Melankolisk men vacker

Taivaalta tippuvat asiat, Selja Ahava XXXX+
Jag började jobba igen efter höstens vårdledighet (föräldraledigheten i Finland har olika namn beroende på barnets ålder, red. anm.) förra veckan, och det ger mig åter dagligen ca 40 minuters pendlingstid tur-retur i buss Västmetron. I ärlighetens namn kommer ju en stor del av den tiden, speciellt tidiga morgnar och sena kvällar, att gå åt till podcasts + FB-chatt eller Instagram, MEN ska försöka utnyttja tiden främst till läsning! Är dessutom helt ringrostig vad gäller sortimentet på jobbet, så försöker uppdatera mig asap. Först ut var den här fina boken som flyttade hem till oss redan förra senvåren, men som nu först blev mitt sällskap på arbetsvägen.

Isä ei puhu äidistä, koska se ei pysty sanomaan kumartui. Se ei pysty puhumaan äidistä menneeseen, se aloittaa toisinaan lauseen äidin nimellä, mutta jättää sitten kesken.
Äiti on jäänyt kesken.

Saaras mamma blir under ett isblock som faller ner från himlen en solig sommardag. Saaras pappa blir besatt av slumpen och googlar saker som fallit ner från himlen: is, grodor, pengar, fiskar. Han kan inte förmå sig att tala om mamman i imperfekt, så därför talar han nästan inte alls. Saara och pappan flyttar in hos fastern som vunnit på lotto och bor på herrgården Storgård men som de skämtsamt kallar Förstorgård. Saara vandrar genom de många rummen, fäster sig vid lammet Bruno och tittar på när fastern tovar fyrkantiga saker av fårull.

Taivaalta tippuvat asiat berättas ur tre perspektiv, och jag tycker bäst om det första (barnet Saaras) och sämst om det sista. Trots sin olikhet, smälter de väl ihop och helhetsintrycket blir aldrig rörigt. Barnperspektivet som inleder boken, och de smått surrealistiska ingredienserna får romanen att kännas sagolik i all sin sorgsenhet. En stillsam finsk melankoli genomsyrar läsningen, samtidigt som boken lämnar mig väl till mods, en fin läsning!
Romanen fick Europeiska Unionens litteraturpris 2016.

Annonser

Det svänger och kränger

Dead Woman Walking av Sharon Bolton XXXX-
Huu, ruggigt blev det! Framför allt de första kapitlen med gruppen som är ute och åker luftballong, bevittnar ett mord OCH blir upptäckta av mördaren, isch vad klaustrofobiskt och pulshöjande det blev! Lite lustigt då alltså att överlevaren Jessicas (!) historia, i sin flykt från (den orimligt blodtörstande) mördaren blir lugnare…

Det blandas tidsperspektiv, och man får även följa Jessica på hennes flykt från luftballongen och ja, vad som känns som om hon skulle hinna täcka halva England på några dagar, liksom mördaren samt polisen Ajax Maldonado. Det fungerar väl och blir inte rörigt, och det skulle inte vara en Sharon Bolton-bok om man ändå inte skulle bli överraskad några gånger. Lite väl osannolika grejer några gånger, men sedvanligt spännande och underhållande thrillerläsning, just det jag önskade i stunden. Tack – förutom för luftballongsfobin!

(För) korta besök i Schulmans och Eklunds rum

Rum av Alex Schulman & Sigge Eklund XXX½
Jag har ljuva minnen av den här boken. Ensamresa till Göteborg för att gå på bokmässa och hänga med vänner. Luncha med boken som sällskap. Gå på Pocket Shops författarfrukost och lyssna på Nina intervjua dem plus fotas med dem (stort!).

Det ska sägas att Rum inte försöker vara det som föregångaren Tid var. Det här är kortare texter om olika ”rum” i psyket – vad är viktigt, vilka ”vattenhål” av lugn har Alex respektive Sigge? Vilka barndomstrauman hänger kvar och färgar av sig på deras liv ännu i dag? Texterna är kortare och försöker ofta vara ganska slagkraftiga, det blir liksom inte särskilt privat ens i de sorgligare minnena. Boken är väldigt snyggt och påkostat formgiven, med färgbilder och roliga utvikbara kartor över respektive författares psyken. (Badkarslagunen, Kärnfamiljens ruin m.m.). Tyvärr blir det inte så mycket mer än coffee table-book över det hela; jag gillade verkligen deras resonemang i Tid men här känns texterna rentav kortare än segmenten i podcasten. I Café-intervjun säger de att det är medvetet, att de ville testa att skriva en bok mer lik podcastformatet, men jag saknar tankarna som får vindla iväg, som fritt associerar vidare. Jag kastar mig som bekantöver allt Alex & Sigge producerar, men den här boken lämnar mig tyvärr inte helt belåten.

Växtvärk och våndor i nya Westö

Den svavelgula himlen av Kjell Westö XXXX-
En ny Westö-roman är alltid något efterlängtat åtminstone i det kulturella Svenskfinland, även på bredare front vågar jag påstå. Välförtjänt, för det är imponerande romanbyggen med minnesvärda persongallerier som Westö skapar. Ofta spänner de också över en människas livstid, eller åtminstone halva, så som läsare får man verkligen sjunka in i Westös världar när han väl bjuder in.

Berättarjaget, som lustigt nog förblir namnlöst under romanens alla 475 sidor, är en Helsingforspojke (vad annars?) som på det hyrda sommarstället i Ekenäs skärgård stiftar bekantskap med den jämnåriga rikemanspojken Alex Rabell och hans syster Stella. Som enda barn i en tystlåten familj dras berättaren till dem som ett knott mot ljuset. Först Alex då, som vän och bundsförvant framför allt under de ljuva barndomssomrarna där berättaren verkar tillbringa mera tid vid det rabellska sommarvistet än hemma vid torpet, men också under skoltiden i Helsingfors. När de är äldre tonåringar förälskar sig Stella och berättaren i varandra – en kärlekshistoria först ljuv och passionerad, sedan allt mer tärande och rentav destruktiv.

I och med de decennier som skildras är det självklart att världens skeenden smyger sig in i berättelsen – den här gången ligger fokus dock verkligen till hundra procent på just karaktärerna med det historiska blir en fond, inget mer. Berättaren, innästlad i den rabellska familjen men ändå alltid lite utanför, betraktandes, och de magnetiska Stella och Alex, blir navet för berättelsen. Viktiga karaktärer ploppar upp med jämna mellanrum, något osannolikt känner jag med tanke på hur delade känslor de har för varandra allesammans: vännen Krister, ärkefienden Joja, vännen/tröstkn*llet Linda. Ett problem jag dessutom har med romanen är att jag inte riktigt förstår dragningskraften åt någondera hållet? Berättarjaget förblir rätt färglöst och vad den kalla och stundvis utnyttjande Alex ser i honom förstår jag inte. Stella irriterar mig också där hon flänger fram genom livet, och även om kärlekshistorien där dras mot varandra och stöter bort varandra om och om igen på sätt och vis är bra beskriven, känns den stundvis väldigt återberättad och inte gestaltad. Varför denna dragningskraft, denna magnetism?

Men visst har Westö öga för karaktärer och deras växtvärk och våndor. Det är som vanligt lite melankoliskt jag slår igen boken, för nu dröjer det nog några år tills vi får läsa något nytt av Westö igen.

Varför känner jag inte mer för den här boken?

Down under av Johan Ehn XXX+
Det känns som att jag missar något? När jag var på bokmässan i Göteborg, hade en del bokbloggarkompisar redan hunnit läsa den här boken och berömde den. Jag var nyfiken på grund av ämnet coming of age i en lite ovanligare miljö – Nya Zeeland – men framför allt, det ska erkännas, för att boken är skriven av Mats ”Cirkeln” Strandbergs man.

Down under är en delvis självbiografisk berättelse om 19-åringen Jim som lämnar Sverige och reser till sin farbror och hans fru i Nya Zeeland för att hitta sig själv och komma bort från lilla Stockholm och människor han har sårat. Den innehåller många ingredienser som jag brukar gilla; ungdomskärlek och vuxenblivande, glimtar från en osäker liten pojkes barndom. Och jag hittar inga ”fel” på boken, förutom att den helt enkelt aldrig lyfter för mig. Jag tror nästan det är mig det är fel på och inte boken, för jag förstår inte varför jag inte känner mera. Den vilsna lilla pojken vill jag krama, men 19-åringen som är minst lika vilsen och långt borta hemifrån, honom engagerar jag mig aldrig i till fullo. Varför inte, jag förstår faktiskt inte?

Svenska dagen – och att få sina fördomar motbevisade

I dag är det ännu i några timmar Svenska dagen här i Finland. Vad är väl då mer lämpligt än en recension av en av alla de böcker jag läste för Svenska Yles litteraturpris, en bok jag nog dessutom aldrig hade plockat upp om det inte varit för domaruppdraget, men som kom att överraska mig mycket positivt. Tematiskt tangerar den dessutom löst just det finlandssvenska.

De okuvliga av Lars Strang XXXX
Det fanns en hel del böcker jag skulle ha läst även om jag inte varit domare för litteraturpriset. Sedan fanns det böcker åt vars håll jag nog inte blickat ens ett ögonblick. De okuvliga var en sådan – baksidestexten berättade om en gripande berättelse under Stora ofreden i 1710-talets Österbotten. Gäsp och hjälp! tänkte jag men började tappert läsa – och snacka om att bli överraskad! Redan från de första sidorna rycktes jag med, och det fortsatte genom hela boken.

Läsaren får alltså följa två bröder under Rysslands invasion av Finland/Österbotten. Henrik väljer att fly(tta) med familjen, inklusive hans lite-för-modig-för-sitt-eget-bästa-dotter Kajsa som är ett av berättarperspektiven, till Sverige och försöka klara sig där. Brodern Abraham och pappan Anders vill inte lämna sitt hemman, utan tror på att ryssen snabbt kommer att dra snabbt förbi och att de kan gömma sig under tiden.
Det visar sig att båda bröderna får det rejält svårt på olika sätt. Svårigheter att hitta mat och boende, att hålla familjen trygg och vid gott mod. Sättet karaktärerna talar med varandra är självklart lite ålderdomligt, men berättelsen berättelsen flyter smidigt på och jag läser ivrigt. Lite historia lär jag mig på köpet! Utan att gå in på några detaljer, hade jag kanske önskat lite mera utveckling/action för ens några av karaktärerna. Samtidigt tycker jag det var fint skildrat att de också hade många stora och små funderingar och bekymmer, alla var inte bara tappra hela tiden. Mycket mänskligare så.

I intervjuer om domarskapet har jag lyft fram den här boken som en positiv överraskning, en bok jag nog aldrig hade läst annars. Roligt att jag gjorde det! Och för att förtydliga rubriken; jag har inte fördomar mot historiska romaner per se, det är bara inte riktigt min genre. Förutom här då!

Blodigt i Blå villan

Blå villan av Eva Frantz XXX½
Direkt ett år efter debuten Sommarön, återvände Eva Frantz med en ny och mer renodlad deckare, den första i en planerad serie om polisen Anna Bladh och hennes manliga kollega Rolf Mårtensson. De får ta sig an ett våldsamt överfall på bloggaren Becca i den blåa villan; hennes son har nämligen hittat henne medvetslös i köket och begett sig ut för att söka hjälp. Men vem kan ha velat en lifestylebloggare illa?

Eva Frantz beskriver ett modernt och trist fenomen; hatet och nättrollen i kommentarsfälten och det spott och spe (lifestyle)bloggare får utstå. Jag uppskattar också tankegångarna Beccas estranged husband har om hennes bloggande – hur han känner sig utanför och inte inkluderad i hennes perfekta pittoreska lilla värld. Det här är välskildrat utan att bli klichéartat.
Däremot känns den kvinnliga polisens viktnojor/trista kläder/hopplösa man som något vi läst (alldeles för) många gånger förut. Turligt nog är det här alltså den första boken, så det finns utrymme för Anna Glad (och författaren) att utvecklas.

Krocken mellan stundvis extremt hurtiga repliker och sedan de hemskheter framför allt den lilla femåringen Bruno får utstå blir onödigt hård, och en stor del av alla pusselbitar faller på plats bara på några sidor. Nu verkar det dock som att jag bara listar skavanker efter varandra, samtidigt som det är ett faktum att jag helt klart kommer att läsa vidare i serien. Vad kommer den lilla småstaden att bjuda på för hemskheter till näst?