Om twisternas twist och spoilers överlag

Behind Her Eyes av Sarah Pinborough
Pinborough är som ni kanske minns en stor favorit hos mig, och man kan då verkligen säga att hon skriver inom olika genrer. Jag blev såklart nyfiken när jag hörde att hon utkommit med en renodlad thriller, och var inte sen att kasta mig över den i våras. Jag hade dock turen att läsa den innan ”resten av världen” upptäckte den och började twittra under hashtaggen #WTFThatEnding, utan kunde i lugn och ro läsa – och sedan chockeras.

Jag tycker egentligen inte alls om att skriva så här, jag önskar er egentligen också samma oförstörda läsupplevelse som jag fick, så att ni inte behöver gå och vänta på twisten och liksom färdigt sitter på helspänn, beredda att allt ska omkullkastas. Det finns dock två orsaker till att jag ändå gör det:

a) Ifall ni hört talas om boken så har ni antagligen också hört att där finns en rejäl twist
b) Just twisten höjer den här bokens betyg REJÄLT

Det är nämligen tyvärr en rätt trist historia. Den kretsar kring Louise som jobbar som sekreterare hos några psykiatriker, David som är en nya läkare på kontoret och Adele som är Davids fru och som Louise lär känna utan att först känna till relationen. Triangeldrama gone south.
Även utan att då känna till TWISTEN så undrade jag när boken riktigt skulle ta fart. Den segar på, karaktärerna är otrevliga och även om man förstår att det här inte kommer att sluta bra så är man väl sådär engagerad. Men som sagt, inget desto mer om twisten annat än SNYGGT JOBBAT, PINBOROUGH! (Vadå överanvändning av versaler i den här reccen, hehe?)

Dark Places-Helena skriver ett intressant inlägg om just spoilers, och om hur hon själv inte bryr sig om dem:

Mitt största problem med vår spoilerfobiska samtid är, tror jag, att den vilar på en övertro till handling som något slags epicentrum i kulturyttringar. Ett riktigt bra verk, oavsett om det är en roman eller tv-serie, är ju något större än om X gifter sig med Y och vem som dör i slutet.

Fint formulerat av Helena, även om citatet kanske är mer tillämpbart på riktigt kvalitativa verk. Just spänningsgenren bygger ju dessutom på överraskande moment, så dem vill man (jag!) nog inte ha klara för mig på förhand. För mig är språket och stämningen extremt viktiga i boken, men vill gärna bli överraskad/omtumlad också. Å andra sidan är jag ju en dålig omläsare också, tänker mig att det kanske hänger ihop i viss mån? Hur tänker ni?

Annonser

Fantastiska fakta(böcker)

Jag läste Maja Säfströms Fantastiska fakta om djur från förr i somras. Tror visst inte att jag har bloggat om hennes första bok heller, Fantastiska fakta om djur. Tyckte lite bättre om den första nog, det var liksom lättare att minnas den stundvis
helt galna informationen då det gällde djur jag kunde relatera till, i stället för ödlor med skumma utseenden som levde för 65 miljoner år sedan :D. Sen är det tyvärr så att jag ändå glömmer bort detaljerna, blir inget partytrick direkt att börja en historia Det var någon fisk, eller kanske ett däggdjur i havet, som har sjukt många tänder som lyser i munnen, nej vänta kanske det var två skilda djur, eller fiskar, men i alla fall, det var helt galet! Däremot kunde jag njuta och fascineras under läsningen, och det här är helt perfekta böcker för vetgiriga barn (fyra år uppåt? Kanske lite äldre?)! Kanske också barn som har svårt att sitta stilla för längre berättelser, här kan man ta fast bara ett uppslag åt gången om man så önskar, fascineras över hur bekanta och obekanta djur har allehanda lustiga eller smarta egenskaper. Har lust att köpa de här böckerna i förvar för en sisådär tre fyra fem år framåt och hoppas att de ska intressera bokbabbelbebisen då.

Litet minus för att en del av illustrationerna eller de små faktasnuttarna ibland ”föll ner” i bokens bindning, tänker att både en illustratör och ett erfaret förlag borde veta bättre. Men annars: fullpoängare!

Min första LaCour

We Are Okay av Nina LaCour XXXX-
Med Stockholm Pride aktuell den här veckan, tänkte jag tipsa om den senaste av Nina LaCours böcker (jag tror att hon alltid mer eller mindre har med hbtq-temat på ett hörn i sina böcker). Jag tror också att vi har nästan alla hennes böcker hemma redan, pinsamt nog dock än så länge oläst av mig.
Men nu har jag alltså läst en! Och kolla vad fint omslag, liksom lågmält men ändå intressant. Pretty much som boken alltså.

We’d all be leaving one another, going to other places in the fall; and now that the season was changing, rushing toward graduation, everything we did felt like a long good-bye or a premature reunion. We were nostalgic for a time that wasn’t yet over.

Det är jullov på universitet i staten New York, men Marin har stannat kvar på campus. Det finns liksom inget att åka hem till, ingen. Hösten gick väl okej, med den snälla rumskamraten och allt vad det innebär med nya studier, men nu när universitetet och the dorm tystnar finns det lite väl mycket utrymme för alla tankar.

The trouble with denial is that when the truth comes, you aren’t ready.

Marins bästa vän Mabel (snälla författare och redaktörer, kan ni jobba lite på det där med att inte döpa karaktärerna för lika?!) kommer för att hälsa på Marin några dagar. De har knappt pratat under hösten – Mabel verkar ha ett oändligt tålamod där måste jag säga. Och sakta sakta, oerhört långsamt faktiskt, nystas det upp vad som riktigt hände därhemma. Med morfadern. Och med Mabel.

En väldigt lågmäld bok på många sätt, älskar det tysta och lite spöklika huset, snön som faller och nästan täcker in dem. Konstrasten till den kaliforniska sommaren som föregick universitetstiden. Den är lite onödigt långsam, romanen; den belönar dig sedan, överraskar dig, men vägen dit kan kännas lite seg. Det är en invändning jag har, men jag gillar verkligen boken ändå. Jag ser att andra tycker att det här inte är LaCours bästa, så det bådar ju gott för mig. Det bästa väntar ännu.

Inte störst av allt enligt mig, faktiskt

Störst av allt av Malin Persson Giolito XXX
Årets kriminalroman 2016 och en av de nominerade till Årets bok 2017, så ni har med största sannolikhet hört talas om den här boken vid det här laget. Ni som läst, hur skulle ni kategorisera den förresten? Jag började läsa med förväntningen att det var någon slags thriller, men skulle nog efter att ha läst den säga att den är en roman som råkar utspela sig (delvis) i en rättssal.

Premisserna är alltså att Maja, 18 år, sitter häktad och nu i rättssalen, anklagad för mord och anstiftan till mord. Hennes pojkvän är död, liksom hennes bästa vän och hennes lärare. Maja hittades i det blodiga klassrummet. Vad hände egentligen?

Jag är duktig i skolan. På det där självklara sättet som får lärare att småle när man räcker upp handen, men aldrig ger en frågan eftersom man inte längre behöver bevisa något.

Kanske för att jag trodde det här var lite mer av en renodlad thriller, förväntade jag mig mer spänning och twister. Första delen av Störst av allt var också underligt seg – det var mååånga citattecken och parenteser, det passade Majas lite buttra berättarstil men var fruktansvärt tungt att läsa, hackigt liksom. Men när det kom till delarna om händelserna som ledde fram till skolskjutningen flöt det på lättare. Dock tycker jag att många av karaktärerna kändes platta – jag förstod aldrig varför Maja blev så charmad av Sebastian (pojkvännen) och inte heller hur hon ”satt så fast” i honom senare? Och alla föräldrar då, om de inte var iskalla as så hade de huvudet i det blå och ingrep inte även om de visste en hel del?

Nja alltså. Jag förstår att temat och stilen känns annorlunda än första bästa bok ur hyllorna i bokhandeln, men jag förstår nog faktiskt inte bokens enorma framgångar. Helt intressant, men som jag också skrev på Litterarum; om ni vill läsa en riktigt bra (och extremt tjock, heh) roman på (det ack så ”muntra”) skolskjutningstemat är mitt bästa tips Wally Lambs The Hour I First Believed.

Malin Persson Giolito sommarpratade förresten i P1 förra veckan, jag har själv inte lyssnat ännu, men författare brukar vara de första sommarprat jag laddar ner. Boknörd in i märgen, det är jag det.

Småfluffigt med sting

Big Little Lies av Liane Moriarty XXX½
Moriarty säljer som smör på jobbet, så jag kände att det var dags att läsa något av henne utöver The Husband’s Secret som jag läste för drygt två år sedan. Big Little Lies är något i ropet just nu på grund av tv-serien, jag är definitivt sugen på att se den något tag, men ska nog vänta lite ännu, låta minnet radera en del av detaljerna, haha).

På skolans föräldrafest blir det dramatik – exakt vad som händer är länge oklart, för främst får man följa olika karaktärer under tiden som leder till föräldrafesten. Vackra och rika Celeste, hennes nyfikna kompis Madeline och den unga nyinflyttade ensamstående mamman Jane.

Everyone wanted to be rich and beautiful, but the truly rich and beautiful had to pretend they were just the same as everyone else. Oh, it was a funny old world.

Såklart har alla sina egna sorger och bekymmer, annars vore det här ingen bok (eller realistiskt, för den delen). Bekymren vecklas ut allteftersom boken framskrider och närmar sig klimax = föräldrafesten. Själv kan jag tycka att just festscenerna var onödigt dramatiska, jag föredrog den småputtriga småstadsdramatiken före det. Ändå ska Moriarty inte viftas bort som en författare som skriver ”bara” fluff, det finns en hel del allvarlig tematik i Big Little Lies.
Det här är ingen bok jag kommer att minnas om tjugo år, kanska inte ens om fem, men det är perfekt sommarläsning och tidsfördriv när man vill ha något småfluffigt med sting. Moriarty har dessutom en svag ton av mörk humor i sitt skrivande, det uppskattas!

Kusliga ”Hemmet”

Hemmet av Mats Strandberg XXXX
Joel är tillbaka i sin lilla hemstad. Hans mammas demens är stegrande, och till sin stora lättnad – och sorg – har han fått in henne på demensboendet Tallskuggan. Där jobbar hans barndomsvän Nina som han inte pratat med sen ungdomens svek. De kan dock inte undvika varandra särskilt länge, speciellt som mamma Monika snabbt blir sämre då hon flyttat in på hemmet.

Det här är mer smygande skräck än i Färjan, mindre uttalad. Mindre blod som spills, färre tänder som rasslar. Ändå tycker jag att Hemmet är både mer skrämmande, och enligt mitt tycke också en snäppet bättre bok. Redan det fullkomligt naturliga inger läsaren obehag; de gamla patienterna som bara har spillror kvar av sina kroppar, tankar och minnen. Vissa lever i det förgångna, vissa är helt borta, och det är svårt att veta vilket som är värre. Då något ondskefullt lägger en slöja över avdelning D, blir stämningen allmänt oroligare, men hur kan du som demenspatient få någon att förstå vad du är rädd för?

De skickliga personporträtten känns igen från Strandbergs tidigare böcker, och de tecknas med samma värme även bland vuxenblöjor och näringsdrycker. Även om Joel och Nina är huvudpersonerna, ges alla patienter självständigt utrymme utan att berättarrösterna för den delen skulle bli för många (läs och lär, Paula Hawkins!). Några små detaljer upprepas lite för många gånger, de blinkande lamporna till exempel, men det är små skavanker i ett annars helgjutet verk. Bra jobbat!

Extra plus även för ett återigen snyggt omslag, design Pär Åhlander.

Paula Hawkins och den svåra andra boken

Into the Water av Paula Hawkins XX½
Den svåra andra boken? Stackars Hawkins måste följa upp braksuccén med Girl on the Train, men tar sig vatten över huvudet – förlåt, men man är helt enkelt tvungen att använda det ordstävet med den här thrillern…

Jules kallas tillbaka till småstaden där hon växte upp, hennes syster har dött och det allmänna antagandet är självmord; att hon följt de kvinnor som hoppat ut över stupet och ner i ”the Drowning Pool”, ämnet hon ägnat de senaste åren att forska i. Trots att Jules och systern Nel knappt är on speaking terms är Jules ändå övertygad om att Nel inte hoppat utan att hon utsatts för ett brott. Just hur/varför Jules känner sig så säker på den saken blev aldrig klart för mig, och det är den första i raden av problem jag har med den här boken.

Det andra är berättarrösterna. DE ÄR SÅ JÄKLA MÅNGA. ”Jag kan tycka att en vänlig redaktör borde tagit fru Hawkins, om inte i örat så i alla fall, lite i armen tidigt här och bett henne städa upp i alla sidohistorier och skära ner antalet berättarröster sisådär 25%.” skriver Johan Zillén på Bokboxen och jag nickar instämmande. Rösterna är nämligen svåra att skilja från varandra, de är alla ganska deppiga och dessutom envisas Hawkins med att slänga in lite gamla tidsperspektiv och berättare som sedan försvinner ut ur berättelsen helt och hållet igen. Stånk och pust säger jag! Och då har jag i vanliga fall ju inget alls emot ett kollektiv av röster, men någon måtta måste det vara.

Vet inte om det är myllret av röster som gör det, en (tillfällig) bristfällighet hos Hawkins eller helt enkelt mitt humör det är fel på medan jag läser Into the Water, men jag känner liksom inget för karaktärerna? Den ena efter den andra hoppar från klippan ner i bråddjupet, folk känner inte sina barn eller blir svikna av sina kära. Men det når inte mig?

Har ni läst, vad tyckte ni?