Arrivé: ”Aftonland”!

Trots att jag beställde (och läste) Svensk Bokhandels höstkatalog i år känner jag mig förvånansvärt oinsatt i höstutgivningen. Men den här lilla pärlan gick mig tack och lov inte förbi, och så här den sista augustidagen, som flämtar av en borttynande sommar, så hugger jag in på den. Hurra! Kul dessutom att romanen, åtminstone inledningsvis, utspelar sig i precis samma tider. Och visst är titeln underbar, tycker den doftar mörkögd augustinatt

Vad läser ni just nu?

Boltonsk bladvändare

Daisy in Chains av Sharon Bolton XXXX-
IMG_3799En ny Bolton-bok är alltid en högtid! Därför blev jag lite orolig när jag efter 50 sidor inte kände mig 100 % förälskad och inne i boken, snarare kändes startsträckan lite lång och småseg. Men det tog sig som tur, jag borde ha kunnat lita på Bolton!
Den här boken är, liksom hennes föregående bok Little Black Lies, en fristående thriller utan minsta koppling till varken Lacey Flint, mannen med de turkosblåa ögonen eller veterinären (?) som förekommer i de tidigare böckerna. I stället kretsar den kring den dömde och fängslade seriemördaren Hamish Wolfe samt advokaten och true crime-författaren Maggie Rose som överväger att ta sig an hans fall.

While she’s been talking, they’ve risen, one by one. They want to hurt her. They won’t, though, not here. The veneer of civilisation clings to them like burnt jam to the side of a saucepan.

Många av bokens kapitel består endast av tidningsurklipp eller mail- och brevväxling mellan Hamish och hans advokat eller en del av de kvinnor som förälskat (!) skriver till honom. Det här är inte ett grepp jag i allmänhet gillar i böcker, det måste vara motiverat för att få vara med och ska inte gå till överdrift, och vi kan väl säga att Bolton balanserar på en lite svajig lina där. Bättre är i stället att man får följa en del av karaktärerna: Maggie, Hamish och polisen Pete, de bidrar till en först mer förvirrande men småningom bredare bild av vad det riktigt är som händer. För utan att spoila desto mera kan man väl lugnt påstå att Bolton som vanligt är ute efter att rejält omkullkasta sin läsare, dock att jag den här gången faktiskt kan vifta med den irriterande Jag listade faktiskt ut…-flaggan!

Inte det bästa Bolton har presterat, men den välskrivna bladvändarspänning man förväntar sig av henne får man även här. Trots seriemördare, vindlande grottor och lögner känns det tryggt.

Det finns #roligpost

tres… och så finns det fantastisk post! Jag hade förvisso mailat och bett om ett förhandsexemplar på denna, men några av mailen studsade tillbaka och jag glömde nästan bort hela saken. Döm då om in förvåning när Mr Bokbabbel hämtade in posten och jag såg ett vadderat kuvert och undrade vad det kan vara för något, så här mitt i sommaren. När jag sedan såg Hodder & Stoughton tryckt på kuvertet kan jag ha skrikit rakt ut…

Förhandsexemplar är det visst extra hysch hysch om, så mina läppar är förseglade fram till 22.9 då den här skatten släpps i butik. Men ni kan gissa vad jag kommer att göra de närmaste dagarna..! Oiiiih!

Hej ”Helenas 100 hemskaste”!

I Stockholm pågår i detta nu releasefest för boken, men vad är väl en bal på slottet när man kan sitta i ett regnigt Esbo och dricka något alkoholfritt..? 😛

Skämt åsido, det går ingen nöd på mig. Pionbuskarna vi planterade i vår lilla trädgård för några år sedan blommar för första gången, och för att hålla Helenas – för övrigt assnygga! – bok sällskap den långa vägen från Morgongåva följde också Den åttonde dödssynden med i paketet. Samt att jag spasm-klickar hem alldeles för många e-böcker med den något tveksamma (?) ”behöver inför amningsmaratonen”-motiveringen…

Ett dilemma dock: Helena skriver ju som bekant väldigt bra, men är det kosher att göra understrykningar eller hundöron i boken? Jag är inte riktigt säker på vad jag tycker om saken faktiskt, det faktum att husgudinnan Jenny Diski fick mig att börja med hundöron talar ju för saken men det känns ändå lite hädiskt att börja hovra med ens en blyertspenna över de krispiga sidorna…

Deckarvecka: Spännande boksläpp

Så upptagen med boksläpp nu att jag inte hinner läsa, haha, skrev dekkariviikkoHelena D till mig på Facebook-chatten häromdagen, och jag instämde helhjärtat. Tryckpressarna arbetar för högtryck och förlagen spottar ut sig den ena efterlängtade deckaren/thrillern efter den andra. Ska vi ta oss en liten titt?

🔫 Daisy in Chains av S.J. Bolton släpptes den andra juni och landade i min brevlåda den här veckan. Lacey-fri standalone som handlar om en fängslad mördare och hans fanclub utanför fängelset.
🔫 Tre minuter är den fristående fortsättingen på Roslund & Hellströms hyllade thriller Tre sekunder. Jag är ungefär halvvägs, och än har den inte riktigt samma drive som deras senaste böcker, men de brukar kunna mejsla guld ur sitt material så jag ska definitivt inte ge upp.
🔫 Ink and Bone av Lisa Unger. Årets andra Unger, liksom årets andra bok med titeln Ink and Bone, haha! Vi får återvända till småstaden The Hollows i upstate New York och hänga med både gamla och nya karaktärer där. En flicka saknas i alla fall, och Eloise Montgomery försöker hjälpa detektiven Jones Cooper.
🔫 With Malice av Eileen Cook var ett spontanköp då jag blev nyfiken på idén om 18-åringen som vaknar upp i en sjukhussäng i USA och totalt har glömt bort resan i Italien och att hon varit chauffören i en olycka där hennes bästa vän dog. Låter som den perfekta halvfluffiga sommarläsningen, inte minst för att den jämförs med We Were Liars..!
🔫 Redemption Road. Aj aj aj så det rycker i klickfingret när jag hovrar över den här boken! Jag har bara läst en eller två böcker av John Hart än så länge, men de(n) var i alla fall guld. Poliser som avtjänar brott i tjänsten, en tonåring som vill hämnas mordet på sin mamma, en övergiven kyrka mitt inne i skogenn. Beskrivs som gritty och darker than dark på Goodreads, mmm… Det största mysteriet är nog hur jag än så länge kunnat hålla mig från att köpa den!
🔫 Offline. Anne Holt är tillbaka, liksom hennes välbekanta hjältinna Hanne Wilhelmsen. Terrordåd och försvinnanden, kanske en liten dos samhällskritik om jag gissar rätt?
🔫 Before the Fall av Noah Hawley. Ett privatplan fullastat med rika och inflytelserika människor störtar i havet, och bara en konstnär och en fyraåring överlever. Vad hände med planet, och hur tacklas olyckan av media? Det här låter som en bok som har potential att falla mig i smaken!

Plus då nya Coben, Griffiths och Hand som jag ännu inte hunnit läsa, heh. Och i augusti hissar jag flaggan i topp, för då släpps Tana Frenchs The Trespasser!

Har ni redan läst (eller köpt?) någon av de här böckerna? Vad ser ni fram emot för spännande läsning i sommar?

13 minutes – en ivrig diskussion mellan Fiktiviteter och Bokbabbel

13minVi visste inte vad vi gjorde när vi bestämde oss för att diskutera Sarah Pinboroughs nya bok 13 minutes. Vi visste inte hur hemlighetsfull den skulle visa sig vara och hur stor del av vårt samtal som blev av typen “det här kommer vi aldrig kunna publicera” och “det här ordet avslöjar alldeles för mycket, vi måste stryka och skriva om”. Men vi vill prata om den ändå, för att vi tycker om boken och för att vi älskar Sarah Pinborough och gärna vill missionera hennes förträfflighet en omgång till. Så vi smyger ut i det gungfly som är samtalet kring en mycket hemlighetsfull bok.

Helena: Ska göra allt lite tvärtom och börja med slutet? Vad tyckte du?

Jessica: Slutet hade ju ändå ”antytts” pga rösten i drömmen, men jag var inte helt övertygad av det. Iofs kan det också motiveras av det psykiska mörker som låter sig anas under romanens gång, men tycker fortfarande njaa.

Helena: Ja, jag är också kluven. Det liksom både går och inte går i linje med vad som hänt innan och vilka de är. Men jag är ändå glad att Pinboroughs magiska realism från The Language of Dying äntligen tittar fram igen.

Jag är för övrigt förvånad över att jag gillar det här sättet att berätta delvis genom tidningsartiklar och sms, jag brukar annars vara totalt allergisk mot allt sånt. Vad tycker du?

Jessica: Tidningsartiklarna användes lite för mycket, men annars fungerade det bra. Snyggt också hur man som läsare bara gapar och sväljer, men… Ja, inte heller det här kan vi skriva mer om, haha! Århundradets mest kryptiska recension, detta!

Helena: Håller med om att det blev lite för mycket tidningar till slut. Och att det är väldigt svårt att skriva minsta lilla utan att avslöja för mycket…

En annan sak jag tänkte på var föräldrarna (möjligen ett bevis på att jag uppnått en viss ålder…). Här finns så många misslyckade föräldrar som inte når sina barn… De är ändå ofta rätt sympatiska men ingen når fram. Stackars! Som förälder är det rätt jobbigt att läsa…

Jessica: Föräldrarna är oviktiga på schackbrädet, förvisso är inte föräldrar överst i tonåringars intressesfär, men jag kan ändå känna att de ALLA håller sig väldigt i bakgrunden, inte alls blandar sig i/ser hur barnen mår/vågar ställa frågor. Inte heller finns det en tilltro hos barnen att vända sig till dem.

Helena: Föräldrarna står verkligen väldigt mycket i bakgrunden. Och just därför vänder sig inte barnen till dem tänker jag. Det är väl egentligen bara Hannah som har en nära och kärleksfull relation med sina föräldrar…

Jessica: Aiden och Jamie är också lite diffusa karaktärer, Aiden blir jag frustrerad på!

Utan att avslöja desto mer vem som är skyldig eller ej, känns det bra att det finns med ”utfyllnadskaraktärer” som faktiskt bara står vid sidan av det som händer. Blir framför allt misstänksam mot de flesta vuxna några svängar, just för att de hela tiden är där i periferin och man undrar vad deras roll för handlingen egentligen är.

Helena: Jag håller med, alla behövs, också de som får hålla sig i utkanten. Och jag misstänker också de flesta innan allt avslöjas. När det gäller Aiden så blir jag också väldigt frustrerad, och arg. Jag tycker han är irriterande svag och rätt konstig. Jag skulle inte gilla honom i verkligheten…

Jessica: Tänkte du på att tjejerna (ovanligt nog) alltid rör sig i kretsar av tre tillsammans med Tasha, känns som en lite ovanlig konstellation i annat än Kitty-böckerna. Flickor är väl mer kända för att ha en bästis, att three’s a crowd

Helena: Ja, det är spännande. Och när de försöker vara två och två blir det fel… Killarna (i alla fall Aiden och Jamie) är däremot parvis och det känns också ovanligt, de brukar ofta skrivas i större grupper.

Jessica: Just det, intressant med radarparet Aiden & Jamie!

Helena: Om vi är väldigt försiktiga kanske vi kan prata lite om det där som leder fram till en begravning också eller? Jag är faktiskt lite sur på mig själv eftersom jag inte såg det komma förrän någon sekund innan det hände…

Jessica: Ja alltså vi borde ju ha fattat lite snabbare där faktiskt! Byggs ju ändå upp så där att man borde ana oråd…

Samtidigt som det som händer är tragiskt, tycker jag det snyggt synliggör de andra karaktärernas känslor/personligheter tydligare. Det var ju också då jag akut-Facebookchattade dig och frågade vad som riktigt ska kunna hända till näst, då det faktiskt är över halva boken kvar vid den här dramatiska svängen. Och du skrattade och sa att jag skulle hålla i mig :).

Helena: Ja, det finns ju en hel del svängar kvar därefter också, minst sagt. Jag tycker också att “den där händelsen” är väldigt hemsk förstås och samtidigt viktig för att förstå dynamiken mellan karaktärerna och situationens allvar (som jag nog inte förstått fullt ut innan dess). Det som händer händer ju också en sån där bikaraktär som vi pratat om tidigare, en man tror är utfyllnad eller möjligen misstänker för något. Jag kan sakna den personens röst i berättelsen litegrann samtidigt som det blir väldigt mycket mer effektfullt såhär.

Vi måste nog säga något om alla vändningar och ledtrådar – det här är en bok man blir yr av, och en bok som jag nog skulle vilja läsa igen för att se vilka ledtrådar som egentligen droppas från början. Men det är som vi skrev i början en på gränsen till omöjlig bok att diskutera…

Jessica: Ja, även om den inte alls är svår att komma in i som Melina Marchettas Jellicoe Road var, finns det en likhet med den i att ingenting är vad det ser ut att vara. Och när jag nu en gång nämner likheter till andra böcker så vill jag även föra fram den av #boblmaf så älskade The Fever av Megan Abbott, och kanske även The Secret Place av min husgudinna Tana French, på grund av de där teen noir-vibbarna av kvinnlig vänskap (och fiendskap!). Ett ämne man kan skriva oerhört bra böcker av tydligen!

Jag gillar att Sarah Pinborough kan förnya sig, den här boken liknar inte det du och jag annars läst av henne, de fantastiska The Language of Dying och The Death House (vadå fascination kring döden..!). Det känns som om det mesta hon tar tag i blir till guld!

Helena: Jag håller med om allt! Tänkte också en del på en annan Abbott-bok när jag läste, Om du vågar, också för skolmiljön och stämningens skull. Jag har läst samma Pinborough-böcker som du och håller The Language of Dying allra högst, den är fantastisk helt enkelt. The Death House är också fin men har sina brister, främst mot slutet. 13 minutes är inte heller en perfekt bok men den är väldigt bra och jag vet inte när jag blev så fångad av en bok senast. Det är en bladvändare i ordets allra bästa bemärkelse. Jag älskar att hon är orädd för att testa nytt och slänga sig ut i det okända. Hon har ju också skrivit historiska deckare och fantasy. Bland annat.

Jessica: Så, kanske dags att börja avsluta den här trevliga men virriga diskussionen med en sista uppmaning: läs Sarah Pinborough!

Elfte augusti, baby!

Ni som följer Bokbabbel på Facebook eller Instagram har redan sett mig ooh:a och aah:a tres1över den fantastiska nyheten som slog ner som en glad bomb mitt i Kinderäggskoman: Tana French släpper en ny thriller i augusti!! Tana French har vid sidan av Gillian Flynn seglat upp som min favoritförfattare både inom thrillergenren och överlag, och framför allt hennes två senaste böcker, Broken Harbour och The Secret Place, var alldeles fenomenala och något mycket mer än ”bara” thrillers. Stämningen ur BH, vänskaperna och vuxenblivandet i TSP, de har stannat med mig långt efter att jag läst ut böckerna.

Och nu kommer alltså The Trespasser, än vet vi inte mycket om den och även omslaget är tillfälligt. På klassiskt French-manér är bifiguren från en tidigare bok nu huvudperson, här Antoinette Conway, känd från The Secret Place. Tydligen ska dock även Stephen Moran vara med en tredje gång, men det är jag okej med, jag gillade honom.
Och jo, just i augusti kommer jag troligtvis att hänga mer med mitt nyfödda barn och mindre med en tegelstensthriller. Men det hindrar mig inte från att peppa i alla fall, samt återigen konstatera att 2016 är ett mycket gott år för thrillers!