En man med mycket makt

Naondel av Maria Turtschaninoff XXXXX-
Vad passar väl bättre denna politiskt nattsvarta dag, än att skriva om en bok som ger lämpligt med verklighetsflykt? En bok som dessutom handlar om en ond man med för mycket makt…

Jag hade aldrig varit förälskad förut. Agin och jag hade fnittrat om somliga av grannskapets pojkar, men det hade bara varit en övning. Som att baka kakor av sand när man är liten, innan man bakar riktiga kakor av mjöl, honung och kanel.

img_5451Kabira förälskar sig i Iskan. Hon är äldsta dottern, men inte den vackraste. Han är rik och jobbar för fursten. Men Kabira har en hemlighet, stor kunskap och ett fantastiskt hjälpmedel, och den skänker hon Iskan med fatala följder…
Hon hamnar i ett glittrande palats, det glimmar och blänker och Iskan samlar på sig fler och fler skatter, både döda ting och levande. Kabira får sällskap i sin fångenskap, yngre kvinnor och konkubiner. Konkurrenter och kompanjoner.

På Helsingfors bokmässa fanns det en programpunkt där Maria Turtschaninoff intervjuades om dubbelheten i att skriva för både unga och vuxna i samma bok – ett samtal jag gärna hade lyssnat till, tänker jag flera gånger under läsningen. Det är nämligen rätt rått ibland: ondska, sex och död. Jag vet inte vilken åldersgräns jag själv hade satt på den här boken, men turligt nog är det inget jag heller behöver fundera över. Som vuxen njuter jag av den till fullo! Det råa frossas heller inte i som i exempelvis George R.R. Martins böcker (och framför allt filmatiseringen av dem..!), utan finns där som ett nödvändigt element utan att för den delen ta över berättelsen.

Det finns drag av magi förstås, men så lite att att det känns som om det nästan kunde vara på riktigt. Det här är en föregånare till Finlandia Junior-pristagaren Maresi (varför är inte den här nominerad förresten?!) men kan läsas helt fristående. Lite lite bonus ger det att ha läst Maresi först, men det är i ett så pass sent skede att det inte spelar någon roll för läsningen. Samma underbara miljöbeskrivningar är det dock, framför allt av mat och miljö, underbart!

Det är många kvinnor som får komma till tals i Naondel, men jag tycker det går bra att hålla deras röster, deras öden, isär. Det är också intressant när de ser – och inte ser – varandra, små detaljer som så snyggt målas fram med försiktiga men skarpa penseldrag. Och även om Iskan finns där som ett mörkt moln på deras himmel, är de starka de här kvinnorna, ensamma men framför allt tillsammans. Ett framväxande systerskap inte olikt det i Cirkeln-trilogin, och ett systerskap som ger tröst åt så väl de fiktiva karaktärerna som åt läsaren.

Jag tyckte om Maresi, men det här, det här är något mer! Wow!
Rec.ex. från Förlaget.

En finlandssvensk Agatha Christie

Sommarön av Eva Frantz XXXX-
sommaronFörsäkringsbolaget Axelssons anställda med familjer stuvar ner grillbiffar och Gant-handdukar i motorbåten Athena och tuffar iväg mot Sommarön för den traditionella semesterveckan. Vissa har varit där flera somrar i rad, vissa är nya på ön. Det ska grillas, minglas, simmas och mysas med familjerna. Och så börjar det också, förvisso kryddat med barnaskrik och äktenskapliga gräl, men ändå som helt vanliga sommardagar i skärgården. Tills ovädret slår till och sveper in ön i en tät dimma som gör att telefonerna tappar nätet…

Eva Frantz har skrivit en modern Agatha Christie i finlandssvensk tappning. Låsta rummet-mystiken i en något större miljö, där nutidsmänniskor är minst lika utsatta och hjälplösa då man inte kan googla saker – eller ringa efter hjälp. Jag tycker mig också ana svaga läckbergska vibbar, men kanske är det bara skärgårdsmiljön och det kursiverade ”detta hände tidigare i samma miljö”-spåret som får mig att tänka så. Men jag gillar det jag läser, hade av någon kryptisk anledning tänkt att boken kunde vara lite… hurtig (?), men se det var den inte alls! Stundvis lite adjektivrik, och vissa insmugna ledtrådar känns aningen övertydliga (alternativt är jag jäkligt SMART ;)), men berättelsen flyter på oerhört bra och jag trivs medan jag läser. Vad mer kan en sömnig nybliven mamma önska?

Plus för övrigt för karta över ön på innerpärmarna! Jag skrev nyligen om min – och många andra bokbloggares – faiblesse för bokliga kartor på Litterarum. Det här var just en sådan bok där en karta behövs.

Deckarvecka: ”Missdåd”

Missdåd av Karin Erlandsson XXX½
Den här veckan är det många inhemska bokbloggar som på Oksan hyllyltäs initiativdekkariviikko firar deckarvecka. Jag var såklart inte sen att hänga på, thrillervurmare som jag är, och vad passar väl då bättre än att inleda deckarveckan med en recension av en inhemsk deckare?

Karin Erlandsson debuterade 2014 med Minkriket, som i Anne B. Ragdes anda förvånade läsaren med att faktiskt få minklukt och slitna overaller att vara såväl fascinerande som gripande. Mina förväntningar på Erlandssons nya bok var därför höga, även om det ska erkännas att jag kände mig lite skeptiskt inställd till missdådgenrebytet. Författaren överraskar ändå positivt, med en småstadsskildring med Nykarleby som fond och en rad karaktärer som lever sitt liv där. Och en kvinna som inte längre gör det, utan hittas död vid Andra Sjön. Sara är nyinflyttad i stan, har börjat jobba på lokaltidningen och råkar vara den som får nys om scoopet om den mördade (?) kvinnan vid stranden. Samtidigt som Sara tampas med en svartsjuk pojkvän, får hon en inblick i den intrikata struktur ett litet samhälle utgör – alla känner alla och allt ska man kanske inte skriva i tidningen?
Jag gillar Lea, den gamla damen i sin lägenhet vid torget, som ser och hör det mesta där i sin ensamhet. Och så Linna, kvinnoprästen som i en konservativ församling på 90-talet har ett tungt ok att bära. Dessa kvinnors livsöden är minst sagt intressanta, men gör samtidigt att mordet hamnar väldigt i skymundan – något som inte påverkar boken rent kvalitativt men får mig att undra över genrebestämningen och inte minst offret, vem var hon egentligen och vad gjorde hon ute vid sjön då hon borde ha varit på konferens?

Missdåd doftar av klassiska pusseldeckare i Maria Langs anda, och även om slutet kommer lite abrupt fungerar småstadsskildringen med pyrande hemligheter under ytan mycket väl i Erlandssons händer. Först i recensionsskrivarskedet ser jag hos andra recensenter att Missdåd tydligen är den första delen i en planerad trilogi om mäns våld, information som tidigare hade gått mig förbi. Tematiskt är det inte lika tydligt i den här boken som i exempelvis Katarina Wennstams böcker, men Karin Erlandsson är i övrigt en duktig författare och någon vars böcker jag även i fortsättningen kommer att plocka upp och läsa.

De finlandssvenska höstkatalogerna

Kanske ska jag, i och med att jag beställde SvBs lyxiga höstkatalog, försöka låta bli att tjuvkika på förlagens höstkataloger när det väl börjar dyka upp på nätet. Men de finlandssvenska får jag åtminstone kolla i bäst jag vill!

För ja, man kan återigen tala om förlagen i plural, efter att det skrällde till i höstas och det intransitnya Förlaget meddelade om sin existens. Nu har de släppt sin första katalog, och det är en rejäl mängd titlar de ståtar med (de började ju inte från scratch i och med att de flesta av författarna valde att följa med sina redaktörer till det nya förlaget). Vid en extremt snabb genomgång reagerar jag i alla fall på Hannele Mikaela Taivassalos In transit (omslaget! Nordpolen!) och Maria Turtschaninoffs Naondel, den fristående fortsättningen på Maresi.

Här hittar ni Schildts & Söderströms katalog. Jag blir nyfiken på Den lilla svarta, Sanna Tahvanainens roman om Coco Chanel, samt debutanten Eva Frantz deckare Sommarön. Ser nog ut som om jag kommer att ha böcker att läsa även i höst alltså – risken om motsatsen var ju annars överhängande…

”Lyckliga slut är framför allt en fråga om var man slutar”

Solkattens år av Merete Mazzarella XXXX-
sol1Jag läste Mazzarellas novellsamling November för länge länge sedan och tyckte väldigt mycket om den. Och boken om att vara farmor har jag också läst, men jag tror att jag var lite för ung för den just då. Plus att jag inte alls kunde hålla med henne om att barnbarnen skulle vara mindre nära sin farmor, för mig och min bror var det nämligenprecis tvärtom. Men Mazzarella ja, vi säljer hennes memoarböcker i stadig takt på jobbet (på finska), men det var först efter Marcus lyriska recension jag kom på tanken att Solkattens år var en bok jag måste läsa.

Solkattens år är 240 sidor lång men tog mig orimligt lång tid att läsa. Dels för att den kräver en långsamhet av läsaren – med detta inte sagt att den är svårläst, inte alls! – dels för att jag uppenbarligen har blivit en sävlig normalsnabb läsare i och med min inneboende bokbabbelbebis. Men jag gillar definitivt det jag läser, hur Mazzarella pendlar mellan vitt skilda ämnen, såväl globala som ur den direkta närmiljön (parken i Tölöviken, vassruggen i Ekenäs). Allmänna och rejält personliga. Det dyker upp en del bekanta figurer ur den finlandssvenska ankdammen, och svenska Yles recensent Marit Lindqvist frågar sig hur vissa av personerna i Mazzarellas utvidgade familjekrets ställer sig till att bli omnämnda i boken. Ändå är det alls ingen Norén-nivå på namedroppandet, snarare råkar personerna helt enkelt tangera något som Mazzarella funderat över.

Mest funderar hon över tidens gång. Om solkatten som stadigt viftar i köksfönstret – sävligare under den långa vintern – och om den egna kroppen som oundvikligt blir äldre. Om glädjen över att ha funnit kärlek i dessa år, och över att deras kärlek är möjlig enbart för att hennes man, L, är änkling. Det här funderar jag mycket på medan jag läser, hur det kan kännas att älska någon som kommer att begravas bredvid sin första hustru. Hur de delar vardag och djupa tankar men en förhållandevis kort historia. Det är fint beskrivet, med värme men utan att bli smetigt. Och jag älskar solkatten, det är något bodil malmstenskt över den där den vinkar, som en påminnelse över både en lyckad semesterresa och över det faktum att den kanske kommer att överleva dem båda,sol2 Merete och L.

För övrigt tyckte jag att det finlandssvenska
omslaget (Schildts & Söderströms, formgivare Helena Kajander) var riktigt trevligt och passande – tills jag sedan såg det svenska (Forum, Kerstin Hanson) som ju nog är så snyggt att man dånar. Stilrent!

4.12.1932

Tiden blir f.ö. ganska bråd framemot julen; jag vet ej rätt om jag skall tycka om eller inte, att den kilar iväg så här. Om man undantar snön, som dröjer envist, har alla tecken till jul infunnit sig. Drottning- och Regeringsgatorna girland och lampprydda som vanligt, lite bommull och glitter också i den allra minsta tobakshandel.
Jag undrar om snön ligger hos er redan? Om folk är lika vildsinta på att köpa julklappar där som här?

– ur Brev från Tove Jansson (2014). Urval och kommentarer av Boel Westin & Helen Svensson

Utdrag ur ett brev skrivet av Tove till sina föräldrar för 83 år sedan. Det verkar som om väldigt lite har förändrats i världen när det kommer till just de här punkterna, folk är lika vildsinta kring jul än i dag, eller hur?

Gifs baby, gifs

Två roliga gif-relaterade nyheter så här i adventskvällen, gifs är ju det nya svarta i bokbloggosfären ifall ni inte redan har märkt det:

– Bokhore-Marcus säger sig ha inspirerats av mina bokmässeinlägg när han redogjorde för författarkryssningen an deltog i med hjälp av just gifs. Fnissade speciellt förtjust åt Christoffer Carlssons hemliga deckarblinkningar. Vilket meta-länkande fram och tillbaka det blir här, men vi giffare måste hålla ihop!

– Blev väldigt förtjust när jag såg att Schildts & Söderströms skapat en egen gif-baserad Tumblr, When you work in bokbranschen. Vissa av referenserna är förvisso rätt ankdammsspecifika, men de flesta är nog riktigt allmängiltiga. Och se, #boblmaf fick också vara med!