Kategoriarkiv: dystopi

Spring hit och dit

Publicerad den av
5

Insurgent av Veronica Roth XXX+
insurgentDet var tur att det inte gick många veckor mellan att jag läste Divergent och sedan Insurgent, för den senare börjar verkligen precis efter att den förra tagit slut. Bara några minuter senare alltså. Pang på direkt, och även om Tris är påverkad av det som hände i den första boken (föräldrarna, Will) och plågas av det, får man annars ingen som helst recap av vem som är vem och vad som riktigt har hänt. Bara som en varning för er som kanske har haft längre paus mellan böckerna.
Utan att spoila allt för mycket kan jag väl säga att stridigheterna mellan fraktionerna (och de utan fraktion) pågår för fullt. Jag läser vidare främst för att jag vill veta mer om samhällets uppbyggnad och framför allt varför det ser ut som det gör, och visst avslöjas det lite sådana detaljer också. Det som dock mest genomsyrar den här boken är a) Tris som blir ovän med än den ena och än den andra. Mest Four då, oj vad det tramsas och trilskas från båda hållen! Samt b) ett enda jäkla springande till än det ena lägret/fraktionen/fienden, än det andra. Det blir faktiskt väldigt rörigt och inte alls så sammanhållet man skulle önska, förtar en hel del av spänningen och stämningen som författaren försöker bygga upp. Dumt.
Tredje delen, Allegiant, utkommer (på engelska) i oktober. Jag hoppas Roth lyckas styra upp det hela i den boken, för det här var som sagt lite för fladdrigt.

Böckerna ska förresten – förstås – filmatiseras, och här är trailern för Divergent. Kommer i mars 2014, i USA i alla fall.

Wool. Wow!

Publicerad den av
11

Wool av Hugh Howey XXXX
woolBokstävlarna promotade A Song of Ice and Fire och fick halva #boblmaf (inklusive mig själv) att läsa och älska. Wool är Feuerzeugs motsvarande projekt. Och den är jättebra, helt välförtjänt att folk läser och gillar den! Jag vet inte riktigt hur mycket jag bör berätta för att ni ska förstå, men vill berätta för att inte spoila. Och sist och slutligen behöver ni kanske inte veta så mycket mer än luften på jorden är giftig och de människor som finns kvar därför bor i en enorm silo nergrävd i jorden. 140 nivåer allt som allt, med en viss rangordning och rentav olika färgs kläder beroende på vilken nivå du bor på och vad du jobbar med (hello Brave New World!). Jules bor och arbetar allra längst ner, men kommer av diverse orsaker att stiga uppåt, så väl ordagrant som i rang. Men smart som hon är inser hon att den välfungerande silon, där barn blir till bara då någon dött och begravts i åkrarna (eller, då ett brott skett, skickas ut för ”rengöring” i den dödliga luften utanför) inte alls är så välfungerande och trevlig som människorna vill fås att tro. Det är otroligt intressant att följa Jules, och även andra bikaraktärer, i såväl deras vanliga liv som i den inre kamp de för då de får upp ögonen för det totalitär styre silon egentligen utgör. Wool är fascinerande klaustrofobisk, dels konkret med den stora och ändå så lilla silon, dels på ett psykiskt plan med maktgalna individer, saker som inte får sägas och en växande känsla av att ha blivit lurad i alla dessa år.
Människor instängda i en enorm betongbunker, tänker ni, kan det verkligen vara nåt? Svar: ja! Själv har jag redan lånat ut mitt exemplar av boken och ska så fort som möjligt lägga vantarna på de resterande delarna (för ja, surprise surprise, det är en trilogi..!). Shift handlar om tiden för Wool, how everything came to be. Den avslutande delen Dust handlar om slutet på… ja, kanske allt?

Har vi läst det här förut? Troligen. Fortsätter vi att läsa? Uppenbarligen.

Publicerad den av
5

Divergent av Veronica Roth XXX½
divergentFörst kände jag mig lite skeptisk. Hur många gånger har jag inte läst en dystopi där en cirka sextonåring ställs inför ett avgörande livsval vad gäller boningsort/yrke/kärlek? Svar: legio. Then again, here we go again, för tydligen är det ett koncept som fungerar och tydligen tycker jag om att läsa om det.

Divergent-trilogin beskrivs av typ alla som ”som Hungerspelen, fast inte riktigt lika bra”. Jovisst, men det är nog säkert bara för att Hungerspelen är den mest kända av alla YA-dystopier. Folket i denna framtida värld delas upp i fem factions (oklart hur allt detta översätts då jag läste på engelska?) enligt hur de tror att man uppnår världsfred (typ). Genom att vara extremt ärlig, genom underdånighet, genom bokkunskap, genom mod etc. Lite Hogwarts elevhemsaktigt faktiskt, förutom att det här är ett val ungdomarna fattar själva. Och sedan ska de skolas in i sin factions sätt att leva, för att sedan upptas som fullvärdig medlem i communityn. Huvudpersonen Tris genomgår lämplighetstestet som alla andra, men där framkommer det att hon egentligen är divergent, d.v.s inte riktigt passar in i någon faction. Det här kan dock vara farligt för henne, så hon väljer en vanlig faction och gör allt för att passa in. Plus då lite kärlekshistoria och politiska intriger som får mig att undra hur de kommande två delarna ska arta sig.
Jag gillar, men jag älskar inte. Det är spännande, det är driv, men det blir onödigt stereotypt ibland. Tris som är liten och späd och grå men ändå oväntat stark på vissa grejer. Och både hennes ”kolleger” i faction-inskolningen, samt framför allt inskolningens dragare är ju helt platta, oftast rätt så genomsnälla eller genomelaka. Lite mer nyanser tack!

Fortsättningen, Insurgent, har precis utkommit på svenska och har recenserats här och var i bloggsofären. Och själv har jag fått låna boken på engelska, så även här lär det ploppa upp en recension av fortsättningen vad det lider. För det är ju oftast lite så med de här evinnerliga trilogierna/serierna att man fastnar och måste läsa vidare…

Trilogibesvikelse (igen)

Publicerad den av
9

Requiem av Lauren Oliver XXX+
requiemOj nej. Är det nu så att jag förälskar mig i en (ungdoms)dystopitrilogis första del, till min lättnad upptäcker att tvåan är åtminstone nästan lika bra och sedan blir rejält besviken på trean? Detta har hänt med Hunger Games-trilogin, Matched-trilogin och nu denna. Buhu. Men jag förstår att det är svårt för författarna, att knyta ihop utan att samtidigt göra det för platt och puttinuttigt. Här tycker jag dock tyvärr att Oliver blir alldeles för feg, och trots de två berättarperspektiven känns det nästan som om berättelsen blir plattare och inte fördjupad. The Book of Shh är med på ett hörn, och det är nästan det intressantaste, hur fabler och historia kan missbrukas i maktsyften. Med Matched-trilogin i färskt minne var det också intressant att notera hur många liknande detaljer där fanns, med personer som samhället skjuter ifrån sig, och att äktenskapen ordnas av staten för att upprätthålla ett balanserat lugn. Karaktärerna i Olivers trilogi är inte lika besatta av gamla ord och texter som i Condies trilogi, men visst finns det vissa sådana blinkningar också.
Requiem är heller inte den bladvändare som ettan och tvåan var, så även om fansen såklart ska läsa även denna ska ni vara förberedda på en besvikelse.

Avslut. Men kanske gillar jag börjor mest?

Publicerad den av
Svara

Reached av Ally Condie XXX½
reachedReached är den tredje och avslutade delen i Matched-trilogin som jag har slukat så snabbt biblioteksböckerna bara gick att låna (har skrivit om ettan och tvåan här). Utan att avslöja allt för mycket av innehållet och därmed spoila för er som inte läst så här långt, kan sägas att Condie även i den här boken laborerar med olika berättarperspektiv. Det tillför inte lika mycket som i tvåan, förutom att berättarna befinner sig på olika platser inom the Society, och att man därför får inblickar i hur informationen är bristfällig och många är rädda. Rebellerna vill störta samhället och planterar en sjukdom bland invånarna, en sjukdom de säger sig ha ett botemedel mot men som vi alla som minns hur det gick med svininfluensavaccinet och det efterföljande narkolepsirabaldret vet, fungerar sådana planer sällan smärtfritt (pun intended).

Sedan kan jag också på ett mer allmänt plan känna att jag i sådana här dystopiserier oftast får mest ut av de första delarna. Klart att jag nyfiket läser vidare, jag vill ju veta hur det ska gå för samhället och favoritkaraktärerna, men mest intressant är det nog där i början. Då det dystopiska samhället mejslas fram bit för bit, och sedan när huvudpersonen börjar inse att allt nog inte är så bra som samhället vill få alla att tro. Hen börjar rispa i fasaden, skrapar fram en glipa och blottlägger allt det fula därunder. Det gillar jag!

Sträckläsning med Sofia N

Publicerad den av
2

En sekund i taget av Sofia Nordin XXXX-
ensekundHedvig är alldeles vanlig, går i skolan och har en bästis och bråkar med lillebror. Men så får hela hennes familj febern och dör och Hedvig blir alldeles ensam kvar. Och det vill hon ju inte, när de ligger där döda, så hon flyr, spirnger springer springer ut till skogs och ännu lite till.

Det blir en överlevnadssaga för Hedvig, för Hedvig som är helt vanlig och inte har någon koll på knopar eller på hur man mjölkar kor. Men hon kämpar på, och kramar sin mammas odiskade temugg om kvällarna. Och det är precis här Nordin är som skickligast, där hon balanserar Hedvigs situation med delar om hur Hedvig hade det förut, före allt det hemska. Gillar speciellt tankarna om bästisen, där Hedvig nu när hon har tid att tänka efter inser att det kanske inte alls var så rosenrött, samtidigt som hon inte vill tänka något illa om bästisen eftersom hon nu är död och minnena är det enda Hedvig har kvar.
En andlöst spännande bok som varvar allvar med överlevnadskamp. Sträckläsarvarning!
Rec.ex. från Rabén & Sjögren.

Spring i de yttre provinserna

Publicerad den av
3

Crossed av Ally Condie XXX½
crossedDel två i Ally Condies dystopitrilogi. Till skillnad från i första boken, Matched, får läsaren den här gången följa berättelsen ur både Cassias och Kys synvinkel. Jag var först lite skeptisk till det greppet – oklart varför egentligen, kanske tyckte jag att det var fuskigt eller något, never mind – men det visade sig fungera rätt bra. Visst kunde det bli lite sliskigt när de båda bara saknade och längtade efter den andra, men det fina var ju när de båda växte som karaktärer genom att hålla saker hemliga för varandra.

I övrigt känns det här kanske lite som en mellanbok, till stor del för att både Cassia och Ky rör sig i de yttre provinserna, d.v.s. åtminstone delvis utanför det kontrollerande Samhället. Även om det kryper fram detaljer om Samhället ändå, känns den dystopiska närvaron inte lika påtaglig, karaktärerna springer mest omkring i oländig terräng som i sig innebär faror och problem. Med detta sagt är det ändå frågan om en spännande bok, och jag hoppas reservationskön på biblioteket rör sig snabbt, för jag vill verkligen veta hur allt ska sluta.
Notera för övrigt omslaget, där Cassia håller på att bryta sig ut ur bubblan. Lite onödigt explicit kan jag tycka, men å andra sidan är det här ändå en ungdomsbok. Och hellre sprickande bubblor än kvinnoansiktena på Lauren Olivers dystopitrilogi (bildgoogla, och du skall finna).

YA-dystopi, ja tack!

Publicerad den av
9

Tarkoitettu (Matched) av Ally Condie XXXX-
takoitettuDen här boken har stått olovligt länge i min bokhylla och samlat damm, trots att ”genren” YA-dystopi ju verkligen borde intressera mig. Kanske var det språket som avskräckte mig? Nåväl, dammade av den häromdagen och satte igång och läste, och den var ju hur bra som helst! Helt onödigt att jag gick och väntade så där länge (fast nu finns ju tvåan och trean redan, puh! Reserverade på biblioteket också).

Cassia har precis fyllt sjutton år, det år då man i Samhället blir tilldelad sin livspartner och så småningom även sitt blivande jobb. Vem som blir ens livspartner räknas ut med komplicerade sannolikhetssystem, och Cassias och hennes vänners förvåning är stor då det visar sig att partnern som valts ut åt henne är ingen mindre än hennes barndomsvän Xander. Men en dag då Cassia undersöker microchipet som innehåller lite information om Xander, visar det att en annan pojke valts ut åt henne istället. Vem är egentligen Cassias livspartner, Xander eller Ky, en annan pojke ur grannskapet? Hur har Samhället begått ett sådant här misstag? Och finns det någon chans för Cassia att gå emot Samhällets regler och välja själv?

Mm, dystopier! I Samhället är det kontroll på extremt hög nivå – specialutformade matportioner anländer till hemmet på utsatta tider, fritiden och fritidssysslorna regleras strikt, i varje hem finns en liten dator som både övervakar och skickar meddelanden, och varken jobb, livspartner eller den dag man dör (!) är något man själv kan rå över. Och boknördar ohoj, konstverk och dikter från den gamla tiden har så gott som förstörts, det finns bara De Hundra Dikterna och De Hundra Tavlorna kvar. Cassia kommer dock över en förbjuden dikt av Dylan Thomas som ska komma att bli väldigt viktig för henne.
Samhällsbeskrivningen flyter rätt smidigt in i berättelsen, som starkt påminner mig om Lauren Olivers Delirium. Det finns en svag tendens till upprepning och eller negationer (”Vi kysstes inte”) i berättelsen som jag stör mig lite på, men det är en petitess. Kanske riktad till lite yngre läsare än de som läst Delirium och Hunger Games, men jag är tydligen ung i sinnet för jag slukar glatt och reserverar som sagt del två och tre, Crossed och Reached, på biblioteket.

Grå tillvaro, grann bok

Publicerad den av
5

Amatka av Karin Tidbeck XXXX
Brilars Vanja Essre Två åker norrut till kolonin Amatka för att undersöka deras hygienvanor eftersom företaget hon jobbar för skulle vilja lansera nya hygienprodukter på marknaden. Hon får bo hemma hos ortborna, och blir snabbt god vän med dem. Under sina efterforskningar upptäcker Vanja att det finns saker som inte står rätt till i samhället även om man bortser från depressionerna och hudbesvären som är mycket vanliga eftersom Amatka är en mycket mörk koloni där man huvudsakligen ägnar sig åt svampodling.
Det finns lite Fahrenheit 451-känsla över boken, då biblioteksböcker börjar makuleras allteftersom styrelsen behöver papper till något annat. Utan att avslöja något desto mer om detaljerna, jag tycker ni ska få upptäcka dem själv, tycker jag Tidbeck skickligt målar fram sin romanvärld och får in kluriga funktioner om t.ex. finpapper och papper som vittrar sönder nästan direkt. Under den totalitära statens kvävande regim och påtvingade kollektivism finns det samtidigt fina, godhjärtade och modiga människor, och jag läser boken med både spänning och fascination. Alla som är ens lite intresserade av dystopier bör absolut läsa!

Tack till Bokstävlarna och Boktimmen som hjälpte mig att få upp ögonen för den här intressanta boken!

Inte så mirakulös

Publicerad den av
11

En tid för mirakel av Karen Thompson Walker XXXX-
Den här boken var nog bland våren Topp Tre mest efterlängtade böcker för mig. Dystopi och coming of age, helloooo precious liksom! Boken släpptes så gott som samtidigt nu i juni på en hel massa språk världen över, men Helena hade fått läsa förhandsex och var rätt så lyrisk. Jag? Mjo.

Julia är elva år, bor i Kalifornien och tillbringar dagarna med sin bästa vän Hanna. Den sjätte oktober briserar dock nyheten om insaktningen (the slowing). Jorden har börjat snurra långsammare, och först minuter och sedan timmar läggs plötsligt till dygnen. Jag tycker Thompson Walker beskriver den första dagen/tiden efter nyheten väldigt väl – människorna är förvirrade och lite oroliga men samtidigt finns det inget nyheterna kan visa upp. Inga bilder på rykande tvillingtorn eller ett tsunamidränkt Thailand – insaktningen drabbar hela världen men i början finns det inget som liksom kan illustrera det. Jag håller dessutom med Helena om att Julia känns trovärdig; allt Thompson Walker skriver om vänskap, spirande förälskelse och de första insikterna om att vuxna inte är så perfekta som man tror fungerar riktigt bra.

Mina invändningar gäller främst två saker; språket och slutet. Det senare ska jag inte orera desto mer om, och jag vet inte ens själv hur jag hade velat att det skulle ha slutat. Bara inte sådär… platt. Språkmässigt känner jag att jag troligtvis skulle ha fått ut lite mer av läsningen ifall jag läst boken på originalspråk, eller åtminstone inte på ett språk där översättningen trollats fram i all hast. Själv reagerar jag inte på konkreta fel, det är mest en känsla, men Nina twittrade under sin läsning om detaljer hon stört sig på och som hon troligen kommer att nämna i sin recension så småningom.
Är med andra ord inte så begeistrad som jag hade hoppats på att vara, men gillade definitivt. Mina förväntningar var ju skyhöga, och det är synd på att något som hade kunnat vara Den Ultimata Bokbabbelboken var bra men inte ultimat. Kommer att hålla ett öga på eventuell framtida utgivning av samma författare, och tycker ni gott kan läsa En tid för mirakel. Men vänta till pocketen.
Rec.ex. från Norstedts.

Ungdomsdystopi, ja tack!

Publicerad den av
10

Pandemonium av Lauren Oliver XXXX+
I slutet av sommaren läste jag Delirium och blev mycket positivt överraskad. Den kategoriseras som ungdomsbok men borde läsas av alla som gillar kärlek, dystopier och, well, bra böcker helt enkelt. När så fortsättningen, Pandemonium, fanns att köpa klickade jag hem den till Kindle snabbt som attan. Och den är – som tur! – också bra, även om jag inte kände mig riktigt lika stjärnögd som efter ettan. Då var jag fascinerad av det dystopiska samhället och blinkningarna till Brave New World, nu var det lite mera beskrivningar av Lenas liv som blir en mix av flykt, gömmande, glömmande och opposition. Tänker inte gå närmare in på detaljerna kring handlingen eftersom jag tror att det fortfarande är en skamligt stor del av er läsare som ännu inte läst första delen. Kan dock säga så mycket att även den här boken slutade med värsta cliffhangern, så nu får jag allt hålla mig till tåls och vänta på nyheter om en tredje bok.

En liten lovebomb fredagen till ära

Publicerad den av
16

Delirium av Lauren Oliver XXXX+
Lena är 17 år och ska snart genomgå the procedure. Än så länge är hon en flamsig tonåring som kan råka ut för det allra mest fruktade – kärlek – men om 95 dagar finns det inte längre en sådan risk. Lena längtar efter det, eftersom hennes mamma var en sådan som älskade och sedermera begick självmord p.g.a. den skada kärleken orsakade henne. I väntan på the procedure finns det löprundor att springa med bästisen Hana, high school-graduation att fira, en lång het Portland-sommar att njuta av innan det allvarliga vuxenlivet börjar.
Enter: Alex. Som har hår som lockar sig vid öronen, ögon som glittrar av skratt och som Lena känner att hon kan prata om allt, t.o.m. sin mamma, med. Som Lena, snälla skötsamma Lena, plötsligt är redo att bryta regler för, eftersom flickor och pojkar som inte genomgått the procedure inte får umgås. Alex som inte är som alla andra, som berättar om livet utanför stängslet, om människor som inte genomgått the procedure och lever lyckliga inte trots utan p.g.a. kärlek. Som ifrågasätter The Safety, Health, and Happiness Handbook (som även kallas The Book of Shhh…!)

Ja, ni fattar säkert. Men det här är bra, riktigt riktigt bra! Det här är en bok som får dig att hålla andan av spänning, att gråta, att hojta ilsket över det hjärntvättade dystopiska samhälle Lena och Hana lever i. Det är The Handmaid’s Tale möter The Hunger Games, och den är fullkomligt omöjlig att lägga ifrån sig. Lauren Oliver plockar även några extra pluspoäng med det här höstromantiserande citatet:

My heart is drumming in my chest so hard it aches, but it’s the good kind of ache, like the feeling you get on the first day of real autumn, when the air is crisp and the leaves are all flaring at the edges and the wind smells just vaguely of smoke – like the end and the beginning of something all at once.

Med andra ord, strunta i det skumma omslaget, avboka dina helgplaner och spring förbi Pocket Shop på väg hem från jobbet i dag! Samt håll tummarna för att tiden går snabbt till mars nästa år – då kommer nämligen nästa del, Pandemonium!