Tadaa: Tartt!

The Secret History av Donna Tartt XXXX-

Hon berättar att lärare i klassiska ämnen på amerikanska universitet fortfarande kommer fram och tackar henne för att hon räddat deras fakultet, som hade hotats av nedläggning före ”Den hemliga historien”.

– SvD 18.5.2014

Donnas och min historia går långt tillbaka. Jag köpte boken redan sommaren 2011, och bokbloggarmaffians påtryckningar för att få mig att läsa denna kultbok har varit legio. I slutet av augusti meddelade jag sedan att jag äntligen gjort det, och se bara på bloggens statistik den dagen!

Screen Shot 2014-09-02 at 13.42.08Och vad tycker jag då, om denna moderna kultklassiker som får så många bokbloggare att andas in häftigt och med fuktglansiga ögon säga Åh, den har jag läst x gånger, där x oftast är ett tal mellan 5 och 20? Jodå, visst är det trevlig läsning, bra läsning. Visst vandrar jag sida vid sida med Richard Papen där andas in frisk Vermontluft och förundras av färgen på trädenas löv. Visst finns det citat som får också mitt hjärta att bulta snabbare:

”The Furies,” said Bunny, his eyes dazzled and lost beneath the bang of hair.
”Exactly. And how did they drive people mad? They turned up the volume of the inner monologue, magnified qualities already present to great excess, made people so much themselves that they couldn’t stand it.”

sec3Men den är också lång – och de där karaktärerna är inte särskilt trevliga va? Kanske har förhandsförväntningarna varit för höga och min bild av denna aka-porrens alma mater för högt uppskruvade – för sist och slutligen tycker jag inte de vandrar runt på universitetsområdet eller sitter och doppar pennor i bläckhorn särskilt mycket. Mest är de berusade, och någon är i gräl med någon annan. Det är kanske min största invändning mot The Secret History, att det inte bara är jag som är tveksamt inställt till karaktärerna, de verkar ju heller inte gilla varandra? Har kanske lite lösa förbindelser i hemlighet också, till höger och vänster, alla dessa spänningar under ytan. Ändå håller de stenhårt ihop som grupp, nä vet ni, det känns rätt främmande för mig.
Jag har läst, och jag har till stor del gillat. Stjärnögd är jag dock inte, och varför ni läst om boken tjugo gånger förstår jag nog inte heller. Men så är jag ju heller ingen omläsare.

Annonser

Inte så great Gatsby

Läste The Great Gatsby för några veckor sedan. En tunn liten klassiker jag plockade upp eftersom jag dels läser så erbarmligt få klassiker numera, annat var det när jag var liten. Och dels för att jag trodde att jag skulle gilla den helt på riktigt. Rika New York-människor som festar loss på något gods på Long Island liksom! Meeen. Först kändes det som om det inte hände särskilt mycket, och inte heller stämningen eller miljöskildringen grep tag i mig. Sedan började allt plötsligt hända på en gång, och då tyckte jag att det gick för snabbt och blev så där överdrivet teatraliskt, vet ni?

Däremot var det fint att få lyssna till Kafka-Åsas funderingar kring boken i Bokhoras podcast (Kulturhuset-avsnittet), och även om jag inte var så förtjust i boken som hon satt jag ändå och nickade instämmande där jag lyssnade i bussen. Kanske behövde jag lite prat för att boken skulle öppna sig lite mer för mig? Gatsby kommer ju dessutom som film nu, ska nog se den tror jag!

Sophia, farmodern och ön

Sommarboken av Tove Jansson XXXX

Varje gång blir nätterna mörka helt oförmärkt. Någon kväll i augusti gör man sig ett ärende utomhus och plötsligt är allting kolmörkt, en stor varm tystnad omkring huset. Det är fortfarande sommar men den lever inte längre, den har stannat av utan att vissna och hösten är inte färdig att komma. Det finns inga stjärnor än, bara mörker.

Nu är det förvisso ännu långt till mörka augustikvällar, men jag tycker ändå att ni ska plocka upp sommarklassikern Sommarboken. Den utspelar sig från april till typ september, är en samling löst sammanhängande berättelser eller noveller if you will, som alla utspelar sig på den lilla ön i yttersta havsbandet. Barnet Sophia och hennes farmor strövar omkring på ön och filosoferar som bara karaktärer i Tove Janssons böcker kan. Pappan är också med på ett hörn, påminner faktiskt lite om Muminpappan med sitt arbetande och sina fixa idéer. Det är varmhjärtat och fint utan att bli varken sötsliskigt eller alltför pittoreskt och trevligt. Boken doftar tång, varma klippor och våta ormbunkar.
Boken finns i pocket, på bibliotek och kanske rentav i någon gammal upplaga i era eller era föräldrars bokhyllor. Ta och läs!