Tamt mörkerfluff

#döden av Sara Jungersten XX½
Den här romanen med den – ursäkta – superfjantiga titeln är ett gammal rec,ex som blivit stående i min hylla. Jag plockade med den när vi skulle ut och resa med tanken om att något lite fluffigare kan vara trevligt att variera med som poolläsning. Och läst och poolfotograferad blev den ju, som synes, och fluffläsning var det även om det fanns mörka stråk. Huvudpersonen Vivi är en framgångsrik bloggare och tv-profil, med glada barn och vackra stilleben på Instagram. Men hör och häpna; tydligen mår hon inte så bra som utgör sig att göra. Hennes man Frank är hemma med barnen, och hon ser avundsjukt hur barnen så markant tyr sig till honom, samtidigt som hon inte riktigt orkar engagera sig i att försöka bygga upp förhållandet till dem. Titeln syftar på Vivis rädsla för att barnen ska dö – falla, bli överkörda, you name it – men speciellt med tanke på att det här ansetts som så viktigt att det lyft upp till ”titelstatus” så tycker jag det temat bara rinner ut i sanden? Detsamma gäller en av karaktärerna Vivi lär känna, det börjar med stora påslag men vad händer sen liksom?

Vivis osäkerhet inför sig själv kommer på ett osmidigt sätt att genomsyra hela romanen, på ett sätt som gör att läsaren förbryllas: vem är Vivi egentligen under sin glansiga yta? Vadan osäkerheten? Diskrepansen mellan att vilja bli sedd men utan glansbildsytan hade kunnat vara något att utveckla, liksom kroppsspäkandet eller den nya vänskapen. Nu känns det i stället som om jag som läsare får skrapa på ytan och förvisso se det fula därunder, men utan att få veta hur det har kommit dit och om det kommer att försvinna. Trots mörkret – som jag som bekant mer än gärna välkomnar inom fiktionen! – förblir #döden tyvärr substanslös.
Rec.ex från Schildts & Söderströms.

Här fanns alla ingredienserna på en och samma gång

Luckiest Girl Alive av Jessica Knoll XXX½
Ani, tidigare TifAni, FaNelli (kära nån, det namnet?!) har försökt göra allt för att lämna sitt förflutna bakom sig. Ett glamouröst jobb, en trimmad kropp och en glittrande förlovningsring på fingret senare är hon nästan där var hon vill vara. Svårt att sova om nätterna har hon dock fortfarande, efter allt det där som hände i high school.

Rusted and bacteria ridden, I’m the blade thst nicks at the perfectly hemmed seams of Luke’s star quarterback life, threatening to shred it apart. And he likes that threat, the possibility of my danger. But he doesn’t really want to see what I can do, the ragged holes I can open.

Ah, en thriller där hjältinnan är lite mörk och trasig, det började naturligtvis inte med Gillian Flynn, men let’s face it, det är hon som är gurun i genren. Inget fel dock med hjältinneskildringen i Luckiest Girl Alive, snarare är boken helt för temarik. Dels är det ”den mörka tonåren” som förvisso är vidrig men ändå något de flesta i hennes liv känner till, så varför det brassas på med Anis stora hemlighet på bokens baksida m.m. förbryllar mig. Sedan helt enkelt det faktum att det finns så himla många teman på samma gång, teman som det dessutom tar lång tid att ”avslöjas”, så tja, bra tidsfördriv där vid poolen (åh, poolen!), men knappast något jag kommer att minnas om några år.

Värdigt avslut för Fredrika och Alex

Syndafloder av Kristina Ohlsson XXXX+
Ett kärt återseende med Fredrika Bergman och Alex Recht! Fast de har det inte så bra, eller snarare Fredrika då. Hon är inte sig själv tycker Alex, och skyller på allergier fast det är tydligt att hon har gråtit. Varför det? Samtidigt upptar såklart jobbet en stor del av deras tankar eftersom en skonlös mördare går lös i Stockholm och lämnar lappar efter sig, lappar riktade till Alex… Så många frågor och lösa trådar, så lite svar.

Syndafloder är den sjätte och ryktesvis även den sista boken om Fredrika och Alex. Synd tycker jag, även om man måste respektera författare som väljer att avsluta bokserier medan böckerna fortfarande håller samma nivå som tidigare. En annan sak jag respekterar med Ohlsson som författare är att hon inte värjer för att svinga med sin proverbiala yxa. Folk mår dåligt, folk är ledsna, folk dör… Man blir ju inte precis glad som läsare, inte direkt i alla fall, men samtidigt så är det modigt när författare låter bekanta karaktärer genomgå stora förändringar eller kriser.

Det finns några spoilers gällande kriminalfallen tidigare i serien, så jag skulle starkt uppmana er att läsa böckerna i rätt ordning. För mig som gjort det blir det som små återblickar, även om jag nog glömt en hel del av detaljerna från de tidigare fallen. Och det är ruskigt spännande! Jag älskar att jag bara ville läsa och läsa, hade boken öppen framför mig rentav medan jag stod i kön för att stiga på bussen. Lite svårt har jag att köpa de övergripande motiven för alla hemskheter, men det är inget som stör min helhetsuppfattning av boken. Om det här är den sista boken i serien, så är det ett värdigt avslut. Ni som inte ännu har läst, här har ni perfekt påskekrim hörni. Löp och köp!
Rec.ex. från Piratförlaget.

Mörkast hittills

Om du såg mig nu av Sofia Nordin XXXX
omduSofia Nordin fortsätter där vi blev; Ella har stuckit till Umeå och lämnat de andra bakom sig. Hon är inte så charmig den där Ella va? I den här boken är fokalisatorn Esmael, och han bestämmer sig för att följa efter Ella, trots att han egentligen är sur på henne. När han väl kommer fram måste hon väl inse hur fel hon har betett sig?

Hon är så otroligt skicklig, Nordin. Blandningen postapokalyps – kroppar i hus, ruttnande mat – blandas med alldeles vanliga känslor så som kåthet och svartsjuka. Samt stundvis skammen över att känna så vanliga känslor trots att alla man kände bara dog. Trots den postapokalyptiska fonden känns inte ungdomarnas känslor konstiga/överdrivna/malplacerade, inte heller deras olika beteenden. Om du såg mig nu är den klart mörkaste boken hittills, både Esmaels mående och det som händer riktigt i slutet (åh!). Häftigt ändå, att Nordin inte väjer för det lite tyngre och mörkare. Därför fortsätter jag att läsa, bok efter bok. Längtar redan efter nästa!

Knäppa småbarnspäron är vi allihopa

Ett päron till morsa. Om livet som småbarnsförälder av Terese Tingbrand XXX½
Varje uppslag i den här boken består av en mening om ”temat” (förlossningen, förstagångsföräldrar, semester med barn m.m.) och sedan är teckningen på motsatt sida oftast en ruta eller kanske två. Det är kanske inget himlastormande nytt eller omvälvande, men det är väldigt mycket igenkänning och det känns väl alltid bra som läsare? Jag fnissar åt föräldrarna som nojar över barnet var någon dag för ung för burkmaten de precis gett, och över den enorma packningen man släpar omkring på på semestern. Det är skönt att inte behöva känna sig så knäpp så här som relativt nybliven förälder när man läser den här boken. Eller kanske är man knäpp, men då är man åtminstone inte ensam om det.

Tydligen har boken (som så många andra serieböcker) först funnits i bloggformat.

Bäst i mitten

The Ten-Year Nap av Meg Wolitzer XXX½
Ett gäng kvinnor. De hänger ihop lite löst; de flestas pojkar går i samma privatskola i New York, en är en barndomsvän till en annan. De har alla stannat hemma för att ta hand om sina barn, lämnat arbetsplats och potentiella karriärer för att vara närvarande. Men nu börjar många av barnen vara så stora att de inte riktigt behöver sina mammor på samma sätt längre. Vem är de här kvinnorna då?

Det börjar lite segt tyvärr, jag som numera har höga förväntningar på allt Wolitzer har skrivit kommer förvisso in i läsningen men den drar mig inte riktigt framåt. Vi får följa de olika kvinnorna i egna kapitel, och det är först vid Jill och hennes tabubelagda dubier kring adoptivdottern som det börjar bli intressant. Och någonstans där sugs jag också in bättre i berättelsen.

It was midnight, too late to get a phone call, but Jill didn’t stiffen in the way that many people did when the phone rang at that hour, and this was for one reason: Her parents were both already dead.

Hon skriver bra, Wolitzer, det har jag konstaterat tidigare och det märks återigen. Det här är inte hennes bästa bok, men författarens allmänt höga nivå gör att också denna är läsvärd för oss fans. Jag tänker inte genast på det när jag avslutat boken, men senast efter att ha sett andras recensioner på Goodreads kommer jag att håll med om att slutet blir onödigt platt, att romanen mest blir ett nedslag i kvinnornas liv (lite i stil med de nya Gilmore Girls-avsnitten), utan att det egentligen sker dramatiska förändringar. Det är kanske fult sagt av mig, för det är inte riktigt sant, men Wolitzer knyter liksom inte riktigt ihop det så snyggt som mitten av romanen hade förtjänat. Nåväl, hon är en bra författare, och jag har ännu The Interestings och The Position olästa och rentav hemma i hyllan, ähum ähum. Nästan så att jag vill sprida ut dem lite, för att kunna ta till när jag letar efter ett säkert kort.

Lågvattenmärke för French

The Trespasser av Tana French
Ni skulle ha sett mig i somras, när jag hittade ett tjockt kuvert i postlådan och förbryllat slet upp det. Förhandsex av Tana French!!! Jag kan ha skrikit rakt ut?! Förutom Gillian Flynn är det nog ingen vars böcker jag väntar så mycket på som Frenchs.

tresHann sedan precis läsa ut den tjocka boken innan vår son föddes. Av förståeliga skäl kom den händelsen att överskugga allt annat, så när jag nu, sju-åtta månader senare ska skriva om den här boken så minns jag nästan ingenting. Annat än att den tyvärr var en besvikelse. Och så himla himla pratig! Nu är ju French en väldigt skicklig författare, och jag ääälskade verkligen Broken Harbour och The Secret Place, som båda kan anklagas för att vara lite långsamma och ja, även pratiga. I TSP är det ju ett himla intervjuande av flickorna på internatskolan t.ex., men där köper och älskar jag varje ord. I The Trespasser följer vi Antoinette Conway och Stephen Moran, båda rätt nya på the Murder Squad och lägst ner i rang, alla andras hackkycklingar. De tilldelas ett vanligt trist fall, något som de och alla andra först avfärdar som familjevåld. Tills Conway känner igen offrets utseende och så småningom inser att det här är något helt annat. Något större.

Intriger, hemligheter och konspirationer. Visst är det lite spännande, och visst är French är en så pass bra författare att jag läser ändå. Hennes lägstanivå är ändå väsentligt mycket högre än många andra författare. Men The Trespasser får aldrig luft under vingarna, jag läser och hoppas på lite mera spänning, mera Åh!-känsla. Det uteblir tyvärr.
Rec.ex. av Hodder & Stoughton.

Ordbrodösen

Ordbrodösen av Anna Arvidsson XXX½
ordAlba har gått ut gymnasiet och tagit körkort. Nu fyller hon 18 och ska genomgå ritualen som ska göra henne till en ordbrodös, ta del makten som gått i hennes släkt i generationer. Starka kvinnor som kan utföra magi, styra tankar och handlingar, med hjälp av det skrivna ordet (underbar idé!). Men men, det vore väl inte en bok, i alla fall inte en bra sådan, om inte provet misslyckades och satte en hel del bollningar i rullning. Hur kan Alba ha misslyckats, alla de fem kraven var väl uppfyllda? Hennes mamma är inte längre vid liv och kan svara på frågor, så en förvirrad Alba skickas iväg från den lilla landsbygdsorten till en handledare i Stockholm.

För ett tag sedan tycker jag den här boken dök upp på Instagram varje gång jag scrollade igenom flödet. Och det är kul att den får synlighet, en välskriven debut av en författare jag bestämt tror jag ska hålla ett öga på även i framtiden. Jag är dock kanske inte helt stjärnögd ännu, tycker främst att bokens tempo är ganska ojämnt med vissa långdragna scener som är mer eller mindre intressanta medan det sedan, i en stil väldigt bekant från alltför många deckare och thrillers, blir väldigt mycket action på kort tid. Jag håller även i viss mån med Hyllan om att vad ordbrodöserna egentligen använder sin kraft till, framför allt utanför orten Vintervila, blir lite oklart. Men! Inte bara har Arvidsson kommit på en fräsch idé vad gäller magin, hon förvaltar och förverkligar den dessutom väl, vilket gör att man hela tiden vill läsa vidare. Det vill jag att ni ska minnas mer än mina några invändningar!

Klassisk Knaus

Om våren av Karl Ove Knausgård XXXX
Översättning: Staffan Söderblom

Knausgård och jag, vad hände liksom? Jag läste mig ivrigt genom hela kampen – och gillade det, det mesta i alla fall, sexans essäer I’m looking at you – och sedan ingenting på flera år (?). Lystrade om jag stötte på hans namn i en artikel eller dylikt, men kände inget större intresse för att läsa något han skrivit. Blev det lite för mycket av det goda månntro?

omvNåväl, för ett tag sedan var det en recension av årstidssviten i Hufvudstadsbladet (kan kräva inloggning), och recensenten Claus Elholm Andersen var alldeles lyrisk över just Om våren och skrev att den bra kan läsas fristående. Mitt intresse tändes igen. Och visst hade han rätt, det här är klassiskt Knausgård. Vi som gillade Min kamp 1-6, vi finner vårt lystmäte även här.

Varken du eller dina syskon har någonsin sett mig gråta. Jag är den starke, känner ni, som barn alltid känner att deras föräldrar är, och det är, har jag tänkt, livsviktigt att ni fortsätter att känna det, ända tills ni som tonåringar börjar känna er egen styrka, när alla mina svagheter kommer att visa sig för er. Då ska ni ha kraft nog att själva klara er.
Och sedan, om ni får egna barn, börjar allt om igen.

Om våren är ett brev till en dotter. En vårdag – vardag – med dottern, en bilfärd genom det skånska landskapet för att hälsa på mamman som är frånvarande i småbarnsrumban. Och samtidigt berättelsen om det som kom före, en vacker solig sommar då dottern bara var ett embryo i sin mammas mage och mamman låg till sängs dagarna i ända. I ett mörkt sovrum, i ett eget mörker.

Ja, det här är den Knausgård vi känner och tycker om, men i något mer nerbantad version. Utläggningar förvisso, men inte så många utsvävningar. Och åter lyckas han med det magiska som bara han bemästrar, att ta det vanliga och vardagliga och göra det till något litterärt och allmängiltigt. Det enda jag kan sakna är lite mer av hans egna känslor; frustrationen, sorgen, ilskan, rädslan inför situationen? Vad känner han egentligen? Annars har han fått skriva dagarna i ändå, nu sköter han bara (”bara”) sina barn. Avbokar resor och går till sängs utan att prata med hustrun – de kan inte utbyta många meningar i den här boken slår det mig! Knausgård skriver allt detta tunga, nuddar vid mörkret men gläntar bara på dörren in till det. Allt får vi inte se.

Ruggiga kaniner

Kaninjägaren av Lars Kepler XXX
kjUsch, det lät som en riktigt ruggig bok det här: mordoffren som hör en barnramsa om kaniner innan de dör. Den hänsynslösa mördaren som stryker omkring i skuggorna.

Men… Den lyfter liksom aldrig? Visst är jag intresserad av sambandet mellan mordoffren, men för att få reda på det får jag läsa om några stickspår, den gudomligt vackra Saga Bauer och Joona Linnas gråa ögon (det börjar likna S.J. Boltons ögon-fixering vid något skede). Och sen är det så väldigt våldsamt, på ett sätt som inte känns motiverat. Det är fötter som skjuts loss vid vristen och armstumpar som huggs av. Jag kände mig inte så imponerad faktiskt. Sedan tyckte jag också att själva gåtan kändes rätt tunn – nu har ju inte Kepler direkt varit känd för trovärdiga deckare, men det har jag haft lättare att svälja med de tidigare böckerna. Nej, en besvikelse faktiskt.

Dagbok ur en sorg

Dagbok från ditt försvinnande av Malin Lagerlöf
dagbfMen alltså jag är så dålig på att läsa och framför allt recensera memoarer, non-fiction! Lagerlöf skriver om hur hennes man försvann från på en jobbresa där han var och rekognocerade platser att filma på. Hur hon blev ensam kvar med deras tre barn, varav den yngsta bara tre månader gammal. Och det är hemskt, herregud, hur kommer man över sådant? Men om jag inte älskar boken, då känns det nästan som om jag recenserar hennes sorg och sorgearbete? Som om jag har invändningar mot vad hon gjort eller inte gjort, eller vad hon väljer att dela med sig av en såpass privat sak. För trots sitt tunga ämne kryper den här boken inte riktigt under huden, och jag försöker fundera på varför det är så. Ibland önskar jag kanske mer konkretion, detaljer, inte svepande konstateranden där det plötsligt ändrat årstid. Fördjupning i varför hon inte önskade att hans kropp någonsin skulle hittas i havet, vad hon tänker kring att en del av hennes barn kommer att minnas pappan och den yngsta inte kommer att göra det. Sånt. För hennes del vill jag att hon och barnen klarar sig, kravlar sig upp ur sorgen och går vidare med först stapplande och sedan allt starkare steg. Men för bokens del önskar jag kanske lite mer.. konkret sorg?

Har ni läst? Vad tyckte ni?

Bra start på läs-året

Björnstad av Fredrik Backman XXXX+
bjFörlåt alla Ove-älskare, men den boken har aldrig intresserat mig. Hade liksom helt fräckt dömt ut Backmans författarskap som ”inte för mig”. Sedan började Björnstad dyka upp här och var på bloggar jag gillar, och även tematiskt lät den intressant: en liten småstad där känslorna svallar kring ishockeyn, både inom och mellan familjer. Vad glad jag är jag läste den, för jag gillade massor!

Vet du vad som händer med kol man utsätter för extrem press, Peter? Det blir diamanter.

Ett juniorlag som gått längre än man kunnat drömma om. En stjärna på isen. Rika pojkar och fattiga pojkar, korta och långa. Pojkar vars föräldrar stöttar dem ekonomiskt och pojkar vars föräldrar stöttar dem, punkt. Flickor som drömmer, som förändras, som växer. Föräldrar som hoppas, som kämpar, som blundar. Ett samhälle som balanserar på ruinens brant, som lägger allt sitt hopp och lite till till en handfull pojkar med ishockeyklubbor.

I lilla Björnstad kläms många stora känslor ihop på en liten ort. Backman skildrar skickligt det stora och det lilla; den enskilda individens vedermödor men också hur ringarna på vattnet sprider sig blixtsnabbt framför allt på små orter. Politiken inom klubben, glädjen och kärleken till spelet, till laget. Men också vad som händer när katastrofen slår till, när man ensam måste ställa sig mot kollektivet. När tonårspojkar (och direktörspampar) som fått höra Laget är större än jaget sedan de ställde sig på ett par skridskor första gången plötsligt tvingas rannsaka sig själv och fundera vad som egentligen är vänskap, vad som är mod. Läs!

Glöm mig

Glöm mig av Alex Schulman XXX½
glommigEfter de självbiografiska böckerna om (relationerna till) pappan och hustrun kommer nu en betydligt mörkare och sorgligare bok om relationen till mamman. Alkoholisten. Som fick hela familjen att trampa på tå kring henne, bend over backwards för att inte väcka hennes vrede.

Jag är dålig på att reparera relationen, men jag är bra på att reparera situationen.

Det är sorglig läsning, om hur den lilla pojken känner efter stämningen i hemmet, hos mamman. Hur han söker hennes kärlek och famn, och hur han ibland möts av något helt annat. Och hur de där mönstren ristas in i en, djupt, så att han även som vuxen kryper för henne, tystar ner och slätar över. Smyger tyst genom sin lägenhet även som vuxen, som pappa, för att det någonstans i bakhuvudet sitter kvar en rädsla för att väcka någon som sover, någon som kan bli fly förbannad.
Han tar mod till sig, konfronterar slutligen mamman. Men orden fastnar fortfarande i gommen. Läsaren lider med honom, den lille pojken som fortfarande bor kvar där någonstans i den vuxna kroppen.
Rec.ex. från Bookmark förlag.

Bok på killkompis-temat

Ingen normal står i regnet och sjunger av Sara Ohlsson XXXX+
ingenJohanna Lindbäck och Lisa Bjärbo har fått en egen sida för barn- och ungdomsböcker i ViLäser, och i det senaste numret skrev de om killkompisen som en trend i höstens ungdomsböcker. Ingen normal står i regnet och sjunger är en av böckerna med det temat, här har vi Charlie som är Ellas bästis sen de var små. Skvaller, stöd och Hunger Games-maraton har fyllt deras dagar hittills – men så stiger förälskelser in i bilden, och då blir det genast lite knepigare.

Sara Ohlsson, tänker ni, låter inte det namnet lite bekant? Jomenvisst, det är hon bakom Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan i dag, om ni minns? Lite bökig att minnas är även den här titeln, men den passar bra när man väl förstår idén bakom!

Jag gillar! Lättläst med korta slagkraftiga kapitel, men ändå lyckas innehållet kännas substansrikt. Jag gillar Ella också, och hur hennes motstridiga känslor skildras. Hon är bra, Ohlsson!

Skimrande sommarskildring

Den sommaren av Mariko Tamaki & Jillian Tamaki XXXX+
densommarenJahaja, att recensera boken tätt efter att man har läst den har alltid varit en bra idé, och speciellt sedan när man sover för lite och liksom tappar tråden även mitt i samtal… Nåväl, vad karaktärerna hette kan man säkert läsa på bokens baksida (Rose och Windy säger Goodreads), men det relevanta är väl ändå vad jag tyckte om boken och den känslan har stannat kvar! Helt otroligt fina teckningar, den sortens bilder som får det att se enkelt ut att teckna. Mest är det skildrat ur Jennys perspektiv, hennes upplevelse av sommaren i sommarhuset, tiden med vännen Windy, stranden, killarna vid filmuthyrningen. Så snyggt hur glimtar av det hon upplever förstoras upp i teckningarna, precis som det är inne i ens huvud, vissa detaljer fastnar. Man vrider och vänder på en mening man hört i huvudet. Man hör sina föräldrar gräla. Man beundrar snäckorna man plockat på stranden.

Stundvis får man också glimtar av samtal mamman för, och man suger som läsare i sig de meningarna, försöker, likt Jenny, förstå varför hon är så dämpad och trött, varför hon stänger in sig i sovrummet och vad som driver pappan att åka hem och jobba några dagar. Och vilken orsak sedan…
Jag tycker att tecknestilen påminner om Craig Thompsons, och det innebär ett högt betyg av mig! Lite svaga The Affair-vibbar får jag faktiskt också, kanske är det mest havet som ger mig det. Men också att krypa så tätt inpå någon, få uppleva genom dennes ögon och sedan stundvis skymta en annan verklighet så tätt intill men så annorlunda ändå.
Mycket vackert tecknad och läsvärd hörni, det är det viktiga!

En man med mycket makt

Naondel av Maria Turtschaninoff XXXXX-
Vad passar väl bättre denna politiskt nattsvarta dag, än att skriva om en bok som ger lämpligt med verklighetsflykt? En bok som dessutom handlar om en ond man med för mycket makt…

Jag hade aldrig varit förälskad förut. Agin och jag hade fnittrat om somliga av grannskapets pojkar, men det hade bara varit en övning. Som att baka kakor av sand när man är liten, innan man bakar riktiga kakor av mjöl, honung och kanel.

img_5451Kabira förälskar sig i Iskan. Hon är äldsta dottern, men inte den vackraste. Han är rik och jobbar för fursten. Men Kabira har en hemlighet, stor kunskap och ett fantastiskt hjälpmedel, och den skänker hon Iskan med fatala följder…
Hon hamnar i ett glittrande palats, det glimmar och blänker och Iskan samlar på sig fler och fler skatter, både döda ting och levande. Kabira får sällskap i sin fångenskap, yngre kvinnor och konkubiner. Konkurrenter och kompanjoner.

På Helsingfors bokmässa fanns det en programpunkt där Maria Turtschaninoff intervjuades om dubbelheten i att skriva för både unga och vuxna i samma bok – ett samtal jag gärna hade lyssnat till, tänker jag flera gånger under läsningen. Det är nämligen rätt rått ibland: ondska, sex och död. Jag vet inte vilken åldersgräns jag själv hade satt på den här boken, men turligt nog är det inget jag heller behöver fundera över. Som vuxen njuter jag av den till fullo! Det råa frossas heller inte i som i exempelvis George R.R. Martins böcker (och framför allt filmatiseringen av dem..!), utan finns där som ett nödvändigt element utan att för den delen ta över berättelsen.

Det finns drag av magi förstås, men så lite att att det känns som om det nästan kunde vara på riktigt. Det här är en föregånare till Finlandia Junior-pristagaren Maresi (varför är inte den här nominerad förresten?!) men kan läsas helt fristående. Lite lite bonus ger det att ha läst Maresi först, men det är i ett så pass sent skede att det inte spelar någon roll för läsningen. Samma underbara miljöbeskrivningar är det dock, framför allt av mat och miljö, underbart!

Det är många kvinnor som får komma till tals i Naondel, men jag tycker det går bra att hålla deras röster, deras öden, isär. Det är också intressant när de ser – och inte ser – varandra, små detaljer som så snyggt målas fram med försiktiga men skarpa penseldrag. Och även om Iskan finns där som ett mörkt moln på deras himmel, är de starka de här kvinnorna, ensamma men framför allt tillsammans. Ett framväxande systerskap inte olikt det i Cirkeln-trilogin, och ett systerskap som ger tröst åt så väl de fiktiva karaktärerna som åt läsaren.

Jag tyckte om Maresi, men det här, det här är något mer! Wow!
Rec.ex. från Förlaget.

Du är inte ensam

Det är inte du, det är dom av Sofia Falk och Terese Krupa Syllner XXXX-
inteduEn peppbok för föräldrar. Det är precis vad det är. Om du önskar dig tips om amning, purémat och potträning är det här inte boken för dig. Om du däremot känner dig lite mycket trött, tvivlar på att det lilla barnet någonsin kommer att sluta kolikskrika eller att du någon gång ska klä dig i annat än mjukisbyxor och amningstopp, då är det bra att plocka upp Hormoner & Hemorrojder-bloggarnas bok! Jag har inte läst deras blogg tidigare, men tror det är dags nu.

Med detta inte sagt att det här är bara fluff! Här behandlas också allvarliga ämnen som grav förlossningsdepression och det faktum att alla minsann inte strålar av lycka och välbehag under graviditeten. Peppen och stödet kommer i det faktum att du inte är ensam. Och att det blir bättre, och du själv piggare. Om inte imorgon så… om några år.

Tre saker

Tell Me Three Things av Julie Buxbaum XXXX
screen-shot-2016-10-21-at-19-18-10Åter ett tips från Johanna L, som så många av ungdomsböckerna jag läser. Jessie (bra namn, för övrigt) har släppts ner i Los Angeles efter att hennes mamma dött i cancer och hennes pappa hux flux gift om sig med rika Rachel som han träffade i en stödgrupp för änkor och änklingar. Och nu ska Jessie, iklädd Vans och Chicagokläder börja i en dyr privatskola i Los Angeles där eleverna gjort praktik på Google under sommaren. Själv har hon liksom serverat slurpees hemma i Chicago…

My mom once told me that the world is divided into two kinds of people: the ones who love their high school years and the ones who spend the next decade recovering from them.

Kanske inte ett otroligt originellt citat det där, men det sätter liksom tonen för berättelsen. Det är fluffigt, visst, med de anonyma meddelandena hon får av någon som tipsar henne om livet på skolan Wood Valley och som utvecklas till ett intensivt flirtande, men det är också mer än det. Bästisen Scar kvar i Chicago, den döda mamman och den frånvarande pappan. Los Angeles som är så väldigt… L.A. De superblonda bitcharna i skolan, och de nya trevande vänskaperna.

Instead, I’m the kind of person who has spent hours debating said theoretical tattoos, despite my crippling fears of both needles and long-term commitment.

Jag gillar helt enkelt karaktärerna, språket och meddelandena mellan Jessie och Somebody/Nobody. Dagligen berättar de tre random saker för varandra, vilket härligt sätt att lära känna varandra. Finfin läsning helt enkelt! Kommer på Lavender Lit våren 2017.

23

The Twenty-Three av Linwood Barclay XXX+
23Så fick Promise Falls-trilogin sitt slut och jag fick äntligen svaren på mina frågor om vad som pågått i staden i de två tidigare böckerna. Men inte förrän en hel drös folk strukit med på kuppen… Boken börjar nämligen minst sagt dramatiskt, med en utspridd ”matförgiftning” i stil med den asiga spyscenen i Johan Theorins Rörgast – fast med dödlig utgång. Just det dramatiska sättet att påbörja en bok, och att dess orsak och konsekvenser såklart måste redas ut, gör att The Twenty-Three känns lite olik Barclays tidigare thrillers, och inget fel på det. Det känns dock aningen knepigt att hålla reda på alla karaktärer då det nästan känns som en kollektivroman – och då de flesta av karaktärerna är medelålders män… *himlar med ögonen* Förutom alla män finns det också många olika brott att hålla reda, jag säger absolut inte att det var omöjligt ens för en ammande moder, men det kändes lite överdrivet och framför allt splittrat.

Så, inte en av de skarpaste Barclay-böckerna, men skönt att äntligen få lite svar på alla mord och uppspända ekorrar (!). Och ”underhållande” läsning var det nog som vanligt, det räcker redan ganska långt.

Konst och kontroll

Aftonland av Therese Bohman XXXX
img_5181Karolina är professor i konstvetenskap. Ibland kan hon knappt förstå det själv, men så står det på hennes kontorsdörr. Allt blev kanske inte som hon trodde de där första studieåren; till exempel pratar professorer och doktorander på institutionen om samma banala saker i kafferummet som på alla andra jobb. Det blev inte helt hundra i privatlivet heller, Karolina separerade i våras (och nu är det augusti) och undrar varför hon inte gjorde det tidigare.

Det kan ju vara så”, sa hon. “Att de bästa relationerna är de som aldrig blir romantiska, eller sexuella, men som liksom har potentialen att bli det. Där det finns ett slags undertryckt attraktion som man aldrig benämner eller släpper fram, som förhöjer hela relationen.

Hon ska handleda en doktorand hon aldrig träffat eftersom han levt loppan i Berlin – haha det finns en bitsk kommentar i boken om alla svenskar där, jag tycker också jag stött på svenskar på vartenda café när jag varit där. Det handlar om doktoranden, det handlar om henne och småstaden hon kommer ifrån och Stockholm hon kom till. Det handlar massor om konst, Therese Bohman är otroligt påläst och det kan för läsaren stundvis bli både lite onödigt nörd-detaljrikt men också väldigt intressant. Jag älskar att jag lärde mig begreppet halkyoniska dagar till exempel!
Det handlar också om en sorg, om en längtan utan riktning eller mål, om en diffus känsla av olust i kroppen. Den skildras så väl, och blir en intressant kontrast till den strikta akademiska världen där det trots vardagliga kafferumsdiskussioner handlar så mycket om kontroll och yta.

Ibland föreställde hon sig att hon skjutit upp den egentliga gråten alla gånger hon haft anledning att gråta. […] Att den egentliga gråten låg kvar i henne, som en kvarglömd kompress i kroppen efter en operation.

Bohman återkommer till otrohet, ett tema som hon fördjupat sig i ytterligare i sina två tidigare romaner. Den svulstiga växtligheten känd från debuten skymtar också förbi, även om fokus miljömässigt här blir mera på staden, Stockholm, inte lummiga trädgårdar och karpdammar. Konstigt nog kommer jag också att tänka på 100 hemskaste några gånger när jag läser Aftonland, det börjar med detaljen om hur Karolina hatar telefonsamtal och önskar att folk kunde hålla sig till sms när de vill något (vilket Helena D alltså skriver om som en punkt i sin listbok), men förstärks av all kunskap som flödar ut både på och mellan raderna. Både Bohman och Dahlgren vänder sig, även om de är tacknämligt pedagogiska, allra helst till den belästa, intellektuella och (populär)kulturellt bevandrade läsaren.

Aftonland är full av skarpa formuleringar och fina citat, jag streckar faktiskt under och gör utropstecken i marginalerna, har kommit att tycka om att göra det ibland. Även om Den drunknade är och förblir min Bohman-favorit, är det alltid en ynnest att få vila i Bohmans fiktion. Jag längtar redan till nästa roman.
Rec.ex. från Norstedts.