Podcastboken med pelargonliknelsen

The Golden Year. Ta makten över ditt liv på ett år av Hannah Widell & Amanda Schulman XXX½
IMG_9894Det finns böcker som jag läser för att tipset kommer från podcasts – BOTNS*-faktorn börjar t.ex. bli allt mer markant. Och så finns det böcker jag läser för att jag lyssnat till dess författare under otaliga podcasttimmar. Lex Sigge Eklund m.fl.
The Golden Year tillhör naturligtvis den senare kategorin, och det ska erkännas att jag kanske inte förväntade mig något särskilt revolutionerande när jag högg in på den här boken (och Magnum Classicen, mmm!). Och visst, här fanns kanske inte massvis med nytt att hämta rent innehållsmässigt, om man som jag lyssnat till alla de 181 avsnitt som systrarna Widell & Schulman för tillfället är uppe i. Däremot är materialet mindre utspritt och inte avbrutet av de för Fredagspodden så känspaka skratt- och gråtattackerna, och således är det i alla fall för mig lättare att faktiskt tillskansa mig budskapet. Troligen kommer The Golden Year inte att förändra mitt liv, men texten flyter på och tipsen känns rätt allmänna men vettiga. Gillar speciellt pelargonliknelsen, om hur man ibland måste rensa bland sina relationer för att de andra ska kunna blomstra. Pelargonen är även en tålig blomma som tål en del vanvård, men ibland kanske du måste svänga på den för att andra stjälkar ska få sol.
Mrs Book Pond har också läst.

Jhumpa Lahiri om språklig identitet

Med andra ord av Jhumpa Lahiri XXXX
Översättning av Helena Monti
maoJhumpa Lahiri är en författare jag länge beundrat i prosaform (note to self: läs hennes senaste roman du har stående signerad i hyllan!), så när jag upptäckte att hon skrivit en essäsamling/memoar om flerspråkighet var det självklart att jag skulle läsa den också. Lahiris modersmål är bengali men första språk, det hon lärt sig läsa på på och haft som skol- och senare yrkesspråk, är engelska. Redan det har blivit en slags inre konflikt, och när hon sedan som vuxen förälskar sig i italienskan och under många år försöker läsa strökurser för att slutligen flytta till Rom och kasta sig ut på djupt vatten vad gäller språket, blir hennes funderingar kring språket än djupare och personligare.

De okända orden påminner mig om att det finns mycket som jag inte känner till i den här världen.

Med andra ord är den första boken Lahiri har skrivit på italienska, och hennes språk är direkt, utan de vackra krumbukter engelskan som språk i allmänhet och som Lahiris första språk i synnerhet skulle ha försett henne med. Det är en kärleksbeskrivning till italienskan, en djupare insikt om självet i förhållande till språket, om ”berättigandet” att tala ett språk – Lahiri med sitt indiska påbrå ser inte ut som en italienare och blir därför bemött och betjänad på engelska. Till skillnad från hennes amerikanska man som råkar ha ett sydländskt utseende och italienskklingande namn, måste hon förklara och ”motivera” sina språkkunskaper.

Jag måste berättiga det språk jag talar fast jag behärskar det till fulländning.

Även om jag har ett självklart modersmål och en tydlig språklig och nationell identitet som finlandssvensk, är citatet ovan något jag kan relatera till, framför allt i förhållande till rikssvenskan. Otaliga är de gånger butikspersonal i Sverige har bytt till engelska på grund av min ”finska brytning” (nej!) eller konstaterat att min svenska är förvånansvärt flytande. Mhmm.
Tack Bokmania som uppmärksammade mig om bokens existens!

Kära Liv och Caroline, ni var bättre än jag trodde

Kära Liv och Caroline, av Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli XXXX
Nämen vet ni, jag blev faktiskt positivt överraskad av den här! När jag hörde talas om idén tyckte jag det mest kändes som ett väldigt exploaterande av En varg söker sin podd-varumärket, som skulle få oss lyssnare att köpa en bok bara på basis av författarnamnen. Lex Sigge Eklund. Sigges senaste bok är ju dock en roman, något han sysslade med redan pre-podcasteran, medan Kära Liv och Caroline, direkt spinner vidare på podcasten och i bokform alltså svarar på frågor som lyssnarna skickat in till dem.

Men jag gillar alltså, över förväntan. Inte allting och inte utan en viss kritik (måste Liv Strömqvist klämma in ordet ”vänsterkollektiv” i precis varenda svar?), men boken är sannerligen läsvärd både som sträckläsning eller för att läsa en fråga + svaren här och där. Frågorna är löst inordnade under ämnen som Döden, Kultur, Skapande, Kärlek m.m., men frågorna och svaren skulle lika gärna kunna vara ett ämne som tas upp i podcasten och som sedan spinns vidare på. Jag gillar speciellt hur Caroline Ringskog Ferrada-Noli svävar iväg i sina svar, synbart börjar de handla om något annat och väldigt ofta får de också ett stråk av mörker i sig helt plötsligt. Intressant!
Så, när det kommer till böcker är det mer än okej att ha fel ibland.

Hälsningar från månens baksida

Astronauten som inte fick landa av Bea Uusma XXXX
astroBea Uusma! tänker ni kanske, hon med Expeditionen och Augustpriset? Ja just hon är det, och jag kan inte nog understryka hur mycket jag älskade den boken. Men den här är himla fin den med! Skriven för vetgiriga barn, men kan läsas av alla och envar. Nu är den ju så pass tunn att ni inte ska förvänta er en ny expeditionsupplevelse, men Uusmas känspaka berättarröst är lika närvarande i denna, och let’s face it, det är ju för den vi läser. Hör bara:

Presidenten ringer till Neil och Buzz på månen. Ingen ringer till Michael. Han är i radioskugga.

”Huvudpersonen” är alltså Michael Collins, den tredje (okända!) astronauten ombord på Apollo 11 som får cirkla runt i radioskugga runt månen medan Neil Armstrong lever loppan nere på månens yta. Du milde tid vad oerhört liten och ensam han (Michael) måste ha känt sig! Och visste ni att astronauterna, när de kom ner till jorden igen var tvungna att bo isolerade i en husvagn i 17 dygn medan man med hjälp av möss som vuxit upp i steril miljö undersökte ifall astronauterna hade tagit med sig okända bakterier från månens yta. Ifall mössen hade dött inne i husvagnen hade astronauterna aldrig släppts ut ur den (!!). Det vetgiriga lilla vuxna barnet Bokbabbel slukar alltså boken med behållning, åhåå:ar åt intressanta faktasnuttar som jag önskar att jag ska minnas för att kunna briljera med dem någon gång. 9 kilo checklistor! Man ser annorlunda ut i rymden eftersom blodet som brukar finnas i benen nu samlas i huvudet! Rymdkapselns vägg är så tunn som 3,5 cm!
Mycket läsvärd!

Mindre vego för allergikern tyvärr

Mera vego. Mat för hela familjen av Sara Ask och Lisa Bjärbo
vegoJag lånade den här boken för att jag var nyfiken såklart (Lisa Bjärbo är ju den Lisa ”Onekligen” Bjärbo), men också för att jag saknade matlagningsinspiration. Mat är gott, men oftast är det så himla tråkigt att laga den, tyvärr! Dessutom fastnar jag/vi så lätt i gamla mönster och lagar gamla enkla favoriter. Innehållandes rätt mycket kött också tyvärr, så jag hoppades att Mera vego skulle ge oss en skjuts på traven i rätt riktning med mer varierad kost.
Tyvärr var det lite som jag befarade – att mina allergier går rätt dåligt ihop med vegetarisk kost. Det är naturligtvis inte bokens fel, och en del av recpten går naturligtvis att modifiera om man orkar och vill, men faktum är att många av receptens ”rubrik” redan innehåll saker jag inte kan äta (bönor, curry, selleri, MED MERA). Mera vego är dock en inspirerande och snygg kokbok, med enkla recept och en glad men inte prutthurtig ton. Rödbetsrisotton som vi faktiskt tillredde var också god.
Och hej, det kommer en fortsättning ännu i år!

Samhällets tysta revolutionärer

Introvert. Den tysta revolutionen av Linus Jonkman XXX½
introJag vet att ni kanske inte vill tänka på det just nu, men om några veckor är det sensommar och arbetsvardag som gäller igen. Och då är det kanske på sin plats att nu ta sig en funderare över hur du fungerar som arbetstagare, i projekt, i hurudan arbetsmiljö du arbetar bäst? Eller kanske funderar du på att skaffa dig ett nytt jobb? Om du är den som förtvivlat försöker komma på något mer sanningsenligt än ”social och jobbar bra i grupp” att skriva på din CV, är det här boken för dig.

Det finns naturligtvis oerhört många faktorer som påverkar hur människor tänker, agerar och fungerar, men jag intresserar mig för det här med intro- och extroversion för att få en djupare inblick i både mitt eget och andras beteende. Den enklaste men också minst nyansrika distinktionen som kan dras är väl att introverta hämtar energi i att få vara ensamma medan extroverta behöver få umgås med andra. Enligt den gränsdragningen, och också enligt det test som medföljer längst bak i Jonkmans bok är jag en solklar introvert, men samtidigt tror jag nog att jag är som allra lyckligast när jag skrattar och pratar med mina närmaste vänner. Men jag behöver den där ensambalansen också, samtidigt som jag aldrig i livet skulle vilja börja forska ensam på min kammare utan sociala kontakter.
Därför vill jag läsa den här boken, för att introversion ligger nära både mitt hjärta och min personlighet även om det finns många faktorer som samtidigt är mig främmande. Jonkman listar styrkor och svagheter, kommer med personliga anekdoter och skapar kort sagt en läsvärd bok att läsas av både intro- och extroverter för att öka förståelsen för dem som fungerar annorlunda än vi själva. Varje kapitel avlutas med en sammanfattning i punkform, ”för extroverta”, och just den och några andra putslustigheter hade jag kanske klarat mig utan. Samtidigt är den lätt att läsa och lätt att förstå, med ett tydligt driv framåt och det intressanta testet i slutet av boken – Mr Bokbabbel och jag fick nästan exakt samma introversion-poäng även om vi svarade rätt olika på frågorna. Jag skulle säga att Jonkmans bok är en snabbkurs, medan Susan Cains Quiet är mer djuplodande. Jag gillar båda och läser gärna ännu mer inom ämnet, har ni några tips?

Expeditionen. Bokbabbels kärlekshistoria

Expeditionen. Min kärlekshistoria (illustrerad utgåva) av Bea Uusma XXXXX-
expVid det här laget vet ni väl redan det mesta om den här Augustprisbelönade boken. Att den finns i en text- och en illustrerad utgåva. Att den handlar om Andrées högst misslyckade ballongexpedition till Nordpolen, att den misslyckades och att de tre svenska männen dog på Vitön. Att man inte vet varför de dog, och att Bea Uusma har tillbringat de senaste femton åren med att försöka ta reda på det.

20140120-140247.jpg

Det är bra att ni vet allt det där, för jag vet inte hur jag annars skulle lyckas förmedla hur fantastisk den här boken är. Jag har ju facebookat och instagrammat min omedelbara kärlek till den redan, ändå förstår inte ens jag själv vad det riktigt är som gör den så bra. Den för en bok om polarfärder genialiska förstameningen Jag hatar att frysa kanske? Bea Uusmas korta och sakliga men samtidigt passionerade och nästan roliga stycken om så väl expeditionens resa som hennes egna efterforskningar? Glimtarna av en kärlekshistoria som blev alldeles för kort, den mellan Nils Strindberg och hans fästmö Anna? Jag vet att många har fallit för detaljen om hjärtat, s.283, men själv känner jag en klump i halsen redan tidigare, på s.106, detaljen om fågeln i sovrummet ni vet? Åh!
Jag ryser vid blotta tanken på all is, allt mörker, all kyla. Ensamheten, uppgivenheten! Isolationen. Och jag älskar Uusmas envetna nörderi, hur hon aldrig ger upp utan bara gräver vidare. De roliga detaljerna om benbitar bredvid Bokus-paket på Icas postutlämningsställe. Färgen på isen som skiftar varje dag, isfärgspaletten som Uusma skapar med printern i famnen eftersom isen får fartyget att skaka så mycket att hon inte kan ha printern på bordet. Min egen fascination över boken, att jag genast vill berätta och visa fast jag inte ens minns alla detaljer eller läst ut boken. Jag hoppas ni alla har läst. Jag hoppas på en snygg pocketutgåva också, för det här är en bok man vill äga, läsa, köpa och ge bort. En bok att älska.