”Raseri är jag van vid, jag är alltid arg”

Alla dessa fragment, intrycksspillror, som jag måste göra helhet av, innan de bleknar bort.

Som citatet ovan, så känns det att skriva en bloggrecension ibland kan jag känna, ikläda de där intrycken först i ord och sedan ännu få dem nerhamrade på papper på skärmen och internet.
Jag läser slutligen Priset på vatten i Finistère (2001) någon månad efter att Bodil prisetMalmsten har gått bort, jag har läst alla hennes loggböcker men den här som handlar om hennes första tid i Frankrike hade kryptiskt förblivit oläst. Jag har såklart läst döda författare tidigare – jag är trots allt litteraturvetare! – men sällan (aldrig?) så tätt inpå dödsfallet, sällan någon jag läst och tyckt om medan hen ännu var vid liv.
Malmsten skriver om sin nya trädgård där vid ”jordens slut i Europa”, hon kämpar men får den att prunka. Hon kämpar med sitt skrivande också, trots ivrigt påhejad av sin nya vän madame C har hon svårt att sätta sitt paradis på pränt. Vad skönt att hon lyckades till slut. Jag skrev mer om boken inne på Litterarum för ett par veckor sedan.

* * *

Jag lånar hem Det här är hjärtat (2015) också, när jag cyberhänger i biblioteksdatabasen, diktsamlingen om sorg som blev Malmstens sista verk. Inser snabbt att det var ur den här boken de flesta citatbilderna dök upp när hon dog i februari, och visst är de effektiva, raderna: Kärlek är att jag vill/att du finns. Det finns många sådana rader som går rakt in i synnerven och hjärtat även på en ovan poesiläsare som jag själv. Jag behöver att du finns är en sådan, den smärtar när jag läser och även om det är fint när böcker väcker sådana känslor i en undrar jag i stunden om inte graviditetet och feber gör mig lite för skör för sådan här typs läsning.
Malmsten skriver om sorg och saknad efter någon på ett sätt som de flesta av oss säkert kan känna igen sig i. Och beroende på ens egen livshistoria finns det strofer man kanske kan ta till sig av andra orsaker, andra sorger.

Ärrvävnad
kan inte bildas så länge såret blöder

Lästiden, ett måste

Det handlar i kort om detta att som läsande människa prioritera lästid och samtidigt vara ödmjuk inför insikten att det inte alltid funkar. Hur får man det att gå ihop? Svar: det gör man kanske inte alltid. […] Men så småningom kanske man lär sig att bli mer lyhörd för sina egna behov för att orka med allt annat och där är läsningen – min högprioriterade egentidssyssla sedan jag var fem, my constant, my touchstone – om inte hela lösningen så åtminstone en stor del av den.

Helena skrev fint om att ta sig lästid häromdagen. För visst är det ett pusslande, Livet, med jobb och kanske extrajobb, med vänner man vill hinna träffa och relationen man vill hinna ge tid åt. Longboarden (!!) man vill försöka hållas och stå på, bloggen på vilken man vill rapportera om en del av böckerna man har läst – eller åtminstone vill hinna läsa – på. Samtidigt är det inte ett alternativ att inte göra det, läsa, mitt vanligaste klagorop när jag känner att det håller på att bli lite för mycket är just: Jag hinner inte läsa!

Jag har ändå rätt lätt för att prioritera läsningen, det kommer sig naturligt. Sömnen får ge vika en aning, motionen alldeles för snabbt. Men det är väl det de inte förstår, de där som kliver in i bokhandeln och tittar sig omkring och sedan väljer ut en deckare som de ska komma tillbaka och köpa till sommarsemestern; att utan läsning finns inte jag heller. Till skillnad från vad många bokmalars föräldrar kanske trodde när vi var yngre, rädda som de var att vi helt och hållet flydde verkligheten, läser åtminstone jag betydligt mindre om jag annars mår lite sisådär – fast blir det inte samtidigt lite av en nedåtgående spiral då? Occupied mind – mindre läsning – ännu sämre feeling?
Nej, ta er den där tiden. Må det så vara att som Helena stiga upp lite tidigare på morgonen, att lägga bort mobilen i bussen eller på lunchrasten, att stänga av den där dokusåpan som du egentligen irriterar dig alldeles oerhört på eller att krypa ner till sängs tidigare än du annars brukar. Det här läste jag själv häromkvällen:

Som ett asplöv min kropp,
som en flämtning min själ,
och där långt innanför
är jag fri likaväl.
Stor tystnad rör mig
bortom allt som förgör mig.

All my friends are superheroes

amm… eller åtminstone Författare, och det är ju egentligen nästan samma sak, faktiskt. Undrar om jag inte snart borde viga ett hyllplan av min bokhylla för böcker mina vänner skrivit?

I dag är det Martina och hennes prosalyriska debut A vi firar, hurra! Recensenterna är hittills lyriska (höhö), och jag kunde inte vara gladare för hennes skull. Mer skumvin och diktsviter åt folket!

Märta. Alltid Märta.

I ultrarapid
lyfter du din hand
som ska slå mej

mycket hinner gå
genom min hjärna
innan din hand
är framme vid mej

tanken
på alla kvinnor
i alla tider
som har upplevt den här sekunden
sekunden innan handen slår

skräcken
som förlamar
så jag inte förmår
slita mej loss
bita sparka fly
jag kan inte öppna munnen
jag skriker inte

känslan
av att vara utlämnad
utan återvändo
utan möjligheter
inte rå på
inte ha kontroll över
inte kunna göra nånting
inte kunna göra nånting

och slutligen
det otroliga i det
som nu är över oss –
det är inte tänkbart
det kommer inte att hända
det kan inte ske

du
kan inte slå
mej

Innan din hand
är framme vid mej
vet jag redan:
detta drabbar oss inte
av kärleks brist
utan av kärleks förtvivlan

ändå
är det svårt att fatta
omöjligt att glömma

ur Århundradets kärlekssaga (1979) av Märta Tikkanen

De här dikterna knockar mig gång på gång, lika starkt som i början av 2000-talet då jag gick i gymnasiet och läste sida efter sida, stående lutad mot en bibliotekshylla. Märta Tikkanens ord håller över tid, de håller för omläsningar och de är fortfarande lika smärtsamma. De håller skilt för sig, eller som den helhet de är skrivna som.
De gör mig fortfarande lika storögd som den där kvällen när jag stod lutad mot en hylla på biblioteket.

* * * * *

Det här inlägget är en del av den av Kulturkollo ordnade bloggstafetten internationella kvinnodagen till ära.