Kategoriarkiv: efterlängtade boksläpp

Orsaker att se fram emot 2021

Publicerad den av
1
  1. Vaccin mot c*****-viruset.
  2. Nya böcker av en hel drös bra författare. Se bara:
  • Win, Harlan Coben. Come rain or shine, come klimatförändring, orangefärgade maktgalna troll och bitska fladdermusvirus: när mars väl står för dörren får jag hålla en ny Harlan Coben-bok i handen. En trygghet i det lilla.
  • You Love Me, Caroline Kepnes. Allas vår favoritstalker/-mördare fylld av populärkulturella referenser är tillbaka! Jag tror tyvärr att Joe var som allra bäst i genombrottet You, men vill ändå ge denna plötsligt uppdykande tredje del en chans. Den här gången träffar Joe tydligen en bibliotekarie…
  • Jag skriver över ditt ansikte, Anna-Karin Palm. Jag ser ofta mitt exemplar av Målarens döttrar i bokhyllan när jag hänger tvätt (!), och tänker då på hur golvad jag blev av den. Dags för omläsning kanske, vågar jag? Ser i alla fall mycket fram emot Palms nya roman om en mor-dotterrelation och mammans galopperande Alzheimers…
  • Konferensen, Mats Strandberg. Jag är inget fan av skräck, men däremot av Mats. Även om det blir en del blodsplatter, läser jag hans böcker för de fina skildringarna av människorna och deras relationer till (och reaktioner på!) omvärlden.
  • Survive the Night, Riley Sager. 1990-tal och instängd med en potentiell seriemördare i en bil? Myz! 😉
  • Any Way the Wind Blows, Rainbow Rowell. Hoppas Simon och Baz inte är lika truliga om i Wayward Son bara.
  • The Turnout, Megan Abbott. Med tanke på att jag själv är en sådan soffpotatis, är det lustigt att några läsupplevelser som stannat med mig länge efteråt handlar just om sport: My Sister, My Love (Oates), Björnstad (Backman) och Abbotts tidigare alster Dare Me, som ju likt Kepnes You ovan också har blivit Netflix-serie. The Turnout ska i alla fall handla om balett, och jag hoppas den blir alldeles magiskt mörkglimrande i Abbotts händer.
  • A Slow Fire Burning, Paula Hawkins. Är det bara jag som blir lite nostalgisk tillbaka till tiden då Girl on the Train och Gone Girl (alla dessa flickor..!) skapade världens buzz och kändes nästan banbrytande inom genren?

Det här blev en väldigt thrillerbetonad lista; dels för att jag fortsättningsvis läser mycket i den genren och dels för att det kanske lätt är de böckerna som åtminstone internationellt hypas långt i förväg. Men vad annat ska jag läsa 2021? Berätta gärna för mig!

(För) korta besök i Schulmans och Eklunds rum

Publicerad den av
Svara

Rum av Alex Schulman & Sigge Eklund XXX½
Jag har ljuva minnen av den här boken. Ensamresa till Göteborg för att gå på bokmässa och hänga med vänner. Luncha med boken som sällskap. Gå på Pocket Shops författarfrukost och lyssna på Nina intervjua dem plus fotas med dem (stort!).

Det ska sägas att Rum inte försöker vara det som föregångaren Tid var. Det här är kortare texter om olika ”rum” i psyket – vad är viktigt, vilka ”vattenhål” av lugn har Alex respektive Sigge? Vilka barndomstrauman hänger kvar och färgar av sig på deras liv ännu i dag? Texterna är kortare och försöker ofta vara ganska slagkraftiga, det blir liksom inte särskilt privat ens i de sorgligare minnena. Boken är väldigt snyggt och påkostat formgiven, med färgbilder och roliga utvikbara kartor över respektive författares psyken. (Badkarslagunen, Kärnfamiljens ruin m.m.). Tyvärr blir det inte så mycket mer än coffee table-book över det hela; jag gillade verkligen deras resonemang i Tid men här känns texterna rentav kortare än segmenten i podcasten. I Café-intervjun säger de att det är medvetet, att de ville testa att skriva en bok mer lik podcastformatet, men jag saknar tankarna som får vindla iväg, som fritt associerar vidare. Jag kastar mig som bekantöver allt Alex & Sigge producerar, men den här boken lämnar mig tyvärr inte helt belåten.

Växtvärk och våndor i nya Westö

Publicerad den av
1

Den svavelgula himlen av Kjell Westö XXXX-
En ny Westö-roman är alltid något efterlängtat åtminstone i det kulturella Svenskfinland, även på bredare front vågar jag påstå. Välförtjänt, för det är imponerande romanbyggen med minnesvärda persongallerier som Westö skapar. Ofta spänner de också över en människas livstid, eller åtminstone halva, så som läsare får man verkligen sjunka in i Westös världar när han väl bjuder in.

Berättarjaget, som lustigt nog förblir namnlöst under romanens alla 475 sidor, är en Helsingforspojke (vad annars?) som på det hyrda sommarstället i Ekenäs skärgård stiftar bekantskap med den jämnåriga rikemanspojken Alex Rabell och hans syster Stella. Som enda barn i en tystlåten familj dras berättaren till dem som ett knott mot ljuset. Först Alex då, som vän och bundsförvant framför allt under de ljuva barndomssomrarna där berättaren verkar tillbringa mera tid vid det rabellska sommarvistet än hemma vid torpet, men också under skoltiden i Helsingfors. När de är äldre tonåringar förälskar sig Stella och berättaren i varandra – en kärlekshistoria först ljuv och passionerad, sedan allt mer tärande och rentav destruktiv.

I och med de decennier som skildras är det självklart att världens skeenden smyger sig in i berättelsen – den här gången ligger fokus dock verkligen till hundra procent på just karaktärerna med det historiska blir en fond, inget mer. Berättaren, innästlad i den rabellska familjen men ändå alltid lite utanför, betraktandes, och de magnetiska Stella och Alex, blir navet för berättelsen. Viktiga karaktärer ploppar upp med jämna mellanrum, något osannolikt känner jag med tanke på hur delade känslor de har för varandra allesammans: vännen Krister, ärkefienden Joja, vännen/tröstkn*llet Linda. Ett problem jag dessutom har med romanen är att jag inte riktigt förstår dragningskraften åt någondera hållet? Berättarjaget förblir rätt färglöst och vad den kalla och stundvis utnyttjande Alex ser i honom förstår jag inte. Stella irriterar mig också där hon flänger fram genom livet, och även om kärlekshistorien där dras mot varandra och stöter bort varandra om och om igen på sätt och vis är bra beskriven, känns den stundvis väldigt återberättad och inte gestaltad. Varför denna dragningskraft, denna magnetism?

Men visst har Westö öga för karaktärer och deras växtvärk och våndor. Det är som vanligt lite melankoliskt jag slår igen boken, för nu dröjer det nog några år tills vi får läsa något nytt av Westö igen.

Den tunna blå linjen

Publicerad den av
5

Den tunna blå linjen av Christoffer Carlsson XXXX
Jag får alltid lite prestationsångest när jag tänker på att Christoffer Carlsson är drygt ett halvt år äldre än jag. Han är kriminologie doktor och skriver bra böcker. Kan ju inte direkt säga samma sak om mig själv liksom :D. Nåväl.
Den tunna blå linjen är den fjärde och avslutande delen i serien om polisen Leo Junker. Tyvärr, får man säga, för framför allt dessa av Carlssons hittills sju böcker har jag verkligen gillat. Men jag respekterar författare som förstår att avsluta en serie medan den ännu är bra! Joanna på …och dagarna går… konstaterar också att Leo Junker har genomgått en rätt radikal förändring genom böckerna, och det har hon nog rätt i. Inte så att det slutar med konfetti och ljuv violin – men det hade nog varit för dramatisk och otrovärt för att passa ”vår” Leo. Lite troubled är han ju trots allt ändå.

För att det ska vara en ”äkta” Leo Junker-bok så handlar det såklart lite om barndomsvännen Grim igen; Leo har ju som bekant en ganska grav hang-up på honom och den hang-upen går som en bitterljuv melodi genom böckerna. Leo får också nys om ett cold case-fall som han får tillåtelse att utreda – ända tills terrordåden skakar Paris under hösten 2015 och larmet går även i Sverige. Carlsson blandar skickligt den globala världens glödande impulser, enskilda människors mer eller mindre tragiska livsöden och allt detta mot fonden av hur ens uppväxt bildar ett resonansbotten i en. Så många toner och händelser som får ett dovt eko i den och det vi en gång var.

Titeln förresten – fin! Symboliserar alltså hur poliserna är den tunna skiljelinjen mellan brottslingar och allmänheten. Så tunn att den knappt ska märkas, men tillräckligt stark för att hålla.

Varför sa ni inget?

Publicerad den av
2

Jag frågar mig, hur hade vi missat att det skulle komma en ny Sharon Bolton-thriller i vår? Jag har ännu huvudet halvt inne i bebisdimman och skyller på det, men har inte sett er andra läsa den heller, va? Bolton är ju ändå en favorit bland många av oss. Häromdagen var det ändå någon i #boblmaf (vem? Huvudet i dimman alltså…) som instagrammade en bild av den, och det blev en total – men glad såklart! – överraskning för mig. Skönt förstås att ibland ramla över en boknyhet när boken precis släppts och inte ett halvår i förväg.

Dead Woman Walking heter den, och verkar vara en fristående, Lacey-lös bok. En mördare som lämnat kvar ett vittne och en störtad luftballong – inte särskilt deskriptivt direkt men jag går på författarnamnet och hovrar med fingret på köp-knappen!

Någon som redan hunnit läsa?

Många sorters törst

Publicerad den av
Svara

Törst av Jo Nesbø XXX½
Översättning: Per Olaisen
Alltså så creepy upplägg i början av boken: offer som hittas mördade genom att de blivit bitna i halsen och sedan tömda på blod. Man befarar att mördaren är en s.k. vampyrist, och Harry Hole som numera ägnar sig åt att föreläsa övertalas med milt våld att komma och hjälpa till med mordutredningen.

Harry sprang. Han tyckte inte om att springa. […] Harry sprang för att han tyckte om att stanna. Han tyckte om att ha sprungit.

Det här är den elfte boken om Harry Hole, och även om det fortfarande händer nytt på både mord- och den privata fronten så kan det väl sägas att boken inte känns riktigt lika vass som där i mitten på serien, Rödhake framåt. Dock är ju Nesbø alltid vass, så det betyder inte att Törst är dålig, verkligen inte. 585 sidor är dock väldigt mycket för en deckare, det är förvisso spännande hela tiden och det svänger och kränger behagligt för den nyfikna läsaren. Men faktum är om inte deckare borde hålla sig under 500 sidor, kanske rentav 400? Eller är jag för krass nu?

Fint ändå, om Harry Hole och hans egen törst, både efter alkoholen men också efter jobbet. Att jaga de där mördarna, det är hans kall, hans talang men också hans ok att bära.

Nya Novellixer

Publicerad den av
2

Jag skrev om mitt (icke-)novelläsande på Litterarum för några veckor sedan, och nej, jag har inte plockat upp Lucia Berlin ännu heller (jag ska, jag ska! Men har så många böcker på gång nu…). Däremot såg jag att Novellix kommer med ett kul släpp med fyra ungdomsboksförfattare: Elin Bengtsson, Sandra Beijer, Johanna Nilsson och Sara Kadefors. Den förstnämnda är obekant för mig, men de andra tre har jag läst och gillat i varierande grad – Nilsson har för evigt en plats i mitt hjärta efter läsupplevelsen med Hon går genom tavlan, ut ur bilden i tonåren. Dessutom är Novellix idé med de små askarna för kvartett-släppen väldigt smart och behovsframkallande – ja-a hörni, det blir nog ett köp det här!

Påskekrim var’e här!

Publicerad den av
4

Mm, påsk! Kanske den bästa av högtider faktiskt? God mat, ingen stress, våren som återvänder och glada färger. Och påskekrim såklart!

I år packar jag med mig de här nyanlända tjockisarna till deckare och förväntar mig att få slåss om dem med andra hugade läsare. (Borde jag kanske ta med en bok i reserv? Två stycken säger ni?) Hur mycket jag alltså sist och slutligen hinner läsa återstår att se, men en del av tjusningen är helt klart packandet och förväntningarna. Och ja, det ljusnar ju ute, så man kan läsa lite senare på kvällen, eller börja läsa tidigt på morgonen, om man är riktigt ivrig.

Glad påsk! Vad ämnar ni läsa medelst chokladäggsmumsande?

Värdigt avslut för Fredrika och Alex

Publicerad den av
2

Syndafloder av Kristina Ohlsson XXXX+
Ett kärt återseende med Fredrika Bergman och Alex Recht! Fast de har det inte så bra, eller snarare Fredrika då. Hon är inte sig själv tycker Alex, och skyller på allergier fast det är tydligt att hon har gråtit. Varför det? Samtidigt upptar såklart jobbet en stor del av deras tankar eftersom en skonlös mördare går lös i Stockholm och lämnar lappar efter sig, lappar riktade till Alex… Så många frågor och lösa trådar, så lite svar.

Syndafloder är den sjätte och ryktesvis även den sista boken om Fredrika och Alex. Synd tycker jag, även om man måste respektera författare som väljer att avsluta bokserier medan böckerna fortfarande håller samma nivå som tidigare. En annan sak jag respekterar med Ohlsson som författare är att hon inte värjer för att svinga med sin proverbiala yxa. Folk mår dåligt, folk är ledsna, folk dör… Man blir ju inte precis glad som läsare, inte direkt i alla fall, men samtidigt så är det modigt när författare låter bekanta karaktärer genomgå stora förändringar eller kriser.

Det finns några spoilers gällande kriminalfallen tidigare i serien, så jag skulle starkt uppmana er att läsa böckerna i rätt ordning. För mig som gjort det blir det som små återblickar, även om jag nog glömt en hel del av detaljerna från de tidigare fallen. Och det är ruskigt spännande! Jag älskar att jag bara ville läsa och läsa, hade boken öppen framför mig rentav medan jag stod i kön för att stiga på bussen. Lite svårt har jag att köpa de övergripande motiven för alla hemskheter, men det är inget som stör min helhetsuppfattning av boken. Om det här är den sista boken i serien, så är det ett värdigt avslut. Ni som inte ännu har läst, här har ni perfekt påskekrim hörni. Löp och köp!
Rec.ex. från Piratförlaget.

Syndafloder [boken / tvättbergen]

Publicerad den av
Svara

Hemma igen. Rågbrödet smakar gott men vädret är någon slags kombination av snöflingor och pollenkänningar och sömnbristen efter den långa flygresan och en lätt jetlaggad bebis är fortfarande ett faktum.

Men! Titta vad som väntade på mig! Få saker är väl så välkomnande som nya efterlängtade böcker? Inte i min värld i alla fall. Jag har längtat efter att Kristina Ohlsson ska återgå till att skriva om Fredrika Bergman och gänget, tyvärr läste jag precis hos Johannas deckarhörna att det här är den avslutande delen i serien. Buhu! Nåväl, håll tummarna för att jag hinner läsa ett kapitel här och där medan jag tar mig an tvätthögarna i bakgrunden…

Vad läser ni i snövädret/vårsolen?

Lågvattenmärke för French

Publicerad den av
Svara

The Trespasser av Tana French
Ni skulle ha sett mig i somras, när jag hittade ett tjockt kuvert i postlådan och förbryllat slet upp det. Förhandsex av Tana French!!! Jag kan ha skrikit rakt ut?! Förutom Gillian Flynn är det nog ingen vars böcker jag väntar så mycket på som Frenchs.

tresHann sedan precis läsa ut den tjocka boken innan vår son föddes. Av förståeliga skäl kom den händelsen att överskugga allt annat, så när jag nu, sju-åtta månader senare ska skriva om den här boken så minns jag nästan ingenting. Annat än att den tyvärr var en besvikelse. Och så himla himla pratig! Nu är ju French en väldigt skicklig författare, och jag ääälskade verkligen Broken Harbour och The Secret Place, som båda kan anklagas för att vara lite långsamma och ja, även pratiga. I TSP är det ju ett himla intervjuande av flickorna på internatskolan t.ex., men där köper och älskar jag varje ord. I The Trespasser följer vi Antoinette Conway och Stephen Moran, båda rätt nya på the Murder Squad och lägst ner i rang, alla andras hackkycklingar. De tilldelas ett vanligt trist fall, något som de och alla andra först avfärdar som familjevåld. Tills Conway känner igen offrets utseende och så småningom inser att det här är något helt annat. Något större.

Intriger, hemligheter och konspirationer. Visst är det lite spännande, och visst är French är en så pass bra författare att jag läser ändå. Hennes lägstanivå är ändå väsentligt mycket högre än många andra författare. Men The Trespasser får aldrig luft under vingarna, jag läser och hoppas på lite mera spänning, mera Åh!-känsla. Det uteblir tyvärr.
Rec.ex. av Hodder & Stoughton.

Delade författare och boknyheter

Publicerad den av
2

Plötsligt händer det: Fiktiviteter upptäcker att Sarah Pinborough utkommer med en ny bok, Behind Her Eyes, alldeles precis nu! Hur har vi missat det?! Men strunt samma, roliga nyheter hur som helst! (Läsa leftovers var det ju, ähum ähum…).

Det är fint också, hur jag kan känna att jag ”delar” vissa böcker eller författarskap med någon. Denna Pinborough förstås just med Fiktiviteter, vi sam-bloggade ju dessutom om den senaste boken 13 minutes förra året. Många amerikanska thrillerförfattare med min thrillertvilling Dark Places. Emily St John Mandel med Fiktioner. Finfint :).

Konst och kontroll

Publicerad den av
4

Aftonland av Therese Bohman XXXX
img_5181Karolina är professor i konstvetenskap. Ibland kan hon knappt förstå det själv, men så står det på hennes kontorsdörr. Allt blev kanske inte som hon trodde de där första studieåren; till exempel pratar professorer och doktorander på institutionen om samma banala saker i kafferummet som på alla andra jobb. Det blev inte helt hundra i privatlivet heller, Karolina separerade i våras (och nu är det augusti) och undrar varför hon inte gjorde det tidigare.

Det kan ju vara så”, sa hon. “Att de bästa relationerna är de som aldrig blir romantiska, eller sexuella, men som liksom har potentialen att bli det. Där det finns ett slags undertryckt attraktion som man aldrig benämner eller släpper fram, som förhöjer hela relationen.

Hon ska handleda en doktorand hon aldrig träffat eftersom han levt loppan i Berlin – haha det finns en bitsk kommentar i boken om alla svenskar där, jag tycker också jag stött på svenskar på vartenda café när jag varit där. Det handlar om doktoranden, det handlar om henne och småstaden hon kommer ifrån och Stockholm hon kom till. Det handlar massor om konst, Therese Bohman är otroligt påläst och det kan för läsaren stundvis bli både lite onödigt nörd-detaljrikt men också väldigt intressant. Jag älskar att jag lärde mig begreppet halkyoniska dagar till exempel!
Det handlar också om en sorg, om en längtan utan riktning eller mål, om en diffus känsla av olust i kroppen. Den skildras så väl, och blir en intressant kontrast till den strikta akademiska världen där det trots vardagliga kafferumsdiskussioner handlar så mycket om kontroll och yta.

Ibland föreställde hon sig att hon skjutit upp den egentliga gråten alla gånger hon haft anledning att gråta. […] Att den egentliga gråten låg kvar i henne, som en kvarglömd kompress i kroppen efter en operation.

Bohman återkommer till otrohet, ett tema som hon fördjupat sig i ytterligare i sina två tidigare romaner. Den svulstiga växtligheten känd från debuten skymtar också förbi, även om fokus miljömässigt här blir mera på staden, Stockholm, inte lummiga trädgårdar och karpdammar. Konstigt nog kommer jag också att tänka på 100 hemskaste några gånger när jag läser Aftonland, det börjar med detaljen om hur Karolina hatar telefonsamtal och önskar att folk kunde hålla sig till sms när de vill något (vilket Helena D alltså skriver om som en punkt i sin listbok), men förstärks av all kunskap som flödar ut både på och mellan raderna. Både Bohman och Dahlgren vänder sig, även om de är tacknämligt pedagogiska, allra helst till den belästa, intellektuella och (populär)kulturellt bevandrade läsaren.

Aftonland är full av skarpa formuleringar och fina citat, jag streckar faktiskt under och gör utropstecken i marginalerna, har kommit att tycka om att göra det ibland. Även om Den drunknade är och förblir min Bohman-favorit, är det alltid en ynnest att få vila i Bohmans fiktion. Jag längtar redan till nästa roman.
Rec.ex. från Norstedts.

Dagen B som i… Barclay

Publicerad den av
Svara

Hurra, i dag släpps tredje och sista delen i Linwood Barclays trilogi om Promise Falls, The Twenty-Three. Jag skrev visst aldrig något om tvåan Far From True jag läste i våras (ettan med den eminenta titeln Broken Promise skrev jag om här), men faktum är att den kändes just som en tvåa, en mellanbok. Jag som hade hoppats på lite svar fick mest nya frågor. Men nu kanske jag äntligen får svaren, på vad det är för mystisk marodör som hänger upp ekorrskinn och spränger utebioskärmar, allt detta med obehagliga kopplingar till talet 23. Titeln utlovar ju i alla fall svar, och bara jag kommer in i vem som var vem och hade råkat ut för vad så är jag på banan!

Ni ba: Vem bryr sig, jag sitter på tåget/flyget/bussen/spårvagnen på väg mot bokmässaaaan!
Jag ba: LALALALAA BARCLAY-SLÄPP!!

Arrivé: ”Aftonland”!

Publicerad den av
8

Trots att jag beställde (och läste) Svensk Bokhandels höstkatalog i år känner jag mig förvånansvärt oinsatt i höstutgivningen. Men den här lilla pärlan gick mig tack och lov inte förbi, och så här den sista augustidagen, som flämtar av en borttynande sommar, så hugger jag in på den. Hurra! Kul dessutom att romanen, åtminstone inledningsvis, utspelar sig i precis samma tider. Och visst är titeln underbar, tycker den doftar mörkögd augustinatt…

Vad läser ni just nu?

Boltonsk bladvändare

Publicerad den av
4

Daisy in Chains av Sharon Bolton XXXX-
IMG_3799En ny Bolton-bok är alltid en högtid! Därför blev jag lite orolig när jag efter 50 sidor inte kände mig 100 % förälskad och inne i boken, snarare kändes startsträckan lite lång och småseg. Men det tog sig som tur, jag borde ha kunnat lita på Bolton!
Den här boken är, liksom hennes föregående bok Little Black Lies, en fristående thriller utan minsta koppling till varken Lacey Flint, mannen med de turkosblåa ögonen eller veterinären (?) som förekommer i de tidigare böckerna. I stället kretsar den kring den dömde och fängslade seriemördaren Hamish Wolfe samt advokaten och true crime-författaren Maggie Rose som överväger att ta sig an hans fall.

While she’s been talking, they’ve risen, one by one. They want to hurt her. They won’t, though, not here. The veneer of civilisation clings to them like burnt jam to the side of a saucepan.

Många av bokens kapitel består endast av tidningsurklipp eller mail- och brevväxling mellan Hamish och hans advokat eller en del av de kvinnor som förälskat (!) skriver till honom. Det här är inte ett grepp jag i allmänhet gillar i böcker, det måste vara motiverat för att få vara med och ska inte gå till överdrift, och vi kan väl säga att Bolton balanserar på en lite svajig lina där. Bättre är i stället att man får följa en del av karaktärerna: Maggie, Hamish och polisen Pete, de bidrar till en först mer förvirrande men småningom bredare bild av vad det riktigt är som händer. För utan att spoila desto mera kan man väl lugnt påstå att Bolton som vanligt är ute efter att rejält omkullkasta sin läsare, dock att jag den här gången faktiskt kan vifta med den irriterande Jag listade faktiskt ut…-flaggan!

Inte det bästa Bolton har presterat, men den välskrivna bladvändarspänning man förväntar sig av henne får man även här. Trots seriemördare, vindlande grottor och lögner känns det tryggt.

Det finns #roligpost

Publicerad den av
2

tres… och så finns det fantastisk post! Jag hade förvisso mailat och bett om ett förhandsexemplar på denna, men några av mailen studsade tillbaka och jag glömde nästan bort hela saken. Döm då om in förvåning när Mr Bokbabbel hämtade in posten och jag såg ett vadderat kuvert och undrade vad det kan vara för något, så här mitt i sommaren. När jag sedan såg Hodder & Stoughton tryckt på kuvertet kan jag ha skrikit rakt ut…

Förhandsexemplar är det visst extra hysch hysch om, så mina läppar är förseglade fram till 22.9 då den här skatten släpps i butik. Men ni kan gissa vad jag kommer att göra de närmaste dagarna..! Oiiiih!

Hej ”Helenas 100 hemskaste”!

Publicerad den av
2

I Stockholm pågår i detta nu releasefest för boken, men vad är väl en bal på slottet när man kan sitta i ett regnigt Esbo och dricka något alkoholfritt..? 😛

Skämt åsido, det går ingen nöd på mig. Pionbuskarna vi planterade i vår lilla trädgård för några år sedan blommar för första gången, och för att hålla Helenas – för övrigt assnygga! – bok sällskap den långa vägen från Morgongåva följde också Den åttonde dödssynden med i paketet. Samt att jag spasm-klickar hem alldeles för många e-böcker med den något tveksamma (?) ”behöver inför amningsmaratonen”-motiveringen…

Ett dilemma dock: Helena skriver ju som bekant väldigt bra, men är det kosher att göra understrykningar eller hundöron i boken? Jag är inte riktigt säker på vad jag tycker om saken faktiskt, det faktum att husgudinnan Jenny Diski fick mig att börja med hundöron talar ju för saken men det känns ändå lite hädiskt att börja hovra med ens en blyertspenna över de krispiga sidorna…

Deckarvecka: Spännande boksläpp

Publicerad den av
4

Så upptagen med boksläpp nu att jag inte hinner läsa, haha, skrev dekkariviikkoHelena D till mig på Facebook-chatten häromdagen, och jag instämde helhjärtat. Tryckpressarna arbetar för högtryck och förlagen spottar ut sig den ena efterlängtade deckaren/thrillern efter den andra. Ska vi ta oss en liten titt?

🔫 Daisy in Chains av S.J. Bolton släpptes den andra juni och landade i min brevlåda den här veckan. Lacey-fri standalone som handlar om en fängslad mördare och hans fanclub utanför fängelset.
🔫 Tre minuter är den fristående fortsättingen på Roslund & Hellströms hyllade thriller Tre sekunder. Jag är ungefär halvvägs, och än har den inte riktigt samma drive som deras senaste böcker, men de brukar kunna mejsla guld ur sitt material så jag ska definitivt inte ge upp.
🔫 Ink and Bone av Lisa Unger. Årets andra Unger, liksom årets andra bok med titeln Ink and Bone, haha! Vi får återvända till småstaden The Hollows i upstate New York och hänga med både gamla och nya karaktärer där. En flicka saknas i alla fall, och Eloise Montgomery försöker hjälpa detektiven Jones Cooper.
🔫 With Malice av Eileen Cook var ett spontanköp då jag blev nyfiken på idén om 18-åringen som vaknar upp i en sjukhussäng i USA och totalt har glömt bort resan i Italien och att hon varit chauffören i en olycka där hennes bästa vän dog. Låter som den perfekta halvfluffiga sommarläsningen, inte minst för att den jämförs med We Were Liars..!
🔫 Redemption Road. Aj aj aj så det rycker i klickfingret när jag hovrar över den här boken! Jag har bara läst en eller två böcker av John Hart än så länge, men de(n) var i alla fall guld. Poliser som avtjänar brott i tjänsten, en tonåring som vill hämnas mordet på sin mamma, en övergiven kyrka mitt inne i skogenn. Beskrivs som gritty och darker than dark på Goodreads, mmm… Det största mysteriet är nog hur jag än så länge kunnat hålla mig från att köpa den!
🔫 Offline. Anne Holt är tillbaka, liksom hennes välbekanta hjältinna Hanne Wilhelmsen. Terrordåd och försvinnanden, kanske en liten dos samhällskritik om jag gissar rätt?
🔫 Before the Fall av Noah Hawley. Ett privatplan fullastat med rika och inflytelserika människor störtar i havet, och bara en konstnär och en fyraåring överlever. Vad hände med planet, och hur tacklas olyckan av media? Det här låter som en bok som har potential att falla mig i smaken!

Plus då nya Coben, Griffiths och Hand som jag ännu inte hunnit läsa, heh. Och i augusti hissar jag flaggan i topp, för då släpps Tana Frenchs The Trespasser!

Har ni redan läst (eller köpt?) någon av de här böckerna? Vad ser ni fram emot för spännande läsning i sommar?