Salamander, sorgkanter, Själfhämnd

Salamandertider av Helena Dahlgren
Det är en ganska speciell känsla att läsa en skönlitterär text av någon vars boksmak är identisk till ungefär 80 % med ens egen. Troligen kommer jag att gilla det jag läser, men samtidigt blir jag lite ängslig, nästan extra försiktig när jag låter blicken glida längs raderna. Som tur är börjar novellen med ett citat jag genast markerar på min läsplatta:

Stockholm i december kan vara en vacker plats. Det kan också vara som idag: råkall luft i väntan på snöblandat regn, ett par förskrämda små sorgkanter till snörester längs vägkanten.

Sorgkanter! Citat som jag själv tycker om att markera och/eller skriva upp någonstans är ord som sätter fingret på en känsla eller upplevelse så exakt så att det känns som om det klickar till inne i en, samtidigt som man själv aldrig hade kunnat formulera sig precis så.
Novellen handlar om en bussresa en decembermorgon, samtidigt som en uråldrighet kan anas, en närvaro som sett årtionden komma och gå. En parasiterande närvaro, inte en vampyr men ändå liknande den svultna Jorunn Själfhämnd. Bästa (värsta?) sortens skräck detta, med det smygande obehaget, djur som anar oråd, folk som aldrig riktigt blir sig själva igen. Isch!
Helena, vars populärkulturminne kunde få Rain Man att blekna, har, på ett sätt som känns igen från hennes blogginlägg, smugit in en hel drös litterära referenser i sin novell. Många går mig tyvärr förbi men andra kan jag, om inte bocka av, så åtminstone känna en klangbotten i minnets djup av. Och den där identiska boksmaken förresten? Som av en händelse nämns två av Gillian Flynns böcker i novellen. Jag fnissar förnöjt.

Jennifer W igår – och i april!

The doctor asked if there was anyone they could call and she shook her head no. The last time she’d been home, she found that her parents had emptied out her room. No bed, no desk, no dresser, no pictures on her bulletin board or posters on the wall. No clothes except for a single navy-blue dress that hung in the closet, floating like a ghost. We’re saving that to bury you in, her mom had said.

Läste Disconnected, en e-novell av Jennifer Weiner, igår. Betydligt mörkare och dystraredis än annat jag läst av henne, även om slutet var en besvikelse. Fast inte de allra sista sidorna dock – där kom det nämligen reklam om en ny bok, All Fall Down, som publiceras i april. Likt e-novellen handlar den om drogmissbruk, och även om just det ämnet inte direkt är något jag brukar kasta mig över misstänker jag att jag nog kommer att läsa den förr eller senare. Har för tillfället pausat mitt i somras påbörjade egna Weiner-knarkande (pun not intended) med planen att återuppta läsningen under solsemestern kring nyår. Inte alla böcker dock, de mest chick litt-iga intresserar mig inte. Tänker att Weiner-experterna och tillika bokauktoriteterna Helena D och Johanna L får guida mig rätt.

Krypande obehag med lukt av rutten tång

Kallelsen av Helena Dahlgren XXXX
En kvinna väntar på sin man. Han är fiskare, Arvid, och har varit längre borta än vanligt, och hon oroar sig, trycker sin lilla dotter närmare bröstet medan hon väntar. Om nätterna drömmer hon mardrömmar som luktar ruttnande tång.

Alla vi som läst mer än fem inlägg på Helenas blogg, vet att hon har ett säkert sätt att skriva. Tonen i skräcknovellen är lika säker, även om tiden är en annan och språket lämpligt ålderdomligt. Jag skönjer en viss onödig förkärlek för att avsluta meningar med tre punkter, samtidigt som det förvisso i viss mån bidrar till att markera jagberättarens växande oro, förtvivlan och eventuella galenskap. Först tror jag att hon bor väldigt isolerat, sedermera visar det sig att det visst finns något litet samhälle i närheten, men jag får ändå starka Evig natt-vibbar. Isoleringen, det växande obehaget, tvivlet hos både huvudpersonen och läsaren om det finns något out there eller om det bara är fantasifoster. Jag läser inte mycket skräck, men om jag gör det är det just sådant här jag vill läsa! Fast ruggigt är det, och jag är glad att vår sommarstuga ligger vid en sjö och inte vid havet…
Novellen finns för tillfället endast i elektroniskt format, och nu vet jag inte hur det såg ut på era läsplattor/datorer, men på min Kindle fungerade det fint med den insprängda bilden av havet som gradvis växte sig större och större. En detalj som knappast gör mer eller mindre för själva texten, men som ändå fungerar suggestivt, då bilden växer i takt med obehagskänslan. Finns det något därute..?

Ruth firar jul

Vilket eminent tips av Calliope, en gratis julnovell med allas vår Ruth Galloway (arkeologhjältinnan från Elly Griffiths böcker alltså)! Jag klickade ner den till Kindle direkt, och läste igår medan snön yrde utanför fönstret. Mysigt! Novellen utspelar sig i jultider (du-uh), och tidsmässigt ungefär där vi blev efter senaste boken. Den går garanterat att läsa fristående också, men varning i så fall för en del spoilers gällande framför allt Ruths privatliv.gallowayjul

Och i slutet följde det med en sneak preview av A Dying Fall, men den läste jag inte, eftersom jag får in den på Kindlur i övermorgon!
Ni som inte har en Kindle eller en surfplatta med Kindle-appen, kan beställa novellen här.

Helsingforsnoveller

Akta dig för att färdas alltför fort av Philip Teir XXX½
I en samling med tolv noveller skriver Teir om vanliga och ibland lite ovanligare människor i Helsingforsmiljö. Förutom miljön är det även en hel del annat som känns småbekant: personer (fotnot: den finska översättningen heter Donner-ryhmä (Donner-gruppen) efter en av novellerna som handlar om Henrik som när ett osunt intresse för Jörn Donner), finlandssvenska låneord och uttryck (krapula och kurabyxor), Nigeriabreven. Och jag gillar det. Eftersom jag läser så otroligt många svenska romaner känns det fräscht med just kurabyxorna (d.v.s. galonbyxor), och jag får lokalpatriotiskt hetsa upp mig över en av novellerna som heter ”Vi hade ju kommit överens om att aldrig flytta till Esbo”.

En del av karaktärerna blir tragikomiska, som Oskar med Donner-intresset och Juha som lurpassar på grannen som repat hans bil. Själv tycker jag mer om de mer lågmälta novellerna, som den om lillebrodern som iakttar sin tonårssyster, eller om Alexander som ska läsa upp en dikt, för övrigt Solveig von Schoultz ”Dalen”, ur vilken novellsamlingens titel härstammar. Det är i de där tysta, iakttagande scenerna Teir är som starkast. Stockholmskusinen som befinner sig på gränsen mellan barn och vuxen, lillebrodern som beundrar sin storasyster men sedan får se den tuggummituggande läppglansiga ytan krackelera. Där bränner det till.

Snyggt sammanhängande novellsamling

In i öknen av Anna-Karin Palm XXX½
Det är så himla länge sedan jag läste noveller! Men häromveckan när jag mitt i den höstliga bokfloden begav mig iväg till biblioteket – en bokmals osvikliga logik – stötte jag på ett verkligt fynd. Precis de tre Anna-Karin Palm-böcker jag varit nyfiken på att läsa, prydligt bredvid varandra i hyllan (well, obviously, eftersom biblioteken sorterar böcker i alfabetisk ordning. Anywhoo.). Började med novellsamlingen pga 1) Tunn 2) Som sagt, länge sedan jag läste noveller 3) Troligen den Palm-bok som längst figurerat i mitt medvetande eftersom den väldigt länge bott i sidospalten på bloggen Apple, dear? Och fail, när jag ska länka har Sofia visst tagit bort den därifrån, men boken finns i alla fall på hennes topplista över 00-talets bästa böcker (här är förresten min, ifall ni är nyfikna).

Jösses, vilken lång startsträcka recensionen för den här lilla tunnisen till bok fick! Men det är kul att även i skrift villa bort sig i associationer och tankegångar ibland, visst? In i öknen består i alla fall av sju noveller, de flesta rätt korta och sedan en längre (som jag gillar minst). Jag tycker om Palms språk som känns enkelt men med en skarp blick för detaljer. Och jag gillar hur känslor av ensamhet, iakttagande och en varm miljö återkommer i alla noveller, det gör att samlingen inte får den aura av splittring som i alla fall för mig ”kännetecknar” så många novellsamlingar. In i öknen är en fin början på mitt utforskande av Palms författarskap, och jag ser framemot att läsa mer av henne.

När kommer gnistan?

När börjar det riktiga livet av Fredrik Lindström XXX
Fredrik Lindströms förra bok Vad gör alla superokända människor hela dagarna? är enligt senaste ViLäser en av Sveriges mest sålda novellsamlingar genom tiderna (270 000 ex). Jag läste den också för ett antal år sedan, och tyckte därför att det skulle bli kul att se vad Fredrik hittat på den här gången. Gillade också idén med de här vanliga människor som traskar på i sin vardag och väntar på det där lilla extra.
Men jag vet inte riktigt. Det är femton noveller och jag börjar läsa, tänker att ok, så här var den och här kommer nästa och sedan blir det liksom inget. Det är småtrevligt och puttrigt, men det lyfter liksom aldrig. Novellerna tar slut och jag tänker att ”Var det det?”. Missförstå mig inte, jag behöver inte utomjordingar eller avfyrade gevär, men en liten gnista kanske. Samma gnista som karaktärerna i novellerna går och väntar på.
Rec.ex. från Albert Bonniers förlag.