Kolumn om domarskapet (och en rättelse)

Jag skrev en kolumn om hur jag upplever domarskapet och att läsa hela den finlandssvenska skönlitterära utgivningen i år. Här kan ni läsa.

Som ett tillägg vill jag säga att Förlaget upplyste mig om att de i år satsat på en egen monter och jobbat mycket med att i sitt program blanda upp mellan rikssvenska och finlandssvenska författare, precis det jag alltså efterlyser i kolumnen. Således har det alltså skett en förändring till det bättre sen jag besökte Göteborgs bokmässa senast, och det gläder mig. Beklagar att jag inte kände till det på förhand!

Annonser

Ni kan kalla mig domaren

Vet ni vad gott folk, nu kan jag äntligen gå ut med hemligheten jag pantat på ett tag: i år är jag enväldig domare/jury för Svenska Yles litteraturpris. Det är en otroligt stor ära för mig att vara påtänkt och tillfrågad, och det blir fint (om än stundvis hektiskt) att djupdyka i den finlandssvenska litteraturen det här året. Pristagaren blir offentlig fredagen den 27.10 på Helsingfors bokmässa, och tills dess blir det många böcker och pdf-dokument. Jag kan av naturliga skäl inte skriva om dem här på bloggen före priset, så det kommer tyvärr att vara lite fattigt med recensioner under de kommande månaderna, men jag kommer nog att vilja varva med lite andra böcker också + har fortfarande en del obloggat från min lässpurt här i våras. Så bloggen blir inte helt tom, jag lovar!

Här kan ni läsa en intervju med mig, och längst ner finns ljudfilen med en lite längre intervju.

Tamt mörkerfluff

#döden av Sara Jungersten XX½
Den här romanen med den – ursäkta – superfjantiga titeln är ett gammal rec,ex som blivit stående i min hylla. Jag plockade med den när vi skulle ut och resa med tanken om att något lite fluffigare kan vara trevligt att variera med som poolläsning. Och läst och poolfotograferad blev den ju, som synes, och fluffläsning var det även om det fanns mörka stråk. Huvudpersonen Vivi är en framgångsrik bloggare och tv-profil, med glada barn och vackra stilleben på Instagram. Men hör och häpna; tydligen mår hon inte så bra som utgör sig att göra. Hennes man Frank är hemma med barnen, och hon ser avundsjukt hur barnen så markant tyr sig till honom, samtidigt som hon inte riktigt orkar engagera sig i att försöka bygga upp förhållandet till dem. Titeln syftar på Vivis rädsla för att barnen ska dö – falla, bli överkörda, you name it – men speciellt med tanke på att det här ansetts som så viktigt att det lyft upp till ”titelstatus” så tycker jag det temat bara rinner ut i sanden? Detsamma gäller en av karaktärerna Vivi lär känna, det börjar med stora påslag men vad händer sen liksom?

Vivis osäkerhet inför sig själv kommer på ett osmidigt sätt att genomsyra hela romanen, på ett sätt som gör att läsaren förbryllas: vem är Vivi egentligen under sin glansiga yta? Vadan osäkerheten? Diskrepansen mellan att vilja bli sedd men utan glansbildsytan hade kunnat vara något att utveckla, liksom kroppsspäkandet eller den nya vänskapen. Nu känns det i stället som om jag som läsare får skrapa på ytan och förvisso se det fula därunder, men utan att få veta hur det har kommit dit och om det kommer att försvinna. Trots mörkret – som jag som bekant mer än gärna välkomnar inom fiktionen! – förblir #döden tyvärr substanslös.
Rec.ex från Schildts & Söderströms.

En man med mycket makt

Naondel av Maria Turtschaninoff XXXXX-
Vad passar väl bättre denna politiskt nattsvarta dag, än att skriva om en bok som ger lämpligt med verklighetsflykt? En bok som dessutom handlar om en ond man med för mycket makt…

Jag hade aldrig varit förälskad förut. Agin och jag hade fnittrat om somliga av grannskapets pojkar, men det hade bara varit en övning. Som att baka kakor av sand när man är liten, innan man bakar riktiga kakor av mjöl, honung och kanel.

img_5451Kabira förälskar sig i Iskan. Hon är äldsta dottern, men inte den vackraste. Han är rik och jobbar för fursten. Men Kabira har en hemlighet, stor kunskap och ett fantastiskt hjälpmedel, och den skänker hon Iskan med fatala följder…
Hon hamnar i ett glittrande palats, det glimmar och blänker och Iskan samlar på sig fler och fler skatter, både döda ting och levande. Kabira får sällskap i sin fångenskap, yngre kvinnor och konkubiner. Konkurrenter och kompanjoner.

På Helsingfors bokmässa fanns det en programpunkt där Maria Turtschaninoff intervjuades om dubbelheten i att skriva för både unga och vuxna i samma bok – ett samtal jag gärna hade lyssnat till, tänker jag flera gånger under läsningen. Det är nämligen rätt rått ibland: ondska, sex och död. Jag vet inte vilken åldersgräns jag själv hade satt på den här boken, men turligt nog är det inget jag heller behöver fundera över. Som vuxen njuter jag av den till fullo! Det råa frossas heller inte i som i exempelvis George R.R. Martins böcker (och framför allt filmatiseringen av dem..!), utan finns där som ett nödvändigt element utan att för den delen ta över berättelsen.

Det finns drag av magi förstås, men så lite att att det känns som om det nästan kunde vara på riktigt. Det här är en föregånare till Finlandia Junior-pristagaren Maresi (varför är inte den här nominerad förresten?!) men kan läsas helt fristående. Lite lite bonus ger det att ha läst Maresi först, men det är i ett så pass sent skede att det inte spelar någon roll för läsningen. Samma underbara miljöbeskrivningar är det dock, framför allt av mat och miljö, underbart!

Det är många kvinnor som får komma till tals i Naondel, men jag tycker det går bra att hålla deras röster, deras öden, isär. Det är också intressant när de ser – och inte ser – varandra, små detaljer som så snyggt målas fram med försiktiga men skarpa penseldrag. Och även om Iskan finns där som ett mörkt moln på deras himmel, är de starka de här kvinnorna, ensamma men framför allt tillsammans. Ett framväxande systerskap inte olikt det i Cirkeln-trilogin, och ett systerskap som ger tröst åt så väl de fiktiva karaktärerna som åt läsaren.

Jag tyckte om Maresi, men det här, det här är något mer! Wow!
Rec.ex. från Förlaget.

En finlandssvensk Agatha Christie

Sommarön av Eva Frantz XXXX-
sommaronFörsäkringsbolaget Axelssons anställda med familjer stuvar ner grillbiffar och Gant-handdukar i motorbåten Athena och tuffar iväg mot Sommarön för den traditionella semesterveckan. Vissa har varit där flera somrar i rad, vissa är nya på ön. Det ska grillas, minglas, simmas och mysas med familjerna. Och så börjar det också, förvisso kryddat med barnaskrik och äktenskapliga gräl, men ändå som helt vanliga sommardagar i skärgården. Tills ovädret slår till och sveper in ön i en tät dimma som gör att telefonerna tappar nätet…

Eva Frantz har skrivit en modern Agatha Christie i finlandssvensk tappning. Låsta rummet-mystiken i en något större miljö, där nutidsmänniskor är minst lika utsatta och hjälplösa då man inte kan googla saker – eller ringa efter hjälp. Jag tycker mig också ana svaga läckbergska vibbar, men kanske är det bara skärgårdsmiljön och det kursiverade ”detta hände tidigare i samma miljö”-spåret som får mig att tänka så. Men jag gillar det jag läser, hade av någon kryptisk anledning tänkt att boken kunde vara lite… hurtig (?), men se det var den inte alls! Stundvis lite adjektivrik, och vissa insmugna ledtrådar känns aningen övertydliga (alternativt är jag jäkligt SMART ;)), men berättelsen flyter på oerhört bra och jag trivs medan jag läser. Vad mer kan en sömnig nybliven mamma önska?

Plus för övrigt för karta över ön på innerpärmarna! Jag skrev nyligen om min – och många andra bokbloggares – faiblesse för bokliga kartor på Litterarum. Det här var just en sådan bok där en karta behövs.

Deckarvecka: ”Missdåd”

Missdåd av Karin Erlandsson XXX½
Den här veckan är det många inhemska bokbloggar som på Oksan hyllyltäs initiativdekkariviikko firar deckarvecka. Jag var såklart inte sen att hänga på, thrillervurmare som jag är, och vad passar väl då bättre än att inleda deckarveckan med en recension av en inhemsk deckare?

Karin Erlandsson debuterade 2014 med Minkriket, som i Anne B. Ragdes anda förvånade läsaren med att faktiskt få minklukt och slitna overaller att vara såväl fascinerande som gripande. Mina förväntningar på Erlandssons nya bok var därför höga, även om det ska erkännas att jag kände mig lite skeptiskt inställd till missdådgenrebytet. Författaren överraskar ändå positivt, med en småstadsskildring med Nykarleby som fond och en rad karaktärer som lever sitt liv där. Och en kvinna som inte längre gör det, utan hittas död vid Andra Sjön. Sara är nyinflyttad i stan, har börjat jobba på lokaltidningen och råkar vara den som får nys om scoopet om den mördade (?) kvinnan vid stranden. Samtidigt som Sara tampas med en svartsjuk pojkvän, får hon en inblick i den intrikata struktur ett litet samhälle utgör – alla känner alla och allt ska man kanske inte skriva i tidningen?
Jag gillar Lea, den gamla damen i sin lägenhet vid torget, som ser och hör det mesta där i sin ensamhet. Och så Linna, kvinnoprästen som i en konservativ församling på 90-talet har ett tungt ok att bära. Dessa kvinnors livsöden är minst sagt intressanta, men gör samtidigt att mordet hamnar väldigt i skymundan – något som inte påverkar boken rent kvalitativt men får mig att undra över genrebestämningen och inte minst offret, vem var hon egentligen och vad gjorde hon ute vid sjön då hon borde ha varit på konferens?

Missdåd doftar av klassiska pusseldeckare i Maria Langs anda, och även om slutet kommer lite abrupt fungerar småstadsskildringen med pyrande hemligheter under ytan mycket väl i Erlandssons händer. Först i recensionsskrivarskedet ser jag hos andra recensenter att Missdåd tydligen är den första delen i en planerad trilogi om mäns våld, information som tidigare hade gått mig förbi. Tematiskt är det inte lika tydligt i den här boken som i exempelvis Katarina Wennstams böcker, men Karin Erlandsson är i övrigt en duktig författare och någon vars böcker jag även i fortsättningen kommer att plocka upp och läsa.