Hipsterstrippar

Lilla Berlin. So last year av Ellen Ekman XXX½
lillabJag följer Lilla Berlin på Instagram, brukar kisa närsynt för att läsa pratbubblorna om bilden föreställer dagens seriestripp i svenska Metro där den här serien går. Det var med andra ord helt klart att jag skulle läsa det här samlingsalbumet Ekmans syn på hipsterkulturen.
Vissa strippar är 100 % spot on, som den här (på tal om Instagram), eller den om att vara tvungen att checka in på FourSquare för att visa att man har ett (socialt) liv. Och heh, major igenkänning på strippen om Instagram-etikett – ni vet väl att man måste mention människor med @-tecken om man inte kommenterar under deras egna bilder, annars ser de inte kommentaren. Det fungerar alltså inte som på Facebook..!
Med så här aktuella strippar finns det såklart en risk med att den här boken är so last year ganska fort, lite som när jag läste Stockholmsnatt-albumet några år för sent och inte alls kände igen mig. Å andra sidan är det såklart meningen att serierna ska vara spot on just i stunden, de publiceras ju som sagt i en dagstidningen och då är det nu nu nu som ska porträtteras och det är inte Ekmans fel om seriealbumen om några år känns daterade.
Ändå blir jag lite lite besviken. Jag förväntar mig inga episka serieromaner à la Craig Thompson eller politiskt sprängstoff à la Liv Strömquist, men förutom fniss just i stunden så stannar känslan efter att ha läst inte kvar på samma sätt som t.ex. efter Lina Neidestams Zelda, som väl ändå kan anses tillhöra samma typs serier. Fast jag kommer att fortsätta kisläsa på Instagram såklart.
Ellen Ekman fick serietecknandets Stora Ponduspriset 2013.

En mörkare Sjöberg

Det kan alltid bli värre av Lotta Sjöberg XXXX-
sjöbergDet här är en mörkare bok, en mörkare ”Lotta”, än i Sjöbergs tidigare böcker Bebisbekännelser och Family Living – Den ostädade sanningen. Och inget fel med det, men som läsare blev jag aningen förvånad. Humorn finns där, men den är oändligt mycket mörkare och mer cynisk, och som läsare blir man både informerad och liksom nedstämd, på grund av den ”stämning” av psykisk ohälsa som präglar boken. Många av karaktärerna i stripparna eller serierutorna har mörka ångestmoln ritade över sina bröstpartier, försöker kanske rentav sätta ord på det där molnet men möts bara av undvikande svar som försöker styra vidare diskussionen till något glättigare i stället. Varvat med stripparna finns bilden på broderier och virkade dockor som är något utöver de vanliga korsstygnsbroderierna i gamla fuktiga veckotidningar på utedassen i sommarstugorna runtom i norden. Hjälp till med disken för helvete! Du är som vackrast när du gråter.

Albumet andas Liv Strömquist-generationen, fast av en tecknare man inte förväntade sig det av. Jag tror det är bra, en liten spark i baken och ett litet uppvaknande för läsaren. Visst får man skratta, men ibland fastnar skrattet i halsen. Kanske man ska prata lite mindre väder och lite mera ångestmoln med dem som behöver det?
Rec.ex. från Galago.

Stockholmsnatt revisited

Stockholmsnatt 3 av Pelle Forsberg och Stefan Thungren XXXX-

BiaSparrow
@jeslunds den är så fruktansvärt mitt-i-prick men gäller också exakt sthlms innerstad exakt då. genialisk men troligen redan daterad 🙂
2013-11-11 15:18

Nu hänger jag med! Tweeten ovan skrev Bia som en kommentar till min recension av Stockholmsnatt, och det var ju som jag trodde, att det beskriver en väldigt specifik tid. Det gör Stockholmsnatt 3 också, men dels är vi kanske inte helt ute ur den tiden ännu, dels är det en tid jag själv har betydligt mer relation till. Framför allt på grund av internet, som jag förvisso hängde på redan 2008, tidpunkten för det första albumet, men inte i samma grad. Ja, ni fattar.
Karaktärerna är lite äldre, det finns några fler barn med i bilden. Fortfarande lite ängsliga, vill vara rätt, inser att det där med att fråga om Tomas Tranströmer i bokhandeln inte alls är önskat alternativt utan som att fråga efter Absolute Music i skivbutiken. Samtiden fångad i en eller max fyra rutor. Fniss fniss åt memils (medelålders män i lycra) och Wordfeud – kommer vi ens att minnas det om fem år? Och återigen detaljer, om man vet var man ska titta. Inga utskrivna märken, men hej Converse, String, Pilaster, Weber, IKEA, Apple, KitchenAid etc.

Avlägsen Stockholmsnatt

Stockholmsnatt av Pelle Forshed och Stefan Thungren
sthlmsnattJag bläddrade i Stockholmsnatt 3 på bokmässan i Göteborg, fnissade några gånger och bestämde mig, väl hemkommen igen, för att kolla om det fanns några album på biblioteket. Det fanns det ju, och först fick jag tag på Stockholmsnatt. Det utkom 2010 och utspelar sig ungefär 2008-2009, och vet ni, det märks. Kanske är det för länge sedan, kanske bor jag för långt bort från Stockholm, men det känns som en vass skildring av en väldigt specifik tid och plats som jag dock inte kan relatera till. Jag förstår för lite. I något skede kommer jag att få tag på det tredje albumet, kanske är det en tid jag känner igen bättre, som är mer jag. För jag gillar liksom idén, men nu blir jag mest utanför. Fast bilderna är roliga, det är i detaljerna det händer. Tygpåsar, t-shirttryck, design.

Stockholmsnatt finns även som blogg.

Hittills bästa Zeldan

Zelda vs. patriarkatet av Lina Neidestam XXXX+
zelda3Scen: söndag morgon, den första septemberdagen. Regnet skvalar utanför och jag ligger och läser det tredje albumet om Zelda, fnissar till och avbryter konstant Mr Bokbabbel i hans läsning genom att pracka på honom en ny stripp, läs den här, titta där!

Det här är alltså det tredje albumet om feministen Zelda, och enligt min uppfattning också det bästa. Tonen och temat är vår samtid på pricken. Stripparna är klatschiga och roliga, och hålls dessutom konsekvent ihop under mindre ”kapitel” såsom Zelda vs. kärnfamiljen, Zelda vs. monogami, Zelda vs. karriären etc. Det går dock inte så bra för Zelda, hon jobbar sig utmattad på en skvallertidning, hon tampas med sina känslor för Cesar och hon blir vräkt från sin cykelkällare hon bott i. Mot slutet av albumet ordnar det hela upp sig någorlunda, men på ett sätt som inte riktigt känns som Zelda. Hur ska det här fortsätta? Jag vill veta NU!

Spot on serieroman

Nattbarn av Hanna Gustavsson XXXX½
nattbarnIngrid, eller Iggy som hon kallas, är 14 år. Hon lyssnar på Iron Maiden, tycker mammans pojkvän är det mest störande som finns och tillbringar nästan all sin lediga tid på internet under nicket Nattbarn. Och så onanerar hon, och googlar för att kolla om hon kanske är homo. Precis som Bokstävlarna skriver är det bra skildrat hur Iggy intresseras av fenomenet sexualitet, utan att för den delen ännu vilja ha sex.
Iggy börjar åttan, och skolfotografen kommenterar hennes ryggsäck då det visar sig att de har samma musiksmak. De börjar chatta på nätet, och även om det som händer sedan är en stor del av berättelsen gillar jag att det ändå hela tiden handlar om Iggy, och de delar som utgör hennes liv. Bosse, mammans pojkvän, som tuggar smörgåsar på ett äckligt sätt. Det eviga internetsurfandet. Bästa vännen. Tankarna kring utseendet – det var någon (vem?) som skrev något intressant om att Iggy skildras med stor näsa och fett hår men att det också kan vara hennes egen bild av sig själv, den där (tonårs)osäkerheten när man inte är du med sin kropp. Ändå känns Iggy trygg. Klart hon skäms, tycker saker är pinsamma etc. Men det äter inte upp henne, blir inte en del av henne. Jag gillar Iggy, jag älskar boken. Läs!
Rec.ex. från Galago.

Sorglig serie

Det bästa barnet av Sofia Olsson XXX½
detbästaFörst av allt: tack till Bokstävlarna som uppmärksammade mig på den här bokens existens, den hade trillat utanför min rätt så noggranna bokradar. Det här är nämligen den fristående fortsättningen på den underhållande Hetero i Hägersten, men här är tonen en helt annan. Temat är nämligen ofrivillig barnlöshet som paret råkat ut för, och det är mycket tårar och snor och fosterställningar på sängar och golv. Jag kom inte ihåg att tecknarstilen var så pass avskalad, men här fungerar det riktigt bra, speciellt uttrycken kring och i ögonen blir mycket effektfull.

Det är ingen rolig läsning alltså, snarare rätt ångestfylld. Hennes känsla av otillräcklighet, han som tröttnar på att trösta och torka tårar. Själv kan jag tycka att hans lösning att ty sig till en annan – det var inget spoilande, jag lovar, det framkommer på de allra första sidorna – känns lite klyschigt (och fegt), men visst bidrar det till den allmänna stämningen av sorg och förvirrning.
Det är bra, tycker jag, att också graphic novel-”genren” kan användas till att skildra viktiga och hemska ämnen. Det var väl i och för sig inget nytt, jag har läst så väl Spiegelmanns Maus som många ångestfyllda uppväxtsskildringar i serieformat, men det kan vara bra att påminnas ibland. Om så väl genren som temat, vill säga.

BFE -> Zelda

Zelda av Lina Neidestam XXXX
zeldaEfter att ha läst Berättelser från Engelsfors blev jag nyfiken på min favorit bland tecknarna av den, Lina Neidestam, och lånade därför hem Zelda från biblioteket. Blev inte besviken!

Jag gillar Neidestams sätt att teckna. Lite sådär runda och mjuka figurer, och detaljerade bilder utan att bli för plottriga så att man inte ser skogen för alla träd. Förstår ni? Ganska granna bilder också, och framför allt inte så svarta och kluddiga att man knappt skiljer den ena bilden från den andra. Nu är jag ju ändå en textknarkare också – framför allt borde man väl säga? – men också där håller Zelda. Huvudpersonen Zelda (nu blev ni allt förvånade va..?) är feminist, idealist och åttiotalist. Hon kämpar mot patriarkatet men har lite svårt att hålla koll på den där dubbelmoralen. Varje sida är en i princip helt självständigt fyrarutors stripp, men oftast hänger de ihop i långa sjok. Humorn påminner lite om Nemi tycker jag, så de som gillar henne kan fortsätta hitåt.

Zelda 2 – Kampen fortsätter av Lina Neidestam XXX½
zelda2Här fortsätter det i samma stil som ovan. Lite mer ensidigt kanske, eller så var det bara för att jag läste det andra albumet så snart efter det första. Här läser Zelda på en konstskola och flänger ytterligare lite mer runt jorden. Men så mycket mer än det blir det inte. Fortfarande skojigt och underhållande, men inte riktigt lika vasst som i ettan.

Fint förresten, att jag hittade Neidestam för att jag älskar Cirkeln och Eld. Undrar om och hoppas att det kan fungera tvärtom också, att serienördar tar sig an Engelsfors-trilogin.

Cirkeln 2,5 eller Berättelser från Engelsfors

Berättelser från Engelsfors av Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg, Kim W. Andersson, Karl Johnsson & Lina Neidestam XXXX
bfengelsforsJag visste ju att det var flera tecknare. Det ser man på pärmen, och det hörde jag i podcasten Mellan raderna (lyssna på den förresten!). Ändå hade jag ingen riktigt klar uppfattning om hur de skulle göra för att få det att gå ihop.

Men de har tecknat några serier var såklart, det är ju det mest uppenbara. Anderssons och Johnssons teckningar liknar varandra mer, är mörkare och lite mer… manga? Neidestams är mina favoriter, där tycker jag det är lättast att urskilja vem som är vem. Sammanlagt är det åtta berättelser, som hålls löst samman med hjälp av Mona Månstråle i sin ”spåstudio”. BFE har kallats för Cirkeln 2,5 eftersom den ger lite mer info åt oss inbitna Engelsforsnördar – och för att man absolut bör ha läst både Cirkeln och Eld först.
Precis som Johanna Koljonen säger i Mellan raderna, skulle jag gärna ha sett lite mer av själva Engelsfors-miljön i boken. Och så saknar jag Minou! Hon har förvisso rentav en egen liten serie, men den är min least favourite i albumet. I övrigt tycker jag det blir rätt bra balans mellan karaktärerna, och jag skulle ha kunnat läsa mycket mer! Berättelser från Engelsfors fungerar utmärkt som en teaser tills Nyckeln utkommer till hösten. Funderar lite på att läsa om de två första böckerna i trilogin för att riktigt grotta ner mig i Engelsfors-universumet, och för att försäkra mig om att jag inte missar en endaste liten detalj.
Rec.ex från Rabén & Sjögren.

Dagens dilemma

20130329-215957.jpg

Ska Berättelser från Engelsfors stå bredvid Cirkeln och Eld eller i min lilla graphic novel-sektion i bokhyllan? Sådär i vanliga fall skulle jag såklart säga graphic novel-sektionen, men BFE hör ju så oerhört mycket ihop med de andra två… Knepigt!

 

Family Living

Family Living, den ostädade sanningen av Lotta Sjöberg XXXX+
family2Det här känns som ett mellanting av roman, humorbok, coffee table-bok kanske? En slags fristående fortsättning på den roliga Bebisbekännelser, när familjen nu har tre barn och det börjar bli trångt om saligheten i den lilla lägenheten. Tänk om de skulle flytta till hus i stället, tänk vad perfekt allt skulle bli då!

Family Living driver varmhjärtat med både ljust&fräscht-trenden, men framför allt med livet som småbarnsförälder. Den eviga vardagskarusellen, känslan av att inte räcka till, och samtidigt känslan av att man gör vad som helst för sina barn.

family3

Varje ”stripp” är en sida eller ett uppslag långt, och är för det mesta rätt så fristående. Jag tänker att många av stripparna skulle kunna passa bra som kalenderbild eller vykort, varsågod för den idén bara, Lotta!

Rolig läsning garanteras! Fast till skillnad från Bebisbekännelser kanske du måste känna mottagaren tillräckligt bara för att veta att hen inte blir sårad ifall du tänkte ge boken i gåva…

Bechdel – en besvikelse

Are You My Mother? av Alison Bechdel XXX+
Det här är den fristående fortsättningen på Fun Home, som handlade om Alisons uppväxt, och framför allt om hennes pappa som var skåphomosexuell. Are You My Mother? är mammans berättelse – eller, den ger sig ut för att vara det, men jag är lite skeptisk. Nu är det länge sedan jag läste Fun Home, men jag minns att jag gillade den, medan mamma-boken tyvärr blir en besvikelse. Mest handlar det om Alison själv, men inte som barn utom som gnällig vuxen. Hon går i terapi och söker moderskaraktärer i terapeuterna i stället. Läser själv psykologi och Virginia Woolf, och således hamnar citat ur de här böckerna tvångsmässigt på vareviga uppslag. Jag har inget emot varken psykologi eller Woolf, men det här blir för mycket.

En liten intressant grej man kan notera är att både pärmen och bilderna till Fun Home gick i en grågrön skala, i Are You My Mother? är ”temafärgen” röd.

Graphic novel för den psykologi-intresserade

Couch Fiction av Philippa Perry XXX½
Möt Pat, ”our sandal-wearing, cat-loving psychotherapist”, och hennes nya klient James som kommer till henne med det pinsamma problemet att han stjäl. Berättelsen framskrider självständigt i serierutorna, men under dem finns även förklarande fotnoter ur ett mera studiemässigt perspektiv. Jag är själv intresserad av psykologi och läser därför även dem. De ger mig en extra dimension, och det är trevligt att läsa att även psykologer (såklart) kan göra misstag i t.ex. sitt frågeställande. Couch Fiction blir intressant just p.g.a. min lilla psykologifaiblesse, men för icke-intresserade blir nog boken alldeles för torr och intetsägande. Tror dock att jag vill låna ut boken åt min vän som är nästan färdig psykolog för att se vad hon tycker.

Tusen tack till Läsdagboken som var snäll och skickade mig det signerade exemplaret!

Metalitterär magi i serieform

The Unwritten – Tommy Taylor and the Bogus Identity av Mike Carey & Peter Gross XXXX-
Jag läser gärna graphic novels, men är halvdålig på att botanisera i de hyllorna i bokhandlar och på bibliotek. Därför är det trevligt när en guru inom området läser och bloggar om en serieroman, och jag dessutom hittar nämnda bok på biblioteket!

The Unwritten är första delen i en serie och handlar om Tom Taylor vars pappa Wilson Taylor var en känd barnboksförfattare som skrev om en ung trollkarl vid namn Tommy Taylor. Wilson försvann spårlöst för flera år sedan, och Tom försörjer sig numera genom att delta i bokmässor etc. som inspiration för den fiktive hjälten Tommy Taylor – en roll han själv egentligen inte alls vill axla. Sedan dyker det dock upp en mystisk journalist som anklagar Wilson för att ha köpt Tom av ett fattigt par och Tom dras in i ett äventyr med inslag från just pappans berömda böcker.
Jag gillar The Unwitten, som på ett snyggt sätt lyckas blanda fankulter, magiska inslag och cynisk humor. Det är som en lite mörkare och vuxnare Harry Potter (likheten till bokserien nämns också), och Bokstävlarna jämför den också med The Magicians vilket även jag skriver under på. Jag gillar bokmässesekvenserna, och det skräckförfattarsymposium Tom hamnar på. Nördiga blinkningar ftw!

Charmig resejournal

French Milk av Lucy Knisley XXXX
Lucy och hennes mamma tillbringar en januarimånad i Paris för att fira Lucys mammas 50-årsdag (och Lucys 22-årsdag). Lucy studerar serieteckning, och hon dokumenterar flitigt Paris-vistelsen med små nedslag varje dag. Maten de åt, böckerna hon köpte, muséerna de besökte. Insprängt bland teckningarna finns även svartvita fotografier, oftast med någon liten förklarande pil (”My new dress!”). Det är varmhjärtat och fint och får mig att önska att jag kunde teckna (true story: tecknar som en fyraåring!). Läser gärna mer av Lucy! Har heller inget emot att återse Paris efter att ha läst boken..!

Gillar Jonsson

Mats kamp av Mats Jonsson XXXX
Mats kamp är den fristående fortsättningen på den självbiografiska Hey Princess (2002). Tidpunkten har hunnit bli nästan 2000-tal, och Mats och kärleken i hans liv, Victoria, flyttar runt mellan bra och mindre bra lägenheter i inner-Stockholm. Det festas och lyssnas på musik, men så småningom dyker också frågan om ifall de vill skaffa barn upp. De skriver t.o.m. en Pro/Con-lista i äkta Rory Gilmore-anda! Men Mats och Victoria säger ja till liv (höhöhö), och så småningom har de en liten Ellen att ta hand om.

Bokstävlarna hade en bra bloggrubrik när hon recenserade den här boken, ”personligt och politiskt”. För det är just vad det är. Jag älskar den kärleksfulla beskrivningen av familjelivet – som dock inte alls blir alltför sockersöt eftersom föräldrarna tampas med sömnlöshet som går ut över förhållandet på ett destruktivt sätt. Mats kamp blir också en kritisk kommentar mot det svenska skolsystemet (som Victoria jobbar inom), och när han redogör för det föräldrakooperativ Ellen går i vill man som läsare bara ropa att de ska sluta och hitta ett annat dagis. Det är välskrivet, trevligt tecknat, roligt. Jag tänker också på Mats lilla dotter, och på hur fint det är att hon någon dag kan läsa den här boken om sina första år. Hur coolt är inte det?
Rec.ex. från Galago.

Bröllop to be

Scenes from an Impending Marriage av Adrian Tomine XXXX
Adrian och Sarah ska gifta sig, och det är en hel del att tänka på innan dess. Gästlistan ska fastställas, gåvolistan registreras, festlokalen utses. ”Det här slutar dagen vi gifter oss”, konstaterar någondera då det ska joggas, övas bröllopsvals och noppas ögonbryn. Adrian är perfektionist, men vill samtidigt komma undan med så lite jobb som möjligt.

I dag är det en månad kvar tills Mr Bokbabbel och jag ska gifta oss, och jag läste den här lilla boken med ett leende på läpparna. Hög igenkänningsfaktor på en del av grejerna även om man inte gör hela rumban själv och pysslar personliga inbjudningskort och gåvor gästerna får ta med hem. Den här boken är en perfekt present att sticka ner i paketet med porslin, handdukar eller mixerstaven – kommer garanterat att locka fram skratt hos det trötta och lyckliga brudparet!