Kategoriarkiv: läst

En finlandssvensk Agatha Christie

Publicerad den av
Svara

Sommarön av Eva Frantz XXXX-
sommaronFörsäkringsbolaget Axelssons anställda med familjer stuvar ner grillbiffar och Gant-handdukar i motorbåten Athena och tuffar iväg mot Sommarön för den traditionella semesterveckan. Vissa har varit där flera somrar i rad, vissa är nya på ön. Det ska grillas, minglas, simmas och mysas med familjerna. Och så börjar det också, förvisso kryddat med barnaskrik och äktenskapliga gräl, men ändå som helt vanliga sommardagar i skärgården. Tills ovädret slår till och sveper in ön i en tät dimma som gör att telefonerna tappar nätet…

Eva Frantz har skrivit en modern Agatha Christie i finlandssvensk tappning. Låsta rummet-mystiken i en något större miljö, där nutidsmänniskor är minst lika utsatta och hjälplösa då man inte kan googla saker – eller ringa efter hjälp. Jag tycker mig också ana svaga läckbergska vibbar, men kanske är det bara skärgårdsmiljön och det kursiverade ”detta hände tidigare i samma miljö”-spåret som får mig att tänka så. Men jag gillar det jag läser, hade av någon kryptisk anledning tänkt att boken kunde vara lite… hurtig (?), men se det var den inte alls! Stundvis lite adjektivrik, och vissa insmugna ledtrådar känns aningen övertydliga (alternativt är jag jäkligt SMART ;)), men berättelsen flyter på oerhört bra och jag trivs medan jag läser. Vad mer kan en sömnig nybliven mamma önska?

Plus för övrigt för karta över ön på innerpärmarna! Jag skrev nyligen om min – och många andra bokbloggares – faiblesse för bokliga kartor på Litterarum. Det här var just en sådan bok där en karta behövs.

”100 hemskaste”

Publicerad den av
4

100 hemskaste av Helena Dahlgren
Jag säger som Litteraturkvalster-Fanny: Det här är inte en recension. Ceci n’est pas un critique. Vi känner ju båda Helena, rätt bra rentav vågar jag påstå *claim to fame*. Men något måste – vill! – jag ju skriva ändå, om denna #boblmaf-kändis gone författare.

100 hemskaste är alltså en personlig lista av de bästa (värsta?) skräckupplevelserna inom framför allt litteraturen men också film, tv-serier, musik och rentav verkliga livet (handen upp den som skrattade igenkännande åt den första delen av kapitlet om telefoner..?). Detta inspirerat av DN:s Lotta Olsson som listade sina bästa deckarupplevelser häromåret. Helenas lista började ursprungligen som ett bloggprojekt, och texterna i boken är, om jag förstått saken rätt, enbart lätt genomarbetade från sin originalform. Jag har sett att några har kommenterat att det ursprunget märks, tilltalet och skrivstilen är nämligen personlig och engelska uttryck blandas friskt in i texten. Mig irriterar det dock över huvudtaget inte, jag tycker att en del av själva poängen med att Helena äntligen fångats upp som skribent och getts ut i pappersform är att vi ska få fortsätta ta del av just hennes specifika sätt att uttrycka sig. Det är ju det hon kan! Dessutom är majoriteten av hemskheterna på listan skrivna eller uppförda just på engelska.

Var börjar jag? Var tar fiktionerna vid?

Ovan mitt favoritcitat från boken, eftersom det så väl beskriver Helenas förhållande till det fiktiva i såväl graden av passion som konststycket att minnas så oerhört mycket av det hon tagit till sig. Stor avund från en som mest minns känslan av böcker senare, medan detaljer och citat tyvärr undflyr mig alldeles för fort.

Tematiskt är ju skräck inte min favoritgenre, även om det naturligtvis inte ska hållas Helena till last. Glatt noterar jag ändå egna favoriter som Michelle Paver, Jennifer McMahon och Amanda Hellberg på listan, då känner jag mig också med i klubben. För lite inside blir det, flera gånger används uttrycket De som fattar, fattar och jag fattar nödvändigtvis inte. Här kommer nämligen ett chockerande uttalande som faller mig till last: jag har inte sett Twin Peaks!
Men alltså. Det är bara en känsla av avund, en utanför och tittar in*-känsla som ger sig till känna. För jag vill ju förstå allt! Vill kunna nicka igenkännande åt de mer än hundra verk som direkt och indirekt nämns. Eller åtminstone böckerna! Och kanske det där Twin Peaks då också…

Det här är en bok att först sträckläsa, sedan återvända till såväl tipsen som formuleringarna. Missa inte heller de suggestivt obehagliga svartvita fotona, tagna av Marcus Stenberg, snyggt varvade med omslagsbilder i färg. En väldigt snyggt formgiven bok alltså, som sitter bra i handen.

Skräcktema eller inte, alla ni som någon gång förtjust läst Helenas blogg Dark Places måste läsa även den här boken. Det som gör henne till en så vass skribent, nämligen den breda kunskapen som flyter fram genom skarpa analyser blandat med personliga anekdoter, allt det finns också här. Och då läser jag hungrigt, även om jag inte alltid är så insatt. Jag må vara fangirlig, men ger hon ut en bok med sina 100 bästa inköpslistor, då lär jag sitta där med fingret på Köp-knappen igen. Som en personlig favorit föreslår jag ändå ”Helena poserar med 100 efterlängtade böcker (och motiverar varför)”, se där en bästsäljare med klatchig titel, no?

*) Åh, här kommer en populärkulturell grej jag faktiskt minns även hundra år senare: Utanför och tittar in var titeln på en låt ett glasögonprytt semi-mobboffer framförde i en av Sweet Valley High-böckerna och säkerligen lyckades charma inte bara resten av skolan utan också målet för hennes dittills hopplösa kärlek. Jag har även för mig att änglalika Elizabeth såklart hade insett hennes potential redan tidigare… Ah, vilka sedelärande berättelser böckerna i den serien var..!

Att vara två i en kropp

Publicerad den av
Svara

One av Sarah Crossan XXXX+
oneGrace och Tippi är tvillingar – siamesiska sådana. Två personer, men bundna vid höften och vid varandra. Alltid och hela tiden. Hittills har de gått i skola hemma, men när de blir 16 år blir det för dyrt och det bestäms att de ska börja en vanlig high school. Fast de själva är ovanliga.

Jag hade hunnit se lite positiva utrop om den här boken när jag fick tag på den, men att det var frågan om prosalyrik hade gått mig förbi och det gjorde mig glad. Det betyder också att boken trots sitt omfång går snabbt att läsa, och man pendlar mellan att vilja hetsläsa men också försöka smaka på orden. Läsa allt om Grace och Tippi, men också deras vanliga familj med den balettdansande lillasystern och pappan som dricker för mycket. Att försöka göra sig vänner, tillsammans men också på egen hand.
Det är en intressant och fin bok, om syskonkärlek, identitet och vänskap. Om att vara en när man är två, och två när man är en.

One släpps på svenska i dag faktiskt tror jag, Vi är en heter den då.

Hud, blod, ben – och gravidkroppar

Publicerad den av
2

Våran hud, vårat blod, våra ben av John Ajvide Lindqvist XXXX-
IMG_4250Tyvärr består halva den här boken av novellen Tjärven som jag redan läst som e-bok för några år sedan, det hade nog gjort mig sur om jag hade köpt boken men som tur stod jag först i kö på biblioteket och fick tag på den på så vis i stället. För läsa vill jag ju, Himmelstrand-trilogin intresserar mig just inte efter den konstiga första boken men annars läser jag allt JAL skriver, han är min guru i skräckgenren jag annars så sällan bevistar.

Jag imponeras av bredden på skrämmande fenomen JAL presenterar i den här boken, havet som han så ofta återkommer till finns med såklart, men också någon som knackar på källardörren. Just den novellen är kanske inte den bästa, men kanske en av de mer skrämmande, för att det sker i hemmet, det som ska vara ens trygga borg mot allt ont. Novellen ”Hår” är nog bäst (= värst) tror jag, dels för att den innehåller det sagoväsen som skrämmer mig mest, men också för att den börjar så kusligt. Ett långt hår i bröddegen…
Det mest återkommande fenomenet dock: gravida kvinnor! Det måste ni andra väl också ha märkt, även om ni som jag kanske inte var höggravida när ni läste? Som de råkar ut för kusligheter! När jag burit hem boken och min vattenmelon till mage, skämtar jag på Instagram om att läsningen kanske kommer att skrämma igång förlossningen. Det gör den inte, jag går ytterligare några dagar över tiden medan jag läser, men att vara gravid adderar onekligen ytterligare en dimension till läsningen. Oklart om jag rekommenderar den dimensionen eller inte…

Mörkerfluff™

Publicerad den av
Svara

Bländad av Petra Holst XXX+
blMörkerfluff, kan man kanske kalla det för det? Ja det kan man tycker jag, kom ihåg var ni hörde det först *registrerar uttrycket*. Liv lever ett vanligt och rätt lyckligt liv i Malmövillan med sin man Martin och sina tvillingdöttrar – väldigt wakefieldska förresten, blonda med långa smala ben och dukar alltid middagsbordet! – tills det i villan på andra sidan gatan flyttar in en bekant figur. Malena. Livs vän från gymnasietiden, och senare nemesis. Bländande glad och karismatisk – eller?

Mörkerfluff alltså, eftersom det är en blandning av just det lyckliga villalivet och diskbänksrealismen på Livs arbetsplats (en högstadieskola), och sedan ett krypande obehag över mörkret som sipprar in i Liv(et). Jag kan tycka att det hoppas lite väl hattigt mellan Liv och Malena som berättarröster – och hade det egentligen inte varit effektivare om vi hade fått följa bara Livs perspektiv och själva fått dra våra slutsatser och bestämma var vår lojalitet ligger? Min största behållning med boken är ändå de kalla kårarna över Livs situation: att det känns som att väggarna kryper närmare samtidigt som alla vänder ryggen mot henne och tycker hon beter sig konstigt. I stället för Malenas perspektiv hade jag gärna sett ytterligare en fördjupning i den skrämmande spiralen Liv dras ner i. Holst har dock skrivit underhållande bladvändarspänning som jag kan tänka mig kommer att göra många läsare lyckliga i solstolar och hängmattor.

Som OITNB med spöken

Publicerad den av
Svara

Fellside av M.R. Carey XXXX-
IMG_4105Carey är som sagt för tillfället mer ”i ropet” på grund av hans tidigare bok, den dystopiska The Girl With all the Gifts som även har filmpremiär i september. Den boken har jag (ännu) inte läst, men fick tag på den rätt så färska Fellside i stället. Och det var inte fy skam ska jag säga er!
Jess Moulson vaknar upp på ett sjukhus, med minnesförlust och brännskador. Och handfängsel, för tydligen är hon misstänkt för mordet på grannpojken som dog i lågorna. Hon döms för mordet och hamnar i fängelset Fellside ute på Yorkshires hedar, och det är egentligen där berättelsen tar vid ordentligt. Och det är där hon börjar höra en röst…

She realised for the first time that the entire geography of Alex’s world was made out of people. The only way he could see walls or ceilings, or trees or rivers or mountains, was if somebody else dreamed about them or remembered them.

Jag tror inte den här boken passar alla, och lite svår är den att genrebestämma också. Någonslags spökeri/skräck i alla fall, men också väldigt mycket socialrealistiskt fängelse- och i viss mån rättssalsdrama. Jag gillar att läsa fängelsebeskrivningarna (!), även om min största invändning mot den här boken är att nästan hela personalen är rätt platt beskriven och så ond helt enkelt. Med detta inte sagt att fångarna är några oskyldiga själar de heller…
Fellside är närmare 500 sidor lång, med några tråkigare – som tur korta! – partier. Snabbt att läsa går den, och man vill veta hur det går för Jess och Alex, både vad gäller den allmänna överlevnaden i ett rangstyrt fängelse och det som egentligen pågår om nätterna. Om Carey skriver så här bra i en lite mer udda genre, kan jag tänka mig att hans dystopi verkligen är något för mig!

Who’s That Girl?

Publicerad den av
Svara

Who’s That Girl? av Mhairi McFarlane XXX½
Screen Shot 2016-07-01 at 17.07.52Titeln får mig alltid att nynna på den amerikanska tv-seriens New Girls vinjett (… it’s Jess!) men boken ifråga är såklart den brittiska chick lit-författaren McFarlanes nya tegelsten. Jepp, 535 sidor klockar boken in på, det är nog i mesta laget för många böcker och kanske framför allt i chick lit-genren. Jag uppskattar förvisso att historiens byggs upp ordentligt och man lär känna karaktärerna etc. etc., men den manliga huvudkaraktären introduceras exempelvis först efter sidan hundra. Så lite tålamod får man allt ha!

Men, det finns ju en anledning till att jag läser McFarlanes böcker trots att jag annars håller mig långt borta från chick lit-genren. Hon är rolig! Och det finns ett flyt i texten, och även om det såklart är fluff och romantik och rätt så lyckliga slut så finns det ett stråk av, om inte mörker så åtminstone livets baksida också. Fiktiviteter fokuserar på exakt samma sak i sin recension, märkte jag. I Who’s That Girl? får vi följa Edie, som efter att av misstag (typ) kysst brudgummen på ett bröllop, flyr hals över huvud tillbaka till sin födelsestad Nottingham där hon får som uppdrag att spökskriva tv-stjärnan Elliot Owens självbiografi (vem skriver en sådan vid 31 års ålder liksom? Oh well.). Hon flyttar hem till pappan och systern, och de evinnerliga grälen med systern tycker jag är extremt tråkiga och enformiga. Uuh, en militant vegan som kanske eller kanske inte tjuvsmakar på chokladkakan, gäsp! Däremot är de andra karaktärerna typiskt mcfarlaneskt fina: pappan, grannen, den döda mamman. Elliot. Och vad är egentligen grejen med Jack och Louis?
Samma gamla story alltså: jag läser, jag gillar och jag längtar redan efter nästa bok.

Parsons som deckarförfattare

Publicerad den av
Svara

The Slaughter Man av Tony Parsons XXX+
Det här är den andra delen i serien om den ensamstående polispappan Max Wolfe (skrev visst aldrig om den första, The Murder Bag, som jag läste förra året). Jag har gillat Parsons sedan hans Man and Boy-tid, men var rätt förvånad när han i samband med Crimetime Gotland 2015 dök upp som en ny deckarstjärna. Nåväl, en Londondeckare har väl sällan suttit fel, och eftersom ettan fungerade så pass väl fortsatte jag i år med tvåan.

slPå nyårsdagen hittas en välbärgad familj brutalt mördade med ett vapen som används för att bedöva boskap innan de avlivas. Max får lämna dottern Scout och hunden Stan åt diverse barnvakter för att bege sig iväg på en huvudlös jakt efter mördaren som dessutom verkar ha tagit den mördade familjens yngsta son som gisslan.
Skildringen av Max Wolfe som pappa åt sin lilla dotter är fin, och mysterierna han löser oftast riktigt spännande. The Slaughter Man känns dock mindre gjuten än seriens första del, dels rycker intrigen läsaren än hit, än dit, och dels är den väldigt våldsam. Poliser, civila och skurkar boxas, slåss och skadas otroligt allvarligt i vart och vartannat kapitel, och jag kan inte låta bli att tycka att det blir lite omotiverat rått för min smak. Min läsning är förvisso aningen splittrad eftersom jag är tvungen att returnera boken till biblioteket emellan, men intrigen lyckas inte riktigt fånga mina hundraprocentiga uppmärksamhet. Det är bra att det här är den andra boken, för jag vet att Parsons kan skriva bättre.

Den tredje delen om Max Wolfe, The Hanging Club, utkom i slutet av maj. Jag ser det inte som en omöjlighet att jag läser den vad det lider.

Lågmäld hyllvärmare

Publicerad den av
Svara

The Mourning Hours av Paula Treick DeBoard XXX½
mourninghAah, vad duktig man (jag) känner sig när man plockar ut en hyllvärmare från hyllan och sedan läser den! The Mourning Hours har ändå inte samlat damm i sååå många år, jag antar att jag har klickat hem den rätt snart efter Calliopes recension för mig veterligen är det nog bara hon som tipsat om den. Boken handlar om Kirsten Hammarstrom, en helt vanlig lillasyster på en gård i Watankee, Wisconsin. Hennes storebror Johnny är ett ungt brottarlöfte, och har dessutom börjat sällskapa med coola Stacy Lemke som Kirsten beundrar på ett sätt bara småbarn kan. Fast en kväll när Johnny och Stacy har varit på date och bilen gått sönder mitt i snöstormen så försvinner Stacy. Och Johnny var den sista som såg henne…

We were always planning for what came next – the plowing, the planting, the harvest, not enough rain or too much, the heifers birthing, the calves being vaccinated. But this hadn’t been on our radar, hadn’t been anywhere near our map of the world. It was unthinkable that a person could just go missing, that Stacy Lemke could disappear from the face of the earth.

Trots den försvunna tonårsflickan skulle jag inte kalla The Mourning Hours för en thriller, snarare är den en lågmäld roman om en vanlig familj som råkar hamna mitt i stormens öga (pun not intended). Treick DeBoard skildrar väldigt skickligt hur familjen lamslås av det som skett/sker, och hur de sakta splittras inifrån. Oro, misstänksamhet, sorg och skuld – inte de mest nyttiga ingredienser för ett fungerande familjeliv direkt.

Likt Calliope älskar jag Kirsten som berättarröst, samt ställer mig lite tveksam till tempot som under nästan hela boken är väldigt långsamt, för att sedan i värsta deckarstil speedas upp till en nästan outhärdlig takt i de sista kapitlen. Gaah, kan inte författare och redaktörer världen över försöka göra sig av med detta ohemula sätt att avsluta böcker på?!
Men förutom det: en fin bok. Kanske inte något man minns i hemskt många år efteråt, men definitivt något man kan ägna en eftermiddag i hängmattan åt. Eller kanske en augustikväll när eldflugorna surrar och dansar.

Boltonsk bladvändare

Publicerad den av
4

Daisy in Chains av Sharon Bolton XXXX-
IMG_3799En ny Bolton-bok är alltid en högtid! Därför blev jag lite orolig när jag efter 50 sidor inte kände mig 100 % förälskad och inne i boken, snarare kändes startsträckan lite lång och småseg. Men det tog sig som tur, jag borde ha kunnat lita på Bolton!
Den här boken är, liksom hennes föregående bok Little Black Lies, en fristående thriller utan minsta koppling till varken Lacey Flint, mannen med de turkosblåa ögonen eller veterinären (?) som förekommer i de tidigare böckerna. I stället kretsar den kring den dömde och fängslade seriemördaren Hamish Wolfe samt advokaten och true crime-författaren Maggie Rose som överväger att ta sig an hans fall.

While she’s been talking, they’ve risen, one by one. They want to hurt her. They won’t, though, not here. The veneer of civilisation clings to them like burnt jam to the side of a saucepan.

Många av bokens kapitel består endast av tidningsurklipp eller mail- och brevväxling mellan Hamish och hans advokat eller en del av de kvinnor som förälskat (!) skriver till honom. Det här är inte ett grepp jag i allmänhet gillar i böcker, det måste vara motiverat för att få vara med och ska inte gå till överdrift, och vi kan väl säga att Bolton balanserar på en lite svajig lina där. Bättre är i stället att man får följa en del av karaktärerna: Maggie, Hamish och polisen Pete, de bidrar till en först mer förvirrande men småningom bredare bild av vad det riktigt är som händer. För utan att spoila desto mera kan man väl lugnt påstå att Bolton som vanligt är ute efter att rejält omkullkasta sin läsare, dock att jag den här gången faktiskt kan vifta med den irriterande Jag listade faktiskt ut…-flaggan!

Inte det bästa Bolton har presterat, men den välskrivna bladvändarspänning man förväntar sig av henne får man även här. Trots seriemördare, vindlande grottor och lögner känns det tryggt.

Hej hej för mig ny vardag

Publicerad den av
Svara

Hej hej vardag av Louise Winblad XXXX-
vardagSom jag skrev förra veckan: det är knepigt med illustratörer man följer på internet redan innan de ger ut en bok. Man gläds å deras vägnar och läser gärna boken, men faktum är att en stor del av materialet är bekant för en sen tidigare. Hej hej vardag är precis en sådan bok, jag följer Louise Winblad på Instagram och hon har även en populär blogg. I våras utkom så boken.

Och boken är bra, det måste ju föras fram! Bara inte så ”ny” för mig, dessutom läser jag ju den bara någon månad innan jag själv ska träda in i de omsusade kaosartade underbara galna uttröttande småbarnsåren… Kulturkollo konfererade om boken och där uttryckte majoriteten av deltagarna lättnad över att ha de här åren bakom sig, heh… Tror definitivt den lämpar sig som läsning både för dem som redan är förbi de värsta VAB-åren, och kanske framför allt för dem som är mitt uppe i den underbara galenskapen och känner lättnad över att inte vara ensam om tankar och känslor. Kanske en bra babyshowergåva? Eller något att sticka i handen på föräldrarna på barnets ettårskalas?

Chick lit med mörkerstråk

Publicerad den av
Svara

Little Earthquakes av Jennifer Weiner XXX+
Den här boken var ett av tipsen jag fick när jag efterlyste böcker på temat graviditet och födande, och, let’s face it, en bok som var betydligt lättare att plocka upp och börja läsa än en tjock faktabok. Speciellt som det visade sig att titeln lät bekant eftersom jag redan hade den på Kindlen, hrrm…

Little Earthquakes kretsar kring tre kvinnor i Philadelphia som träffaslittle på en kurs i gravidyoga, senare ansluter sig också en fjärde kvinna till deras brokiga krets. Kvinnorna ska väl egentligen föreställas vara varandra väldigt olika, men faktum är att de alla ändå är privilegierade, tänk medelklass och uppåt. Jag har läst senare böcker av Weiner som jag har gillat, men här blir jag inte riktigt klok på den diffusa mixen av lättsam/lättsmält chick lit blandat med barn som dör plötslig spädbarnsdöd eller får hjärtfel. De ämnena känns inte heller riktigt lämpade för ett förstagångspreggo, även om jag i teorin kan uppskatta att allt inte bara är rosa fluff…
Samtidigt är det till största delen snabbläst underhållning, jag fnissar till några gånger och vill förvisso hela tiden veta hur det ska gå för alla inblandade. Men det är liksom lite för många saker som fixar sig eller blåser förbi för att jag helt och hållet ska köpa konceptet.

Mörk citatfest i djupaste Pennsylvania

Publicerad den av
4

Girls on Fire av Robin Wasserman XXXX½
girlsonfire290-tal i djupaste Pennsylvania. Kurt Cobain dyker upp på horisonten och på bilstereon, och den lilla småstaden Battle Creek försöker hämta sig från chocken att en av de populära pojkarna har tagit livet av sig inne i skogen. Hannah Dexter, en wallflower och en nobody, står dock inför en förändring då skolans nya flicka Lacey sveper in i hennes liv och tar det med storm:

Still, I’d filed the dream of a best friend away with my Barbies and the rest of my childish things, and given up expecting Battle Creek to supply me with anything resembling a soul mate. Which is to say, I’d been lonely for so long, I’d forgotten that I was.

Lacey kallar Hannah för det tuffare Dex, och tillsammans med Lacey vågar Dex skolka och börja bära tunga Doc Martens. Deras vänskap blir otroligt tät och symbiotisk, ni vet så där så att man nästan känner sig berusad och/eller kär när man plötsligt klickar med någon. Plötsligt blir sedd. Jag har aldrig bott i en gudsförgäten småstad, aldrig klätt mig i babydollklänningar eller haft en alkoholiserad mamma så som Lacey, men Wasserman beskriver allt så träffsäkert och hudlöst att det känns som att jag ändå kan relatera. Kroppens förändringar, vänskapen och tävlandet flickor emellan, det komplicerade vuxenblivandet; i Girls on Fire finns samma klangbotten som jag har älskat hos Megan Abbott, Tana French och Sarah Pinborough. Fast kanske ännu lite mörkare?

Just because you leave high school doesn’t mean high school leaves you.

girlsonfireDex och Lacey agerar berättare, några enstaka gånger hörs även en förvånansvärt gripande föräldraröst. Men som ni säkert förstår: som så ofta när det kommer till småstäder och skogar och tonåringar, så är allt inte vad det ser ut att vara. Det är så otroligt snyggt skildrat, hur både tidsmarkörerna (Bill Clinton på väg mot Vita huset, skräcken för satanism som lurar i skuggorna) och flickornas berättande och minst sagt komplicerade relationer till skolans drottning Nikki Drummond löper så obehindrat i texten samtidigt som mörkret och skärvorna samtidigt kan anas. Girls on Fire är full av citat jag streckar under på Kindlen, jag har ”tömt” över en del av citaten hit i recensionen såklart, och ännu fler finns på min citat-Tumblr.

Girls had to believe in everything but their own power, because if girls knew what they could do, imagine what they might.

Tack till pålitliga förläsaren Helena för tips och lyrisk recension. Här och här finns två välskrivna och lika lyriska Tumblr-recensioner, ifall ni ännu av någon kryptisk anledning tvekar över ifall ni ska läsa boken eller inte. (Det måste ni!)

Introversion i svinkul serieform

Publicerad den av
Svara

Adulthood is a Myth av Sarah Andersen XXXX½
admSarah Andersen är säkert bekant för många av er via serien Sarah’s scribbles som kan skymta förbi på Facebook eller Tumblr eller rentav här i bloggen. Jag följer henne på Tumblr, och kände att jag ville köpa hennes första bok, den går loss på drygt hundra sidor och består främst av en sida långa självständiga strippar. Tyvärr var många av serierna som väntat redan kända från internet, det där är ju ofta problemet med tecknare som får bokkontrakt den vägen. Jag är ändå nöjd med köpet, jag skrattade högt väldigt många gånger, visade sidor åt både Mr Bokbabbel och även kompisar per sms. När en kompis hälsade på låg boken framme, och hon började genast ivrigt bläddra i den, fnissande. Ett betyg så gott som något.adm2Plus såklart för många bokrelaterade strippar! Kort sagt är den här boken ett måste för alla introverta människor som trivs a) på internet b) i pyjamas.

Ordbok till mänskligheten

Publicerad den av
4

Humans, an A to Z av Matt Haig XXXX+
Ibland älskar jag verkligen min läsplatta. Som när jag läste Bokoholistens lyriska recension av den här boken, kände ett akut behov av att också läsa den och hittade den som billig e-bok, fick hem den till Kindlen och läste ut boken ännu samma kväll.

eyebrows A line of hairs above each eye, along the lower margin of the brow ridge. Their main function is to aid communication, particularly in unhappy marriages and police interrogations.

humansVar förtjust från första sidan! Jag kan bra tänka mig att det är en bok som passar att plocka upp då och då och läsa i småportioner, men jag hetsläste alltså i stället. Boken föreställer en ordbok/guide till Jorden och mänskligheten, riktad till invånare från andra galaxer som är intresserade av att förstå mer eller rentav smälta in bland människorna. Man kunde alltså klassificera boken som science fiction, men främst är den helt enkelt fantastisk i sitt sätt att med små förklaringar/beskrivningar vara både klok och rolig.

suburbia Where a child’s dream grow and an adult’s die.

Utifrån-perspektivet belyser faktiskt vissa absurditeter vi människor sysslar med, samtidigt som vissa ord förklaras så att det nästan låter som poesi. Jag förstår att Bokoholist-Siv använde överstrykningspenna när hon läste, jag ville också markera väldigt mycket. En tunn bok, men skarp, rekommenderas!

Deckarvecka: ”Missdåd”

Publicerad den av
Svara

Missdåd av Karin Erlandsson XXX½
Den här veckan är det många inhemska bokbloggar som på Oksan hyllyltäs initiativdekkariviikko firar deckarvecka. Jag var såklart inte sen att hänga på, thrillervurmare som jag är, och vad passar väl då bättre än att inleda deckarveckan med en recension av en inhemsk deckare?

Karin Erlandsson debuterade 2014 med Minkriket, som i Anne B. Ragdes anda förvånade läsaren med att faktiskt få minklukt och slitna overaller att vara såväl fascinerande som gripande. Mina förväntningar på Erlandssons nya bok var därför höga, även om det ska erkännas att jag kände mig lite skeptiskt inställd till missdådgenrebytet. Författaren överraskar ändå positivt, med en småstadsskildring med Nykarleby som fond och en rad karaktärer som lever sitt liv där. Och en kvinna som inte längre gör det, utan hittas död vid Andra Sjön. Sara är nyinflyttad i stan, har börjat jobba på lokaltidningen och råkar vara den som får nys om scoopet om den mördade (?) kvinnan vid stranden. Samtidigt som Sara tampas med en svartsjuk pojkvän, får hon en inblick i den intrikata struktur ett litet samhälle utgör – alla känner alla och allt ska man kanske inte skriva i tidningen?
Jag gillar Lea, den gamla damen i sin lägenhet vid torget, som ser och hör det mesta där i sin ensamhet. Och så Linna, kvinnoprästen som i en konservativ församling på 90-talet har ett tungt ok att bära. Dessa kvinnors livsöden är minst sagt intressanta, men gör samtidigt att mordet hamnar väldigt i skymundan – något som inte påverkar boken rent kvalitativt men får mig att undra över genrebestämningen och inte minst offret, vem var hon egentligen och vad gjorde hon ute vid sjön då hon borde ha varit på konferens?

Missdåd doftar av klassiska pusseldeckare i Maria Langs anda, och även om slutet kommer lite abrupt fungerar småstadsskildringen med pyrande hemligheter under ytan mycket väl i Erlandssons händer. Först i recensionsskrivarskedet ser jag hos andra recensenter att Missdåd tydligen är den första delen i en planerad trilogi om mäns våld, information som tidigare hade gått mig förbi. Tematiskt är det inte lika tydligt i den här boken som i exempelvis Katarina Wennstams böcker, men Karin Erlandsson är i övrigt en duktig författare och någon vars böcker jag även i fortsättningen kommer att plocka upp och läsa.

Solitude är inte loneliness

Publicerad den av
Svara

Själv. Kraften i egentid av Linus Jonkman XX½
IMG_3379Jag tyckte Jonkmans Introvert-bok var rätt intressant och har sålt massor av den på jobbet, och blev därför glatt överraskad när hans nya bok Själv. Kraften i egentid skymtade förbi på Linda Skugges Constant reader-tumblr. Ironiskt nog får jag eksem av ordet själv i bemärkelsen ”vara själv”, ”bo själv”, även om jag definitivt ser poängen med att skilja på det som på engelska benämns som loneliness versus solitude. Jonkman predikar vikten av att dra sig undan för att få tid för återhämtning och reflektion, och att i det lilla få stora idéer. Många gånger återkommer han till att man inte automatiskt ska plocka upp smarttelefonen i bussen eller i apotekskön, utan i stället stirra ut i tomheten och låta tankarna få spelrum.

Vår metafor är stegen, eller trappan. Vi är livrädda för platån. Vi har svårt att acceptera känslan av att vara ”nöjd”. Precis alla förväntas vara på väg till nästa nivå […].

Det blir dock lite oklart för mig exakt hur denna fantastiska självsamhet ska uppnås – Jonkman likställer inte introverta med folk som automatiskt är duktiga på självsamhet, men samtidigt känns det ganska uppenbart att extraverta (som det tydligen bör kallas numera) knappast känner samma sug och motivation att sitta ensamma hemma och stirra ut i luften.

Problemet med introversion är att vi i dag inte är lojala mot vår egen personlighet. När vi känner en brännande intuitiv längtan efter att vara själva intalar vi oss istället att ”äh, bara jag fått några starka drinkar så kommer den där festen säkert att bli kul ändå”.

Jag irriterar mig också på att Jonkman ofta i texten smyger in ”underfundiga” små skämt, som mer än hälften av gångerna faller platt (och gör att texten känns mer som ett blogginlägg än en tryckt bok). Det är inget fel på att vilja göra en (fakta)bok lättläst och liksom lättillgänglig, men nu får jag mera känslan av att ämnet dribblas bort helt och hållet. Styckena är väldigt korta, samtidigt som det känns som att det lätt går rundgång i det som presenteras. Om man har lite egentid över behöver man inte nödvändigtvis lägga den på den här boken…

”Hidden Bodies”

Publicerad den av
2

Hidden Bodies av Caroline Kepnes XXX½
IMG_3376Hidden Bodies är den fristående fortsättningen på Kepnes omtalade stalkerthriller You – jag skulle dock rekommendera att man läser dem i rätt ordning eftersom Hidden Bodies innehåller både spoilers och referenser till sin föregångare.
Vi får följa samma huvudperson och jagberättare Joe igen, han har lite women troubles som får honom att lämna både bokhandeln och New York för Los Angeles.

It’s one of our favorite books and we reread it together. She underlined her favorite parts with a Sharpie and I told her to use a more delicate pen.
”I’m not delicate,” she said. ”I hate delicate.”
Amy is a Sharpie; she’s passionate.

Förbered er alltså på lite färre populärkulturella referenser – synd! – och en hel del L.A.-aversion från en skeptisk Joe. Jag var själv skeptiskt inställd till hela boken, gillade You men förstod inte poängen med en uppföljare. Jag blir delvis omvänd, man sugs snabbt in även i den här boken och Kepnes har ett speciellt och medryckande sätt att skriva. Hidden Bodies är också tillräckligt annorlunda från You för att fungera och inte bara kännas som en billig tvåa eller kopia. Med detta inte sagt att jag inte föredrar Kepnes första bok, den kändes mer originell och annars också mer up my alley (alltså: han jobbade ju i en bokhandel!). Hidden Bodies blir för lång, och när jag söker upp min gamla recension av You märker jag att jag tyckte det med den boken också. Även den här gången är det dock rätt motiverat – Kepnes bygger flera gånger upp scenarion och luftslott för att sedan så väl rycka undan mattan under Joe och läsaren – men ibland även skjuta in den tillbaka just när man står där och svajar. Det är skickligt gjort och får en att hela tiden vara lite på sin vakt över hur det riktigt ska gå. Men ändå, lite färre beskrivningar av L.A.-stränder och swimmingpooler hade troligtvis gett samma effekt.

En nollåttas nutid

Publicerad den av
Svara

I tiden av Lyra Ekström Lindbäck XXX½
Om Stockholm, i tiden, för att parafrasera kungen. Christoffer är nu nu nu, han är modeskribent på en stor tidskrift, han lyssnar på nya album på Spotify och inför varje helg scrollar han igenom Facebook-eventen för att bestämma vilken bar/vernissage/fest/spelning han ska befinna sig på. Synas på.

Så många snygga fotografier som försöker fånga tiden, så få som ens visar ögonblicket de befinner sig i.

Jag har Lyra Ekström Lindbäcks Augustprisbelönade Ett så starkt ljus stående (oläst) IMG_3365i min bokhylla sedan en Stockholmsresa för något år sedan, men efter Helenas intressanta recension blev jag nyfiken på författarens nyaste roman i stället och hittade den på biblioteket. I boken glider huvudpersonen Christoffer runt i sina tighta jeans och sidenkimonoer – alltid med namngivna märken som jag sällan ens hört talas om, hej kedjeshoppare! – men under hans foundation-yta lurar tröttheten, ångesten, osäkerheten. Det är både trösterikt och oerhört sorgligt att även dessa så kallade ”lyckade”, framgångsrika människor, fortfarande bär med sig den självbild som skapades under den oerhört sköra tid som högstadiet/gymnasiet utgör för så många. Helena skriver:

Romanens Christoffer må befinna sig i Mediestockholms finrum, men självbilden blev kvar i tonåren. Jag kan relatera. Går det att frigöra sig cementklumpen som är ens självbild, som oåterkalleligen bildas alldeles för tidigt i livet, innan man ens vet vem man är? Jag tror inte det.

Stundvis kan jag undra vad som riktigt är poängen med romanen. Den är välskriven, jag tycker om språket och måste se till att plocka ut den där Augustvinnande pocketen ur hyllan å det snaraste, men vad ger den mig som läsare? En skildring av nuet, i alla fall nuet på andra sidan vattnet i den där staden som alltid är lite soligare och lite hippare än Helsingfors. För att inte tala om Esbo. Men samtidigt som klädmärken och musikreferenser går mig förbi, blir I tiden allmänmänsklig just i namedroppandet av Instagram-filter och känslan av ängslighet under de där filtren. Definitivt ett författarnamn att ”följa”.

En mix av Harry Potter och ”Fahrenheit 451” men…

Publicerad den av
11

Ink and Bone (The Great Library 1) av Rachel Caine XXX+
inkandbone1Minnesgoda läsare erinrar sig kanske hur jag ju blev väldigt pepp när jag hörde talas om den här boken. Boksmugglarsonen Jess skickas iväg till biblioteksskolan i Alexandria (!) för att dels få ett yrke, dels fortsättningsvis kunna bistå sin familj med hemlig information och bokrariteter. I den här versionen av vår världshistoria uppfanns nämligen aldrig Gutenbergs tryckpress, och det är strikt förbjudet att personligen äga fysiska böcker (THE HORROR!). I stället är det the Great Library, dels i Alexandria och dels i sina mindre stadsfilialer, som förvarar och bevakar böckerna.

Inside, his clothes smelled of damp, of London, and he felt a strange pang of homesickness for a moment, though not for his family so much as for familiarity.

Det som fick mig att flämta högt av iver i Goodreads-recensionerna var jämförelserna till Harry Potter och Fahrenheit 451, och jo, den här boken är definitivt en sådan mix. Med den lilla men markanta skillnaden att den dock aldrig når de höjderna som böckerna den jämförs med. Jag kan inte riktigt ens sätta på fingret varför inte, förutom möjligen en lite väl långsam inledning, men även om det boknördas och intrigeras och stås upp för det man tror på så blir slutresultatet och -betyget aldrig mer än ett ”Jo det var helt trevligt men..”. Det är mustiga miljöer – ett fuktigt London och Alexandrias brännande sol – och jag vill så gärna älska den här boken! Klistra in citat och gifs i den här recensionen och utropa den till måsteläsning för alla boknördar. Och visst kan ni läsa, den är på inget sätt dålig! Den är bara inte fantastisk.

There is no place in the world for librarians who lack the will to defend books against wars, rebels, and Burners. Books cannot fight for themselves.