Kusliga ”Hemmet”

Hemmet av Mats Strandberg XXXX
Joel är tillbaka i sin lilla hemstad. Hans mammas demens är stegrande, och till sin stora lättnad – och sorg – har han fått in henne på demensboendet Tallskuggan. Där jobbar hans barndomsvän Nina som han inte pratat med sen ungdomens svek. De kan dock inte undvika varandra särskilt länge, speciellt som mamma Monika snabbt blir sämre då hon flyttat in på hemmet.

Det här är mer smygande skräck än i Färjan, mindre uttalad. Mindre blod som spills, färre tänder som rasslar. Ändå tycker jag att Hemmet är både mer skrämmande, och enligt mitt tycke också en snäppet bättre bok. Redan det fullkomligt naturliga inger läsaren obehag; de gamla patienterna som bara har spillror kvar av sina kroppar, tankar och minnen. Vissa lever i det förgångna, vissa är helt borta, och det är svårt att veta vilket som är värre. Då något ondskefullt lägger en slöja över avdelning D, blir stämningen allmänt oroligare, men hur kan du som demenspatient få någon att förstå vad du är rädd för?

De skickliga personporträtten känns igen från Strandbergs tidigare böcker, och de tecknas med samma värme även bland vuxenblöjor och näringsdrycker. Även om Joel och Nina är huvudpersonerna, ges alla patienter självständigt utrymme utan att berättarrösterna för den delen skulle bli för många (läs och lär, Paula Hawkins!). Några små detaljer upprepas lite för många gånger, de blinkande lamporna till exempel, men det är små skavanker i ett annars helgjutet verk. Bra jobbat!

Extra plus även för ett återigen snyggt omslag, design Pär Åhlander.

Fem snygga omslag

Marcus Stenberg på Bokhora är bokbloggarmaffians okrönte kung vad gäller bokomslagsexpertis (”omslagskungen”?), det är vi nog alla överens om. Men i genomgången av snygga bokomslag i höstutgivningen verkar han ha missat några stycken – lätt hänt när man är hög på SvB-katalogens berusande doft och allmänt pepp på vad som komma skall. Tänkte därför komplettera hans inlägg med följande titlar:

skugganSkuggan av Marit Furn, omslag Håkan Liljemärker (Albert Bonniers förlag). Den vindlande växtligheten, och färgerna!

intransitIn transit av Hannele Mikaela Taivassalo, omslag Sanna Mander (Förlaget). Jag kan inte påstå att jag har stenkoll på finska omslagsformgivare, men så gott som varje gång jag ser ett jag gillar visar det sig att det är Mander som ligger bakom det. Med In transit-omslaget gillar jag också färgerna, samt hur bilderna ligger som lager ovanpå varandra. Och kartor! Mander stod också för formgivningen av Förlagets höstkatalog i år, och ett gammalt exempel på hennes genialitet är Philip Teirs bok Vinterkriget som ovan nämnda Marcus kul nog också utsåg till den höstens snyggaste omslag.

aftonlandAftonland av Therese Bohman, omslag Beatrice Bohman (Norstedts). Här är jag kanske något påverkad av att jag är så pepp på själva innehållet, men även om färgerna är på gränsen till trista så gillar jag ändå den rena estetiken. På författarens Instagram ser man dessutom hur omslaget fortsätter mot ryggen – mycket stiligt!

flickornaFlickorna av Emma Cline, omslag Sara R. Acedo (Natur och Kultur). Den här figurerar på var och varannan bokbloggares Instagram just nu, men den är skön att vila ögonen på (och lär ju vara himla bra också). Lager på lager igen, och fina färger (eh, jag börjar visst upprepa mig?).

denlillasvartaDen lilla svarta av Sanna Tahvanainen, omslag Tiina Palokoski (Schildts & Söderströms). Den här finns faktiskt inte med i SvBs katalog eftersom Sets inte annonserat där, men snyggt är omslaget ändå. Svart, klassiskt och elegant – något annat hade rimmat illa med innehållet.

Vilken är er favorit av omslagen ovan, eller ur höstutgivningen överlag?

”Lyckliga slut är framför allt en fråga om var man slutar”

Solkattens år av Merete Mazzarella XXXX-
sol1Jag läste Mazzarellas novellsamling November för länge länge sedan och tyckte väldigt mycket om den. Och boken om att vara farmor har jag också läst, men jag tror att jag var lite för ung för den just då. Plus att jag inte alls kunde hålla med henne om att barnbarnen skulle vara mindre nära sin farmor, för mig och min bror var det nämligenprecis tvärtom. Men Mazzarella ja, vi säljer hennes memoarböcker i stadig takt på jobbet (på finska), men det var först efter Marcus lyriska recension jag kom på tanken att Solkattens år var en bok jag måste läsa.

Solkattens år är 240 sidor lång men tog mig orimligt lång tid att läsa. Dels för att den kräver en långsamhet av läsaren – med detta inte sagt att den är svårläst, inte alls! – dels för att jag uppenbarligen har blivit en sävlig normalsnabb läsare i och med min inneboende bokbabbelbebis. Men jag gillar definitivt det jag läser, hur Mazzarella pendlar mellan vitt skilda ämnen, såväl globala som ur den direkta närmiljön (parken i Tölöviken, vassruggen i Ekenäs). Allmänna och rejält personliga. Det dyker upp en del bekanta figurer ur den finlandssvenska ankdammen, och svenska Yles recensent Marit Lindqvist frågar sig hur vissa av personerna i Mazzarellas utvidgade familjekrets ställer sig till att bli omnämnda i boken. Ändå är det alls ingen Norén-nivå på namedroppandet, snarare råkar personerna helt enkelt tangera något som Mazzarella funderat över.

Mest funderar hon över tidens gång. Om solkatten som stadigt viftar i köksfönstret – sävligare under den långa vintern – och om den egna kroppen som oundvikligt blir äldre. Om glädjen över att ha funnit kärlek i dessa år, och över att deras kärlek är möjlig enbart för att hennes man, L, är änkling. Det här funderar jag mycket på medan jag läser, hur det kan kännas att älska någon som kommer att begravas bredvid sin första hustru. Hur de delar vardag och djupa tankar men en förhållandevis kort historia. Det är fint beskrivet, med värme men utan att bli smetigt. Och jag älskar solkatten, det är något bodil malmstenskt över den där den vinkar, som en påminnelse över både en lyckad semesterresa och över det faktum att den kanske kommer att överleva dem båda,sol2 Merete och L.

För övrigt tyckte jag att det finlandssvenska
omslaget (Schildts & Söderströms, formgivare Helena Kajander) var riktigt trevligt och passande – tills jag sedan såg det svenska (Forum, Kerstin Hanson) som ju nog är så snyggt att man dånar. Stilrent!

TID med Alex & Sigge

TID – Livet är inte kronologiskt av Alex Schulman & Sigge Eklund XXXXX
tidKanske årets mest efterlängtade bok för mig faktiskt, även om det slutligen inte gick hemskt många månader mellan att man hörde talas om boken tills jag slutligen fick hålla den i min hand. Jag är en hängiven lyssnare av podcasten, och sörjer stort att (D)jörn Donner inte gick med på att intervjua dem på Bokkalaset i Ekenäs om några veckor, annars hade jag kastat mig på första bästa tåg för att närvara, speciellt som jag inte heller fick ta del av dem i jättemontern på Göteborgs bokmässa. Fellow-fan Mrs Book Pond rapporterade dock utmärkt så väl i realtid som på bloggen.

Men boken då? Med det fyndiga, om än inte mest estetiskt tilltalande omslaget? Den är väldigt väldigt bra!

Åren går och jag håller långsamt på att förvandlas till min pappa. Jag trodde alltid att vi var så olika varandra, men jag tänkte inte på att det bara var åldern som skilde våra kroppar åt.

Jag är förstås lite partisk, fangirl som jag är. Å andra sidan var mina förväntningar också motsvarande höga, och trevligt nog fick jag se dem rentav överträffade! Boken är indelad i stora delar (Då, Nu, Sen, m.fl.) och även mindre kapitel där radarparet har en text vardera, och varje gång byter de ordning så att den andras text kommer först. Uttrycket ”livet är inte kronologiskt” återanvänds några gånger för mycket, men å andra sidan tycker jag om hur de anknyter och hänvisar till varandras texter relativt naturligt. De har verkligen skrivit en bok tillsammans, även om texterna är personliga.

När vi precis lärt känna någon ser vi personligheten i den andra som den stora gåta den är. Vi ser att uttrycken – de unika sätten att formulera sig, de motsägelsefulla åsikterna, kroppsspråket – egentligen är ekon av någonting annat. För så är det. Det vi kan ta på hos en person, det är egentligen bara svallvågor som slår mot vår strand.

Även om tid är den övergripande titeln, är det här inte en bok om klockor och kalendrar. Den är ett utforskande av det egna jaget och människorna omkring oss, om släktled och ovanor som återkommer i familjer. Om att åldras, om att förlora sina föräldrar. Om att lära sitt barn cykla och samtidigt minnas känslan av att kunna cykla i väg på egen hand för första gången. De flesta ämnena och anekdoterna är förvisso bekanta från podcasten, men till skillnad från Hannah & Amandas bok som snarare kändes komprimerad (på ett bra sätt), har Alex & Sigge i TID fått breda ut sig och ägna flera sidor åt associationer och funderingar. Det är en bok man kan läsa i småportioner, en betraktelse per kväll kanske? Men för mig var det en bok att ånga igenom av pur iver. TID är en bok som lämnar en både nöjd och tom när den är utläst.
Rec.ex från Bookmark förlag.

Agatha & Acedo

IMG_1165

Förra veckan hämtade jag hem ett Adlibris-paket som innehöll bland annat dessa små Novellixar (nr 67-70) – lite sur att jag inte kände till att det fanns en specifik box för dem, men det är väl värdsligheter…IMG_1203… och igår hittade jag ett paket med två av Bookmark förlags Christie-nyöversättningar i postlådan. Jag hade sett en del av böckerna fladdra förbi hos Bokomaten, men senast nu när jag såg böckerna IRL insåg jag hur j-ä-k-l-a snygga de är. Gjorde en snabbkoll efter fler bevis på formgivaren Sara R. Acedos genialitet (ett namn som för övrigt återkom ofta i den trevliga #dagensbokomslag-utmaningen bl.a. Bokhora-Marcus genomförde på Instagram i september!). Den som letar ska finna, inte minst än bilden ovan där man inte bara ser hur snygga bokomslagen är i sig, men hur de mönstermässigt hänger ihop, t.ex. Orientexpressens ljuskägla och palmbladen vid Nilen. Helt otroligt snyggt!!

Nu är jag ju som läsare primärt intresserad av själva innehållet i böcker, jag äger ju exempelvis en – ur i alla fall formgivares synvinkel betraktad – stygghet som en läsplatta, men visst är det underbart med så här vackra omslag! Underlättar inte minst ens jobb som bokhandelsförsäljare heller, ping finska pocketleverantörer..! Och potentiellt dyrt på ett personligt plan såklart, för nu vill jag ju självklart äga alla nio böcker och lägga det här magnifika mönsterpusslet själv.

Skräck på Sverigebåten

Färjan av Mats Strandberg XXXX
färjanBaltic Charisma är redo att lägga ut. 1 200 passagerare plus personal har klivit ombord, i buffén dukas skaldjuren fram och stämningen var hög redan i terminalen. Finlandskryssning! Synd bara att något mörkt och ondskefullt också har stigit ombord…

IMG_9311Den första resan ”alla” finländare gör är att ta färjan, eller Sverigebåten som den kallas här, över till Stockholm. Det har jag också gjort, tiotals gånger, allt mer sällan de senaste åren men faktiskt hela två gånger i år – bilden till höger instagrammade jag ungefär samtidigt som omslaget till den här skräckromanen hade blivit offentligt. Visst är de kusligt lika?
Det var en genialisk romanidé Mats Strandberg fick, att förlägga skräck och blod och ondska på ett så speciellt men ändå välbekant ställe som en färja. Vi har sett de långa korridorerna, det minst sagt brokiga klientelet, det mörka havet utanför fönstret. Vi vet alla hur dålig mobiltäckningen blir ombord…

”Jag ska sjunga Paradiso Tropical”, säger hon, och Dans leende blir så telt att det är som rigor mortis på läpparna.

Förutom en fantastisk idé, laborerar Strandberg också med ett rikt persongalleri. Det är passagerare och personal, det är mer eller mindre livströtta personer, det är barn och vuxna. Calle som tidigare jobbat ombord och nu ska fria till sin pojkvän. Kusinerna Albin och Lo, på gränsen mellan barndom och någonting annat, och den senare med det mest irriterande sättet att uttrycka sig jag stött på i svensk litteraturhistoria. Ordningsvakten Pia, som levt på och för färjan i herrans många år. Med flera, med flera. Man får lite bakgrund om dem, förstår förr eller senare var de befinner sig i livet, vad deras sorger och glädjeämnen är. Och ungefär samtidigt början ondskan spridas över båten och Strandberg börjar gå fram som en värre George R.R. Martin och slaktar karaktärerna man precis har lärt känna. Jag är själv ingen större skräckläsare, så jag kan stundvis tycka att det blir lite för mycket blod och splatter och ”klippande käftar”, men det är inget som ska hållas boken till last, det är bara min egen smak. Snarare är jag nästan förvånad över att jag tycker så mycket om boken som jag gör – visste ju att Mats är en enastående författare men just ämnet hade kunnat bli för långt från mina preferenser. Tur att jag hade fel!
Rec.ex. från Norstedts.

Mörker bortom pastellomslaget

All the Bright Places av Jennifer Niven XXX+
brightTheodore Finch och Violet Markey möts i skolans klocktorn. Ingen av dem har tagit sig upp dit för att ta livet av sig per se, det är mer av en stirra döden i vitögat och känna att man lever-kind of grej. Efter det börjar de lägga märke till varandra i skolan, Finch lägger in stora charmoffensiven och de paras även ihop för ett långt skolprojekt. Ett lite udda par, Finch som är skolans freak:

One year later, I grew out of clothes because, it turns out, growing fourteen inches in a summer is easy. It’s growing out o a label that’s hard.

… och Violet som var åtminstone i periferin av de populära, i alla fall tills hennes syster Eleanor dog. Nu flyter hon mest omkring, räknar ner dagarna tills hon tar studenten.
Den här boken riktar sig till John Green- och Rainbow Rowell-fans, och likt Fiktioner kände jag mig initialt skeptisk, det är så lätt för förlagens marknadsföringsavdelningar att bara slänga dit en ”If you liked The Fault in Our Stars / Gone Girl / The Hunger Games”-dekal och hoppas på att den ska göra tricket. Eller, nu läste jag ju boken, så lite lurad blev jag allt, men jag menar också att det är fuskigt att bara nämna en bästsäljande bok och sedan låta den stå för hela genren, om ni förstår vad jag menar?

Jag har svårt att formulera en åsikt om den här boken faktiskt, för drygt första halvan är den inte särskilt speciell. Jag fastnar inte för karaktärerna och tycker mest att de flamsar runt. Trots att det är uppenbart att Finch inte mår bra är det ändå inte riktigt närvarande i texten eller tematiken. Tills det svänger, rätt så abrupt, och blir så där hemskt som många amerikanska tonårsböcker tenderar att bli. Och det är även rätt hemskt att jag tycker att det är där boken växer… Samtidigt gör det att jag direkt känner att den här boken kan vara svår att sälja på bokhandelsgolvet – man vill inte spoila men man vill ändå berätta att den blir mycket värre än vad det vackra pastelliga omslaget låter påskina.
I höst utkommer romanen på svenska på Lilla Piratförlaget. Tycker det är fint att svenska förlag verkar ha bra näsa för att plocka upp ungdomsböcker numera.

”And it is not a man she has married, but a world”

The Miniaturist av Jessie Burton XXX-
mini2När jag plockade upp den här boken tänkte jag att miljön, 1600-talets Amsterdam, hade kunnat bli något av en stötesten för mig. Under tonårstiden älskade jag kostymdramer i historiska miljöer, men numera väljer jag oftast bort den sortens böcker, utan att någon konkret aversion egentligen någonsin infunnit sig. Det har liksom bara blivit så. Och, skulle det visa sig, just den gamla Amsterdammiljön var det bästa med hela boken!

It is not a prison, this city, if you plot your path correctly.

Nella anländer till ett pampigt hem i centrala Amsterdam. Hon och hennes nya man Johannes Brandt gifte sig för några månader sedan, och nu installerar hon sig i sitt nya hem. Men det är ett konstigt hem, med Johannes som ständigt är borta på handelsresor och hans sura syster Marin snokande i skuggorna. För att Nella ska få ”öva sig på det där med hushåll” ger hennes man henne ett stort dockskåp, ett skåp som är en exakt miniatyr av huset de bor i. När Nella beställer lite dockor och möbler av the miniaturist och får obehagligt verklighetstrogna replikor tillbaka blir livet på Heerengracht allt underligare.

Meeen. Det är liksom det. Jag förväntar mig krypande spänning, en massa frågor och åtminstone en del svar, men boken lyfter ju aldrig! Den liksom puttrar på, det krisas här och där, men den engagerar mig aldrig. Jag förstår mig inte riktigt heller på Nella som, trots att hon blir sviken eller åtminstone iskallt behandlad gång på gång, ändå bara fortsätter att vara snäll och godhjärtad. Äsch då. Synd på ett så assnyggt omslag, men det här var då ingenting för mig.

Jandy Nelson och de konstälskande tvillingarna

I’ll Give You the Sun av Jandy Nelson XXXX-
IMG_5278_2Jude och Noah är tvillingar och riktigt riktigt nära. Olika, men varandras bästa vänner, avslutar varandras meningar och så.

I turn around, remembering again that we got made together, cell for cell. We were keeping eck other company when we didn’t have any eyes or hands. Before our soul even got delivered.

Men så drabbas familjen av en tragedi, och syskonen flyger ifrån varandra som strecken på det vackra omslaget här intill. Berättarrösterna är Noah som 13-14-åring och Jude som 16-åring, det skulle kunna vara konstigt men det fungerar helt smärtfritt.

Dad used to make Mom’s eyes shine; now he makes her grind her teeth.

Jandy Nelson har ett speciellt och poetiskt sätt att skriva, något jag älskade i debuten Himlen börjar här, men som stundvis i I’ll Give You the Sun blir mig lite övermäktigt. Noah är en konstnär, han målar både fysiska tavlor och konstanta porträtt i huvudet – porträtt vars titlar läsaren konstant får ta del av. Jag gillar det, titlarna är sinnrika men de blir för många, de förekommer på så gott som varje sida. Judes ”levnadsstrategi”, nämligen livstips från hennes mormor eller henne själv förekommer tack och lov mer sällan, för dem gillar jag inte alls. Fast det här greppet avtar kanske en aning under bokens gång, eller är det bara jag som vänjer mig?

I know from doing portraits that you have to look at someone a really long time to see what they’re covering up, to see their inside face, and when you do see it and get it down, that’s the thing that makes people freak out about how much a drawing looks like them.

Det här är en trevlig bok, om tvillingar och syskonskap och svartsjuka och sorg. Om konst och om att växa upp. En bok jag trivs med medan jag läser, även om jag som sagt stör mig på vissa saker. En bok med ett störtsnyggt omslag! Men… inte så mycket mer än det ändå. Jag skulle inte ge någon solen för den här boken, om vi säger så.

”The Miniaturist”, om inte en startrapport så åtminstone pepp

mini1Ja just det, en liten snutt bokinfo som som nådde mig igår trots att internet för övrigt nått juldöden: Jessie Burtons debutroman The Miniaturist utsågs till årets bok i Storbritannien, seglandes förbi bl.a. David Nicholls och Nathan Filer. Vilket eminent beslut det då visade sig vara av mig att någonmini2 dag före jul adoptera hem den sprillans nya pocketen – så om någon har lite lästid som ligger och skräpar så tas den emot med öppna armar härborta! Bokens första sidorna verkar lovande med ett vackert språk, och även om 1600-talet inte är den litterära miljö jag i första hand väljer, så låter handlingen (mystiskt dockhus! Amsterdam!) för fascinerande för att låta bli att läsa. Den farligt beroendeframkallande bokpodden Books on the Nightstand utsåg The Miniaturist till en av de bästa böckerna 2014, och bara omslagen är ju to die for! Hoppas kunna återkomma med omdöme snarast!

En vass Kallentoft

Jordstorm av Mons Kallentoft XXXX-
jordKallentoft ångar vidare i sin elementserie (fortfarande med årstidsseriens polis Malin Fors i huvudrollen såklart) och den här gången är fallet lika ruskigt som det snygghemska omslaget. En man hittas mördad, en flicka försvinner. Snart framkommer det att det här är människor som på sätt eller annat gjort sig hörda och sagt ifrån. Och vilken kall och rå mördare det är frågan om, utan att spoila så kan jag berätta att man t.ex. får följa ett offer som blivit levande begravt – fy sjutton vad obehagligt alltså, man får ju cellskräck med mindre! Att sedan Malin Fors yrar på med sina offerröster som hon hör och inte hör, det är sådant man får ta med Kallentoft. Jag tycker ändå att det här är en av hans vassaste!
Rec.ex. från Forum.

Pillermissbruk i förorten

All Fall Down av Jennifer Weiner XXXX
allfalldownAllison balanserar en framgångsrik blogg, ett (alldeles för) stort hem, en känslig femåring, en sjuk pappa och ett briserande äktenskap. Runt runt snurrar det vardagliga ekorrhjulet, och allt fortare går det. Lite underlättar det att svälja ett piller när dottern skriker alltför högt eller när mannen åter gått och lagt sig i gästrummet. Fast sen blir det där ena pillret två, och dem tar man redan när man vaknar och inte först framåt eftermiddagen och den där ena läkaren ringde man och bad om receptpåfyllning så sent som förra veckan så nu måste man hitta en ny läkare och…
Helena tyckte lite skamset att Allisons problem inte verkade såå betungande, men för mig är det just det som är boken styrka, att den kryper nära. Allisons ångest och problem känns mer för mig som läsare, just för att hennes liv är betydligt mer likt mitt än, säg, en heroinmissbrukare utan jobb och bostad. Just för att hennes missbruk börjar som något ledsamt men i princip rätt så oskyldigt, och som sedan har eskalerat till avgrundens rand innan hon själv har fattat någonting. Hur blev det så här? frågar sig Allison när hennes livs stora kärlek suckar demonstrativt och stänger in sig i badrummet tills han tror att hon har somnat. När hon inte räcker till – inte orkar räcka till – för sitt enda barn. När hon rafsar i handväskan och badrumsskåpet på jakt efter ett enda litet piller, kanske bara ett halvt, kanske bara en smula. Hur blev det så här..?

Jag tycker om omslaget förresten, det kanske inte vinner pris för originalitet, men det är ändå effektivt. Dämpat – sobert!- mörkblått och sedan de där granna lyckopillren bredvid koppen…

Den hemlighetsfulla skogen

Ibland blir skogen vred av Rebecka Åhlund XXX½
iblandDet här är den fristående fortsättningen på den oerhört stämningsfulla boken Flickan på tavlan, boken som skrämde hariga lilla mig trots att åldersrekommendationen är 9-12 år, haha. Den här gången åker Ella på kollo tillsammans med figurer vi minns från förra boken (Dylan!), men där finns också Lo som hon delar rum med, Lo med rosa hår och cigaretter i fickan och en blick som får det att kännas varmt i magen på Ella. Älskar det där, att Ella både kan tycka att Michel är snygg och att det är något fint med Lo, att hon när hon får höra att det är någon på lägret som tycker extra mycket om henne undrar om det är en kille eller en tjej. Inget liksom direkt utskrivet, men ändå något som känns fräscht i framför allt en barnbok. Bra där!
Stämningen i boken är inte lika stark som i Flickan på tavlan, idén och utgången känns mer förutsägbar, men det kan jag ännu vara okej med, däremot blir jag väldigt förvånad när boken strax efter en dramatisk scen bara pyser ut i ett slut på två sidor. Den här styggelsen finns det massor av i vuxendeckare, men jag blir lika upprörd varje gång sådant händer. En del av den stämning boken byggt upp pyser iväg som ur en ballong och lämnar en tommare än vad som hade varit nödvändigt.
Plus förresten för stämningsfulla omslag på båda böckerna! Gillar även titeln på denna.

Tack för guldkornet, Fiktiviteter!

The Language of Dying av Sarah Pinborough XXXX½
languageofdyingDet är tur att det finns en Fiktiviteter i mitt liv, så att hon kan leta upp guldkorn man annars inte hade snubblat över och sedan skriva så övertalande recensioner att jag förstår att det där nog är något jag måste leta upp och läsa jag också. Ni vet, att ha bokauktoriteter vars smak man känner och litar på, som oftast tycker likadant som en själv men som ändå inte är en själv, utan i stället en annan boktörstande själ med andra miljöer och bakgrunder och förutsättningar som får hen att plocka upp en del böcker man själv aldrig skulle hitta. Vilken tur då, att vi bokälskande själar kan mötas över world wide web, hitta gemensamma referenspunkter och tongångar – och bokskatter, icke att förglömma.

Den senaste bokskatten är denna, The Language of Dying. En far som ligger för döden och hans dotter som sitter vid hans sida. Syskonen som kommer till huset för att ta farväl, och blottlägger de gamla familjebanden som drar in dem alla, men som också sträcks till bristningsgränsen.
Det här är en så oerhört vacker bok, allt från det underbara omslaget till den sista, hundratrettionde sidan. Jag vill göra hundöron och citerat så gott som varje uppslag, men eftersom det är en biblioteksbok gör jag inte det första och bokens första meningar får räcka som smakprov:

There is a language to dying. It creeps like a shadow alongside the passing years and the taste of it hides in the corners of our mouths. It finds us whether we are sick or healthy. It is a secret hushed thing that lives in the whisper of the nurses’ skirts as they rustle up and down our stairs.

På Instagram skrev jag att den här boken passar dem som gillade The Night Circus eller Neil Gaiman, och det håller jag fast vid, men den är så mycket mer också. Den är en bok för alla som någonsin förlorat någon, som känt lättnaden när ens familj bär en och tyngden när man bär sin familj. För alla som någon gång tyckt sig skymta något i ögonvrån innan man vände sig om.

12/16

… antalet Knatten-böcker i min ägo för tillfället alltså. Sicken färgsprakande samling alltså, man blir ju glad bara av att titta på omslagen:

IMG_6830Det är inte bara färgerna som gör mig glad, utan också det att ungefär hälften av samlingen möjliggjorts genom att Ann-Sofie på Breakfast Book Club, En och annan bok samt Bokofilm fyndat Knatten-böcker på loppis eller i sina egna gömmor och tänkt på mig. Tusen miljoner tack! Det är nätkärlek det!

Att tänka lite på Marcus

Nästa gång jag suckar över att jag har hundra obloggade böcker att skriva om*, eller att vården av den kära bokbloggandet ibland kan stjäla onödigt mycket tid av själva läsandet, denna grundförutsättning för att ha en bokblogg, ja då ska jag tänka på Marcusbiblioteket. Alldeles särskilt mycket ska jag tänka på hans inläggsserie CSI: Bokomslag. Vilket oerhört arbete han måste lägga ner på de där inläggen, de innehåller bildsimulatorer och gifs och jag vet inte vad, och de känns både genomarbetade men samtidigt typiskt marcus-ka. Högst imponerande!

*) Jo, det är frivilligt och jo, det är roligt. Men det är inte alltid som jag hunnit skriva ner intrycken innan de försvinner för vinden, och det heller inte alltid lätt att ge böcker den tid/rättvisa/det utrymme de förtjänar.

Varför faller jag inte för Filer?

The Shock of the Fall av Nathan Filer XXX½
shockSupersnyggt omslag, debutant som vinner Costa Book of the Year, vibbar av både The Perks of Being a Wallflower, When God Was a Rabbit och The Mysterious Incident With the Dog in the Night Time. Men kanske är det just de här jämförelserna – uttalade av så väl andra som mig själv –  som gör att jag aldrig faller (höhö) handlöst för den här boken? Jag var nämligen väldigt förtjust i de andra böckerna, och även om likheterna finns i denna bok, så som den personliga men inte helt pålitliga berättarrösten, att det plötsligt dyker upp bilder i texten etc., så saknas det den slutgiltiga gnistan.
Och så är den ganska svart också, förvisso inget som brukar stoppa mig vad gäller läsning. Berättaren Matthew förlorade nämligen sin storebror Simon i en olycka som liten, och det gnager i honom och överskuggar hans liv, så till den milda grad att han nu vårdas på ett psykiatriskt sjukhus medan han försöker komma till rätta med sin sorg, sin skuld och sina minnen. Jag gillar sättet berättelsen löper framåt, att den hoppar omkring efter Matthews tankar och stundvis avbryts till förmån för sjukhusets rutiner. Men för mig lyfter den aldrig riktigt till hundra procent, och trots att jag rannsakar mig själv kan jag inte komma på varför. Blir det kluriga berättargreppet trots allt för mycket? Känner jag inte tillräckligt starkt för Matthew? Är min läsning för splittrad på grund av andra böcker jag läser simultant?

Lite inhemskt, självständighetsdagen till ära

Hägring 38 av Kjell Westö XXXX-
hägfinI dag är det Finlands självständighetsdag, och vad passar väl bättre än en recension av en finlandssvensk bok som dessutom handlar om Finlands och Helsingfors historia? Kjell Westö har ju varit mycket på tapeten den här hösten, även i Sverige där han var nominerad till Augustpriset. Såväl August som det inhemska Finlandia gick dock honom förbi, får se om det nappar ”tredje gången” gillt eftersom Hägring 38 öven är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Vinnaren av det priset offentliggörs dock först i oktober 2014 (!).

Men boken då, med två olika omslag beroende på om du köpt den finlandssvenska eller hägswerikssvenska versionen. Här måste jag helt opatriotiskt dock klargöra att jag föredrar det rikssvenska gröna. Tycker det inhemska känns lite trist även om man förvisso kan se de olika färgerna som fru Wiiks olika skikt/”personligheter”. Då blir det intressantare! Romanen utspelar sig 1938, vilket ni kanske kunde gissa, och som vanligt när det gäller Westö är det Helsingfors som utgör fonden, ja nästan mer än så. Helsingfors blir ofta nästan en viktig karaktär i romanerna. Den här romanen är tätare, kortare, än de tidigare, färre karaktärer också, och det känns som om man lär känna dem mer på djupet. Advokaten Claes ”Klabben” Thune och hans nya kontorist Matilda Wiik. Båda plågas de av det som hände förr, Klabben av sin skilsmässa och fru Wiik av händelserna under kriget. Det känns fint att få komma dem in på livet, och jag gillar deras samspel också, att fru Wiik är lite för frispråkig till exempel. Och att fru Wiik har olika delar av sig själv som kallas olika saker, att hon ibland är just fru Wiik och ibland Miljafröken eller Milja Matilda. Det är intressant, utan att för den delen bli överdrivet med multipla personligheter à la Sidney Sheldon – hej sidospår men visst var det ett grepp han, Sidney, frekvent använde sig av? Eller är det mitt minne som spelar mig ett spratt? Har tyvärr inte det siggeeklundska/helenadahlgrenska eidetiska superminnet..! Tillbaka till huvudspåret: tristast i Westös roman är i stället delarna om Onsdagsklubben – förvisso bidrar de till att skapa den i bakgrunden ständigt närvarande europeiska oron, men jag har svårt att hålla reda på alla gubbar som dessutom har tidstypiska (?) men helt flippade smeknamn. Jogi, Zorro och Klabben liksom, hujedamig.
Men vilken research! Det bara bubblar historiska fakta över sidorna, precis på rätt sida av gränsen för att inte tynga ner projektet. Oerhört intressant också att Westö skriver om en faktisk historisk händelse som i och med romanen äntligen har rättats till, 75 år senare (tack En och annan bok för att du upplyste mig om detta!). Även om jag inte känner till Helsingfors tillräckligt för att kunna placera alla gatunamn, fnissar jag t.ex. åt att Munksnäs anses vara oerhört perifert. Lååånga spårvagnsresor dit var det tydligen…
Några har sagt att det här enligt dem är Westös bästa bok. Det tycker inte jag som håller Drakarna över Helsingfors eller Där vi en gång gått som favoriterna. Med detta inte sagt att Hägring 38 skulle vara dålig, tvärtom, absolut läsvärd! Och ett bra julklappstips!

Flyt som en fjäril

Flyt som en fjäril, stick som ett bi av Elin Nilsson XXXX+
flytFin titel, snyggt omslag, bra bok! Nähä, en lite längre analys kanske?
Just sport är jag nog rätt ointresserad av att läsa om i böcker – förutom simning kanske, det är något med de ekande simhallarna och det tysta suset under vattnet som fascinerar mig, så oerhört mycket intressantare att läsa om än de evinnerliga joggingturerna alla angstande romankaraktärer alltid drar ut på. Här har vi i stället Miranda som satsar stenhårt på simningen och tränar nio gånger i veckan för att kunna bli uttagen till till ungdoms-SM och kanske landslaget. Skolan får lida, kompisarna försöker hon hinna med, och familjen slipper hon gärna – nog för att hennes föräldrar är de vanligaste som går att finna på denna jord:

De tycker att meningen med livet är att renovera vardagsrum och ”öppna upp”. Vilket betyder att det inte finns minsta skrymsle i det här huset som inte är uppöppnat och vitmålat.

Hennes storebror Elias hoppade däremot av gymnasiet och sitter nu inlåst på sitt rum med stängda rullgardiner och spelar World of Warcraft hela dagarna. Kommer inte ens ner och äta middag, och Miranda hatar den amöba som har tagit över hennes brors kropp. Det känns ganska i tiden, med WoW och å andra sidan bästisen Johanna som har en blogg som det hela tiden ska fotas för. Inte så där pedagogiskt tillrättalagt ”internet är dåligt”, men i viss mån tankeväckande kan jag tycka. Säkert en bra bok för skolklasser att läsa rentav?
Jag diggar verkligen Miranda! Hon är riktigt rolig, utan att det blir påklistrat, och när det blir mörkare längre fram i boken, då förstår man verkligen henne och hennes känslor. Det blir rätt sorgligt faktiskt, och jag förvånas över slutet, men på ett bra sätt (tror jag). Överlag gillar jag massor, tycker att ni ska läsa!
Johanna L gillade också (tack för tipset!), och nämner att det finns en tidigare bok av Elin Nilsson. Läge att kolla in tror jag.
Rec.ex. från Alfabeta.

Den nedfrusna hamstern

Vinterkriget av Philip Teir XXX+
vinterkriget2Årets omslag, verkligen, och kanske även årets första mening:

Det första misstaget Max och Katriina gjorde den vintern – och de skulle göra många misstag före skilsmässan – var att frysa ner barnbarnens hamster.

Tyvärr tycker jag inte riktigt att romanen håller det den första meningen utlovar, varken när det kommer till snillrika formuleringar eller till själva intrigen kring det Max, Kristiina och deras barn Helen och Eva. Max ska precis fylla 60 och när han ska intervjuas inför födelsedagen blir han förtjust i den unga journalisten Laura. Eeh. Har vi inte läst sådant tidigare? Fast Max akademiska liv som sociolog är det intressant att läsa om, även om jag personligen får mest ut av delarna om dottern Eva som flyttar till London för att studera konst och får följa med Occupy Wall Street-rörelsen på håll. Det är nämligen enligt min åsikt den karaktär och del av historien som utvecklas mest, i övrigt känns det som om Teir kanske tänkt sig något större och mer utdraget men sedan varit tvungen att begränsa sig. Det nosas på trådar som hade kunnat plockas upp och utvecklas (Helens äktenskap, kanske mer om sommarstugan, hur det egentligen kom att bli så kyligt mellan Max och Kristiina), och det hade funnits potential för att fördjupa åtminstone några av dessa trådar.
Låt er förresten inte skrämmas bort av titeln, det här är en samtida och alls inte en historisk roman. Jag för min del tolkar titeln  – förutom att romanen utspelar sig under årets kalla månader – med hjälp av citatet ur Väinö Linnas Okänd soldat som nämns i boken, om hur vinterkriget ”var det bästa dittills av alla krig, ty där utgick båda parter som segrare”.

Philip Teir kommer till bokmässan i Göteborg, och jag ser till min glädje att förlagen/arrangörerna äntligen förstått att blanda rikssvenskar och finlandssvenskar i t.ex. de seminarier Och dagarna går nämner. På något av dem kommer ni säkert att hitta mig, och det gör ni även på bokmässan i Helsingfors en månad senare då det ordnas en bokcirkel om just Vinterkriget och yours truly ska vara med och moderera den! Mer om det senare.