Mörkast hittills

Om du såg mig nu av Sofia Nordin XXXX
omduSofia Nordin fortsätter där vi blev; Ella har stuckit till Umeå och lämnat de andra bakom sig. Hon är inte så charmig den där Ella va? I den här boken är fokalisatorn Esmael, och han bestämmer sig för att följa efter Ella, trots att han egentligen är sur på henne. När han väl kommer fram måste hon väl inse hur fel hon har betett sig?

Hon är så otroligt skicklig, Nordin. Blandningen postapokalyps – kroppar i hus, ruttnande mat – blandas med alldeles vanliga känslor så som kåthet och svartsjuka. Samt stundvis skammen över att känna så vanliga känslor trots att alla man kände bara dog. Trots den postapokalyptiska fonden känns inte ungdomarnas känslor konstiga/överdrivna/malplacerade, inte heller deras olika beteenden. Om du såg mig nu är den klart mörkaste boken hittills, både Esmaels mående och det som händer riktigt i slutet (åh!). Häftigt ändå, att Nordin inte väjer för det lite tyngre och mörkare. Därför fortsätter jag att läsa, bok efter bok. Längtar redan efter nästa!

En mix av Harry Potter och ”Fahrenheit 451” men…

Ink and Bone (The Great Library 1) av Rachel Caine XXX+
inkandbone1Minnesgoda läsare erinrar sig kanske hur jag ju blev väldigt pepp när jag hörde talas om den här boken. Boksmugglarsonen Jess skickas iväg till biblioteksskolan i Alexandria (!) för att dels få ett yrke, dels fortsättningsvis kunna bistå sin familj med hemlig information och bokrariteter. I den här versionen av vår världshistoria uppfanns nämligen aldrig Gutenbergs tryckpress, och det är strikt förbjudet att personligen äga fysiska böcker (THE HORROR!). I stället är det the Great Library, dels i Alexandria och dels i sina mindre stadsfilialer, som förvarar och bevakar böckerna.

Inside, his clothes smelled of damp, of London, and he felt a strange pang of homesickness for a moment, though not for his family so much as for familiarity.

Det som fick mig att flämta högt av iver i Goodreads-recensionerna var jämförelserna till Harry Potter och Fahrenheit 451, och jo, den här boken är definitivt en sådan mix. Med den lilla men markanta skillnaden att den dock aldrig når de höjderna som böckerna den jämförs med. Jag kan inte riktigt ens sätta på fingret varför inte, förutom möjligen en lite väl långsam inledning, men även om det boknördas och intrigeras och stås upp för det man tror på så blir slutresultatet och -betyget aldrig mer än ett ”Jo det var helt trevligt men..”. Det är mustiga miljöer – ett fuktigt London och Alexandrias brännande sol – och jag vill så gärna älska den här boken! Klistra in citat och gifs i den här recensionen och utropa den till måsteläsning för alla boknördar. Och visst kan ni läsa, den är på inget sätt dålig! Den är bara inte fantastisk.

There is no place in the world for librarians who lack the will to defend books against wars, rebels, and Burners. Books cannot fight for themselves.

Sjögräsliknande språk

Kudottujen kujien kaupunki av Emmi Itäranta XXXX-
kudoDen unga vävaren Eliana hittar en svårt misshandlad och stum flicka utanför huset hon jobbar i. Flickan tas om hand av husets vårdare, som hittar en tatuering på flickans handled: Elianas namn. Vem är den okända flickan, och vad har hänt med henne?

Janoksen ilme muuttuu. Olen nähnyt sen monta kertaa. Hän hakee asioita muististaan, rakentaa siltoja tämän hetken ja jostain lukemansa välille.

Emmi Itäranta blev berömd med sin debutroman Teemestarin kirja som redan finns översatt till en hel massa språk, bland annat engelska. Den boken har jag haft hemma ett tag, men det var ändå det här bibliotekslånet jag kom att läsa först. Itäranta bygger upp en värld med luftgondoler och alglampor, men samtidigt en värld där alla tränas in i ett visst yrke och helst inte ska kunna så mycket mer utöver det. Ja och så är alla livrädda för att drömma, eftersom det är förbjudet på ön. Blir man påkommen med att bli riden av maran är det raka vägen till De Märktas Hus som gäller.

Emmi Itärantas språk böljar som sjögräset i havet, slingrar sig i intrikata mönster för att sedan rätas ut. Det är vackert, men inte helt lättläst för någon som har ett annat modersmål. Ändå dras jag genast in i berättelsen, följer med längs vindlande gränder och hör vävstolarnas rytmiska dunkande. Det är en dystopisk värld Itäranta tecknar, men de vackra detaljerna gör den nästan fantasy-lik. Det är ingen värld man vill bo i, men att läsa om den är en njutning.

The Death House #dystopi

The Death House av Sarah Pinborough XXXX
dhEtt stort hus, beläget långt från civilisationen, och fullt med barn i åldern 12-18 som vet att de ska dö. De är defekta, de bär på en konstig gen och de har slitits från sina familjer och till denna limbo-tillvaro i väntan på… döden kanske?

Sarah Pinborough är knappast någon munter typ, med tanke på att det här är den andra boken om död jag läser av henne. Å andra sidan älskar jag (och Fiktiviteter!) de här böckerna, så ni andra därute i bokbloggosfären som dras till den här typen av litterärt mörker ska definitivt bekanta er med detta författarskap. The Death House är lika välskriven, men miljön är så mörk så mörk, med alla dessa rädda barn i det stora huset. Personalen som finns där i bakgrunden, som håller utkik efter minsta tecken på att man blivit sjuk men i övrigt inte erbjuder minsta gnutta empati eller värme. Barnen som bildar vän- och fiendeskaper och försöker leva i nuet och inte tänka på varken dem de tvingades lämna bakom sig eller vad som egentligen väntar dem om de visar tecken på att insjukna. Det finns glimtar av glädje också, större och mindre, men det är nästan så att man inte vet om det gör att det mörka framträder ännu tydligare, för så väl bokens karaktärer som läsaren själv.
Fiktiviteter associerar till Flugornas herre, själv får jag svaga vibbar av både Ishiguros Never Let Me Go och faktiskt Dashners The Maze Runner (obs, bara de övergivna rädda pojkarna, inte själva action-aspekten!) när jag läser. Likt Fiktiviteter är jag också lite tveksam till slutet, men som detalj i en i övrigt så välskriven bok är det ändå inget som påverkar läsupplevelsen i stort. En dyster men läsvärd bok helt enkelt, hon är duktig, Pinborough!

Thomas i trubbel – tråkig tvåa

The Scorch Trials av James Dashner XX½
scorch
Jaha, den här boken får ju nästan the Glade och the Maze i ettan att verka mysiga. Ja och så störde jag mig redan tidigare på att stackars Thomas inte visste någonting – även det blir liksom ännu värre nu, både han och läsaren famlar i blindo boken igenom. Han har förvisso en massa drömmar med plötsliga minnen från tidigare, men det här med vem man kan lita på klarnar ändå inte. Mest är det ett enda rännande, alla fräser åt varandra och så blir det slagsmål mot allehanda fiender. Ni hör ju att jag inte var så imponerad, inte att undra på att det tog mig säkert en månad att läsa ut den också.
Det finns en bok kvar. Vi får se vad som vinner – irritationen eller nyfikenheten…

”Hell is the absence of the people you long for”

Station Eleven av Emily St John Mandel XXXX½
sta

I was here for the end of electricity.

Mitt under en föreställning av King Lear dimper en av skådespelarna ner och dör i en hjärtattack. En av barnskådisarna tittar förfärat på från kulisserna medan en ambulansförare ur publiken förgäves försöker rädda honom. Samma ambulansförare som sedan vandrar hem i kvällen och får ett samtal från en läkarkompis att en fruktansvärd influensa har brutit ut och att folk dör som flugor på bara några timmar. Rädda dig, du som ännu kan..!
Femton-tjugo år efter att Georgia flu skördat 99 % av mänskligheten under loppet av några korta veckor, vandrar den forna barnskådisen Kirsten runt med en liten skådespelartrupp som uppträder för de små nomadkolonier som finns kvar i det som en gång var U.S.A.

No more internet. No more social media, no more scrolling through litanies of dreams and nervous hopes and photographs of lunches, cries for help and expressions of contentment and relationship-status updates with heart icons whole or broken, plans to meet up later, pleas, complaints, desires, pictures of babies dressed as bears or peppers for Halloween. No more reading and commenting on the lives of others, and in so doing, feeling slightly less alone in the room.

Jag tycker om den här boken. Den är med på långlistan för Baileys Women’s Prize for Fiction (gamla Orange alltså!), och utan att ha läst de andra 19 böckerna så kan jag på rak arm säga att Station Eleven förtjänar att vinna. Vi får följa många karaktärer och tidsspår som vävs in i varandra: Arthur, skådespelaren som dör i hjärtattacken, och de kärlekar som vandrar in och ut i hans liv. Själva dag 0 – när kaoset bryter ut. De människor som överlevde och nu försöker hanka sig fram i denna råa nya värld som finns kvar.

[…] walking alone for a hundred miles, whispering French to herself because all te horror in her life had transpired in English and she thought switching languages might save her.

Men det fungerar förunderligt väl, det blir aldrig rörigt och de beröringspunkter som finns känns någorlunda logiska. Visst finns det berättelser som berör mera – till skillnad från Johanna L så tyckte jag väldigt mycket om den post-apokalyptiska skildringen, även om både den och själva sjukdomsutbrottet ger mig weltschmerz med jämna mellanrum. Och som den blinde märker på mängden citat i den här recensionen så är jag förtjust i själva språket. Highlightar det ena och det andra där jag ligger i min solstol och läser, grips av alla de där människoödena. Tänker på dem som dog: i sin säng, i en bil i ett fåfängt försök att fly, på en asiatisk strand långt från någon de känner. Och på dem som blev kvar, som minns dem som en gång fanns vid deras sida. Som mumlar deras namn om och om igen för att inte glömma.

First we only want to be seen, but once we’re seen, that’s not enough anymore. After that, we want to be remembered.

Nordin-apokalyps nr tre av många?

Som om jag vore fantastisk av Sofia Nordin XXX½
somomÅh! Det var visst inte en trilogi det här? I den vanföreställningen levde jag, tills jag började inse att det skulle bli knappt om sidor att knyta ihop säcken med tanke på att Ella & Nora fortfarande vandrade omkring där på vägen. Men bra så, så får vi fortsätta läsa dessa välskrivna postapokalyptiska böcker!
Det är alltså Ella som är berättarrösten i den här boken, det är en ny varje gång. Det fungerar bra, och även om stackars Ella kanske inte är den man gillar bäst i det pyttelilla gänget så känns hon ändå väldigt vanlig. Det är nog Sofia Nordins styrka kan jag känna, att i den postapokalyptiska miljön med allt vad det innebär, ändå lyckas skildra vanliga tonårskänslor. Förälskelse, vänskap, svartsjuka, egoism. Med en dos skam ovanpå såklart, över att man nänns tänka och känna allt detta medan man egentligen borde kämpa för sin överlevnad. Det är både fint och sorgligt hur flickorna ger sig ut på sin färd alldeles modiga och hoppfulla, men att ”glamouren” börjar tryta rätt fort, och det liksom blir dags att syna både sig själv och sin reskamrat närmare i sömmarna.
Som om jag vore… marknadsförs som i princip fristående, men mest får ni nog ut av boken om ni läser En sekund i taget och Spring så fort du kan först.
Rec.ex. från Rabén & Sjögren.

Extramaterial för dig som redan läst ”Divergent”

Four: En Divergent-samling av Veronica Roth XXX½
Översättning: Helena Stedman
fourDen här boken är för er som redan läst åtminstone Divergent, gärna alla böckerna i den trilogin. Kort sagt handlar det om Four, han som Tris blir förtjust i ni vet. Faktum är dock att jag tycker bäst om de tre första texterna i samlingen, om tiden innan han träffar Tris. Och så gillar jag när man får lite sneak peeks kring vad han höll på med medan Tris höll på med annat liksom. Slutsats: ju mindre Tris desto bättre faktiskt – och nu låter det som om jag skulle tycka illa om henne, men det gör jag inte. Men Four – både boken och karaktären! – fungerar liksom bättre utan henne.
Jag läste Divergent-trilogin på engelska men den här på svenska, och kunde ibland känna att översättningen var lite styltig. Inga direkta fel men mer som att det inte flöt på obehindrat Läs mer

Labyrintslang

The Maze Runner av James Dashner XXX+
mazePojke vaknar i stor låda i marken. Minns ingenting av vad som hänt eller vem han är. Blir utstirrad av det nya områdets, Gläntans, invånare, bara pojkar. Och det är bara början…
Hej en YA-dystopitrilogi, det var något nytt..! Fast jag verkar ju ha axlat manteln att kolla in hela utbudet inom den genren, och så var min kollega helt elegisk över hela trilogin, och då väcks såklart min nyfikenhet.
Själv är jag försiktigt nöjd, det är spännande och jag antar att jag kan sägas ha fastnat så till den milda grad att jag kommer att läsa vidare (surprise surprise). Och filmen är jag väldigt nyfiken på, den lär dessutom skilja sig rätt mycket från boken. Samtidigt kan jag inte påstå att boken någonsin lyfter från marken (eller jag med den), eller att den är något jag längtar till varje vaken stund. Framför allt blir jag otroligt irriterad på slangen med shanks hit och shuckfaces dit, och jag ser inte riktigt någon motivering till varför den måste finnas där? Min andra stora rynka i pannan kommer av att de andra pojkarna i Gläntan vägrar svara på en enda av Thomas frågor – okej att det framkommer väldigt tydligt att han är modig och frågvis och sätter sig upp mot auktoriteter, men det kunde kanske ha kunnat gestaltas på lite fler sätt? Ja och så upprepas det hundra gånger att Thomas inte minns något från tiden innan Gläntan, men även om han hade gjort det så hade XX ändå varit den mest irriterande människan eller extrema situationen eller what not.
Så ja. Ett inte helt okomplicerat förhållande till den här boken alltså.

Pest i moderna tider

A Lovely Way to Burn av Louise Welsh XXX+
lovelywayStevies pojkvän, läkaren Simon, hittas död i sin lägenhet. Polisen anser att det antagligen var en helt naturlig död och får snart annat att tänka på när en våldsam modern pestepidemi sveper över staden. Stevie däremot, som efter att ha varit brutalt sjuk några dagar, mirakulöst hämtar sig, börjar misstänka att det nog var någon som ville ha livet av Simon. Men vem? Och varför?

Maria, som vanligtvis inte läser thrillers, verkar ha tyckt mer om den här boken än jag, haha! Mitt problem med den är väl främst att den verkar hoppa mellan den vidriga pestsmittan (som är väl- och mycket obehagligt beskriven) och Stevies omkringfnattande på sin egen lilla mission of truth. Det senare uppfattar jag som rätt tråkigt faktiskt, även om Maria garanterat har en poäng i sin analys av att det kan vara en försvarsmekanism för Stevie, att bara bita sig fast som en bulldogg och köra på. Och, medan Stevie flänger runt på stan får man ju se just det där obehagliga, med folk som först lever på som tidigare, sedan hamstrar mat och/eller försöker fly. Eller sedan bara ligger och dör…

Each hanging limb and lolling head had belonged to a person. Each one of them had felt the approach of death and feared it. And now they were gone, leaving a husk of flesh behind. Nothing connected the dead except their deaths. They were lost to themselves, and to the living.

Den här boken är den första delen i en trilogi vid namn Plague Times. Baserat på det öppna slutet antar jag att Stevie kommer att vara med även i fortsättningen, men personligen är jag inte överdrivet intresserad av att fortsätta läsa. Möjligen om någon annan läser först, och kan gå i god för att Louise Welsh har strukturerat upp det hela lite mer. Det här thrillerflamsande bland spyende pestsmittade känns inte riktigt som min kopp te.

En dystopi ur vår internetberoende värld

The Circle av Dave Eggers XXXX-
circleMae Holland får ett eftertraktat jobb på världens ledande och mest inflytelserika internetföretag the Circle. Hon får börja nästan på botten, med kundservice, men kommer snabbt upp sig i firman. Får mer ansvar – och fler datorskärmar vid sitt bord. En skärm per alla lager av kontakter och sociala media och flöden hon förväntas hålla reda på och aktivera sig i. Det här är framtiden, tänker Mae och sveper några energidrinkar för att orka sitta några timmar till och scrolla genom alla skärmar och flöden.
The Circle vill gärna underlätta livet för den moderna människan. Bara ett användarnamn och lösenord till ett enda konto du använder över hela internet –  tänk vad enkelt och tänk vad effektivt det rensar bort alla anonyma nättroll! En hälsomätare på handleden (typ pulsklocka men mer avancerad) – tänk vad bra att den upptäcker smittsamma förkylningar och sjukdomar man är benägen till i tid! Mae går omkring på det enorma campuset med stora ögon och är till en början konstant imponerad men också lite tveksam:

Having a matrix of preferences presented as your essence, as the whole you? Maybe that was it. It was some kind of mirror, but it was incomplete, distorted. And if Francis wanted any or all of that information, why couldn’t he just ask her?

Kanske är det här en av de mer skrämmande dystopierna jag har läst just för att den känns som den som ligger allra närmast vår egen samtid? En Orwellsk storebror ser dig förvisso, men det är ju både självvalt och dessutom behändigt att få rekommenderat produkter som man säkert skulle gilla för sig, eller hur? Förutom det orwellskt övervakande, andas The Circle också väldigt mycket Aldous Huxley & co, med mantran som uppkommer och sedan så gott som tillbeds som en slags Stor Sanning. Sharing is caring. Secrets are lies.
Romanen känns med sina 497 sidor som aningen i längsta laget, men å andra sidan krävs det en viss startsträcka för att Mae ska hinna acklimatisera sig och därefter gradvis förändras. Eggers lyckas åtminstone väl med sitt uppsåt att leverera en roman där man först skrattar men där skrattet så småningom fastnar i halsen. Precis som en dystopi ska vara, med andra ord.
The Circle utkom också på svenska i höst.

Mjeh-dystopi

Förvåningen – och besvikelsen – när jag hugger in på ytterligare en ungdomsdystopitrilogi leg(ja, det är ett ord, även om man måste ta en andningspaus mitt i det!) och liksom inte alls blir imponerad eller sugen på att läsa de kommande delarna. Tycker karaktärerna kändes träiga och relationerna sliskiga, och min sedvanliga favorit, nämligen beskrivningen av det dystopiska samhället, liksom portionerades ut i klumpar och inte alls så där stiligt som vissa författare behärskar. Enligt min pålitliga boktipsarkälla Fiktiviteter lär fortsättningen, Prodigy, dock bli betydligt bättre, men frågan är ju om jag verkligen kommer att prioritera att låna och läsa den när jag redan nu håller på att drunkna i en helt absurd mängd böcker jag hamstrat på mig på framför allt biblioteket den senaste tiden. En stor del av de här till exempel. Nja, kanske on a rainy day någon gång i framtiden, men just nu har jag inte tid för något halvdant.

Legend av Marie Lu alltså. Åtminstone gick den fort att läsa.

Den (av Fiktiviteter) utvalde

Den utvalde av Lois Lowry XXXX+
Översättning: Birgitta Gahrton
utvVi har utarbetat ett litet informellt system, Fiktiviteter och jag. Hon får nys om bortglömda fantastiska dystopier, läser dem och hyllar dem. Jag blir nyfiken, lånar på biblioteket och älskar och hyllar jag också. Först var det In i skogens djup, den här gången Den utvalde.
Jag vet inte om ni vet hur mycket jag älskar samhällsbeskrivningarna i riktigt bra dystopier? Den där känslan när författaren drag för drag försiktigt målar fram en värld som är olik vår egen, och sedan med ett plötsligt skarpt drag avslöjar en stor diskrepans mellan dem? Så där att man liksom drar efter andan när man inser hur det är – eller hur invånarna tror att det är – i den andra världen. Det är så oerhört intressant att läsa sådana skildringar tycker jag, att lägga märke till hur författaren liksom smyger in det i texten och replikerna, så att man tillskansar sig det dystopiska samhällets uppbyggnad nästan av misstag, aldrig genom långa informerande beskrivningar. Och som ni säkert förstår, lyckas Lowry med det, väldigt väl till och med. Jonas, huvudpersonen, blir vald till samhällets nya minnesbevarare, och här kan vi tala om att få blicka bakom putsade fasader, ett uttryck som är så populärt i dagens marknadsföring av böcker. Med hjälp av den gamla minnesbevararen, Givaren, får Jonas se bortom det vanliga. Bortom likheterna och det uniforma.

Den utvalde fungerar fint fristående också, men det finns tydligen ytterligare tre, till svenska icke översatta, böcker som utspelar sig i samma värld: Gathering Blue, Messenger och Son.
Den utvalde/The Giver kommer dessutom som film i höst, åtminstone i USA och för övrigt med Alexander Skarsgård i en av rollerna, för er som går igång på honom. Samtidigt som jag är glad över att det med största sannolikhet kommer att leda till att boken får ett nytt uppsving och nya läsare, är jag försiktigt skeptisk till hur den vackert lågmälda men samtidigt isande intensiva stämningen i boken ska kunna förmedlas på film. Och det där med färgerna..? Med detta inte sagt att jag inte är oerhört nyfiken!

Dystopidebut

Den nya människan av Boel Bermann XXXX-
dennyaVisst har befolkningskurvorna pekat nedåt en längre tid, men plötsligt händer det som inte får ske: det föds inga barn längre. Världen är i chock, men som tur börjar de plötsligt komma igen, barnen. Fast något är fel, det hävdar Rakel, bokens jagperson, bestämt. De nya barnen är liksom avtrubbade, kalla. Står vid sidan av och iakttar.

Boel Bermanns debut ser vid en första igenombläddring rätt tunn och spretig ut. Men liksom fallet med de nya människorna så bedrar skenet och det händer mycket mer än man tror. Berättelsen framskrider snabbt, och framför allt i början är det väldigt skickligt gjort. Tänk att man kan sugas in, ana och förstå så mycket, med så förhållandevis få och korta kapitel och insprängda (fiktiva) tidningsnotiser.

Vi försöker bygga upp en normal vardag tillsammans. Den börjar naturligtvis på Ikea.

Det är nog början jag gillar bäst, den smygande rädslan och förvirrningen, insikten, metoderna för att ta sig vidare, för någonting måste man ju göra. Livet måste ju liksom fortgå ändå. Takten vrids upp mot slutet, närmar sig kraschbombang och apokalyps möter thrilleruppgörelse. Lite väl häftigt i min smak, slutet, men överlag helt klart en bok och ett spirande författarskap att räkna med.

Sällsam, stillsam, sorgsen dystopi

In i skogens djup av Jean Hegland XXXX+
Det blev omedvetet ett tema på de senaste böckerna jag recenserat, nämligen böcker jag troligen inte hade hittat och/eller plockat upp om det inte vore för att andra bokbloggare skrivit om dem (Nathan Filer möjligen undantagen, men det var Mind the Book och Ninas inlägg som fick mig att faktiskt plocka upp och börja läsa). Men Jean Hegland alltså, har ni hört talas om henne? Nej just det, inte jag heller, om det inte vore för att Fiktiviteter sökte dystopitips i höstas och blev tipsad om In i skogens djup, som hon sedan läste och i sin tur tipsade vidare om. Och det förstår ni ju, att när någon så klok som Fiktiviteter tipsar om en välskriven dystopi, ja då måste jag ju också läsa!

*Paus för kärlek till biblioteket som hade den här boken och så mycket annat i bokväg jag suktar över.*

Djupt inne i skogen i norra Kalifornien, långa vägar från närmaste granne och ännu längre från närmaste stad, bor de tonåriga systrarna Nell och Eva. Sakta smög sig förändringen in i deras liv. Elektriciteten började vackla i perioder för att slutligen försvinna helt. Telefonen fungerar inte längre, butikerna i staden Redwood slog igen en efter en.

Andra fönster täcktes av wellpapp eller plywood men en del var nakna och sönderslagna, med taggiga titthål in mot tomheten.

heg

Folk blev sjuka, kom inte mer till jobbet. Gradvis skedde det, utan desto mer panik, speciellt som Nell och Eva bara besökte staden ibland, ända tills bensinen tog slut och de blev strandsatta i sitt hus i skogen. Nell vill in till Harvard och läser sig igenom det tjocka uppslagsverket, Eva dansar balett till metronomens tickande eftersom musiken försvann med elektriciteten.

Jag fascineras av den värld Hegland målar upp. I och med att huset ligger så avsides och samhällsförändringen smugit sig på så gradvis, förändras flickornas liv också efter hand, så där att de inte riktigt tänker på det innan Eva en dag skriker till då hon upptäcker att de bara har fyra tändstickor kvar. Berättelsen lyckas med konststycket att vara både skrämmande och vilsam på samma gång, för i isolationen har livet sin stilla gång med vardagssysslor och inventering av förråden och läsandet av det där tjocka uppslagsverket. Samtidigt är det uppenbart att faran hotar i utkanten, men svårigheterna består också i att leva tillsammans med den enda som finns kvar och som är så viktig men också så olik en själv. Är det bättre att hoppas på att allt en dag ska bli som vanligt? Eller att ge upp sina drömmar och skapa en ny framtid?

Nu för tiden bär våra kroppar våra sorger som skålar bräddfyllda med vatten. Vi måste alltid vara försiktiga: minsta ryck, minsta oväntade rörelse skulle få vattnet att spillas ut. Svämma över. Och sedan finns ingen hejd.

Tomheten, post-Dust

Dust av Hugh Howey XXXX-
dustSista delen i en älskad trilogi, ni kan förstå att jag var nervös va? Till all lycka håller serien ända till slut, men jag läser inte lika andlöst längre, kanske använde jag upp nästan allt syre under läsningen av Shift. Klaustrofobin från de första två delarna är, av förståeliga skäl, inte lika påtaglig längre, däremot är intrigerna, klentrogenheten och 20140217-121325.jpgkämpaglöden fortfarande närvarande. Det är alltid svårt med slut också, efter tre nattsvarta böcker vill man (jag) inte ha ett rosenrött slut, men kanske ljusgrått, med något svagt rosa skymtande vid horisonten? Om jag får det? Äh, det får ni själva ta reda på!

Det blir tomt nu, är alla delar är lästa. Även om stämningen och miljön i böckerna är minst sagt ångestfylld, älskade jag att läsa. Vad nu?

Lycklig över det dystra

Jag är väldigt lycklig över jag i höstas äntligen fick min gradu om dystopin Brave New World färdigskriven.
Jag är också lycklig över att jag, trots stressen skrivandet innebar, inte tappade intresset för dystopier.
Och så är jag lycklig över att det skrivs bra dystopier just nu. Främst som YA-trilogier förvisso, men även två bra vuxenromaner på svenskt håll: Karin Tidbecks Amatka och Boel Bermanns obehagliga debut Den nya människan som jag läser just nu.

20140226-154300.jpgVad har ni läst för bra dystopier? Tipsa mig!

 

Skickliga Sofia Nordin

Spring så fort du kan av Sofia Nordin XXXX+
springSpring så fort du kan är den fristående fortsättningen på ungdomsdystopin En sekund i taget. Jag tycker ändå man ska läsa dem i rätt ordning, åtminstone i början refereras det i små bisatser till vad som hände innan Ante, huvudpersonen och berättarjaget i Spring så fort du kan, kom med in i bilden. För det gör han, han hittas utfrusen i ett litet vindskydd i skogen och får följa med Hedvig och Ella till deras gård. Först är Ante alldeles till sig över maten och värmen, men snart hinner tankarna ikapp. Det där med att vara tre, det är alltid lite knepigt. Framför allt när det gäller en kille och två tjejer. Fast får man ens tänka på att de är tjejer nu när de räddat honom och tagit honom till sitt hem? Får man vara kåt fastän alla andra människor i hela världen dött av feber?

Jag gillar verkligen Sofia Nordin, en av de starkast lysande stjärnorna på den svenska ungdomsbokshimlen just nu. Uppföljaren är kanske inte lika gastkramande spännande som ettan, men det betyder inte att den är sämre för det. Snarare tycker jag det är oerhört fascinerande hur Nordin balanserar den fortsatta kampen för att överleva med så kallade ”vanliga” bekymmer. Vänskap, kåthet, kärlek, svartsjuka. Lättnaden över att ha överlevt, men också skammen. Rädslan för att vara ensam kvar, rädslan för att inte vara det. Skickligt!
Rec.ex. från Rabén & Sjögren.

Än sprang de hit och än sprang de dit

Allegiant av Veronica Roth XXX
alleAvslutande delen i den här YA-dystopitrilogin, och det är bra att jag läst böckerna i rätt rask takt eftersom de verkligen inte dröjer vid händelser i de tidigare böckerna. Eller det gör de kanske, men då snarare i små detaljer i karaktärernas relationer, inte vid de stora dragen. Och för att vara ärlig är det ibland lite svårt att hänga med i just de stora dragen, jag minns allt om alla issues Tris och Four och Caleb etc. har med varandra, men varför de konstant springer omkring och försöker bryta sig in än här och än där blir väldigt rörigt. Precis som i tvåan förflyttar de sig från plats till plats, och det är farliga serum och virus hit och dit. Gäsp. Jag tycker det är konstigt och synd att författaren inte får mig att hålla uppe intresset. Som tur sker det något där mot slutet, och då väcks mitt intresse igen. För sent förvisso, men ändå tillräckligt för att jag ska bli lite mer positivt inställd mot boken. Det är ju knepigt med de här dystopitrilogierna, sällan håller de hela vägen. Men oftast är det ändå bättre än så här.

Som jag älskar den här boken!

Shift av Hugh Howey XXXXX-

It was supposed to be people who died and cultures that lasted. Now it was the other way around.

Det här är andra delen i Hugh Howeys fantastiska Silo-trilogi, och jag tror jag ska kunna hålla migshift ifrån spoilers även om ni inte ens läst ettan Wool – varför har ni inte gjort det förresten?! Skyll er själva i så fall, ni missar något stort! Egentligen går det nog inte att berätta mycket om Shift utan att spoila den heller, så jag lär nog bli kortfattad i referatet av handlingen. Men det här är alltså berättelsen om det som hände före det man får läsa om i Wool – ett lite ovanligare grepp i en trilogi men det fungerar även om man absolut måste ha läst den första boken för att uppfatta alla detaljer och nyanser. Det hoppas en del i tid och mellan karaktärer, från livet utanför till silo-verkligheten. Och det är oftast gastkramande spännande; politiken, intrigerna, insikterna karaktärerna (och läsaren!) får. Det som jag ändå älskar allra mest med den här boken, är att den i de post-apokalyptiska premisserna tecknar stora känslor och människoöden. Det är nästan ångestfyllt att läsa Shift, den kryper otroligt långt innanför skinnet. Framför allt ensamheten, som finns hos så många av karaktärerna, må det så vara fysisk eller psykisk ensamhet. Åh! Liksom i Wool känner man dessutom av klaustrofobin på dubbla plan, dels genom silons enorma väggar som håller tusentals människor instängda i detta enorma torn nedsänkt i jorden. Och så känslan av att vara ensam med sina (miss)tankar, av att inte kunna vända sig till någon, inte ha någonstans att fly. Det är mörk läsning, obehaglig. Och alldeles, alldeles fantastisk!

The last part was a lie, he knew, but it was poetry, so it didn’t count.

Som jag ser fram emot att läsa den avslutande delen, Dust! Och som jag irriterar mig på mig själv som envisas med att ha alla delar i samma snygga, lite gummiartade, pocketutgåva, vilket betyder att jag ännu måste vänta med att få läsa..!