Störst av allt av Malin Persson Giolito XXX
Årets kriminalroman 2016 och en av de nominerade till Årets bok 2017, så ni har med största sannolikhet hört talas om den här boken vid det här laget. Ni som läst, hur skulle ni kategorisera den förresten? Jag började läsa med förväntningen att det var någon slags thriller, men skulle nog efter att ha läst den säga att den är en roman som råkar utspela sig (delvis) i en rättssal.

Premisserna är alltså att Maja, 18 år, sitter häktad och nu i rättssalen, anklagad för mord och anstiftan till mord. Hennes pojkvän är död, liksom hennes bästa vän och hennes lärare. Maja hittades i det blodiga klassrummet. Vad hände egentligen?

Jag är duktig i skolan. På det där självklara sättet som får lärare att småle när man räcker upp handen, men aldrig ger en frågan eftersom man inte längre behöver bevisa något.

Kanske för att jag trodde det här var lite mer av en renodlad thriller, förväntade jag mig mer spänning och twister. Första delen av Störst av allt var också underligt seg – det var mååånga citattecken och parenteser, det passade Majas lite buttra berättarstil men var fruktansvärt tungt att läsa, hackigt liksom. Men när det kom till delarna om händelserna som ledde fram till skolskjutningen flöt det på lättare. Dock tycker jag att många av karaktärerna kändes platta – jag förstod aldrig varför Maja blev så charmad av Sebastian (pojkvännen) och inte heller hur hon ”satt så fast” i honom senare? Och alla föräldrar då, om de inte var iskalla as så hade de huvudet i det blå och ingrep inte även om de visste en hel del?

Nja alltså. Jag förstår att temat och stilen känns annorlunda än första bästa bok ur hyllorna i bokhandeln, men jag förstår nog faktiskt inte bokens enorma framgångar. Helt intressant, men som jag också skrev på Litterarum; om ni vill läsa en riktigt bra (och extremt tjock, heh) roman på (det ack så ”muntra”) skolskjutningstemat är mitt bästa tips Wally Lambs The Hour I First Believed.

Malin Persson Giolito sommarpratade förresten i P1 förra veckan, jag har själv inte lyssnat ännu, men författare brukar vara de första sommarprat jag laddar ner. Boknörd in i märgen, det är jag det.

Big Little Lies av Liane Moriarty XXX½
Moriarty säljer som smör på jobbet, så jag kände att det var dags att läsa något av henne utöver The Husband’s Secret som jag läste för drygt två år sedan. Big Little Lies är något i ropet just nu på grund av tv-serien, jag är definitivt sugen på att se den något tag, men ska nog vänta lite ännu, låta minnet radera en del av detaljerna, haha).

På skolans föräldrafest blir det dramatik – exakt vad som händer är länge oklart, för främst får man följa olika karaktärer under tiden som leder till föräldrafesten. Vackra och rika Celeste, hennes nyfikna kompis Madeline och den unga nyinflyttade ensamstående mamman Jane.

Everyone wanted to be rich and beautiful, but the truly rich and beautiful had to pretend they were just the same as everyone else. Oh, it was a funny old world.

Såklart har alla sina egna sorger och bekymmer, annars vore det här ingen bok (eller realistiskt, för den delen). Bekymren vecklas ut allteftersom boken framskrider och närmar sig klimax = föräldrafesten. Själv kan jag tycka att just festscenerna var onödigt dramatiska, jag föredrog den småputtriga småstadsdramatiken före det. Ändå ska Moriarty inte viftas bort som en författare som skriver ”bara” fluff, det finns en hel del allvarlig tematik i Big Little Lies.
Det här är ingen bok jag kommer att minnas om tjugo år, kanska inte ens om fem, men det är perfekt sommarläsning och tidsfördriv när man vill ha något småfluffigt med sting. Moriarty har dessutom en svag ton av mörk humor i sitt skrivande, det uppskattas!

Fyren mellan haven av M.L. Stedman XXX½
Jag läste den här ungefär då den var bioaktuell i Sverige (för övrigt ett mysterium att den aldrig kom till finländska biografer, mvh bitter) och folk instagrammade om hur de gråtit ögonen ur sig. Min kollega rekommenderade den stjärnögt även om hon varnade för att det kan vara jobbig läsning för mig som till skillnad från henne har barn. Kalla mig konstig, men de här beskrivningarna gjorde mig ivrig; jag öppnade boken försiktigt men positivt inställd till att mitt hjärta skulle kramas om och kramas ur.

Mjoo. Jag sugs förvånansvärt snabbt in i berättelsen och miljön – åh, miljön! Tidigt 1900-tal i västra Australien, Tom som kommit tillbaka från kriget till skillnad från så många andra unga män som inte gjorde det. Han tar anställning som fyrvaktare på en avlägset belägen ö, och efter en tid får han sällskap av sin unga hustru Isabel. De längtar efter barn, men får bara missfall efter missfall.

En dag spolas en liten båt iland på klipporna. Den innehåller liket av en vuxen man – och ett litet spädbarn, en flicka. Tom, den samvetsgranne fyrvaktaren är såklart på väg att rapportera det skedda, men Isabel, vars famn skriker efter ett litet barn vädjar till honom att  låta henne behålla barnet.

1914 var mest flaggor och den färska doften av uniformsläder. Det var först ett år senare som livet började kännas annorlunda – började kännas som om detta trots allt inte var en sidoattraktion i världens utkant: det var när stadens kvinnor, i stället för att få tillbaka sina älskade, söner och äkta män, började få telegram. De där papperslapparna, som lätt kunde slita sig ur ett par förbluffade händer och virvla bort i den knivskarpa vinden, som talade om att pojken de hade ammat, badat, förmanat och gråtit över, var – eller ja, inte längre var. Partegeuses intåg i världen skedde sent och var smärtsamt.

Det här är en roman om livsöden, om sorg och längtan. Om att vilja göra rätt, men att inte veta hur. Jag älskar miljön, och Toms enkla kärlek till fyren och sysslorna där. Tom och Isabels sorg är naturligtvis gripande, inte minst för mig själv som också fått vänta otåligt på  mitt barn, men jag som förväntade mig att vara snudd på uttorkad av gråt blev nog i just den bemärkelsen lite besviken. Rörande, sorgligt och ett verkligt dilemma – men inte en endaste näsduk gick åt. Om man inte förväntar sig det så tror jag att man kan tycka riktigt mycket om den här fina romanen.

Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen XXXX-
Översättning: Urban Andersson
En man och en kvinna i ett äktenskap. Om dagarna är det jobb, det  är barn och det är middagar som ska lagas. Så vanligt, så vardagligt. Men om nätterna har de varandra, och något speciellt. Mannen vill att frun ska få vara fri, att hon ska få göra vad hon vill, springa de där långa joggingturerna med den andra mannen om det är något hon känner att hon vill göra. Men men…

Den som blir övergiven blir hjälplöst bunden till den som överger.

Romanen av berättad av mannen, men genom kvinnans ögon, ett rätt så speciellt tillvägagångssätt som dock fungerar i alla fall i en så här pass kort bok. Det är sorgligt också, för det är berättat från ett senare, när mannen försöker se vad som hände, se sig själv genom hennes ögon.

Och nu kan de inte längre dra sig ur det, vid någon tidpunkt har ett irreversibelt skifte ägt rum: de känner större lojalitet med varandra än med någon annan.

Jag projicerar säkert, eftersom jag har för mig att Gulliksen är Karl Ove Knaugårds vän och redaktör, men lite knausgårdska vibbar får jag av texten? Det är något med det oförskönat konstaterande, ett beskrivande av det vardagliga som ändå går bortom det vanliga. En underton av sorgsenhet. Välskrivet är det också. Sedan kan man såklart problematisera uthängandet av exfrun, för även om det här klassificeras som fiktion lär romanen vara baserad på högst verkliga händelser. Fast vem får bestämma vad man får skriva om?

Isipappablues av Hippo Taatila XXXX-
Det föll sig ganska naturligt att jag började ge finska böcker en andra blick när jag började jobba igen. Att läsa finsk litteratur är ett område jag fortfarande har mycket att jobba på, men sakta men säkert så! Jag har dock haft bra tur med det jag har kommit att läsa, några otroliga fullträffar men också mycket vanligt-men-bra. Isipappablues är en sådan bok – och en roman jag plockade upp eftersom jag i det här skedet av livet gärna läser böcker på tema föräldraskap, både som fakta och fiktion.

Isipappablues handlar om Berhällhipstern ”Ukko”, vars yngre sambo ”Vaimo” tjatar till sig ett barn, som sedan också blir till och föds under mycket stånkande och skrik en septembermorgon på Barnmorskeinstitutet. Ukko håller god min inför sin utmattade sambo, först hemma slår det honom med full kraft så att han gråtande faller ner på knä och gråter: Han har blivit pappa!

Det följer en höst av kolik och eksem, och en ammande mamma som förtvinar både fysiskt och psykiskt. Dottern Ulpus andra levnadsår är det sedan Ukkos tur att bli hemma med henne medan sambon fortsätter sina studier. Dagarna är en mix av brutal leda, skrivande av magisteruppsats om kvällarna, ett väntande på sambon som verkar ha the time of her life med sina studiekamrater – och förstås, den himlastormande kärleken mot det snorande gnälliga vidunderligt fantastiska barnet.

[…] kroppaan iskee aavesärky kun oma lapsi on kaukana.

Jag gillar Taatilas humoristiska sätt att skriva; ni som läst den här bloggen länge vet att jag har väldigt svårt för uttalat roliga böcker, det är ju av yttersta, jag upprepar y-t-t-e-r-s-t-a, vikt att bokens humor korrelerar med ens egen, annars blir det ett brutalt platt fall. Här är det ganska mörkt och ironiskt, när Ukko skumpar runt med dottern på babyrytmiken är dottern inte alls intresserad utan ser snarare ut som en bakfull abiturient strax före svenskaprovet i studentexamen. Hehee. Det är en humor och typ av bok jag inte skulle orka läsa varje dag, men i stunden fungerar den fnissframkallande. Det är också en roman som genomsyras av den praktiska och ständigt närvarande, nästan fysiskt förlamande, kärleken till ens barn, på ett sätt som får mig att tänka att författaren måste ha egna barn.

Den moderna hipsterpappan som är delaktig i sitt barns uppfostran i samma mån som mamman – något som borde vara självklart och även är det i Ukkos fall, men som ändå, i alla fall i Finland, sticker ut. Den omhändertagande pappan som man först höjer på ögonbrynen åt och sedan nästan vill berömma, han som är den enda vuxna mannen i rummet på babyrytmiken och bvc. Det känns väldigt passande för mig att läsa den här romanen precis då jag själv återvänt till jobbet medan Mr Bokbabbel är hemma med vårt eget barn.

Jag hade gärna läst lite mer om Ukkos tankar inför irritationen han känner när sambon är ute och roar sig och kryper hem på småtimmarna. Att han är irriterad och känner sig instängd är uppenbart, men jag tycker inte att det någonsin reds ut ordentligt. Å andra sidan är det kanske lite så livet är ibland; man känner häftiga känslor i stunden, men så kommer en tidig väckning eller en blöt puss eller en sambo som har diskat och livet liksom fortsätter sin gilla gång utan att det egentligen går någon nöd på någon. Gott så.