Strategiska mått

IMG_3019

Den är här! 1,4 kg tung och sju centimeter tjock (och som ni vet tar jag inte till linjalen annat än i extrema fall). Lila är den också. Vilken då, vilken då? undrar ni som ännu inte förstått, och jag ger er denna bild. Sagan är all, kampen är slut. Vi hörs om 1120 sidor, förhoppningsvis redan den 2.9 då det är första recensionsdag.

IMG_3024

Döden är här!

20130725-122527.jpg

Äntligen är den här, Döden! Det är inte varje dag man utbrister i en sådan mening, va? Recensionsdag är först 26.8, och jag hade ursprungligen tänkt att boken kanske anländer nästa vecka och då blir perfekt semesterläsning till Barcelona. Men eftersom det är åtta dagar tills jag åker kan vi väl alla räkna ut att boken kommer att vara läst tills dess. Varför fulgråta på flyget när man kan fulgråta i bussen liksom?

Slö ”Sisterland”

Sisterland av Curtis Sittenfeld XXX½
sisterlandHmm, hörni. Jag är allt lite tudelad här. En av de största orsakerna till att jag storgillar Curtis Sittenfeld och kastar mig över hennes boksläpp är hennes sinne för detaljer. Inte för att det blir några långrandiga beskrivningar av skrattgropar och blågröna ögon (hello Francine Pascal, fellow tvilling-skildrare, jag tittar på dig), utan för att Sittenfeld på något obegripligt sätt lyckas måla upp ett både trovärdigt persongalleri och en miljö man känner sig hemmastadd med (prova Prep och American Wife så förstår ni vad jag menar). Men i fallet Sisterland känns det som om detaljfixeringen går för långt, eller så är det helt enkelt intrigen som inte orkar fascinera ordentligt, de synska tvillingarna till trots. Nu blir jag i stället trött på de evinnerliga sms:en mellan Kate och grannpappan Hank, på Kates ständiga ammande, på att vuxna Violet känns lika virrig som en tonårig Jessica Wakefield. Och den förståndiga tvillingsystern Elizabeth Kate går efter och plockar upp och fixar. Det väntas på en jordbävning som Vi har förutspått och gått ut med i nationell tv, och parallellt får man också följa Kates uppväxt, hur hon utnyttjade sina ”senses” för att bli vän med den populära flickan i skolan, hur hon aldrig är utan en pojkvän men ändå hittar kärleken först i sin man Jeremy. Hur hon inte gillar sin synskhet, hur hon vill adoptera barn för att det inte ska gå i arv. Nu låter det som om jag tyckte att det var en tråkig bok, det var det inte, men den sittenfeldska skärpan och… glansen finns inte med, och även om temat ”synskhet i vardagen” skulle kunna vara hur intressant som helst blir det mest amning och telefonsamtal för att bestämma när familjemedlemmar ska köras till köpcentret. Gäsp.
Om jag ändå kommer att kasta mig över nästa boksläpp, när det sedan må komma? Självklart, det är ju Sittenfeld vi talar om!

Boye i Berlin

Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn XXXX-
denbästadagenJaha, hur var det nu riktigt, får man kopiera någon annans recension hit kanske? Skämt åsido, Fiktiviteter och jag verkar ha tyckt helt likadant om boken. Att förväntningarna på den här fiktionaliseringen om Karin Boyes liv i Berlin på 30-talet var väldigt höga, och att de infriades – även om både Fiktiviteter och jag ändå föredrar Kolterjahns tidigare böcker. Och så reagerade vi båda (och säkert #boblmaf med oss) på citatet:

Mina minnen av far är i huvudsak förknippade med böcker. Aldrig såg han på oss med sådan kärlek som han såg på en ny bok när han packade upp den ur dess bruna paket.

I övrigt hade jag kanske förväntat mig lite mer om Boyes eget skrivande, nu kämpar hon mest med översättningar och framför allt med sig själv, med de upplevt förbjudna känslorna av kärlek och åtrå hon känner för andra kvinnor. Hon går i terapi för att försöka få bukt med dem, och det är via de besöken man som läsare får glimtar av Boyes tidigare liv. I början av romanen tycker jag det blir lite för fragmentariskt, berättandet, men antingen vänjer jag mig eller sedan börjar det helt enkelt fungera bättre längre fram. Och Karin Boye framträder ju gradvis just genom glimtarna, så det bidrar till att det fungerar bättre längre fram i boken då man redan vet lite mer om henne.

Vi måste prata om Lionel (och om mat)

Big Brother av Lionel Shriver XXX½
big brotherPandora bor i Iowa där hon driver ett förvånande framgångsrikt företag som tillverkar dockor som spottar ur sig repliker likadana som de personer dockorna föreställer. Det är familjemedlemmar som beställer dockorna av sina nära och kära, och replikerna de väljer ”symboliserar” saker  den avbildade ofta säger. Gnäll, tjat, skryt. (Här undrar man ju vilka repliker en Bokbabbel-docka skulle säga..?) Pandoras bror Edison, den framgångsrike jazzpianisten, har för första gången på flera år en lucka i sitt schema för att komma och hälsa på, men när Pandora ska hämta honom på flygfältet känner hon inte igen den gravt överviktiga mannen som rullas ut i en rullstol av flygfältspersonalen. Edison flyttar in hos Pandora och hennes familj, och Pandoras man Fletcher som aldrig kommit överens med sin svåger tappar all respekt för den feta man han har blivit, som den träningsfreak han själv är. Stämningen i huset blir minst sagt spänd, och efter några månader ger Fletcher ett ultimatum: nu måste Pandora välja mellan sin biologiska familj och den familj hon valt. Pandora lyckas dock förhandla fram en slags kompromiss där hon ska hjälpa sin bror att gå ner i vikt och bli den man han en gång var. Men vem var det egentligen?

Shriver väjer inte svåra teman, det vet vi ju sedan tidigare. Och det här med fetma och ätstörningar hade ju kunnat bli hur intressant som helst. Ändå blir det långt från toppbetyg. En stor del av det beror på slutet, som jag naturligtvis inte tänker avslöja här, men som jag verkligen vill diskutera när fler har läst boken! En annan viktig aspekt är att karaktärerna inte alls går att tycka om eller relatera till. Missförstå mig inte, det var ju inte som om man direkt diggade Kevin heller, eller hur? Men där fanns ett sug och kanske framför allt ett intresse. Nu tycker jag bara illa om Big Brother-karaktärerna: den stroppiga Edison som inte tar hänsyn till andra (men som tack och lov visar lite djup senare), den kalla träningsbesatta Fletcher som har noll förståelse eller medkänsla för andra, och den oerhört trista och mjäkiga Pandora. Blaah.

See, when you look sharp, you got something to protect – an investment to preserve, a power to keep. But when you’re already big, there’s nothing to lose from being bigger.

Även om vi alltså inte talar Shriver-at-her-sharpest, är det ju trots allt Shriver ändå. Människors förhållande till ätande och icke-ätande är vrickat. Det ligger skrämmande mycket i citatet ovan. Det är obehagligt hur folk behandlar den sjukligt överviktiga Edison; som en människa som är mindre värd, som någon som är korkad för att han har tappat kontrollen och inte verkar inse vad han gör mot sig själv. Och där bränner det ju till i alla fall. Jag önskar bara att det hade bränt hela vägen.

(För övrigt är ju vikt och ätstörningar, om än i en lite annan tappning, på tapeten i de här intressanta inläggen på Bokhora och Dark Places. Svårt med siffror, svårt med mat, svårt med kroppar!)

Hur många cliffhangers ryms på 606 sidor?

Polis av Jo Nesbö XXXX+
polisJag kan ha sagt något om att det kanske snart borde börja ta slut mellan Harry Hole och mig, sluta medan vi är på topp liksom. Så att det inte drar ut likt en tv-serie som borde ha förstått att sluta när den var som bäst (Friends och How I Met Your Mother, jag tittar på er!). Men ändå squeelade jag förtjust när jag såg att det var en ny bok på väg, kastade mig över den så fort jag slitit upp kartongen och sögs direkt in i boken. Vi är helt klart inte färdiga med varandra ännu, Harry och jag.

Harry är dock fysiskt frånvarande början. I och med att det på själva pärmen står ”En Harry Hole-thriller” spoilar jag nog inget när jag berättar att herr Hole himself nog dyker upp efter ett tag. Poliserna i Oslo står nämligen handfallna inför ett extra obehagligt fall som drabbar deras egna. Under loppet av några månader hittas tre poliser mördade vid samma datum och på samma plats där han tidigare utrett ett ouppklarat mord. Vad är det riktigt som händer?
Jo Nesbö har alltid skrivit spännande och tjocka böcker. Den här boken känns som den tjockaste hittills (606 sidor) och Nesbö blir nästan lite manisk med sina cliffhangers och situationer som kan tolkas till det värsta och som ibland är det och ibland inte. Jag irriterar mig en hel del på det, men förlåter ändå Nesbö när han på något sätt bara får allt att fungera. Slutet blir lite tvetydigt, man kan då minsann inte andas ut i alla fall. Klyschigt men sant: Nesbö gör det igen!
Rec.ex från Piratförlaget.

Not quite like this, Bolton, eh?

Like This, For Ever av S.J. Bolton XXX½
likethisAh, Bolton! Hittad först av mig och sedermera resten av bokbloggsmaffian förra året, så visst var det något av en högtidsstund när den nya boken (med Lacey Flint i huvudrollen) utkom i april. Har sett boken skymta på en hel del bilder på både Facebook och Instagram, men ännu inte sett röken av någon recension? Nåväl, här kommer ju min!

Några tioåriga pojkar har försvunnit och hittats mördade i London, och på gatorna sprider sig skräcken. Lacey Flint försöker slicka såren efter Cambridge-upplevelserna (viktigt meddelande till potentiella nya Bolton-läsare: läs böckerna i rätt ordning för det förekommer små spoilers i de senare böckerna!) och jobbar inte aktivt inom polisen längre. Men likt en vuxen Kitty Drew kommer mordgåtorna till henne i alla fall, den här gången genom att hennes lilla grannpojke (fick lite Barbara Havers grannflicka-vibbar här!) är väldigt intresserad av seriemördaren och därför vänder sig till Lacey med tankegångar han har kring morden.

Väldigt ofta när jag läser (blogg)recensioner av deckare, konstaterar bloggaren att hen minsann luskade ut mördaren redan på tjugonde sidan. Det här händer nästan aldrig mig – vilket är konstigt med tanke på hur många thrillers jag inhalerar årligen. Skyller på min blåögdhet kanske? I Like This, For Ever hade jag dock rätt tidigt två huvudmisstänkta, och ser man på, det var något skumt med dem båda! Lite väl tydligt utplanterade ledtrådar av Bolton där kan jag tycka. Annars också tycker jag att det här är den sämsta boken av de tre Lacey Flint-böckerna, intrigen är inte lika gastkramande och tramsandet mellan Flint och Joesbury (och nu även Tulloch!) blir lite väl påtagligt. Med detta sagt bör ändå protokollföras att det för all del inte betyder att boken är dålig eller inte värd att läsa. Bara att den inte är så vass som jag förväntar mig när det står S.J. Bolton på omslaget.

Cirkeln 2,5 eller Berättelser från Engelsfors

Berättelser från Engelsfors av Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg, Kim W. Andersson, Karl Johnsson & Lina Neidestam XXXX
bfengelsforsJag visste ju att det var flera tecknare. Det ser man på pärmen, och det hörde jag i podcasten Mellan raderna (lyssna på den förresten!). Ändå hade jag ingen riktigt klar uppfattning om hur de skulle göra för att få det att gå ihop.

Men de har tecknat några serier var såklart, det är ju det mest uppenbara. Anderssons och Johnssons teckningar liknar varandra mer, är mörkare och lite mer… manga? Neidestams är mina favoriter, där tycker jag det är lättast att urskilja vem som är vem. Sammanlagt är det åtta berättelser, som hålls löst samman med hjälp av Mona Månstråle i sin ”spåstudio”. BFE har kallats för Cirkeln 2,5 eftersom den ger lite mer info åt oss inbitna Engelsforsnördar – och för att man absolut bör ha läst både Cirkeln och Eld först.
Precis som Johanna Koljonen säger i Mellan raderna, skulle jag gärna ha sett lite mer av själva Engelsfors-miljön i boken. Och så saknar jag Minou! Hon har förvisso rentav en egen liten serie, men den är min least favourite i albumet. I övrigt tycker jag det blir rätt bra balans mellan karaktärerna, och jag skulle ha kunnat läsa mycket mer! Berättelser från Engelsfors fungerar utmärkt som en teaser tills Nyckeln utkommer till hösten. Funderar lite på att läsa om de två första böckerna i trilogin för att riktigt grotta ner mig i Engelsfors-universumet, och för att försäkra mig om att jag inte missar en endaste liten detalj.
Rec.ex från Rabén & Sjögren.

Sommardeckare/deckarsommar

polisYay! Enligt O rapporterar att Jo Nesbö kommer med en ny Harry Hole-bok till sommaren! Jag har vetat att det är något på gång, men nu vet vi alltså att titeln är Polis och att den släpps (eller recenserar väl egentligen, numera släpps ju böcker av någon anledning ofta rätt så mycket tidigare än första recensionsdag) i början av juni.

En annan bra deckarnyhet är att Erik Axl Sund (d.v.s. författarduon Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist) släpper en ny bok, Glaskroppar, också den i juni. Jerker och Håkan är alltså författarna bakom den obehagliga och gastkramande Victoria Bergman-trilogin, och Glaskroppar är den första delen i en ny trilogi.

Ser ut att bli en deckarsommar då – igen! Förlagen brukar ju satsa på just deckare till (för)sommaren, och jag hänger slaviskt på. Mot slutet av sommaren brukar det sedan bli läsning på engelska deluxe, som en slags motvikt och uppladdning mot höstens bokflod. Och sedan är jag tillbaka i thrillervurmen lagom till att höstmörkret tätnar kring knutarna. En bra årsrytm!

När ska vintervindarna vina igen?

”Give me priests who are fat and corrupt and cynical,” he told Haldon, ”the sort who like to sit on soft satin cushions, nibble sweetmeats, and diddle little boys. It’s the ones who believe in gods who make the trouble.”

Åh Tyrion! Och åh George R.R. Martin! Nu får du nog ta och speeda upp ditt skrivande lite, för jag har ”bara” sjuhundra sidor kvar av det som för tillfället existerar av A Song of Ice and Fire. När kommer sexan, The Winds of Winter? Längtar redan.

Trilogibesvikelse (igen)

Requiem av Lauren Oliver XXX+
requiemOj nej. Är det nu så att jag förälskar mig i en (ungdoms)dystopitrilogis första del, till min lättnad upptäcker att tvåan är åtminstone nästan lika bra och sedan blir rejält besviken på trean? Detta har hänt med Hunger Games-trilogin, Matched-trilogin och nu denna. Buhu. Men jag förstår att det är svårt för författarna, att knyta ihop utan att samtidigt göra det för platt och puttinuttigt. Här tycker jag dock tyvärr att Oliver blir alldeles för feg, och trots de två berättarperspektiven känns det nästan som om berättelsen blir plattare och inte fördjupad. The Book of Shh är med på ett hörn, och det är nästan det intressantaste, hur fabler och historia kan missbrukas i maktsyften. Med Matched-trilogin i färskt minne var det också intressant att notera hur många liknande detaljer där fanns, med personer som samhället skjuter ifrån sig, och att äktenskapen ordnas av staten för att upprätthålla ett balanserat lugn. Karaktärerna i Olivers trilogi är inte lika besatta av gamla ord och texter som i Condies trilogi, men visst finns det vissa sådana blinkningar också.
Requiem är heller inte den bladvändare som ettan och tvåan var, så även om fansen såklart ska läsa även denna ska ni vara förberedda på en besvikelse.

Hade fungerat bra även utan thrillerinslaget

The One I Left Behind av Jennifer McMahon XXX½
theoneileftJennifer McMahon hör inte till de författare jag skulle lista bland mina Topp Fem Författare (gud vilken omöjlig fråga det skulle vara förresten!), men oberoende såg jag väldigt mycket fram emot den här nya boken och har gillat det jag hittills läst av hennes produktion, nämligen de flesta av hennes böcker. The One I Left Behind avviker dock från McMahons tidigare alster så tillvida att det inte finns ett uns av övernaturlighet med på ett hörn. Det här med att ett mörkt förflutet kommer tillbaka och slår dig på käften, det känns igen, men i tidigare böcker har McMahon annars alltid flirtat med något som kanske, men inte riktigt går att förklara.

Utan övernaturlighet eller ej, här har vi alltså Reggie som är en framgångsrik arkitekt och någorlunda har lyckats lägga sin tragiska uppväxt bakom sig. Ända tills hennes moster ringer från uppväxtorten Brighton Falls, Connecticut och berättar att Reggies mamma – seriemördaren Neptunes sista offer sommaren 1985 – har hittats levande på ett härbärge för hemlösa. Var han hon varit alla dessa år, och vad hände med henne den där sommaren när Reggie var en tonåring som odlade sitt utanförskap i en liten triangeldramastinn vänskapstrio? Och hur närmar man sig sin sjuka mamma efter alla dessa år?

Min thrillervurm till trots måste jag nästan hålla med Helena här: hade McMahon utvecklat coming of age-delen (som löper parallellt med nutidshistorien) lite grann hade den kunnat fungera alldeles utmärkt som en självständig roman, helt utan thrillerinslag. Just thrillerdelen fungerar ändå rätt bra den också, fram till upplösningen som på ett osnyggt sätt sköts undan på ett futtigt antal sidor. Vad är det med thrillerförfattare som får dem att alltid skriva själva upplösningen på så få sidor som möjligt?!

Också en mellanbok kan vara sorglig

Torka aldrig tårar utan handskar – 2. Sjukdomen av Jonas Gardell XXX½
tatuh2Jag var lite rädd för att tv-serien skulle spöka i huvudet medan jag läste. Men precis som jag var glad över att ha läst TATUH 1 innan jag såg tv-serien, kändes det nu nästan som en lättnad att redan ha sett vad som komma skall. Jag förstod ju att det skulle fördjupas i boken ändå.

Och det gör det. Framför allt Reine växer, får en bakgrund och en historia, där han ligger självvalt ensam och tynar bort på isoleringen. Och den där scenen ur tv-serien som fick kattfalangen av #boblmaf att yla förtvivlat, den finns såklart med den också, med en betydligt längre transportsträcka, man sväljer av obehag, önskar att det på något sätt ändå skulle sluta annorlunda. En sak som är lite lustig är att jag i boktvåan blir väldigt irriterad på Paul, som i sitt evinnerliga skämtande som coping metod framstår som känslokall – jag vet ju att han inte är det, men jag färgas uppenbarligen av Benjamins åsikter litegrann. I första boken och tv-serien såg jag honom snarare som en frisk fläkt mitt i allt det unkna, sjukdomsluktande.
Och Rasmus och Benjamin då. De har ju de absoluta huvudrollerna i tv-serien, och därför är det inte speciellt som tillkommer i boken. Förutom Rasmus återbesök i Koppom förstås, ett bra om än mycket ångestframkallande parti av boken.

Det här är en mellanbok, det ska jag inte hymla med, ett lite lugnare tempo efter den dramatiska början med uppbrott och förälskelse, och en början till slutet. Vid horisonten har begravningsklockorna börjat klämta.
Rec.ex. från Norstedts.

Sök, och du skall finna

Ägnade mig igår åt så kallat önsketänkande googlande, och se, den som söker skall finna!requiem Nämligen Requiem, tredje och avslutande delen i Lauren Olivers dystopitrilogi, som kommer till en bokhandel/läsplatta nära dig redan i mars! Den första delen i trilogin är Delirium, en riktigt spännande och medryckande bok som jag tycker har fått alldeles för lite uppmärksamhet trots att den också finns på svenska sedan förra våren.

Har jag redan sagt vilket bra bokår 2013 ser ut att bli?

Att äta upp sina ord

I dag får jag minsann verkligen äta upp mina ord. Häromdagen klagade jag lite på A Feast for Crows och tyckte den kändes lite tråkig. I dag tillbringade jag lunchrasten med att andlöst läsa de sista kapitlen, och well well well, GRRM gör det igen! Mer om den boken senare.

20130107-191634.jpg

I bussen hem läste jag avundsjukt på Twitter att DP-Helenas magiska brevlåda levererat en ny thriller jag själv är nyfiken på – men jag tar tillbaka allt ont jag måhända tänkte om min egen, inte alls lika magiska, brevlåda, ety i dag levererade den inte mindre än den mycket efterlängtade TATUH-tvåan. Passligt nog fick jag ju GRRM*-tegelstenen utläst i dag, så nu blir det gråthulkande sträckläsning till näst.

*) Många förkortningar var det här.