Ordbrodösen

Ordbrodösen av Anna Arvidsson XXX½
ordAlba har gått ut gymnasiet och tagit körkort. Nu fyller hon 18 och ska genomgå ritualen som ska göra henne till en ordbrodös, ta del makten som gått i hennes släkt i generationer. Starka kvinnor som kan utföra magi, styra tankar och handlingar, med hjälp av det skrivna ordet (underbar idé!). Men men, det vore väl inte en bok, i alla fall inte en bra sådan, om inte provet misslyckades och satte en hel del bollningar i rullning. Hur kan Alba ha misslyckats, alla de fem kraven var väl uppfyllda? Hennes mamma är inte längre vid liv och kan svara på frågor, så en förvirrad Alba skickas iväg från den lilla landsbygdsorten till en handledare i Stockholm.

För ett tag sedan tycker jag den här boken dök upp på Instagram varje gång jag scrollade igenom flödet. Och det är kul att den får synlighet, en välskriven debut av en författare jag bestämt tror jag ska hålla ett öga på även i framtiden. Jag är dock kanske inte helt stjärnögd ännu, tycker främst att bokens tempo är ganska ojämnt med vissa långdragna scener som är mer eller mindre intressanta medan det sedan, i en stil väldigt bekant från alltför många deckare och thrillers, blir väldigt mycket action på kort tid. Jag håller även i viss mån med Hyllan om att vad ordbrodöserna egentligen använder sin kraft till, framför allt utanför orten Vintervila, blir lite oklart. Men! Inte bara har Arvidsson kommit på en fräsch idé vad gäller magin, hon förvaltar och förverkligar den dessutom väl, vilket gör att man hela tiden vill läsa vidare. Det vill jag att ni ska minnas mer än mina några invändningar!

Carpe nuet

vantan

Jag håller koll på vad som komma skall. På grund av mitt jobb, på grund av bloggen och på grund av egen nyfikenhet och läsiver. Och det är roligt, att se fram emot böcker, ha några listor på när de viktigaste släpps etc.

Just nu har jag dock sämre koll än någonsin. Får jag tid över från bokbabbelbebisen försöker jag åtminstone använda den på att läsa, inte surfa förlagskataloger. Snart ska jag dock börja jobba igen för några månader, så senast där antar jag att jag kommer att bli mer uppdaterad på kommande böcker. Och bra så, det är ju oftast så jag fungerar. Med detta inte sagt att det har varit rätt skönt att leva här i min bubbla, definitivt bokfylld ändå, men inte maniskt framåtblickande och väntande på boksläpp flera månader fram i tiden. Fokusera på boktravarna härhemma, liksom dem jag bär hem från biblioteket (barnvagnen är bra till mycket, just sayin’). Tiden går ju fort ändå, tids är det dags för de där nya böckerna i alla fall.

P.S. Om ni råkar panta på info om en smashing kommande bok så förbjuder jag er på intet sätt att tipsa också mig om den… Nån råga ska det vara på min mindfulness ;).

Delade författare och boknyheter

Plötsligt händer det: Fiktiviteter upptäcker att Sarah Pinborough utkommer med en ny bok, Behind Her Eyes, alldeles precis nu! Hur har vi missat det?! Men strunt samma, roliga nyheter hur som helst! (Läsa leftovers var det ju, ähum ähum…).

Det är fint också, hur jag kan känna att jag ”delar” vissa böcker eller författarskap med någon. Denna Pinborough förstås just med Fiktiviteter, vi sam-bloggade ju dessutom om den senaste boken 13 minutes förra året. Många amerikanska thrillerförfattare med min thrillertvilling Dark Places. Emily St John Mandel med Fiktioner. Finfint :).

Kanske lite Knaus igen, va?

Läste en recension om Knausgårds årstidskvartett i Hufvudstadsbladet i helgen, den finns på nätet men kräver inloggning. Recensenten var i alla fall lyrisk över del ett och framför allt del tre, Om våren, och jag fick ett riktigt sug efter att läsa Knaus igen. Njöt ju av megaprojektet Min kamp 1-6 innebar, men har sedan dess bara följt Knausgård på distans utan att själv fördjupa mig i det han faktiskt skriver. Enligt recensenten Claus Elholm Andersen går Om våren utmärkt att läsa fristående, så den boken åkte nog upp på min önskelista nu! Kommer på svenska i januari. Pepp? Pepp!

23

The Twenty-Three av Linwood Barclay XXX+
23Så fick Promise Falls-trilogin sitt slut och jag fick äntligen svaren på mina frågor om vad som pågått i staden i de två tidigare böckerna. Men inte förrän en hel drös folk strukit med på kuppen… Boken börjar nämligen minst sagt dramatiskt, med en utspridd ”matförgiftning” i stil med den asiga spyscenen i Johan Theorins Rörgast – fast med dödlig utgång. Just det dramatiska sättet att påbörja en bok, och att dess orsak och konsekvenser såklart måste redas ut, gör att The Twenty-Three känns lite olik Barclays tidigare thrillers, och inget fel på det. Det känns dock aningen knepigt att hålla reda på alla karaktärer då det nästan känns som en kollektivroman – och då de flesta av karaktärerna är medelålders män… *himlar med ögonen* Förutom alla män finns det också många olika brott att hålla reda, jag säger absolut inte att det var omöjligt ens för en ammande moder, men det kändes lite överdrivet och framför allt splittrat.

Så, inte en av de skarpaste Barclay-böckerna, men skönt att äntligen få lite svar på alla mord och uppspända ekorrar (!). Och ”underhållande” läsning var det nog som vanligt, det räcker redan ganska långt.

Konst och kontroll

Aftonland av Therese Bohman XXXX
img_5181Karolina är professor i konstvetenskap. Ibland kan hon knappt förstå det själv, men så står det på hennes kontorsdörr. Allt blev kanske inte som hon trodde de där första studieåren; till exempel pratar professorer och doktorander på institutionen om samma banala saker i kafferummet som på alla andra jobb. Det blev inte helt hundra i privatlivet heller, Karolina separerade i våras (och nu är det augusti) och undrar varför hon inte gjorde det tidigare.

Det kan ju vara så”, sa hon. “Att de bästa relationerna är de som aldrig blir romantiska, eller sexuella, men som liksom har potentialen att bli det. Där det finns ett slags undertryckt attraktion som man aldrig benämner eller släpper fram, som förhöjer hela relationen.

Hon ska handleda en doktorand hon aldrig träffat eftersom han levt loppan i Berlin – haha det finns en bitsk kommentar i boken om alla svenskar där, jag tycker också jag stött på svenskar på vartenda café när jag varit där. Det handlar om doktoranden, det handlar om henne och småstaden hon kommer ifrån och Stockholm hon kom till. Det handlar massor om konst, Therese Bohman är otroligt påläst och det kan för läsaren stundvis bli både lite onödigt nörd-detaljrikt men också väldigt intressant. Jag älskar att jag lärde mig begreppet halkyoniska dagar till exempel!
Det handlar också om en sorg, om en längtan utan riktning eller mål, om en diffus känsla av olust i kroppen. Den skildras så väl, och blir en intressant kontrast till den strikta akademiska världen där det trots vardagliga kafferumsdiskussioner handlar så mycket om kontroll och yta.

Ibland föreställde hon sig att hon skjutit upp den egentliga gråten alla gånger hon haft anledning att gråta. […] Att den egentliga gråten låg kvar i henne, som en kvarglömd kompress i kroppen efter en operation.

Bohman återkommer till otrohet, ett tema som hon fördjupat sig i ytterligare i sina två tidigare romaner. Den svulstiga växtligheten känd från debuten skymtar också förbi, även om fokus miljömässigt här blir mera på staden, Stockholm, inte lummiga trädgårdar och karpdammar. Konstigt nog kommer jag också att tänka på 100 hemskaste några gånger när jag läser Aftonland, det börjar med detaljen om hur Karolina hatar telefonsamtal och önskar att folk kunde hålla sig till sms när de vill något (vilket Helena D alltså skriver om som en punkt i sin listbok), men förstärks av all kunskap som flödar ut både på och mellan raderna. Både Bohman och Dahlgren vänder sig, även om de är tacknämligt pedagogiska, allra helst till den belästa, intellektuella och (populär)kulturellt bevandrade läsaren.

Aftonland är full av skarpa formuleringar och fina citat, jag streckar faktiskt under och gör utropstecken i marginalerna, har kommit att tycka om att göra det ibland. Även om Den drunknade är och förblir min Bohman-favorit, är det alltid en ynnest att få vila i Bohmans fiktion. Jag längtar redan till nästa roman.
Rec.ex. från Norstedts.

En finlandssvensk Agatha Christie

Sommarön av Eva Frantz XXXX-
sommaronFörsäkringsbolaget Axelssons anställda med familjer stuvar ner grillbiffar och Gant-handdukar i motorbåten Athena och tuffar iväg mot Sommarön för den traditionella semesterveckan. Vissa har varit där flera somrar i rad, vissa är nya på ön. Det ska grillas, minglas, simmas och mysas med familjerna. Och så börjar det också, förvisso kryddat med barnaskrik och äktenskapliga gräl, men ändå som helt vanliga sommardagar i skärgården. Tills ovädret slår till och sveper in ön i en tät dimma som gör att telefonerna tappar nätet…

Eva Frantz har skrivit en modern Agatha Christie i finlandssvensk tappning. Låsta rummet-mystiken i en något större miljö, där nutidsmänniskor är minst lika utsatta och hjälplösa då man inte kan googla saker – eller ringa efter hjälp. Jag tycker mig också ana svaga läckbergska vibbar, men kanske är det bara skärgårdsmiljön och det kursiverade ”detta hände tidigare i samma miljö”-spåret som får mig att tänka så. Men jag gillar det jag läser, hade av någon kryptisk anledning tänkt att boken kunde vara lite… hurtig (?), men se det var den inte alls! Stundvis lite adjektivrik, och vissa insmugna ledtrådar känns aningen övertydliga (alternativt är jag jäkligt SMART ;)), men berättelsen flyter på oerhört bra och jag trivs medan jag läser. Vad mer kan en sömnig nybliven mamma önska?

Plus för övrigt för karta över ön på innerpärmarna! Jag skrev nyligen om min – och många andra bokbloggares – faiblesse för bokliga kartor på Litterarum. Det här var just en sådan bok där en karta behövs.