En skogsfinne på lavaön

Islantilainen voittaa aina. Elämää hurmaavien harhojen maassa av Satu Rämö XXXX½
Okej det här händer ju inte jätteofta, att jag läser non fiction och dessutom på finska! Min kollega hade dock skrivit väldigt ivrigt om den i läsdagboken vi har på jobbet (hjärta!), och förlåt islänningar att jag exotiserar ert hemland men den där karga trädlösa svarta ön, nog är den ett fascinerande ställe!

Satu Rämö är på resa i Island och förälskar sig i en islänning som hon sedermera flyttar ihop och får barn med. Det här är både en personligt hållen introduktion till Island, som en självanalys kring hur det är att bosätta sig i en annan kultur än den man vuxit upp med. Och med ett (helt) annat språk – älskar den här liknelsen med magsjuka (!) om hur ens personlighet saknar skärpan när man inte behärskar ett språk man måste tala:

Kielitaidon puute on kuin vatsatauti. Se vie energiaa ja leikkaa särmää omasta persoonallisuudesta, se muuttaa olon rapistuneeksi seinäkukkaseksi.

Lite väl långt kapitel om finanskrisen kunde jag tycka, även om det nog var ganska hisnande att läsa även för en icke-finansutbildad läsare. Några upprepningar hade kunnat skalas bort, och så vill jag framhålla att man inte erhåller Nobelpriset i litteratur för en enskild bok utan för ett helt författarskap, trots att Rämö påstår motsatsen om Laxness. Men det är petitesser, det här är en väldigt behagligt skriven bok om en fascinerande plats. Jag blir både ressugen och liksom.. glad? Varje del i boken är dessutom namngiven efter isländska uttryck/ordstäv; min favorit var helt klart ”rúsínan í pylsyendanum”!

Jag har besökt Island en gång. Min pappa fyllde jämnt då, och i år fyller han jämnt + 10. Den här gången åker vi till Mallorca, och även om jag ser oerhört mycket fram emot den resan tror jag inte att den ön kommer att fascinera mig på samma sätt som Island gjorde. Däremot hoppas jag att där kommer att vara varmare… Visste ni att medeltemperaturen i Island är fyra grader?

Annonser

Ordlöst fantastisk

Ankomsten av Shaun Tan XXXX½
Jag hinner inte läsa många sidor innan jag till hundra procent förstår varför Johanna K på Bokhora brukar nämna den här boken eller åtminstone författaren (illustratören) i typ vart femte inlägg hon skriver. För wow! Vilka illustrationer, i denna häftiga bok utan ord. Och vilken berättelse, fullt begriplig trots avsaknaden av ord som jag själv älskar så mycket. Mannen som lämnar en stad och sin familj, reser över havet till ett annat land där han med bara några mynt på fickan och utan att kunna språket försöker ta sig fram i detta nya och främmande. Man associerar lätt till drömmarnas land Amerika och Ellis Island, men nog har vi ju läst om länder man projicerar sina drömmar på även i litteraturen. Eller om flyktingar i media just nu. Ankomsten känns tidlös på det viset, utan att för den delen förlora sin kraft. Det är ganska tunga bilder, inget för den allra minsta, men garanterat häftigt att bläddra sig igenom med ett äldre barn, fundera tillsammans på bilderna. Även en vuxen får mycket att fundera på, allt som gestaltas så fantastiskt genom bilderna, och ändå med ganska enkla medel. De inzoomade detaljerna hjälper en på traven, medan annat är mer subtilt. Väldigt väldigt fint. Väldigt imponerande!

Shaun Tan erhöll ALMA-priset år 2011. ”En vägvisare till bilderbokens nya möjligheter” står det på ALMAs hemsida.

Värdigt avslut för Fredrika och Alex

Syndafloder av Kristina Ohlsson XXXX+
Ett kärt återseende med Fredrika Bergman och Alex Recht! Fast de har det inte så bra, eller snarare Fredrika då. Hon är inte sig själv tycker Alex, och skyller på allergier fast det är tydligt att hon har gråtit. Varför det? Samtidigt upptar såklart jobbet en stor del av deras tankar eftersom en skonlös mördare går lös i Stockholm och lämnar lappar efter sig, lappar riktade till Alex… Så många frågor och lösa trådar, så lite svar.

Syndafloder är den sjätte och ryktesvis även den sista boken om Fredrika och Alex. Synd tycker jag, även om man måste respektera författare som väljer att avsluta bokserier medan böckerna fortfarande håller samma nivå som tidigare. En annan sak jag respekterar med Ohlsson som författare är att hon inte värjer för att svinga med sin proverbiala yxa. Folk mår dåligt, folk är ledsna, folk dör… Man blir ju inte precis glad som läsare, inte direkt i alla fall, men samtidigt så är det modigt när författare låter bekanta karaktärer genomgå stora förändringar eller kriser.

Det finns några spoilers gällande kriminalfallen tidigare i serien, så jag skulle starkt uppmana er att läsa böckerna i rätt ordning. För mig som gjort det blir det som små återblickar, även om jag nog glömt en hel del av detaljerna från de tidigare fallen. Och det är ruskigt spännande! Jag älskar att jag bara ville läsa och läsa, hade boken öppen framför mig rentav medan jag stod i kön för att stiga på bussen. Lite svårt har jag att köpa de övergripande motiven för alla hemskheter, men det är inget som stör min helhetsuppfattning av boken. Om det här är den sista boken i serien, så är det ett värdigt avslut. Ni som inte ännu har läst, här har ni perfekt påskekrim hörni. Löp och köp!
Rec.ex. från Piratförlaget.

Bra start på läs-året

Björnstad av Fredrik Backman XXXX+
bjFörlåt alla Ove-älskare, men den boken har aldrig intresserat mig. Hade liksom helt fräckt dömt ut Backmans författarskap som ”inte för mig”. Sedan började Björnstad dyka upp här och var på bloggar jag gillar, och även tematiskt lät den intressant: en liten småstad där känslorna svallar kring ishockeyn, både inom och mellan familjer. Vad glad jag är jag läste den, för jag gillade massor!

Vet du vad som händer med kol man utsätter för extrem press, Peter? Det blir diamanter.

Ett juniorlag som gått längre än man kunnat drömma om. En stjärna på isen. Rika pojkar och fattiga pojkar, korta och långa. Pojkar vars föräldrar stöttar dem ekonomiskt och pojkar vars föräldrar stöttar dem, punkt. Flickor som drömmer, som förändras, som växer. Föräldrar som hoppas, som kämpar, som blundar. Ett samhälle som balanserar på ruinens brant, som lägger allt sitt hopp och lite till till en handfull pojkar med ishockeyklubbor.

I lilla Björnstad kläms många stora känslor ihop på en liten ort. Backman skildrar skickligt det stora och det lilla; den enskilda individens vedermödor men också hur ringarna på vattnet sprider sig blixtsnabbt framför allt på små orter. Politiken inom klubben, glädjen och kärleken till spelet, till laget. Men också vad som händer när katastrofen slår till, när man ensam måste ställa sig mot kollektivet. När tonårspojkar (och direktörspampar) som fått höra Laget är större än jaget sedan de ställde sig på ett par skridskor första gången plötsligt tvingas rannsaka sig själv och fundera vad som egentligen är vänskap, vad som är mod. Läs!

Skimrande sommarskildring

Den sommaren av Mariko Tamaki & Jillian Tamaki XXXX+
densommarenJahaja, att recensera boken tätt efter att man har läst den har alltid varit en bra idé, och speciellt sedan när man sover för lite och liksom tappar tråden även mitt i samtal… Nåväl, vad karaktärerna hette kan man säkert läsa på bokens baksida (Rose och Windy säger Goodreads), men det relevanta är väl ändå vad jag tyckte om boken och den känslan har stannat kvar! Helt otroligt fina teckningar, den sortens bilder som får det att se enkelt ut att teckna. Mest är det skildrat ur Jennys perspektiv, hennes upplevelse av sommaren i sommarhuset, tiden med vännen Windy, stranden, killarna vid filmuthyrningen. Så snyggt hur glimtar av det hon upplever förstoras upp i teckningarna, precis som det är inne i ens huvud, vissa detaljer fastnar. Man vrider och vänder på en mening man hört i huvudet. Man hör sina föräldrar gräla. Man beundrar snäckorna man plockat på stranden.

Stundvis får man också glimtar av samtal mamman för, och man suger som läsare i sig de meningarna, försöker, likt Jenny, förstå varför hon är så dämpad och trött, varför hon stänger in sig i sovrummet och vad som driver pappan att åka hem och jobba några dagar. Och vilken orsak sedan…
Jag tycker att tecknestilen påminner om Craig Thompsons, och det innebär ett högt betyg av mig! Lite svaga The Affair-vibbar får jag faktiskt också, kanske är det mest havet som ger mig det. Men också att krypa så tätt inpå någon, få uppleva genom dennes ögon och sedan stundvis skymta en annan verklighet så tätt intill men så annorlunda ändå.
Mycket vackert tecknad och läsvärd hörni, det är det viktiga!

En man med mycket makt

Naondel av Maria Turtschaninoff XXXXX-
Vad passar väl bättre denna politiskt nattsvarta dag, än att skriva om en bok som ger lämpligt med verklighetsflykt? En bok som dessutom handlar om en ond man med för mycket makt…

Jag hade aldrig varit förälskad förut. Agin och jag hade fnittrat om somliga av grannskapets pojkar, men det hade bara varit en övning. Som att baka kakor av sand när man är liten, innan man bakar riktiga kakor av mjöl, honung och kanel.

img_5451Kabira förälskar sig i Iskan. Hon är äldsta dottern, men inte den vackraste. Han är rik och jobbar för fursten. Men Kabira har en hemlighet, stor kunskap och ett fantastiskt hjälpmedel, och den skänker hon Iskan med fatala följder…
Hon hamnar i ett glittrande palats, det glimmar och blänker och Iskan samlar på sig fler och fler skatter, både döda ting och levande. Kabira får sällskap i sin fångenskap, yngre kvinnor och konkubiner. Konkurrenter och kompanjoner.

På Helsingfors bokmässa fanns det en programpunkt där Maria Turtschaninoff intervjuades om dubbelheten i att skriva för både unga och vuxna i samma bok – ett samtal jag gärna hade lyssnat till, tänker jag flera gånger under läsningen. Det är nämligen rätt rått ibland: ondska, sex och död. Jag vet inte vilken åldersgräns jag själv hade satt på den här boken, men turligt nog är det inget jag heller behöver fundera över. Som vuxen njuter jag av den till fullo! Det råa frossas heller inte i som i exempelvis George R.R. Martins böcker (och framför allt filmatiseringen av dem..!), utan finns där som ett nödvändigt element utan att för den delen ta över berättelsen.

Det finns drag av magi förstås, men så lite att att det känns som om det nästan kunde vara på riktigt. Det här är en föregånare till Finlandia Junior-pristagaren Maresi (varför är inte den här nominerad förresten?!) men kan läsas helt fristående. Lite lite bonus ger det att ha läst Maresi först, men det är i ett så pass sent skede att det inte spelar någon roll för läsningen. Samma underbara miljöbeskrivningar är det dock, framför allt av mat och miljö, underbart!

Det är många kvinnor som får komma till tals i Naondel, men jag tycker det går bra att hålla deras röster, deras öden, isär. Det är också intressant när de ser – och inte ser – varandra, små detaljer som så snyggt målas fram med försiktiga men skarpa penseldrag. Och även om Iskan finns där som ett mörkt moln på deras himmel, är de starka de här kvinnorna, ensamma men framför allt tillsammans. Ett framväxande systerskap inte olikt det i Cirkeln-trilogin, och ett systerskap som ger tröst åt så väl de fiktiva karaktärerna som åt läsaren.

Jag tyckte om Maresi, men det här, det här är något mer! Wow!
Rec.ex. från Förlaget.

Att vara två i en kropp

One av Sarah Crossan XXXX+
oneGrace och Tippi är tvillingar – siamesiska sådana. Två personer, men bundna vid höften och vid varandra. Alltid och hela tiden. Hittills har de gått i skola hemma, men när de blir 16 år blir det för dyrt och det bestäms att de ska börja en vanlig high school. Fast de själva är ovanliga.

Jag hade hunnit se lite positiva utrop om den här boken när jag fick tag på den, men att det var frågan om prosalyrik hade gått mig förbi och det gjorde mig glad. Det betyder också att boken trots sitt omfång går snabbt att läsa, och man pendlar mellan att vilja hetsläsa men också försöka smaka på orden. Läsa allt om Grace och Tippi, men också deras vanliga familj med den balettdansande lillasystern och pappan som dricker för mycket. Att försöka göra sig vänner, tillsammans men också på egen hand.
Det är en intressant och fin bok, om syskonkärlek, identitet och vänskap. Om att vara en när man är två, och två när man är en.

One släpps på svenska i dag faktiskt tror jag, Vi är en heter den då.