Den tunna blå linjen

Den tunna blå linjen av Christoffer Carlsson XXXX
Jag får alltid lite prestationsångest när jag tänker på att Christoffer Carlsson är drygt ett halvt år äldre än jag. Han är kriminologie doktor och skriver bra böcker. Kan ju inte direkt säga samma sak om mig själv liksom :D. Nåväl.
Den tunna blå linjen är den fjärde och avslutande delen i serien om polisen Leo Junker. Tyvärr, får man säga, för framför allt dessa av Carlssons hittills sju böcker har jag verkligen gillat. Men jag respekterar författare som förstår att avsluta en serie medan den ännu är bra! Joanna på …och dagarna går… konstaterar också att Leo Junker har genomgått en rätt radikal förändring genom böckerna, och det har hon nog rätt i. Inte så att det slutar med konfetti och ljuv violin – men det hade nog varit för dramatisk och otrovärt för att passa ”vår” Leo. Lite troubled är han ju trots allt ändå.

För att det ska vara en ”äkta” Leo Junker-bok så handlar det såklart lite om barndomsvännen Grim igen; Leo har ju som bekant en ganska grav hang-up på honom och den hang-upen går som en bitterljuv melodi genom böckerna. Leo får också nys om ett cold case-fall som han får tillåtelse att utreda – ända tills terrordåden skakar Paris under hösten 2015 och larmet går även i Sverige. Carlsson blandar skickligt den globala världens glödande impulser, enskilda människors mer eller mindre tragiska livsöden och allt detta mot fonden av hur ens uppväxt bildar ett resonansbotten i en. Så många toner och händelser som får ett dovt eko i den och det vi en gång var.

Titeln förresten – fin! Symboliserar alltså hur poliserna är den tunna skiljelinjen mellan brottslingar och allmänheten. Så tunn att den knappt ska märkas, men tillräckligt stark för att hålla.

Kusliga ”Hemmet”

Hemmet av Mats Strandberg XXXX
Joel är tillbaka i sin lilla hemstad. Hans mammas demens är stegrande, och till sin stora lättnad – och sorg – har han fått in henne på demensboendet Tallskuggan. Där jobbar hans barndomsvän Nina som han inte pratat med sen ungdomens svek. De kan dock inte undvika varandra särskilt länge, speciellt som mamma Monika snabbt blir sämre då hon flyttat in på hemmet.

Det här är mer smygande skräck än i Färjan, mindre uttalad. Mindre blod som spills, färre tänder som rasslar. Ändå tycker jag att Hemmet är både mer skrämmande, och enligt mitt tycke också en snäppet bättre bok. Redan det fullkomligt naturliga inger läsaren obehag; de gamla patienterna som bara har spillror kvar av sina kroppar, tankar och minnen. Vissa lever i det förgångna, vissa är helt borta, och det är svårt att veta vilket som är värre. Då något ondskefullt lägger en slöja över avdelning D, blir stämningen allmänt oroligare, men hur kan du som demenspatient få någon att förstå vad du är rädd för?

De skickliga personporträtten känns igen från Strandbergs tidigare böcker, och de tecknas med samma värme även bland vuxenblöjor och näringsdrycker. Även om Joel och Nina är huvudpersonerna, ges alla patienter självständigt utrymme utan att berättarrösterna för den delen skulle bli för många (läs och lär, Paula Hawkins!). Några små detaljer upprepas lite för många gånger, de blinkande lamporna till exempel, men det är små skavanker i ett annars helgjutet verk. Bra jobbat!

Extra plus även för ett återigen snyggt omslag, design Pär Åhlander.

Paula Hawkins och den svåra andra boken

Into the Water av Paula Hawkins XX½
Den svåra andra boken? Stackars Hawkins måste följa upp braksuccén med Girl on the Train, men tar sig vatten över huvudet – förlåt, men man är helt enkelt tvungen att använda det ordstävet med den här thrillern…

Jules kallas tillbaka till småstaden där hon växte upp, hennes syster har dött och det allmänna antagandet är självmord; att hon följt de kvinnor som hoppat ut över stupet och ner i ”the Drowning Pool”, ämnet hon ägnat de senaste åren att forska i. Trots att Jules och systern Nel knappt är on speaking terms är Jules ändå övertygad om att Nel inte hoppat utan att hon utsatts för ett brott. Just hur/varför Jules känner sig så säker på den saken blev aldrig klart för mig, och det är den första i raden av problem jag har med den här boken.

Det andra är berättarrösterna. DE ÄR SÅ JÄKLA MÅNGA. ”Jag kan tycka att en vänlig redaktör borde tagit fru Hawkins, om inte i örat så i alla fall, lite i armen tidigt här och bett henne städa upp i alla sidohistorier och skära ner antalet berättarröster sisådär 25%.” skriver Johan Zillén på Bokboxen och jag nickar instämmande. Rösterna är nämligen svåra att skilja från varandra, de är alla ganska deppiga och dessutom envisas Hawkins med att slänga in lite gamla tidsperspektiv och berättare som sedan försvinner ut ur berättelsen helt och hållet igen. Stånk och pust säger jag! Och då har jag i vanliga fall ju inget alls emot ett kollektiv av röster, men någon måtta måste det vara.

Vet inte om det är myllret av röster som gör det, en (tillfällig) bristfällighet hos Hawkins eller helt enkelt mitt humör det är fel på medan jag läser Into the Water, men jag känner liksom inget för karaktärerna? Den ena efter den andra hoppar från klippan ner i bråddjupet, folk känner inte sina barn eller blir svikna av sina kära. Men det når inte mig?

Har ni läst, vad tyckte ni?

Varför sa ni inget?

Jag frågar mig, hur hade vi missat att det skulle komma en ny Sharon Bolton-thriller i vår? Jag har ännu huvudet halvt inne i bebisdimman och skyller på det, men har inte sett er andra läsa den heller, va? Bolton är ju ändå en favorit bland många av oss. Häromdagen var det ändå någon i #boblmaf (vem? Huvudet i dimman alltså…) som instagrammade en bild av den, och det blev en total – men glad såklart! – överraskning för mig. Skönt förstås att ibland ramla över en boknyhet när boken precis släppts och inte ett halvår i förväg.

Dead Woman Walking heter den, och verkar vara en fristående, Lacey-lös bok. En mördare som lämnat kvar ett vittne och en störtad luftballong – inte särskilt deskriptivt direkt men jag går på författarnamnet och hovrar med fingret på köp-knappen!

Någon som redan hunnit läsa?

Många sorters törst

Törst av Jo Nesbø XXX½
Översättning: Per Olaisen
Alltså så creepy upplägg i början av boken: offer som hittas mördade genom att de blivit bitna i halsen och sedan tömda på blod. Man befarar att mördaren är en s.k. vampyrist, och Harry Hole som numera ägnar sig åt att föreläsa övertalas med milt våld att komma och hjälpa till med mordutredningen.

Harry sprang. Han tyckte inte om att springa. […] Harry sprang för att han tyckte om att stanna. Han tyckte om att ha sprungit.

Det här är den elfte boken om Harry Hole, och även om det fortfarande händer nytt på både mord- och den privata fronten så kan det väl sägas att boken inte känns riktigt lika vass som där i mitten på serien, Rödhake framåt. Dock är ju Nesbø alltid vass, så det betyder inte att Törst är dålig, verkligen inte. 585 sidor är dock väldigt mycket för en deckare, det är förvisso spännande hela tiden och det svänger och kränger behagligt för den nyfikna läsaren. Men faktum är om inte deckare borde hålla sig under 500 sidor, kanske rentav 400? Eller är jag för krass nu?

Fint ändå, om Harry Hole och hans egen törst, både efter alkoholen men också efter jobbet. Att jaga de där mördarna, det är hans kall, hans talang men också hans ok att bära.

Nya Novellixer

Jag skrev om mitt (icke-)novelläsande på Litterarum för några veckor sedan, och nej, jag har inte plockat upp Lucia Berlin ännu heller (jag ska, jag ska! Men har så många böcker på gång nu…). Däremot såg jag att Novellix kommer med ett kul släpp med fyra ungdomsboksförfattare: Elin Bengtsson, Sandra Beijer, Johanna Nilsson och Sara Kadefors. Den förstnämnda är obekant för mig, men de andra tre har jag läst och gillat i varierande grad – Nilsson har för evigt en plats i mitt hjärta efter läsupplevelsen med Hon går genom tavlan, ut ur bilden i tonåren. Dessutom är Novellix idé med de små askarna för kvartett-släppen väldigt smart och behovsframkallande – ja-a hörni, det blir nog ett köp det här!

Värdigt avslut för Fredrika och Alex

Syndafloder av Kristina Ohlsson XXXX+
Ett kärt återseende med Fredrika Bergman och Alex Recht! Fast de har det inte så bra, eller snarare Fredrika då. Hon är inte sig själv tycker Alex, och skyller på allergier fast det är tydligt att hon har gråtit. Varför det? Samtidigt upptar såklart jobbet en stor del av deras tankar eftersom en skonlös mördare går lös i Stockholm och lämnar lappar efter sig, lappar riktade till Alex… Så många frågor och lösa trådar, så lite svar.

Syndafloder är den sjätte och ryktesvis även den sista boken om Fredrika och Alex. Synd tycker jag, även om man måste respektera författare som väljer att avsluta bokserier medan böckerna fortfarande håller samma nivå som tidigare. En annan sak jag respekterar med Ohlsson som författare är att hon inte värjer för att svinga med sin proverbiala yxa. Folk mår dåligt, folk är ledsna, folk dör… Man blir ju inte precis glad som läsare, inte direkt i alla fall, men samtidigt så är det modigt när författare låter bekanta karaktärer genomgå stora förändringar eller kriser.

Det finns några spoilers gällande kriminalfallen tidigare i serien, så jag skulle starkt uppmana er att läsa böckerna i rätt ordning. För mig som gjort det blir det som små återblickar, även om jag nog glömt en hel del av detaljerna från de tidigare fallen. Och det är ruskigt spännande! Jag älskar att jag bara ville läsa och läsa, hade boken öppen framför mig rentav medan jag stod i kön för att stiga på bussen. Lite svårt har jag att köpa de övergripande motiven för alla hemskheter, men det är inget som stör min helhetsuppfattning av boken. Om det här är den sista boken i serien, så är det ett värdigt avslut. Ni som inte ännu har läst, här har ni perfekt påskekrim hörni. Löp och köp!
Rec.ex. från Piratförlaget.

Några glada grejer

Några bra (bokrelaterade) grejer jag reagerat på på sistone, varsågoda:

★ De två stora finlandssvenska förlagen Schildts & Söderströms och Förlaget samarbetar med Svenska Teatern och ordnar litteraturkvällar under namnet Nu imorron. Det blir två kvällar under våren 2017, start redan nästa vecka med Philip Teir och Hannah Lutz. Hurra säger jag som alltid blickar avundsjukt mot Internationell författarscen på andra sidan havet och gärna skulle lyssna till fler författarsamtal/-intervjuer

★ Ramlade precis över nyheten om att det kommer en uppföljare till Maja Säfströms charmiga bok Fantastiska fakta om djur, nämligen Fantastiska fakta om djur från förr. Jag står redan i bibliotekskö! Skrev för övrigt om den tidigare boken på Litterarum i höstas.

★ Författaren och bloggaren Lisa Bjärbo har inte bara en underbar konsolhylla och ett bokskåp utanför sitt hus. Nu har hon byggt en fantastisk barnbokshylla i sina barns rum, frontade för att finnas lättillgängliga och samtidigt skapa intresse och läsiver. Gå in och kika själva hur fint det blev!

Ordbrodösen

Ordbrodösen av Anna Arvidsson XXX½
ordAlba har gått ut gymnasiet och tagit körkort. Nu fyller hon 18 och ska genomgå ritualen som ska göra henne till en ordbrodös, ta del makten som gått i hennes släkt i generationer. Starka kvinnor som kan utföra magi, styra tankar och handlingar, med hjälp av det skrivna ordet (underbar idé!). Men men, det vore väl inte en bok, i alla fall inte en bra sådan, om inte provet misslyckades och satte en hel del bollningar i rullning. Hur kan Alba ha misslyckats, alla de fem kraven var väl uppfyllda? Hennes mamma är inte längre vid liv och kan svara på frågor, så en förvirrad Alba skickas iväg från den lilla landsbygdsorten till en handledare i Stockholm.

För ett tag sedan tycker jag den här boken dök upp på Instagram varje gång jag scrollade igenom flödet. Och det är kul att den får synlighet, en välskriven debut av en författare jag bestämt tror jag ska hålla ett öga på även i framtiden. Jag är dock kanske inte helt stjärnögd ännu, tycker främst att bokens tempo är ganska ojämnt med vissa långdragna scener som är mer eller mindre intressanta medan det sedan, i en stil väldigt bekant från alltför många deckare och thrillers, blir väldigt mycket action på kort tid. Jag håller även i viss mån med Hyllan om att vad ordbrodöserna egentligen använder sin kraft till, framför allt utanför orten Vintervila, blir lite oklart. Men! Inte bara har Arvidsson kommit på en fräsch idé vad gäller magin, hon förvaltar och förverkligar den dessutom väl, vilket gör att man hela tiden vill läsa vidare. Det vill jag att ni ska minnas mer än mina några invändningar!

Carpe nuet

vantan

Jag håller koll på vad som komma skall. På grund av mitt jobb, på grund av bloggen och på grund av egen nyfikenhet och läsiver. Och det är roligt, att se fram emot böcker, ha några listor på när de viktigaste släpps etc.

Just nu har jag dock sämre koll än någonsin. Får jag tid över från bokbabbelbebisen försöker jag åtminstone använda den på att läsa, inte surfa förlagskataloger. Snart ska jag dock börja jobba igen för några månader, så senast där antar jag att jag kommer att bli mer uppdaterad på kommande böcker. Och bra så, det är ju oftast så jag fungerar. Med detta inte sagt att det har varit rätt skönt att leva här i min bubbla, definitivt bokfylld ändå, men inte maniskt framåtblickande och väntande på boksläpp flera månader fram i tiden. Fokusera på boktravarna härhemma, liksom dem jag bär hem från biblioteket (barnvagnen är bra till mycket, just sayin’). Tiden går ju fort ändå, tids är det dags för de där nya böckerna i alla fall.

P.S. Om ni råkar panta på info om en smashing kommande bok så förbjuder jag er på intet sätt att tipsa också mig om den… Nån råga ska det vara på min mindfulness ;).

Delade författare och boknyheter

Plötsligt händer det: Fiktiviteter upptäcker att Sarah Pinborough utkommer med en ny bok, Behind Her Eyes, alldeles precis nu! Hur har vi missat det?! Men strunt samma, roliga nyheter hur som helst! (Läsa leftovers var det ju, ähum ähum…).

Det är fint också, hur jag kan känna att jag ”delar” vissa böcker eller författarskap med någon. Denna Pinborough förstås just med Fiktiviteter, vi sam-bloggade ju dessutom om den senaste boken 13 minutes förra året. Många amerikanska thrillerförfattare med min thrillertvilling Dark Places. Emily St John Mandel med Fiktioner. Finfint :).

Kanske lite Knaus igen, va?

Läste en recension om Knausgårds årstidskvartett i Hufvudstadsbladet i helgen, den finns på nätet men kräver inloggning. Recensenten var i alla fall lyrisk över del ett och framför allt del tre, Om våren, och jag fick ett riktigt sug efter att läsa Knaus igen. Njöt ju av megaprojektet Min kamp 1-6 innebar, men har sedan dess bara följt Knausgård på distans utan att själv fördjupa mig i det han faktiskt skriver. Enligt recensenten Claus Elholm Andersen går Om våren utmärkt att läsa fristående, så den boken åkte nog upp på min önskelista nu! Kommer på svenska i januari. Pepp? Pepp!

23

The Twenty-Three av Linwood Barclay XXX+
23Så fick Promise Falls-trilogin sitt slut och jag fick äntligen svaren på mina frågor om vad som pågått i staden i de två tidigare böckerna. Men inte förrän en hel drös folk strukit med på kuppen… Boken börjar nämligen minst sagt dramatiskt, med en utspridd ”matförgiftning” i stil med den asiga spyscenen i Johan Theorins Rörgast – fast med dödlig utgång. Just det dramatiska sättet att påbörja en bok, och att dess orsak och konsekvenser såklart måste redas ut, gör att The Twenty-Three känns lite olik Barclays tidigare thrillers, och inget fel på det. Det känns dock aningen knepigt att hålla reda på alla karaktärer då det nästan känns som en kollektivroman – och då de flesta av karaktärerna är medelålders män… *himlar med ögonen* Förutom alla män finns det också många olika brott att hålla reda, jag säger absolut inte att det var omöjligt ens för en ammande moder, men det kändes lite överdrivet och framför allt splittrat.

Så, inte en av de skarpaste Barclay-böckerna, men skönt att äntligen få lite svar på alla mord och uppspända ekorrar (!). Och ”underhållande” läsning var det nog som vanligt, det räcker redan ganska långt.

Konst och kontroll

Aftonland av Therese Bohman XXXX
img_5181Karolina är professor i konstvetenskap. Ibland kan hon knappt förstå det själv, men så står det på hennes kontorsdörr. Allt blev kanske inte som hon trodde de där första studieåren; till exempel pratar professorer och doktorander på institutionen om samma banala saker i kafferummet som på alla andra jobb. Det blev inte helt hundra i privatlivet heller, Karolina separerade i våras (och nu är det augusti) och undrar varför hon inte gjorde det tidigare.

Det kan ju vara så”, sa hon. “Att de bästa relationerna är de som aldrig blir romantiska, eller sexuella, men som liksom har potentialen att bli det. Där det finns ett slags undertryckt attraktion som man aldrig benämner eller släpper fram, som förhöjer hela relationen.

Hon ska handleda en doktorand hon aldrig träffat eftersom han levt loppan i Berlin – haha det finns en bitsk kommentar i boken om alla svenskar där, jag tycker också jag stött på svenskar på vartenda café när jag varit där. Det handlar om doktoranden, det handlar om henne och småstaden hon kommer ifrån och Stockholm hon kom till. Det handlar massor om konst, Therese Bohman är otroligt påläst och det kan för läsaren stundvis bli både lite onödigt nörd-detaljrikt men också väldigt intressant. Jag älskar att jag lärde mig begreppet halkyoniska dagar till exempel!
Det handlar också om en sorg, om en längtan utan riktning eller mål, om en diffus känsla av olust i kroppen. Den skildras så väl, och blir en intressant kontrast till den strikta akademiska världen där det trots vardagliga kafferumsdiskussioner handlar så mycket om kontroll och yta.

Ibland föreställde hon sig att hon skjutit upp den egentliga gråten alla gånger hon haft anledning att gråta. […] Att den egentliga gråten låg kvar i henne, som en kvarglömd kompress i kroppen efter en operation.

Bohman återkommer till otrohet, ett tema som hon fördjupat sig i ytterligare i sina två tidigare romaner. Den svulstiga växtligheten känd från debuten skymtar också förbi, även om fokus miljömässigt här blir mera på staden, Stockholm, inte lummiga trädgårdar och karpdammar. Konstigt nog kommer jag också att tänka på 100 hemskaste några gånger när jag läser Aftonland, det börjar med detaljen om hur Karolina hatar telefonsamtal och önskar att folk kunde hålla sig till sms när de vill något (vilket Helena D alltså skriver om som en punkt i sin listbok), men förstärks av all kunskap som flödar ut både på och mellan raderna. Både Bohman och Dahlgren vänder sig, även om de är tacknämligt pedagogiska, allra helst till den belästa, intellektuella och (populär)kulturellt bevandrade läsaren.

Aftonland är full av skarpa formuleringar och fina citat, jag streckar faktiskt under och gör utropstecken i marginalerna, har kommit att tycka om att göra det ibland. Även om Den drunknade är och förblir min Bohman-favorit, är det alltid en ynnest att få vila i Bohmans fiktion. Jag längtar redan till nästa roman.
Rec.ex. från Norstedts.

En finlandssvensk Agatha Christie

Sommarön av Eva Frantz XXXX-
sommaronFörsäkringsbolaget Axelssons anställda med familjer stuvar ner grillbiffar och Gant-handdukar i motorbåten Athena och tuffar iväg mot Sommarön för den traditionella semesterveckan. Vissa har varit där flera somrar i rad, vissa är nya på ön. Det ska grillas, minglas, simmas och mysas med familjerna. Och så börjar det också, förvisso kryddat med barnaskrik och äktenskapliga gräl, men ändå som helt vanliga sommardagar i skärgården. Tills ovädret slår till och sveper in ön i en tät dimma som gör att telefonerna tappar nätet…

Eva Frantz har skrivit en modern Agatha Christie i finlandssvensk tappning. Låsta rummet-mystiken i en något större miljö, där nutidsmänniskor är minst lika utsatta och hjälplösa då man inte kan googla saker – eller ringa efter hjälp. Jag tycker mig också ana svaga läckbergska vibbar, men kanske är det bara skärgårdsmiljön och det kursiverade ”detta hände tidigare i samma miljö”-spåret som får mig att tänka så. Men jag gillar det jag läser, hade av någon kryptisk anledning tänkt att boken kunde vara lite… hurtig (?), men se det var den inte alls! Stundvis lite adjektivrik, och vissa insmugna ledtrådar känns aningen övertydliga (alternativt är jag jäkligt SMART ;)), men berättelsen flyter på oerhört bra och jag trivs medan jag läser. Vad mer kan en sömnig nybliven mamma önska?

Plus för övrigt för karta över ön på innerpärmarna! Jag skrev nyligen om min – och många andra bokbloggares – faiblesse för bokliga kartor på Litterarum. Det här var just en sådan bok där en karta behövs.

Dagen B som i… Barclay

Hurra, i dag släpps tredje och sista delen i Linwood Barclays trilogi om Promise Falls, The Twenty-Three. Jag skrev visst aldrig något om tvåan Far From True jag läste i våras (ettan med den eminenta titeln Broken Promise skrev jag om här), men faktum är att den kändes just som en tvåa, en mellanbok. Jag som hade hoppats på lite svar fick mest nya frågor. Men nu kanske jag äntligen får svaren, på vad det är för mystisk marodör som hänger upp ekorrskinn och spränger utebioskärmar, allt detta med obehagliga kopplingar till talet 23. Titeln utlovar ju i alla fall svar, och bara jag kommer in i vem som var vem och hade råkat ut för vad så är jag på banan!

Ni ba: Vem bryr sig, jag sitter på tåget/flyget/bussen/spårvagnen på väg mot bokmässaaaan!
Jag ba: LALALALAA BARCLAY-SLÄPP!!

Hud, blod, ben – och gravidkroppar

Våran hud, vårat blod, våra ben av John Ajvide Lindqvist XXXX-
IMG_4250Tyvärr består halva den här boken av novellen Tjärven som jag redan läst som e-bok för några år sedan, det hade nog gjort mig sur om jag hade köpt boken men som tur stod jag först i kö på biblioteket och fick tag på den på så vis i stället. För läsa vill jag ju, Himmelstrand-trilogin intresserar mig just inte efter den konstiga första boken men annars läser jag allt JAL skriver, han är min guru i skräckgenren jag annars så sällan bevistar.

Jag imponeras av bredden på skrämmande fenomen JAL presenterar i den här boken, havet som han så ofta återkommer till finns med såklart, men också någon som knackar på källardörren. Just den novellen är kanske inte den bästa, men kanske en av de mer skrämmande, för att det sker i hemmet, det som ska vara ens trygga borg mot allt ont. Novellen ”Hår” är nog bäst (= värst) tror jag, dels för att den innehåller det sagoväsen som skrämmer mig mest, men också för att den börjar så kusligt. Ett långt hår i bröddegen…
Det mest återkommande fenomenet dock: gravida kvinnor! Det måste ni andra väl också ha märkt, även om ni som jag kanske inte var höggravida när ni läste? Som de råkar ut för kusligheter! När jag burit hem boken och min vattenmelon till mage, skämtar jag på Instagram om att läsningen kanske kommer att skrämma igång förlossningen. Det gör den inte, jag går ytterligare några dagar över tiden medan jag läser, men att vara gravid adderar onekligen ytterligare en dimension till läsningen. Oklart om jag rekommenderar den dimensionen eller inte…

Fem snygga omslag

Marcus Stenberg på Bokhora är bokbloggarmaffians okrönte kung vad gäller bokomslagsexpertis (”omslagskungen”?), det är vi nog alla överens om. Men i genomgången av snygga bokomslag i höstutgivningen verkar han ha missat några stycken – lätt hänt när man är hög på SvB-katalogens berusande doft och allmänt pepp på vad som komma skall. Tänkte därför komplettera hans inlägg med följande titlar:

skugganSkuggan av Marit Furn, omslag Håkan Liljemärker (Albert Bonniers förlag). Den vindlande växtligheten, och färgerna!

intransitIn transit av Hannele Mikaela Taivassalo, omslag Sanna Mander (Förlaget). Jag kan inte påstå att jag har stenkoll på finska omslagsformgivare, men så gott som varje gång jag ser ett jag gillar visar det sig att det är Mander som ligger bakom det. Med In transit-omslaget gillar jag också färgerna, samt hur bilderna ligger som lager ovanpå varandra. Och kartor! Mander stod också för formgivningen av Förlagets höstkatalog i år, och ett gammalt exempel på hennes genialitet är Philip Teirs bok Vinterkriget som ovan nämnda Marcus kul nog också utsåg till den höstens snyggaste omslag.

aftonlandAftonland av Therese Bohman, omslag Beatrice Bohman (Norstedts). Här är jag kanske något påverkad av att jag är så pepp på själva innehållet, men även om färgerna är på gränsen till trista så gillar jag ändå den rena estetiken. På författarens Instagram ser man dessutom hur omslaget fortsätter mot ryggen – mycket stiligt!

flickornaFlickorna av Emma Cline, omslag Sara R. Acedo (Natur och Kultur). Den här figurerar på var och varannan bokbloggares Instagram just nu, men den är skön att vila ögonen på (och lär ju vara himla bra också). Lager på lager igen, och fina färger (eh, jag börjar visst upprepa mig?).

denlillasvartaDen lilla svarta av Sanna Tahvanainen, omslag Tiina Palokoski (Schildts & Söderströms). Den här finns faktiskt inte med i SvBs katalog eftersom Sets inte annonserat där, men snyggt är omslaget ändå. Svart, klassiskt och elegant – något annat hade rimmat illa med innehållet.

Vilken är er favorit av omslagen ovan, eller ur höstutgivningen överlag?

Hej ”Helenas 100 hemskaste”!

I Stockholm pågår i detta nu releasefest för boken, men vad är väl en bal på slottet när man kan sitta i ett regnigt Esbo och dricka något alkoholfritt..? 😛

Skämt åsido, det går ingen nöd på mig. Pionbuskarna vi planterade i vår lilla trädgård för några år sedan blommar för första gången, och för att hålla Helenas – för övrigt assnygga! – bok sällskap den långa vägen från Morgongåva följde också Den åttonde dödssynden med i paketet. Samt att jag spasm-klickar hem alldeles för många e-böcker med den något tveksamma (?) ”behöver inför amningsmaratonen”-motiveringen…

Ett dilemma dock: Helena skriver ju som bekant väldigt bra, men är det kosher att göra understrykningar eller hundöron i boken? Jag är inte riktigt säker på vad jag tycker om saken faktiskt, det faktum att husgudinnan Jenny Diski fick mig att börja med hundöron talar ju för saken men det känns ändå lite hädiskt att börja hovra med ens en blyertspenna över de krispiga sidorna…

Deckarvecka: Spännande boksläpp

Så upptagen med boksläpp nu att jag inte hinner läsa, haha, skrev dekkariviikkoHelena D till mig på Facebook-chatten häromdagen, och jag instämde helhjärtat. Tryckpressarna arbetar för högtryck och förlagen spottar ut sig den ena efterlängtade deckaren/thrillern efter den andra. Ska vi ta oss en liten titt?

🔫 Daisy in Chains av S.J. Bolton släpptes den andra juni och landade i min brevlåda den här veckan. Lacey-fri standalone som handlar om en fängslad mördare och hans fanclub utanför fängelset.
🔫 Tre minuter är den fristående fortsättingen på Roslund & Hellströms hyllade thriller Tre sekunder. Jag är ungefär halvvägs, och än har den inte riktigt samma drive som deras senaste böcker, men de brukar kunna mejsla guld ur sitt material så jag ska definitivt inte ge upp.
🔫 Ink and Bone av Lisa Unger. Årets andra Unger, liksom årets andra bok med titeln Ink and Bone, haha! Vi får återvända till småstaden The Hollows i upstate New York och hänga med både gamla och nya karaktärer där. En flicka saknas i alla fall, och Eloise Montgomery försöker hjälpa detektiven Jones Cooper.
🔫 With Malice av Eileen Cook var ett spontanköp då jag blev nyfiken på idén om 18-åringen som vaknar upp i en sjukhussäng i USA och totalt har glömt bort resan i Italien och att hon varit chauffören i en olycka där hennes bästa vän dog. Låter som den perfekta halvfluffiga sommarläsningen, inte minst för att den jämförs med We Were Liars..!
🔫 Redemption Road. Aj aj aj så det rycker i klickfingret när jag hovrar över den här boken! Jag har bara läst en eller två böcker av John Hart än så länge, men de(n) var i alla fall guld. Poliser som avtjänar brott i tjänsten, en tonåring som vill hämnas mordet på sin mamma, en övergiven kyrka mitt inne i skogenn. Beskrivs som gritty och darker than dark på Goodreads, mmm… Det största mysteriet är nog hur jag än så länge kunnat hålla mig från att köpa den!
🔫 Offline. Anne Holt är tillbaka, liksom hennes välbekanta hjältinna Hanne Wilhelmsen. Terrordåd och försvinnanden, kanske en liten dos samhällskritik om jag gissar rätt?
🔫 Before the Fall av Noah Hawley. Ett privatplan fullastat med rika och inflytelserika människor störtar i havet, och bara en konstnär och en fyraåring överlever. Vad hände med planet, och hur tacklas olyckan av media? Det här låter som en bok som har potential att falla mig i smaken!

Plus då nya Coben, Griffiths och Hand som jag ännu inte hunnit läsa, heh. Och i augusti hissar jag flaggan i topp, för då släpps Tana Frenchs The Trespasser!

Har ni redan läst (eller köpt?) någon av de här böckerna? Vad ser ni fram emot för spännande läsning i sommar?