Kusliga ”Hemmet”

Hemmet av Mats Strandberg XXXX
Joel är tillbaka i sin lilla hemstad. Hans mammas demens är stegrande, och till sin stora lättnad – och sorg – har han fått in henne på demensboendet Tallskuggan. Där jobbar hans barndomsvän Nina som han inte pratat med sen ungdomens svek. De kan dock inte undvika varandra särskilt länge, speciellt som mamma Monika snabbt blir sämre då hon flyttat in på hemmet.

Det här är mer smygande skräck än i Färjan, mindre uttalad. Mindre blod som spills, färre tänder som rasslar. Ändå tycker jag att Hemmet är både mer skrämmande, och enligt mitt tycke också en snäppet bättre bok. Redan det fullkomligt naturliga inger läsaren obehag; de gamla patienterna som bara har spillror kvar av sina kroppar, tankar och minnen. Vissa lever i det förgångna, vissa är helt borta, och det är svårt att veta vilket som är värre. Då något ondskefullt lägger en slöja över avdelning D, blir stämningen allmänt oroligare, men hur kan du som demenspatient få någon att förstå vad du är rädd för?

De skickliga personporträtten känns igen från Strandbergs tidigare böcker, och de tecknas med samma värme även bland vuxenblöjor och näringsdrycker. Även om Joel och Nina är huvudpersonerna, ges alla patienter självständigt utrymme utan att berättarrösterna för den delen skulle bli för många (läs och lär, Paula Hawkins!). Några små detaljer upprepas lite för många gånger, de blinkande lamporna till exempel, men det är små skavanker i ett annars helgjutet verk. Bra jobbat!

Extra plus även för ett återigen snyggt omslag, design Pär Åhlander.

Paula Hawkins och den svåra andra boken

Into the Water av Paula Hawkins XX½
Den svåra andra boken? Stackars Hawkins måste följa upp braksuccén med Girl on the Train, men tar sig vatten över huvudet – förlåt, men man är helt enkelt tvungen att använda det ordstävet med den här thrillern…

Jules kallas tillbaka till småstaden där hon växte upp, hennes syster har dött och det allmänna antagandet är självmord; att hon följt de kvinnor som hoppat ut över stupet och ner i ”the Drowning Pool”, ämnet hon ägnat de senaste åren att forska i. Trots att Jules och systern Nel knappt är on speaking terms är Jules ändå övertygad om att Nel inte hoppat utan att hon utsatts för ett brott. Just hur/varför Jules känner sig så säker på den saken blev aldrig klart för mig, och det är den första i raden av problem jag har med den här boken.

Det andra är berättarrösterna. DE ÄR SÅ JÄKLA MÅNGA. ”Jag kan tycka att en vänlig redaktör borde tagit fru Hawkins, om inte i örat så i alla fall, lite i armen tidigt här och bett henne städa upp i alla sidohistorier och skära ner antalet berättarröster sisådär 25%.” skriver Johan Zillén på Bokboxen och jag nickar instämmande. Rösterna är nämligen svåra att skilja från varandra, de är alla ganska deppiga och dessutom envisas Hawkins med att slänga in lite gamla tidsperspektiv och berättare som sedan försvinner ut ur berättelsen helt och hållet igen. Stånk och pust säger jag! Och då har jag i vanliga fall ju inget alls emot ett kollektiv av röster, men någon måtta måste det vara.

Vet inte om det är myllret av röster som gör det, en (tillfällig) bristfällighet hos Hawkins eller helt enkelt mitt humör det är fel på medan jag läser Into the Water, men jag känner liksom inget för karaktärerna? Den ena efter den andra hoppar från klippan ner i bråddjupet, folk känner inte sina barn eller blir svikna av sina kära. Men det når inte mig?

Har ni läst, vad tyckte ni?

En fyrvaktares dilemma

Fyren mellan haven av M.L. Stedman XXX½
Jag läste den här ungefär då den var bioaktuell i Sverige (för övrigt ett mysterium att den aldrig kom till finländska biografer, mvh bitter) och folk instagrammade om hur de gråtit ögonen ur sig. Min kollega rekommenderade den stjärnögt även om hon varnade för att det kan vara jobbig läsning för mig som till skillnad från henne har barn. Kalla mig konstig, men de här beskrivningarna gjorde mig ivrig; jag öppnade boken försiktigt men positivt inställd till att mitt hjärta skulle kramas om och kramas ur.

Mjoo. Jag sugs förvånansvärt snabbt in i berättelsen och miljön – åh, miljön! Tidigt 1900-tal i västra Australien, Tom som kommit tillbaka från kriget till skillnad från så många andra unga män som inte gjorde det. Han tar anställning som fyrvaktare på en avlägset belägen ö, och efter en tid får han sällskap av sin unga hustru Isabel. De längtar efter barn, men får bara missfall efter missfall.

En dag spolas en liten båt iland på klipporna. Den innehåller liket av en vuxen man – och ett litet spädbarn, en flicka. Tom, den samvetsgranne fyrvaktaren är såklart på väg att rapportera det skedda, men Isabel, vars famn skriker efter ett litet barn vädjar till honom att  låta henne behålla barnet.

1914 var mest flaggor och den färska doften av uniformsläder. Det var först ett år senare som livet började kännas annorlunda – började kännas som om detta trots allt inte var en sidoattraktion i världens utkant: det var när stadens kvinnor, i stället för att få tillbaka sina älskade, söner och äkta män, började få telegram. De där papperslapparna, som lätt kunde slita sig ur ett par förbluffade händer och virvla bort i den knivskarpa vinden, som talade om att pojken de hade ammat, badat, förmanat och gråtit över, var – eller ja, inte längre var. Partegeuses intåg i världen skedde sent och var smärtsamt.

Det här är en roman om livsöden, om sorg och längtan. Om att vilja göra rätt, men att inte veta hur. Jag älskar miljön, och Toms enkla kärlek till fyren och sysslorna där. Tom och Isabels sorg är naturligtvis gripande, inte minst för mig själv som också fått vänta otåligt på  mitt barn, men jag som förväntade mig att vara snudd på uttorkad av gråt blev nog i just den bemärkelsen lite besviken. Rörande, sorgligt och ett verkligt dilemma – men inte en endaste näsduk gick åt. Om man inte förväntar sig det så tror jag att man kan tycka riktigt mycket om den här fina romanen.

Berättelse om ett (sönderfallet) äktenskap

Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen XXXX-
Översättning: Urban Andersson
En man och en kvinna i ett äktenskap. Om dagarna är det jobb, det  är barn och det är middagar som ska lagas. Så vanligt, så vardagligt. Men om nätterna har de varandra, och något speciellt. Mannen vill att frun ska få vara fri, att hon ska få göra vad hon vill, springa de där långa joggingturerna med den andra mannen om det är något hon känner att hon vill göra. Men men…

Den som blir övergiven blir hjälplöst bunden till den som överger.

Romanen av berättad av mannen, men genom kvinnans ögon, ett rätt så speciellt tillvägagångssätt som dock fungerar i alla fall i en så här pass kort bok. Det är sorgligt också, för det är berättat från ett senare, när mannen försöker se vad som hände, se sig själv genom hennes ögon.

Och nu kan de inte längre dra sig ur det, vid någon tidpunkt har ett irreversibelt skifte ägt rum: de känner större lojalitet med varandra än med någon annan.

Jag projicerar säkert, eftersom jag har för mig att Gulliksen är Karl Ove Knaugårds vän och redaktör, men lite knausgårdska vibbar får jag av texten? Det är något med det oförskönat konstaterande, ett beskrivande av det vardagliga som ändå går bortom det vanliga. En underton av sorgsenhet. Välskrivet är det också. Sedan kan man såklart problematisera uthängandet av exfrun, för även om det här klassificeras som fiktion lär romanen vara baserad på högst verkliga händelser. Fast vem får bestämma vad man får skriva om?

En skogsfinne på lavaön

Islantilainen voittaa aina. Elämää hurmaavien harhojen maassa av Satu Rämö XXXX½
Okej det här händer ju inte jätteofta, att jag läser non fiction och dessutom på finska! Min kollega hade dock skrivit väldigt ivrigt om den i läsdagboken vi har på jobbet (hjärta!), och förlåt islänningar att jag exotiserar ert hemland men den där karga trädlösa svarta ön, nog är den ett fascinerande ställe!

Satu Rämö är på resa i Island och förälskar sig i en islänning som hon sedermera flyttar ihop och får barn med. Det här är både en personligt hållen introduktion till Island, som en självanalys kring hur det är att bosätta sig i en annan kultur än den man vuxit upp med. Och med ett (helt) annat språk – älskar den här liknelsen med magsjuka (!) om hur ens personlighet saknar skärpan när man inte behärskar ett språk man måste tala:

Kielitaidon puute on kuin vatsatauti. Se vie energiaa ja leikkaa särmää omasta persoonallisuudesta, se muuttaa olon rapistuneeksi seinäkukkaseksi.

Lite väl långt kapitel om finanskrisen kunde jag tycka, även om det nog var ganska hisnande att läsa även för en icke-finansutbildad läsare. Några upprepningar hade kunnat skalas bort, och så vill jag framhålla att man inte erhåller Nobelpriset i litteratur för en enskild bok utan för ett helt författarskap, trots att Rämö påstår motsatsen om Laxness. Men det är petitesser, det här är en väldigt behagligt skriven bok om en fascinerande plats. Jag blir både ressugen och liksom.. glad? Varje del i boken är dessutom namngiven efter isländska uttryck/ordstäv; min favorit var helt klart ”rúsínan í pylsyendanum”!

Jag har besökt Island en gång. Min pappa fyllde jämnt då, och i år fyller han jämnt + 10. Den här gången åker vi till Mallorca, och även om jag ser oerhört mycket fram emot den resan tror jag inte att den ön kommer att fascinera mig på samma sätt som Island gjorde. Däremot hoppas jag att där kommer att vara varmare… Visste ni att medeltemperaturen i Island är fyra grader?

När Berghällhipstern blev pappa

Isipappablues av Hippo Taatila XXXX-
Det föll sig ganska naturligt att jag började ge finska böcker en andra blick när jag började jobba igen. Att läsa finsk litteratur är ett område jag fortfarande har mycket att jobba på, men sakta men säkert så! Jag har dock haft bra tur med det jag har kommit att läsa, några otroliga fullträffar men också mycket vanligt-men-bra. Isipappablues är en sådan bok – och en roman jag plockade upp eftersom jag i det här skedet av livet gärna läser böcker på tema föräldraskap, både som fakta och fiktion.

Isipappablues handlar om Berhällhipstern ”Ukko”, vars yngre sambo ”Vaimo” tjatar till sig ett barn, som sedan också blir till och föds under mycket stånkande och skrik en septembermorgon på Barnmorskeinstitutet. Ukko håller god min inför sin utmattade sambo, först hemma slår det honom med full kraft så att han gråtande faller ner på knä och gråter: Han har blivit pappa!

Det följer en höst av kolik och eksem, och en ammande mamma som förtvinar både fysiskt och psykiskt. Dottern Ulpus andra levnadsår är det sedan Ukkos tur att bli hemma med henne medan sambon fortsätter sina studier. Dagarna är en mix av brutal leda, skrivande av magisteruppsats om kvällarna, ett väntande på sambon som verkar ha the time of her life med sina studiekamrater – och förstås, den himlastormande kärleken mot det snorande gnälliga vidunderligt fantastiska barnet.

[…] kroppaan iskee aavesärky kun oma lapsi on kaukana.

Jag gillar Taatilas humoristiska sätt att skriva; ni som läst den här bloggen länge vet att jag har väldigt svårt för uttalat roliga böcker, det är ju av yttersta, jag upprepar y-t-t-e-r-s-t-a, vikt att bokens humor korrelerar med ens egen, annars blir det ett brutalt platt fall. Här är det ganska mörkt och ironiskt, när Ukko skumpar runt med dottern på babyrytmiken är dottern inte alls intresserad utan ser snarare ut som en bakfull abiturient strax före svenskaprovet i studentexamen. Hehee. Det är en humor och typ av bok jag inte skulle orka läsa varje dag, men i stunden fungerar den fnissframkallande. Det är också en roman som genomsyras av den praktiska och ständigt närvarande, nästan fysiskt förlamande, kärleken till ens barn, på ett sätt som får mig att tänka att författaren måste ha egna barn.

Den moderna hipsterpappan som är delaktig i sitt barns uppfostran i samma mån som mamman – något som borde vara självklart och även är det i Ukkos fall, men som ändå, i alla fall i Finland, sticker ut. Den omhändertagande pappan som man först höjer på ögonbrynen åt och sedan nästan vill berömma, han som är den enda vuxna mannen i rummet på babyrytmiken och bvc. Det känns väldigt passande för mig att läsa den här romanen precis då jag själv återvänt till jobbet medan Mr Bokbabbel är hemma med vårt eget barn.

Jag hade gärna läst lite mer om Ukkos tankar inför irritationen han känner när sambon är ute och roar sig och kryper hem på småtimmarna. Att han är irriterad och känner sig instängd är uppenbart, men jag tycker inte att det någonsin reds ut ordentligt. Å andra sidan är det kanske lite så livet är ibland; man känner häftiga känslor i stunden, men så kommer en tidig väckning eller en blöt puss eller en sambo som har diskat och livet liksom fortsätter sin gilla gång utan att det egentligen går någon nöd på någon. Gott så.

Inte så bara, den där ”Du, bara”

Du, bara av Anna Ahlund XXXX-
Minns ni den här? Oj så ombloggad den var förra försommaren, vart jag än tittade så mötte jag kärlek till den i bloggosfären. Jag började på den i somras själv också, men sedan kom det något i vägen, typ Tana French och sedermera vår bebis, så boken blev oförtjänt liggande några månader innan jag plockade upp den igen och sedan läste vidare i ett nafs.

Det är en varm sommar och John och hans storasyster Caroline bor ensamma hemma i stan medan deras föräldrar är på landet. En dag kommer Caroline hem med Frank, en kille som jobbar i pappershandeln nära hennes sommarjobb. Frank med elektriska ögon och en tummad bok i bakfickan. Frank som både Caroline och John vill ha.

Jajamen, det flyter på i den här debuten! Dialogen, handlingen, kåtheten, känslorna. Och: homosexuell kärlek utan komma ut-berättelser, utan dömanden eller känsla av utanförskap. Bara: kille möter kille, blir kär. Fint så – även om det är synd att det fortfarande är så pass ovanligt inom litteraturen att man som läsare ännu reagerar på det. Komplexa karaktärer, fint om vänskap, mycket känslor (och sex!). Jag sällar mig till hyllningskören.
Rec.ex av Rabén & Sjögren.