Ojoj, tänk att få den fortune cookien..!
När kommer nästa bok förresten, jag pantar lite på femman för att få serien att räcka längre i väntan på att herr GRRM skulle färdigställa sitt epos. Fast det tog väl en fem-sex år att skriva femman, so don’t hold your breath…
Among Others av Jo Walton XXX½
Libraries really are wonderful. They’re better than bookshops, even. I mean bookshops make a profit on selling you books, but libraries just sit there lending you books quietly out of the goodness of their hearts.
En annan som gillar bibliotek väldigt mycket är Mori. Hennes tvillingsyster har dött och hennes mamma kan hon inte bo med, så hon skickas till sin pappa som hon aldrig tidigare träffat och därifrån vidare till en internatskola.
Just det. Bokälskande tvilling som går på internatskola. Kanske så bra ingredienser/förutsättningar det kan blir för en bok jag plockar upp? Nu blir det ingen dregelframkallande aka-porrhistoria av Among Others, Mori vantrivs på internatskolan och hittar ett andrum på biblioteket. Allt det här gillar jag, och framför allt Moris boknördighet galore, även om jag tyvärr inte alls är bevandrad inom science fiction-genren som är det som Mori slukar. Jag gillar Mori som karaktär, utsatt och ensam men ändå… fierce, för att citera en viss modell och modellmamma. Att jag ändå inte höjer den här boken till skyarna beror på att jag tycker att den är lite knepig. Att älvorna är verkliga är inget jag har något problem med i sig, jag tycker det är fint när man i den verkliga världen får glimtar av något sagolikt. Men på något sätt fungerar det inte riktigt, deras existens och Moris magi. Kanske presenteras de för hastigt, kanske tillägnas de inte tillräckligt stor del av historien där de ändå spelar en viss roll? Ja, kanske är det det jag menar. Det blir inte tillräckligt integrerat: Mori vandrar omkring på sin skola och biblioteket och är allmänt boknördig och sedan plötsligt står hon på en äng och kommunicerar med älvor och håller typ på att dö. Det blir för tvära kast, jag köper det inte helt och hållet.
Men läs ändå, tycker jag! Among Others har fått många fina pris, så uppenbarligen finns det sådana som tycker att boken fungerar felfritt. Och så kan man ju läsa nästan enbart för boktipsen och all bokkärlek Among Others dryper av:
There are some awful things in the world, it’s true, but there are also some great books. When I grow up I would like to write something that someone could read sitting on a bench on a day that isn’t all that warm and they could sit reading it and totally forget where they were or what time it was so that they were more inside the book than inside their own head.
Berättelser från Engelsfors av Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg, Kim W. Andersson, Karl Johnsson & Lina Neidestam XXXX
Jag visste ju att det var flera tecknare. Det ser man på pärmen, och det hörde jag i podcasten Mellan raderna (lyssna på den förresten!). Ändå hade jag ingen riktigt klar uppfattning om hur de skulle göra för att få det att gå ihop.
Men de har tecknat några serier var såklart, det är ju det mest uppenbara. Anderssons och Johnssons teckningar liknar varandra mer, är mörkare och lite mer… manga? Neidestams är mina favoriter, där tycker jag det är lättast att urskilja vem som är vem. Sammanlagt är det åtta berättelser, som hålls löst samman med hjälp av Mona Månstråle i sin ”spåstudio”. BFE har kallats för Cirkeln 2,5 eftersom den ger lite mer info åt oss inbitna Engelsforsnördar – och för att man absolut bör ha läst både Cirkeln och Eld först.
Precis som Johanna Koljonen säger i Mellan raderna, skulle jag gärna ha sett lite mer av själva Engelsfors-miljön i boken. Och så saknar jag Minou! Hon har förvisso rentav en egen liten serie, men den är min least favourite i albumet. I övrigt tycker jag det blir rätt bra balans mellan karaktärerna, och jag skulle ha kunnat läsa mycket mer! Berättelser från Engelsfors fungerar utmärkt som en teaser tills Nyckeln utkommer till hösten. Funderar lite på att läsa om de två första böckerna i trilogin för att riktigt grotta ner mig i Engelsfors-universumet, och för att försäkra mig om att jag inte missar en endaste liten detalj.
Rec.ex från Rabén & Sjögren.
”Give me priests who are fat and corrupt and cynical,” he told Haldon, ”the sort who like to sit on soft satin cushions, nibble sweetmeats, and diddle little boys. It’s the ones who believe in gods who make the trouble.”
Åh Tyrion! Och åh George R.R. Martin! Nu får du nog ta och speeda upp ditt skrivande lite, för jag har ”bara” sjuhundra sidor kvar av det som för tillfället existerar av A Song of Ice and Fire. När kommer sexan, The Winds of Winter? Längtar redan.
A Feast for Crows av George R.R. Martin XXX½
Strax före sidan 300 (av 778, och då räknar jag inte med de långa släktutredningarna längst bak i boken) frågade jag på Twitter ifall den här boken skulle ta sig i något skede eller om den skulle fortsätta vara lika seg. Men sedan tog den sig faktiskt, kanske inte så väldigt drastiskt, men jag läste på och på vissa ställen fick boken upp farten ordentligt.
Fast det ska inte hymlas med att det här är den segaste boken i serien hittills – det tycker för övrigt även Bokstävlarna som jag ser som någon slags expert på området. Segheten beror nog på två orsaker, dels att den är sprängfylld av politiska intriger eftersom de sju kungadömena håller på att falla sönder och det intrigeras i varje knut och dels för att jag saknar att läsa om många av favoritkaraktärerna (B, D, J t.ex.). I ett efterord berättar GRRM hur han först hade skrivit boken som en ännu större mastodonttegelsten där alla karaktärer fick vara med, men hur han sedan insett att han var tvungen att dela upp böckerna i två ”delar”, där A Dance With Dragons då alltså är den andra. I samma efterord skriver han dock, år 2005, att han hoppas att nästa bok ska utkomma redan nästa år. Hmm, det vet vi ju alla hur det gick med den saken, d.v.s. den utkom först 2011… Nu hoppas jag att mr Martin skulle speeda på sin serie lite grann, nu har jag ju ”bara” tusen sidor kvar av femman till jag också får börja vänta på den avslutande sjätte och sjunde delarna. Slits mellan att vilja fortsätta läsa så fort som möjligt, det är ju en så fascinerande värld han målar fram, den gode GRRM, samtidigt som jag vill suga lite på karamellen då nummer sex inte ser ut att publiceras inom en nära framtid.
Blev lite nyfiken på den här måste jag säga, härligt nördig och själv tycker jag som känt (?) också om kartor i böcker. Tror dock ändå att jag inte är ett tillräckligt stort GRRM-fan för att priset ska vara värt endast 16 sidor. Däremot kände jag direkt en ökad lust att läsa vidare i serien, så det var ju trevligt.
Särskild av Nene Ormes
Yes, tillbaka i sär-Malmö! Särskild är alltså fortsättningen på Udda verklighet, och som typ alltid, framför allt när det kommer till fantasyserier, så bör böckerna läsas i rätt ordning. Finns med andra ord även en liten risk för spoilers här, så läs försiktigt.
Udda har inte drömt något sedan Daniel kom tillbaka, men plötsligt börjar drömmarna igen, både de verklighetstrogna och de mer ”klassiska” mardrömmarna där hon är sig själv. Udda lär sig mer om den sära världen, får/väljer en egen mäster och har, liksom läsaren, svårt att veta vem som riktigt är god och ond bland de sära. Precis som JoK skriver, är det här en mindre actionspäckad bok som dock fördjupar vår kunskap om Udda, de sära och deras traditioner och system. Jag hade kanske önskat mig en lite mer konkret intrig, nu kändes det mest som om Udda & co stötte på småsaker här och var utan att det egentligen utvecklades någon större konflikt. Samtidigt tycker jag att just det bådar gott, att Ormes tydligen vill bygga upp sin värld ordentligt för att vi läsare ska lära känna den ordentligt för att sedan tas ut på fler äventyr i den. Mera sär-Malmö asap, tack!
När jag var på den där mässan senaste helg, ni minns säkert vilken, gick jag bl.a. på ett seminarium om Det kända och det okända som skulle handla om urban fantasy och dras av författaren Nene Ormes. Jag trodde att det skulle handla om hennes böcker, men i stället var det en passionerad om en snabb (pga tidsbrist) genomgång av genren urban fantasy (och här kan ni se den långa litteraturlistan). Nu är jag ju rätt obevandrad i båda genrena (eller urban är kanske en undergenre till vanlig high fantasy?), jag har t.ex. aldrig sett Buffy (!). Men, innan ni nu flämtar och vrålar upprört så har jag en liten poäng med det här inlägget. Nämligen att jag gärna skulle läsa lite mera fantasy. Jag är garanterat påverkad av att Swecon/Kontrast drar igång as we speak blog, samt att bl.a. några av Bokhororna går en fantasykurs just nu (åh, en föreläsning om kartor i fantasylitteraturen alltså, älsk!). Så, Bokstävlarna & co, hit me med era bästa inkörsportar till fantasy!
Har läst: David Eddings, Douglas Adams, Philip Pullman, Cirkeln & Eld, de tre första böckerna i A Song of Ice and Fire (och ämnar definitivt fortsätta!), Nene Ormes, Charlaine Harris, The Passage, Underfors, The Magician, Coraline.
Är lite sugen på: Joe Abercrombie (har faktiskt The Blade Itself på Kindle så det vore ju iofs en logisk början..!), Patrick Rothfuss efter det här inlägget, Ola Wikander.
Coraline av Neil Gaiman XXXX
Tänk vad bra att Bokstävlarna finns! Ja, på många plan då såklart, men en av orsakerna till mitt uttalande är att hon på bloggträffarna/bokbytena i Stockholm lyckats skjuta åt mig två böcker jag kom att storgilla, men som jag kanske inte självmant hade plockat upp. Förra året var det den 700-sidiga Kampen om Järntronen, och den (och de två följande) föll jag ju som bekant för (mm, vill läsa vidare, winter is coming..!). Och år sedan den lilla tunnisen Coraline, som sitt fysiska mått till trots även den är en stor läsupplevelse. Jag hade handlingen rätt så klar för mig redan innan jag började läsa, det kanske ni också har? Den lilla flickan Coraline som uttråkad och nyiflyttad i ett stort hus hittar en mystisk dörr som leder till en likadan lägenhet som hon bor i – men ändå inte. Den andra mamman och den andra pappan har ögon gjorda av knappar, katten kan prata och hos granntanterna pågår en teatralisk show med hundar som publik.
Neil Gaiman målar på under 150 sidor skickligt upp den här miljön. Jag gillar Coraline som person, jag gillar den kusliga stämningen och de småfilosofiska funderingarna om att man inte kan ropa på katter etc. Och glaskulorna, som påminner mig om Nene Ormes Udda verklighet! Det som däremot förvånar mig är att jag på flera ställen tycker boken är rolig, det hade jag inte väntat mig! Inte HAHA-rolig (sådana böcker ger mig rysningar), men med finurliga formuleringar som får mig att småle medan jag läser. Trevligt!
Udda verklighet av Nene Ormes XXXX
Udda (ja, hon vet att hon har ett ovanligt namn) bor i Malmö och plågas nästan varje natt av mycket obehagliga och verklighetstrogna drömmar. Ofta ringer hon till sin granne och bästa vän Daniel som tröstar och lugnar ner henne. En dag föreslår han att de ska gå till platsen där Uddas dröm utspelade sig, för att bevisa att det var just en dröm. Udda vågar inte följa med, så Daniel går dit ensam – och kommer inte tillbaka.
Det här är upptakten till Nene Ormes debut, en modern urban fantasy om Malmö. En stad jag inte känner till nästan alls, men som jag blir nyfiken på att besöka efter att ha sträckläst Ormes bok. Inte för att det Ormes skriver om låter så trevligt i och för sig, men jag kan tänka mig att de som känner till Malmö njuter ännu mer av boken då de ser framför sig gatorna där det egentligen finns en parallell verklighet.
Jag hade inte hört talas om Udda verklighet tidigare, men sedan dök det, inom loppet av en vecka, upp två positiva recensioner hos Bokstävlarna och på Bokhora. Det, i kombination med det facila priset på e-boken, fick mig att hugga till, och det är jag glad över. Suktar efter fortsättningen, Särskild, nu!
A Storm of Swords av George R.R. Martin XXXX-
Nåja, då har jag läst ut tredje A Song of Ice and Fire-boken då, och det kan ju sägas vara på tiden eftersom jag läste tvåan (och ettan) i juli förra året och jag tror att jag öppnade trean ganska snart efter det. Tjock är den ju förvisso, troligen tjockast av alla böcker i serien där den går loss på anspråkslösa 1128 sidor (exklusive släktutredningar), men jag läste de 550 sista sidorna söndag-tisdag, så särskilt tröglästa är de ju nog inte!
Hade inte tänkt orera särskilt mycket om den, ni som läst vet ju vad som händer och ni som inte läst ska inte råka ut för spoilers (tycker nämligen att ni ska ge er på den här serien ifall ni inte redan gjort det, jag läser fantasy väldigt sällan, men plötsligt sitter jag här och stor(m)trivs bland riddare, dvärgar och skräckvargar!). Klart dystrare är den här boken i alla fall, Winter is coming ni vet, och speciellt i den andra halvan av boken tar herr GRRM friskt livet av alla som kommer i hans väg. Jag satt och flämtade förvånat/upprört på båten tillbaka från Åland, så min kompis som var ungefär femtio sidor längre bak i boken fick fråga ”Va? Vilket kapitel?” några gånger. Det är väl ett betyg så gott som något?
Pretty Monsters av Kelly Link XXX½
Pretty Monsters är en novellsamling där man samlat de av Links noveller som handlar om/riktar sig till ungdomar. Som är fallet med de flesta ungdomsböcker betyder det här naturligtvis inte att inte vuxna skulle kunna läsa boken. Kelly Link skriver… finurligt, jag hittar inget annat ord. Det är roligt, det är påhittigt, och ibland dyker den mest speciella detalj upp helt oskyldigt. De flesta av novellerna innehåller någon grad av fantastik eller mild skräck, såsom t.ex. den första novellen ”The Wrong Grave” varifrån rubrikens citat är hämtat. Alla bibliotekarier som läser blir kanske glada över att höra att novellen ”Magic for Beginners” till stor del kretsar kring en tv-serie vid namn The Library. Min enda invändning mot boken är att den känns väldigt ojämn. Jag trivs bra, skrattar rentav till då och då, under framför allt första halvan av boken. Andra noveller vill jag däremot nästan bara skumma igenom. Det känns tråkigt – i dubbel bemärkelse.
Visst är omslaget snyggt förresten? Även i början av varje novell finns det ett citat ur novellen, och en snygg illustration. Det gillar jag!
The Lake of Dead Languages av Carol Goodman XXXX-
Det var för höststämningen jag började läsa den här boken, och höststämning fick jag. Eller stryk höst förresten, det var stämning jag fick. Jisses vad duktig hon är på det, den goda Carol!
De sista darrande(?) dagarna på den gamla domänen recenserade jag min första Goodman-bok, Arcadia Falls. Likheterna mellan den och The Lake… är slående, inte bara har vi en internatskola i upstate New York (hej aka-porr!), vi har också en en kvinnlig huvudperson som börjar som lärare i ett lite ovanligare ämne (folklore vs latin) och som bor med sin dotter i en stuga på skolans egendom. Hmm. Lägg sedan till en skollegend och en historia som verkar vilja upprepa sig och mönstret är komplett. Men! Handlingen till t.ex. Tana Frenchs Okänt offer/The Likeness eller valfri bok av Haruki Murakami låter ju också fånig när man försöker beskriva dem, men dem har ni ju gillat, va? Nu säger jag inte att intrigen i The Lake… var världsomvälvande, för det var den inte. Men språket och stämningen har helt egen klass, det känns som om var och varannan sida innehåller meningar som ”but then the book falls open to a page marked with a dried maple leaf, its once vibrant scarlet faded now to palest russet”. Och det faller jag för, och gör att jag ursäktar att det nog blir lite väl mycket springande runt/i/på den där sjön. Det gör också att jag, efter att jag slagit igen boken (eller egentligen redan medan jag läser den), kontrollerar diverse nätbokhandlar för att kolla upp resten av böckerna i Carol Goodmans produktion. Det här är böcker jag vill ha hemma, i hyllan eller på Kindle. Böcker inte att låna från biblioteket, utan att kunna plocka fram precis då jag känner för det, om jag så är sjuk & ynklig, aka-porrsugen eller bara inställd på ett dygns totalt uppslukande läskoma.
Och, eftersom Lee Carroll är en pseudonym för ovannämnda Goodman och maken Lee Slonimsky, följer i samma bautablogginlägg en recension av resultatet av deras första samarbete:
Black Swan Rising av Lee Carroll XXX+
Garet James jobbar som smyckesdesigner i ett finanskrisdrabbat New York. Konstgalleriet hon och hennes pappa driver står på ruinens brant, och på väg hem från ett möte på banken hamnar Garet av misstag in i en antikvitetsaffär där hon hittar ett silverskrin med samma emblem som på smycket hon fått av sin mamma. Det visar sig att skrinet är en portal mellan två dimensioner, och att Garet har ärvt titeln Watchtower, väktaren mellan dessa två dimensioner. Allt medan onda demoner sveper in New York i en dimma blir Garet motvilligt tvungen att lära sig magiska krafter för att bekämpa demonerna.
Tja. Jag gillar alla referenser till litteratur och konst som strös ut längs med bokens lopp, och visst är den ju rätt snabbläst, denna högväxlade urban fantasy. Men jag rycks aldrig med riktigt ordentligt, får inte alls samma uppslukande andlösa läskoma-känsla som av Carol Goodmans vanliga böcker. Tydligen har Carol och Lee bestämt sig för att fortsätta sitt samarbete, uppföljaren The Watchtower utkom i augusti. Jag har noterat att den finns på biblioteket och det är inte omöjligt att jag – eftersom det blir något av en tic att läsa vidare i en bokserie även om man inte är stjärnögd, vad ska man kalla den åkomman? – lånar hem den någongång. Men den ligger absolut inte högst upp på prioritetslistan.
A Clash of Kings av George R.R. Martin XXXX
Bok #2 i fantasysviten A Song of Ice and Fire. Vintern närmar sig, det är inte längre bara ätten Starks valspråk utan ett verkligt faktum. En röd komet lyser upp himlen, och rikena är splittrade. Alla vill vara kungar och det intrigeras intensivt i kulisserna.
Den största skillnaden mellan #1 och #2 tycker jag att är dels 
att det smugit in lite mera magiska element, dels att karaktärerna alla är så ensamma. På grund av alla rådande krig splittras familjerna då någon drar ut i krig, en annan håller fortet på släktborgen och en tredje vandrar längs muren som en Nattens Väktare eller gömmer sig undan spioner. Jag hetsläser, för den gode mr Martin lyckas med sina många berättare få mig engagerad i allas öden samtidigt som jag vill komma vidare till nästa kapitel om t.ex. Jon Snow för att veta hur det går när han rider iväg från muren. Sansas delar blir alla rätt lika varandra där hon hålls som gisslan på slottet och är rädd för kung Joffrey, och Danys delar är också de mindre intressanta nu när hon inte hänger med lika många dothrakier längre. Helst läser jag kanske om Jon Snow, och den intressanta dvärgen Tyrion som jag inte riktigt vet var jag har honom. Och Bran såklart, Bran med sin kloka skräckvarg och gulle-Hodor som bär omkring på honom. Hur ska det gå för dem?
Kampen om Järntronen av George R.R. Martin XXXX+
Med tanke på att jag inte läst high fantasy sedan jag som tween slukade David Eddings, är jag lite imponerad över att jag som en första reunion med genren drygt tio år senare tog mig an Kampen om Järntronen som minsann är en bok med hög thud factor (tack för att du lärde mig det ordet Läsdagboken!). I mitt tacktal vänder jag mig endast och enbart till Bokstävlarna som dels försåg mig med boken på bokbytet i Stockholm, dels har bloggat och twittrat mycket aktivt och inspirerande om denna hittills femdelade mastodontiska fantasysvit.
För ja, jag gillade ju. Mycket! De första femtio sidorna är det många namn och kungadömen – existerande och förlorade – men snabbt blir jag engagerad i de olika karaktärernas öden. Boken berättas ur en hel massa människors perspektiv, men de är klart åtskilda med egna, relativt korta, kapitel och det fungerar utmärkt. Ibland överlappar perspektiven varandra, oftast skildrar de dock enskilda händelser i denna utspridda värld, händelser som dock har effekter som sprider sig som ringar på vattnet i den politiskt medvetna världen. Men oroa er inte fantasyfobiker, visst finns det rostiga ringbrynjor och klirrande svärd, men framför allt finns det engagerande människoöden som gör att man bara läser och läser. Bran! Dany! Catelyn! Åh!
Bokbabbel 