Björnstad av Fredrik Backman XXXX+
Förlåt alla Ove-älskare, men den boken har aldrig intresserat mig. Hade liksom helt fräckt dömt ut Backmans författarskap som ”inte för mig”. Sedan började Björnstad dyka upp här och var på bloggar jag gillar, och även tematiskt lät den intressant: en liten småstad där känslorna svallar kring ishockeyn, både inom och mellan familjer. Vad glad jag är jag läste den, för jag gillade massor!

Vet du vad som händer med kol man utsätter för extrem press, Peter? Det blir diamanter.

Ett juniorlag som gått längre än man kunnat drömma om. En stjärna på isen. Rika pojkar och fattiga pojkar, korta och långa. Pojkar vars föräldrar stöttar dem ekonomiskt och pojkar vars föräldrar stöttar dem, punkt. Flickor som drömmer, som förändras, som växer. Föräldrar som hoppas, som kämpar, som blundar. Ett samhälle som balanserar på ruinens brant, som lägger allt sitt hopp och lite till till en handfull pojkar med ishockeyklubbor.

I lilla Björnstad kläms många stora känslor ihop på en liten ort. Backman skildrar skickligt det stora och det lilla; den enskilda individens vedermödor men också hur ringarna på vattnet sprider sig blixtsnabbt framför allt på små orter. Politiken inom klubben, glädjen och kärleken till spelet, till laget. Men också vad som händer när katastrofen slår till, när man ensam måste ställa sig mot kollektivet. När tonårspojkar (och direktörspampar) som fått höra Laget är större än jaget sedan de ställde sig på ett par skridskor första gången plötsligt tvingas rannsaka sig själv och fundera vad som egentligen är vänskap, vad som är mod. Läs!

Girls on Fire av Robin Wasserman XXXX½
90-tal i djupaste Pennsylvania. Kurt Cobain dyker upp på horisonten och på bilstereon, och den lilla småstaden Battle Creek försöker hämta sig från chocken att en av de populära pojkarna har tagit livet av sig inne i skogen. Hannah Dexter, en wallflower och en nobody, står dock inför en förändring då skolans nya flicka Lacey sveper in i hennes liv och tar det med storm:

Still, I’d filed the dream of a best friend away with my Barbies and the rest of my childish things, and given up expecting Battle Creek to supply me with anything resembling a soul mate. Which is to say, I’d been lonely for so long, I’d forgotten that I was.

Lacey kallar Hannah för det tuffare Dex, och tillsammans med Lacey vågar Dex skolka och börja bära tunga Doc Martens. Deras vänskap blir otroligt tät och symbiotisk, ni vet så där så att man nästan känner sig berusad och/eller kär när man plötsligt klickar med någon. Plötsligt blir sedd. Jag har aldrig bott i en gudsförgäten småstad, aldrig klätt mig i babydollklänningar eller haft en alkoholiserad mamma så som Lacey, men Wasserman beskriver allt så träffsäkert och hudlöst att det känns som att jag ändå kan relatera. Kroppens förändringar, vänskapen och tävlandet flickor emellan, det komplicerade vuxenblivandet; i Girls on Fire finns samma klangbotten som jag har älskat hos Megan Abbott, Tana French och Sarah Pinborough. Fast kanske ännu lite mörkare?

Just because you leave high school doesn’t mean high school leaves you.

Dex och Lacey agerar berättare, några enstaka gånger hörs även en förvånansvärt gripande föräldraröst. Men som ni säkert förstår: som så ofta när det kommer till småstäder och skogar och tonåringar, så är allt inte vad det ser ut att vara. Det är så otroligt snyggt skildrat, hur både tidsmarkörerna (Bill Clinton på väg mot Vita huset, skräcken för satanism som lurar i skuggorna) och flickornas berättande och minst sagt komplicerade relationer till skolans drottning Nikki Drummond löper så obehindrat i texten samtidigt som mörkret och skärvorna samtidigt kan anas. Girls on Fire är full av citat jag streckar under på Kindlen, jag har ”tömt” över en del av citaten hit i recensionen såklart, och ännu fler finns på min citat-Tumblr.

Girls had to believe in everything but their own power, because if girls knew what they could do, imagine what they might.

Tack till pålitliga förläsaren Helena för tips och lyrisk recension. Här och här finns två välskrivna och lika lyriska Tumblr-recensioner, ifall ni ännu av någon kryptisk anledning tvekar över ifall ni ska läsa boken eller inte. (Det måste ni!)

The Wife av Meg Wolitzer XXXX+
Meg Wolitzer var inte obekant för mig sedan tidigare, men vilken hype hon blev tidigt i våras! Plötsligt läste ”alla” The Wife, som förvisso översatts till svenska först nu, men som ändå är relativt ”gammal”, utgiven på engelska 2003.
The Wife börjar på ett flygplan, där Joe och Joan Didion Castleman är på väg till Helsingfors av alla ställen eftersom Joe vunnit the Helsinki Prize, ”nästan som Nobel, men inte riktigt”. Priset är fiktivt, men känns väldigt likt länderna i det verkliga livet: Finland och dess (vårt) mindervärdeskomplex gentemot Sverige som alltid är lite större, bättre och vackrare. Vid sidan av resan och prisutdelningen i ungefärlig nutid, får vi även läsa om hur Joan och Joe träffades, blev ett par och fick barn etc. Deras gemensamma historia börjar ungefär på 60-talet, och det är hemskt att se det här citatet:

Men touched women, unbudden, and the women murmured ”Don’t”, or shouted it out, or pulled away, and either the men stopped what they were doing or didn’t stop; it was the way of the world.

och sorgset kunna konstatera att exakt så här är det ju fortfarande. Över huvudtaget är The Wife en intressant roman om kvinnlighet, patriarkatet, kulturmannen (så väldigt i ropet denna vår..!) och skrivande. Till en början känns romanen ordrik, men snabbt kommer man in i rytmen och sugs in i historien som i det lilla handlar om så mycket.

We gave them everything we had. All our possessions were theirs. Our children were theirs. Our lives belonged to them. Our weary, been-through-the-mill bodies were theirs, too, though more often than not they didn’t want them anymore.

Kvinnan och kulturmannen. Och Helsingfors alltså! I ett några veckor gammalt avsnitt av Mellan raderna-podcasten talar Bokhora (med mera)-Peppe en hel del om staden samt ivern en liten anspråkslös finländare som levt i skuggan av Sverige och världen hela sitt liv känner över att ens land nämns i en utländsk roman. I ett så positivt ljus därtill, trots att Castlemans besöker Finland vid den värsta tänkbara tidpunkten som stavas november. Jag håller alltså fullständigt med Peppe om detta, och tycker det är roligt att se en bekant stad betraktas och skildras av en främmande (och välvilligt inställd) blick.

Jag slår igen boken väldigt förtjust (och med lust att diskutera ni-som-har-läst-vet-vad!). Meg Wolitzer, som först var något av en Tom Perrotta-utfyllnad för mig – åh, nu blir jag sugen på att läsa mer läskolumner av Hornby när jag ser det här gamla inlägget! – växer som författare för varje bok jag läser. Jag har en färggrann The Interestings stående i hyllan, ett arv från en snäll Helena på ett bokbyte för lite för länge sedan för att det ska vara kosher att jag ännu inte läst boken. Och The Position slank visst ner i min senaste beställning från A to the dlibris för att hålla Jenny Diski-böckerna sällskap <3. Älskar känslan av att ha ett bra författarskap liksom liggande framför fötterna på en!

The Versions of Us av Laura Barnett XXXX+
Året är 1958. Evas cykel får punktering där hon är på väg till sin föreläsning, och främlingen Jim stannar för att hjälpa henne. Där och då utvecklas historien sedan i tre riktningar – kanske blir de tillsammans, kanske går de skilda vägar. Karriärer, barn, förhållanden, livsöden, alla är de olika och i viss mån ändå lika, beroende på vilken av versionerna man läser just då.

[…] we are alone when we enter the world, and alone when we leave it. But marriage – a good marriage, at any rate – obscures that basic truth.

Jag var rädd att det skulle bli förvirrande med tre olika spår, det fungerade bra med två i Lionel Shrivers f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-a roman The Post-Birthday World (dags för omläsning snart känner jag!), men i den boken var det också frågan om ett mer konkret val huvudpersonen hade gjort. I Barnetts roman känns det som att de olika versionerna rullar på lite mer självständigt, även om Eva och Jim såklart fattar en hel del medvetna beslut också, inte bara dras med av Ödet. Men det gick alltså finfint att hänga med i de olika spåren, jag är förvisso glad att jag läste romanen som fysisk bok för att lättare kunna bläddra tillbaka de gånger jag ville försäkra mig om att jag hängde med, men på det stora hela fungerade det smärtfritt. The Versions of Us är också en bok man läser förvånansvärt snabbt, jag sögs i alla fall rejält in i boken direkt och ville tillbringa så mycket tid som möjligt med karaktärerna.

The anger will come, Eva knows – she is alread dimly aware of it, but from a distance, as if viewed from the wrong end of a telescope. For now, there is only this deadening sense of calm.

Språket är väldigt fint, aldrig utsvävande men väldigt ofta träffsäkert och på så vis vackert. Jag gillar också att inget spår nödvändigtvis känns som det rätta eller ett bättre alternativ än de andra, och att vissa saker (dödsfall) inte går att påverka vilka val man än gjort i livet. Vi får följa Eva och Jim i olika konstellationer fram till nutid, vilket också ger fina nedslag i vår närhistoria, utan att författaren för den delen med våld försöker klämma in för många tidstypiska referenser (ja, Louise Boije af Gennäs, jag tittar på dig!). Någon skrev i sin recension på Goodreads att hen inte gillade karaktärerna, det gör däremot jag. De är inte perfekta, men de lever sina rätt så vanliga liv med alla dess krumbukter så gott de kan.

Jag tyckte faktiskt väldigt mycket om den här romanen, och det känns som om jag inte ens själv ordentligt kan motivera varför. Plocka upp den bara, okej?

The man she might, so easily, have missed: cycling past, not stopping, carrying with him a whole life, a life that might never have been hers to share.

Taivaslaulu av Pauliina Rauhala XXXXX-
Det är en biblioteksbok jag läser, så jag kan inte vika hundöron vid de vackraste meningarna. I stället skriver jag upp sidnumren på en post it-lapp jag klistrat in på titelbladet. 16, skriver jag, 53, 75, 134… Det är sällan jag läser på finska, men här kommer språket verkligen till sin sätt, jag tvingar mig själv att sakta ner för att verkligen kunna sjunka in i den böljande lyriska prosan. De allra mest smärtsamma meningarna är dock korta. Kärnfulla och brännande:

En ole enää hän. Olen vain se jolla on ne.

Vilja och Aleksi dricker te på Café Esplanad, det gör jag också ibland. Tiden är också densamma, crocs och andra tidsmarkörer skymtar ibland förbi i texten, men i övrigt är våra liv så vitt skilda. De är lestadianer, och fastän de drar ut på sitt sällskapande innan de gifter sig, för att hinna leva livet lite, så hamnar de snabbt där. Med barn som bara fortsätter att komma, så fort de trötta föräldrarna sökt sig till varandra för lite ihojen ikävä. Vilja kämpar med sig själv och sina känslor, för samtidigt som glädjen finns i just barnen, mannen och gud, är det samtidigt desamma som blir för mycket. Hon hinner knappt städa undan vaggan och de allra minsta kläderna om hösten, för när krokusen slår ut bär hon på ett barn igen. Hon är ett kärl, inte längre en kvinna, bara en mor. Hon orkar inte längre, hon vill inte längre. Hon längtar bort.

Minulla on pitkään ollut keho jolle tapahtuu, ei keho joka tekee.

Och jag känner så varmt också för Aleksi, som är en fin man och pappa och människa, som älskar och funderar och kämpar mot konventionerna. Jag känner för barnen, som själva funderar, som får höra att himlen är det bästa som kan hända en människa men som inte vill att människor de älskar ska dö. Är det syndigt att tänka så?
Det jag tycker om med den här boken, förutom det vackra språket och det gripande livsödet, är att den presenterar en värld som finns där, rätt så parallellt med min egen, men som är mig vilt främmande. Rauhala lyckas dessutom förvånansvärt bra med sin skildring av religionen, för även om man känner starkt för och med Vilja och Aleksi och ibland misstroende skakar på huvudet är romanen ständigt nyanserad. Aldrig svartvit.
Jag är så glad över att Söstra Mi tipsade om den här boken, och att jag väntade ut den enorma reservationskön på biblioteket. Köp eller låna ni också, och LÄS!