Extramaterial för dig som redan läst ”Divergent”

Four: En Divergent-samling av Veronica Roth XXX½
Översättning: Helena Stedman
fourDen här boken är för er som redan läst åtminstone Divergent, gärna alla böckerna i den trilogin. Kort sagt handlar det om Four, han som Tris blir förtjust i ni vet. Faktum är dock att jag tycker bäst om de tre första texterna i samlingen, om tiden innan han träffar Tris. Och så gillar jag när man får lite sneak peeks kring vad han höll på med medan Tris höll på med annat liksom. Slutsats: ju mindre Tris desto bättre faktiskt – och nu låter det som om jag skulle tycka illa om henne, men det gör jag inte. Men Four – både boken och karaktären! – fungerar liksom bättre utan henne.
Jag läste Divergent-trilogin på engelska men den här på svenska, och kunde ibland känna att översättningen var lite styltig. Inga direkta fel men mer som att det inte flöt på obehindrat Läs mer

Labyrintslang

The Maze Runner av James Dashner XXX+
mazePojke vaknar i stor låda i marken. Minns ingenting av vad som hänt eller vem han är. Blir utstirrad av det nya områdets, Gläntans, invånare, bara pojkar. Och det är bara början…
Hej en YA-dystopitrilogi, det var något nytt..! Fast jag verkar ju ha axlat manteln att kolla in hela utbudet inom den genren, och så var min kollega helt elegisk över hela trilogin, och då väcks såklart min nyfikenhet.
Själv är jag försiktigt nöjd, det är spännande och jag antar att jag kan sägas ha fastnat så till den milda grad att jag kommer att läsa vidare (surprise surprise). Och filmen är jag väldigt nyfiken på, den lär dessutom skilja sig rätt mycket från boken. Samtidigt kan jag inte påstå att boken någonsin lyfter från marken (eller jag med den), eller att den är något jag längtar till varje vaken stund. Framför allt blir jag otroligt irriterad på slangen med shanks hit och shuckfaces dit, och jag ser inte riktigt någon motivering till varför den måste finnas där? Min andra stora rynka i pannan kommer av att de andra pojkarna i Gläntan vägrar svara på en enda av Thomas frågor – okej att det framkommer väldigt tydligt att han är modig och frågvis och sätter sig upp mot auktoriteter, men det kunde kanske ha kunnat gestaltas på lite fler sätt? Ja och så upprepas det hundra gånger att Thomas inte minns något från tiden innan Gläntan, men även om han hade gjort det så hade XX ändå varit den mest irriterande människan eller extrema situationen eller what not.
Så ja. Ett inte helt okomplicerat förhållande till den här boken alltså.

Pest i moderna tider

A Lovely Way to Burn av Louise Welsh XXX+
lovelywayStevies pojkvän, läkaren Simon, hittas död i sin lägenhet. Polisen anser att det antagligen var en helt naturlig död och får snart annat att tänka på när en våldsam modern pestepidemi sveper över staden. Stevie däremot, som efter att ha varit brutalt sjuk några dagar, mirakulöst hämtar sig, börjar misstänka att det nog var någon som ville ha livet av Simon. Men vem? Och varför?

Maria, som vanligtvis inte läser thrillers, verkar ha tyckt mer om den här boken än jag, haha! Mitt problem med den är väl främst att den verkar hoppa mellan den vidriga pestsmittan (som är väl- och mycket obehagligt beskriven) och Stevies omkringfnattande på sin egen lilla mission of truth. Det senare uppfattar jag som rätt tråkigt faktiskt, även om Maria garanterat har en poäng i sin analys av att det kan vara en försvarsmekanism för Stevie, att bara bita sig fast som en bulldogg och köra på. Och, medan Stevie flänger runt på stan får man ju se just det där obehagliga, med folk som först lever på som tidigare, sedan hamstrar mat och/eller försöker fly. Eller sedan bara ligger och dör…

Each hanging limb and lolling head had belonged to a person. Each one of them had felt the approach of death and feared it. And now they were gone, leaving a husk of flesh behind. Nothing connected the dead except their deaths. They were lost to themselves, and to the living.

Den här boken är den första delen i en trilogi vid namn Plague Times. Baserat på det öppna slutet antar jag att Stevie kommer att vara med även i fortsättningen, men personligen är jag inte överdrivet intresserad av att fortsätta läsa. Möjligen om någon annan läser först, och kan gå i god för att Louise Welsh har strukturerat upp det hela lite mer. Det här thrillerflamsande bland spyende pestsmittade känns inte riktigt som min kopp te.

En dystopi ur vår internetberoende värld

The Circle av Dave Eggers XXXX-
circleMae Holland får ett eftertraktat jobb på världens ledande och mest inflytelserika internetföretag the Circle. Hon får börja nästan på botten, med kundservice, men kommer snabbt upp sig i firman. Får mer ansvar – och fler datorskärmar vid sitt bord. En skärm per alla lager av kontakter och sociala media och flöden hon förväntas hålla reda på och aktivera sig i. Det här är framtiden, tänker Mae och sveper några energidrinkar för att orka sitta några timmar till och scrolla genom alla skärmar och flöden.
The Circle vill gärna underlätta livet för den moderna människan. Bara ett användarnamn och lösenord till ett enda konto du använder över hela internet –  tänk vad enkelt och tänk vad effektivt det rensar bort alla anonyma nättroll! En hälsomätare på handleden (typ pulsklocka men mer avancerad) – tänk vad bra att den upptäcker smittsamma förkylningar och sjukdomar man är benägen till i tid! Mae går omkring på det enorma campuset med stora ögon och är till en början konstant imponerad men också lite tveksam:

Having a matrix of preferences presented as your essence, as the whole you? Maybe that was it. It was some kind of mirror, but it was incomplete, distorted. And if Francis wanted any or all of that information, why couldn’t he just ask her?

Kanske är det här en av de mer skrämmande dystopierna jag har läst just för att den känns som den som ligger allra närmast vår egen samtid? En Orwellsk storebror ser dig förvisso, men det är ju både självvalt och dessutom behändigt att få rekommenderat produkter som man säkert skulle gilla för sig, eller hur? Förutom det orwellskt övervakande, andas The Circle också väldigt mycket Aldous Huxley & co, med mantran som uppkommer och sedan så gott som tillbeds som en slags Stor Sanning. Sharing is caring. Secrets are lies.
Romanen känns med sina 497 sidor som aningen i längsta laget, men å andra sidan krävs det en viss startsträcka för att Mae ska hinna acklimatisera sig och därefter gradvis förändras. Eggers lyckas åtminstone väl med sitt uppsåt att leverera en roman där man först skrattar men där skrattet så småningom fastnar i halsen. Precis som en dystopi ska vara, med andra ord.
The Circle utkom också på svenska i höst.

Mjeh-dystopi

Förvåningen – och besvikelsen – när jag hugger in på ytterligare en ungdomsdystopitrilogi leg(ja, det är ett ord, även om man måste ta en andningspaus mitt i det!) och liksom inte alls blir imponerad eller sugen på att läsa de kommande delarna. Tycker karaktärerna kändes träiga och relationerna sliskiga, och min sedvanliga favorit, nämligen beskrivningen av det dystopiska samhället, liksom portionerades ut i klumpar och inte alls så där stiligt som vissa författare behärskar. Enligt min pålitliga boktipsarkälla Fiktiviteter lär fortsättningen, Prodigy, dock bli betydligt bättre, men frågan är ju om jag verkligen kommer att prioritera att låna och läsa den när jag redan nu håller på att drunkna i en helt absurd mängd böcker jag hamstrat på mig på framför allt biblioteket den senaste tiden. En stor del av de här till exempel. Nja, kanske on a rainy day någon gång i framtiden, men just nu har jag inte tid för något halvdant.

Legend av Marie Lu alltså. Åtminstone gick den fort att läsa.

Den (av Fiktiviteter) utvalde

Den utvalde av Lois Lowry XXXX+
Översättning: Birgitta Gahrton
utvVi har utarbetat ett litet informellt system, Fiktiviteter och jag. Hon får nys om bortglömda fantastiska dystopier, läser dem och hyllar dem. Jag blir nyfiken, lånar på biblioteket och älskar och hyllar jag också. Först var det In i skogens djup, den här gången Den utvalde.
Jag vet inte om ni vet hur mycket jag älskar samhällsbeskrivningarna i riktigt bra dystopier? Den där känslan när författaren drag för drag försiktigt målar fram en värld som är olik vår egen, och sedan med ett plötsligt skarpt drag avslöjar en stor diskrepans mellan dem? Så där att man liksom drar efter andan när man inser hur det är – eller hur invånarna tror att det är – i den andra världen. Det är så oerhört intressant att läsa sådana skildringar tycker jag, att lägga märke till hur författaren liksom smyger in det i texten och replikerna, så att man tillskansar sig det dystopiska samhällets uppbyggnad nästan av misstag, aldrig genom långa informerande beskrivningar. Och som ni säkert förstår, lyckas Lowry med det, väldigt väl till och med. Jonas, huvudpersonen, blir vald till samhällets nya minnesbevarare, och här kan vi tala om att få blicka bakom putsade fasader, ett uttryck som är så populärt i dagens marknadsföring av böcker. Med hjälp av den gamla minnesbevararen, Givaren, får Jonas se bortom det vanliga. Bortom likheterna och det uniforma.

Den utvalde fungerar fint fristående också, men det finns tydligen ytterligare tre, till svenska icke översatta, böcker som utspelar sig i samma värld: Gathering Blue, Messenger och Son.
Den utvalde/The Giver kommer dessutom som film i höst, åtminstone i USA och för övrigt med Alexander Skarsgård i en av rollerna, för er som går igång på honom. Samtidigt som jag är glad över att det med största sannolikhet kommer att leda till att boken får ett nytt uppsving och nya läsare, är jag försiktigt skeptisk till hur den vackert lågmälda men samtidigt isande intensiva stämningen i boken ska kunna förmedlas på film. Och det där med färgerna..? Med detta inte sagt att jag inte är oerhört nyfiken!

Dystopidebut

Den nya människan av Boel Bermann XXXX-
dennyaVisst har befolkningskurvorna pekat nedåt en längre tid, men plötsligt händer det som inte får ske: det föds inga barn längre. Världen är i chock, men som tur börjar de plötsligt komma igen, barnen. Fast något är fel, det hävdar Rakel, bokens jagperson, bestämt. De nya barnen är liksom avtrubbade, kalla. Står vid sidan av och iakttar.

Boel Bermanns debut ser vid en första igenombläddring rätt tunn och spretig ut. Men liksom fallet med de nya människorna så bedrar skenet och det händer mycket mer än man tror. Berättelsen framskrider snabbt, och framför allt i början är det väldigt skickligt gjort. Tänk att man kan sugas in, ana och förstå så mycket, med så förhållandevis få och korta kapitel och insprängda (fiktiva) tidningsnotiser.

Vi försöker bygga upp en normal vardag tillsammans. Den börjar naturligtvis på Ikea.

Det är nog början jag gillar bäst, den smygande rädslan och förvirrningen, insikten, metoderna för att ta sig vidare, för någonting måste man ju göra. Livet måste ju liksom fortgå ändå. Takten vrids upp mot slutet, närmar sig kraschbombang och apokalyps möter thrilleruppgörelse. Lite väl häftigt i min smak, slutet, men överlag helt klart en bok och ett spirande författarskap att räkna med.