Växtvärk och våndor i nya Westö

Den svavelgula himlen av Kjell Westö XXXX-
En ny Westö-roman är alltid något efterlängtat åtminstone i det kulturella Svenskfinland, även på bredare front vågar jag påstå. Välförtjänt, för det är imponerande romanbyggen med minnesvärda persongallerier som Westö skapar. Ofta spänner de också över en människas livstid, eller åtminstone halva, så som läsare får man verkligen sjunka in i Westös världar när han väl bjuder in.

Berättarjaget, som lustigt nog förblir namnlöst under romanens alla 475 sidor, är en Helsingforspojke (vad annars?) som på det hyrda sommarstället i Ekenäs skärgård stiftar bekantskap med den jämnåriga rikemanspojken Alex Rabell och hans syster Stella. Som enda barn i en tystlåten familj dras berättaren till dem som ett knott mot ljuset. Först Alex då, som vän och bundsförvant framför allt under de ljuva barndomssomrarna där berättaren verkar tillbringa mera tid vid det rabellska sommarvistet än hemma vid torpet, men också under skoltiden i Helsingfors. När de är äldre tonåringar förälskar sig Stella och berättaren i varandra – en kärlekshistoria först ljuv och passionerad, sedan allt mer tärande och rentav destruktiv.

I och med de decennier som skildras är det självklart att världens skeenden smyger sig in i berättelsen – den här gången ligger fokus dock verkligen till hundra procent på just karaktärerna med det historiska blir en fond, inget mer. Berättaren, innästlad i den rabellska familjen men ändå alltid lite utanför, betraktandes, och de magnetiska Stella och Alex, blir navet för berättelsen. Viktiga karaktärer ploppar upp med jämna mellanrum, något osannolikt känner jag med tanke på hur delade känslor de har för varandra allesammans: vännen Krister, ärkefienden Joja, vännen/tröstkn*llet Linda. Ett problem jag dessutom har med romanen är att jag inte riktigt förstår dragningskraften åt någondera hållet? Berättarjaget förblir rätt färglöst och vad den kalla och stundvis utnyttjande Alex ser i honom förstår jag inte. Stella irriterar mig också där hon flänger fram genom livet, och även om kärlekshistorien där dras mot varandra och stöter bort varandra om och om igen på sätt och vis är bra beskriven, känns den stundvis väldigt återberättad och inte gestaltad. Varför denna dragningskraft, denna magnetism?

Men visst har Westö öga för karaktärer och deras växtvärk och våndor. Det är som vanligt lite melankoliskt jag slår igen boken, för nu dröjer det nog några år tills vi får läsa något nytt av Westö igen.

Svenska dagen – och att få sina fördomar motbevisade

I dag är det ännu i några timmar Svenska dagen här i Finland. Vad är väl då mer lämpligt än en recension av en av alla de böcker jag läste för Svenska Yles litteraturpris, en bok jag nog dessutom aldrig hade plockat upp om det inte varit för domaruppdraget, men som kom att överraska mig mycket positivt. Tematiskt tangerar den dessutom löst just det finlandssvenska.

De okuvliga av Lars Strang XXXX
Det fanns en hel del böcker jag skulle ha läst även om jag inte varit domare för litteraturpriset. Sedan fanns det böcker åt vars håll jag nog inte blickat ens ett ögonblick. De okuvliga var en sådan – baksidestexten berättade om en gripande berättelse under Stora ofreden i 1710-talets Österbotten. Gäsp och hjälp! tänkte jag men började tappert läsa – och snacka om att bli överraskad! Redan från de första sidorna rycktes jag med, och det fortsatte genom hela boken.

Läsaren får alltså följa två bröder under Rysslands invasion av Finland/Österbotten. Henrik väljer att fly(tta) med familjen, inklusive hans lite-för-modig-för-sitt-eget-bästa-dotter Kajsa som är ett av berättarperspektiven, till Sverige och försöka klara sig där. Brodern Abraham och pappan Anders vill inte lämna sitt hemman, utan tror på att ryssen snabbt kommer att dra snabbt förbi och att de kan gömma sig under tiden.
Det visar sig att båda bröderna får det rejält svårt på olika sätt. Svårigheter att hitta mat och boende, att hålla familjen trygg och vid gott mod. Sättet karaktärerna talar med varandra är självklart lite ålderdomligt, men berättelsen berättelsen flyter smidigt på och jag läser ivrigt. Lite historia lär jag mig på köpet! Utan att gå in på några detaljer, hade jag kanske önskat lite mera utveckling/action för ens några av karaktärerna. Samtidigt tycker jag det var fint skildrat att de också hade många stora och små funderingar och bekymmer, alla var inte bara tappra hela tiden. Mycket mänskligare så.

I intervjuer om domarskapet har jag lyft fram den här boken som en positiv överraskning, en bok jag nog aldrig hade läst annars. Roligt att jag gjorde det! Och för att förtydliga rubriken; jag har inte fördomar mot historiska romaner per se, det är bara inte riktigt min genre. Förutom här då!

Blodigt i Blå villan

Blå villan av Eva Frantz XXX½
Direkt ett år efter debuten Sommarön, återvände Eva Frantz med en ny och mer renodlad deckare, den första i en planerad serie om polisen Anna Bladh och hennes manliga kollega Rolf Mårtensson. De får ta sig an ett våldsamt överfall på bloggaren Becca i den blåa villan; hennes son har nämligen hittat henne medvetslös i köket och begett sig ut för att söka hjälp. Men vem kan ha velat en lifestylebloggare illa?

Eva Frantz beskriver ett modernt och trist fenomen; hatet och nättrollen i kommentarsfälten och det spott och spe (lifestyle)bloggare får utstå. Jag uppskattar också tankegångarna Beccas estranged husband har om hennes bloggande – hur han känner sig utanför och inte inkluderad i hennes perfekta pittoreska lilla värld. Det här är välskildrat utan att bli klichéartat.
Däremot känns den kvinnliga polisens viktnojor/trista kläder/hopplösa man som något vi läst (alldeles för) många gånger förut. Turligt nog är det här alltså den första boken, så det finns utrymme för Anna Glad (och författaren) att utvecklas.

Krocken mellan stundvis extremt hurtiga repliker och sedan de hemskheter framför allt den lilla femåringen Bruno får utstå blir onödigt hård, och en stor del av alla pusselbitar faller på plats bara på några sidor. Nu verkar det dock som att jag bara listar skavanker efter varandra, samtidigt som det är ett faktum att jag helt klart kommer att läsa vidare i serien. Vad kommer den lilla småstaden att bjuda på för hemskheter till näst?

Intervjulänkar

Mera läsning kring Svenska Yles litteraturpris:

Prisutdelning och efterföljande intervju. Bild: Yle Kultur

Lång intervju med Adrian Perera för Svenska Yle.

Min kommentar (inklusive.. spännande bild! :D) för Svenska Yle.
Min kommentar för Hufvudstadsbladet.

Och så själva boken såklart. Läs den!

* * * * *

I dag blir det radioprat på radio Vega kl.11-12, och efter det ska jag dyka in på mässan enbart i egenskap som läsare och boknörd. Det blir roligt det också!

Vinnaren av Svenska Yles litteraturpris 2017

Vinnaren av Svenska Yles litteraturpris 2017 är Adrian Perera med boken White Monkey (Förlaget). Här är min prismotivering:

Med finstämd precision och skickliga radbrytningar tecknas i lyrikform en berättelse om att sticka ut på grund av sin hudfärg. Samtidigt som de fiktiva livsödena – pojken, mamman, pappan, mormodern – griper läsaren som sådana, skildrar de även mer allmängiltiga teman som hudfärg, utanförskap och gemenskap. I Märta Tikkanens anda skriver Perera om något till synes djupt personligt som samtidigt sätter läsaren på plats och tvingar hen att lyssna och begrunda.
White Monkey är en bok att kontemplera i ensamhet eller diskutera i grupp. Den är ett sorgligt aktuellt verk i det rådande kyliga och rasistiska samhällsklimatet, utan att för den delen tumma på sin litteraritet. 75 sidor rent guld.

Dagen D

I dag klockan 17 avslöjas pristagaren till Svenska Yles litteraturpris på Edith Södergran-scenen på Helsingfors bokmässa! Kom gärna dit och titta om ni är på mässan!

Blir spännande att samtala med vinnaren/vinnarna, och imorgon ska jag i egenskap av domare ännu prata ditt och datt i radio Vega ungefär mellan klockan 11 och 12. Men sedan är mitt långa domaruppdrag slut och jag blir helt vanlig igen :). Ska i alla fall försöka få recenserat en del av alla de många böcker jag läst under året men inte kunnat knysta om förrän alldeles snart!

Kolumn om domarskapet (och en rättelse)

Jag skrev en kolumn om hur jag upplever domarskapet och att läsa hela den finlandssvenska skönlitterära utgivningen i år. Här kan ni läsa.

Som ett tillägg vill jag säga att Förlaget upplyste mig om att de i år satsat på en egen monter och jobbat mycket med att i sitt program blanda upp mellan rikssvenska och finlandssvenska författare, precis det jag alltså efterlyser i kolumnen. Således har det alltså skett en förändring till det bättre sen jag besökte Göteborgs bokmässa senast, och det gläder mig. Beklagar att jag inte kände till det på förhand!

Ni kan kalla mig domaren

Vet ni vad gott folk, nu kan jag äntligen gå ut med hemligheten jag pantat på ett tag: i år är jag enväldig domare/jury för Svenska Yles litteraturpris. Det är en otroligt stor ära för mig att vara påtänkt och tillfrågad, och det blir fint (om än stundvis hektiskt) att djupdyka i den finlandssvenska litteraturen det här året. Pristagaren blir offentlig fredagen den 27.10 på Helsingfors bokmässa, och tills dess blir det många böcker och pdf-dokument. Jag kan av naturliga skäl inte skriva om dem här på bloggen före priset, så det kommer tyvärr att vara lite fattigt med recensioner under de kommande månaderna, men jag kommer nog att vilja varva med lite andra böcker också + har fortfarande en del obloggat från min lässpurt här i våras. Så bloggen blir inte helt tom, jag lovar!

Här kan ni läsa en intervju med mig, och längst ner finns ljudfilen med en lite längre intervju.

Tamt mörkerfluff

#döden av Sara Jungersten XX½
Den här romanen med den – ursäkta – superfjantiga titeln är ett gammal rec,ex som blivit stående i min hylla. Jag plockade med den när vi skulle ut och resa med tanken om att något lite fluffigare kan vara trevligt att variera med som poolläsning. Och läst och poolfotograferad blev den ju, som synes, och fluffläsning var det även om det fanns mörka stråk. Huvudpersonen Vivi är en framgångsrik bloggare och tv-profil, med glada barn och vackra stilleben på Instagram. Men hör och häpna; tydligen mår hon inte så bra som utgör sig att göra. Hennes man Frank är hemma med barnen, och hon ser avundsjukt hur barnen så markant tyr sig till honom, samtidigt som hon inte riktigt orkar engagera sig i att försöka bygga upp förhållandet till dem. Titeln syftar på Vivis rädsla för att barnen ska dö – falla, bli överkörda, you name it – men speciellt med tanke på att det här ansetts som så viktigt att det lyft upp till ”titelstatus” så tycker jag det temat bara rinner ut i sanden? Detsamma gäller en av karaktärerna Vivi lär känna, det börjar med stora påslag men vad händer sen liksom?

Vivis osäkerhet inför sig själv kommer på ett osmidigt sätt att genomsyra hela romanen, på ett sätt som gör att läsaren förbryllas: vem är Vivi egentligen under sin glansiga yta? Vadan osäkerheten? Diskrepansen mellan att vilja bli sedd men utan glansbildsytan hade kunnat vara något att utveckla, liksom kroppsspäkandet eller den nya vänskapen. Nu känns det i stället som om jag som läsare får skrapa på ytan och förvisso se det fula därunder, men utan att få veta hur det har kommit dit och om det kommer att försvinna. Trots mörkret – som jag som bekant mer än gärna välkomnar inom fiktionen! – förblir #döden tyvärr substanslös.
Rec.ex från Schildts & Söderströms.

En man med mycket makt

Naondel av Maria Turtschaninoff XXXXX-
Vad passar väl bättre denna politiskt nattsvarta dag, än att skriva om en bok som ger lämpligt med verklighetsflykt? En bok som dessutom handlar om en ond man med för mycket makt…

Jag hade aldrig varit förälskad förut. Agin och jag hade fnittrat om somliga av grannskapets pojkar, men det hade bara varit en övning. Som att baka kakor av sand när man är liten, innan man bakar riktiga kakor av mjöl, honung och kanel.

img_5451Kabira förälskar sig i Iskan. Hon är äldsta dottern, men inte den vackraste. Han är rik och jobbar för fursten. Men Kabira har en hemlighet, stor kunskap och ett fantastiskt hjälpmedel, och den skänker hon Iskan med fatala följder…
Hon hamnar i ett glittrande palats, det glimmar och blänker och Iskan samlar på sig fler och fler skatter, både döda ting och levande. Kabira får sällskap i sin fångenskap, yngre kvinnor och konkubiner. Konkurrenter och kompanjoner.

På Helsingfors bokmässa fanns det en programpunkt där Maria Turtschaninoff intervjuades om dubbelheten i att skriva för både unga och vuxna i samma bok – ett samtal jag gärna hade lyssnat till, tänker jag flera gånger under läsningen. Det är nämligen rätt rått ibland: ondska, sex och död. Jag vet inte vilken åldersgräns jag själv hade satt på den här boken, men turligt nog är det inget jag heller behöver fundera över. Som vuxen njuter jag av den till fullo! Det råa frossas heller inte i som i exempelvis George R.R. Martins böcker (och framför allt filmatiseringen av dem..!), utan finns där som ett nödvändigt element utan att för den delen ta över berättelsen.

Det finns drag av magi förstås, men så lite att att det känns som om det nästan kunde vara på riktigt. Det här är en föregånare till Finlandia Junior-pristagaren Maresi (varför är inte den här nominerad förresten?!) men kan läsas helt fristående. Lite lite bonus ger det att ha läst Maresi först, men det är i ett så pass sent skede att det inte spelar någon roll för läsningen. Samma underbara miljöbeskrivningar är det dock, framför allt av mat och miljö, underbart!

Det är många kvinnor som får komma till tals i Naondel, men jag tycker det går bra att hålla deras röster, deras öden, isär. Det är också intressant när de ser – och inte ser – varandra, små detaljer som så snyggt målas fram med försiktiga men skarpa penseldrag. Och även om Iskan finns där som ett mörkt moln på deras himmel, är de starka de här kvinnorna, ensamma men framför allt tillsammans. Ett framväxande systerskap inte olikt det i Cirkeln-trilogin, och ett systerskap som ger tröst åt så väl de fiktiva karaktärerna som åt läsaren.

Jag tyckte om Maresi, men det här, det här är något mer! Wow!
Rec.ex. från Förlaget.

En finlandssvensk Agatha Christie

Sommarön av Eva Frantz XXXX-
sommaronFörsäkringsbolaget Axelssons anställda med familjer stuvar ner grillbiffar och Gant-handdukar i motorbåten Athena och tuffar iväg mot Sommarön för den traditionella semesterveckan. Vissa har varit där flera somrar i rad, vissa är nya på ön. Det ska grillas, minglas, simmas och mysas med familjerna. Och så börjar det också, förvisso kryddat med barnaskrik och äktenskapliga gräl, men ändå som helt vanliga sommardagar i skärgården. Tills ovädret slår till och sveper in ön i en tät dimma som gör att telefonerna tappar nätet…

Eva Frantz har skrivit en modern Agatha Christie i finlandssvensk tappning. Låsta rummet-mystiken i en något större miljö, där nutidsmänniskor är minst lika utsatta och hjälplösa då man inte kan googla saker – eller ringa efter hjälp. Jag tycker mig också ana svaga läckbergska vibbar, men kanske är det bara skärgårdsmiljön och det kursiverade ”detta hände tidigare i samma miljö”-spåret som får mig att tänka så. Men jag gillar det jag läser, hade av någon kryptisk anledning tänkt att boken kunde vara lite… hurtig (?), men se det var den inte alls! Stundvis lite adjektivrik, och vissa insmugna ledtrådar känns aningen övertydliga (alternativt är jag jäkligt SMART ;)), men berättelsen flyter på oerhört bra och jag trivs medan jag läser. Vad mer kan en sömnig nybliven mamma önska?

Plus för övrigt för karta över ön på innerpärmarna! Jag skrev nyligen om min – och många andra bokbloggares – faiblesse för bokliga kartor på Litterarum. Det här var just en sådan bok där en karta behövs.

Deckarvecka: ”Missdåd”

Missdåd av Karin Erlandsson XXX½
Den här veckan är det många inhemska bokbloggar som på Oksan hyllyltäs initiativdekkariviikko firar deckarvecka. Jag var såklart inte sen att hänga på, thrillervurmare som jag är, och vad passar väl då bättre än att inleda deckarveckan med en recension av en inhemsk deckare?

Karin Erlandsson debuterade 2014 med Minkriket, som i Anne B. Ragdes anda förvånade läsaren med att faktiskt få minklukt och slitna overaller att vara såväl fascinerande som gripande. Mina förväntningar på Erlandssons nya bok var därför höga, även om det ska erkännas att jag kände mig lite skeptiskt inställd till missdådgenrebytet. Författaren överraskar ändå positivt, med en småstadsskildring med Nykarleby som fond och en rad karaktärer som lever sitt liv där. Och en kvinna som inte längre gör det, utan hittas död vid Andra Sjön. Sara är nyinflyttad i stan, har börjat jobba på lokaltidningen och råkar vara den som får nys om scoopet om den mördade (?) kvinnan vid stranden. Samtidigt som Sara tampas med en svartsjuk pojkvän, får hon en inblick i den intrikata struktur ett litet samhälle utgör – alla känner alla och allt ska man kanske inte skriva i tidningen?
Jag gillar Lea, den gamla damen i sin lägenhet vid torget, som ser och hör det mesta där i sin ensamhet. Och så Linna, kvinnoprästen som i en konservativ församling på 90-talet har ett tungt ok att bära. Dessa kvinnors livsöden är minst sagt intressanta, men gör samtidigt att mordet hamnar väldigt i skymundan – något som inte påverkar boken rent kvalitativt men får mig att undra över genrebestämningen och inte minst offret, vem var hon egentligen och vad gjorde hon ute vid sjön då hon borde ha varit på konferens?

Missdåd doftar av klassiska pusseldeckare i Maria Langs anda, och även om slutet kommer lite abrupt fungerar småstadsskildringen med pyrande hemligheter under ytan mycket väl i Erlandssons händer. Först i recensionsskrivarskedet ser jag hos andra recensenter att Missdåd tydligen är den första delen i en planerad trilogi om mäns våld, information som tidigare hade gått mig förbi. Tematiskt är det inte lika tydligt i den här boken som i exempelvis Katarina Wennstams böcker, men Karin Erlandsson är i övrigt en duktig författare och någon vars böcker jag även i fortsättningen kommer att plocka upp och läsa.

De finlandssvenska höstkatalogerna

Kanske ska jag, i och med att jag beställde SvBs lyxiga höstkatalog, försöka låta bli att tjuvkika på förlagens höstkataloger när det väl börjar dyka upp på nätet. Men de finlandssvenska får jag åtminstone kolla i bäst jag vill!

För ja, man kan återigen tala om förlagen i plural, efter att det skrällde till i höstas och det intransitnya Förlaget meddelade om sin existens. Nu har de släppt sin första katalog, och det är en rejäl mängd titlar de ståtar med (de började ju inte från scratch i och med att de flesta av författarna valde att följa med sina redaktörer till det nya förlaget). Vid en extremt snabb genomgång reagerar jag i alla fall på Hannele Mikaela Taivassalos In transit (omslaget! Nordpolen!) och Maria Turtschaninoffs Naondel, den fristående fortsättningen på Maresi.

Här hittar ni Schildts & Söderströms katalog. Jag blir nyfiken på Den lilla svarta, Sanna Tahvanainens roman om Coco Chanel, samt debutanten Eva Frantz deckare Sommarön. Ser nog ut som om jag kommer att ha böcker att läsa även i höst alltså – risken om motsatsen var ju annars överhängande…

”Lyckliga slut är framför allt en fråga om var man slutar”

Solkattens år av Merete Mazzarella XXXX-
sol1Jag läste Mazzarellas novellsamling November för länge länge sedan och tyckte väldigt mycket om den. Och boken om att vara farmor har jag också läst, men jag tror att jag var lite för ung för den just då. Plus att jag inte alls kunde hålla med henne om att barnbarnen skulle vara mindre nära sin farmor, för mig och min bror var det nämligenprecis tvärtom. Men Mazzarella ja, vi säljer hennes memoarböcker i stadig takt på jobbet (på finska), men det var först efter Marcus lyriska recension jag kom på tanken att Solkattens år var en bok jag måste läsa.

Solkattens år är 240 sidor lång men tog mig orimligt lång tid att läsa. Dels för att den kräver en långsamhet av läsaren – med detta inte sagt att den är svårläst, inte alls! – dels för att jag uppenbarligen har blivit en sävlig normalsnabb läsare i och med min inneboende bokbabbelbebis. Men jag gillar definitivt det jag läser, hur Mazzarella pendlar mellan vitt skilda ämnen, såväl globala som ur den direkta närmiljön (parken i Tölöviken, vassruggen i Ekenäs). Allmänna och rejält personliga. Det dyker upp en del bekanta figurer ur den finlandssvenska ankdammen, och svenska Yles recensent Marit Lindqvist frågar sig hur vissa av personerna i Mazzarellas utvidgade familjekrets ställer sig till att bli omnämnda i boken. Ändå är det alls ingen Norén-nivå på namedroppandet, snarare råkar personerna helt enkelt tangera något som Mazzarella funderat över.

Mest funderar hon över tidens gång. Om solkatten som stadigt viftar i köksfönstret – sävligare under den långa vintern – och om den egna kroppen som oundvikligt blir äldre. Om glädjen över att ha funnit kärlek i dessa år, och över att deras kärlek är möjlig enbart för att hennes man, L, är änkling. Det här funderar jag mycket på medan jag läser, hur det kan kännas att älska någon som kommer att begravas bredvid sin första hustru. Hur de delar vardag och djupa tankar men en förhållandevis kort historia. Det är fint beskrivet, med värme men utan att bli smetigt. Och jag älskar solkatten, det är något bodil malmstenskt över den där den vinkar, som en påminnelse över både en lyckad semesterresa och över det faktum att den kanske kommer att överleva dem båda,sol2 Merete och L.

För övrigt tyckte jag att det finlandssvenska
omslaget (Schildts & Söderströms, formgivare Helena Kajander) var riktigt trevligt och passande – tills jag sedan såg det svenska (Forum, Kerstin Hanson) som ju nog är så snyggt att man dånar. Stilrent!

4.12.1932

Tiden blir f.ö. ganska bråd framemot julen; jag vet ej rätt om jag skall tycka om eller inte, att den kilar iväg så här. Om man undantar snön, som dröjer envist, har alla tecken till jul infunnit sig. Drottning- och Regeringsgatorna girland och lampprydda som vanligt, lite bommull och glitter också i den allra minsta tobakshandel.
Jag undrar om snön ligger hos er redan? Om folk är lika vildsinta på att köpa julklappar där som här?

– ur Brev från Tove Jansson (2014). Urval och kommentarer av Boel Westin & Helen Svensson

Utdrag ur ett brev skrivet av Tove till sina föräldrar för 83 år sedan. Det verkar som om väldigt lite har förändrats i världen när det kommer till just de här punkterna, folk är lika vildsinta kring jul än i dag, eller hur?

Gifs baby, gifs

Två roliga gif-relaterade nyheter så här i adventskvällen, gifs är ju det nya svarta i bokbloggosfären ifall ni inte redan har märkt det:

– Bokhore-Marcus säger sig ha inspirerats av mina bokmässeinlägg när han redogjorde för författarkryssningen an deltog i med hjälp av just gifs. Fnissade speciellt förtjust åt Christoffer Carlssons hemliga deckarblinkningar. Vilket meta-länkande fram och tillbaka det blir här, men vi giffare måste hålla ihop!

– Blev väldigt förtjust när jag såg att Schildts & Söderströms skapat en egen gif-baserad Tumblr, When you work in bokbranschen. Vissa av referenserna är förvisso rätt ankdammsspecifika, men de flesta är nog riktigt allmängiltiga. Och se, #boblmaf fick också vara med!

På svenska dagen läser jag finlandssvenskt

Svenska dagen till ära läser jag just nu Onda boken som inte bara är skriven av en finlandssvensk författare utan också utspelar sig på min alma mater, finlandssvenskhetens högborg (?) Åbo Akademi. Påbörjade romanen igår kväll och har än så länge inte nått andra kusligheter än kuvertet med meddelande från Folkpensionsanstalten om att studiestödet har dragits in – något som förvisso kan vara nog så obehagligt!

Vad läser ni just nu? Pluspoäng till den som lyckas motivera en mer eller mindre långsökt finlandssvensk koppling! 😉

All my friends are superheroes

amm… eller åtminstone Författare, och det är ju egentligen nästan samma sak, faktiskt. Undrar om jag inte snart borde viga ett hyllplan av min bokhylla för böcker mina vänner skrivit?

I dag är det Martina och hennes prosalyriska debut A vi firar, hurra! Recensenterna är hittills lyriska (höhö), och jag kunde inte vara gladare för hennes skull. Mer skumvin och diktsviter åt folket!

Böcker i Helsingforsmiljö

Det är ju en hel drös med bokbloggare som är på väg till Helsingfors i april i Breakfast IMG_8512Book Clubs regi. Hurra! har jag redan sagt och säger det igen, för det kommer garanterat att bli så himla roligt! Och kanske är det någon av er som har tänkt komma hit en månad senare när litteraturfestivalen Helsinki Lit ordnas för första men förhoppningsvis inte sista gången? Hur som helst tänkte jag att det skulle vara på sin plats att tipsa om lite Helsingfors-relaterad litteratur, för att låta er resa hit åtminstone på fiktionens vingar. Kulturloggen har gjort ett liknande inlägg, och några av mina tips är av förståeliga skäl samma.

– Kjell Westö. Där vi en gång gått är boken vi ska cirkla om med BBC, men alla Westös verk utspelar sig i huvudstaden.
Du eller aldrig av Malin Kivelä. Se där, så fick jag nämna den älsklingsboken igen!
Baby Jane är inte Sofi Oksanens mest berömda bok, men kanske den jag själv tyckte bäst om. Plus: Helsingforsmiljö
Asfaltsänglar av Johanna Holmström
Akta dig för att färdas alltför fort av Philip Teir. Teir är dessutom grundaren av Helsinki Lit!
Vackra människor av Peppe Öhman
– Själv har jag bara läst hans hustru Märtas böcker, men Henrik Tikkanens adressböcker måste väl innehålla en hel del Hfors?
Underfors av Maria Turtschaninoff
Svulten av Hannele Mikaela Taivassalo
Närhelst hon kommer av Jolin Slotte. Bonus: biblioteksromantik!
Tapetinvärinen av Virpi Hämeen-Anttila. Inte min favorit av hennes böcker, men lite Hforsmiljö i alla fall

Kommer ni på andra böcker med Helsingfors-anknytning jag har glömt?