Elfte augusti, baby!

Ni som följer Bokbabbel på Facebook eller Instagram har redan sett mig ooh:a och aah:a tres1över den fantastiska nyheten som slog ner som en glad bomb mitt i Kinderäggskoman: Tana French släpper en ny thriller i augusti!! Tana French har vid sidan av Gillian Flynn seglat upp som min favoritförfattare både inom thrillergenren och överlag, och framför allt hennes två senaste böcker, Broken Harbour och The Secret Place, var alldeles fenomenala och något mycket mer än ”bara” thrillers. Stämningen ur BH, vänskaperna och vuxenblivandet i TSP, de har stannat med mig långt efter att jag läst ut böckerna.

Och nu kommer alltså The Trespasser, än vet vi inte mycket om den och även omslaget är tillfälligt. På klassiskt French-manér är bifiguren från en tidigare bok nu huvudperson, här Antoinette Conway, känd från The Secret Place. Tydligen ska dock även Stephen Moran vara med en tredje gång, men det är jag okej med, jag gillade honom.
Och jo, just i augusti kommer jag troligtvis att hänga mer med mitt nyfödda barn och mindre med en tegelstensthriller. Men det hindrar mig inte från att peppa i alla fall, samt återigen konstatera att 2016 är ett mycket gott år för thrillers!

Plåster på såren

   

Jag säger inte att det här på n-å-g-o-t sätt motsvarar eller kompenserar helgens p.g.a. skrällförkylning sorgligt nog avbokade Göteborgsresa och alla bra-iga människor jag skulle ha träffat. Men paketet anlände vid precis rätt tidpunkt i alla fall, annat kan man inte säga.

Också lite lustigt – men inte alls förvånande – att en av människorna jag skulle ha träffat tröstade sig på exakt samma sätt.


Ingen bokbloggare kom till skada under tiden saxen förvarades i sängen.

Dålig dag men med bra nyhet

Ikväll eller imorgon var det tänkt att ni skulle ha fått ta del av ett euforiskt inlägg om Bea Uusmas besök i Helsingfors. Jag hade sett fram emot att lyssna på henne i flera månader, men (a)tji fick jag när världens slemhosta och snuva satte stopp för de planerna. Gissa om jag var, ÄR, besviken! Vi är ändå rätt svältfödda på fabulösa författarbesök på den här sidan av pölen. Evenemanget livestreamades dock av svenska Yle, och det kommer även att kunna ses på Arenan från och med måndag, som en liten kompenserande födelsedagspresent åt mig.bolton

En liten ljusglimt i det näsduksstinna mörkret dock: via Dark Places FB-sida nåddes jag av nyheten att allas vår S.J. Bolton släpper en ny bok redan i juni. Daisy in Chains heter den (snygg titel!) och handlar om kvinnor som faller för fångar. Hello megapepp! Först Bolton och sedan Unger: jag vet hur jag kommer att tillbringa mina dagar i juni!

Thrillers, baby!

Det verkar som om det enda jag riktigt mäktar med för tillfället är thrillers – vad bra då att våren är fullpackad med underbara boksläpp inom den genren! Min thrillertvilling i väst hann skriva ett lite liknande inlägg som detta redan för några veckor sedan, men jag tänkte ändå lista några av de titlar som jag för tillfället vet att är på väg och ivrigt väntar på.

🔫 The Woman in Blue, Elly Griffiths. Goda nyheter, den här åttonde boken om arkeologen Ruth där hon härjar omkring på brittiska saltängar släpptes faktiskt redan i februari. Såg på Goodreads att Boktok73 har hunnit läsa, men har ännu inte sett recensioner av den här i #boblmaf, eller? Ruth är en gammal favorit hos oss alla, och ett måsteköp, men samtidigt börjar man nog bli lite matt på allt drama i kulisserna. Vi vet ju ändå alla hur vi vill att det ska gå…
🔫 Fool Me Once, Harlan Coben. När marssolen skiner över ens vintersmutsiga fönster, då är det skönt att Coben plikttroget släpper sin årliga thriller så att man kan blicka ner på den i stället. Coben och hans like, Linwood Barclay (se nedan), brukar vara jämnstarka, men efter några års Coben-seger var det nog kanske Barclays thriller som var bättre år 2015. Vi får se hur det blir i år! Coben överraskar i alla fall stort med att ha en kvinna som huvudperson (…), och en man som blev brutalt mördad för två veckor sedan dyker plötsligt upp på webcamen…
🔫 Far From True, Linwood Barclay. Jorden kretsar kring solen, det finns vinter- och sommarsolstånd, Coben släpper bok i mars och Barclay i september. Gamla goda universella sanningar ställs plötsligt på sin spets då det är boksläpp nästan samtidigt som Coben i år – faktum är att deras Kindle-släpp ursprungligen var lagda till samma dag men att Barclays nu flyttas bakåt två veckor! Hur ska detta gå – och vilken ska jag läsa först? I Far From True återvänder Barclay till Promise Falls, och kanske får jag äntligen svar på en del frågor som förblev obesvarade i Broken Promise i höstas…
Och! Upptäcker jag nu: en ny novell på 82 sidor, i samma Promise Falls-miljö. Finns bara som e-bok dock, Final Assignment heter den.
🔫 Hard Light, Elizabeth Hand. Knappt har man hunnit återhämta sig efter en fantastisk bok-mars, så blir det april och vi får följa med Elizabeth Hands anti-hjältinna och fotograf Cass Neary till London. Hoppas på Generation Loss-kvalitet!
🔫 Ink and Bone, Lisa Unger. Och så där lagom pre Bokbabbelbebis och amningsdimma hinner Lisa Unger ännu släppa sin andra bok för i år (!), med miljö och karaktärer bekanta från tidigare. Jag har tyckt mycket om de flesta av hennes böcker, tror inte jag kommer att bli besviken den här gången heller!

Vidriga karaktärer jag älskade att läsa om

The Darkest Secret av Alex Marwood XXXX-
darkestJag skrev lite om den här boken på Litterarum redan, hur jag inte kan förstå hur Marwood lyckas med att få mig att sakna bokens karaktärer efter att jag har slagit igen boken. De är nämligen vidriga, åtminstone 90 % av dem. Hon lyckas också förnya sig, Marwood, den enda likheten mellan hennes tre thrillers (Onda flickor/Wicked Girls och råvdriga The Killer Next Door är hennes tidigare, alla fristående och mycket läsvärda!) är kanske det något lugnare tempot jämfört med en hel del andra författare jag plöjer (Coben, Barclay, Parsons m.fl.). Annars skiljer de sig åt, även om de alla tre genomsyras av Marwoods skickliga berättarröst och sinne för psykologiskt djuplodade karaktärer.

I The Darkest Secret tangerar Alex Marwood ett av mina favoritämnen, tvillingar! Fast särskilt länge får jag inte njuta av det temat eftersom den ena av de identiska flickorna, Coco, försvinner spårlöst från sin pappas 50-årsfirande nere i ett beach house i Bournemouth. De inflytelserika gästerna, vänner sedan länge, drar i alla trådar de har tillgänliga, men Coco återfinns aldrig. Vittnesmål och scener från tiden kring försvinnandet blandas med nutid, då Cocos halvsyster är på väg till sin pappas begravning och för första gången på länge ska möta hela det gamla gänget igen (very Louise Boije af Gennäs gone south!).
Just i den här boken känns karaktärerna kanske inte som allra djupast, samtidigt som jag älskar hur de olika perspektiven för fram olika sidor av dem. Hur uppenbart och hjärtskärande det är att vissa av dem aldrig når varandra, bara repar varandra när de passerar.

Farligt på Falklandsöarna

Little Black Lies av S.J. Bolton (eller – det står faktiskt Sharon Bolton på min bok!)
IMG_0422Falklandsöarna i mitten på 90-talet. En liten pojke försvinner, och Catrin och Callum (måste författare ge sina karaktärer så lika namn?!) dras med i sökandet, likt alla andra på ön. Det är ett litet samhälle after all, och det här är den tredje pojken som försvinner på lika många år. Catrin söker dock bara som pliktskyldigast efter pojken, hon bryr sig inte om honom, inte om någonting numera. Förutom hämnd.

It’s still a dangerous power, though, control over another human life. There came a day when I had an impact on other lives and, years later, the consequenses of that one mistake are eating me away like a cancer.

Det är rätt länge som boken känns mer som en roman än som de otroligt spännande thrillers vi Bolton-läsare är vana vid. Det är dock inte nödvändigtvis en dålig sak, bara förvånande. Visst är pojkarna försvunna, och visst förstår vi att det är något mindre vackert som puttrar under ytan, men exakt vilka sorger och oförrätter som riktigt döljer sig därunder tar det ett tag att få reda på. Falklandsöarna som miljö fungerar också utmärkt för den här sortens berättelse: ett litet samhälle avskärmat från resten av världen av en karg natur och ett vildsint hav. Det lilla samhället tar hand om sina egna och letar mangrant efter pojken samtidigt som misstanken gryr – det kanske var en av våra egna som tog honom…

Det svänger och kränger om intrigen som vore man i en liten båt ute på det stormande havet utanför Falklandsöarna. Men i stället för att bli sjösjuk sätter man sig bättre till rätta i fåtöljen och njuter av den stundvis hisnande färden!

TID med Alex & Sigge

TID – Livet är inte kronologiskt av Alex Schulman & Sigge Eklund XXXXX
tidKanske årets mest efterlängtade bok för mig faktiskt, även om det slutligen inte gick hemskt många månader mellan att man hörde talas om boken tills jag slutligen fick hålla den i min hand. Jag är en hängiven lyssnare av podcasten, och sörjer stort att (D)jörn Donner inte gick med på att intervjua dem på Bokkalaset i Ekenäs om några veckor, annars hade jag kastat mig på första bästa tåg för att närvara, speciellt som jag inte heller fick ta del av dem i jättemontern på Göteborgs bokmässa. Fellow-fan Mrs Book Pond rapporterade dock utmärkt så väl i realtid som på bloggen.

Men boken då? Med det fyndiga, om än inte mest estetiskt tilltalande omslaget? Den är väldigt väldigt bra!

Åren går och jag håller långsamt på att förvandlas till min pappa. Jag trodde alltid att vi var så olika varandra, men jag tänkte inte på att det bara var åldern som skilde våra kroppar åt.

Jag är förstås lite partisk, fangirl som jag är. Å andra sidan var mina förväntningar också motsvarande höga, och trevligt nog fick jag se dem rentav överträffade! Boken är indelad i stora delar (Då, Nu, Sen, m.fl.) och även mindre kapitel där radarparet har en text vardera, och varje gång byter de ordning så att den andras text kommer först. Uttrycket ”livet är inte kronologiskt” återanvänds några gånger för mycket, men å andra sidan tycker jag om hur de anknyter och hänvisar till varandras texter relativt naturligt. De har verkligen skrivit en bok tillsammans, även om texterna är personliga.

När vi precis lärt känna någon ser vi personligheten i den andra som den stora gåta den är. Vi ser att uttrycken – de unika sätten att formulera sig, de motsägelsefulla åsikterna, kroppsspråket – egentligen är ekon av någonting annat. För så är det. Det vi kan ta på hos en person, det är egentligen bara svallvågor som slår mot vår strand.

Även om tid är den övergripande titeln, är det här inte en bok om klockor och kalendrar. Den är ett utforskande av det egna jaget och människorna omkring oss, om släktled och ovanor som återkommer i familjer. Om att åldras, om att förlora sina föräldrar. Om att lära sitt barn cykla och samtidigt minnas känslan av att kunna cykla i väg på egen hand för första gången. De flesta ämnena och anekdoterna är förvisso bekanta från podcasten, men till skillnad från Hannah & Amandas bok som snarare kändes komprimerad (på ett bra sätt), har Alex & Sigge i TID fått breda ut sig och ägna flera sidor åt associationer och funderingar. Det är en bok man kan läsa i småportioner, en betraktelse per kväll kanske? Men för mig var det en bok att ånga igenom av pur iver. TID är en bok som lämnar en både nöjd och tom när den är utläst.
Rec.ex från Bookmark förlag.

Bokmässenyheter

– Priset Av kärlek till boken erhölls i år av Lastekirjainstituutti (Barnboksinstitutet).

Helsinki Lit kommer att ordnas för andra gången 13-14.5, den här gången vill jag också gå!

– Jag köpte inte en enda bok förrän jag svängde förbi jobbet och till min stora lycka hittadeIMG_1517 splitternya The Grownup av allas vår Gillian Flynn. Nej, det är tyvärr inte en ny thriller, men däremot en 70-sidig novell (kortroman?) som andas en kombination av Amanda Hellberg och We Need to Talk About Kevin. Filosofisk fråga: får jag räkna den som en läst bok? Skulle inte göra det med en Novellix- eller MIX-novell, men den här är ju ändå längre och har publicerats i vanligt bokformat..?

Dagens boktrave

Någon annan än jag som tycker att det förutom status/hashtag ”läser just nu” även borde finnas alternativet ”vill väldigt gärna läsa snart och inbillar mig även att det kommer att bli så”?

IMG_0319För visst ser den här högen naggande god ut..? Sommarvärme ute (äntligen!), men ändå en del av höstens nya böcker i brevlådan/på biblioteket/på de flesta av hemmets lediga ytor – vilken alldeles magnifik kombination!

Den tickande Huntington-bomben

Inside the O’Briens av Lisa Genova XXXX
En bullrig irländsk familj i Charlestown i Bostons utkanter. Fyra barn i tät följd, nu sina twentysomethings, och pappan, polisen Joe, trivs med sina kolleger, sina basebollmatcher och sin fru Rosies vedervärdigt sönderkokta söndagsmiddagar som samlar hela familjen runt middagsbordet igen. Allt är helt som vanligt, helt som det ska.
Tills små små tecken börjar smyga sig på, så små att inte ens de närmaste förstår hur de ska tolka dem till en början. Plötsliga raseriutbrott, underliga spastiska ryckningar, vattenkannan som glider ur händerna och går i tusen bitar. Joe, som motvilligt går till läkaren för att blidka Rosie så att hon inte ska behöva oroa sig, och i stället får världens bomb släppt i famnen. En galopperande dödlig sjukdom, som blir allt mer aggressiv och som inte går att bromsa, lindra eller bota.

Och – det var inte allt, som om detta vore något slags livets grymma tv-shop. Nej, det finns en 50 % chans att något eller några av Joes barn ärvt samma sjukdom. Förutom Joe, får även yngsta dottern Katie komma till tals; hon står på tröskeln till vuxenlivet och har hittills mest ägnat sig åt att avundas sin ”perfekta” storasyster, nu får hon tampas med både sin pappas allt mer tragiska sjukdom samt beslutet ifall hon ska testa sig och ta reda på om hon bär på den defekta genen eller inte.

Det är, som ni hör, ingen munter bok, men det är inte heller munterhet som har gjort Lisa ”Sjukdomsskildringar” Genova berömd. Vid sidan av den tunga sjukdomsskuggan är romanen också en fin familjeberättelse, och de olika personligheterna, trosuppfattningarna och livsdrömmarna ger en tacksam fond för ”filosoferande” kring livets mening där sjukdomen drar fram. Någon ny Still Alice är Inside the O’Briens inte, men av de fyra Genova-romaner jag nu har läst skulle jag nog placera denna senaste som en god silvermedaljör.

Sista boken om Annika Bengtzon

Järnblod av Liza Marklund XXX½
Ett jullov i början av 2000-talet har jag precis börjat gymnasiet och efter en lång provvecka i december åkt iväg till andra sidan jordklotet med min familj. Hettan är obarmhärtig där vi ligger och flämtar vid Kinesiska havets strand, jag är femton år och har en turkosblommig bikini och pojken med mörkt hår som går i samma skola som jag skämtar där vi spelar biljard och plaskar omkring i poolen när det blir för varmt att vara uppe på land. Pappa har tagit med sig Sprängaren, och en svensk turist från en tidigare resa har lämnat en solblekt mjuk Studio Sex-pocket i hotellets bokhylla i mörkt trä. Pappa läser, mamma läser, och när jag inte är för upptagen med att titta under lugg på pojken i de röda badshortsen läser jag också.

Många år har gått sedan dess, pojken i de röda badbyxorna blev först min pojkvän och sedan mitt ex. Och samtidigt har Liza Marklund skrivit fler böcker om den truliga reportern Annika Bengtzon, för att försommaren 2015 slutligen avsluta serien med Järnblod.
Det är en cirkel som sluts, både på Annikas professionella plan där Kvällspressen plötsligt är i större blåsväder än någonsin, och på det privata där systern Birgitta försvinner och Annika halvhjärtat försöker leta efter henne i barndomens trakter. Som läsare trivs jag i det halvputtriga, och det går ganska länge innan jag inser att det knappt har hänt så mycket alls på deckarplanet, att Järnblod länge känns som en så kallad ”vanlig” roman och inte en deckare. Det blir förvisso ändring på det längre fram, men det dröjer onödigt länge och är en av orsakerna till att boken verkligen känns som den sista boken, som rätt mycket text bara som lystmäte åt de trogna fansen. Jag noterar dock det som blivit allt mer vanligt i åtminstone svenska deckare nuförtiden och som jag har nämnt flera gånger förut: globaliteten. Borta är de nordiska deckarna som utspelar sig i en liten sömnig småstad eller ens Stockholm eller Göteborg, nej nu är det snarare regel än undantag att någon av karaktärerna tar sig en svängom nere på kontinenten åtminstone. Jag säger inte att det är dåligt, snarare är det väl bra att deckarna speglar vårt samhälle, så som de gjort sedan Sjöwall & Wahlöös tider. Men det är annorlunda. Lite så där som jag själv är det, sedan jag först läste Liza Marklund i en vit solstol vid Kinesiska havets strand.
Rec.ex. av Piratförlaget.

Winter is coming*

… och en ny CAROL GOODMAN-ROMAN I AKADEMISK MILJÖ med den! riverroadRiver Road släpps i januari och handlar om en professor i kreativt skrivande (!!) i upstate New York (mm!) som blir misstänkt för att ha kört ihjäl en av sina studenter. Jag ser fram emot att kunna pricka av många av de goodmanska ingredienserna – de må vara ”något” schablonmässiga men ack så fungerande under Goodmans penna! – under en filt i soffan nästa vinter sedan! Är det konstigt att säga att jag redan längtar..?

Tack MsInkling för det fantastiska tipset!

*) Gud, senaste GoT-avsnittet, ryser fortfarande..!

Serienytt!

iggy4Nej men så jag har varit dåligt uppdaterad på den här fronten: det kommer nytt av två av mina seriefavoriter och jag hade ingen aning om det! Cecilia på Eller kanske inte-bloggen rapporterar att Hanna Gustavsson precis släppt boken Iggy 4-ever, verkar vara en lös uppföljare till fantastiska Nattbarn med tanke på titeln i alla fall, härligt! Blev för övrigt himla nyfiken på Calling Dr Laura som också nämns i Cecilias inlägg, någon som läst?

Och så får vi äntligen läsa mer om Lina zelda4Neidestams karaktär Zelda i Zelda 4 – Uppbrott och utbrott. Jag älskar både den halvsura Zelda och Neidestams underbara tecknestil, så den här boken bevakar jag otåligt i nätbokhandeln och kommer att slå till snabbt som attan då den släpps! Tyckte dessutom att det tredje albumet var det bästa hittills, så förväntningarna är minst sagt höga!

All my friends are superheroes

amm… eller åtminstone Författare, och det är ju egentligen nästan samma sak, faktiskt. Undrar om jag inte snart borde viga ett hyllplan av min bokhylla för böcker mina vänner skrivit?

I dag är det Martina och hennes prosalyriska debut A vi firar, hurra! Recensenterna är hittills lyriska (höhö), och jag kunde inte vara gladare för hennes skull. Mer skumvin och diktsviter åt folket!

Årets Coben mer stillsamt obehaglig

The Stranger av Harlan Coben XXX½
strangerSom brukligt är i Harlan Cobens thrillers, hittar vi även i The Stranger en sedvanlig stand up guy, familjefadern Adam, i huvudrollen. Hans 100 % vanliga medelklasstillvaro rubbas en kväll då en fullkomligt främmande man stiger fram till honom under ett basebollevenemang och säger Hon fejkade sin graviditet, vet du. Hon, frun Corinne, modern till sonen vars basebollevenemang Adam för tillfället alltså övervakar. Och det värsta är att Adam direkt vet vad det är frågan om, och kanske rentav… tror på främlingen. När han konfronterar Corinne med påståendet är hon undvikande – och nästa dag är hon försvunnen.

Förutom den skumma Camus-doftande främlingen i början så händer det egentligen inte så himla mycket spännande/skrämmande under en lång tid, något som är rätt ovanligt i Coben-land, där omtumlade familjefäder oftast hamnar mitt i skottlossningar eller biljakter vad det lider (nu låter det som alldeles förskräckligt dåliga böcker inser jag, det är inte alls min mening, jag gillar ju dem! Menar bara att de rätt långt brukar följa en slags formel). Stämningen i The Stranger blir i stället ett mer krypande obehag, där förvirrningen, ovissheten och den uppblossande misstänksamheten börjar sippra in i medvetandet hos både Adam och läsaren, och där den även slår en kil i Adam och Corinnes långa äktenskap. Där tycker jag verkligen Coben lyckas, att med främlingen och en rejäl dos internet – både på tema ”Googla och du ska finna”, och på tema ”Storebror ser dig” – skapa en olustig känsla där man inte längre vet vad man ska tro och vem man ska lita på. För är det inte långt mer skrämmande att de allra närmaste visar sig vara något annat än man trott, än att hotet kommer utifrån?

Saker Coben gör mindre bra är däremot själva karaktären Corinne – jag får då alls ingen känsla för henne – i hennes försvar må naturligtvis sägas att hon ju faktiskt är försvunnen största delen av boken, men hon verkar inte alls sympatisk. Lite så att jag inte förstår varför Adam ens vill hitta henne, hehe. Kanske är boken också lite segstartad, på så vis att Adam vä-häldigt länge bara går omkring och muttrar därhemma, och liksom inte alls tar tag i det här med att hans fru har försvunnit? Ett inte helt relaterbart beteende där, kan jag känna.

Efterlängtade boksläpp!

I dag släpps nyaste Harlan Coben-thrillern The Stranger och i övermorgon senaste boken i serien om arkeologen Ruth Galloway, Elly Griffiths Ghost Fields.

dropeverything

Tryggt ändå, med dessa författare man kan ställa klockan planera sin kalender enligt. Coben i mars kring in födelsedag (coincidence? I think not!) och så den likasinnade Linwood Barclay senast i september. Like clockwork.

Missbruk och misslyckanden

Crazy Love You av Lisa Unger XXX-
crazy2Att den här boken skulle släppas kom ju som en glad nyhet för mig strax innan resan, och en morgon kunde jag sedan glatt ladda ner den till Kindlur innan jag gick ner till poolen (åh att det får vara ens vardag i en vecka eller så, att frukost och solkräm och solstol liksom ger ramarna för dagen!). Förutsättningarna lät ju lovande de också, med en graphic novel-tecknare som flyttat till New York, men som inte riktigt kan lämna sin bakgrund i The Hollows, Unger fiktiva upstate New York-småstad där mörker och ångest bubblar under takplattorna. Ian, huvudpersonen, har flytt både inre och yttre demoner, och har förutom den fysiska platsen New York även tagit sin tillflykt i konsten och skrivandet.

Dragons and Hobbits, elves, flying reindeer, Oz, Narnia, the Shire, castles and princesses, warlocks – all the cool stuff was pretend, made up. You couldn’t go to any of those places, couldn’t be touched by any of those things except in the pages of a book, or in your own imagination. You couldn’t be anyplace but the dull, ugly, boring real world. I guess that was my coming-of-age –  as a kid and as a writer and artist. I didn’t like the world the way it was, with all its disappointing truths. I liked it better inside a book, or in a world I’d created myself.

Som sagt: vilka förutsättningar! Men tyvärr läser jag på där vid poolen, kisar mot solen och mot sidorna utan att texten över huvudtaget bränner till. Vilket är konstigt, eftersom vissa partier är mitt i prick på ett typiskt Ungerskt sätt. Ian, som fortfarande brottas med allehanda missbruk känns dock som ett otrevligt rötägg, medan Megan, ljuset i hans liv är platt som karaktär i sin oändliga godhet. Priss, Ians destruktiva barndomsvän och tillika fiktiva serie-hjältinna, hyser han varma och nästan nostalgiska känslor för, men jisses vilka bad news hon alltid innebär.

But isn’t that true of all addictions? It’s just a way to fill the dark places some of us have inside.

Så tyvärr. Platta karaktärer, en balansgång mellan genregränser som inte riktigt fungerar samt tendenser till upprepning gör att jag för första gången slår igen en thriller av Lisa Unger med en känsla av besvikelse. Så ska det inte få va’!

Halvtråkig trea

The Retribution of Mara Dyer av Michelle Hodkin XXX+
maradyer3Jag älskar fortfarande humorn, den och referenserna till framför allt fantasy och populärkultur:

I stared at it [en övervakningskamera] for a moment, then raised my hand and gave it the finger.
”I thought you were going to give it the district Twelve salute,” Jamie said.

Men väldigt länge kretsar boken kring en utdragen ”roadtrip”, sedan är det svar som måste sökas samtidigt som läsaren börjar förstå allt mer tack vare de insprängda historiska inslagen (not a fan). Och så slutar det med en Twilight-aktig ”Vi är farliga för varandra”-del, som känns rätt gäsp den också. Den är inte direkt dålig, denna tredje och avslutande del i Mara Dyer-trilogin, men den är väldigt långt från den första boken som kändes vass och spännande och lite annorlunda. Nu är jag färdig och kan gå vidare.

Efterlängtad trilogiavslutning

Liv till varje pris av Kristina Sandberg XXX½
IMG_7980Åren har gått, Majs barn börjar bli stora, tonåringar rentav, börjar sällskapa, flyttar hemifrån så småningom – fast med lite motgångar och snopna miner emellanåt. Primärt tänker jag att det ska göra Maj nöjd, just småbarnsåren var väl inte riktigt hennes kopp te? Men Maj är inte lycklig. Vad ska hon ta sig till i alla dessa stora rum när ingen drar ner, stökar till? Hon lagar mycket mat fortfarande, tycker mig se lite njutning i det, stoltheten över bakverken, motståndet mot margarin, det är smör det ska vara, det ger djup i bakverken!
Överlag smyger sig nutiden på, diskmaskiner, frysar. Samtidigt, ett samhälle i förändring, vissa tjänster behövs helt enkelt inte mer. Det blir svårt först för Tomas, sedan för Maj. Inte heller mellan dem är det friktionsfritt, ibland verkar de finna ett lugn men sedan börjar något skava igen:

Åh. Som om prat var det enda botemedlet. Som ord inte också… kan karva mot märgen och göra gropar, fula ärr.

Kanske hade jag hoppats på mer sinnesro för Maj, att hon skulle vara mer nöjd med sig själv, sina barn, sitt liv. Möjligen blir hon det, slutligen, förlikar sig med situationen åtminstone, men även om det här är den sista delen i trilogin ser det ut att vänta både himmel och helvete bakom hörnet för Maj och hennes närmaste. Viktigt är ändå att Liv till varje pris är de andra två böckerna trogna, att den trogna läsaren får sitt lystmäte och sin avslutning. Majs värld är vitt skild från min egen, men det är en värld jag gärna sjunker in i. Fast hade Maj själv vetat om det hade hon nog misstyckt å det grövsta:

Anita bara läser romaner och går på bio. Man kan inte leva sitt liv i berättelserna! Man måste också stå ut med det jordiska.

Rec.ex. från Norstedts.

Frenchs fempoängare

The Secret Place av Tana French XXXXX
secÅh, känslan alltså, av att läsa en hett efterlängtad bok och till sin glädje och lättnad upptäcka att den inte bara motsvarar utom dessutom överträffar ens förväntningar! Tomheten och samtidigt den lyckliga känslan som följer efter att ha slagit igen pärmarna om något så fantastiskt. Jag talar naturligtvis om The Secret Place, Tana Frenchs femte fristående thriller om Dublin Murder Squad. Och HÄPP du thillerfobiker som vände bort blicken när ordet ”polis” dök upp – den här berättelsen må ha ett mord som grundramar, men åh vad mycket mer än det den är. Till att börja kan den ju konstateras utspela sig på en internatskola – mm, nu blev ni kanske lite intresserade va? Akaporrens dragningskraft går inte att förneka..!
Berättelsen utspelar sig parallellt i nutid och kring det som hände ungefär ett år tidigare, då Chris Harper från den intilliggande pojkskolan hittades död på flickskolan St Kilda’s. På St Kilda’s finns en anslagstavla, en ”secret place” där flickorna får hänga upp bekännelser och tankar om förälskelser för att lätta sitt hjärta, och där hittar Holly Mackey (dotter till polisen Frank Mackey känd från Faithful Place) en morgon en bild på Chris med texten I know who killed him. Inskjuten replik: senast när man läser beskrivningen av den där anslagstavlan och vad flickorna satt upp där är man fast! Det där kortet där någon skurit ut silhuetten av någon som sitter bakom ett insnöat fönster och skriker att ingen ser henne som hon egentligen är – mitt hjärta brister.

Holly för lappen till polisen Stephen Moran som hon känner från ett fall som vittne, och tillsammans med fallets ansvariga polis, Antoinette Conway, åker Moran ut till internatskolan. Försiktiga frågor blir allt intensivare i den ”låsta rummet”-miljö skolan utgör, och bara samspelet mellan Moran där han försöker imponera på Conway utan att verka som en uppmärksamhetstörstande hundvalp är fantastisk läsning. Även hans blick och snabba analyser av de åtta flickor, två konkurrerande ”gäng”, som hade haft möjlighet att lägga upp lappen på anslagstavlan är fantastiska; den bitchiga ledarfiguren, den dumma, den känsliga, den som skulle göra vad som helst för sina vänner…

Och sedan då det andra tidsspåret, det äldre. Det som räknar ner hur många månader och veckor Chris Harper fortfarande har kvar att leva, och som samtidigt handlar om så mycket annat, rentav.. viktigare saker? Om vänskap och flickskap, om kroppslighet, om makt och kärlek, om svek. Det är så träffsäkert beskrivet, så vackert satt på pränt, så bitterljuvt att läsa:

She wants to leap up and do a handstand, or get someone to race her fast and far enough to wreck them both: anything that will turn her body back into something that’s about what it can do, not all about how it looks.

Helena drar paralleller till Megan Abbots The Fever, jag håller med men tycker även att de teman Anna-Karin Palm tangerar med sin senaste novellsamling Jaktlycka är starkt närvarande också i Tana Frenchs text.

This mix of roaring rage and a shame that stains every cell, this crawling understanding that now their bodies belong to other people’s eyes and hands, not to them: this is something new.

Jag är helt andlös faktiskt. Hoppas å ena sidan att så många som möjligt ska hitta denna pärla till bok, klappar å andra sidan på mitt eget hundörade exemplar och tänker att någon kanske kommer att tycka att den är lite lång(sam). Kanske inte kommer att ha min fantastiska läsupplevelse. Stackars dem!