En finlandssvensk Anne B. Ragde

Minkriket av Karin Erlandsson XXXX
minkriketHär har vi en av höstens finlandssvenska nyheter som jag inte fäste någon nämnvärd uppmärksamhet vid när jag först läste om den, men som kom att överraska mig mycket positivt. Minkriket är Karin Erlandssons debut, och utspelar sig på en minkfarm i österbottniska Nykarleby, staden som egentligen var för lite för att bli en stad men fick bli det i alla fall eftersom kommunen var så rik tack vare pälsnäringen.
Vem hade kunnat tro att det är så trevligt att läsa om livet på en minkfarm? Det är samma förvåning som när jag läste om Anne B. Ragdes svinfarm i Berlinerpopplarna-trilogin, och här finns även samma människoöden som griper tag i en. Evert, som är den som grundar minkfarmen på 1950-talet* ungefär. Marianne, hans fru, och sonen Lars-Mikael som ivrigt tar över först ett eget minkhus och sedan allt fler. Sedermera även Lars-Mikaels familj, så även om det är ett stort tidsspann på romanens 300 sidor, hinner vi lära känna en rad människor med sina egna glädjeämnen och sorger.
Det är en fascinerande plats, minkfarmen, och i förlängningen även hela det lilla samhället. Där man inte får nya skolböcker eller blyertspennor i skolorna de år det går dåligt för minkfarmarna, eftersom hela kommunens ekonomi står och faller med pälspriserna. Foderköket som pustar ut sin stank om det blåser från fel håll, resorna till Mallorca mellan pälsase och parase, minkarna som alltid alltid kommer först. Ibland rentav före familjen, den som går omkring därinne i huset och funderar och längtar och kliar på eksem och försöker medla.
Erlandsson skriver enkelt och okonstlat, men det ryms mycket mellan raderna. Kärlek, beslutsamhet, besvikelser och svek. En stark roman!

*) Det här vet jag eftersom jag lyssnade till Erlandsson då hon pratade på bokmässan. Boken känns överlag ganska tidlös, även om foderköket och rävflickorna ger vissa tidshänvisningar.

Maresis värld är en värld jag trivs i

Maresi. Krönikor från Röda klostret av Maria Turtschaninoff XXXX
marMedan den här boken låg på ett bord i mitt vardagsrum och väntade på att bli först läst och sedan ombloggad, tog den samtidigt yttervärlden med storm. Var det inte Finlandia Junior så såldes den utomlands än hit än dit, kul!
Maresi kom till Röda klostret för att fly undan hunger och en tyrannisk far. Hon återberättar hur det var då hon var en ung novis, och en ännu yngre flicka, Jai, kom till ön. Där på Menos finns nämligen bara Röda klostret, dess nunnor och dess ägor. Inga män får stiga iland. Noviserna och nunnorna ägnar sig åt småskaligt jordbruk och handel, och Maresi får ägna sig åt sin passion, böcker och inhämtande av kunskap. Hör bara på henne, hon låter som en dåtida bokbloggare, inte sant:

Hon säger att jag är alldeles för opraktisk för att packa.
”Om du fick välja skulle du väl bara ta med dig böcker”, fnös hon och borstade av sig några frasiga lavendelblommor. Hon har rätt. Men jag kan inte bära med mig särskilt många.

Jag älskar beskrivningen av klostret och klosterlivet, men när halva av den drygt 200-sidiga boken ägnats åt det undrar jag när den där faran som omtalas på bakpärmen ska dyka upp. Men visst kommer den också, från ett inte oväntat håll men ändå på ett högst oväntat sätt. Och det håller hela vägen. Maria Turtschaninoff skapar en helgjuten värld man vill vistas länge i, och visst kan man skönja en chans till fortsättning någon gång..?
Rec.ex från Schildts & Söderströms.

Basse i bokform

Basses bästa av Sebastian Nyberg XXXX-
basseSvenskfinlands sanningssägare Sebastian ”Basse” Nyberg, känd från bloggen Basses bästa men också från serier publicerade i diverse tidningar, utkom i höst med ett samlingsalbum utgivet på S&S. Den trogna bloggläsaren kommer inte att bli besviken, Nybergs ton är densamma även om de flesta av serierna är nyskrivna (som tur, hade varit synd att betala för enbart gammal skåpmat). De fyra rutor långa och avskalat men talande tecknade serierna driver med allt från finlandssvenskar och sannfinländare till Basse själv och även om en  del repliker i den fjärde rutan tenderar att ibland bli aningen övertydliga, bjuder Nyberg konstant på förnöjda fniss för mig som läsare. Öl & chips, feminister och det finska vädret förekommer lika frekvent som föräldralivet och parförhållandets glädjeämnen och sorger. Den svarta humorn är konstant, men Nyberg lyckas även med att få en att både rynka ögonbrynen och förvånat haja till. Träffsäkert!
Rec.ex. av Schildts & Söderströms.

S & S krymper

Det är med sorg i hjärtat jag de senaste dagarna har följt med press och Facebook-flöde. Det enda stora etablerade finlandssvenska förlaget Schildts & Söderströms meddelade nämligen häromveckan att de inleder samarbetsförhandlingar, och att upp till nio av de 37 anställda kan tvingas gå. Detta trots att den finlandssvenska litteraturen för tillfället mår riktigt bra, med såväl Nordiska rådets litteraturpris och två Finlandia Junior-nomineringar som de senaste fjädrarna i hatten. Det innebär i praktiken att dubbelförlaget snart krympt ner till storleken av vart och ett av de två förlag de var före fusionen 2011. Här är länkar till några av de bra och tankeväckande texter som skrivits de senaste dagarna och delats flitigt åtminstone i mitt lilla finlandssvenska flöde:

Kaj Korkea-Aho om vikten av en bra redaktör
Philip Teir om syrebristen inom finlandssvenska institutioner
Monika Fagerholm om förlaget och kulturuppdraget

Gräset är mörkare i Kronohagen

gräsetI tisdags var jag på teater Viirus och såg dramatiseringen av Kaj Korkea-Ahos roman Gräset är mörkare på andra sidan. Som jag gillade! Jag hade alltså läst romanen före, även om den inte längre var i färskast möjligaste minne. Mr Bokbabbel hade inte läst, men vi var båda lika tagna av pjäsen. Romanen är, förutom mörk, rätt spretig med många viktiga karaktärer, nästan som en kollektiv karaktär. Inte minst den österbottniska hembygden och den mytologiska skräckfiguren Raamt spelar en viktig roll. Därför är det imponerande att se vilken gjuten helhet pjäsen har blivit, och hur man problemfritt hoppar mellan tid och rum med en förhållandevis liten ensemble och ett mycket avskalat rum. Det är en njutning att gå på teater och få njuta av en maffig dekor, men det är nästan ännu intressantare att få ta del av en regissörs visioner när scenen och rekvisitan är så enkel som den är på Viirus. Två stolar, några vedträn och en bakvägg som vinklas framåt och bakåt är, förutom några klädbyten, nästan allt som behövs. Kanske är det därför de fyra unga männens, och runt dem den kretsande systern/hustrun/vännen Sofies historia blir så stark.
Intressant är att prästen Simon i romanen, trots sina troskval, förblev en blekare bakgrundsfigur, medan han i pjäsen i Oskar Pöystis fina rollprestation i mina ögon växer som karaktär. Kristoffers komma ut-problematik har däremot tonats ner och mest krut har – med rätta! – lagts på den glimrande stjärnkonstellationen Loke – Sofie – Simon.

En österbottnisk nätbekant konstaterade i sociala media att hon saknade en mer österbottnisk touch på pjäsen som spelas på standardsvenska och inte dialekt. Jag kan förstå den lokalpatriotiska önskningen, men ur ett egoistiskt perspektiv är jag glad över att den spelas på en teater nära mig (gästspel i Vasa har dock gjorts!). Att tvinga på skådespelarna en konstlad dialekt hade knappast fungerat, och även om pjäsen – dock i lägre grad än romanen – bär spår av just det österbottniska i form av kyrkans stora roll i samhället och folksägnen om Raamt, känns berättelsen och dess teman lika viktig här i söder.
Om ni bara har möjlighet – se pjäsen!

#shelfie, det nya svarta?

I slutet av januari uppmanade New York Public Library folk att på Instagram i stället för selfies, självporträtt, ta bilder på sina bokhyllor: shelfies. Mycket intressantare om ni frågar mig, och ohmigod vilka underbara bilder och hyllor man fick ta del av under den hashtaggen!IMG_6283

En bokbabbelsk #shelfie

Nu har lokaltidningen Västra Nyland hakat på idén och har bett både författare och sina läsare att ladda upp bilder på bokhyllan samt svara på några frågor om den. Kolla mer här om ni vill läsa mer om exempelvis Märta Tikkanens bokhylla – vem vill inte det?

Nya bokliga podcasts!

Hörni, har ni märkt att det har kommit några nya svenskspråkig podcasts på temat böcker? Dels Fantastisk podd där en massa bekanta namn är eller kommer att vara med, och det första avsnittet trevligt nog handlar om finsk sisu.

Och så har pocketshopparna Marcus och Tuva startat litteraturpodden Ett eget rum. Trevligt trevligt, även om fler must listen-poddar betyder mindre lästid i bussen…

Lite inhemskt, självständighetsdagen till ära

Hägring 38 av Kjell Westö XXXX-
hägfinI dag är det Finlands självständighetsdag, och vad passar väl bättre än en recension av en finlandssvensk bok som dessutom handlar om Finlands och Helsingfors historia? Kjell Westö har ju varit mycket på tapeten den här hösten, även i Sverige där han var nominerad till Augustpriset. Såväl August som det inhemska Finlandia gick dock honom förbi, får se om det nappar ”tredje gången” gillt eftersom Hägring 38 öven är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Vinnaren av det priset offentliggörs dock först i oktober 2014 (!).

Men boken då, med två olika omslag beroende på om du köpt den finlandssvenska eller hägswerikssvenska versionen. Här måste jag helt opatriotiskt dock klargöra att jag föredrar det rikssvenska gröna. Tycker det inhemska känns lite trist även om man förvisso kan se de olika färgerna som fru Wiiks olika skikt/”personligheter”. Då blir det intressantare! Romanen utspelar sig 1938, vilket ni kanske kunde gissa, och som vanligt när det gäller Westö är det Helsingfors som utgör fonden, ja nästan mer än så. Helsingfors blir ofta nästan en viktig karaktär i romanerna. Den här romanen är tätare, kortare, än de tidigare, färre karaktärer också, och det känns som om man lär känna dem mer på djupet. Advokaten Claes ”Klabben” Thune och hans nya kontorist Matilda Wiik. Båda plågas de av det som hände förr, Klabben av sin skilsmässa och fru Wiik av händelserna under kriget. Det känns fint att få komma dem in på livet, och jag gillar deras samspel också, att fru Wiik är lite för frispråkig till exempel. Och att fru Wiik har olika delar av sig själv som kallas olika saker, att hon ibland är just fru Wiik och ibland Miljafröken eller Milja Matilda. Det är intressant, utan att för den delen bli överdrivet med multipla personligheter à la Sidney Sheldon – hej sidospår men visst var det ett grepp han, Sidney, frekvent använde sig av? Eller är det mitt minne som spelar mig ett spratt? Har tyvärr inte det siggeeklundska/helenadahlgrenska eidetiska superminnet..! Tillbaka till huvudspåret: tristast i Westös roman är i stället delarna om Onsdagsklubben – förvisso bidrar de till att skapa den i bakgrunden ständigt närvarande europeiska oron, men jag har svårt att hålla reda på alla gubbar som dessutom har tidstypiska (?) men helt flippade smeknamn. Jogi, Zorro och Klabben liksom, hujedamig.
Men vilken research! Det bara bubblar historiska fakta över sidorna, precis på rätt sida av gränsen för att inte tynga ner projektet. Oerhört intressant också att Westö skriver om en faktisk historisk händelse som i och med romanen äntligen har rättats till, 75 år senare (tack En och annan bok för att du upplyste mig om detta!). Även om jag inte känner till Helsingfors tillräckligt för att kunna placera alla gatunamn, fnissar jag t.ex. åt att Munksnäs anses vara oerhört perifert. Lååånga spårvagnsresor dit var det tydligen…
Några har sagt att det här enligt dem är Westös bästa bok. Det tycker inte jag som håller Drakarna över Helsingfors eller Där vi en gång gått som favoriterna. Med detta inte sagt att Hägring 38 skulle vara dålig, tvärtom, absolut läsvärd! Och ett bra julklappstips!

Svenska dagen

I dag är det Svenska dagen. Läs en finlandssvensk författare! Förslagsvis någon av dessa:

Jenny Björklund. Johanna Boholm. Eva-Stina Byggmästar. Monika Fagerholm. Mia Franck. Johanna Holmström. Tove Jansson. Sara Jungersten. Emma Juslin. Malin Kivelä. Kaj Korkea-Aho. Emma Pemberton. Mathias Rosenlund. Freja Rudels. Jolin Slotte. Hannele Mikaela Taivassalo. Philip Teir. Henrik Tikkanen. Märta Tikkanen. Maria Turtschaninoff. Kjell Westö. Peppe Öhman.

Hej Mathias (och Jolin, Emma, Johanna och Mia)!

Hej Mathias,

i dag utkommer din debutroman, Kopparbergsvägen 20, ut. Hurra och grattis! Jag har läst den, liksom jag har läst Jolins, Emmas, Johannas och Mias debutromaner de senaste åren. Jag har gillat dem, inte oförbehållsamt, men bra har de varit. Vad jag däremot inte har gjort är att skriva om dem, här på bloggen. Vilket ju egentligen är rätt konstigt, med tanke på att det här är en bokblogg om just böcker jag läser.

Vi talade om det här på bokmässan vid några tillfällen, några andra bokbloggare och jag. Hur man egentligen ska göra när det händer något så roligt som att någon man känner ger ut en bok. För det är inte helt lätt faktiskt. Å ena sidan känns det som om vi verkligen borde skriva om de här böckerna – vi är ju den perfekta kanalen för att sprida ordet. Å andra sidan kan man ju inte påstå att man är direkt objektiv – personligen kan jag känna att jag nästan blir extra kritisk när det gäller folk jag känner, just för att jag anstränger mig för att se objektivt på texten så det liksom ”slår över”. Bokhora har löst problemet genom att låta gästbloggare skriva om Johanna Lindbäcks och Daniel Åbergs böcker, det känns som en rätt bra kompromiss då böckerna då ändå får synlighet utan att skribenten är alltför jävig. Allt fler finlandssvenska böcker recenseras också i finlandssvenska dagstidningar av rikssvenska recensenter och tvärtom.

Men inte ens det systemet är helt vattentätt, för var drar du gränsen för folk du känner? Jag har ju själv också skrivit om texter av Fagerholm, Taivassalo, Åberg & Ögren, Öhman och Dahlgren, d.v.s. människor jag känner mer eller mindre, kanske rentav vågar kalla vänner. Jag har – till min glädje – allt fler skrivande människor i min bekantskapskrets, både sådana jag lärt känna före eller efter att de har debuterat. Borde inte jag, som har läst många poäng litteraturvetenskap, kunna hålla mig så pass objektiv, så pass orädd, att jag skriver ner lite lösa tankar här på bloggen, tankar som jag trots allt får formulera precis hur objektivt eller subjektivt jag vill då det är min alldeles egna blogg utan desto större krav på litteraturkritik? Det borde jag kanske. Och visst står jag för vad jag tycker, och det är ju oerhört intressant att diskutera böcker med människor, tänk att dessutom kunna göra det med författaren själv! Samtidigt är det extra känsligt med debutanter – och tänk om det inte blir en diskussion, bara en vän/bekant som läser det jag skriver men inte i sin tur nämner det för mig?
Hur tänker ni andra? Är det bara jag som krånglar till det eller är onödigt ”feg”?

Böckerna: Kopparbergsvägen 20. Fråga aldrig varför, tvivla aldrig mer. Kom. Bygdebok. Martrådar.

Att försöka vila i det flackande

Annanstans av Malin Kivelä XXX½
annanstansMalin Kivelä, mitt ständiga tips när det gäller finlandssvensk litteratur, fina Du eller aldrig. Den här gången har hon skrivit en roman med en liknande titel och kanske lite mera intrig? Samtidigt är intrigen undflyende, likt mamman Lida som ständigt vill ut och resa, tar med sig dottern Nina som simulerar kissnödighet för att kunna ringa mormodern och be henne meddela skolan att Nina återigen är förkyld och återigen blir borta några dagar.

Kittlar mig, att bli kittlad av någon är att i det ögonblicket vara den mest utvalda.

Samtidigt är det också mormodern Vailets berättelse, och berättelsen om Vailets moster Helga som emigrerat till Amerika och sedan kommer hem igen, hastigt och lustigt. Ja faktiskt är det en hel del kvinnor som vandrar in och ut ur den här romanen, nästan inga män över huvudtaget.

Och det här är Vailet, säger Helga, tydligt och med stor värme. Som om hon tänkt på mig, hade tankar om mig. Kanske hade berättat om mig, för någon.
Som en skatt begraver jag tonfallet i mitt minne.

Jag tycker om språket, visst andas det lite Monika Fagerholm med sina uppluckrade meningar och precisa beskrivningar? Det här är en bok man bör läsa långsamt för att inte vindla bort sig i de aningen för splittrande hoppen mellan karaktärer och tid. Samtidigt är det fint att än en gång få vila i Kiveläs språk.
Rec.ex. från Schildts & Söderströms.

Den nedfrusna hamstern

Vinterkriget av Philip Teir XXX+
vinterkriget2Årets omslag, verkligen, och kanske även årets första mening:

Det första misstaget Max och Katriina gjorde den vintern – och de skulle göra många misstag före skilsmässan – var att frysa ner barnbarnens hamster.

Tyvärr tycker jag inte riktigt att romanen håller det den första meningen utlovar, varken när det kommer till snillrika formuleringar eller till själva intrigen kring det Max, Kristiina och deras barn Helen och Eva. Max ska precis fylla 60 och när han ska intervjuas inför födelsedagen blir han förtjust i den unga journalisten Laura. Eeh. Har vi inte läst sådant tidigare? Fast Max akademiska liv som sociolog är det intressant att läsa om, även om jag personligen får mest ut av delarna om dottern Eva som flyttar till London för att studera konst och får följa med Occupy Wall Street-rörelsen på håll. Det är nämligen enligt min åsikt den karaktär och del av historien som utvecklas mest, i övrigt känns det som om Teir kanske tänkt sig något större och mer utdraget men sedan varit tvungen att begränsa sig. Det nosas på trådar som hade kunnat plockas upp och utvecklas (Helens äktenskap, kanske mer om sommarstugan, hur det egentligen kom att bli så kyligt mellan Max och Kristiina), och det hade funnits potential för att fördjupa åtminstone några av dessa trådar.
Låt er förresten inte skrämmas bort av titeln, det här är en samtida och alls inte en historisk roman. Jag för min del tolkar titeln  – förutom att romanen utspelar sig under årets kalla månader – med hjälp av citatet ur Väinö Linnas Okänd soldat som nämns i boken, om hur vinterkriget ”var det bästa dittills av alla krig, ty där utgick båda parter som segrare”.

Philip Teir kommer till bokmässan i Göteborg, och jag ser till min glädje att förlagen/arrangörerna äntligen förstått att blanda rikssvenskar och finlandssvenskar i t.ex. de seminarier Och dagarna går nämner. På något av dem kommer ni säkert att hitta mig, och det gör ni även på bokmässan i Helsingfors en månad senare då det ordnas en bokcirkel om just Vinterkriget och yours truly ska vara med och moderera den! Mer om det senare.

Holmströms Helsingforsroman

Asfaltsänglar av Johanna Holmström XXX½
asfalt”Som romanförfattare har Holmström en bit kvar till den nivå hon uppnått som novellist”, skriver Michel Ekman i sin recension i Hufvudstadsbladet, och det sammanfattar precis det också jag vill säga om Asfaltsänglar. Ett citat ur någon annans recension är ändå aningen torftigt som omdöme, så jag utvecklar det lite.

Romanen kretsar kring de två systrarna, Leila och Samira, som bor i Helsingfors. Deras pappa är från Mahgrebregionen, men jag gillar den lilla omkullkastning Holmström gör, då hon låter den konverterade finlandssvenska mamman vara den fanatiska muslimen. Fanatisk till den milda grad att pappan med jämna mellanrum flyttar hemifrån för att få titta på tv. Jag tänker mig att det måste vara svårt att skriva en bok om så pass kontroversiella ämnen som religion och kulturkrockar, men Holmström balanserar mellan fallgroparna och religionen (såväl islam som kristendom) får utgöra både hot mot frihet men samtidigt en trygghet att vila i när allt och alla är rotlösa.

Leila är på drift och studierna i nionde klass går inte alls som de ska. Systern Samira ligger i koma efter en olycka, och i Asfaltsänglar blandas därför teman som coming of age, islam som krockar med finländska värderingar, sorg och förvirrning. Det blir helt enkelt lite för mycket. Det jag minns av den fina novellsamlingen Camera Obscura är hur Holmström med små medel lyckas förmedla stora saker. Nu känns det lite som om hon, i sitt erövrande av en ny genre, tagit sig ut på lite för djupt vatten.
Ändå kan jag inte nog understryka att det här på intet vis är en dålig bok. Den är bara inte Camera Obscura.
Rec.ex från Schildts & Söderströms.

Raamt kommer till Viirus

Att Kaj Korkea-Ahos roman Gräset är mörkare på andra sidan ska bli pjäs på Viirus var ju en trevlig nyhet! Blir intressant att se hur de gestaltar Raamt t.ex.!

Att böcker blir film händer mest hela tiden*, men det känns som väldigt länge sedan jag såg en pjäs baserad på en bok. Tänkte jag alltså skriva, tills jag insåg att de två senaste pjäserna jag sett (I taket lyser stjärnorna och Kristina från Duvemåla) är very much baserade på böcker. Oh well, kul med (och för) Korkea-Aho oberoende!

*) Se nu bara på hur jag har kategoriserat det här inlägget t.ex. Ingen teaterkategori fanns att tillgå.

Bloggturné/finbesök: Mia Franck

I dag hörni, har jag minsann finbesök här på Bokbabbel! Mia Franck från bloggen Skrifva och författaren bakom strax utkommande debutromanen Martrådar tittar in över en kopp kaffe som jag vänligt har kokat åt henne trots att jag inte dricker nämnda dryck själv.

Mia var först min lärare på litteraturvetenskap, sedan min ”kollega” i en förening, fellow deltagare på någon skrivkurs och där i någon veva blev hon min vän också. Och i dag är hon den första någonsin att gästblogga på Bokbabbel. Mia, varsågod:

Tack Bokbabbel för att jag får gästa din blogg. Du frågade ”när börjar det kännas på riktigt”, alltså det här med att debutera.

Min spontana reaktion var att det undrar jag också. Men sen drömde jag, och ja, det här med drömmar är rätt viktigt i min bok Martrådar, eftersom det handlar om en tjej som blir mara. Jag drömde alltså. En natt om en kritiker som sågade mig vid knäskålarna. Bokstavligen. Alltså såg som sågar. Nästa natt stod jag bunden vid halsen i nånslags samurajvärld. Vet inte varifrån samurajerna kom, kanske nåt jag såg på tv. Jag vet vad Freud skulle säga. Själv säger jag att det känns på riktigt att bli sågad vid knäskålarna och att vara bunden vid halsen. Jag har liksom gjort mitt med texten. Snart är det andra som tar över.

På riktigt alltså. Hur det känns att ge ut den där boken som man väntat på att ska bli antagen. Det har varit verkligt i omgångar:

Fick beskedet i januari 2012 – öppnade en cava.
Besökte förlaget 29 mars 2012 – drack cava med kompis efteråt.
Kontraktet skrevs under i slutet av 2012 – mer cava.
Pratade om marknadsföring med förlaget – drack te med bland andra Bokbabbel.
Redigerade manus – drack bubbelvatten och cava när jag äntligen var klar (jag gillar cava).

Och däremellan nyper jag mig i armen, eller drömmer mardrömmar för att påminna mig om att det är på riktigt. Att jag faktiskt skrivit en bok om Mati som skulle ha blivit världens bästa fotbollsspelare men som inte blir det för hon har fullt upp med att vara mara. Tänk själv. Ganska jobbigt, folk drömmer nåt hela tiden, de har en massa drömmar som spottas ut ur det inre för att reda upp saker i verkligheten. Det blir inte lättare av att nån kommer in och vrider till de där drömmarna och att det som händer blir på riktigt. Att vakna ur en mardröm, svettig och dessutom blodig, med bitmärken, hur känns det, var min tanke. Som sagt, har drömt om att bli sågad av kritiker i knävecken, det känns inte bra. Men på riktigt blir det kanske när jag håller i boken. Kanske. Om det nånsin kan bli på riktigt när det handlar om den dröm man haft i väldigt många år. Jag kanske bara drömmer? Antagligen behövs mer cava som bekräftelse på att det faktiskt händer.

Imorgon hastar jag vidare på min bloggturné, då ska jag till Maria Turtschaninoff och svara på en intensiv chat vi hade.

Tack för besöket Mia! Jag ser fram emot att läsa boken även om trailern gjorde mig lite rädd..!

Fasader och furupaneler

Lika delar liv och luft av Sara Jungersten XXX+
likadelarMira mäter tjockleken kring handled, underarm och överarm mellan tummen och långfingret. Hon bär Odd Molly och Acne och bor i ett stort hus med sju meters takhöjd i vardagsrummet. Men – surprise surprise – fasaden krackelerar.

Jag blir inte riktigt klok på vad det egentligen är Jungersten skriver om. Sprickande fasader, ätstörningar, problematiska graviditeter? Stad vs landsbygd? Det blir lite för mycket av det goda tycker jag, Mira hade gott kunnat målas fram och bli komplex utan alla dessa ingredienser. Det här syns tydligast i början då handlingen rasar igång och man inte riktigt hänger med i alla svängar. Jag önskar att både Mira och intrigen hade fått växa till sig lite långsammare, nu blir det onödigt pang på bara.
Men sedan flyter det däremot bra på. Det lugnar ner sig lite och Jungersten låter Mira växa (så väl bildligt som fysiskt). Det bör även sägas att det här är en bok där jag inte har någon aning om hur det ska sluta, inte ens vet hur jag vill att det ska sluta, och det är ett stort plus! Skojigt också att Tove från debutromanen Wannabe dyker upp på ett hörn. Språket är dialektalt färgat utan att det känns för påklistrat, en balansgång som kan vara otroligt svår men som Jungersten behärskar ypperligt.

Förresten, och det här är ett fenomen som finns hos otaliga författare, inte bara Jungersten: varför måste pengar/märkeskläder/ett intresse för inredning automatiskt betyda kris/problem bakom fasaden? Jag förstår att det är effektivt grepp och intressant när ytan krackelerar, men visst vore det fräscht om det bakom fasaden fanns… en helt vanlig familj? Varför är furupanel alltid bättre än marmor? Tycker det i både deckare och ”vanliga romaner” börjar bli så oerhört uttjatat med det här fenomenet, skulle bli positivt överraskad om någon romankaraktär någon gång presenterades som välbärgad men ändå helt vanlig!
Rec.ex från Schildts & Söderströms.

P.S. Sid.40 – En MacBook Air är inte vit utan metallfärgad! Konstaterade på Twitter att jag känner mig som en dålig människa när jag irriterar mig på sådana här småsaker, men jag fick direkt medhåll – detaljer är viktiga, och speciellt då man specifikt vill lyfta fram dem, som Jungersten gör här.

Svulten vampyr, mustig gotik

Svulten av Hannele Mikaela Taivassalo XXXX
svultenJorunn Själfhämnd stryker längs med Helsingfors mörka gator, skrämmer postiljonen. För snart trehundra år sedan var hon skräddardotter Jorunn Larsdotter som förälskade sig i friherre von B medan politikerna smidde ränker i Stockholm. Nu är hon den sista vampyren, och även om hon plågas av en ständig hunger är det mest ensamheten och tristessen som driver henne. Hon har upplevt London, Paris och Vilnius, 80-talets Helsingfors (Lepakko!), och har lämnat städerna då liken i hennes kölvatten blivit för många. Jag tycker om hur det subtilt antyds att t.ex. Jack the Ripper och morden vid Bodomsjön egentligen var resultaten av en hungrig vampyr. Också miljöbeskrivningarna sitter som gjutna, oberoende om det gäller dagens Helsingfors eller 70-talets Västberlin.

Det här är en fysisk bok. Jorunn, och läsaren med henne, känner doften av blod, svett och adrenalin, och till skillnad från Helsingin Sanomats recensent Teemu Manninen tycker jag inte alls att scenerna med överfall blir för många. Av någon anledning kommer jag faktiskt att gilla scenen med pojken i hissen upp från metron nästan allra mest i hela boken. Oskuldshuden. Det jag däremot kan hålla med Manninen om är att Taivassalos besök i vampyr-/skräckgenren knappast kan kallas modigt. Det är fascinerande och stundvis rasande skickligt skrivet, men modigt är fel ord. Jorunn är trots allt en väldigt konventionell vampyr med sin kista, sin aversion mot dagsljus och sin ståtliga längd. Observera att det här alltså fungerar alldeles utmärkt, det är enbart förlagets formulering som haltar här. Taivassalos hypnotiska språk i kombination med mustig – köttslig – gotik gör Svulten till en bok jag gärna ser läsas långt utanför (Svensk)finlands gränser.

Ett imponerande omslag är det också! HBLs recensent Anna-Lina Brunell tänker på Edvard Munch, själv associerar jag till Alphonse Mucha. Missa heller inte titelns blinkning till Knut Hamsun. Snyggt!
Rec.ex. från Schildts & Söderströms.

Vampyrer och asfaltsänglar eller Hej du inhemska bokvår!

Well hello finlandssvenska vårutgivningen, du ser ju riktigt lovande ut! Hannele Mikaela Taivassalo skriver om en vampyr som stryker omkring i Helsingfors (Svulten), Johanna Holmström om kulturkrockar och asfaltsänglar (Asfaltsänglar) och sist men absolut inte minst så debuterar min kompis Mia ”Skrifva” Franck med Martrådar som beskrivs som en ”fantasyroman i småstadsmiljö” och som har ett omslag som ser så ruggigt ut att det kommer att få ligga uppochnervänt på mitt nattduksbord när jag väl får tag på boken! Jag är även lite nyfiken på Sara Jungerstens Lika delar liv och luft, så i alla fall efter den här hastiga titten ser det ut att bli en total kvinnodominans bland de nya finlandssvenska böckerna jag vill läsa.

Nåja. Senast nu kickade vårbokspeppen igång då!

P.S. Såg jag rätt, fanns det faktiskt inte en endaste antologi med i utgivningen? Så brukar det ju annars bli när två eller tre skrivande människor träffas i det här landet ;).

P.P.S. Inhemsk, visst är det ett konstigt ord förresten?

Vardagshjältarna

Vardagshjälte 24/7 av Anki Westergård & Malin Wikström (red.) XXX½
Säg den skrivande finlandssvensk som inte har varit med i en antologi..! Men när det en gång gäller bra/intressanta/viktiga ämnen som t.ex. barnlöshet eller nu, ensamstående föräldrar, fungerar antologiformen onekligen utmärkt. Vardagshjälte 24/7 är en alldeles nyutkommen samling av sexton texter, fyra skrivna av en man och resten av kvinnor. Något som redaktörerna i förordet påpekar troligen är ganska representativt för fördelningen ute i samhället överlag. Själv gillar jag framför allt skribentspridningen vad gäller ålder, antal barn, orsak till att de är ensamstående föräldrar. Skilsmässa är väl den vanligaste orsaken, men här finns också dödsfall och de som valt att skaffa barn på egen hand representerade. Genomgående handlar det om önskan efter vuxenprat och egentid, tack till stödtrupperna i form av föräldrar och vänner, utvecklande av simultankapacitet. De manliga skribenterna beklagar sig över att samhället verkar tro att de inte kan ta lika väl hand om sina barn som en kvinna/mamma, de kvinnliga har fått rycka sig i nacken och lära sig alla de där ”manliga” uppgifterna i hushållet. Samtidigt genomsyrande texterna: en benhård förvissning om att det är bra som det är. Ofta tungt ekonomiskt ja, men ofta var skilsmässan nödvändig då förhållandet gnagts sönder. Och barnet/barnen väger ju upp så gott som allt det där: lyckan när de lär sig cykla, när de ger dig en extra hård kram. Närheten du får till dem när det bara är ni.

Vissa av texterna är mer personliga, andra reflekterande på ett mer allmänt plan. Och det är både förståeligt och naturligt, skribenterna har alla olika – och mycket privata! – erfarenheter som de har rätt att dela med sig på det sätt de finner lämpligt. Min enda lilla invändning blir att jag gärna hade sett lite mer av barnen. Jag förstår att skribenterna vill skydda dem, barnen har inte själv valt att vara med i antologin. Men jag efterlyser lite fler konkreta situationer, i stil med scenen där Mathias barn gungar på gården vid det nya hemmet som de tillsammans varit och tittat på. För det är ju just de där barnen, och de där scenerna, som gör skribenterna till hjältar.
Vardagshjältarna har också en blogg!
Rec.ex från Schildts & Söderströms.

Hemligheter på hemorten

Gräset är mörkare på andra sidan av Kaj Korkea-Aho XXX½
Vad tjock den är, är min första tanke när jag får boken i min hand. Och vilket snyggt omslag! Som ni kanske ser på den lilla bilden är pärmen liksom klibbig av blod, ett grepp som förvisso redan använts på en hel del deckarpärmar, men som i alla fall i min värld fortfarande fungerar. Även inne i boken är det grafiska mycket tilltalande, varje ny del får ett snyggt svartmönstrat uppslag, och överlag känns boken sådär fysiskt rätt påkostad. Och – om man ska vara ärlig, även om det är att svära lite i kyrkan – som en bok som är gjord någon annanstans än i Finland. Utan att ha något mer belägg för det än min egen blick, tycker jag att finlandssvenska omslag tenderar att vara väldigt försiktiga, nästan tråkiga. Finska (framför allt när det gäller pocket) kan vara rentav fula. Så det här var en riktigt positiv överraskning!

Men ja, kanske lite om innehållet också, det kan ju vara på sin plats i en recension, va? Här möter vi fyra unga män, i den där åldern då de sedan länge flyttat hemifrån men nu på allvar börja stiga in i vuxenlivet med allt vad det innebär av förhållanden och avslutade studier. Benjamins fästmö Sofie har omkommit i en bilolycka, Sofies bror Loke försöker lära sig leva med sin stamning som tycks vara som värst när han befinner sig i hembyn. Christoffer har kommit ut ur skåpet för sina föräldrar och vänner, men vill enligt pojkvännen Redas så ofta som möjligt krypa tillbaka in i det proverbiala skåpet, och kompisgängets, ”sjakkets”, sista medlem Simon tampas med sin roll som bypräst. Sofies begravning samlar ihop det gamla kompisgänget till uppväxtorten, den fiktiva österbottniska orten Gränby.

Över den här tillfälliga ”hemkomsten” svävar en namngiven mörkskimrande skugga, nämligen den lokala folktrons ”Raamt” (att, som Nina påpekar, jämför med likheten till finskan ord för bibel, raamattu) som satte skräck i folket under 90-talet och som tydligen har återvänt till trakten. Det här skräckelementet genomsyrar handlingen och, som fallet ofta är med den här sortens grepp, är upplösningen/”förklaringen” svårare att bemästra, något HBL:s Pia Ingström också påpekar i sin recension. Personligen får jag mest utbyte av skildringen av den lilla hemorten och den känslokomplexitet sjakket har kring den. De väckelseliknande mötena, ungdomsgården (och bastuscenen!), de komplicerade familjerelationerna, raden av kataloghus som är ett tecken på att man har lyckats i livet.
Rec.ex. från Schildts & Söderströms.