Kategoriarkiv: noveller

Nya Novellixer

Publicerad den av
2

Jag skrev om mitt (icke-)novelläsande på Litterarum för några veckor sedan, och nej, jag har inte plockat upp Lucia Berlin ännu heller (jag ska, jag ska! Men har så många böcker på gång nu…). Däremot såg jag att Novellix kommer med ett kul släpp med fyra ungdomsboksförfattare: Elin Bengtsson, Sandra Beijer, Johanna Nilsson och Sara Kadefors. Den förstnämnda är obekant för mig, men de andra tre har jag läst och gillat i varierande grad – Nilsson har för evigt en plats i mitt hjärta efter läsupplevelsen med Hon går genom tavlan, ut ur bilden i tonåren. Dessutom är Novellix idé med de små askarna för kvartett-släppen väldigt smart och behovsframkallande – ja-a hörni, det blir nog ett köp det här!

Hud, blod, ben – och gravidkroppar

Publicerad den av
2

Våran hud, vårat blod, våra ben av John Ajvide Lindqvist XXXX-
IMG_4250Tyvärr består halva den här boken av novellen Tjärven som jag redan läst som e-bok för några år sedan, det hade nog gjort mig sur om jag hade köpt boken men som tur stod jag först i kö på biblioteket och fick tag på den på så vis i stället. För läsa vill jag ju, Himmelstrand-trilogin intresserar mig just inte efter den konstiga första boken men annars läser jag allt JAL skriver, han är min guru i skräckgenren jag annars så sällan bevistar.

Jag imponeras av bredden på skrämmande fenomen JAL presenterar i den här boken, havet som han så ofta återkommer till finns med såklart, men också någon som knackar på källardörren. Just den novellen är kanske inte den bästa, men kanske en av de mer skrämmande, för att det sker i hemmet, det som ska vara ens trygga borg mot allt ont. Novellen ”Hår” är nog bäst (= värst) tror jag, dels för att den innehåller det sagoväsen som skrämmer mig mest, men också för att den börjar så kusligt. Ett långt hår i bröddegen…
Det mest återkommande fenomenet dock: gravida kvinnor! Det måste ni andra väl också ha märkt, även om ni som jag kanske inte var höggravida när ni läste? Som de råkar ut för kusligheter! När jag burit hem boken och min vattenmelon till mage, skämtar jag på Instagram om att läsningen kanske kommer att skrämma igång förlossningen. Det gör den inte, jag går ytterligare några dagar över tiden medan jag läser, men att vara gravid adderar onekligen ytterligare en dimension till läsningen. Oklart om jag rekommenderar den dimensionen eller inte…

Två kusliga noveller

Publicerad den av
2

The Grownup av Gillian Flynn
Glädjen när man har en oläst text av Gillian ”Boblmafs gudinna” Flynn i handen, den är IMG_1517sann den. Synd bara att det var ”bara” en novell den här gången, den läste jag snabbt och glupskt och nu har jag snällt fått återgå till väntandet på ny flynnsk text.
Eftersom det är en förhållandevis kort text, vill jag inte avslöja för mycket, men jagpersonen jobbar som sexförsäljare men får övergå till firmans lagliga del, spådomar, när hon överanstränger sin hand. På så vis träffar hon Susan som har problem med sin styvson, och vars viktorianska hus skrämmer henne. We Need to Talk About Kevin möter Amanda Hellbergs Tistelblomman (som Helena så lägligt skrev om häromdagen i sin Helenas 100 hemskaste-serie). Kusligt!

Run, eat, repeat av Therese Widenfjord
Den bästa skräcken är den som placeras i helt vardagliga situationer tycker jag. Bussen i Helena Dahlgrens Salamandertider-novell, och nu gymmet i Therese Widenfjords – även hon en bokbloggare! – novelldebut. Även i Run, eat, repeat finns medvetenheten om att något obehagligt ska hända hela tiden i utkanten, och man känner pulsen stiga likt jagberättaren som trampar på på sin löpmatta. Även om jag tycker att novellen känns lite onödigt kort, bygger Therese direkt upp stämningen, och förutom den krypande spänningen tycker jag det finns ett sorgset stråk i berättandet. Ljudet av fötterna som slår och slår mot löpmattan, jämförandet av sig själv och andra, presterandet. Lite som det finns böcker som man inte ska läsa på flyg eller båt, är Run, eat, repeat en dålig reklam för gym. Och det är väl egentligen det bästa av betyg?

Bonusdel till Shades of London-serien

Publicerad den av
5

The Boy in the Smoke av Maureen Johnson XXX½
smokeShades of London #0,5 står det om den här långnovellen/kortromanen, men jag skulle snarare kalla den nr 1,5. Jo, den är fristående, men jag tror man får mest ut av både den här och ettan, The Name of the Star, om man läser den så som jag bestämmer, haha. TBITS är dock inte bonusmaterial så som julnoveller med Ruth Gallaway är det, utan bjuder snarare på ett nytt perspektiv (Stephens) på samma sätt som de första texterna i Four-samlingen gör det för Divergent-trilogin. The Boy in the Smoke utspelar sig dock före Rorys tid i England, och handlar alltså om hur Stephen, well, blir likadan som Rory sedermera blir, ni insatta förstår vad jag menar.

Det intressanta är att även om den här lilla boken ändå kan kallas fristående, ändå bjussar på några små detaljer som hänvisas till i den tredje boken, men som inte framkommit i den ”riktiga” serien. Jag råkade med andra ord läsa dem i helt rätt ordning och kände mig som en medlem i hemliga klubben när jag förstod blinkningen i trean. Som om den var där bara för mig.

Extramaterial för dig som redan läst ”Divergent”

Publicerad den av
Svara

Four: En Divergent-samling av Veronica Roth XXX½
Översättning: Helena Stedman
fourDen här boken är för er som redan läst åtminstone Divergent, gärna alla böckerna i den trilogin. Kort sagt handlar det om Four, han som Tris blir förtjust i ni vet. Faktum är dock att jag tycker bäst om de tre första texterna i samlingen, om tiden innan han träffar Tris. Och så gillar jag när man får lite sneak peeks kring vad han höll på med medan Tris höll på med annat liksom. Slutsats: ju mindre Tris desto bättre faktiskt – och nu låter det som om jag skulle tycka illa om henne, men det gör jag inte. Men Four – både boken och karaktären! – fungerar liksom bättre utan henne.
Jag läste Divergent-trilogin på engelska men den här på svenska, och kunde ibland känna att översättningen var lite styltig. Inga direkta fel men mer som att det inte flöt på obehindrat Fortsätt läsa →

Två nattlägesnoveller

Publicerad den av
Svara

Jag fick några rec.ex. från Mix Förlag, nämligen två av deras noveller ur deras Halloween-satsning med en kvartett så kallade ”Nattläge”-noveller. Nu har min Kindle-modell ingen nattlägesknapp, och novellerna är helt tillräckligt ruskiga för hariga lilla mig som det är. Jag gillar ändå tanken på att Mix, som är ett hundraprocentigt digitalt förlag, har tänkt till det lite extra. Novellerna går alltså att läsa som det är helt rakt av, men om man vill och/eller vågar så kan man slå på sin läsplattas nattläge och då hitta vad jag antar är extramaterial och ruskigheter. Kanske vågar jag prova det på min iPad en dag? En ljus och solig dag i så fall…

#nofilter av Helena Dahlgren
Helena Dahlgren har valt vardagen som litterär fond igen, precis som i bussnovellen Salamandertider. Stämningen känns ändå mer lik den i Kallelsen, och då tänker jag både på huvudpersonens ensamhet och känslan av att kanske hålla på att bli lite tokig – är det någon annan som märker det som pågår eller är det bara jag?
Huvudpersonen, som skrivs fram i den något ovanliga formen andra person singularis, skaffar sist av alla en smarttelefon och trillar snart även ner i Instagramträsket. Vem har inte en groende Narcissus i sig, vem tycker inte om att få bekräftelse i form av likes och peppande emojisymboler?

Någonstans anar du att denna rastlöshet har med tempus att göra, något som utan att du riktigt märkt det obönhörligt glidit från futurum till presens. Allt det som skulle bli, nu färdigpaketerat och förseglat.

Novellen balanserar nära det vanliga och vardagliga, huvudpersonen har till exempel många likheter med författaren själv och det finns även ett (allt ruskigare) Instagram-konto kopplat till novellen. Det är, förutom stigande obehagligt, även väldigt sorgligt. Att allt till pappers är bara bra, men att själen känner en allt påtagligare olust. Av orsak eller annan.

Kärlen av Johan Ring
Den ensamstående pappan kämpar på efter skilsmässan, men har åtminstone äntligen kunnat bosätta sig som han alltid önskat, vid randen av skogen. Tioåriga dottern Ellen tycker också om att leka där. Du-du-du-DUM, vad mer ska jag säga, ni förstår ju att det här också blir något obehagligt va? Slutet kommer tyvärr för plötsligt tycker jag, men fram tills dess fungerar det utmärkt, också här är allt först så väldigt vardagligt med studsmattor och VAB-dagar. Om jag ska läsa skräck så är det så här jag vill läsa det; med det vardagliga som fond och sedan det ondskefulla som sipprar igenom en växande reva mellan världarna.

Om kvinnlighet och sinnlighet

Publicerad den av
9

Jaktlycka av Anna-Karin Palm XXXX
jaktDen är så… kroppslig, Anna-Karin Palms senaste bok, novellsamlingen Jaktlycka. Kvinnor i så gott som alla åldrar, från tonåringen som besväras av att inte ha blivit av med oskulden, till kvinnan som älskar med sin man på hans 90-årsdag. De är unga, sjuka, nyfikna och kanske framför allt, väldigt fysiska. Med detta inte sagt att de skulle älska sina kropp ohämmat, jag tycker till exempel en passage i den första novellen, Teater, är ganska talande. Där cyklar Kattis hårt ner för en backe, och plötsligt minns hon hur det var för bara något år sedan, den raka smala kroppen, den andra. Den som pojkar får behålla.

Det glittrade och sprakade mellan dem, en ren attraktion som inte behövde inordnas i mallarna och som rörde sig lätt och snabbt, högt ovanför hennes kvinnlighets utbrända marker.

Jag har höga förväntningar på den här boken, har upptäckt Palm bara för några år sedan men skulle gott kunna placera henne på en sådan där Topp Fem Författare t-shirt som Bokhora sportade med för ett antal år sedan, minns ni? Men visst är det lite lurigt med ens älsklingsförfattare, för samtidigt som man läser dem stjärnögt dyrkande blir åtminstone jag ibland samtidigt lite extra granskande. Jag vet ju att det kan glittra och spraka mellan mig och Palms böcker, och då vill jag ju att det ska göra det varje gång jag plockar upp en bok av henne. Jaktlycka inpräntas kanske inte lika djupt i minnet som till exempel Målarens döttrar – o, den som kunde ta sig tiden att faktiskt läsa om de där allra allra vackraste böckerna! – och även om det kanske inte sprakar så gnistrar det bestämt till ibland. Det känns bra i mig, när jag får läsa hennes böcker.

Salamander, sorgkanter, Själfhämnd

Publicerad den av
1

Salamandertider av Helena Dahlgren
Det är en ganska speciell känsla att läsa en skönlitterär text av någon vars boksmak är identisk till ungefär 80 % med ens egen. Troligen kommer jag att gilla det jag läser, men samtidigt blir jag lite ängslig, nästan extra försiktig när jag låter blicken glida längs raderna. Som tur är börjar novellen med ett citat jag genast markerar på min läsplatta:

Stockholm i december kan vara en vacker plats. Det kan också vara som idag: råkall luft i väntan på snöblandat regn, ett par förskrämda små sorgkanter till snörester längs vägkanten.

Sorgkanter! Citat som jag själv tycker om att markera och/eller skriva upp någonstans är ord som sätter fingret på en känsla eller upplevelse så exakt så att det känns som om det klickar till inne i en, samtidigt som man själv aldrig hade kunnat formulera sig precis så.
Novellen handlar om en bussresa en decembermorgon, samtidigt som en uråldrighet kan anas, en närvaro som sett årtionden komma och gå. En parasiterande närvaro, inte en vampyr men ändå liknande den svultna Jorunn Själfhämnd. Bästa (värsta?) sortens skräck detta, med det smygande obehaget, djur som anar oråd, folk som aldrig riktigt blir sig själva igen. Isch!
Helena, vars populärkulturminne kunde få Rain Man att blekna, har, på ett sätt som känns igen från hennes blogginlägg, smugit in en hel drös litterära referenser i sin novell. Många går mig tyvärr förbi men andra kan jag, om inte bocka av, så åtminstone känna en klangbotten i minnets djup av. Och den där identiska boksmaken förresten? Som av en händelse nämns två av Gillian Flynns böcker i novellen. Jag fnissar förnöjt.

Jennifer W igår – och i april!

Publicerad den av
5

The doctor asked if there was anyone they could call and she shook her head no. The last time she’d been home, she found that her parents had emptied out her room. No bed, no desk, no dresser, no pictures on her bulletin board or posters on the wall. No clothes except for a single navy-blue dress that hung in the closet, floating like a ghost. We’re saving that to bury you in, her mom had said.

Läste Disconnected, en e-novell av Jennifer Weiner, igår. Betydligt mörkare och dystraredis än annat jag läst av henne, även om slutet var en besvikelse. Fast inte de allra sista sidorna dock – där kom det nämligen reklam om en ny bok, All Fall Down, som publiceras i april. Likt e-novellen handlar den om drogmissbruk, och även om just det ämnet inte direkt är något jag brukar kasta mig över misstänker jag att jag nog kommer att läsa den förr eller senare. Har för tillfället pausat mitt i somras påbörjade egna Weiner-knarkande (pun not intended) med planen att återuppta läsningen under solsemestern kring nyår. Inte alla böcker dock, de mest chick litt-iga intresserar mig inte. Tänker att Weiner-experterna och tillika bokauktoriteterna Helena D och Johanna L får guida mig rätt.

Krypande obehag med lukt av rutten tång

Publicerad den av
4

Kallelsen av Helena Dahlgren XXXX
En kvinna väntar på sin man. Han är fiskare, Arvid, och har varit längre borta än vanligt, och hon oroar sig, trycker sin lilla dotter närmare bröstet medan hon väntar. Om nätterna drömmer hon mardrömmar som luktar ruttnande tång.

Alla vi som läst mer än fem inlägg på Helenas blogg, vet att hon har ett säkert sätt att skriva. Tonen i skräcknovellen är lika säker, även om tiden är en annan och språket lämpligt ålderdomligt. Jag skönjer en viss onödig förkärlek för att avsluta meningar med tre punkter, samtidigt som det förvisso i viss mån bidrar till att markera jagberättarens växande oro, förtvivlan och eventuella galenskap. Först tror jag att hon bor väldigt isolerat, sedermera visar det sig att det visst finns något litet samhälle i närheten, men jag får ändå starka Evig natt-vibbar. Isoleringen, det växande obehaget, tvivlet hos både huvudpersonen och läsaren om det finns något out there eller om det bara är fantasifoster. Jag läser inte mycket skräck, men om jag gör det är det just sådant här jag vill läsa! Fast ruggigt är det, och jag är glad att vår sommarstuga ligger vid en sjö och inte vid havet…
Novellen finns för tillfället endast i elektroniskt format, och nu vet jag inte hur det såg ut på era läsplattor/datorer, men på min Kindle fungerade det fint med den insprängda bilden av havet som gradvis växte sig större och större. En detalj som knappast gör mer eller mindre för själva texten, men som ändå fungerar suggestivt, då bilden växer i takt med obehagskänslan. Finns det något därute..?

Ruth firar jul

Publicerad den av
11

Vilket eminent tips av Calliope, en gratis julnovell med allas vår Ruth Galloway (arkeologhjältinnan från Elly Griffiths böcker alltså)! Jag klickade ner den till Kindle direkt, och läste igår medan snön yrde utanför fönstret. Mysigt! Novellen utspelar sig i jultider (du-uh), och tidsmässigt ungefär där vi blev efter senaste boken. Den går garanterat att läsa fristående också, men varning i så fall för en del spoilers gällande framför allt Ruths privatliv.gallowayjul

Och i slutet följde det med en sneak preview av A Dying Fall, men den läste jag inte, eftersom jag får in den på Kindlur i övermorgon!
Ni som inte har en Kindle eller en surfplatta med Kindle-appen, kan beställa novellen här.

Helsingforsnoveller

Publicerad den av
2

Akta dig för att färdas alltför fort av Philip Teir XXX½
I en samling med tolv noveller skriver Teir om vanliga och ibland lite ovanligare människor i Helsingforsmiljö. Förutom miljön är det även en hel del annat som känns småbekant: personer (fotnot: den finska översättningen heter Donner-ryhmä (Donner-gruppen) efter en av novellerna som handlar om Henrik som när ett osunt intresse för Jörn Donner), finlandssvenska låneord och uttryck (krapula och kurabyxor), Nigeriabreven. Och jag gillar det. Eftersom jag läser så otroligt många svenska romaner känns det fräscht med just kurabyxorna (d.v.s. galonbyxor), och jag får lokalpatriotiskt hetsa upp mig över en av novellerna som heter ”Vi hade ju kommit överens om att aldrig flytta till Esbo”.

En del av karaktärerna blir tragikomiska, som Oskar med Donner-intresset och Juha som lurpassar på grannen som repat hans bil. Själv tycker jag mer om de mer lågmälta novellerna, som den om lillebrodern som iakttar sin tonårssyster, eller om Alexander som ska läsa upp en dikt, för övrigt Solveig von Schoultz ”Dalen”, ur vilken novellsamlingens titel härstammar. Det är i de där tysta, iakttagande scenerna Teir är som starkast. Stockholmskusinen som befinner sig på gränsen mellan barn och vuxen, lillebrodern som beundrar sin storasyster men sedan får se den tuggummituggande läppglansiga ytan krackelera. Där bränner det till.

Snyggt sammanhängande novellsamling

Publicerad den av
11

In i öknen av Anna-Karin Palm XXX½
Det är så himla länge sedan jag läste noveller! Men häromveckan när jag mitt i den höstliga bokfloden begav mig iväg till biblioteket – en bokmals osvikliga logik – stötte jag på ett verkligt fynd. Precis de tre Anna-Karin Palm-böcker jag varit nyfiken på att läsa, prydligt bredvid varandra i hyllan (well, obviously, eftersom biblioteken sorterar böcker i alfabetisk ordning. Anywhoo.). Började med novellsamlingen pga 1) Tunn 2) Som sagt, länge sedan jag läste noveller 3) Troligen den Palm-bok som längst figurerat i mitt medvetande eftersom den väldigt länge bott i sidospalten på bloggen Apple, dear? Och fail, när jag ska länka har Sofia visst tagit bort den därifrån, men boken finns i alla fall på hennes topplista över 00-talets bästa böcker (här är förresten min, ifall ni är nyfikna).

Jösses, vilken lång startsträcka recensionen för den här lilla tunnisen till bok fick! Men det är kul att även i skrift villa bort sig i associationer och tankegångar ibland, visst? In i öknen består i alla fall av sju noveller, de flesta rätt korta och sedan en längre (som jag gillar minst). Jag tycker om Palms språk som känns enkelt men med en skarp blick för detaljer. Och jag gillar hur känslor av ensamhet, iakttagande och en varm miljö återkommer i alla noveller, det gör att samlingen inte får den aura av splittring som i alla fall för mig ”kännetecknar” så många novellsamlingar. In i öknen är en fin början på mitt utforskande av Palms författarskap, och jag ser framemot att läsa mer av henne.

När kommer gnistan?

Publicerad den av
3

När börjar det riktiga livet av Fredrik Lindström XXX
Fredrik Lindströms förra bok Vad gör alla superokända människor hela dagarna? är enligt senaste ViLäser en av Sveriges mest sålda novellsamlingar genom tiderna (270 000 ex). Jag läste den också för ett antal år sedan, och tyckte därför att det skulle bli kul att se vad Fredrik hittat på den här gången. Gillade också idén med de här vanliga människor som traskar på i sin vardag och väntar på det där lilla extra.
Men jag vet inte riktigt. Det är femton noveller och jag börjar läsa, tänker att ok, så här var den och här kommer nästa och sedan blir det liksom inget. Det är småtrevligt och puttrigt, men det lyfter liksom aldrig. Novellerna tar slut och jag tänker att ”Var det det?”. Missförstå mig inte, jag behöver inte utomjordingar eller avfyrade gevär, men en liten gnista kanske. Samma gnista som karaktärerna i novellerna går och väntar på.
Rec.ex. från Albert Bonniers förlag.