Mörkast hittills

Om du såg mig nu av Sofia Nordin XXXX
omduSofia Nordin fortsätter där vi blev; Ella har stuckit till Umeå och lämnat de andra bakom sig. Hon är inte så charmig den där Ella va? I den här boken är fokalisatorn Esmael, och han bestämmer sig för att följa efter Ella, trots att han egentligen är sur på henne. När han väl kommer fram måste hon väl inse hur fel hon har betett sig?

Hon är så otroligt skicklig, Nordin. Blandningen postapokalyps – kroppar i hus, ruttnande mat – blandas med alldeles vanliga känslor så som kåthet och svartsjuka. Samt stundvis skammen över att känna så vanliga känslor trots att alla man kände bara dog. Trots den postapokalyptiska fonden känns inte ungdomarnas känslor konstiga/överdrivna/malplacerade, inte heller deras olika beteenden. Om du såg mig nu är den klart mörkaste boken hittills, både Esmaels mående och det som händer riktigt i slutet (åh!). Häftigt ändå, att Nordin inte väjer för det lite tyngre och mörkare. Därför fortsätter jag att läsa, bok efter bok. Längtar redan efter nästa!

Annonser

En mix av Harry Potter och ”Fahrenheit 451” men…

Ink and Bone (The Great Library 1) av Rachel Caine XXX+
inkandbone1Minnesgoda läsare erinrar sig kanske hur jag ju blev väldigt pepp när jag hörde talas om den här boken. Boksmugglarsonen Jess skickas iväg till biblioteksskolan i Alexandria (!) för att dels få ett yrke, dels fortsättningsvis kunna bistå sin familj med hemlig information och bokrariteter. I den här versionen av vår världshistoria uppfanns nämligen aldrig Gutenbergs tryckpress, och det är strikt förbjudet att personligen äga fysiska böcker (THE HORROR!). I stället är det the Great Library, dels i Alexandria och dels i sina mindre stadsfilialer, som förvarar och bevakar böckerna.

Inside, his clothes smelled of damp, of London, and he felt a strange pang of homesickness for a moment, though not for his family so much as for familiarity.

Det som fick mig att flämta högt av iver i Goodreads-recensionerna var jämförelserna till Harry Potter och Fahrenheit 451, och jo, den här boken är definitivt en sådan mix. Med den lilla men markanta skillnaden att den dock aldrig når de höjderna som böckerna den jämförs med. Jag kan inte riktigt ens sätta på fingret varför inte, förutom möjligen en lite väl långsam inledning, men även om det boknördas och intrigeras och stås upp för det man tror på så blir slutresultatet och -betyget aldrig mer än ett ”Jo det var helt trevligt men..”. Det är mustiga miljöer – ett fuktigt London och Alexandrias brännande sol – och jag vill så gärna älska den här boken! Klistra in citat och gifs i den här recensionen och utropa den till måsteläsning för alla boknördar. Och visst kan ni läsa, den är på inget sätt dålig! Den är bara inte fantastisk.

There is no place in the world for librarians who lack the will to defend books against wars, rebels, and Burners. Books cannot fight for themselves.

Sjögräsliknande språk

Kudottujen kujien kaupunki av Emmi Itäranta XXXX-
kudoDen unga vävaren Eliana hittar en svårt misshandlad och stum flicka utanför huset hon jobbar i. Flickan tas om hand av husets vårdare, som hittar en tatuering på flickans handled: Elianas namn. Vem är den okända flickan, och vad har hänt med henne?

Janoksen ilme muuttuu. Olen nähnyt sen monta kertaa. Hän hakee asioita muististaan, rakentaa siltoja tämän hetken ja jostain lukemansa välille.

Emmi Itäranta blev berömd med sin debutroman Teemestarin kirja som redan finns översatt till en hel massa språk, bland annat engelska. Den boken har jag haft hemma ett tag, men det var ändå det här bibliotekslånet jag kom att läsa först. Itäranta bygger upp en värld med luftgondoler och alglampor, men samtidigt en värld där alla tränas in i ett visst yrke och helst inte ska kunna så mycket mer utöver det. Ja och så är alla livrädda för att drömma, eftersom det är förbjudet på ön. Blir man påkommen med att bli riden av maran är det raka vägen till De Märktas Hus som gäller.

Emmi Itärantas språk böljar som sjögräset i havet, slingrar sig i intrikata mönster för att sedan rätas ut. Det är vackert, men inte helt lättläst för någon som har ett annat modersmål. Ändå dras jag genast in i berättelsen, följer med längs vindlande gränder och hör vävstolarnas rytmiska dunkande. Det är en dystopisk värld Itäranta tecknar, men de vackra detaljerna gör den nästan fantasy-lik. Det är ingen värld man vill bo i, men att läsa om den är en njutning.

The Death House #dystopi

The Death House av Sarah Pinborough XXXX
dhEtt stort hus, beläget långt från civilisationen, och fullt med barn i åldern 12-18 som vet att de ska dö. De är defekta, de bär på en konstig gen och de har slitits från sina familjer och till denna limbo-tillvaro i väntan på… döden kanske?

Sarah Pinborough är knappast någon munter typ, med tanke på att det här är den andra boken om död jag läser av henne. Å andra sidan älskar jag (och Fiktiviteter!) de här böckerna, så ni andra därute i bokbloggosfären som dras till den här typen av litterärt mörker ska definitivt bekanta er med detta författarskap. The Death House är lika välskriven, men miljön är så mörk så mörk, med alla dessa rädda barn i det stora huset. Personalen som finns där i bakgrunden, som håller utkik efter minsta tecken på att man blivit sjuk men i övrigt inte erbjuder minsta gnutta empati eller värme. Barnen som bildar vän- och fiendeskaper och försöker leva i nuet och inte tänka på varken dem de tvingades lämna bakom sig eller vad som egentligen väntar dem om de visar tecken på att insjukna. Det finns glimtar av glädje också, större och mindre, men det är nästan så att man inte vet om det gör att det mörka framträder ännu tydligare, för så väl bokens karaktärer som läsaren själv.
Fiktiviteter associerar till Flugornas herre, själv får jag svaga vibbar av både Ishiguros Never Let Me Go och faktiskt Dashners The Maze Runner (obs, bara de övergivna rädda pojkarna, inte själva action-aspekten!) när jag läser. Likt Fiktiviteter är jag också lite tveksam till slutet, men som detalj i en i övrigt så välskriven bok är det ändå inget som påverkar läsupplevelsen i stort. En dyster men läsvärd bok helt enkelt, hon är duktig, Pinborough!

Thomas i trubbel – tråkig tvåa

The Scorch Trials av James Dashner XX½
scorch
Jaha, den här boken får ju nästan the Glade och the Maze i ettan att verka mysiga. Ja och så störde jag mig redan tidigare på att stackars Thomas inte visste någonting – även det blir liksom ännu värre nu, både han och läsaren famlar i blindo boken igenom. Han har förvisso en massa drömmar med plötsliga minnen från tidigare, men det här med vem man kan lita på klarnar ändå inte. Mest är det ett enda rännande, alla fräser åt varandra och så blir det slagsmål mot allehanda fiender. Ni hör ju att jag inte var så imponerad, inte att undra på att det tog mig säkert en månad att läsa ut den också.
Det finns en bok kvar. Vi får se vad som vinner – irritationen eller nyfikenheten…

”Hell is the absence of the people you long for”

Station Eleven av Emily St John Mandel XXXX½
sta

I was here for the end of electricity.

Mitt under en föreställning av King Lear dimper en av skådespelarna ner och dör i en hjärtattack. En av barnskådisarna tittar förfärat på från kulisserna medan en ambulansförare ur publiken förgäves försöker rädda honom. Samma ambulansförare som sedan vandrar hem i kvällen och får ett samtal från en läkarkompis att en fruktansvärd influensa har brutit ut och att folk dör som flugor på bara några timmar. Rädda dig, du som ännu kan..!
Femton-tjugo år efter att Georgia flu skördat 99 % av mänskligheten under loppet av några korta veckor, vandrar den forna barnskådisen Kirsten runt med en liten skådespelartrupp som uppträder för de små nomadkolonier som finns kvar i det som en gång var U.S.A.

No more internet. No more social media, no more scrolling through litanies of dreams and nervous hopes and photographs of lunches, cries for help and expressions of contentment and relationship-status updates with heart icons whole or broken, plans to meet up later, pleas, complaints, desires, pictures of babies dressed as bears or peppers for Halloween. No more reading and commenting on the lives of others, and in so doing, feeling slightly less alone in the room.

Jag tycker om den här boken. Den är med på långlistan för Baileys Women’s Prize for Fiction (gamla Orange alltså!), och utan att ha läst de andra 19 böckerna så kan jag på rak arm säga att Station Eleven förtjänar att vinna. Vi får följa många karaktärer och tidsspår som vävs in i varandra: Arthur, skådespelaren som dör i hjärtattacken, och de kärlekar som vandrar in och ut i hans liv. Själva dag 0 – när kaoset bryter ut. De människor som överlevde och nu försöker hanka sig fram i denna råa nya värld som finns kvar.

[…] walking alone for a hundred miles, whispering French to herself because all te horror in her life had transpired in English and she thought switching languages might save her.

Men det fungerar förunderligt väl, det blir aldrig rörigt och de beröringspunkter som finns känns någorlunda logiska. Visst finns det berättelser som berör mera – till skillnad från Johanna L så tyckte jag väldigt mycket om den post-apokalyptiska skildringen, även om både den och själva sjukdomsutbrottet ger mig weltschmerz med jämna mellanrum. Och som den blinde märker på mängden citat i den här recensionen så är jag förtjust i själva språket. Highlightar det ena och det andra där jag ligger i min solstol och läser, grips av alla de där människoödena. Tänker på dem som dog: i sin säng, i en bil i ett fåfängt försök att fly, på en asiatisk strand långt från någon de känner. Och på dem som blev kvar, som minns dem som en gång fanns vid deras sida. Som mumlar deras namn om och om igen för att inte glömma.

First we only want to be seen, but once we’re seen, that’s not enough anymore. After that, we want to be remembered.

Nordin-apokalyps nr tre av många?

Som om jag vore fantastisk av Sofia Nordin XXX½
somomÅh! Det var visst inte en trilogi det här? I den vanföreställningen levde jag, tills jag började inse att det skulle bli knappt om sidor att knyta ihop säcken med tanke på att Ella & Nora fortfarande vandrade omkring där på vägen. Men bra så, så får vi fortsätta läsa dessa välskrivna postapokalyptiska böcker!
Det är alltså Ella som är berättarrösten i den här boken, det är en ny varje gång. Det fungerar bra, och även om stackars Ella kanske inte är den man gillar bäst i det pyttelilla gänget så känns hon ändå väldigt vanlig. Det är nog Sofia Nordins styrka kan jag känna, att i den postapokalyptiska miljön med allt vad det innebär, ändå lyckas skildra vanliga tonårskänslor. Förälskelse, vänskap, svartsjuka, egoism. Med en dos skam ovanpå såklart, över att man nänns tänka och känna allt detta medan man egentligen borde kämpa för sin överlevnad. Det är både fint och sorgligt hur flickorna ger sig ut på sin färd alldeles modiga och hoppfulla, men att ”glamouren” börjar tryta rätt fort, och det liksom blir dags att syna både sig själv och sin reskamrat närmare i sömmarna.
Som om jag vore… marknadsförs som i princip fristående, men mest får ni nog ut av boken om ni läser En sekund i taget och Spring så fort du kan först.
Rec.ex. från Rabén & Sjögren.