Det handlar i kort om detta att som läsande människa prioritera lästid och samtidigt vara ödmjuk inför insikten att det inte alltid funkar. Hur får man det att gå ihop? Svar: det gör man kanske inte alltid. […] Men så småningom kanske man lär sig att bli mer lyhörd för sina egna behov för att orka med allt annat och där är läsningen – min högprioriterade egentidssyssla sedan jag var fem, my constant, my touchstone – om inte hela lösningen så åtminstone en stor del av den.

Helena skrev fint om att ta sig lästid häromdagen. För visst är det ett pusslande, Livet, med jobb och kanske extrajobb, med vänner man vill hinna träffa och relationen man vill hinna ge tid åt. Longboarden (!!) man vill försöka hållas och stå på, bloggen på vilken man vill rapportera om en del av böckerna man har läst – eller åtminstone vill hinna läsa – på. Samtidigt är det inte ett alternativ att inte göra det, läsa, mitt vanligaste klagorop när jag känner att det håller på att bli lite för mycket är just: Jag hinner inte läsa!

Jag har ändå rätt lätt för att prioritera läsningen, det kommer sig naturligt. Sömnen får ge vika en aning, motionen alldeles för snabbt. Men det är väl det de inte förstår, de där som kliver in i bokhandeln och tittar sig omkring och sedan väljer ut en deckare som de ska komma tillbaka och köpa till sommarsemestern; att utan läsning finns inte jag heller. Till skillnad från vad många bokmalars föräldrar kanske trodde när vi var yngre, rädda som de var att vi helt och hållet flydde verkligheten, läser åtminstone jag betydligt mindre om jag annars mår lite sisådär – fast blir det inte samtidigt lite av en nedåtgående spiral då? Occupied mind – mindre läsning – ännu sämre feeling?
Nej, ta er den där tiden. Må det så vara att som Helena stiga upp lite tidigare på morgonen, att lägga bort mobilen i bussen eller på lunchrasten, att stänga av den där dokusåpan som du egentligen irriterar dig alldeles oerhört på eller att krypa ner till sängs tidigare än du annars brukar. Det här läste jag själv häromkvällen:

Som ett asplöv min kropp,
som en flämtning min själ,
och där långt innanför
är jag fri likaväl.
Stor tystnad rör mig
bortom allt som förgör mig.