplan nämligen utgörs av Martin Benner som berättar om det skedda för en journalist.
Men – helt klart spännande och på det stora hela välskrivet. Kristina Ohlsson hör ju ändå till de bättre svenska kriminalförfattarna.

*) Hjälp vad jag är podcastskadad när jag bara tänker på Sigge Eklunds dotter när jag ser det namnet..!

Sista boken om Annika Bengtzon

Järnblod av Liza Marklund XXX½
Ett jullov i början av 2000-talet har jag precis börjat gymnasiet och efter en lång provvecka i december åkt iväg till andra sidan jordklotet med min familj. Hettan är obarmhärtig där vi ligger och flämtar vid Kinesiska havets strand, jag är femton år och har en turkosblommig bikini och pojken med mörkt hår som går i samma skola som jag skämtar där vi spelar biljard och plaskar omkring i poolen när det blir för varmt att vara uppe på land. Pappa har tagit med sig Sprängaren, och en svensk turist från en tidigare resa har lämnat en solblekt mjuk Studio Sex-pocket i hotellets bokhylla i mörkt trä. Pappa läser, mamma läser, och när jag inte är för upptagen med att titta under lugg på pojken i de röda badshortsen läser jag också.

Många år har gått sedan dess, pojken i de röda badbyxorna blev först min pojkvän och sedan mitt ex. Och samtidigt har Liza Marklund skrivit fler böcker om den truliga reportern Annika Bengtzon, för att försommaren 2015 slutligen avsluta serien med Järnblod.
Det är en cirkel som sluts, både på Annikas professionella plan där Kvällspressen plötsligt är i större blåsväder än någonsin, och på det privata där systern Birgitta försvinner och Annika halvhjärtat försöker leta efter henne i barndomens trakter. Som läsare trivs jag i det halvputtriga, och det går ganska länge innan jag inser att det knappt har hänt så mycket alls på deckarplanet, att Järnblod länge känns som en så kallad ”vanlig” roman och inte en deckare. Det blir förvisso ändring på det längre fram, men det dröjer onödigt länge och är en av orsakerna till att boken verkligen känns som den sista boken, som rätt mycket text bara som lystmäte åt de trogna fansen. Jag noterar dock det som blivit allt mer vanligt i åtminstone svenska deckare nuförtiden och som jag har nämnt flera gånger förut: globaliteten. Borta är de nordiska deckarna som utspelar sig i en liten sömnig småstad eller ens Stockholm eller Göteborg, nej nu är det snarare regel än undantag att någon av karaktärerna tar sig en svängom nere på kontinenten åtminstone. Jag säger inte att det är dåligt, snarare är det väl bra att deckarna speglar vårt samhälle, så som de gjort sedan Sjöwall & Wahlöös tider. Men det är annorlunda. Lite så där som jag själv är det, sedan jag först läste Liza Marklund i en vit solstol vid Kinesiska havets strand.
Rec.ex. av Piratförlaget.