Växtvärk och våndor i nya Westö

Den svavelgula himlen av Kjell Westö XXXX-
En ny Westö-roman är alltid något efterlängtat åtminstone i det kulturella Svenskfinland, även på bredare front vågar jag påstå. Välförtjänt, för det är imponerande romanbyggen med minnesvärda persongallerier som Westö skapar. Ofta spänner de också över en människas livstid, eller åtminstone halva, så som läsare får man verkligen sjunka in i Westös världar när han väl bjuder in.

Berättarjaget, som lustigt nog förblir namnlöst under romanens alla 475 sidor, är en Helsingforspojke (vad annars?) som på det hyrda sommarstället i Ekenäs skärgård stiftar bekantskap med den jämnåriga rikemanspojken Alex Rabell och hans syster Stella. Som enda barn i en tystlåten familj dras berättaren till dem som ett knott mot ljuset. Först Alex då, som vän och bundsförvant framför allt under de ljuva barndomssomrarna där berättaren verkar tillbringa mera tid vid det rabellska sommarvistet än hemma vid torpet, men också under skoltiden i Helsingfors. När de är äldre tonåringar förälskar sig Stella och berättaren i varandra – en kärlekshistoria först ljuv och passionerad, sedan allt mer tärande och rentav destruktiv.

I och med de decennier som skildras är det självklart att världens skeenden smyger sig in i berättelsen – den här gången ligger fokus dock verkligen till hundra procent på just karaktärerna med det historiska blir en fond, inget mer. Berättaren, innästlad i den rabellska familjen men ändå alltid lite utanför, betraktandes, och de magnetiska Stella och Alex, blir navet för berättelsen. Viktiga karaktärer ploppar upp med jämna mellanrum, något osannolikt känner jag med tanke på hur delade känslor de har för varandra allesammans: vännen Krister, ärkefienden Joja, vännen/tröstkn*llet Linda. Ett problem jag dessutom har med romanen är att jag inte riktigt förstår dragningskraften åt någondera hållet? Berättarjaget förblir rätt färglöst och vad den kalla och stundvis utnyttjande Alex ser i honom förstår jag inte. Stella irriterar mig också där hon flänger fram genom livet, och även om kärlekshistorien där dras mot varandra och stöter bort varandra om och om igen på sätt och vis är bra beskriven, känns den stundvis väldigt återberättad och inte gestaltad. Varför denna dragningskraft, denna magnetism?

Men visst har Westö öga för karaktärer och deras växtvärk och våndor. Det är som vanligt lite melankoliskt jag slår igen boken, för nu dröjer det nog några år tills vi får läsa något nytt av Westö igen.

Annonser

Den tunna blå linjen

Den tunna blå linjen av Christoffer Carlsson XXXX
Jag får alltid lite prestationsångest när jag tänker på att Christoffer Carlsson är drygt ett halvt år äldre än jag. Han är kriminologie doktor och skriver bra böcker. Kan ju inte direkt säga samma sak om mig själv liksom :D. Nåväl.
Den tunna blå linjen är den fjärde och avslutande delen i serien om polisen Leo Junker. Tyvärr, får man säga, för framför allt dessa av Carlssons hittills sju böcker har jag verkligen gillat. Men jag respekterar författare som förstår att avsluta en serie medan den ännu är bra! Joanna på …och dagarna går… konstaterar också att Leo Junker har genomgått en rätt radikal förändring genom böckerna, och det har hon nog rätt i. Inte så att det slutar med konfetti och ljuv violin – men det hade nog varit för dramatisk och otrovärt för att passa ”vår” Leo. Lite troubled är han ju trots allt ändå.

För att det ska vara en ”äkta” Leo Junker-bok så handlar det såklart lite om barndomsvännen Grim igen; Leo har ju som bekant en ganska grav hang-up på honom och den hang-upen går som en bitterljuv melodi genom böckerna. Leo får också nys om ett cold case-fall som han får tillåtelse att utreda – ända tills terrordåden skakar Paris under hösten 2015 och larmet går även i Sverige. Carlsson blandar skickligt den globala världens glödande impulser, enskilda människors mer eller mindre tragiska livsöden och allt detta mot fonden av hur ens uppväxt bildar ett resonansbotten i en. Så många toner och händelser som får ett dovt eko i den och det vi en gång var.

Titeln förresten – fin! Symboliserar alltså hur poliserna är den tunna skiljelinjen mellan brottslingar och allmänheten. Så tunn att den knappt ska märkas, men tillräckligt stark för att hålla.

Varför sa ni inget?

Jag frågar mig, hur hade vi missat att det skulle komma en ny Sharon Bolton-thriller i vår? Jag har ännu huvudet halvt inne i bebisdimman och skyller på det, men har inte sett er andra läsa den heller, va? Bolton är ju ändå en favorit bland många av oss. Häromdagen var det ändå någon i #boblmaf (vem? Huvudet i dimman alltså…) som instagrammade en bild av den, och det blev en total – men glad såklart! – överraskning för mig. Skönt förstås att ibland ramla över en boknyhet när boken precis släppts och inte ett halvår i förväg.

Dead Woman Walking heter den, och verkar vara en fristående, Lacey-lös bok. En mördare som lämnat kvar ett vittne och en störtad luftballong – inte särskilt deskriptivt direkt men jag går på författarnamnet och hovrar med fingret på köp-knappen!

Någon som redan hunnit läsa?

Många sorters törst

Törst av Jo Nesbø XXX½
Översättning: Per Olaisen
Alltså så creepy upplägg i början av boken: offer som hittas mördade genom att de blivit bitna i halsen och sedan tömda på blod. Man befarar att mördaren är en s.k. vampyrist, och Harry Hole som numera ägnar sig åt att föreläsa övertalas med milt våld att komma och hjälpa till med mordutredningen.

Harry sprang. Han tyckte inte om att springa. […] Harry sprang för att han tyckte om att stanna. Han tyckte om att ha sprungit.

Det här är den elfte boken om Harry Hole, och även om det fortfarande händer nytt på både mord- och den privata fronten så kan det väl sägas att boken inte känns riktigt lika vass som där i mitten på serien, Rödhake framåt. Dock är ju Nesbø alltid vass, så det betyder inte att Törst är dålig, verkligen inte. 585 sidor är dock väldigt mycket för en deckare, det är förvisso spännande hela tiden och det svänger och kränger behagligt för den nyfikna läsaren. Men faktum är om inte deckare borde hålla sig under 500 sidor, kanske rentav 400? Eller är jag för krass nu?

Fint ändå, om Harry Hole och hans egen törst, både efter alkoholen men också efter jobbet. Att jaga de där mördarna, det är hans kall, hans talang men också hans ok att bära.

Nya Novellixer

Jag skrev om mitt (icke-)novelläsande på Litterarum för några veckor sedan, och nej, jag har inte plockat upp Lucia Berlin ännu heller (jag ska, jag ska! Men har så många böcker på gång nu…). Däremot såg jag att Novellix kommer med ett kul släpp med fyra ungdomsboksförfattare: Elin Bengtsson, Sandra Beijer, Johanna Nilsson och Sara Kadefors. Den förstnämnda är obekant för mig, men de andra tre har jag läst och gillat i varierande grad – Nilsson har för evigt en plats i mitt hjärta efter läsupplevelsen med Hon går genom tavlan, ut ur bilden i tonåren. Dessutom är Novellix idé med de små askarna för kvartett-släppen väldigt smart och behovsframkallande – ja-a hörni, det blir nog ett köp det här!

Påskekrim var’e här!

Mm, påsk! Kanske den bästa av högtider faktiskt? God mat, ingen stress, våren som återvänder och glada färger. Och påskekrim såklart!

I år packar jag med mig de här nyanlända tjockisarna till deckare och förväntar mig att få slåss om dem med andra hugade läsare. (Borde jag kanske ta med en bok i reserv? Två stycken säger ni?) Hur mycket jag alltså sist och slutligen hinner läsa återstår att se, men en del av tjusningen är helt klart packandet och förväntningarna. Och ja, det ljusnar ju ute, så man kan läsa lite senare på kvällen, eller börja läsa tidigt på morgonen, om man är riktigt ivrig.

Glad påsk! Vad ämnar ni läsa medelst chokladäggsmumsande?

Värdigt avslut för Fredrika och Alex

Syndafloder av Kristina Ohlsson XXXX+
Ett kärt återseende med Fredrika Bergman och Alex Recht! Fast de har det inte så bra, eller snarare Fredrika då. Hon är inte sig själv tycker Alex, och skyller på allergier fast det är tydligt att hon har gråtit. Varför det? Samtidigt upptar såklart jobbet en stor del av deras tankar eftersom en skonlös mördare går lös i Stockholm och lämnar lappar efter sig, lappar riktade till Alex… Så många frågor och lösa trådar, så lite svar.

Syndafloder är den sjätte och ryktesvis även den sista boken om Fredrika och Alex. Synd tycker jag, även om man måste respektera författare som väljer att avsluta bokserier medan böckerna fortfarande håller samma nivå som tidigare. En annan sak jag respekterar med Ohlsson som författare är att hon inte värjer för att svinga med sin proverbiala yxa. Folk mår dåligt, folk är ledsna, folk dör… Man blir ju inte precis glad som läsare, inte direkt i alla fall, men samtidigt så är det modigt när författare låter bekanta karaktärer genomgå stora förändringar eller kriser.

Det finns några spoilers gällande kriminalfallen tidigare i serien, så jag skulle starkt uppmana er att läsa böckerna i rätt ordning. För mig som gjort det blir det som små återblickar, även om jag nog glömt en hel del av detaljerna från de tidigare fallen. Och det är ruskigt spännande! Jag älskar att jag bara ville läsa och läsa, hade boken öppen framför mig rentav medan jag stod i kön för att stiga på bussen. Lite svårt har jag att köpa de övergripande motiven för alla hemskheter, men det är inget som stör min helhetsuppfattning av boken. Om det här är den sista boken i serien, så är det ett värdigt avslut. Ni som inte ännu har läst, här har ni perfekt påskekrim hörni. Löp och köp!
Rec.ex. från Piratförlaget.