Barclayskt bottennapp

No Safe House av Linwood Barclay XX½
barclay

As I came back out of the workshop, I felt somewhat encouraged. The home looked to me to be corpse free. Not the sort of thing generally mentioned in a real estate listing, but a good thing nonetheless.

No Safe House är den fristående fortsättningen på No Time for Goodbye, som händelsevis råkar vara den första boken jag själv läste av Barclay. Utan att avslöja allt för mycket av vad som hände i den förra boken – om jag ens kunde, oftast är det snarast känslan av en bok som stannar kvar hos mig, och enstaka detaljer. Själva handlingen blir dock ofta suddig väldigt fort – så möter vi alltså samma familj, sju år senare. Ibland, när vi tittar på något särdeles rysligt Criminal Minds-avsnitt med Mr Bokbabbel och offret räddas i slutet, kan jag lakoniskt konstatera att det är oklart om offret ens är glad över att räddas, med tanke på de fruktansvärda händelser hen upplevt alltså. Även om jag gillar att Barclay och en del andra amerikanska thrillerförfattare skriver just stand alones, så att man kan plocka upp deras böcker hipp som happ, är jag således initialt förtjust i idén om att plocka upp tråden med Terry & Cynthia igen. Just för att ens lite belysa det där med att man förvisso kan vara glad över att ha undkommit/överlevt, men att livet därefter ändå inte blir bara happily ever after.

Nåväl. Av orsak eller annan hamnas det i ett mörkt hus och ett skott avfyras i natten. Allt är lite mystiskt och hemligt och förvirrande, och det här med att blanda in polisen känns inte som den bästa idén eftersom det skulle finnas lite för mycket svåra saker att förklara för dem. Lägg sedan till en alltför stor dos av det überamerikanska I need to protect my family-stuket och den alltid ack så tråkiga maffia-ingrediensen och ni får en besviken Bokbabbel som läste vidare enbart för att det var Barclays namn som stod på pärmen. Näe hördu Linwood, förra året slog Harlan dig med hästlängder och den här boken är nog ett bottennapp av dig. Skärpning!

Den andra romanen

Den andra kvinnan av Therese Bohman XXX½
Jag påbörjar den här boken direkt efter Katarina Wennstams Skuggorna, och det är till minIMG_7833 förvåning jag upptäcker inte bara en utan flera likheter i dem. Den yngre kvinnan med den äldre mannen. Önskan om hämnd som en iskall fläkt över sidorna. Och visst andas den där scenen med fotograferandet i de alldeles för små kläderna lite Theo & Boris, under deras drogtunga eftermiddagar i Donna Tartts Las Vegas? Den destruktiva vänskapen med en sexuell underton, huvudpersonens underdånighet. Fascinationen och obehaget.

Det är höst i Norrköping, november, och i disken på sjukhuset står huvudpersonen och drömmer. Om ett liv bortom diskjobbet, om att få skriva. Om läkaren Carl Malmberg. En dag regnar det, och han erbjuder henne skjuts hem, har lagt märke till henne och inte bara vice versa.

Hemligheter var sådant folk hade i film och på tv, aldrig kunde jag tro att film och tv handlade om sådant för att folk faktiskt gjorde det i verkligheten. Kanske är det den trygga uppväxtens välsignelse, tänker jag, att tro att livet bara består av ett enda lager, som är det där man själv ingår, det barntillåtna lagret.

Det handlar om kärleksrelationen, men också om att längta bort. Att tänka att det finns ett annat liv därute, ett som väntar på en. Ett liv värt att skriva om, och finns det inte textingredienser före det så får man väl se till att få saker att hända.

Det är hemskt med vårhimlar när man inte ser någon hoppfullhet i dem. När avsaknaden av hopp är det enda de berättar om: här framför dig ligger skira försommardagar och heta högsommardagar och de är tomma, säger de till mig, för dig är sommaren en räcka dagar som är för varma och för krävande, dagar då det kommer att bli tydligare än någonsin att du är ensam, dagar då de andra reser bort och upplever saker och du är kvar, i ett liv som står och stampar, i en väntan på något som aldrig kommer.

Den här boken hade jag väntat på som på solens uppgång, efter att ha fallit helt handlöst för Den drunknade (måste ta mig tid för en omläsning snarast!). Jag är inte lika stjärnögd den här gången, men visst finns språket och stämningen med även här. Liksom de kantiga relationerna, där någon alltid verkar hamna utanför. Relationerna som man törstar efter men som efter ett tag visar sig skava.
Rec.ex. från Norstedts.

Höstböcker att se fram emot

Nåja, med midsommaren överstånden är det väl mer än okej att börja blicka framåt mot höstböcker att se fram emot, eller hur..? Det finns nämligen en hel del, kan jag lova, så jag får glatt skjuta upp det här med att läsa hyllvärmare till pensionsdagarna, eller åtminstone en boksäsong framåt…

Kategori deckarfronten: Tydligen har hösten sprungit om sommaren som primär utgivningssässong vad gäller deckarfronten, eller så åtminstone detta nådens år 2014. Eller vad sägs om nytt av Hjorth & Rosenfeldt, Arnaldur Indridason och Lars Kepler? Jag är även sugen på Mons Kallentoft och Camilla Läckbergs nya, ni vet hur man en gång gillat någon och sedan liksom inte riktigt kan gå vidare även om man hittat nya vänner älskare författare?
Kristina Ohlsson och Jo Nesbö är två säkra kort när det kommer till välskrivna deckare, och även de ger ut nytt i höst – seriöst, kommer jag att läsa något annat än deckare mellam september och december? Helt okej om inte, jag bara undrar. Ohlsson och Nesbö alltså, och båda påbörjar dessutom helt nya serier med Lotus Blues och Sonen. Jag är försiktigt nyfiken!

Kategori episka trilogier får sitt slut: Louise Boije af Gennäs avslutar sin förunderligt beroendeframkallande Millennium-trilogi med Folk av en främmande stam, men kanske än viktigare är att vi i Kristina Sandbergs Liv till varje pris får veta hur det går för Maj!

Kategori människor jag känner i den finlandssvenska bokutgivningen: Tidigare fanns det så gott som alltid med en finlandssvensk antologi varje boksäsong, nu har de i stället ersatts av böcker av människor jag känner. Denna gång vännen Jolin Slotte som för tillfället bor utomlands men som jag åtminstone kommer att få hänga med i romanform i höst, se Närhelst hon kommer. Bokbeskrivningen innehåller dessutom ord som ”studerar litteratur” och ”deras liv korsas i biblioteket”, vilket torde få även andra bokintresserade på fall.

Kategori en bild säger mer än tusen ord: Det kommer mera Lilla Berlin-serier av Ellen Ekman. På finlandssvenskt håll debuterar Sebastian ”Basses bästa” Nyberg med ett samlingsalbum. Fnissar redan nu förtjust!

Kategori allmänt pepp pga älskat tidigare böcker: Therese Bohman!! Ninni Holmqvist! Knausgård! Christin Ljungqvist!

Kategori räkna med explosion i bokbloggosfären på recensionsdagen: Nytt av John Ajvide Lindqvist för första gången på flera år, need I say more? Okej, titeln kanske jag behöver nämna, Himmelstrand heter den.

Om kvinnlighet och sinnlighet

Jaktlycka av Anna-Karin Palm XXXX
jaktDen är så… kroppslig, Anna-Karin Palms senaste bok, novellsamlingen Jaktlycka. Kvinnor i så gott som alla åldrar, från tonåringen som besväras av att inte ha blivit av med oskulden, till kvinnan som älskar med sin man på hans 90-årsdag. De är unga, sjuka, nyfikna och kanske framför allt, väldigt fysiska. Med detta inte sagt att de skulle älska sina kropp ohämmat, jag tycker till exempel en passage i den första novellen, Teater, är ganska talande. Där cyklar Kattis hårt ner för en backe, och plötsligt minns hon hur det var för bara något år sedan, den raka smala kroppen, den andra. Den som pojkar får behålla.

Det glittrade och sprakade mellan dem, en ren attraktion som inte behövde inordnas i mallarna och som rörde sig lätt och snabbt, högt ovanför hennes kvinnlighets utbrända marker.

Jag har höga förväntningar på den här boken, har upptäckt Palm bara för några år sedan men skulle gott kunna placera henne på en sådan där Topp Fem Författare t-shirt som Bokhora sportade med för ett antal år sedan, minns ni? Men visst är det lite lurigt med ens älsklingsförfattare, för samtidigt som man läser dem stjärnögt dyrkande blir åtminstone jag ibland samtidigt lite extra granskande. Jag vet ju att det kan glittra och spraka mellan mig och Palms böcker, och då vill jag ju att det ska göra det varje gång jag plockar upp en bok av henne. Jaktlycka inpräntas kanske inte lika djupt i minnet som till exempel Målarens döttrar – o, den som kunde ta sig tiden att faktiskt läsa om de där allra allra vackraste böckerna! – och även om det kanske inte sprakar så gnistrar det bestämt till ibland. Det känns bra i mig, när jag får läsa hennes böcker.

Trubbel längs Themsen

A Dark and Twisted Tide av S.J. Bolton XXXX-
darkBoltons hjältinna Lacey Flint är tillbaka, och trots att hon tagit ett professionellt steg tillbaka efter tre tunga mordfall blir hon återigen ofrivilligt indragen i något rysligt. Just det känns kanske lite tramsigt – att använda poliser i huvudrollen i deckare har ju faktiskt den fördelen att deras yrke går ut på att utreda brott, annat är det med de bokserier med t.ex. journalister och psykologer som huvudperson som bok efter bok ”råkar” bli inblandade i det ena brottet efter det andra.
Men Lacey alltså, hon försöker hämta sig efter de senaste årens tumult och har bosatt sig på en flodbåt i Themsen och jobbar som poliskonstapel i flodpolispatrullen. Mannen med de turkosa ögonen (!) är inte närvarande annat än i tankarna, och därför börjar Lacey ana oråd när det börjar dyka upp små ”presenter” på hennes båtdäck – snäckor, slipade glasbitar, leksaksbåtar, krabbor. Vem är det som rör sig i Themsens mörka vatten utan att göra något väsen av sig? Och vad vill den mystiska figuren?

Vet ni, jag tycker det blir ganska rörigt. Det hoppas i tiden och mellan karaktärer, det är många spår och sidospår och det är först mot sista tredjedelen av boken som jag tycker att det tätnar och trådarna dras åt, må så vara att det nät som sedan spinns har ett rätt intrikat mönster. Fixeringen vid Laceys gudinneaktiga utseende finns fortfarande där, även om det den här gången försöker motiveras som en del av intrigen. Och de turkosa ögonen ja, de är lite nedtonade i den här boken – eller så är det bara jag som har blivit van? – men det dröjer inte längre än till sidan två innan de nämns. Håhåjaja.
Slutsats: Jag underhålls fortfarande, och jag hoppar på nya Bolton-böcker nästan lika ivrigt som vanligt. Men den där extra gnistan som fanns där i början, den har nog falnat något.

Förresten, för er oss som inte får nog av Bolton så finns här en liten gratisnovell av henne. Tack för tipset Bokomaten!

Bolton / Sund / (Kelly)

awesomeKindleGlad Erin Kelly och S.J. Boltons nya böcker släpps som Kindle-versioner-dag! Jag har jobbat hundra (eller var det sju?) dagar i sträck och som belöning väntar nu den senare boken på min läsplatta, den andra var så dyr så jag avvaktar lite – jag ger det en vecka, max innan jag trillar dit i alla fall..! På Kindlur har även Erik Axl Sunds nya deckare Glaskroppar hamnat – jag jobbade nämligen också den där söndagen som den var billig på Dito..!

Så nu blir det sommarstugan i dagarna tre – och jo, jag är väl medveten om att dessa författares mörka och gastkramande thrillers egentligen är det minst smarta jag kan packa ner till ett ställe med utedass (= man måste sticka näsan utanför dörren även efter att det har blivit mörkt). Men hej, det är ju inte som om jag skulle kunna hålla mig borta ifrån dem direkt, speciellt som jag har peppat inför detta släpp redan för länge sedan! Nu ska vi bara hoppas på att jag verkligen får de där oceanen av lästid, och att de inte förvandlas till något som mer liknar ”en vattenpöl. Eller en insjö fylld med grodyngel” som Bokstävlarna så finurligt och igenkännbart uttryckte det häromdagen.

En svår sits

Hon hette Jennie av Moa Herngren XXX-
jennieMoa och jag, vi går way back. Jag minns att jag läste Jag ska bara fixa en grej i köket helt andlöst på ett tåg norrut en gång, och då hade jag redan läst Allt är bara bra, tack och älskat den också. Så ni förstår alltså förväntningarna när hennes namn dyker upp i en förlagskatalog? Speciellt glad var jag den här gången, över att det skulle bli en vuxenroman igen, ungdomsboken Homecoming Queen föll mig nämligen inte riktigt i smaken.

Men. Det gjorde nog inte den här heller – plats för ledsen smiley. Det handlar om den bohemiska konstnären Sara som träffar den strikta änklingen och advokaten John, och trots sina olikheter – svarta kängor och jeans möter kostymer och yllekoftor. Över deras spirande förhållande vilar dock skuggan av Johns döda fru Jennie, hon som dog i cancer alldeles för ung, och som var så vacker och ljuv och perfekt. En svår sits framför allt för Sara som omöjligt kan axla Jennies gamla roll, men också för John som fortfarande älskar och saknar sin fru samtidigt som han också känner allt starkare för Sara.
Så där långt helt okej, men att sedan blanda in en annan cancersjuk kvinna som Jennie hade kontakt med över nätet innan hon dog – vad tjänar det för roll?! Det är ett svårt ämne att skriva om, att vara den nya efter den döda hustrun, men det känns som om Herngren inte riktigt vet hur hon själv vill att det ska sluta. Synd på ett så bra författarskap, kan jag känna.
Rec.ex. från Wahlström & Widstrand.

Linda och läsningen

40 – constant reader av Linda Skugge XXXX-
40Till skillnad från många andra som läst den här boken, har jag inte någon desto större relation till Linda Skugge – detta alltså enbart på grund av mitt ”perifera” läge här i Finland. Minns att jag för väldigt länge sedan läste hennes tonårsdagbok i alla fall, den om tiden när hon började jobba på Expressen (väl? Se, inte ens det vet jag!) och tänkte att om hon köper så där många skivor så får jag väl köpa många böcker. LOL.
Det finns så mycket jag kan relatera till! Den där ständiga längtan efter att läsa så många böcker såklart, men också kärleken till rutiner. Och i och med kärleken till rutiner (och det faktum att hon/jag inte hade legat med fem killar innan vi fyllde sexton) även den där känslan att andra uppfattar en som tråkig även om man själv är rätt nöjd med läget.
Fast hur karakteriserar man den här boken? Vad vill Skugge själv med den? Hon gör upp med sitt liv inför 40-årsdagen, läser sina gamla texter och funderar kring böcker hon läser (älsk!). Jag gillar det jag läser och hade gärna läst ännu mer, men jag vet inte om jag helt förstår vad det är för slags text Skugge skrivit.

Jag måste sätta klockan på ringning klockan sju fast det är juli för att kunna läsa innan alla vaknar. Jag läser så extremt mycket nu att jag också oroar mig för att ha tappat kontrollen fullständigt. Vissa dagar är det enda jag tänker på alla böcker jag ska läsa och när.

Det här citatet till exempel, det hade jag gärna sett att hon utvecklat lite. Den där besattheten kring böcker, att de är hennes livsluft och glädje, men också ger upphov till oro? När jag läser så tänker jag spontant att jag både skulle vilja prata böcker med Linda S, men också… jag vet inte, ge henne en kram kanske? En snäll varm kram.

Härligt också med böcker som ger mera lässug! Jag antecknar att jag vill kolla upp Joe Queenan och David Shields, och att jag måste plocka upp Kristin Cashores De utvalda som har skräpat i min bokhylla tillräckligt länge nu. De tar aldrig slut, alla böckerna som jag måste läsa. Jag vet Linda, jag vet. Men visst är det härligt också?
Rec.ex. från Piratförlaget.

Med Coben kommer våren

Missing You av Harlan Coben XXX+
missingAh, Harlan, författaren som plikttroget släpper thrillers, år efter år, och alltid lagom till veckan då jag fyller år. Faktum är att man nästan kan räkna ut vår- och höstdagjämning enligt Cobens och hans litterära frenemy Linwood Barclays thrillersläpp. Efter några år av lite mer halvdana thrillers tog Coben med sin Six Years förra året hem segern i den lilla tävlingen där jag och Helena är enväldiga värdar och domare och Coben och Barclay alltså är kombattanterna. I år öppnar Coben alltså med Missing You som dock inte imponerar lika starkt på mig. Ovanligt nog är det en kvinna (!!) i huvudrollen, och så är hon dessutom också polis och inte bara en vanlig dödlig människa som råkar ut för något konstigt och får börja jaga skurkar på fritiden. Hjälp, så raljerande jag låter – jag älskar ju de här böckerna, kastar mig över boksläppen lika glupsk som alltid, men jag har också sett dem för vad de är, nämligen ”något” formelbundna och inte överdrivet litterära verk. Nåväl, alla ska vi väl ha våra guilty pleasures, och jag trivs alltid i Coben-/Barclayland, det gör jag!

Men Missing You alltså, med polisen Kat Donovan i huvudrollen. Jag läser boken på min Kindle, och de första tiotals sidorna blir jag faktiskt förvirrad och undrar om jag råkat öppna fel bok av misstag. Det pratas nämligen om yoga i parken, och om att gå in på en nätdejtingsida mitt i natten när man råkat dricka några vinglas för mycket. Känns inte särskilt Coben-likt, va? Men på den där dejtingsidan flimrar sedan ett fotografi förbi, en bild av Kats ex-fästman Jeff som krossade hennes hjärta för väldigt länge sedan (inklusive trevlig blinkning till bokens titel, älskar när det klickar till och man förstår varför boken heter som den gör).
Jag vill egentligen inte skriva desto mer om handlingen, annat än att det alltså blir typiskt Coben-tempo efter de inledande yogasessionerna. Däremot kan jag tycka att mängden lösa trådar och handlingsspår känns mer likt Douglas Kennedy, och att det är just det faktum som drar ner på mitt betyg av Missing You. Jag håller utan problem reda på alla trådar, men jag tycker faktiskt det blir för många, speciellt när Coben sedan mer eller mindre knyter ihop dem till en enda stor och inte särskilt snygg jätteknut. Med detta inte sagt att jag inte redan skulle längta till nästa höst- och vårdagjämning.

Helgpepp (förestående och framtida)

Så här glad blev jag häromdagen då jag insåg att en framtida långhelg infaller samtidigt som Kindle-släppen av både S.J. Bolton och Erin Kellys nya böcker. Välkommen thrillerbonanza deluxe alltså!

apa

Fast de släppen infaller då alltså först i maj – typiskt bokmaligt att börja ta ut peppen så långt i förskott! Just nu får jag gotta mig åt Harlan Coben i stället, den mannen har åtminstone den goda smaken att alltid släppa en bok lagom till min födelsedag. Tyvärr glömde jag dock önska mig lästid, får hålla tummarna att den bristvaran på något sätt kan åtgärdas snarast. Trevlig bokhelg!

”Himmelstrand” och andra önskesläpp

Multum bokpepp på den här nyheten alltså! Häromveckan skämtade vi om att böcker Helena önskar sig också ges ut, måhända ligger hon bakom denna också? Jag gillar Ajvide Lindqvist, hans böcker är nästan den enda skräck jag läser, men nu var det såpass länge sedan han gav ut en vuxenbok att han hamnat längre ner på listan över författare jag scannar efter när det släpps nya bokkataloger. Inte på grund av minskat intresse alltså, utan för att jag ”gett upp hoppet” litegrann.

Önskeböcker på svenskt håll? Nå, efter att ha hittat Anna-Karin Palms böcker bara för ett drygt år sedan, gläds jag över novellsamlingen Jaktlycka som kommer nu i mars. Också andra litterära trotjänare såsom Moa Herngren och Therese Bohman levererar böcker till mina utsträckta händer i år. Jag hörde även ryktas om en ny Kepler-bok nästa senhöst, och är det inte på tiden att Hjorth & Rosenfeldt skriver mer om den trasiga psykologen Sebastian? Åsa Larsson såklart – we want Kiruna! Och när jag nu håller på och önskar: gärna nytt från andra änden av Sverige, nämligen Susanna Alakoskis Skåne!
Vilka författare får era hjärtan att stå över ett slag när ni ser deras namn i en rykande färsk förlagsbroschyr?

Tomheten, post-Dust

Dust av Hugh Howey XXXX-
dustSista delen i en älskad trilogi, ni kan förstå att jag var nervös va? Till all lycka håller serien ända till slut, men jag läser inte lika andlöst längre, kanske använde jag upp nästan allt syre under läsningen av Shift. Klaustrofobin från de första två delarna är, av förståeliga skäl, inte lika påtaglig längre, däremot är intrigerna, klentrogenheten och 20140217-121325.jpgkämpaglöden fortfarande närvarande. Det är alltid svårt med slut också, efter tre nattsvarta böcker vill man (jag) inte ha ett rosenrött slut, men kanske ljusgrått, med något svagt rosa skymtande vid horisonten? Om jag får det? Äh, det får ni själva ta reda på!

Det blir tomt nu, är alla delar är lästa. Även om stämningen och miljön i böckerna är minst sagt ångestfylld, älskade jag att läsa. Vad nu?

Kevin-boken med thrillertillägg

In the Blood av Lisa Unger XXXX
ungerUff, den här boken kryper under huden! Jag har lite samma invändningar som Skuggornas bibliotek vad gäller psykiska sjukdomars ärftlighet, men i övrigt är In the Blood en riktigt obehaglig thriller som det – om man är lagt åt det hållet – är trevligt att läsa. Miljön är återigen den lilla staden Hollows i upstate New York, men till skillnad från Fragile och Darkness, My Old Friend så är det här i ganska liten grad en småstadsskildring. I stället är det universitetet som får utgöra miljön, universitetet där Lana studerar psykologi. Som extrajobb och för att lära sig mer om problemungdomar som ska bli hennes specialinriktning, nappar hon på en annons om att bli barnvakt åt 11-årige Luke, en extremt smart och manipulativ liten pojke. Enter We Need to Talk About Kevin-vibbarna alltså, eftersom man parallellt med nutidsspåret även får följa en mammas dagbok där hon skriver om sin lille pojke som helt enkelt inte är som alla andra. Det finns egentligen väldigt många spår i den här boken, en av Lanas kompisar försvinner i samma veva från universitetet och det är också uppenbart att Lanas bakgrund är minst sagt problematisk. Ändå är det de här mor och son (och barnvakt)-partierna som främst griper tag i mig, det kallt manipulativa, det hopplösa, det kärleksfulla, det misstänksamma. Hu!

Cirkeln är sluten (fantasifull rubrik va?)

I övrigt brukar jag ju försöka hålla mina recensioner spoilerfria, men nu läser ni på egen risk. Consider yourself warned!

Nyckeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren XXXX
nyckelnDet var med längtan och lite bävan jag satte mig ner med denna tegelsten. Årets mest efterlängtade bok för mig, det är inga små förväntningar det. Och enligt min mening faller nästan alla trilogier tyvärr lite platt i just den tredje boken, hur skulle Mats och Sara klara det?
Men till min oerhörda lättnad och glädje kan jag konstatera att de gör det, klarar av att avsluta sin trilogi om ungdomshäxorna i Engelsfors med stil. Och på 813 lyxiga sidor därtill, så vi fans får njuta så länge som möjligt – utan att det känns utdraget. Snarare känns det ibland som om Mats & Sara velat ha med mycket men tvingat sig själva att korta ner det hela: nedblickarna ur Gränslandet är förvisso ett effektivt sätt att föra fram handlingen på bara några sidor, men ibland känns det lite övertydligt med nedslagen i viktig scen och häpp, vidare genom dimman till nästa avgörande scen. Men det är nog min största invändning faktiskt, och att jag störde mig på Linnéa som var tvungen att bli bångstyrig igen. Minoo och Anna-Karin får däremot en större roll, det tycker jag är bra. Och de olika krafterna är häftiga och bra beskrivna, tycker det är roligast att läsa om, bryr mig sist och slutligen inte så mycket om apokalypsen även om jag såklart är nyfken på hur det ska gå.
Slutet förresten, det måste vara det svåraste att skriva va? Jag är åtminstone nöjd, tycker att man som läsare fick ”closure” samtidigt som det inte alls blev varken rosenrött eller nattsvart. Överlag: nöjd och belåten! Min favoritbok i trilogin är det inte (tror faktiskt att tvåan kan vara det!), men ett bra och värdigt slut på en fantastisk serie. Det enda dåliga med Nyckeln är just att den avslutar trilogin. Nu blir det inget mer.
Rec.ex. från Rabén & Sjögren.

Mitt hjärta klappar inte för den här boken

Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk XXX-
änklapparMen. Men. Det här är ju kvinnan som skrev så oerhört bra om Anna och Mats och deras uppslitande äktenskap och skilsmässa. Målade fram karaktärer man förstod, irriterade sig på och kände för. Svidande dialoger, träffsäkra scener. Ja ni hör nu, förväntningarna på den här nya romanen var höga. Och tyvärr infriades de nog inte.

Kanske försöker hon axla för mycket den här gången, von Zweigbergk? I stället för att låta romanen vila på två människor axlar blandar hon nu i stället in tre systrar och lite grann deras mamma också. Systrar vars äktenskap havererar, företag står på ruinens brant, hälsa sviker. Vars barn inte heller mår bra, och så bubblar dessutom gamla svek och oförrätter upp till ytan. Det blir alldeles för mycket helt enkelt, och speciellt då för von Zweigbergk som varit så stark i det lilla. Nu flängs scenerna förbi i stället, för man ska vidare till nästa kris. För att använda ett slitet och dessutom mycket underligt uttryck: synd på så rara ärter!
Rec.ex. från Norstedts.

Om att välja diskhon framom diskursen

Min kamp 6 av Karl Ove Knausgård XXXX-
IMG_3016”Är det diskhon eller diskursen?” frågar Jessika Gedin i säsongens första avsnitt av Babel angående styrkan i Knausgårds skrivande. Diskhon, svarar läscirkeln unisont. Ett stycke Bokbabbel hojtar instämmande från hemmasoffan. För visst må Hitler-essän ha sina intressanta poänger (speciellt efter den alldeles förfärligt tråkiga analysen av en Celan-dikt som föregick den), gillar t.ex. hur Knausgård diskuterar hur historieskrivare med facit på hand försöker leta fram tecken på ondska redan i en ung Hitler och att historieskrivningen på så vis blir falsk. Ändå kan man inte sticka under stol med att fyrahundra sidor essä mitt i en 1 120 sidor tjock bok helt enkelt blir för mastigt. Det känns ju absurt och hemskt att skriva att man längtar vidare i boken, till skildringen av hustrun Lindas psykiska sjukdom, men det gör man/jag. För det visste vi ju sedan tidigare, vi som läst alla 3 736 sidorna (Jessika Gedin hade räknat), att det är beskrivningen av det vardagliga och lilla som Knausgård är stark, där det ofta växer till något mer allmänmänskligt. Jag gillar hur han associerar fritt mitt i skildringarna av dagishämtningar, det fungerar bättre än de något styltiga dialogerna framför allt i början av boken. Tidsmässigt ska den första delen i romansviten utkomma precis då, och Knausgård pendlar mellan stöddighet och avgrundsdjup nervositet. Släkten ställer till med problem, hotar med stämning, och det rings evinnerliga samtal till förlag och stöttande vänner. Senare skriver Knausgård att all den hets och uppståndelse de första romanerna väckte påverkade de senare delarna, att han censurerade sig själv både då han skrev och senare redigerade/censurerade. Ändå blir de sista hundratals sidorna som handlar om frun Linda och hennes bipolära sjukdom väldigt intima och berörande. Kanske kan Knausgårds beskrivning bidra till att avstigmatisera psykiska sjukdomar som är som vilken fysisk sjukdom som helst? Samtidigt skrämmande att läsa hur Linda blir så förändrad och Karl Ove bara biter ihop och härdar ut. Hur han har en deadline som får flyga all världens väg när Lindas blick blir avgrundsdjup och oseende. Och sedan skrämmande på ett annat sätt när hon blir manisk och inte sover.

Det må vara en roman, men det är också ett liv. Man kan fråga sig varför en under en femtioårig man behöver skriva nästan 4 000 sidor om sitt eget liv. Om uppståndelsen, besvikna släktingar och uthängandet av privatlivet var värt det. Om varför vi läsare egentligen står så andäktiga inför Min kamp-eposet. Faktum kvarstår ändå att vi gör det, står andäktiga. Det finns sämre delar, det finns frågor och funderingar. Men det finns också känslan av, när jag ställer in den sjätte boken bredvid de andra i hyllan, att det utan tvekan var värt att läsa. Alla 3 736 sidor.
Rec.ex från Norstedts.

Tidigare om samma bok: De strategiska måtten, 1/10 och Halvvägs.

Äntligen har Gardell berättat

Torka aldrig tårar utan handskar: Döden av Jonas Gardell XXXX-
20130725-122527.jpgSå kom den då, den avslutande delen i Jonas Gardells trilogi om utbrytandet av aids-epidemin i Sverige på 1980-talet. Om Benjamin och Rasmus och Paul och de andra. En bok att ställa bredvid de andra två i bokhyllan, efter att ha prackat dem på alla och envar. Du har väl läst?

Jag såg tv-serien (mycket bra den också) när jag läst den första boken. Då var jag rädd för att filmatiseringen skulle ”förstöra” min läsning av de senare böckerna, men då jag läste den andra boken kändes den mest som en fördjupning av tv-serien, för det är ju klart att allt inte ryms med. Nu, med Döden, hade jag dock sett nästan allt, alla scener, och kanske är det därför en scen från början av romanen – som inte finns med i tv-serien – klänger sig starkast fast efter att jag har slagit igen pärmarna. Ni som läst vet antagligen vilken jag tänker på, den där Rasmus moster har dukat bordet med engångskärl. Utifall att. Om den där aidsen kanske ändå smittar via porslin och bestick. Och jag tycker det där svider till liksom extra. Av all förfärlig behandling (och icke-behandling!) de rädda, utstötta, döende homosexuella fick stå ut med, är det så outsägligt sorgligt när den där rädslan och oförståndet finns på så nära håll. Att familjen säger sig ha accepterat, behandlar Rasmus och Benjamin som vem som helst – men sedan ändå inte. Precis som efter Rasmus död förstås.

Det finns en del svagheter med Döden. Att det känns som om den har många slutscener, och att den blir onödigt repetitivt med det där Mitt enda liv-mantrat (som förvisso är en fin poäng, men inte trettio gånger efter varandra). Och kanske är det inte rättvist mot andra böcker, men man förlåter lätt de här svagheterna. Eftersom Döden, hela Torka aldrig tårar-trilogin, står över de där ”petitesserna”. Det har länge funnits en viktig historia att berätta, och Jonas Gardell har äntligen gjort det.
Rec.ex. från Norstedts.

Se också 1. Kärleken och 2. Sjukdomen.