Skruvat

Vet ni känslan när man ser eller läser något riktigt skruvat eller obehagligt och man undrar vem som riktigt skrivit manus och kommit på den finurliga eller ibland rentav vidriga idén. Twister, bestialiska mord eller bara en handling det känns som om man själv aldrig skulle kunna tänka tillräckligt utanför boxen för att komma på. Jag var t.ex. på bio häromdagen och såg trailern för filmen Downsizing där Matt Damons rollfigur låter krympa sig till 5 inches (12,7 cm) för att få mera livsutrymme, mera pengar och mindre problem (?). Bara en sådan sak.

Andra mer råa exempel är en stor del av Criminal Minds-avsnitten (hur många säsonger om seriemördare kan det göras, månntro?), den där lilla detaljen i samband med twisten i Sharp Objects man aldrig glömmer. Just nu har jag äntligen plockat upp Sharon Boltons kanske inte längre nya, men nyaste, thriller Dead Woman Walking, och åtminstone de första kapiteln (luftballongen!) fick mig att känna att jag kanske står inför en sådan här typs otrolig handling. Vi får se! Snabbt läser jag i alla fall, det känns skönt!

Fascinerande fängelser

Jag när tydligen en liten fängelsevurm för tillfället, insåg jag igår när jag i det piskande ösregnet grävde i traven med biblioteksböcker hemma och bestämde mig för att nosa på M.R. Careys Fellside. Någon som läst? Hans tidigare bok, den dystopiska (?) The Girl With All the Gifts är pocket- och Sverigeaktuell just nu, men det här är en annan och helt fristående bok om Jess Moulson som hamnar på ett högsäkerhetsfängelse på Yorkshire-hedarna för ett mord hon inte kommer ihåg. Väggarna viskar till henne – den här boken beskrivs nämligen som en Orange is the New Black med spöken… Får se vad det blir av det hela!oitnb2016

Detta alltså efter att jag precis läst ut Sharon Boltons Daisy in Chains, som till stor del utspelar sig i ett fängelse där seriemördaren Hamish Wolfe sitter och tar emot brev av sina kvinnliga fans – men mer om den nästa vecka! Om kvällarna portionerar Mr Bokbabbel och jag ut avsnitten av den fjärde säsongen av tidigare nämnda OITNB och så håller jag slutligen ett vakande hököga på Kindle-versionen av John Harts Redemption Road som förvisso inte utspelar sig i ett fängelse men där en av huvudpersonerna släpps fri efter tretton år. Verkar ack så lovande men är liiite för dyr för ett spontanklick ännu.

Juni 2016, all about fängelser alltså. Vem hade kunnat ana?

Att gå tillbaka till verk man älskat

Jag, som så gott aldrig läser om något eftersom tiden helt enkelt inte räcker till åt allt det jag vill läsa, har de senaste dagarna ägnat mig åt just det. Eller, den första var faktiskt en film, jag introducerade Mr Bokbabbel till den uppvaknande magin i Cirkeln, han var inte jättefascinerad (?!?) men jag njöt av filmen även andra gången och har sedan dess smått besatt lyssnat på det eminenta soundtracket. Det är också intressant att se filmen med någon som inte läst böckerna, att se vad det är han uppfattar och tror. Vissa saker plockade han upp direkt, andra var inte alls lika uppenbara. Visst har ni redan sett den?

Och så läser jag Linda Skugges 40 – constant reader nu när den äntligen har kommit i pocket. Jag pratade med en kompis som tyckte att Skugge blir för jag-centrerad i boken, att man förvisso kan skriva om att vara duktig flicka eller om en tung tonårstid, men att man då kan göra det mer allmängiltigt, inte bara ”det var/är synd om mig”. Under min omläsning kan jag mer tydligt se vad det var min kompis menade, men jag älskar fortfarande den här boken. Fast läsningen som livselixir kommer in senare i texten än jag mindes! Och jag har fortfarande inte läst varken Kristin Cashore eller böckerna av Joe Queenan och David Shields. Det tar som sagt aldrig slut, de där böckerna man vill läsa.

Cirkeln the movie!

Förra veckan hade jag glädjen att få hänga några dagar i Stockholm, IMG_9371bara det är ju fint som snus (som jag föreställer mig att man säger i Sverige, det gör man inte här i alla fall?). En av höjdpunkterna på vistelsen var sedan att Cirkeln fortfarande gick på bio – för vilken lyckad filmatisering den var! Jag och mitt resesällskap satt så gott som andlösa under de 144 minuterna, kikade bara på varandra några gånger när det blev extra bra, och var helt stjärnögda efteråt. Duktiga skådisar – tyckte bäst om Minoo och Vanessa tror jag – superbra musik och lagom kuslig stämning hela filmen igenom, ordentligt skrämmande på sina ställen faktiskt, den här kulturtanten tyckte att 13 (EDIT: Gränsen är 11!) nästan kändes som en rätt låg åldersgräns men så är jag ju överlag värdelös på skräck på film också. Fint också att den spirande kärleken mellan ni-som-har-läst-vet-vem redan nu hade planterats lite grann.  Min enda invändning var en av slutscenerna, den i skolmatsalen, den kändes onödigt brassa-på-med-specialeffekterna med folk flygande över hela rummet, både magin och ondskan i övrigt var nämligen betydligt mer subtilt skildrade (och bra så!).

Säkra källor hade sagt mig att filmen är bra, men det kändes fint att komma till samma slutsats själv, och att dessutom få göra det ”på riktigt”, i en biosalong. Den torde gå i Stockholm ännu en kort tid, missa för guds skull inte (jag tittar på er, S och F)!
Som jag önskar att det ska filmas en tvåa och trea också! Tills dess lyssnar jag på Anna von Hausswolff på repeat, samt inväntar dvd-släppet i juni/juli!

Bok blir film våren 2015

Den adertonde februari har Cirkeln biopremiär, och jag är grön av avundsjuka här i min Finlandsexil eftersom filmen för tillfället inte ser ut att gå upp på finska biografer över huvudtaget, SNYFT! Men en hel del annat bokbaserat har gått eller är på väg upp på filmduken i vår, låt oss ta en titt!

Wild. Tyckte förvånansvärt mycket om boken och även om trailern inte har riktigt sammafilm stämning som boken är jag väldigt sugen på att se filmen ASAP. Kanske redan på lördag? En annan kvinna-i-kris-vandrar-omkring-berättelse är ju Robyn Davidsons Tracks som också snurrar på biograferna just nu, någon som läst eller sett? Jag reserverade boken på biblioteket direkt efter att ha läst Wild tror jag, men kön är enorm lång och exemplaren är få, så än har jag inte sett skymten av någon bok.
The Maze Runner såg jag för några veckor sedan, och den var helt okej som underhållning men jag hade svårt att komma över hur olik den var boken. Liksom – hela tiden?! En annan YA-dystopitrilogi är ju Divergent-serien, som i filmatiseringarna har fokuserat väldigt mycket på det mörka och våldsamma inom Dauntless-falangen. Insurgent-trailern fokuserar underligt nog på ett flygande hus (?), meeen nog kommer jag att hitta mig i biosalongen på den filmen också.

And whatever happenened to filmatiseringen av Before I Go to Sleep? Eller, film blev det ju, och pocketen kom i nyupplaga med filmomslag men trots stora skådespelarnamn verkar den aldrig ha nått nordiska filmdukar? Synd! I stället får vi dras med Fifty Shades of Grey senare i vår, ”hurra”…

Ofrivillig omläsning

Jag började läsa mitt bibliotekslån Om jag stannar av Gayle Forman, och efter ett tag tyckte jag en de av detaljerna känns bekanta. Kanske förknippar jag sjukhusscenerna med Afterwards? Men nej, när det börjar pratas om musikläger tvingas jag kolla på först den här bloggen och sedan de ännu äldre texterna på Blogspot-sidan, och visst har jag läst Om jag stannar (If I Stay) en gång tidigare, för inte mer än tre år sedan. Konstigt nog är jag inte alls lika lyrisk den här gången – snarare tycker jag att den glada familjens dialoger och pannkakstätande känns nästan Francine Pascal-artat i sin glättighet. Tydligen blev jag även rörd av bästa vännen och pojkvännen första gången jag läste, nu tycker jag snarast den överlägset starkaste scenen är direkt efter olyckan då CD-skivan fortsätter att spela samtidigt som den svårt skadade/döda familjen ligger utfläkt på olycksplatsen.ifi
Så konstigt att jag kan ändra åsikt så pass radikalt på en relativt kort tid – gissa bara om det här förstärker min rädsla att läsa om gamla älsklingsböcker! Bland dem ligger nog White Oleander bäst till ifall jag skulle våga mig på det där med omläsning, men den är det å andra sidan ännu längre sedan jag läste..! Tänk om jag skulle vara tvungen att omforma min åsikt om den?

If I Stay har förresten biopremiär i Finland i dag. Jag kommer inte att hänga på låset för att se filmen, men samtidigt är det inte omöjligt att jag någon gång ser den, kanske i hemmasoffan eller potentiellt fulgråtande på ett flygplan?

The Leftovers blir tv-serie

Inne på Kulturloggen läste jag de goda nyheterna att The Leftovers ska bli tv-serie i årleft. Om ni tycker att titeln låter vagt bekant så är det kanske för att jag tjatat om författaren bakom boken, nämligen Tom Perrotta, till lust och leda här på Bokbabbel. Ser fram emot att se hur boken förverkligas i tv-formatet, den är inte min absoluta favorit av Perrottas böcker men idén (människor som simultant försvinner spårlöst från jordens yta och lämnar dem som blir kvar med tusen frågor) är onekligen intressant. Just HBO har ju dessutom bjudit på en hel del välgjorda serier de senaste åren, så det känns som ett tryggt ställe att överlämna en författarälskling till.

The Leftovers har USA-premiär den 29:e juni och här kan ni se trailern.

Gräset är mörkare i Kronohagen

gräsetI tisdags var jag på teater Viirus och såg dramatiseringen av Kaj Korkea-Ahos roman Gräset är mörkare på andra sidan. Som jag gillade! Jag hade alltså läst romanen före, även om den inte längre var i färskast möjligaste minne. Mr Bokbabbel hade inte läst, men vi var båda lika tagna av pjäsen. Romanen är, förutom mörk, rätt spretig med många viktiga karaktärer, nästan som en kollektiv karaktär. Inte minst den österbottniska hembygden och den mytologiska skräckfiguren Raamt spelar en viktig roll. Därför är det imponerande att se vilken gjuten helhet pjäsen har blivit, och hur man problemfritt hoppar mellan tid och rum med en förhållandevis liten ensemble och ett mycket avskalat rum. Det är en njutning att gå på teater och få njuta av en maffig dekor, men det är nästan ännu intressantare att få ta del av en regissörs visioner när scenen och rekvisitan är så enkel som den är på Viirus. Två stolar, några vedträn och en bakvägg som vinklas framåt och bakåt är, förutom några klädbyten, nästan allt som behövs. Kanske är det därför de fyra unga männens, och runt dem den kretsande systern/hustrun/vännen Sofies historia blir så stark.
Intressant är att prästen Simon i romanen, trots sina troskval, förblev en blekare bakgrundsfigur, medan han i pjäsen i Oskar Pöystis fina rollprestation i mina ögon växer som karaktär. Kristoffers komma ut-problematik har däremot tonats ner och mest krut har – med rätta! – lagts på den glimrande stjärnkonstellationen Loke – Sofie – Simon.

En österbottnisk nätbekant konstaterade i sociala media att hon saknade en mer österbottnisk touch på pjäsen som spelas på standardsvenska och inte dialekt. Jag kan förstå den lokalpatriotiska önskningen, men ur ett egoistiskt perspektiv är jag glad över att den spelas på en teater nära mig (gästspel i Vasa har dock gjorts!). Att tvinga på skådespelarna en konstlad dialekt hade knappast fungerat, och även om pjäsen – dock i lägre grad än romanen – bär spår av just det österbottniska i form av kyrkans stora roll i samhället och folksägnen om Raamt, känns berättelsen och dess teman lika viktig här i söder.
Om ni bara har möjlighet – se pjäsen!

TFIOS the movie

fios

The Fault in Our Stars går alltså upp på bioduken i juni 2014 i USA – och den måste väl komma hitåt också, visst? VISST?! Om inte annat så måste ju alla de exemplar av boken som jag kränger på jobbet varje vecka på något sätt påverka beslutsfattarna. VISST?

Spring hit och dit

Insurgent av Veronica Roth XXX+
insurgentDet var tur att det inte gick många veckor mellan att jag läste Divergent och sedan Insurgent, för den senare börjar verkligen precis efter att den förra tagit slut. Bara några minuter senare alltså. Pang på direkt, och även om Tris är påverkad av det som hände i den första boken (föräldrarna, Will) och plågas av det, får man annars ingen som helst recap av vem som är vem och vad som riktigt har hänt. Bara som en varning för er som kanske har haft längre paus mellan böckerna.
Utan att spoila allt för mycket kan jag väl säga att stridigheterna mellan fraktionerna (och de utan fraktion) pågår för fullt. Jag läser vidare främst för att jag vill veta mer om samhällets uppbyggnad och framför allt varför det ser ut som det gör, och visst avslöjas det lite sådana detaljer också. Det som dock mest genomsyrar den här boken är a) Tris som blir ovän med än den ena och än den andra. Mest Four då, oj vad det tramsas och trilskas från båda hållen! Samt b) ett enda jäkla springande till än det ena lägret/fraktionen/fienden, än det andra. Det blir faktiskt väldigt rörigt och inte alls så sammanhållet man skulle önska, förtar en hel del av spänningen och stämningen som författaren försöker bygga upp. Dumt.
Tredje delen, Allegiant, utkommer (på engelska) i oktober. Jag hoppas Roth lyckas styra upp det hela i den boken, för det här var som sagt lite för fladdrigt.

Böckerna ska förresten – förstås – filmatiseras, och här är trailern för Divergent. Kommer i mars 2014, i USA i alla fall.

Babel och männen som tar plats

Vet inte riktigt hur det gick så, men jag såg faktiskt inte ett enda avsnitt Babel förra säsongen. Imorgon börjar en ny säsong, och den med en rivstart – då ska det talas om Knausgård och veckan därpå om Norén (och då ska Sigge ”Alex & Sigge” Eklund också vara med). Mumma! Har inte kommit så långt i kampen ännu, och den sistnämndes dagbok väntar jag fortfarande på, men ser fram emot både läsningen och tv-samtalen. Samtidigt finns det onekligen ett problem med dessa ”män som ska ta plats”, som Johanna Ö skriver på Bokhora i dag. Hur mäns ”ordbajsande” klassas som höglitterär autofiktion medan kvinnors dito i värsta fall räknas som tramsig BOATS. Vilken kvinnas sexdelade svit om hennes egna liv hade getts ut på förlag liksom..? Får läsa, fundera vidare och återkomma tror jag!

Radio, deckare och Adler-Olsen

Är på väg mot YLE i Böle för att spela in det avsnitt Böcker i bersån som ska handla om deckare (sänds någon gång senare i sommar). Roligt att bli tillfrågad, deckare är ju ändå mitt gebit betydligt mer än t.ex. Nobelpristagare som jag någon gång fått tycka till om. Hörde att en annan av deltagarna ska prata sig varm om Jussi Adler-Olsen, och den diskussionen ser jag framemot. Adler-Olsen är sjukt populär i Danmark och en stigande stjärna i både Sverige och Finland, men själv förstår jag inte alls varför. Nina gillar honom, men jag förstår inte vad jag missar? Den sura kommissarien Mörck som släpper ur sig en massa rasistiskt om sin assistent Assad? Den krystade humorn? Fallen må vara rätt intressanta, men de i två böcker jag har läst (Fasanjägarna och Flaskpost från P) är det aldrig riktigt nagelbitarspänning. Enlighten me, vad är storheten med dessa böcker?

Blir för övrigt mycket deckarprat även på bloggen i veckan. På onsdag och fredag kan ni läsa recensioner av två av mina personliga nordiska favoriter, nämligen Jo Nesbö och Arne Dahl!

Raamt kommer till Viirus

Att Kaj Korkea-Ahos roman Gräset är mörkare på andra sidan ska bli pjäs på Viirus var ju en trevlig nyhet! Blir intressant att se hur de gestaltar Raamt t.ex.!

Att böcker blir film händer mest hela tiden*, men det känns som väldigt länge sedan jag såg en pjäs baserad på en bok. Tänkte jag alltså skriva, tills jag insåg att de två senaste pjäserna jag sett (I taket lyser stjärnorna och Kristina från Duvemåla) är very much baserade på böcker. Oh well, kul med (och för) Korkea-Aho oberoende!

*) Se nu bara på hur jag har kategoriserat det här inlägget t.ex. Ingen teaterkategori fanns att tillgå.

Inte så great Gatsby

Läste The Great Gatsby för några veckor sedan. En tunn liten klassiker jag plockade upp eftersom jag dels läser så erbarmligt få klassiker numera, annat var det när jag var liten. Och dels för att jag trodde att jag skulle gilla den helt på riktigt. Rika New York-människor som festar loss på något gods på Long Island liksom! Meeen. Först kändes det som om det inte hände särskilt mycket, och inte heller stämningen eller miljöskildringen grep tag i mig. Sedan började allt plötsligt hända på en gång, och då tyckte jag att det gick för snabbt och blev så där överdrivet teatraliskt, vet ni?

Däremot var det fint att få lyssna till Kafka-Åsas funderingar kring boken i Bokhoras podcast (Kulturhuset-avsnittet), och även om jag inte var så förtjust i boken som hon satt jag ändå och nickade instämmande där jag lyssnade i bussen. Kanske behövde jag lite prat för att boken skulle öppna sig lite mer för mig? Gatsby kommer ju dessutom som film nu, ska nog se den tror jag!

Babel is back

Babel är tillbaka, och nu har också den här Finlandsbon sett programmet på SVT Play (alltså, kärleken till den sidan förresten!). Daniel Sjölin gör en liten comeback, biblioterapin fortsätter och gästerna i säsongspremiären var ju riktigt bra: Mikael Niemi, Karolina Ramqvist och Caitlin Moran. Jag har läst de böcker de är aktuella med, gillade två (Moran – jösses, är det redan ett år sedan jag läste den? Hade för mig att det var i våras! – och Niemi) och förstod mig inte alls på den tredje (Ramqvist) som dock fått ett fint mottagande i pressen. Och min namne, programledaren Jessica Gedin var bra som vanligt!

Vill dock utfärda en varning för känsliga bokmalar: i reportaget om Mikael Niemi dränker de hans bok i Lule älv (?). Yyyl! *trevar efter astmasprayen*

Inspirerande deckar-Babel

Förrförra veckans (5/12) avsnitt av Babel alltså, mums! En deckarspecial är det, och jag kan tänka mig att deckarfobikerna Ord och inga visor och Bokstävlarna får rysningar av det, men jag gillar! Först ut är Roslund & Hellström vars bautategelsten Två soldater jag strax ska ge mig in på. Åsa Larsson blir nästa gäst i studion, kändes mycket lämpligt eftersom jag samtidigt höll på att skriva recensionen av Till offer åt Molok (publiceras imorgon). Prat om hur hon får ta livet av människor till höger och vänster, men vilket ramaskri det blir när hon tar livet av hundar – en litterär akilleshäl för många bokbloggare. Men dock: the horror, tydligen kommer nästa Rebecka Martinsson-bok att vara den sista! Noo!

Inte bara svenska deckarförfattare heller, nejdå, sedan vänder vi blickarna långt västerut och besöker Elizabeth Georges arbetsrum med den stora London-kartan. Och mina blickar dras till min egen bokhylla där This Body of Death står oläst, och till nätbokhandeln där nästa bok, Believing the Lie, står på önskelistan.
Hej läslust!

P.S. Till Maria som söker biblioterapi/boktips p.g.a. barnlöshet rekommenderar jag den finlandssvenska antologin om samma ämne, Utan, som jag skrev om här.

Levande bilder

Hurra, ikväll är det äntligen dags, jag ska gå på levande bilder och se förhandsvisningen av Hunger Games! Det här med filmatiseringar är ju alltid knepigt; man har sin egen bild av hur karaktärerna och miljön ser ut, man blir kanske upprörd om de ändrat på eller lämnat bort någon scen man själv tyckte var viktig. Ändå går jag så gott som alltid och ser filmatiseringarna av bra böcker, är man nyfiken så är man.

När Finland väl tar in We Need to Talk About Kevin till biograferna (i slutet av april, come ooon) kommer jag att, om inte stå och rycka i dörren, så åtminstone rycka i Mr Bokbabbels ärm. Han läste för övrigt boken före mig, och ibland låter jag honom tro att det var han som ”hittade” Shriver :).

I tv med Siri Hustvedt

Igår kunde man beskåda mig (och Mathias) i det finlandssvenska tv-programmet Boktid. Vi pratade om Siri Hustvedts nyaste bok Sommaren utan män, och även Siri själv samt Ebba Witt-Brattström var med i programmet (tyvärr var vi alla intervjuade var för sig, fast å andra sidan kanske det var lika bra. Hade nog blivit alltför starstruck för att få något vettigt ur mig ifall jag suttit i samma rum som Siri).

Klippet kan ni se här* – och notera gärna hur Siri på sitt fina arbetsbord i Park Slope förutom en MacBook även har en Moleskine och ett Aino Aalto-glas. Iittala vill säga, finsk design! Det gjorde den här bloggaren lite extra varm om hjärtat.

*) Nu har jag tyvärr hört rykten om att Yle Arenan inte brukar vara tillgänglig utanför Finland, men är inte helt hundra på den saken.