Fantastiska fakta(böcker)

Jag läste Maja Säfströms Fantastiska fakta om djur från förr i somras. Tror visst inte att jag har bloggat om hennes första bok heller, Fantastiska fakta om djur. Tyckte lite bättre om den första nog, det var liksom lättare att minnas den stundvis
helt galna informationen då det gällde djur jag kunde relatera till, i stället för ödlor med skumma utseenden som levde för 65 miljoner år sedan :D. Sen är det tyvärr så att jag ändå glömmer bort detaljerna, blir inget partytrick direkt att börja en historia Det var någon fisk, eller kanske ett däggdjur i havet, som har sjukt många tänder som lyser i munnen, nej vänta kanske det var två skilda djur, eller fiskar, men i alla fall, det var helt galet! Däremot kunde jag njuta och fascineras under läsningen, och det här är helt perfekta böcker för vetgiriga barn (fyra år uppåt? Kanske lite äldre?)! Kanske också barn som har svårt att sitta stilla för längre berättelser, här kan man ta fast bara ett uppslag åt gången om man så önskar, fascineras över hur bekanta och obekanta djur har allehanda lustiga eller smarta egenskaper. Har lust att köpa de här böckerna i förvar för en sisådär tre fyra fem år framåt och hoppas att de ska intressera bokbabbelbebisen då.

Litet minus för att en del av illustrationerna eller de små faktasnuttarna ibland ”föll ner” i bokens bindning, tänker att både en illustratör och ett erfaret förlag borde veta bättre. Men annars: fullpoängare!

Annonser

Du är inte ensam

Det är inte du, det är dom av Sofia Falk och Terese Krupa Syllner XXXX-
inteduEn peppbok för föräldrar. Det är precis vad det är. Om du önskar dig tips om amning, purémat och potträning är det här inte boken för dig. Om du däremot känner dig lite mycket trött, tvivlar på att det lilla barnet någonsin kommer att sluta kolikskrika eller att du någon gång ska klä dig i annat än mjukisbyxor och amningstopp, då är det bra att plocka upp Hormoner & Hemorrojder-bloggarnas bok! Jag har inte läst deras blogg tidigare, men tror det är dags nu.

Med detta inte sagt att det här är bara fluff! Här behandlas också allvarliga ämnen som grav förlossningsdepression och det faktum att alla minsann inte strålar av lycka och välbehag under graviditeten. Peppen och stödet kommer i det faktum att du inte är ensam. Och att det blir bättre, och du själv piggare. Om inte imorgon så… om några år.

”100 hemskaste”

100 hemskaste av Helena Dahlgren
Jag säger som Litteraturkvalster-Fanny: Det här är inte en recension. Ceci n’est pas un critique. Vi känner ju båda Helena, rätt bra rentav vågar jag påstå *claim to fame*. Men något måste – vill! – jag ju skriva ändå, om denna #boblmaf-kändis gone författare.

100 hemskaste är alltså en personlig lista av de bästa (värsta?) skräckupplevelserna inom framför allt litteraturen men också film, tv-serier, musik och rentav verkliga livet (handen upp den som skrattade igenkännande åt den första delen av kapitlet om telefoner..?). Detta inspirerat av DN:s Lotta Olsson som listade sina bästa deckarupplevelser häromåret. Helenas lista började ursprungligen som ett bloggprojekt, och texterna i boken är, om jag förstått saken rätt, enbart lätt genomarbetade från sin originalform. Jag har sett att några har kommenterat att det ursprunget märks, tilltalet och skrivstilen är nämligen personlig och engelska uttryck blandas friskt in i texten. Mig irriterar det dock över huvudtaget inte, jag tycker att en del av själva poängen med att Helena äntligen fångats upp som skribent och getts ut i pappersform är att vi ska få fortsätta ta del av just hennes specifika sätt att uttrycka sig. Det är ju det hon kan! Dessutom är majoriteten av hemskheterna på listan skrivna eller uppförda just på engelska.

Var börjar jag? Var tar fiktionerna vid?

Ovan mitt favoritcitat från boken, eftersom det så väl beskriver Helenas förhållande till det fiktiva i såväl graden av passion som konststycket att minnas så oerhört mycket av det hon tagit till sig. Stor avund från en som mest minns känslan av böcker senare, medan detaljer och citat tyvärr undflyr mig alldeles för fort.

Tematiskt är ju skräck inte min favoritgenre, även om det naturligtvis inte ska hållas Helena till last. Glatt noterar jag ändå egna favoriter som Michelle Paver, Jennifer McMahon och Amanda Hellberg på listan, då känner jag mig också med i klubben. För lite inside blir det, flera gånger används uttrycket De som fattar, fattar och jag fattar nödvändigtvis inte. Här kommer nämligen ett chockerande uttalande som faller mig till last: jag har inte sett Twin Peaks!
Men alltså. Det är bara en känsla av avund, en utanför och tittar in*-känsla som ger sig till känna. För jag vill ju förstå allt! Vill kunna nicka igenkännande åt de mer än hundra verk som direkt och indirekt nämns. Eller åtminstone böckerna! Och kanske det där Twin Peaks då också…

Det här är en bok att först sträckläsa, sedan återvända till såväl tipsen som formuleringarna. Missa inte heller de suggestivt obehagliga svartvita fotona, tagna av Marcus Stenberg, snyggt varvade med omslagsbilder i färg. En väldigt snyggt formgiven bok alltså, som sitter bra i handen.

Skräcktema eller inte, alla ni som någon gång förtjust läst Helenas blogg Dark Places måste läsa även den här boken. Det som gör henne till en så vass skribent, nämligen den breda kunskapen som flyter fram genom skarpa analyser blandat med personliga anekdoter, allt det finns också här. Och då läser jag hungrigt, även om jag inte alltid är så insatt. Jag må vara fangirlig, men ger hon ut en bok med sina 100 bästa inköpslistor, då lär jag sitta där med fingret på Köp-knappen igen. Som en personlig favorit föreslår jag ändå ”Helena poserar med 100 efterlängtade böcker (och motiverar varför)”, se där en bästsäljare med klatchig titel, no?

*) Åh, här kommer en populärkulturell grej jag faktiskt minns även hundra år senare: Utanför och tittar in var titeln på en låt ett glasögonprytt semi-mobboffer framförde i en av Sweet Valley High-böckerna och säkerligen lyckades charma inte bara resten av skolan utan också målet för hennes dittills hopplösa kärlek. Jag har även för mig att änglalika Elizabeth såklart hade insett hennes potential redan tidigare… Ah, vilka sedelärande berättelser böckerna i den serien var..!

Solitude är inte loneliness

Själv. Kraften i egentid av Linus Jonkman XX½
IMG_3379Jag tyckte Jonkmans Introvert-bok var rätt intressant och har sålt massor av den på jobbet, och blev därför glatt överraskad när hans nya bok Själv. Kraften i egentid skymtade förbi på Linda Skugges Constant reader-tumblr. Ironiskt nog får jag eksem av ordet själv i bemärkelsen ”vara själv”, ”bo själv”, även om jag definitivt ser poängen med att skilja på det som på engelska benämns som loneliness versus solitude. Jonkman predikar vikten av att dra sig undan för att få tid för återhämtning och reflektion, och att i det lilla få stora idéer. Många gånger återkommer han till att man inte automatiskt ska plocka upp smarttelefonen i bussen eller i apotekskön, utan i stället stirra ut i tomheten och låta tankarna få spelrum.

Vår metafor är stegen, eller trappan. Vi är livrädda för platån. Vi har svårt att acceptera känslan av att vara ”nöjd”. Precis alla förväntas vara på väg till nästa nivå […].

Det blir dock lite oklart för mig exakt hur denna fantastiska självsamhet ska uppnås – Jonkman likställer inte introverta med folk som automatiskt är duktiga på självsamhet, men samtidigt känns det ganska uppenbart att extraverta (som det tydligen bör kallas numera) knappast känner samma sug och motivation att sitta ensamma hemma och stirra ut i luften.

Problemet med introversion är att vi i dag inte är lojala mot vår egen personlighet. När vi känner en brännande intuitiv längtan efter att vara själva intalar vi oss istället att ”äh, bara jag fått några starka drinkar så kommer den där festen säkert att bli kul ändå”.

Jag irriterar mig också på att Jonkman ofta i texten smyger in ”underfundiga” små skämt, som mer än hälften av gångerna faller platt (och gör att texten känns mer som ett blogginlägg än en tryckt bok). Det är inget fel på att vilja göra en (fakta)bok lättläst och liksom lättillgänglig, men nu får jag mera känslan av att ämnet dribblas bort helt och hållet. Styckena är väldigt korta, samtidigt som det känns som att det lätt går rundgång i det som presenteras. Om man har lite egentid över behöver man inte nödvändigtvis lägga den på den här boken…

Fluffig gravidbok

Ebbas gravidbok av Ebba von Sydow XXX½
ebbasJag kände att det var dags att börja förkovra mig lite i det här med barnafödande med mera, men gärna i något lättillgängligt format. Till det är Ebbas gravidbok perfekt. Ebbas egna upplevelser av sina två graviditeter (och förlossningar + den första babytiden), varvat med intervjuer med t.ex. läkare eller kvinnor med vitt skilda upplevelser från hennes egna. Jag lånade boken från biblioteket, men äger man boken kan man i slutet av varje kapitel själv fylla i svar på frågor om ens egna upplevelser, så att boken samtidigt blir som ett minne och en slags fylla i-bok för vuxna.

Det är lätt och trevlig läsning inom könsneutralt (?) mintgröna pärmar, och jag hade ju önskat mig något med förvisso tips men utan nämnande av slempropp i var och varannan mening. Ändå känns boken nästan lite för fluffig, och det känns också som om jag redan känner till det mesta. Visst är det trevligt att få nicka igenkännande åt mammajeans och gravidoljor, men min främsta tanke att jag är för långt gången i graviditeten för att ha någon verklig nytta av den här boken. Ebbas gravidbok är snarare något man läser i smyg under den första hormonmyllrande trimestern, inte i den tredje när det känns ganska obvious att mammajeans med trikåmudd kommer att behövas… Plus i kanten ändå för att Ebba inte väjer för mindre fluffiga ämnen såsom helvetisk amning och förlossningsdepression!

Sitter ni inne med några tips på bra böcker kring födande/att få barn? För länge länge sedan innan barn ens fanns på agendan, har jag läst Bokhore-böckerna När två blir tre och Livet och barnet, men det finns ju många många fler ute i djungeln.

Kanske jag blir mer inspirerad om jag får riva ut sidor och spara?

Home stories. Personlig inredning och inspirerande idéer av Ida Magntorn XXX½
hs1Med bas i sitt eget hem, och uppdelat i ”kapitel” som utgörs av dagens rytm (”Morgontimmar”, ”Frukost”, ”Köket är hemmets hjärta” etc.) delar Ida Magntorn med sig av konkreta tips och idéer om hur man inreder och sätter en personlig (?) prägel på sitt hem. Här och där finns det även insprängt bilder från andra (sorters) hem, oftast när Magntorn vill poängtera och illustrera något särskilt.

Bilderna är vackra och harmoniska, pappret är matt och känns lite lyxigt. Det är en trevlig bok att läsa och/eller bläddra i, och känner man att man saknar den sista touchen i sitt eget hem kan Magntorns tips om moodboards samt hur stilleben kräver  att prylarna har olika höjd förvisso vara matnyttiga. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra i vilken grad stil och inredning kan läras ut, och hur mycket som bara är… ja, talang eller hs2något liknande? Jag tror definitivt att man kan utveckla sitt estetiska öga genom att plöja inredningstidningar och därmed inse att just krukväxten elefantöra är det som kommer att höja String-hyllan från ordinär till extraordinär på Instagram. Men jag tror att det krävs en mängd alltså, ett kontinuerligt läsande, bläddrande, scrollande, inte bara en magisk bok som säger åt dig hur du ”ska” göra.

Med detta inte sagt att jag inte njöt av att läsa Magntorns bok, för det gjorde jag. Hade gärna rivit ut en vacker bild eller två om jag hade kunnat. Idéer och inspiration får man säkert, om man är ett fan av Magntorns förhållandevis neutrala stil (vitt, krukväxter, böcker, loppisfynd, udda kaffekoppar, det gamla vanliga). Jag vet dock inte hur bestående intryck boken sist och slutligen gör på mig, speciellt som jag inte kan riva ut sidor så som jag kan göra med inredningstidningar. Det är inte nödvändigtvis Magntorns fel, kanske är det snarare fenomenet inredningsböcker som är lite kryptiskt?

Podcastboken med pelargonliknelsen

The Golden Year. Ta makten över ditt liv på ett år av Hannah Widell & Amanda Schulman XXX½
IMG_9894Det finns böcker som jag läser för att tipset kommer från podcasts – BOTNS*-faktorn börjar t.ex. bli allt mer markant. Och så finns det böcker jag läser för att jag lyssnat till dess författare under otaliga podcasttimmar. Lex Sigge Eklund m.fl.
The Golden Year tillhör naturligtvis den senare kategorin, och det ska erkännas att jag kanske inte förväntade mig något särskilt revolutionerande när jag högg in på den här boken (och Magnum Classicen, mmm!). Och visst, här fanns kanske inte massvis med nytt att hämta rent innehållsmässigt, om man som jag lyssnat till alla de 181 avsnitt som systrarna Widell & Schulman för tillfället är uppe i. Däremot är materialet mindre utspritt och inte avbrutet av de för Fredagspodden så känspaka skratt- och gråtattackerna, och således är det i alla fall för mig lättare att faktiskt tillskansa mig budskapet. Troligen kommer The Golden Year inte att förändra mitt liv, men texten flyter på och tipsen känns rätt allmänna men vettiga. Gillar speciellt pelargonliknelsen, om hur man ibland måste rensa bland sina relationer för att de andra ska kunna blomstra. Pelargonen är även en tålig blomma som tål en del vanvård, men ibland kanske du måste svänga på den för att andra stjälkar ska få sol.
Mrs Book Pond har också läst.