(För) korta besök i Schulmans och Eklunds rum

Rum av Alex Schulman & Sigge Eklund XXX½
Jag har ljuva minnen av den här boken. Ensamresa till Göteborg för att gå på bokmässa och hänga med vänner. Luncha med boken som sällskap. Gå på Pocket Shops författarfrukost och lyssna på Nina intervjua dem plus fotas med dem (stort!).

Det ska sägas att Rum inte försöker vara det som föregångaren Tid var. Det här är kortare texter om olika ”rum” i psyket – vad är viktigt, vilka ”vattenhål” av lugn har Alex respektive Sigge? Vilka barndomstrauman hänger kvar och färgar av sig på deras liv ännu i dag? Texterna är kortare och försöker ofta vara ganska slagkraftiga, det blir liksom inte särskilt privat ens i de sorgligare minnena. Boken är väldigt snyggt och påkostat formgiven, med färgbilder och roliga utvikbara kartor över respektive författares psyken. (Badkarslagunen, Kärnfamiljens ruin m.m.). Tyvärr blir det inte så mycket mer än coffee table-book över det hela; jag gillade verkligen deras resonemang i Tid men här känns texterna rentav kortare än segmenten i podcasten. I Café-intervjun säger de att det är medvetet, att de ville testa att skriva en bok mer lik podcastformatet, men jag saknar tankarna som får vindla iväg, som fritt associerar vidare. Jag kastar mig som bekantöver allt Alex & Sigge producerar, men den här boken lämnar mig tyvärr inte helt belåten.

Fantastiska fakta(böcker)

Jag läste Maja Säfströms Fantastiska fakta om djur från förr i somras. Tror visst inte att jag har bloggat om hennes första bok heller, Fantastiska fakta om djur. Tyckte lite bättre om den första nog, det var liksom lättare att minnas den stundvis
helt galna informationen då det gällde djur jag kunde relatera till, i stället för ödlor med skumma utseenden som levde för 65 miljoner år sedan :D. Sen är det tyvärr så att jag ändå glömmer bort detaljerna, blir inget partytrick direkt att börja en historia Det var någon fisk, eller kanske ett däggdjur i havet, som har sjukt många tänder som lyser i munnen, nej vänta kanske det var två skilda djur, eller fiskar, men i alla fall, det var helt galet! Däremot kunde jag njuta och fascineras under läsningen, och det här är helt perfekta böcker för vetgiriga barn (fyra år uppåt? Kanske lite äldre?)! Kanske också barn som har svårt att sitta stilla för längre berättelser, här kan man ta fast bara ett uppslag åt gången om man så önskar, fascineras över hur bekanta och obekanta djur har allehanda lustiga eller smarta egenskaper. Har lust att köpa de här böckerna i förvar för en sisådär tre fyra fem år framåt och hoppas att de ska intressera bokbabbelbebisen då.

Litet minus för att en del av illustrationerna eller de små faktasnuttarna ibland ”föll ner” i bokens bindning, tänker att både en illustratör och ett erfaret förlag borde veta bättre. Men annars: fullpoängare!

Du är inte ensam

Det är inte du, det är dom av Sofia Falk och Terese Krupa Syllner XXXX-
inteduEn peppbok för föräldrar. Det är precis vad det är. Om du önskar dig tips om amning, purémat och potträning är det här inte boken för dig. Om du däremot känner dig lite mycket trött, tvivlar på att det lilla barnet någonsin kommer att sluta kolikskrika eller att du någon gång ska klä dig i annat än mjukisbyxor och amningstopp, då är det bra att plocka upp Hormoner & Hemorrojder-bloggarnas bok! Jag har inte läst deras blogg tidigare, men tror det är dags nu.

Med detta inte sagt att det här är bara fluff! Här behandlas också allvarliga ämnen som grav förlossningsdepression och det faktum att alla minsann inte strålar av lycka och välbehag under graviditeten. Peppen och stödet kommer i det faktum att du inte är ensam. Och att det blir bättre, och du själv piggare. Om inte imorgon så… om några år.

”100 hemskaste”

100 hemskaste av Helena Dahlgren
Jag säger som Litteraturkvalster-Fanny: Det här är inte en recension. Ceci n’est pas un critique. Vi känner ju båda Helena, rätt bra rentav vågar jag påstå *claim to fame*. Men något måste – vill! – jag ju skriva ändå, om denna #boblmaf-kändis gone författare.

100 hemskaste är alltså en personlig lista av de bästa (värsta?) skräckupplevelserna inom framför allt litteraturen men också film, tv-serier, musik och rentav verkliga livet (handen upp den som skrattade igenkännande åt den första delen av kapitlet om telefoner..?). Detta inspirerat av DN:s Lotta Olsson som listade sina bästa deckarupplevelser häromåret. Helenas lista började ursprungligen som ett bloggprojekt, och texterna i boken är, om jag förstått saken rätt, enbart lätt genomarbetade från sin originalform. Jag har sett att några har kommenterat att det ursprunget märks, tilltalet och skrivstilen är nämligen personlig och engelska uttryck blandas friskt in i texten. Mig irriterar det dock över huvudtaget inte, jag tycker att en del av själva poängen med att Helena äntligen fångats upp som skribent och getts ut i pappersform är att vi ska få fortsätta ta del av just hennes specifika sätt att uttrycka sig. Det är ju det hon kan! Dessutom är majoriteten av hemskheterna på listan skrivna eller uppförda just på engelska.

Var börjar jag? Var tar fiktionerna vid?

Ovan mitt favoritcitat från boken, eftersom det så väl beskriver Helenas förhållande till det fiktiva i såväl graden av passion som konststycket att minnas så oerhört mycket av det hon tagit till sig. Stor avund från en som mest minns känslan av böcker senare, medan detaljer och citat tyvärr undflyr mig alldeles för fort.

Tematiskt är ju skräck inte min favoritgenre, även om det naturligtvis inte ska hållas Helena till last. Glatt noterar jag ändå egna favoriter som Michelle Paver, Jennifer McMahon och Amanda Hellberg på listan, då känner jag mig också med i klubben. För lite inside blir det, flera gånger används uttrycket De som fattar, fattar och jag fattar nödvändigtvis inte. Här kommer nämligen ett chockerande uttalande som faller mig till last: jag har inte sett Twin Peaks!
Men alltså. Det är bara en känsla av avund, en utanför och tittar in*-känsla som ger sig till känna. För jag vill ju förstå allt! Vill kunna nicka igenkännande åt de mer än hundra verk som direkt och indirekt nämns. Eller åtminstone böckerna! Och kanske det där Twin Peaks då också…

Det här är en bok att först sträckläsa, sedan återvända till såväl tipsen som formuleringarna. Missa inte heller de suggestivt obehagliga svartvita fotona, tagna av Marcus Stenberg, snyggt varvade med omslagsbilder i färg. En väldigt snyggt formgiven bok alltså, som sitter bra i handen.

Skräcktema eller inte, alla ni som någon gång förtjust läst Helenas blogg Dark Places måste läsa även den här boken. Det som gör henne till en så vass skribent, nämligen den breda kunskapen som flyter fram genom skarpa analyser blandat med personliga anekdoter, allt det finns också här. Och då läser jag hungrigt, även om jag inte alltid är så insatt. Jag må vara fangirlig, men ger hon ut en bok med sina 100 bästa inköpslistor, då lär jag sitta där med fingret på Köp-knappen igen. Som en personlig favorit föreslår jag ändå ”Helena poserar med 100 efterlängtade böcker (och motiverar varför)”, se där en bästsäljare med klatchig titel, no?

*) Åh, här kommer en populärkulturell grej jag faktiskt minns även hundra år senare: Utanför och tittar in var titeln på en låt ett glasögonprytt semi-mobboffer framförde i en av Sweet Valley High-böckerna och säkerligen lyckades charma inte bara resten av skolan utan också målet för hennes dittills hopplösa kärlek. Jag har även för mig att änglalika Elizabeth såklart hade insett hennes potential redan tidigare… Ah, vilka sedelärande berättelser böckerna i den serien var..!

Solitude är inte loneliness

Själv. Kraften i egentid av Linus Jonkman XX½
IMG_3379Jag tyckte Jonkmans Introvert-bok var rätt intressant och har sålt massor av den på jobbet, och blev därför glatt överraskad när hans nya bok Själv. Kraften i egentid skymtade förbi på Linda Skugges Constant reader-tumblr. Ironiskt nog får jag eksem av ordet själv i bemärkelsen ”vara själv”, ”bo själv”, även om jag definitivt ser poängen med att skilja på det som på engelska benämns som loneliness versus solitude. Jonkman predikar vikten av att dra sig undan för att få tid för återhämtning och reflektion, och att i det lilla få stora idéer. Många gånger återkommer han till att man inte automatiskt ska plocka upp smarttelefonen i bussen eller i apotekskön, utan i stället stirra ut i tomheten och låta tankarna få spelrum.

Vår metafor är stegen, eller trappan. Vi är livrädda för platån. Vi har svårt att acceptera känslan av att vara ”nöjd”. Precis alla förväntas vara på väg till nästa nivå […].

Det blir dock lite oklart för mig exakt hur denna fantastiska självsamhet ska uppnås – Jonkman likställer inte introverta med folk som automatiskt är duktiga på självsamhet, men samtidigt känns det ganska uppenbart att extraverta (som det tydligen bör kallas numera) knappast känner samma sug och motivation att sitta ensamma hemma och stirra ut i luften.

Problemet med introversion är att vi i dag inte är lojala mot vår egen personlighet. När vi känner en brännande intuitiv längtan efter att vara själva intalar vi oss istället att ”äh, bara jag fått några starka drinkar så kommer den där festen säkert att bli kul ändå”.

Jag irriterar mig också på att Jonkman ofta i texten smyger in ”underfundiga” små skämt, som mer än hälften av gångerna faller platt (och gör att texten känns mer som ett blogginlägg än en tryckt bok). Det är inget fel på att vilja göra en (fakta)bok lättläst och liksom lättillgänglig, men nu får jag mera känslan av att ämnet dribblas bort helt och hållet. Styckena är väldigt korta, samtidigt som det känns som att det lätt går rundgång i det som presenteras. Om man har lite egentid över behöver man inte nödvändigtvis lägga den på den här boken…

Fluffig gravidbok

Ebbas gravidbok av Ebba von Sydow XXX½
ebbasJag kände att det var dags att börja förkovra mig lite i det här med barnafödande med mera, men gärna i något lättillgängligt format. Till det är Ebbas gravidbok perfekt. Ebbas egna upplevelser av sina två graviditeter (och förlossningar + den första babytiden), varvat med intervjuer med t.ex. läkare eller kvinnor med vitt skilda upplevelser från hennes egna. Jag lånade boken från biblioteket, men äger man boken kan man i slutet av varje kapitel själv fylla i svar på frågor om ens egna upplevelser, så att boken samtidigt blir som ett minne och en slags fylla i-bok för vuxna.

Det är lätt och trevlig läsning inom könsneutralt (?) mintgröna pärmar, och jag hade ju önskat mig något med förvisso tips men utan nämnande av slempropp i var och varannan mening. Ändå känns boken nästan lite för fluffig, och det känns också som om jag redan känner till det mesta. Visst är det trevligt att få nicka igenkännande åt mammajeans och gravidoljor, men min främsta tanke att jag är för långt gången i graviditeten för att ha någon verklig nytta av den här boken. Ebbas gravidbok är snarare något man läser i smyg under den första hormonmyllrande trimestern, inte i den tredje när det känns ganska obvious att mammajeans med trikåmudd kommer att behövas… Plus i kanten ändå för att Ebba inte väjer för mindre fluffiga ämnen såsom helvetisk amning och förlossningsdepression!

Sitter ni inne med några tips på bra böcker kring födande/att få barn? För länge länge sedan innan barn ens fanns på agendan, har jag läst Bokhore-böckerna När två blir tre och Livet och barnet, men det finns ju många många fler ute i djungeln.

Kanske jag blir mer inspirerad om jag får riva ut sidor och spara?

Home stories. Personlig inredning och inspirerande idéer av Ida Magntorn XXX½
hs1Med bas i sitt eget hem, och uppdelat i ”kapitel” som utgörs av dagens rytm (”Morgontimmar”, ”Frukost”, ”Köket är hemmets hjärta” etc.) delar Ida Magntorn med sig av konkreta tips och idéer om hur man inreder och sätter en personlig (?) prägel på sitt hem. Här och där finns det även insprängt bilder från andra (sorters) hem, oftast när Magntorn vill poängtera och illustrera något särskilt.

Bilderna är vackra och harmoniska, pappret är matt och känns lite lyxigt. Det är en trevlig bok att läsa och/eller bläddra i, och känner man att man saknar den sista touchen i sitt eget hem kan Magntorns tips om moodboards samt hur stilleben kräver  att prylarna har olika höjd förvisso vara matnyttiga. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra i vilken grad stil och inredning kan läras ut, och hur mycket som bara är… ja, talang eller hs2något liknande? Jag tror definitivt att man kan utveckla sitt estetiska öga genom att plöja inredningstidningar och därmed inse att just krukväxten elefantöra är det som kommer att höja String-hyllan från ordinär till extraordinär på Instagram. Men jag tror att det krävs en mängd alltså, ett kontinuerligt läsande, bläddrande, scrollande, inte bara en magisk bok som säger åt dig hur du ”ska” göra.

Med detta inte sagt att jag inte njöt av att läsa Magntorns bok, för det gjorde jag. Hade gärna rivit ut en vacker bild eller två om jag hade kunnat. Idéer och inspiration får man säkert, om man är ett fan av Magntorns förhållandevis neutrala stil (vitt, krukväxter, böcker, loppisfynd, udda kaffekoppar, det gamla vanliga). Jag vet dock inte hur bestående intryck boken sist och slutligen gör på mig, speciellt som jag inte kan riva ut sidor så som jag kan göra med inredningstidningar. Det är inte nödvändigtvis Magntorns fel, kanske är det snarare fenomenet inredningsböcker som är lite kryptiskt?

Podcastboken med pelargonliknelsen

The Golden Year. Ta makten över ditt liv på ett år av Hannah Widell & Amanda Schulman XXX½
IMG_9894Det finns böcker som jag läser för att tipset kommer från podcasts – BOTNS*-faktorn börjar t.ex. bli allt mer markant. Och så finns det böcker jag läser för att jag lyssnat till dess författare under otaliga podcasttimmar. Lex Sigge Eklund m.fl.
The Golden Year tillhör naturligtvis den senare kategorin, och det ska erkännas att jag kanske inte förväntade mig något särskilt revolutionerande när jag högg in på den här boken (och Magnum Classicen, mmm!). Och visst, här fanns kanske inte massvis med nytt att hämta rent innehållsmässigt, om man som jag lyssnat till alla de 181 avsnitt som systrarna Widell & Schulman för tillfället är uppe i. Däremot är materialet mindre utspritt och inte avbrutet av de för Fredagspodden så känspaka skratt- och gråtattackerna, och således är det i alla fall för mig lättare att faktiskt tillskansa mig budskapet. Troligen kommer The Golden Year inte att förändra mitt liv, men texten flyter på och tipsen känns rätt allmänna men vettiga. Gillar speciellt pelargonliknelsen, om hur man ibland måste rensa bland sina relationer för att de andra ska kunna blomstra. Pelargonen är även en tålig blomma som tål en del vanvård, men ibland kanske du måste svänga på den för att andra stjälkar ska få sol.
Mrs Book Pond har också läst.

Jhumpa Lahiri om språklig identitet

Med andra ord av Jhumpa Lahiri XXXX
Översättning av Helena Monti
maoJhumpa Lahiri är en författare jag länge beundrat i prosaform (note to self: läs hennes senaste roman du har stående signerad i hyllan!), så när jag upptäckte att hon skrivit en essäsamling/memoar om flerspråkighet var det självklart att jag skulle läsa den också. Lahiris modersmål är bengali men första språk, det hon lärt sig läsa på på och haft som skol- och senare yrkesspråk, är engelska. Redan det har blivit en slags inre konflikt, och när hon sedan som vuxen förälskar sig i italienskan och under många år försöker läsa strökurser för att slutligen flytta till Rom och kasta sig ut på djupt vatten vad gäller språket, blir hennes funderingar kring språket än djupare och personligare.

De okända orden påminner mig om att det finns mycket som jag inte känner till i den här världen.

Med andra ord är den första boken Lahiri har skrivit på italienska, och hennes språk är direkt, utan de vackra krumbukter engelskan som språk i allmänhet och som Lahiris första språk i synnerhet skulle ha försett henne med. Det är en kärleksbeskrivning till italienskan, en djupare insikt om självet i förhållande till språket, om ”berättigandet” att tala ett språk – Lahiri med sitt indiska påbrå ser inte ut som en italienare och blir därför bemött och betjänad på engelska. Till skillnad från hennes amerikanska man som råkar ha ett sydländskt utseende och italienskklingande namn, måste hon förklara och ”motivera” sina språkkunskaper.

Jag måste berättiga det språk jag talar fast jag behärskar det till fulländning.

Även om jag har ett självklart modersmål och en tydlig språklig och nationell identitet som finlandssvensk, är citatet ovan något jag kan relatera till, framför allt i förhållande till rikssvenskan. Otaliga är de gånger butikspersonal i Sverige har bytt till engelska på grund av min ”finska brytning” (nej!) eller konstaterat att min svenska är förvånansvärt flytande. Mhmm.
Tack Bokmania som uppmärksammade mig om bokens existens!

Kära Liv och Caroline, ni var bättre än jag trodde

Kära Liv och Caroline, av Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli XXXX
Nämen vet ni, jag blev faktiskt positivt överraskad av den här! När jag hörde talas om idén tyckte jag det mest kändes som ett väldigt exploaterande av En varg söker sin podd-varumärket, som skulle få oss lyssnare att köpa en bok bara på basis av författarnamnen. Lex Sigge Eklund. Sigges senaste bok är ju dock en roman, något han sysslade med redan pre-podcasteran, medan Kära Liv och Caroline, direkt spinner vidare på podcasten och i bokform alltså svarar på frågor som lyssnarna skickat in till dem.

Men jag gillar alltså, över förväntan. Inte allting och inte utan en viss kritik (måste Liv Strömqvist klämma in ordet ”vänsterkollektiv” i precis varenda svar?), men boken är sannerligen läsvärd både som sträckläsning eller för att läsa en fråga + svaren här och där. Frågorna är löst inordnade under ämnen som Döden, Kultur, Skapande, Kärlek m.m., men frågorna och svaren skulle lika gärna kunna vara ett ämne som tas upp i podcasten och som sedan spinns vidare på. Jag gillar speciellt hur Caroline Ringskog Ferrada-Noli svävar iväg i sina svar, synbart börjar de handla om något annat och väldigt ofta får de också ett stråk av mörker i sig helt plötsligt. Intressant!
Så, när det kommer till böcker är det mer än okej att ha fel ibland.

Hälsningar från månens baksida

Astronauten som inte fick landa av Bea Uusma XXXX
astroBea Uusma! tänker ni kanske, hon med Expeditionen och Augustpriset? Ja just hon är det, och jag kan inte nog understryka hur mycket jag älskade den boken. Men den här är himla fin den med! Skriven för vetgiriga barn, men kan läsas av alla och envar. Nu är den ju så pass tunn att ni inte ska förvänta er en ny expeditionsupplevelse, men Uusmas känspaka berättarröst är lika närvarande i denna, och let’s face it, det är ju för den vi läser. Hör bara:

Presidenten ringer till Neil och Buzz på månen. Ingen ringer till Michael. Han är i radioskugga.

”Huvudpersonen” är alltså Michael Collins, den tredje (okända!) astronauten ombord på Apollo 11 som får cirkla runt i radioskugga runt månen medan Neil Armstrong lever loppan nere på månens yta. Du milde tid vad oerhört liten och ensam han (Michael) måste ha känt sig! Och visste ni att astronauterna, när de kom ner till jorden igen var tvungna att bo isolerade i en husvagn i 17 dygn medan man med hjälp av möss som vuxit upp i steril miljö undersökte ifall astronauterna hade tagit med sig okända bakterier från månens yta. Ifall mössen hade dött inne i husvagnen hade astronauterna aldrig släppts ut ur den (!!). Det vetgiriga lilla vuxna barnet Bokbabbel slukar alltså boken med behållning, åhåå:ar åt intressanta faktasnuttar som jag önskar att jag ska minnas för att kunna briljera med dem någon gång. 9 kilo checklistor! Man ser annorlunda ut i rymden eftersom blodet som brukar finnas i benen nu samlas i huvudet! Rymdkapselns vägg är så tunn som 3,5 cm!
Mycket läsvärd!

Mindre vego för allergikern tyvärr

Mera vego. Mat för hela familjen av Sara Ask och Lisa Bjärbo
vegoJag lånade den här boken för att jag var nyfiken såklart (Lisa Bjärbo är ju den Lisa ”Onekligen” Bjärbo), men också för att jag saknade matlagningsinspiration. Mat är gott, men oftast är det så himla tråkigt att laga den, tyvärr! Dessutom fastnar jag/vi så lätt i gamla mönster och lagar gamla enkla favoriter. Innehållandes rätt mycket kött också tyvärr, så jag hoppades att Mera vego skulle ge oss en skjuts på traven i rätt riktning med mer varierad kost.
Tyvärr var det lite som jag befarade – att mina allergier går rätt dåligt ihop med vegetarisk kost. Det är naturligtvis inte bokens fel, och en del av recpten går naturligtvis att modifiera om man orkar och vill, men faktum är att många av receptens ”rubrik” redan innehåll saker jag inte kan äta (bönor, curry, selleri, MED MERA). Mera vego är dock en inspirerande och snygg kokbok, med enkla recept och en glad men inte prutthurtig ton. Rödbetsrisotton som vi faktiskt tillredde var också god.
Och hej, det kommer en fortsättning ännu i år!

Samhällets tysta revolutionärer

Introvert. Den tysta revolutionen av Linus Jonkman XXX½
introJag vet att ni kanske inte vill tänka på det just nu, men om några veckor är det sensommar och arbetsvardag som gäller igen. Och då är det kanske på sin plats att nu ta sig en funderare över hur du fungerar som arbetstagare, i projekt, i hurudan arbetsmiljö du arbetar bäst? Eller kanske funderar du på att skaffa dig ett nytt jobb? Om du är den som förtvivlat försöker komma på något mer sanningsenligt än ”social och jobbar bra i grupp” att skriva på din CV, är det här boken för dig.

Det finns naturligtvis oerhört många faktorer som påverkar hur människor tänker, agerar och fungerar, men jag intresserar mig för det här med intro- och extroversion för att få en djupare inblick i både mitt eget och andras beteende. Den enklaste men också minst nyansrika distinktionen som kan dras är väl att introverta hämtar energi i att få vara ensamma medan extroverta behöver få umgås med andra. Enligt den gränsdragningen, och också enligt det test som medföljer längst bak i Jonkmans bok är jag en solklar introvert, men samtidigt tror jag nog att jag är som allra lyckligast när jag skrattar och pratar med mina närmaste vänner. Men jag behöver den där ensambalansen också, samtidigt som jag aldrig i livet skulle vilja börja forska ensam på min kammare utan sociala kontakter.
Därför vill jag läsa den här boken, för att introversion ligger nära både mitt hjärta och min personlighet även om det finns många faktorer som samtidigt är mig främmande. Jonkman listar styrkor och svagheter, kommer med personliga anekdoter och skapar kort sagt en läsvärd bok att läsas av både intro- och extroverter för att öka förståelsen för dem som fungerar annorlunda än vi själva. Varje kapitel avlutas med en sammanfattning i punkform, ”för extroverta”, och just den och några andra putslustigheter hade jag kanske klarat mig utan. Samtidigt är den lätt att läsa och lätt att förstå, med ett tydligt driv framåt och det intressanta testet i slutet av boken – Mr Bokbabbel och jag fick nästan exakt samma introversion-poäng även om vi svarade rätt olika på frågorna. Jag skulle säga att Jonkmans bok är en snabbkurs, medan Susan Cains Quiet är mer djuplodande. Jag gillar båda och läser gärna ännu mer inom ämnet, har ni några tips?

Expeditionen. Bokbabbels kärlekshistoria

Expeditionen. Min kärlekshistoria (illustrerad utgåva) av Bea Uusma XXXXX-
expVid det här laget vet ni väl redan det mesta om den här Augustprisbelönade boken. Att den finns i en text- och en illustrerad utgåva. Att den handlar om Andrées högst misslyckade ballongexpedition till Nordpolen, att den misslyckades och att de tre svenska männen dog på Vitön. Att man inte vet varför de dog, och att Bea Uusma har tillbringat de senaste femton åren med att försöka ta reda på det.

20140120-140247.jpg

Det är bra att ni vet allt det där, för jag vet inte hur jag annars skulle lyckas förmedla hur fantastisk den här boken är. Jag har ju facebookat och instagrammat min omedelbara kärlek till den redan, ändå förstår inte ens jag själv vad det riktigt är som gör den så bra. Den för en bok om polarfärder genialiska förstameningen Jag hatar att frysa kanske? Bea Uusmas korta och sakliga men samtidigt passionerade och nästan roliga stycken om så väl expeditionens resa som hennes egna efterforskningar? Glimtarna av en kärlekshistoria som blev alldeles för kort, den mellan Nils Strindberg och hans fästmö Anna? Jag vet att många har fallit för detaljen om hjärtat, s.283, men själv känner jag en klump i halsen redan tidigare, på s.106, detaljen om fågeln i sovrummet ni vet? Åh!
Jag ryser vid blotta tanken på all is, allt mörker, all kyla. Ensamheten, uppgivenheten! Isolationen. Och jag älskar Uusmas envetna nörderi, hur hon aldrig ger upp utan bara gräver vidare. De roliga detaljerna om benbitar bredvid Bokus-paket på Icas postutlämningsställe. Färgen på isen som skiftar varje dag, isfärgspaletten som Uusma skapar med printern i famnen eftersom isen får fartyget att skaka så mycket att hon inte kan ha printern på bordet. Min egen fascination över boken, att jag genast vill berätta och visa fast jag inte ens minns alla detaljer eller läst ut boken. Jag hoppas ni alla har läst. Jag hoppas på en snygg pocketutgåva också, för det här är en bok man vill äga, läsa, köpa och ge bort. En bok att älska.

Kroppspanik

Kroppspanik av Julia Skott XXX½
kroppspanikStår vi på vågen står vi inte på barrikaderna. En snygg första mening som sätter ton för resten av Skotts viktiga bok som handlar om viktnojor, om hälsorisker med bantning, om samhällets uttalade (och outtalade) press på (kvinno)kroppar att rymmas in i en viss klädstorlek och hållas under ett visst BMI. En bok för vem som helst som har eller har haft vikt- och/eller matnojor, som känt sig obekväm i sin kropp, som har kämpat för att rymmas in i den och den storlekens jeans eftersom ”det ju är min storlek”. En bok om ett samhälle som äter allt större portioner av mindre nyttig mat samtidigt som modellbilderna photoshoppas in i det oändliga och skapar en fullständigt orimlig bild av hur kroppar riktigt ser ut.

Det här är ett brandtal om att acceptera dig själv så som du är, om att alla människor mår bra av röra på sig men att knappast av att stirra sig blind på siffror på vågen. Om varför det kan vara så svårt och rentav hälsofarligt att banta, och hur absurd bantningsindustrin är med sina pulversoppor. Skott radar upp intressanta fakta, poänger och exempel, och en grej jag särskilt reagerade över var exemplet med LCHF. Inget direkt illa om den dieten (!) i sig, även jag tror att det inte skadar att äta lite mindre kolhydrater, men Skott påpekar hur många förespråkare av den kosten påstår sig ha kommit över sina matnojor och numera kan ”äta vad de vill” och vara nöjda. Eeh, utom bröd, pasta, potatis, ris då..! Nu skrev Julia Skott det mycket vettigare än så här, men jag har gjort min samhällsgärning – d.v.s redan returnerat den här boken till biblioteket så att fler ska få läsa – och kan inte kolla upp det exakta citatet. Ett sorgligt exempel är också bullen på fikapausen: äter man den måste man liksom förklara sig med att man varit duktig och tränat i veckan/det är ju ändå fredag/”Ja jag borde ju inte men..”. Äter man den inte så ska folk börja truga den på dig – hur man än gör blir det fel. Varför får inte en bulle bara vara en bulle?

Liksom Bokstävlarna tyckte jag att tilltalet ibland kändes irriterande skämtsamt vilket rimmar illa med budskapet, men å andra sidan mår boken bra av att vara personligt skriven och faktan presenteras oftast sakligt utan att bli torr och tråkig. Orsaken till att jag plockade upp boken är för att jag kände Julia Skotts texter sen tidigare, men jag hoppas att folk kommer att göra det även om de inte skulle veta vem hon är!
Missa inte heller Dark Places och Fiktiviteters personliga reflektioner kring boken!

Intressanta introverter

Quiet. The Power of Introverts in aWorld That Can’t Stop Talking av Susan Cain XXXX-
quietKors i taket, jag har läst en faktabok! Det händer ju cirka aldrig, men introverthet (är det ett ord?) har varit på tapeten den här sommaren, och Quiet har nämnts i enbart positiva ordalag (Snowflake har recenserat den svenska översättningen). Jag blev nyfiken och tog mig an den, och inte heller jag blev besviken. Cain har intervjuat introverta som jobbar med all världens yrken, hon berättar om Jungs teorier, finanskrascher och grupparbeten i klassrummet utan att det för den delens känns rörigt eller plottrigt. Nej, Cain har, som den introverta person hon är, ägnat mycket tankearbete åt denna bok, och resultatet är intressant och ändå lättläst. Jag hummar och nickar och funderar vidare, för faktum är att boken ger mig mer att tänka på. Jag uppfattar mig själv som en person som är definitivt mer introvert lagd, men som också har tendenser från hela spektret. Hur jag beter och känner mig så olika i olika sistuationer, beroende på hur trygg jag känner mig (alltså, det är ju självklart att man gör det, men det är ändå intressant att reflektera över).

Naturligtvis är den här boken säkert mest intressant (och behagligt givande vad kommer till igenkänning) för introverta, men vem som helst mår bra av att läsa den här boken, för att förstå sin partner, sitt barn eller sin kollega på jobbet lite bättre. Den pekar på olikheter utan att vara dömande, den ger praktiska råd, den påpekar att introvert inte alls är samma sak som blyg. Och mycket mer. Om alla faktaböcker skulle vara så här intressanta skulle jag nog kunna tänka mig att göra lite fler avhopp från fiktionsknarkandet..!