Ordbrodösen

Ordbrodösen av Anna Arvidsson XXX½
ordAlba har gått ut gymnasiet och tagit körkort. Nu fyller hon 18 och ska genomgå ritualen som ska göra henne till en ordbrodös, ta del makten som gått i hennes släkt i generationer. Starka kvinnor som kan utföra magi, styra tankar och handlingar, med hjälp av det skrivna ordet (underbar idé!). Men men, det vore väl inte en bok, i alla fall inte en bra sådan, om inte provet misslyckades och satte en hel del bollningar i rullning. Hur kan Alba ha misslyckats, alla de fem kraven var väl uppfyllda? Hennes mamma är inte längre vid liv och kan svara på frågor, så en förvirrad Alba skickas iväg från den lilla landsbygdsorten till en handledare i Stockholm.

För ett tag sedan tycker jag den här boken dök upp på Instagram varje gång jag scrollade igenom flödet. Och det är kul att den får synlighet, en välskriven debut av en författare jag bestämt tror jag ska hålla ett öga på även i framtiden. Jag är dock kanske inte helt stjärnögd ännu, tycker främst att bokens tempo är ganska ojämnt med vissa långdragna scener som är mer eller mindre intressanta medan det sedan, i en stil väldigt bekant från alltför många deckare och thrillers, blir väldigt mycket action på kort tid. Jag håller även i viss mån med Hyllan om att vad ordbrodöserna egentligen använder sin kraft till, framför allt utanför orten Vintervila, blir lite oklart. Men! Inte bara har Arvidsson kommit på en fräsch idé vad gäller magin, hon förvaltar och förverkligar den dessutom väl, vilket gör att man hela tiden vill läsa vidare. Det vill jag att ni ska minnas mer än mina några invändningar!

En man med mycket makt

Naondel av Maria Turtschaninoff XXXXX-
Vad passar väl bättre denna politiskt nattsvarta dag, än att skriva om en bok som ger lämpligt med verklighetsflykt? En bok som dessutom handlar om en ond man med för mycket makt…

Jag hade aldrig varit förälskad förut. Agin och jag hade fnittrat om somliga av grannskapets pojkar, men det hade bara varit en övning. Som att baka kakor av sand när man är liten, innan man bakar riktiga kakor av mjöl, honung och kanel.

img_5451Kabira förälskar sig i Iskan. Hon är äldsta dottern, men inte den vackraste. Han är rik och jobbar för fursten. Men Kabira har en hemlighet, stor kunskap och ett fantastiskt hjälpmedel, och den skänker hon Iskan med fatala följder…
Hon hamnar i ett glittrande palats, det glimmar och blänker och Iskan samlar på sig fler och fler skatter, både döda ting och levande. Kabira får sällskap i sin fångenskap, yngre kvinnor och konkubiner. Konkurrenter och kompanjoner.

På Helsingfors bokmässa fanns det en programpunkt där Maria Turtschaninoff intervjuades om dubbelheten i att skriva för både unga och vuxna i samma bok – ett samtal jag gärna hade lyssnat till, tänker jag flera gånger under läsningen. Det är nämligen rätt rått ibland: ondska, sex och död. Jag vet inte vilken åldersgräns jag själv hade satt på den här boken, men turligt nog är det inget jag heller behöver fundera över. Som vuxen njuter jag av den till fullo! Det råa frossas heller inte i som i exempelvis George R.R. Martins böcker (och framför allt filmatiseringen av dem..!), utan finns där som ett nödvändigt element utan att för den delen ta över berättelsen.

Det finns drag av magi förstås, men så lite att att det känns som om det nästan kunde vara på riktigt. Det här är en föregånare till Finlandia Junior-pristagaren Maresi (varför är inte den här nominerad förresten?!) men kan läsas helt fristående. Lite lite bonus ger det att ha läst Maresi först, men det är i ett så pass sent skede att det inte spelar någon roll för läsningen. Samma underbara miljöbeskrivningar är det dock, framför allt av mat och miljö, underbart!

Det är många kvinnor som får komma till tals i Naondel, men jag tycker det går bra att hålla deras röster, deras öden, isär. Det är också intressant när de ser – och inte ser – varandra, små detaljer som så snyggt målas fram med försiktiga men skarpa penseldrag. Och även om Iskan finns där som ett mörkt moln på deras himmel, är de starka de här kvinnorna, ensamma men framför allt tillsammans. Ett framväxande systerskap inte olikt det i Cirkeln-trilogin, och ett systerskap som ger tröst åt så väl de fiktiva karaktärerna som åt läsaren.

Jag tyckte om Maresi, men det här, det här är något mer! Wow!
Rec.ex. från Förlaget.

En mix av Harry Potter och ”Fahrenheit 451” men…

Ink and Bone (The Great Library 1) av Rachel Caine XXX+
inkandbone1Minnesgoda läsare erinrar sig kanske hur jag ju blev väldigt pepp när jag hörde talas om den här boken. Boksmugglarsonen Jess skickas iväg till biblioteksskolan i Alexandria (!) för att dels få ett yrke, dels fortsättningsvis kunna bistå sin familj med hemlig information och bokrariteter. I den här versionen av vår världshistoria uppfanns nämligen aldrig Gutenbergs tryckpress, och det är strikt förbjudet att personligen äga fysiska böcker (THE HORROR!). I stället är det the Great Library, dels i Alexandria och dels i sina mindre stadsfilialer, som förvarar och bevakar böckerna.

Inside, his clothes smelled of damp, of London, and he felt a strange pang of homesickness for a moment, though not for his family so much as for familiarity.

Det som fick mig att flämta högt av iver i Goodreads-recensionerna var jämförelserna till Harry Potter och Fahrenheit 451, och jo, den här boken är definitivt en sådan mix. Med den lilla men markanta skillnaden att den dock aldrig når de höjderna som böckerna den jämförs med. Jag kan inte riktigt ens sätta på fingret varför inte, förutom möjligen en lite väl långsam inledning, men även om det boknördas och intrigeras och stås upp för det man tror på så blir slutresultatet och -betyget aldrig mer än ett ”Jo det var helt trevligt men..”. Det är mustiga miljöer – ett fuktigt London och Alexandrias brännande sol – och jag vill så gärna älska den här boken! Klistra in citat och gifs i den här recensionen och utropa den till måsteläsning för alla boknördar. Och visst kan ni läsa, den är på inget sätt dålig! Den är bara inte fantastisk.

There is no place in the world for librarians who lack the will to defend books against wars, rebels, and Burners. Books cannot fight for themselves.

Lögnträdet

Man tänker ju att jag efter tio år av bloggande skulle ha lärt mig att ”blogga bort” böcker relativt fort efter att jag har läst ut dem, eftersom det ju såklart är mycket lättare när de är färska i minnet. Men sen är man upptagen med i bästa fall att läsa andra böcker på löpande band och i värsta fall Livet insvept i en mörk och glåmig novemberskrud, och då blir det som det blir med den saken.

Men. En vecka i september låg jag i gassande sol och läste en svinbra bok. The Lie Tree av Frances Hardinge heter den och handlar om Faithlietree vars pappa är vetenskapsman vars forskning nu ifrågasätts så mycket att familjen måste flytta till ett ställe där de förhoppningsvis inte ska bli igenkända.

There was a hunger in her, and girls were not supposed to be hungry. They were supposed to nibble sparingly when at table, and their minds were supposed to be satisfied with a slim diet too.

Men Faith är hungrig och nyfiken, och det älskar vi henne för! Hon klurar ihop och ilandssätter planer, hon är snäll mot sin lillebror men hämnas andra, hon är helt enkelt en kickass-hjältinna!

For the last year she had felt like a seesaw, clumsily rocking between childhood and adulthood.

Sen finns det ett väldigt medvetet feministisk tilltal i boken också, Faith som flicka under den viktorianska eran har bara äktenskap att se fram emot men kämpar hårt emot orättvisan att inte också hon skulle få ägna sig åt vetenskapen som hon älskar. Och som den 14-åring hon är, pendlar hon mellan barndom och vuxenblivande, något som – om författaren gör det snyggt – jag aldrig tröttnar på att läsa om.

Om min novembersömniga recension inte övertalat er, kanske A deo a libertates text från juli gör det? Själv blev jag i alla fall pepp på att fortsätta undersöka Hardinges författarskap!

Ondskan utan svans

Odinsbarn av Siri Pettersen XXX½
Det norska fantasyundret kallas den, och det var några veckor i februari-mars som alla plötsligt verkade läsa den! Jag blev (såklart) nyfiken och fick (såklart) tag på den från biblioteket efter ett tag. Den är ingen lättviktare, Odinsbarn, går loss på över 600 sidor, så det är ändå fint att även läsare som är något av fantasyskeptiker eller åtminstone lite ovana inom genren, har hittat boken.

Hirka, huvudpersonen, får plötsligt veta att svansen hon trott hon fick avsliten som riktigt liten faktiskt aldrig funnits där. Det betyder alltså att hon är ett odinsbarn, en slags ondskefull röta som folk inte vill se i världen, och att hon måste dölja sin sanna natur för alla. Jag gillar att Pettersen svängt om på rollerna, att Hirka är lite som läsaren och att det alltså är det udda. Hirka är annars också en hjältinna att tycka om, en gnistrande liten kämpe. Hennes barndomsvän Rime är bra han också, i sitt sätt att ifrågasätta auktoriteter och fokuserande på det som faktiskt är viktigast i världen – både vår och deras.

Religionen är starkt närvarande i Hirkas värld, det finns t.ex. en slags invigningsrit som lite grann påminner om den i Veronica Roths Divergent. Lotta och Caroline på Kulturkollo förde en intressant diskussion om den här boken och diskuterar t.ex. dess teman som rädslan för det annorlunda – spoilervarning på det inlägget dock! Jag håller helt med Carolina om de starkaste scenerna (dockteatern!) i boken, och att det som jag främst stör mig på är det evinnerliga flängandet av och an – förvisso ett väldigt typiskt fantasydrag detta evinnerliga vandrande..! – men i Odinsbarn känns det som om det faktiskt hastas fram och tillbaka, och jag har ibland svårt att hänga med i resonemanget varför den lösningen just då känns som den smartaste.

I höst släpps den andra delen (av tre) om Hirka på svenska. Råta heter den, och jag är nog inte den enda som är nyfiken!

När jag väl hittade en röd tråd att hålla fast vid så..!

Midwinterblood av Marcus Sedgwick XXX½
Jag råkade hitta den eminenta (finlandssvenska!) bloggen A deo a libertate via någons länklista medan A deo… var på en lång bloggpaus, men woop woop halleluja nu har hon börjat blogga igen och spottar regelbundet ur sig boktips. Jag har läst mig bakåt i bloggen och sett att vi har tyckt väldigt lika om böcker vi båda har läst, så därför har jag också vågat  midprova på böcker jag kanske inte annars hade läst. Som Marcus Sedgwicks Midwinterblood då, en bok som främst kan beskrivas som en blandning av Ali Shaw och kanske de där övernaturliga delarna i Jennifer McMahons böcker. Goodreads och jag har genrebestämt boken som fantasy, men förvänta er inga milslånga vandringar eller alver som svingar hundraåriga svärd. I stället befinner vi oss på en avlägsen ö någnstans i Skandinavien-ish, och genom sju olika berättelser reser vi genom tiderna och stöter på kärlek, mystik, arkeologer och blommor som ser ut som en drake. Jag visste väldigt lite om boken när jag började läsa, och de olika berättelserna kändes först väldigt splittrade och jag letade efter en röd tråd att hålla mig fast i. Men den kommer, även om man kanske famlar lite onödigt länge i blindo, och visst är det snyggt ihopknutet ändå. Ett trevligt läs utanför min vanliga bekvämlighetszon!

Inlägget i vilket jag skriver om två böcker vars detaljer jag inte längre minns solklart och inte heller vill spoila

madEnligt mitt icke-rigorösa bloggschema hade jag i dag tänkt blogga om Maureen Johnsons böcker The Madness Underneath och The Shadow Cabinet, nummer 2 och 3 i Shades of London-serien. Tyvärr börjar det dock vara ett tag sedan jag läste böckerna, plus att jag det naturligtvis finns en överhängande spoilerrisk för er som inte läst ettan, så det är lite knepigt med vad jag egentligen kan och ska skriva, haha. För er som gillade Johnsons sätt att skriva i The Name of the Star, har jag åtminstone glädjen att meddela att humorn och stilen sitter i. Rorys funderande på skillnader mellan USA och jolly old England är också närvarande.

Jerome brushed my hair back from my face, because the wind had kicked up a bit and blown a few strands into my mouth. (Oh, the ongoing love affair between hair and mouths. Hair always goes for the mouth. The mouth opens, and hair says, ”I’m going in! I’m going in!” like a manic cave diver.)

Åh, bara att söka upp de här citaten och skriva ner dem här får mig att sakna Maureen Johnsons roliga värld!

På grund av det som hände i slutet av den första boken, handlar tvåan och framför allt shadowtrean väldigt lite om själva internatskolelivet, något som inte är ett måste för böckerna men som helt klart adderade en charmig bonus. Faktum är också att tvåan kändes som något av en mellanbok (plus att jag hade snubblat över en spoiler över vad som skulle komma att hända, så akta er för att kolla upp de här böckerna på stora farliga internet där spoilerfällor kan lura i mörka cybergränder!), medan trean lyckades med konststycket att i stunder först kännas seg och därefter rätt yr. Med detta inte sagt att jag inte gillade att vistas i Johnsons Londonvärld, för det gör jag! Dessutom verkar de senaste årens ihållande trilogitrend möjligen vara på väg att blåsa bort, då både Sofia Nordins dystopiapokalypsböcker och denna serie blir längre än så. Den fjärde och avslutande Shades of London-boken har än så länge ingen titel och verkar ha blivit uppskjuten på grund av Johnsons sviktande hälsa (som hon för övrigt twittrar väldigt underhållande om). Men den kommer, var så säkra!

Glöm inte heller bonusdelen The Boy in the Smoke.