Några ord om Augustpriset

Det svenska Augustpriset är, liksom den finska motsvarigheten Finlandiapriset, något av ettaug folkligt pris och ett pris jag själv gärna håller koll på. Många böcker som nominerats eller vunnit har jag själv läst och tyckt om, antingen före själva nomineringen eller ibland efteråt. August och Finlandia är ofta – men inte alltid! – en slags kvalitetsstämplar för böcker jag kan komma att tycka om. I år ser jag till exempel  Kristina Sandbergs Liv till varje pris bland de nominerade, något som gläder mig även om jag samtidigt får en svag Oscars-nomineringskänsla, ni vet när stora trilogier som LOTR m.fl. får hundra nomineringar först för den tredje filmen för att liksom täcka upp hela trilogin.

En diskussion som länge förts men som blossat upp rejält i år p.g.a. icke-bredden bland de nominerade i år, är den (alldeles för) stora nomineringsklassen barn- och ungdomslitteratur. I den ska nämligen allt från pekböcker till faktaböcker för åttaåringar till romaner för femtonåringar klämmas. Jag, som redan tidigare men framför allt det här året, har läst mängder av ungdoms- och crossoverböcker, är också besviken och förstår ungdomsboksförfattarnas upprördhet. Bland annat Lisa Bjärbo och Christin Ljungqvist har skrivit bra om det. På sin Facebook-sida svarar Augustpriset att priset sedan 1992 varit uppdelat i sina tre klasser, och att det av praktiska och ekonomiska skäl är bra att det fortsätter så. Inte heller lyriken har fått en egen klass, jämför de det med, men jag tycker läsambassadören Johanna Lindbäcks svar där under är bra: att grundpremissen för vuxenklasserna är att läsaren befinner sig på samma nivå. Det gör inte en tvååring och en 17-åring.
Det är ingen enkel diskussion och gränsdragning så klart, men med sjunkande läsförståelse och samtidigt en utlåningsstatistik som tyder på läsintresse hos barn och ungdomar vore det fint att se Augustpriset vidga sina kategorier och ta klivet in i 2010-talet.

Den 24:e november får vi veta vem som vunnit.

Nobelbingo 2014

Fransmannen Patrick Modiano tilldelades för en dryg timme sedan Nobelpriset i litteratur 2014, och en nästan lika gammal tradition som själva priset är att man sedan spelar Bokbabbels Nobelbingo:

Har hört talas om författaren tidigare – 1 poäng
Har en bok av författaren hemma i bokhyllan – 1 poäng
Har läst en av författarens böcker – 1 poäng
Har läst flera av författarens böcker – 1 poäng
Gissade rätt – 1 poäng

Mitt egna saldo för i år var svaga en poäng för att namnet lät vagt bekant. Det här spelet är helt klart inte min styrka, haha!

Nobelbingot tidigare år: Alice Munro 2013, Mo Yan 2012, Tomas Tranströmer 2011, Mario Vargas Llosa 2010.

Att tydligen hoppa in mitt i en deckarserie

Jakthundarna av Jörn Lier Horst XXXX-
Översättning: Per Olaisen
jakthundarnaJakthundarna är enligt recensionen i GP den åttonde boken om polisen William Wisting, men själv tycker jag att det går förvånansvärt snabbt att komma in i boken trots det. Att det är just den här boken som är den första att översättas till svenska beror på att den belönades med Glasnyckeln (bästa nordiska kriminalroman) år 2013, och likt andra Glasnyckel-pristagare så håller den definitivt måttet.
Polisen Wisting stängs av och utreds internt då han plötsligt misstänks för att ha fabricerat bevis i en sjutton år gammal mordutredning. Hans dotter Line som är kriminalreporter hjälper honom, och på klassiskt deckarvis är de smartare än den arbetande poliskåren. Men jag gillar! Min enda invändning är att det ibland blir onödigt mycket berättande i stället för visande, att Wisting typ stirrar ut i luften och ”tänker tillbaka” på viktiga saker. Å andra sidan är det troligen just det som gör att jag så lätt kan hoppa in mitt i serien, så jag ser lite mellan fingrarna åt den saken för den här gången.

Egenmäktigt förvirrande

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
egenmäktigtDet här kan inte bli en regelrätt recension, för jag blir så förvirrad med den här boken! Jag gick in för läsningen med väldigt långa tänder – inte för att alla hade sagt att den är så bra och jag vill vara någon slags kärring mot strömmen, utan för att själva temat gör mig så oerhört irriterad. Jo, jag vet, vi har alla varit unga och dumma och kära, och vissa av oss fortsätter säkert upprepa de där mönstret tills vi dör. Lena Andersson är hands on, ingen tvekan om saken. Ester förnedrar sig gång på gång, hon vet det och väninnekören vet det och Hugo vet det. Ändå trillar hon dit.

Hon förstod inte. Men man får inte pressa. Man får aldrig pressa. Bara vara omtänksam och tillmötesgående utan att det blir kvävande.

Jag blir så arg! Så arg på Hugo som är ett sådant kallt svin, och på Ester som försätter sig i de där situationerna om och om igen. Hänger med på en date med Hugos nya flamma for crying out loud – vem gör något sådant?
Men jag vet inte, det känns som om jag skulle bli arg över något mer också. Typ att den här boken finns, och att den är så omtyckt och prisbelönt. Inte för att den inte förtjänar det, för det gör den, även jag som är så arg faller för det raka språket, men för att den älskas på grund av sitt innehåll, på grund av att vi tydligen kan känna igen oss i estrar och hugon. Och jag vill inte att det ska vara så! Orkar ej med de här svinen, eller med dem som förnedrar sig för dem:

Varje gång hon kommenterade något blev det stumt. Hugo följde aldrig upp det Ester sa. Ester följde alltid upp det Hugo sa. Ingen av dem var riktigt intresserad av henne, men båda var intresserade av honom.

Detta beundrande och upphävande av Den Ena (Mans)personen, urk!
För övrigt, visst känns tiden lite off också? Inte alls som om den utspelade sig i nutid, utan snarare 1960-, 1970-tal? Kanske är det något som bidrar till att alla är så lyriska, att boken känns så pass tidlös. Det kunde ha varit du eller jag, eller våra föräldrar?

Hipsterstrippar

Lilla Berlin. So last year av Ellen Ekman XXX½
lillabJag följer Lilla Berlin på Instagram, brukar kisa närsynt för att läsa pratbubblorna om bilden föreställer dagens seriestripp i svenska Metro där den här serien går. Det var med andra ord helt klart att jag skulle läsa det här samlingsalbumet Ekmans syn på hipsterkulturen.
Vissa strippar är 100 % spot on, som den här (på tal om Instagram), eller den om att vara tvungen att checka in på FourSquare för att visa att man har ett (socialt) liv. Och heh, major igenkänning på strippen om Instagram-etikett – ni vet väl att man måste mention människor med @-tecken om man inte kommenterar under deras egna bilder, annars ser de inte kommentaren. Det fungerar alltså inte som på Facebook..!
Med så här aktuella strippar finns det såklart en risk med att den här boken är so last year ganska fort, lite som när jag läste Stockholmsnatt-albumet några år för sent och inte alls kände igen mig. Å andra sidan är det såklart meningen att serierna ska vara spot on just i stunden, de publiceras ju som sagt i en dagstidningen och då är det nu nu nu som ska porträtteras och det är inte Ekmans fel om seriealbumen om några år känns daterade.
Ändå blir jag lite lite besviken. Jag förväntar mig inga episka serieromaner à la Craig Thompson eller politiskt sprängstoff à la Liv Strömquist, men förutom fniss just i stunden så stannar känslan efter att ha läst inte kvar på samma sätt som t.ex. efter Lina Neidestams Zelda, som väl ändå kan anses tillhöra samma typs serier. Fast jag kommer att fortsätta kisläsa på Instagram såklart.
Ellen Ekman fick serietecknandets Stora Ponduspriset 2013.

Det går bra nu…

… tänker säkert Donna Tartt i dag, när hon vaknar upp med ett pinfärskt Pulitzer Prize for Fiction i hatten. Och så är hon ju även nominerad till Baileys Women’s Prize for Fiction (tidigare Orange Prize) också, i sällskap av andra intressanta författare.
Kanske vore på tiden för mig att återuppta fink-läsningen som blev på hälft där i höstas någon gång? Men vet ni, jag känner mig faktiskt mer sugen på den där mytomspunna DHH för tillfället..! Hur går det med din läsning Kloggis?

Varför faller jag inte för Filer?

The Shock of the Fall av Nathan Filer XXX½
shockSupersnyggt omslag, debutant som vinner Costa Book of the Year, vibbar av både The Perks of Being a Wallflower, When God Was a Rabbit och The Mysterious Incident With the Dog in the Night Time. Men kanske är det just de här jämförelserna – uttalade av så väl andra som mig själv –  som gör att jag aldrig faller (höhö) handlöst för den här boken? Jag var nämligen väldigt förtjust i de andra böckerna, och även om likheterna finns i denna bok, så som den personliga men inte helt pålitliga berättarrösten, att det plötsligt dyker upp bilder i texten etc., så saknas det den slutgiltiga gnistan.
Och så är den ganska svart också, förvisso inget som brukar stoppa mig vad gäller läsning. Berättaren Matthew förlorade nämligen sin storebror Simon i en olycka som liten, och det gnager i honom och överskuggar hans liv, så till den milda grad att han nu vårdas på ett psykiatriskt sjukhus medan han försöker komma till rätta med sin sorg, sin skuld och sina minnen. Jag gillar sättet berättelsen löper framåt, att den hoppar omkring efter Matthews tankar och stundvis avbryts till förmån för sjukhusets rutiner. Men för mig lyfter den aldrig riktigt till hundra procent, och trots att jag rannsakar mig själv kan jag inte komma på varför. Blir det kluriga berättargreppet trots allt för mycket? Känner jag inte tillräckligt starkt för Matthew? Är min läsning för splittrad på grund av andra böcker jag läser simultant?

När språket står i vägen

Ljus ljus ljus av Vilja-Tuulia Huotarinen XXX
ljusDet må erkännas att jag lite hastade mig igenom den här boken, men vet ni, jag fångas inte av den. Vilket är synd, för det är uppfriskande att läsa om en lite annorlunda milj, nämligen Finland strax efter Tjernobylkatastrofen 1986. Boken har vunnit Finlandia Junior 2011, jag ser att andra bokbloggare nästan gråter eller inte kan värja sig, medan jag mest kliniskt observerar. Visst, jag noterar berättarens direkta tilltal och visst är språket annorlunda i sin upphackade staccatorytm. Jag irriteras dock av att det känns så oerhört medvetet – svårt att förklara då författaren naturligtvis ska vara medveten om sin text och vad den gör, men jag tycker att det inte ska vara synligt för läsaren. Om ni alls förstår vad jag menar. Ingen uppskattar ett vackert språk mer än jag, men här blir författaren så besatt av att skapa sitt speciella språk att hon snubblar över sig själv och allt får komma i andra hand efter språkexperimenten, även berättelsen i sig…

En person i berättelsen kan befinna sig i konflikt med sin omgivning.
Så skriver de hurtiga svenskarna i en handbok som heter Skriv om och om igen.

En liten kul detalj med citatet ovan, skrivboken som nämns är utgiven av X Publishing, vars utgivning Gilla böcker, Huotarinens förlag, ju numera ansvarar för.
Rec.ex. från Gilla böcker.

Expeditionen. Bokbabbels kärlekshistoria

Expeditionen. Min kärlekshistoria (illustrerad utgåva) av Bea Uusma XXXXX-
expVid det här laget vet ni väl redan det mesta om den här Augustprisbelönade boken. Att den finns i en text- och en illustrerad utgåva. Att den handlar om Andrées högst misslyckade ballongexpedition till Nordpolen, att den misslyckades och att de tre svenska männen dog på Vitön. Att man inte vet varför de dog, och att Bea Uusma har tillbringat de senaste femton åren med att försöka ta reda på det.

20140120-140247.jpg

Det är bra att ni vet allt det där, för jag vet inte hur jag annars skulle lyckas förmedla hur fantastisk den här boken är. Jag har ju facebookat och instagrammat min omedelbara kärlek till den redan, ändå förstår inte ens jag själv vad det riktigt är som gör den så bra. Den för en bok om polarfärder genialiska förstameningen Jag hatar att frysa kanske? Bea Uusmas korta och sakliga men samtidigt passionerade och nästan roliga stycken om så väl expeditionens resa som hennes egna efterforskningar? Glimtarna av en kärlekshistoria som blev alldeles för kort, den mellan Nils Strindberg och hans fästmö Anna? Jag vet att många har fallit för detaljen om hjärtat, s.283, men själv känner jag en klump i halsen redan tidigare, på s.106, detaljen om fågeln i sovrummet ni vet? Åh!
Jag ryser vid blotta tanken på all is, allt mörker, all kyla. Ensamheten, uppgivenheten! Isolationen. Och jag älskar Uusmas envetna nörderi, hur hon aldrig ger upp utan bara gräver vidare. De roliga detaljerna om benbitar bredvid Bokus-paket på Icas postutlämningsställe. Färgen på isen som skiftar varje dag, isfärgspaletten som Uusma skapar med printern i famnen eftersom isen får fartyget att skaka så mycket att hon inte kan ha printern på bordet. Min egen fascination över boken, att jag genast vill berätta och visa fast jag inte ens minns alla detaljer eller läst ut boken. Jag hoppas ni alla har läst. Jag hoppas på en snygg pocketutgåva också, för det här är en bok man vill äga, läsa, köpa och ge bort. En bok att älska.

”Jag behöver vara ensam för att inte tunnas ut”

Om detta talar man endast med kaniner av Anna Höglund XXXX+
omdettaDet här är ett exempel på en bok jag nog aldrig hade snubblat över om jag inte hade läst bokbloggar. Leve bokbloggarna med andra ord! Johanna K skriver att den här boken kategoriseras som lämplig för 12-15-åringar, och kanske det. Alienationen är förvisso ett tema, men den behöver verkligen inte vara uttryckligen tonåringar ”förunnad”. Boken passar nästan ännu bättre för vuxna kan jag känna (trodde ursprungligen att den var just en bilderbok för vuxna). På grund av det melankoliska, det eftertänksamma, det poetiska.

Egentligen gillar jag andra människor.
Men jag behöver vara ensam för att inte tunnas ut

Gillar jättemycket! Den var även Augustprisnominerad, även om själva priset gick Höglund förbi. Kanske en lite dyster bok att ge bort bara sådär, man måste nog känna mottagaren bra för att veta att den ska tas emot på rätt sätt. Själv vill jag dels instagramma och citera hela boken, dels bara bläddra igenom den en gång till, långsamt.

Jag blev så bra på att säga nej
att jag glömde bort hur man säger ja.

Lite inhemskt, självständighetsdagen till ära

Hägring 38 av Kjell Westö XXXX-
hägfinI dag är det Finlands självständighetsdag, och vad passar väl bättre än en recension av en finlandssvensk bok som dessutom handlar om Finlands och Helsingfors historia? Kjell Westö har ju varit mycket på tapeten den här hösten, även i Sverige där han var nominerad till Augustpriset. Såväl August som det inhemska Finlandia gick dock honom förbi, får se om det nappar ”tredje gången” gillt eftersom Hägring 38 öven är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Vinnaren av det priset offentliggörs dock först i oktober 2014 (!).

Men boken då, med två olika omslag beroende på om du köpt den finlandssvenska eller hägswerikssvenska versionen. Här måste jag helt opatriotiskt dock klargöra att jag föredrar det rikssvenska gröna. Tycker det inhemska känns lite trist även om man förvisso kan se de olika färgerna som fru Wiiks olika skikt/”personligheter”. Då blir det intressantare! Romanen utspelar sig 1938, vilket ni kanske kunde gissa, och som vanligt när det gäller Westö är det Helsingfors som utgör fonden, ja nästan mer än så. Helsingfors blir ofta nästan en viktig karaktär i romanerna. Den här romanen är tätare, kortare, än de tidigare, färre karaktärer också, och det känns som om man lär känna dem mer på djupet. Advokaten Claes ”Klabben” Thune och hans nya kontorist Matilda Wiik. Båda plågas de av det som hände förr, Klabben av sin skilsmässa och fru Wiik av händelserna under kriget. Det känns fint att få komma dem in på livet, och jag gillar deras samspel också, att fru Wiik är lite för frispråkig till exempel. Och att fru Wiik har olika delar av sig själv som kallas olika saker, att hon ibland är just fru Wiik och ibland Miljafröken eller Milja Matilda. Det är intressant, utan att för den delen bli överdrivet med multipla personligheter à la Sidney Sheldon – hej sidospår men visst var det ett grepp han, Sidney, frekvent använde sig av? Eller är det mitt minne som spelar mig ett spratt? Har tyvärr inte det siggeeklundska/helenadahlgrenska eidetiska superminnet..! Tillbaka till huvudspåret: tristast i Westös roman är i stället delarna om Onsdagsklubben – förvisso bidrar de till att skapa den i bakgrunden ständigt närvarande europeiska oron, men jag har svårt att hålla reda på alla gubbar som dessutom har tidstypiska (?) men helt flippade smeknamn. Jogi, Zorro och Klabben liksom, hujedamig.
Men vilken research! Det bara bubblar historiska fakta över sidorna, precis på rätt sida av gränsen för att inte tynga ner projektet. Oerhört intressant också att Westö skriver om en faktisk historisk händelse som i och med romanen äntligen har rättats till, 75 år senare (tack En och annan bok för att du upplyste mig om detta!). Även om jag inte känner till Helsingfors tillräckligt för att kunna placera alla gatunamn, fnissar jag t.ex. åt att Munksnäs anses vara oerhört perifert. Lååånga spårvagnsresor dit var det tydligen…
Några har sagt att det här enligt dem är Westös bästa bok. Det tycker inte jag som håller Drakarna över Helsingfors eller Där vi en gång gått som favoriterna. Med detta inte sagt att Hägring 38 skulle vara dålig, tvärtom, absolut läsvärd! Och ett bra julklappstips!

De Augustnominerade

aug2Jaha, jag kanske inte behöver lista de Augustnominerade eftersom de finns här + på varenda bokblogg värd namnet just nu :). Två spontana kommentarer bara: Hurra för att Kjell Westö är nominerad, det är åtta år sedan Monika Fagerholm vann och så vitt jag minns har det inte ens varit några finlandssvenskar bland de nominerade sen dess? Och bu för att jag inte heller i år har läst en enda av de nominerade..! Westö köar jag till på biblioteket, och Bea Uusmas Expeditionen lade jag in ett inköpsförslag på förra veckan, men i övrigt är det fattigt. Är dock inte överdrivet sugen på att läsa någon annan av de nominerade förutom Sara Kadefors Lex bok, men kanske har jag fel? Vad säger ni som läst de nominerade?

De tre vinnarna av Augustpriset samt vinnaren av Lilla Augustpriset avslöjas 25 november.

Nobelbingo 2013

Alice Munro tilldelades Nobelpriset i litteratur, låtom oss se hur många Nobelbingopoäng det genererar!

Har hört talas om författaren tidigare – 1 poäng
Har en bok av författaren hemma i bokhyllan – 1 poäng
Har läst en av författarens böcker – 1 poäng
Har läst flera av författarens böcker – 1 poäng
Gissade rätt – 1 poäng

Äsch att jag inte gick och läste en novell av Munro i veckan som jag tänkte, jag tänkte att det lät för bra för att vara sant att hon skulle få priset. Och det där med att gissa, jag hoppades på henne men eftersom alla viskade om henne tänkte jag att det väl omöjligt kan bli hon… Så poängen för mig blir ynka 2, eller 2,5 om jag är generös. Hur gick det för er?

Nobelbingot tidigare år: 2012, 2011, 2010.

Finlandia-nomineringarna

På tal om litterära pris så har nomineringarna till Finlandia-priset släppts i dag!

Maihinnousu, Riikka Ala-Harja
Popula, Pirjo Hassinen
Dora, Dora, Heidi Köngäs
Is, Ulla-Lena Lundberg
Nälkävuosi, Aki Ollikainen
Mr Smith, Juha Seppälä

Om jag har läst någon av böckerna/författarskapen? Eh, nej. Det tycks inte vara mitt år i år.

Uppdaterat: Häpp, en Ulla-Lena Lundberg-bok har jag läst!

Only thought is njaa

Only väg is upp av Emmy Abrahamsson XXX
Direkt efter studenten tar Filippa flyget till London. Där ska hon söka in på en scenskola, hitta den perfekta pojkvännen och helt enkelt leva ett coolt London-liv.
Enter: verkligheten. Det vill säga ett pyttelitet rum som hon är tvungen att dela med en kedjerökande tjej, så det blir att kura ihop sig på luftmadrassen och hålla tummarna för att hon snart kan hitta ett bättre boende. Men allt i London är ju så dyrt..! Och det här med pojkvän och arbetssökande är minsann inte heller lätt.

Only väg is upp är en av de böcker som är nominerade till Augustpriset (i klassen barn- och ungdomsböcker) i år, och när jag såg den på biblioteket nappade jag glatt åt mig den. Den är en snabbläst och relativt harmlös bok, men trots London-miljön så suger den liksom aldrig till. Visst finns det några småskojiga scener, men jag tycker inte att den här boken är något extra. Läser på Sofies bokblogg att det här tydligen är första delen i en planerad trilogi, så jag håller tummarna för att det grnistrar till lite mera i de kommande böckerna.

Årets Augustnominerade

I dag presenterades de böcker som är nominerade till Augustpriset. Augustpriset är i Sverige vad Finlandia är i Finland, d.v.s. ett mycket prestigefullt men samtidigt ”folkligt” pris. Det här är böcker, till skillnad från merparten av Nobelpristagarna, som den breda allmänheten faktiskt läser. Själv har jag också läst och gillat många Augustpristagare! En knepig detalj är dock att förlagen själv måste anmäla böckerna (och att det kostar 700 kr per bok). Ibland kan det rentav gå som i år, då det nya förlaget glömde nominera Jonas Hassen Khemiri… Årets nominerade är alltså:

Allmän litteratur
En storm från paradiset, Johannes Anyuru
Ingenbarnsland, Eija Hetekivi Olsson
Sång till den storm som ska komma, Peter Fröberg Idling
Springa med åror, Cilla Naumann
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, Göran Rosenberg
Medealand och andra pjäser, Sara Stridsberg

Facklitteratur
Det enda könet, Katrine Kielos
Ur regnskogens skugga, James Dobreff, Anre Jönsson och Helene Schmitz
Det står ett rum här och väntar på dig. Berättelsen om Raoul Wallenberg, Ingrid Carlberg
Den amerikanska högern. Republikanernas revolution och USA:s framtid, Martin Gelin
Jag är Zlatan Ihrahimovic. Min historia, Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz
Sanningens vägar. Anne Charlotte Leffners liv och dikt, Monica Lauritzen

Barn- och ungdomslitteratur
Only väg is upp, Emmy Abrahamsson
Jag blundar och önskar mig något, Moa-Lina Croall
Jag älskar Manne, Pija Lindenbaum
Elin under havet, Sofia Malmberg
Jag är världen, Mårten Melin
A B C å allt om D, Nina Ulmaja

Här kan ni läsa juryns motiveringar.
Spontana tankar så här direkt efteråt: Zlatan? Trodde inte att Gardell skulle nomineras eftersom han får så mycket uppmärksamhet ändå, men konstigt att inte Karolina Ramqvist finns bland de nominerade (även om jag inte sörjer det personligen). Det jag däremot sörjer är att jag läst NOLL av de nominerade, alla kategorier. Alltså, wow, vilken koll Bokbabbel..! Tack och lov är åtminstone några av författarskapen (Naumann, Stridsberg och Kroall) bekanta sedan tidigare…
Årets August-vinnare avslöjas på Augustgalan den 26:e november.

Nobelbingo 2012

Torsdag i oktober, klart att vi traditionsenligt spelar Nobelbingo! Mo Yan tilldelades Nobelpriset i litteratur 2012, hur många poäng får ni?

Har hört talas om författaren tidigare – 1 poäng
Har en bok av författaren hemma i bokhyllan – 1 poäng
Har läst en av författarens böcker – 1 poäng
Har läst flera av författarens böcker – 1 poäng
Gissade rätt – 1 poäng

Själv fick jag pinsamma noll poäng.

Värdig Augustvinnare

Pojkarna av Jessica Schiefauer XXXX+
På sistone har jag läst många böcker om ungdomar som befinner sig i gränslandet mellan barndom och någonslags vuxenålder. I den här boken är det de tre flickorna Kim, Bella och Momo. De är fjorton och tillbringar fortfarande mycket tid med lekar och maskerader. Bella älskar blommor, och en dag får hon ett frö som hon inte kan identifiera och vars blomma har en nektar som nattetid förvandlar flickorna till pojkar. Vilken berusande känsla dessa pojkkroppar innebär, en annan styrka och framför allt en sköld mot omvärlden. Inga förnedrande blickar, inga glåpord. Frihet! Framför allt Kim blir besatt av att vara pojke, speciellt som hon i sin pojkgestalt blir vän med Tony som hon sedan blir kär i.
Jag sträckläser Schiefauers vackra bok, den fungerar så oerhört väl i sitt gränsland mellan realism och magi, mellan ungdom och vuxen. Den är så fin, vänskapen mellan flickorna, och så hemsk, den otrivsel de känner i sina flickkroppar. Min enda invändning blir kanske just denna otrivsel, för även om jag kan förstå friheten i att inte vara en kropp utan en person tycker jag det blir väldigt stor fokus på hur dåligt det är att vara flicka. Och jo, det fungerar som diskussionsväckare för hur det egentligen ser ut i t.ex. skolor, på arbetsplatser, i samhället överlag, men att denna glädje över att få röra sig i en pojkkropp stannar kvar även efter de första förundrade gångerna gör mig på något sätt beklämd. Det är väl roligt att vara flicka också?

Tilldelades Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok år 2011. Och så himla snygga omslag, både som inbunden (det ljusa) och nu även i pocket! Wow!

Spadtag

Mörk jord av Belinda Bauer XXXX-
Steven Lambs familj är trasig. Hans morbror Billy försvann för nästan tjugo år sedan, antagligen ett offer för en mördare och pedofil, och sedan dess har Stevens mormor väntat. På att sonen kanske trots allt en dag skulle komma hem igen. Den sorgsna stämningen smittar av sig på Stevens ensamstående mamma, och på Steven och hans lillebror Davey. Steven vill att hans familj ska vara lycklig, och bestämmer sig för att söka efter morbror Billys skelett ute på Exmoorheden. Men heden är stor, och han vet inte riktigt var han ska leta, så Steven bestämmer sig för att ta kontakt med mördaren Arnold Avery i fängelset.

Det här är ingen regelrätt deckare (trots att den vunnit det prestigefyllda Gold Dagger-priset, och över älsklingen Karen Cambell ser jag!), utan snarare en roman som råkar innehålla en skurk. Starkast är romanen i sin skildring av lilla magra Steven som luktar unket och aldrig får goda smörgåsar eller chokladkakor i sin lunchlåda. Den sorgesamma familjeskildringen helt enkelt. Jag tycker precis som Bokstävlarna att bilden av seriemördaren Avery blir lite ensidig och att slutet blir onödigt pang på, men överlag är det här en bok som sticker ut. Vanlig roman + thriller = sant!
Rec.ex. av Modernista.

Nobelbingo!

Tomas Tranströmer tilldelades Nobelpriset i litteratur, och det är dags att spela Bokbabbels Nobelbingo! Reglerna är de samma som förra året, nämligen:

Har hört talas om författaren tidigare – 1 poäng
Har en bok av författaren hemma i hyllan – 1 poäng
Har läst en av författarens böcker – 1 poäng
Har läst flera av författarens böcker – 1 poäng
Gissade rätt – 1 poäng

Själv fick jag 2,5 poäng (hört talas om, har läst och gissade ”manlig poet”. Hej, det är min utmaning, I make the rules ;)). Vad fick ni?