Kusliga ”Hemmet”

Hemmet av Mats Strandberg XXXX
Joel är tillbaka i sin lilla hemstad. Hans mammas demens är stegrande, och till sin stora lättnad – och sorg – har han fått in henne på demensboendet Tallskuggan. Där jobbar hans barndomsvän Nina som han inte pratat med sen ungdomens svek. De kan dock inte undvika varandra särskilt länge, speciellt som mamma Monika snabbt blir sämre då hon flyttat in på hemmet.

Det här är mer smygande skräck än i Färjan, mindre uttalad. Mindre blod som spills, färre tänder som rasslar. Ändå tycker jag att Hemmet är både mer skrämmande, och enligt mitt tycke också en snäppet bättre bok. Redan det fullkomligt naturliga inger läsaren obehag; de gamla patienterna som bara har spillror kvar av sina kroppar, tankar och minnen. Vissa lever i det förgångna, vissa är helt borta, och det är svårt att veta vilket som är värre. Då något ondskefullt lägger en slöja över avdelning D, blir stämningen allmänt oroligare, men hur kan du som demenspatient få någon att förstå vad du är rädd för?

De skickliga personporträtten känns igen från Strandbergs tidigare böcker, och de tecknas med samma värme även bland vuxenblöjor och näringsdrycker. Även om Joel och Nina är huvudpersonerna, ges alla patienter självständigt utrymme utan att berättarrösterna för den delen skulle bli för många (läs och lär, Paula Hawkins!). Några små detaljer upprepas lite för många gånger, de blinkande lamporna till exempel, men det är små skavanker i ett annars helgjutet verk. Bra jobbat!

Extra plus även för ett återigen snyggt omslag, design Pär Åhlander.

Annonser

Fem snygga omslag

Marcus Stenberg på Bokhora är bokbloggarmaffians okrönte kung vad gäller bokomslagsexpertis (”omslagskungen”?), det är vi nog alla överens om. Men i genomgången av snygga bokomslag i höstutgivningen verkar han ha missat några stycken – lätt hänt när man är hög på SvB-katalogens berusande doft och allmänt pepp på vad som komma skall. Tänkte därför komplettera hans inlägg med följande titlar:

skugganSkuggan av Marit Furn, omslag Håkan Liljemärker (Albert Bonniers förlag). Den vindlande växtligheten, och färgerna!

intransitIn transit av Hannele Mikaela Taivassalo, omslag Sanna Mander (Förlaget). Jag kan inte påstå att jag har stenkoll på finska omslagsformgivare, men så gott som varje gång jag ser ett jag gillar visar det sig att det är Mander som ligger bakom det. Med In transit-omslaget gillar jag också färgerna, samt hur bilderna ligger som lager ovanpå varandra. Och kartor! Mander stod också för formgivningen av Förlagets höstkatalog i år, och ett gammalt exempel på hennes genialitet är Philip Teirs bok Vinterkriget som ovan nämnda Marcus kul nog också utsåg till den höstens snyggaste omslag.

aftonlandAftonland av Therese Bohman, omslag Beatrice Bohman (Norstedts). Här är jag kanske något påverkad av att jag är så pepp på själva innehållet, men även om färgerna är på gränsen till trista så gillar jag ändå den rena estetiken. På författarens Instagram ser man dessutom hur omslaget fortsätter mot ryggen – mycket stiligt!

flickornaFlickorna av Emma Cline, omslag Sara R. Acedo (Natur och Kultur). Den här figurerar på var och varannan bokbloggares Instagram just nu, men den är skön att vila ögonen på (och lär ju vara himla bra också). Lager på lager igen, och fina färger (eh, jag börjar visst upprepa mig?).

denlillasvartaDen lilla svarta av Sanna Tahvanainen, omslag Tiina Palokoski (Schildts & Söderströms). Den här finns faktiskt inte med i SvBs katalog eftersom Sets inte annonserat där, men snyggt är omslaget ändå. Svart, klassiskt och elegant – något annat hade rimmat illa med innehållet.

Vilken är er favorit av omslagen ovan, eller ur höstutgivningen överlag?

”Lyckliga slut är framför allt en fråga om var man slutar”

Solkattens år av Merete Mazzarella XXXX-
sol1Jag läste Mazzarellas novellsamling November för länge länge sedan och tyckte väldigt mycket om den. Och boken om att vara farmor har jag också läst, men jag tror att jag var lite för ung för den just då. Plus att jag inte alls kunde hålla med henne om att barnbarnen skulle vara mindre nära sin farmor, för mig och min bror var det nämligenprecis tvärtom. Men Mazzarella ja, vi säljer hennes memoarböcker i stadig takt på jobbet (på finska), men det var först efter Marcus lyriska recension jag kom på tanken att Solkattens år var en bok jag måste läsa.

Solkattens år är 240 sidor lång men tog mig orimligt lång tid att läsa. Dels för att den kräver en långsamhet av läsaren – med detta inte sagt att den är svårläst, inte alls! – dels för att jag uppenbarligen har blivit en sävlig normalsnabb läsare i och med min inneboende bokbabbelbebis. Men jag gillar definitivt det jag läser, hur Mazzarella pendlar mellan vitt skilda ämnen, såväl globala som ur den direkta närmiljön (parken i Tölöviken, vassruggen i Ekenäs). Allmänna och rejält personliga. Det dyker upp en del bekanta figurer ur den finlandssvenska ankdammen, och svenska Yles recensent Marit Lindqvist frågar sig hur vissa av personerna i Mazzarellas utvidgade familjekrets ställer sig till att bli omnämnda i boken. Ändå är det alls ingen Norén-nivå på namedroppandet, snarare råkar personerna helt enkelt tangera något som Mazzarella funderat över.

Mest funderar hon över tidens gång. Om solkatten som stadigt viftar i köksfönstret – sävligare under den långa vintern – och om den egna kroppen som oundvikligt blir äldre. Om glädjen över att ha funnit kärlek i dessa år, och över att deras kärlek är möjlig enbart för att hennes man, L, är änkling. Det här funderar jag mycket på medan jag läser, hur det kan kännas att älska någon som kommer att begravas bredvid sin första hustru. Hur de delar vardag och djupa tankar men en förhållandevis kort historia. Det är fint beskrivet, med värme men utan att bli smetigt. Och jag älskar solkatten, det är något bodil malmstenskt över den där den vinkar, som en påminnelse över både en lyckad semesterresa och över det faktum att den kanske kommer att överleva dem båda,sol2 Merete och L.

För övrigt tyckte jag att det finlandssvenska
omslaget (Schildts & Söderströms, formgivare Helena Kajander) var riktigt trevligt och passande – tills jag sedan såg det svenska (Forum, Kerstin Hanson) som ju nog är så snyggt att man dånar. Stilrent!

TID med Alex & Sigge

TID – Livet är inte kronologiskt av Alex Schulman & Sigge Eklund XXXXX
tidKanske årets mest efterlängtade bok för mig faktiskt, även om det slutligen inte gick hemskt många månader mellan att man hörde talas om boken tills jag slutligen fick hålla den i min hand. Jag är en hängiven lyssnare av podcasten, och sörjer stort att (D)jörn Donner inte gick med på att intervjua dem på Bokkalaset i Ekenäs om några veckor, annars hade jag kastat mig på första bästa tåg för att närvara, speciellt som jag inte heller fick ta del av dem i jättemontern på Göteborgs bokmässa. Fellow-fan Mrs Book Pond rapporterade dock utmärkt så väl i realtid som på bloggen.

Men boken då? Med det fyndiga, om än inte mest estetiskt tilltalande omslaget? Den är väldigt väldigt bra!

Åren går och jag håller långsamt på att förvandlas till min pappa. Jag trodde alltid att vi var så olika varandra, men jag tänkte inte på att det bara var åldern som skilde våra kroppar åt.

Jag är förstås lite partisk, fangirl som jag är. Å andra sidan var mina förväntningar också motsvarande höga, och trevligt nog fick jag se dem rentav överträffade! Boken är indelad i stora delar (Då, Nu, Sen, m.fl.) och även mindre kapitel där radarparet har en text vardera, och varje gång byter de ordning så att den andras text kommer först. Uttrycket ”livet är inte kronologiskt” återanvänds några gånger för mycket, men å andra sidan tycker jag om hur de anknyter och hänvisar till varandras texter relativt naturligt. De har verkligen skrivit en bok tillsammans, även om texterna är personliga.

När vi precis lärt känna någon ser vi personligheten i den andra som den stora gåta den är. Vi ser att uttrycken – de unika sätten att formulera sig, de motsägelsefulla åsikterna, kroppsspråket – egentligen är ekon av någonting annat. För så är det. Det vi kan ta på hos en person, det är egentligen bara svallvågor som slår mot vår strand.

Även om tid är den övergripande titeln, är det här inte en bok om klockor och kalendrar. Den är ett utforskande av det egna jaget och människorna omkring oss, om släktled och ovanor som återkommer i familjer. Om att åldras, om att förlora sina föräldrar. Om att lära sitt barn cykla och samtidigt minnas känslan av att kunna cykla i väg på egen hand för första gången. De flesta ämnena och anekdoterna är förvisso bekanta från podcasten, men till skillnad från Hannah & Amandas bok som snarare kändes komprimerad (på ett bra sätt), har Alex & Sigge i TID fått breda ut sig och ägna flera sidor åt associationer och funderingar. Det är en bok man kan läsa i småportioner, en betraktelse per kväll kanske? Men för mig var det en bok att ånga igenom av pur iver. TID är en bok som lämnar en både nöjd och tom när den är utläst.
Rec.ex från Bookmark förlag.

Agatha & Acedo

IMG_1165

Förra veckan hämtade jag hem ett Adlibris-paket som innehöll bland annat dessa små Novellixar (nr 67-70) – lite sur att jag inte kände till att det fanns en specifik box för dem, men det är väl värdsligheter…IMG_1203… och igår hittade jag ett paket med två av Bookmark förlags Christie-nyöversättningar i postlådan. Jag hade sett en del av böckerna fladdra förbi hos Bokomaten, men senast nu när jag såg böckerna IRL insåg jag hur j-ä-k-l-a snygga de är. Gjorde en snabbkoll efter fler bevis på formgivaren Sara R. Acedos genialitet (ett namn som för övrigt återkom ofta i den trevliga #dagensbokomslag-utmaningen bl.a. Bokhora-Marcus genomförde på Instagram i september!). Den som letar ska finna, inte minst än bilden ovan där man inte bara ser hur snygga bokomslagen är i sig, men hur de mönstermässigt hänger ihop, t.ex. Orientexpressens ljuskägla och palmbladen vid Nilen. Helt otroligt snyggt!!

Nu är jag ju som läsare primärt intresserad av själva innehållet i böcker, jag äger ju exempelvis en – ur i alla fall formgivares synvinkel betraktad – stygghet som en läsplatta, men visst är det underbart med så här vackra omslag! Underlättar inte minst ens jobb som bokhandelsförsäljare heller, ping finska pocketleverantörer..! Och potentiellt dyrt på ett personligt plan såklart, för nu vill jag ju självklart äga alla nio böcker och lägga det här magnifika mönsterpusslet själv.

Skräck på Sverigebåten

Färjan av Mats Strandberg XXXX
färjanBaltic Charisma är redo att lägga ut. 1 200 passagerare plus personal har klivit ombord, i buffén dukas skaldjuren fram och stämningen var hög redan i terminalen. Finlandskryssning! Synd bara att något mörkt och ondskefullt också har stigit ombord…

IMG_9311Den första resan ”alla” finländare gör är att ta färjan, eller Sverigebåten som den kallas här, över till Stockholm. Det har jag också gjort, tiotals gånger, allt mer sällan de senaste åren men faktiskt hela två gånger i år – bilden till höger instagrammade jag ungefär samtidigt som omslaget till den här skräckromanen hade blivit offentligt. Visst är de kusligt lika?
Det var en genialisk romanidé Mats Strandberg fick, att förlägga skräck och blod och ondska på ett så speciellt men ändå välbekant ställe som en färja. Vi har sett de långa korridorerna, det minst sagt brokiga klientelet, det mörka havet utanför fönstret. Vi vet alla hur dålig mobiltäckningen blir ombord…

”Jag ska sjunga Paradiso Tropical”, säger hon, och Dans leende blir så telt att det är som rigor mortis på läpparna.

Förutom en fantastisk idé, laborerar Strandberg också med ett rikt persongalleri. Det är passagerare och personal, det är mer eller mindre livströtta personer, det är barn och vuxna. Calle som tidigare jobbat ombord och nu ska fria till sin pojkvän. Kusinerna Albin och Lo, på gränsen mellan barndom och någonting annat, och den senare med det mest irriterande sättet att uttrycka sig jag stött på i svensk litteraturhistoria. Ordningsvakten Pia, som levt på och för färjan i herrans många år. Med flera, med flera. Man får lite bakgrund om dem, förstår förr eller senare var de befinner sig i livet, vad deras sorger och glädjeämnen är. Och ungefär samtidigt början ondskan spridas över båten och Strandberg börjar gå fram som en värre George R.R. Martin och slaktar karaktärerna man precis har lärt känna. Jag är själv ingen större skräckläsare, så jag kan stundvis tycka att det blir lite för mycket blod och splatter och ”klippande käftar”, men det är inget som ska hållas boken till last, det är bara min egen smak. Snarare är jag nästan förvånad över att jag tycker så mycket om boken som jag gör – visste ju att Mats är en enastående författare men just ämnet hade kunnat bli för långt från mina preferenser. Tur att jag hade fel!
Rec.ex. från Norstedts.

Mörker bortom pastellomslaget

All the Bright Places av Jennifer Niven XXX+
brightTheodore Finch och Violet Markey möts i skolans klocktorn. Ingen av dem har tagit sig upp dit för att ta livet av sig per se, det är mer av en stirra döden i vitögat och känna att man lever-kind of grej. Efter det börjar de lägga märke till varandra i skolan, Finch lägger in stora charmoffensiven och de paras även ihop för ett långt skolprojekt. Ett lite udda par, Finch som är skolans freak:

One year later, I grew out of clothes because, it turns out, growing fourteen inches in a summer is easy. It’s growing out o a label that’s hard.

… och Violet som var åtminstone i periferin av de populära, i alla fall tills hennes syster Eleanor dog. Nu flyter hon mest omkring, räknar ner dagarna tills hon tar studenten.
Den här boken riktar sig till John Green- och Rainbow Rowell-fans, och likt Fiktioner kände jag mig initialt skeptisk, det är så lätt för förlagens marknadsföringsavdelningar att bara slänga dit en ”If you liked The Fault in Our Stars / Gone Girl / The Hunger Games”-dekal och hoppas på att den ska göra tricket. Eller, nu läste jag ju boken, så lite lurad blev jag allt, men jag menar också att det är fuskigt att bara nämna en bästsäljande bok och sedan låta den stå för hela genren, om ni förstår vad jag menar?

Jag har svårt att formulera en åsikt om den här boken faktiskt, för drygt första halvan är den inte särskilt speciell. Jag fastnar inte för karaktärerna och tycker mest att de flamsar runt. Trots att det är uppenbart att Finch inte mår bra är det ändå inte riktigt närvarande i texten eller tematiken. Tills det svänger, rätt så abrupt, och blir så där hemskt som många amerikanska tonårsböcker tenderar att bli. Och det är även rätt hemskt att jag tycker att det är där boken växer… Samtidigt gör det att jag direkt känner att den här boken kan vara svår att sälja på bokhandelsgolvet – man vill inte spoila men man vill ändå berätta att den blir mycket värre än vad det vackra pastelliga omslaget låter påskina.
I höst utkommer romanen på svenska på Lilla Piratförlaget. Tycker det är fint att svenska förlag verkar ha bra näsa för att plocka upp ungdomsböcker numera.