Inte så bara, den där ”Du, bara”

Du, bara av Anna Ahlund XXXX-
Minns ni den här? Oj så ombloggad den var förra försommaren, vart jag än tittade så mötte jag kärlek till den i bloggosfären. Jag började på den i somras själv också, men sedan kom det något i vägen, typ Tana French och sedermera vår bebis, så boken blev oförtjänt liggande några månader innan jag plockade upp den igen och sedan läste vidare i ett nafs.

Det är en varm sommar och John och hans storasyster Caroline bor ensamma hemma i stan medan deras föräldrar är på landet. En dag kommer Caroline hem med Frank, en kille som jobbar i pappershandeln nära hennes sommarjobb. Frank med elektriska ögon och en tummad bok i bakfickan. Frank som både Caroline och John vill ha.

Jajamen, det flyter på i den här debuten! Dialogen, handlingen, kåtheten, känslorna. Och: homosexuell kärlek utan komma ut-berättelser, utan dömanden eller känsla av utanförskap. Bara: kille möter kille, blir kär. Fint så – även om det är synd att det fortfarande är så pass ovanligt inom litteraturen att man som läsare ännu reagerar på det. Komplexa karaktärer, fint om vänskap, mycket känslor (och sex!). Jag sällar mig till hyllningskören.
Rec.ex av Rabén & Sjögren.

Tamt mörkerfluff

#döden av Sara Jungersten XX½
Den här romanen med den – ursäkta – superfjantiga titeln är ett gammal rec,ex som blivit stående i min hylla. Jag plockade med den när vi skulle ut och resa med tanken om att något lite fluffigare kan vara trevligt att variera med som poolläsning. Och läst och poolfotograferad blev den ju, som synes, och fluffläsning var det även om det fanns mörka stråk. Huvudpersonen Vivi är en framgångsrik bloggare och tv-profil, med glada barn och vackra stilleben på Instagram. Men hör och häpna; tydligen mår hon inte så bra som utgör sig att göra. Hennes man Frank är hemma med barnen, och hon ser avundsjukt hur barnen så markant tyr sig till honom, samtidigt som hon inte riktigt orkar engagera sig i att försöka bygga upp förhållandet till dem. Titeln syftar på Vivis rädsla för att barnen ska dö – falla, bli överkörda, you name it – men speciellt med tanke på att det här ansetts som så viktigt att det lyft upp till ”titelstatus” så tycker jag det temat bara rinner ut i sanden? Detsamma gäller en av karaktärerna Vivi lär känna, det börjar med stora påslag men vad händer sen liksom?

Vivis osäkerhet inför sig själv kommer på ett osmidigt sätt att genomsyra hela romanen, på ett sätt som gör att läsaren förbryllas: vem är Vivi egentligen under sin glansiga yta? Vadan osäkerheten? Diskrepansen mellan att vilja bli sedd men utan glansbildsytan hade kunnat vara något att utveckla, liksom kroppsspäkandet eller den nya vänskapen. Nu känns det i stället som om jag som läsare får skrapa på ytan och förvisso se det fula därunder, men utan att få veta hur det har kommit dit och om det kommer att försvinna. Trots mörkret – som jag som bekant mer än gärna välkomnar inom fiktionen! – förblir #döden tyvärr substanslös.
Rec.ex från Schildts & Söderströms.

Här fanns alla ingredienserna på en och samma gång

Luckiest Girl Alive av Jessica Knoll XXX½
Ani, tidigare TifAni, FaNelli (kära nån, det namnet?!) har försökt göra allt för att lämna sitt förflutna bakom sig. Ett glamouröst jobb, en trimmad kropp och en glittrande förlovningsring på fingret senare är hon nästan där var hon vill vara. Svårt att sova om nätterna har hon dock fortfarande, efter allt det där som hände i high school.

Rusted and bacteria ridden, I’m the blade thst nicks at the perfectly hemmed seams of Luke’s star quarterback life, threatening to shred it apart. And he likes that threat, the possibility of my danger. But he doesn’t really want to see what I can do, the ragged holes I can open.

Ah, en thriller där hjältinnan är lite mörk och trasig, det började naturligtvis inte med Gillian Flynn, men let’s face it, det är hon som är gurun i genren. Inget fel dock med hjältinneskildringen i Luckiest Girl Alive, snarare är boken helt för temarik. Dels är det ”den mörka tonåren” som förvisso är vidrig men ändå något de flesta i hennes liv känner till, så varför det brassas på med Anis stora hemlighet på bokens baksida m.m. förbryllar mig. Sedan helt enkelt det faktum att det finns så himla många teman på samma gång, teman som det dessutom tar lång tid att ”avslöjas”, så tja, bra tidsfördriv där vid poolen (åh, poolen!), men knappast något jag kommer att minnas om några år.

Värdigt avslut för Fredrika och Alex

Syndafloder av Kristina Ohlsson XXXX+
Ett kärt återseende med Fredrika Bergman och Alex Recht! Fast de har det inte så bra, eller snarare Fredrika då. Hon är inte sig själv tycker Alex, och skyller på allergier fast det är tydligt att hon har gråtit. Varför det? Samtidigt upptar såklart jobbet en stor del av deras tankar eftersom en skonlös mördare går lös i Stockholm och lämnar lappar efter sig, lappar riktade till Alex… Så många frågor och lösa trådar, så lite svar.

Syndafloder är den sjätte och ryktesvis även den sista boken om Fredrika och Alex. Synd tycker jag, även om man måste respektera författare som väljer att avsluta bokserier medan böckerna fortfarande håller samma nivå som tidigare. En annan sak jag respekterar med Ohlsson som författare är att hon inte värjer för att svinga med sin proverbiala yxa. Folk mår dåligt, folk är ledsna, folk dör… Man blir ju inte precis glad som läsare, inte direkt i alla fall, men samtidigt så är det modigt när författare låter bekanta karaktärer genomgå stora förändringar eller kriser.

Det finns några spoilers gällande kriminalfallen tidigare i serien, så jag skulle starkt uppmana er att läsa böckerna i rätt ordning. För mig som gjort det blir det som små återblickar, även om jag nog glömt en hel del av detaljerna från de tidigare fallen. Och det är ruskigt spännande! Jag älskar att jag bara ville läsa och läsa, hade boken öppen framför mig rentav medan jag stod i kön för att stiga på bussen. Lite svårt har jag att köpa de övergripande motiven för alla hemskheter, men det är inget som stör min helhetsuppfattning av boken. Om det här är den sista boken i serien, så är det ett värdigt avslut. Ni som inte ännu har läst, här har ni perfekt påskekrim hörni. Löp och köp!
Rec.ex. från Piratförlaget.

Mörkast hittills

Om du såg mig nu av Sofia Nordin XXXX
omduSofia Nordin fortsätter där vi blev; Ella har stuckit till Umeå och lämnat de andra bakom sig. Hon är inte så charmig den där Ella va? I den här boken är fokalisatorn Esmael, och han bestämmer sig för att följa efter Ella, trots att han egentligen är sur på henne. När han väl kommer fram måste hon väl inse hur fel hon har betett sig?

Hon är så otroligt skicklig, Nordin. Blandningen postapokalyps – kroppar i hus, ruttnande mat – blandas med alldeles vanliga känslor så som kåthet och svartsjuka. Samt stundvis skammen över att känna så vanliga känslor trots att alla man kände bara dog. Trots den postapokalyptiska fonden känns inte ungdomarnas känslor konstiga/överdrivna/malplacerade, inte heller deras olika beteenden. Om du såg mig nu är den klart mörkaste boken hittills, både Esmaels mående och det som händer riktigt i slutet (åh!). Häftigt ändå, att Nordin inte väjer för det lite tyngre och mörkare. Därför fortsätter jag att läsa, bok efter bok. Längtar redan efter nästa!

Knäppa småbarnspäron är vi allihopa

Ett päron till morsa. Om livet som småbarnsförälder av Terese Tingbrand XXX½
Varje uppslag i den här boken består av en mening om ”temat” (förlossningen, förstagångsföräldrar, semester med barn m.m.) och sedan är teckningen på motsatt sida oftast en ruta eller kanske två. Det är kanske inget himlastormande nytt eller omvälvande, men det är väldigt mycket igenkänning och det känns väl alltid bra som läsare? Jag fnissar åt föräldrarna som nojar över barnet var någon dag för ung för burkmaten de precis gett, och över den enorma packningen man släpar omkring på på semestern. Det är skönt att inte behöva känna sig så knäpp så här som relativt nybliven förälder när man läser den här boken. Eller kanske är man knäpp, men då är man åtminstone inte ensam om det.

Tydligen har boken (som så många andra serieböcker) först funnits i bloggformat.

Bäst i mitten

The Ten-Year Nap av Meg Wolitzer XXX½
Ett gäng kvinnor. De hänger ihop lite löst; de flestas pojkar går i samma privatskola i New York, en är en barndomsvän till en annan. De har alla stannat hemma för att ta hand om sina barn, lämnat arbetsplats och potentiella karriärer för att vara närvarande. Men nu börjar många av barnen vara så stora att de inte riktigt behöver sina mammor på samma sätt längre. Vem är de här kvinnorna då?

Det börjar lite segt tyvärr, jag som numera har höga förväntningar på allt Wolitzer har skrivit kommer förvisso in i läsningen men den drar mig inte riktigt framåt. Vi får följa de olika kvinnorna i egna kapitel, och det är först vid Jill och hennes tabubelagda dubier kring adoptivdottern som det börjar bli intressant. Och någonstans där sugs jag också in bättre i berättelsen.

It was midnight, too late to get a phone call, but Jill didn’t stiffen in the way that many people did when the phone rang at that hour, and this was for one reason: Her parents were both already dead.

Hon skriver bra, Wolitzer, det har jag konstaterat tidigare och det märks återigen. Det här är inte hennes bästa bok, men författarens allmänt höga nivå gör att också denna är läsvärd för oss fans. Jag tänker inte genast på det när jag avslutat boken, men senast efter att ha sett andras recensioner på Goodreads kommer jag att håll med om att slutet blir onödigt platt, att romanen mest blir ett nedslag i kvinnornas liv (lite i stil med de nya Gilmore Girls-avsnitten), utan att det egentligen sker dramatiska förändringar. Det är kanske fult sagt av mig, för det är inte riktigt sant, men Wolitzer knyter liksom inte riktigt ihop det så snyggt som mitten av romanen hade förtjänat. Nåväl, hon är en bra författare, och jag har ännu The Interestings och The Position olästa och rentav hemma i hyllan, ähum ähum. Nästan så att jag vill sprida ut dem lite, för att kunna ta till när jag letar efter ett säkert kort.