Växtvärk och våndor i nya Westö

Den svavelgula himlen av Kjell Westö XXXX-
En ny Westö-roman är alltid något efterlängtat åtminstone i det kulturella Svenskfinland, även på bredare front vågar jag påstå. Välförtjänt, för det är imponerande romanbyggen med minnesvärda persongallerier som Westö skapar. Ofta spänner de också över en människas livstid, eller åtminstone halva, så som läsare får man verkligen sjunka in i Westös världar när han väl bjuder in.

Berättarjaget, som lustigt nog förblir namnlöst under romanens alla 475 sidor, är en Helsingforspojke (vad annars?) som på det hyrda sommarstället i Ekenäs skärgård stiftar bekantskap med den jämnåriga rikemanspojken Alex Rabell och hans syster Stella. Som enda barn i en tystlåten familj dras berättaren till dem som ett knott mot ljuset. Först Alex då, som vän och bundsförvant framför allt under de ljuva barndomssomrarna där berättaren verkar tillbringa mera tid vid det rabellska sommarvistet än hemma vid torpet, men också under skoltiden i Helsingfors. När de är äldre tonåringar förälskar sig Stella och berättaren i varandra – en kärlekshistoria först ljuv och passionerad, sedan allt mer tärande och rentav destruktiv.

I och med de decennier som skildras är det självklart att världens skeenden smyger sig in i berättelsen – den här gången ligger fokus dock verkligen till hundra procent på just karaktärerna med det historiska blir en fond, inget mer. Berättaren, innästlad i den rabellska familjen men ändå alltid lite utanför, betraktandes, och de magnetiska Stella och Alex, blir navet för berättelsen. Viktiga karaktärer ploppar upp med jämna mellanrum, något osannolikt känner jag med tanke på hur delade känslor de har för varandra allesammans: vännen Krister, ärkefienden Joja, vännen/tröstkn*llet Linda. Ett problem jag dessutom har med romanen är att jag inte riktigt förstår dragningskraften åt någondera hållet? Berättarjaget förblir rätt färglöst och vad den kalla och stundvis utnyttjande Alex ser i honom förstår jag inte. Stella irriterar mig också där hon flänger fram genom livet, och även om kärlekshistorien där dras mot varandra och stöter bort varandra om och om igen på sätt och vis är bra beskriven, känns den stundvis väldigt återberättad och inte gestaltad. Varför denna dragningskraft, denna magnetism?

Men visst har Westö öga för karaktärer och deras växtvärk och våndor. Det är som vanligt lite melankoliskt jag slår igen boken, för nu dröjer det nog några år tills vi får läsa något nytt av Westö igen.

Annonser

Varför känner jag inte mer för den här boken?

Down under av Johan Ehn XXX+
Det känns som att jag missar något? När jag var på bokmässan i Göteborg, hade en del bokbloggarkompisar redan hunnit läsa den här boken och berömde den. Jag var nyfiken på grund av ämnet coming of age i en lite ovanligare miljö – Nya Zeeland – men framför allt, det ska erkännas, för att boken är skriven av Mats ”Cirkeln” Strandbergs man.

Down under är en delvis självbiografisk berättelse om 19-åringen Jim som lämnar Sverige och reser till sin farbror och hans fru i Nya Zeeland för att hitta sig själv och komma bort från lilla Stockholm och människor han har sårat. Den innehåller många ingredienser som jag brukar gilla; ungdomskärlek och vuxenblivande, glimtar från en osäker liten pojkes barndom. Och jag hittar inga ”fel” på boken, förutom att den helt enkelt aldrig lyfter för mig. Jag tror nästan det är mig det är fel på och inte boken, för jag förstår inte varför jag inte känner mera. Den vilsna lilla pojken vill jag krama, men 19-åringen som är minst lika vilsen och långt borta hemifrån, honom engagerar jag mig aldrig i till fullo. Varför inte, jag förstår faktiskt inte?

Svenska dagen – och att få sina fördomar motbevisade

I dag är det ännu i några timmar Svenska dagen här i Finland. Vad är väl då mer lämpligt än en recension av en av alla de böcker jag läste för Svenska Yles litteraturpris, en bok jag nog dessutom aldrig hade plockat upp om det inte varit för domaruppdraget, men som kom att överraska mig mycket positivt. Tematiskt tangerar den dessutom löst just det finlandssvenska.

De okuvliga av Lars Strang XXXX
Det fanns en hel del böcker jag skulle ha läst även om jag inte varit domare för litteraturpriset. Sedan fanns det böcker åt vars håll jag nog inte blickat ens ett ögonblick. De okuvliga var en sådan – baksidestexten berättade om en gripande berättelse under Stora ofreden i 1710-talets Österbotten. Gäsp och hjälp! tänkte jag men började tappert läsa – och snacka om att bli överraskad! Redan från de första sidorna rycktes jag med, och det fortsatte genom hela boken.

Läsaren får alltså följa två bröder under Rysslands invasion av Finland/Österbotten. Henrik väljer att fly(tta) med familjen, inklusive hans lite-för-modig-för-sitt-eget-bästa-dotter Kajsa som är ett av berättarperspektiven, till Sverige och försöka klara sig där. Brodern Abraham och pappan Anders vill inte lämna sitt hemman, utan tror på att ryssen snabbt kommer att dra snabbt förbi och att de kan gömma sig under tiden.
Det visar sig att båda bröderna får det rejält svårt på olika sätt. Svårigheter att hitta mat och boende, att hålla familjen trygg och vid gott mod. Sättet karaktärerna talar med varandra är självklart lite ålderdomligt, men berättelsen berättelsen flyter smidigt på och jag läser ivrigt. Lite historia lär jag mig på köpet! Utan att gå in på några detaljer, hade jag kanske önskat lite mera utveckling/action för ens några av karaktärerna. Samtidigt tycker jag det var fint skildrat att de också hade många stora och små funderingar och bekymmer, alla var inte bara tappra hela tiden. Mycket mänskligare så.

I intervjuer om domarskapet har jag lyft fram den här boken som en positiv överraskning, en bok jag nog aldrig hade läst annars. Roligt att jag gjorde det! Och för att förtydliga rubriken; jag har inte fördomar mot historiska romaner per se, det är bara inte riktigt min genre. Förutom här då!

Blodigt i Blå villan

Blå villan av Eva Frantz XXX½
Direkt ett år efter debuten Sommarön, återvände Eva Frantz med en ny och mer renodlad deckare, den första i en planerad serie om polisen Anna Bladh och hennes manliga kollega Rolf Mårtensson. De får ta sig an ett våldsamt överfall på bloggaren Becca i den blåa villan; hennes son har nämligen hittat henne medvetslös i köket och begett sig ut för att söka hjälp. Men vem kan ha velat en lifestylebloggare illa?

Eva Frantz beskriver ett modernt och trist fenomen; hatet och nättrollen i kommentarsfälten och det spott och spe (lifestyle)bloggare får utstå. Jag uppskattar också tankegångarna Beccas estranged husband har om hennes bloggande – hur han känner sig utanför och inte inkluderad i hennes perfekta pittoreska lilla värld. Det här är välskildrat utan att bli klichéartat.
Däremot känns den kvinnliga polisens viktnojor/trista kläder/hopplösa man som något vi läst (alldeles för) många gånger förut. Turligt nog är det här alltså den första boken, så det finns utrymme för Anna Glad (och författaren) att utvecklas.

Krocken mellan stundvis extremt hurtiga repliker och sedan de hemskheter framför allt den lilla femåringen Bruno får utstå blir onödigt hård, och en stor del av alla pusselbitar faller på plats bara på några sidor. Nu verkar det dock som att jag bara listar skavanker efter varandra, samtidigt som det är ett faktum att jag helt klart kommer att läsa vidare i serien. Vad kommer den lilla småstaden att bjuda på för hemskheter till näst?

Lilla Berlin. Mysigt on point

Lilla Berlin 5. Netflix och chill av Ellen Ekman
Efter att min biblioteksreservation har varit ofrivilligt fryst eller dylikt hur länge som helst, dök sedan plötsligt den här gamla reservationen upp. Hurra!

Med risk för att verka tjatig – tror jag snart skrivit det om alla Lilla Berlin-album? – tyvärr har jag ju läst de flesta av seriestripparna redan 😦 😦 😦 . Men det är ju inte som att jag tänker sluta följa Lilla Berlin på Instagram för det… Älskar Ekmans tecknestil, samt blandningen av mys, ironi och samhällsskildring.
Även om boken är utgiven 2016 kändes framför allt vissa strippar dock sorgligt aktuella så här mitt under blossande #metoo-diskussioner, se (mina dåliga mobil-)bilder!

Om twisternas twist och spoilers överlag

Behind Her Eyes av Sarah Pinborough
Pinborough är som ni kanske minns en stor favorit hos mig, och man kan då verkligen säga att hon skriver inom olika genrer. Jag blev såklart nyfiken när jag hörde att hon utkommit med en renodlad thriller, och var inte sen att kasta mig över den i våras. Jag hade dock turen att läsa den innan ”resten av världen” upptäckte den och började twittra under hashtaggen #WTFThatEnding, utan kunde i lugn och ro läsa – och sedan chockeras.

Jag tycker egentligen inte alls om att skriva så här, jag önskar er egentligen också samma oförstörda läsupplevelse som jag fick, så att ni inte behöver gå och vänta på twisten och liksom färdigt sitter på helspänn, beredda att allt ska omkullkastas. Det finns dock två orsaker till att jag ändå gör det:

a) Ifall ni hört talas om boken så har ni antagligen också hört att där finns en rejäl twist
b) Just twisten höjer den här bokens betyg REJÄLT

Det är nämligen tyvärr en rätt trist historia. Den kretsar kring Louise som jobbar som sekreterare hos några psykiatriker, David som är en nya läkare på kontoret och Adele som är Davids fru och som Louise lär känna utan att först känna till relationen. Triangeldrama gone south.
Även utan att då känna till TWISTEN så undrade jag när boken riktigt skulle ta fart. Den segar på, karaktärerna är otrevliga och även om man förstår att det här inte kommer att sluta bra så är man väl sådär engagerad. Men som sagt, inget desto mer om twisten annat än SNYGGT JOBBAT, PINBOROUGH! (Vadå överanvändning av versaler i den här reccen, hehe?)

Dark Places-Helena skriver ett intressant inlägg om just spoilers, och om hur hon själv inte bryr sig om dem:

Mitt största problem med vår spoilerfobiska samtid är, tror jag, att den vilar på en övertro till handling som något slags epicentrum i kulturyttringar. Ett riktigt bra verk, oavsett om det är en roman eller tv-serie, är ju något större än om X gifter sig med Y och vem som dör i slutet.

Fint formulerat av Helena, även om citatet kanske är mer tillämpbart på riktigt kvalitativa verk. Just spänningsgenren bygger ju dessutom på överraskande moment, så dem vill man (jag!) nog inte ha klara för mig på förhand. För mig är språket och stämningen extremt viktiga i boken, men vill gärna bli överraskad/omtumlad också. Å andra sidan är jag ju en dålig omläsare också, tänker mig att det kanske hänger ihop i viss mån? Hur tänker ni?

Fantastiska fakta(böcker)

Jag läste Maja Säfströms Fantastiska fakta om djur från förr i somras. Tror visst inte att jag har bloggat om hennes första bok heller, Fantastiska fakta om djur. Tyckte lite bättre om den första nog, det var liksom lättare att minnas den stundvis
helt galna informationen då det gällde djur jag kunde relatera till, i stället för ödlor med skumma utseenden som levde för 65 miljoner år sedan :D. Sen är det tyvärr så att jag ändå glömmer bort detaljerna, blir inget partytrick direkt att börja en historia Det var någon fisk, eller kanske ett däggdjur i havet, som har sjukt många tänder som lyser i munnen, nej vänta kanske det var två skilda djur, eller fiskar, men i alla fall, det var helt galet! Däremot kunde jag njuta och fascineras under läsningen, och det här är helt perfekta böcker för vetgiriga barn (fyra år uppåt? Kanske lite äldre?)! Kanske också barn som har svårt att sitta stilla för längre berättelser, här kan man ta fast bara ett uppslag åt gången om man så önskar, fascineras över hur bekanta och obekanta djur har allehanda lustiga eller smarta egenskaper. Har lust att köpa de här böckerna i förvar för en sisådär tre fyra fem år framåt och hoppas att de ska intressera bokbabbelbebisen då.

Litet minus för att en del av illustrationerna eller de små faktasnuttarna ibland ”föll ner” i bokens bindning, tänker att både en illustratör och ett erfaret förlag borde veta bättre. Men annars: fullpoängare!