Man tänker ju att jag efter tio år av bloggande skulle ha lärt mig att ”blogga bort” böcker relativt fort efter att jag har läst ut dem, eftersom det ju såklart är mycket lättare när de är färska i minnet. Men sen är man upptagen med i bästa fall att läsa andra böcker på löpande band och i värsta fall Livet insvept i en mörk och glåmig novemberskrud, och då blir det som det blir med den saken.

Men. En vecka i september låg jag i gassande sol och läste en svinbra bok. The Lie Tree av Frances Hardinge heter den och handlar om Faith vars pappa är vetenskapsman vars forskning nu ifrågasätts så mycket att familjen måste flytta till ett ställe där de förhoppningsvis inte ska bli igenkända.

There was a hunger in her, and girls were not supposed to be hungry. They were supposed to nibble sparingly when at table, and their minds were supposed to be satisfied with a slim diet too.

Men Faith är hungrig och nyfiken, och det älskar vi henne för! Hon klurar ihop och ilandssätter planer, hon är snäll mot sin lillebror men hämnas andra, hon är helt enkelt en kickass-hjältinna!

For the last year she had felt like a seesaw, clumsily rocking between childhood and adulthood.

Sen finns det ett väldigt medvetet feministisk tilltal i boken också, Faith som flicka under den viktorianska eran har bara äktenskap att se fram emot men kämpar hårt emot orättvisan att inte också hon skulle få ägna sig åt vetenskapen som hon älskar. Och som den 14-åring hon är, pendlar hon mellan barndom och vuxenblivande, något som – om författaren gör det snyggt – jag aldrig tröttnar på att läsa om.

Om min novembersömniga recension inte övertalat er, kanske A deo a libertates text från juli gör det? Själv blev jag i alla fall pepp på att fortsätta undersöka Hardinges författarskap!

Enligt mitt icke-rigorösa bloggschema hade jag i dag tänkt blogga om Maureen Johnsons böcker The Madness Underneath och The Shadow Cabinet, nummer 2 och 3 i Shades of London-serien. Tyvärr börjar det dock vara ett tag sedan jag läste böckerna, plus att jag det naturligtvis finns en överhängande spoilerrisk för er som inte läst ettan, så det är lite knepigt med vad jag egentligen kan och ska skriva, haha. För er som gillade Johnsons sätt att skriva i The Name of the Star, har jag åtminstone glädjen att meddela att humorn och stilen sitter i. Rorys funderande på skillnader mellan USA och jolly old England är också närvarande.

Jerome brushed my hair back from my face, because the wind had kicked up a bit and blown a few strands into my mouth. (Oh, the ongoing love affair between hair and mouths. Hair always goes for the mouth. The mouth opens, and hair says, ”I’m going in! I’m going in!” like a manic cave diver.)

Åh, bara att söka upp de här citaten och skriva ner dem här får mig att sakna Maureen Johnsons roliga värld!

På grund av det som hände i slutet av den första boken, handlar tvåan och framför allt trean väldigt lite om själva internatskolelivet, något som inte är ett måste för böckerna men som helt klart adderade en charmig bonus. Faktum är också att tvåan kändes som något av en mellanbok (plus att jag hade snubblat över en spoiler över vad som skulle komma att hända, så akta er för att kolla upp de här böckerna på stora farliga internet där spoilerfällor kan lura i mörka cybergränder!), medan trean lyckades med konststycket att i stunder först kännas seg och därefter rätt yr. Med detta inte sagt att jag inte gillade att vistas i Johnsons Londonvärld, för det gör jag! Dessutom verkar de senaste årens ihållande trilogitrend möjligen vara på väg att blåsa bort, då både Sofia Nordins dystopiapokalypsböcker och denna serie blir längre än så. Den fjärde och avslutande Shades of London-boken har än så länge ingen titel och verkar ha blivit uppskjuten på grund av Johnsons sviktande hälsa (som hon för övrigt twittrar väldigt underhållande om). Men den kommer, var så säkra!

Glöm inte heller bonusdelen The Boy in the Smoke.

The Ocean at the End of the Lane av Neil Gaiman XXX½
Coming of age med en rejäl dos magi, kombinerat med ett barns kärlek för böcker:

Growing up, I took so many cues from books. They taught me most of what I knew about what people did, about how to behave. They were my teachers and my advisers. In books, boys climbed trees, so I climbed trees, sometimes very high, always scared of falling.

Låter ju perfekt till pappers, inte sant? Och jo, till viss del är det fint, väldigt fint till och med. Älskar hur magin knyts till det vardagliga, och hur barnet inte ifrågasätter den. Ändå är jag inte med, inte till hundra procent. Varför det, undrar ni chockerat (?), men jag kan inte ens svara på det själv. Jo! Kanske på grund av de snabba rycken, att det känns lite som en saga för barn, med onda häxor bakom varje knut. Inga vanliga lugna transportstycken emellan. Så där som i tråkiga vuxenböcker alltså.

The Name of the Wind av Patrick Rothfuss XXXX-

So this is the difference between telling a story and being in one, he thought numbly, the fear.

The Name of the Wind är första delen i en trilogi där Kvothe, en magiker som av en eller annan anledning blivit berömd men sedandragit sig tillbaka och jobbar som värdshusföreståndare, berättar sitt livs historia under tre dagar. Tre dagar, tre böcker, ni fattar. Det finns alltså en berättelse i flera lager här, och även om den om Kvothes liv först som en kringresande Enema Ruh och sedan som lärling vid Universitetet för magi (ja, magi möter aka-porr, men det är inte riktigt så underbart som man vill tro, rubrikens citat till trots) är den viktigare, är friktionen mellan de tre männen på värdshuset där Kvothe delar med sig av sin historia också intressant. Och så skriver Rothfuss så himla bra också, väver in de olika berättelselagren och myter och en kärlek till böcker och musik samtidigt som boken hela tiden har ett driv (på 722 sidor). Jag markerar en massa fina, träffsäkra eller roliga citat, ”meningar man hade skrivit av och hängt upp på väggen om man hade varit femton”, som Nina skriver. Trivs under läsningen helt enkelt. Ändå saknar jag den sista gnistan. Det här är mer välskrivet, mer litterärt än A Song of Ice and Fire, men själv är jag inte lika investerad och jag kan för mitt liv inte komma på varför. Kanske för att det främst kretsar kring en person, medan George R.R. Martin får en engagerad i en hel massa människoöden? För att det oftast är mer action i GRRM-böckerna, och mindre lutspelande? Jag vet som sagt inte, men så är det. Jag kommer troligen att läsa mer om Kvothe, för visst vill jag ju veta mer. Men jag ordnar inte om mitt liv eller läslistan för att göra plats för The Wise Man’s Fear. Den får komma när den kommer.

Min guru när det kommer till fantasygenren, Bokstävlarna, har (förstås) också läst.