Konkurrens

vinterkriget2This just in: Philip Teirs roman Vinterkriget fick precis seriös konkurrens i ”tävlingen” om höstens snyggaste omslag (även om Marcusbiblioteket redan korat vinnaren, just Teirs bok). Jessica ”Ord och inga visor” Johanssons debut Thrillerliv är utmanaren. thrillerliv

OMG läs- och ägarpeppen nu, fast jag får vänta till augusti respektive september för att peta på böckerna live. Vilket omslag föredrar ni?

Uppslukande rollspel

Saeculum av Ursula Poznanski XXX½
saeculumUrsula Poznanski är kvinnan bakom Erebos som också den handlar om en ”lek” (ett dataspel) som blir obehagligt uppslukande. Den här gången är miljön Tyskland och huvudpersonen en lite äldre pojke, Bastian som studerar till läkare. Han blir kär i Sandra som tycker att han ska ta en paus från sina hårda studier och följa med henne på gruppen Saeculums (= sekel) 1300-tals lajv över pingst. För att det ska vara så trovärdigt som möjligt är det förutom medeltida kläder också noll kommunikation med omvärlden och inga moderna hjälpmedel (glasögon, plåster m.m.) som gäller. Gruppen reser till en riktigt avlägsen idyllisk plats där de slår läger, gräver latriner och peppar inför rollspelsuppdragen som snart ska ta sin början. Men när åskan mullrar över den lilla dalen och natten är beckmörk försvinner en av deltagarna plötsligt. Den gamla legenden som vilar över platsen känns plötsligt inte alls lika främmande…

Poznanski har skapat en tät thriller som trots att lajvarna befinner sig ute under öppen himmel, jobbar med det låsta rummet-greppet. Civilisationen är långt borta, likaså moderna hjälpmedel som medicin, ficklampor och telefoner att larma efter hjälp. Intrigen svävar också i gränslandet till det övernaturliga. Är det någon som lurar i skogen? Har förbannelsen slagit till? Poznanski skildrar också skickligt hur människor reagerar i krissituationer. Hur snabbt överlevnadsinstinkten slår till på bekostnad av allt medmänskligt, hur ettrig man blir när man är hungrig och rädd, hur gruppen kan vara både din största trygghet och din största fiende. Intressant!
Men det finns en hel del jag ogillar också. Vissa vändningar sker oproportionerligt snabbt (Bastian – Sandra – Iris-konstellationen t.ex.) och en del av deltagarna är orimligt unga. Får nästan lite Enid Blyton-vibbar, ni vet när fyra elvaåringar övernattar en vecka än i en enslig stuga i bergen, än på en obebodd ö. Och så är boken lite för lång, även om stämningen/spänningen såklart ska byggas upp ordentligt tar det för lång tid tills vi når klimax. Vissa karaktärer blir också onödigt platta, nästan som typer: den Aggressive, den Fete, den Besatta. Hade hundra sidor strukits och vissa karaktärer bearbetats mer hade det här kunnat vara riktigt riktigt bra!
Rec.ex. från Opal.

Spring i de yttre provinserna

Crossed av Ally Condie XXX½
crossedDel två i Ally Condies dystopitrilogi. Till skillnad från i första boken, Matched, får läsaren den här gången följa berättelsen ur både Cassias och Kys synvinkel. Jag var först lite skeptisk till det greppet – oklart varför egentligen, kanske tyckte jag att det var fuskigt eller något, never mind – men det visade sig fungera rätt bra. Visst kunde det bli lite sliskigt när de båda bara saknade och längtade efter den andra, men det fina var ju när de båda växte som karaktärer genom att hålla saker hemliga för varandra.

I övrigt känns det här kanske lite som en mellanbok, till stor del för att både Cassia och Ky rör sig i de yttre provinserna, d.v.s. åtminstone delvis utanför det kontrollerande Samhället. Även om det kryper fram detaljer om Samhället ändå, känns den dystopiska närvaron inte lika påtaglig, karaktärerna springer mest omkring i oländig terräng som i sig innebär faror och problem. Med detta sagt är det ändå frågan om en spännande bok, och jag hoppas reservationskön på biblioteket rör sig snabbt, för jag vill verkligen veta hur allt ska sluta.
Notera för övrigt omslaget, där Cassia håller på att bryta sig ut ur bubblan. Lite onödigt explicit kan jag tycka, men å andra sidan är det här ändå en ungdomsbok. Och hellre sprickande bubblor än kvinnoansiktena på Lauren Olivers dystopitrilogi (bildgoogla, och du skall finna).

Svulten vampyr, mustig gotik

Svulten av Hannele Mikaela Taivassalo XXXX
svultenJorunn Själfhämnd stryker längs med Helsingfors mörka gator, skrämmer postiljonen. För snart trehundra år sedan var hon skräddardotter Jorunn Larsdotter som förälskade sig i friherre von B medan politikerna smidde ränker i Stockholm. Nu är hon den sista vampyren, och även om hon plågas av en ständig hunger är det mest ensamheten och tristessen som driver henne. Hon har upplevt London, Paris och Vilnius, 80-talets Helsingfors (Lepakko!), och har lämnat städerna då liken i hennes kölvatten blivit för många. Jag tycker om hur det subtilt antyds att t.ex. Jack the Ripper och morden vid Bodomsjön egentligen var resultaten av en hungrig vampyr. Också miljöbeskrivningarna sitter som gjutna, oberoende om det gäller dagens Helsingfors eller 70-talets Västberlin.

Det här är en fysisk bok. Jorunn, och läsaren med henne, känner doften av blod, svett och adrenalin, och till skillnad från Helsingin Sanomats recensent Teemu Manninen tycker jag inte alls att scenerna med överfall blir för många. Av någon anledning kommer jag faktiskt att gilla scenen med pojken i hissen upp från metron nästan allra mest i hela boken. Oskuldshuden. Det jag däremot kan hålla med Manninen om är att Taivassalos besök i vampyr-/skräckgenren knappast kan kallas modigt. Det är fascinerande och stundvis rasande skickligt skrivet, men modigt är fel ord. Jorunn är trots allt en väldigt konventionell vampyr med sin kista, sin aversion mot dagsljus och sin ståtliga längd. Observera att det här alltså fungerar alldeles utmärkt, det är enbart förlagets formulering som haltar här. Taivassalos hypnotiska språk i kombination med mustig – köttslig – gotik gör Svulten till en bok jag gärna ser läsas långt utanför (Svensk)finlands gränser.

Ett imponerande omslag är det också! HBLs recensent Anna-Lina Brunell tänker på Edvard Munch, själv associerar jag till Alphonse Mucha. Missa heller inte titelns blinkning till Knut Hamsun. Snyggt!
Rec.ex. från Schildts & Söderströms.

Extraordinär

The Girls av Lori Lansens XXXX+
girlsBangkoks flygfält 2007, står det skrivet med blyerts på första sidan. Det var i mars vi var där, kring min 20-årsdag, och nu, nästan sex år senare, efter en liten Twitter-diskussion med Helena och Bokomaten som började kring Dantes Helvetet och på typiskt Twittervis urartade till något helt annat, plockade jag nästa dag äntligen ut den här boken ur hyllan och började läsa. Och tur var väl det, för redan det där med att vänta nästan sex år var på tok för länge! Vilken liten pärla som stått där och blivit dammig alla dessa år, alla dessa flyttar.

The Girls handlar om Rose och Ruby Darlen, ett par tvillingar som skulle vara identiska om det inte vore för att de sitter ihop vid tinningarna och att det således förvrider Roses anletsdrag. I know if Rose is angry because of the way her eyebrows tighten and pull at the skin of my temple, konstaterar Ruby. Systrarna har aldrig kunnat titta varandra i ögonen, så därför är deras hem fullt av speglar så att de ska kunna se varandra. Samtidigt behöver de inte det, inte egentligen, de känner varandra så gott som utan och innan – vilket man kan förstå eftersom de lever så oerhört tätt intill varandra hela tiden. Hela tiden. Jag kan inte ens greppa den tanken. Det fascinerande med den här boken, något som Lori Lansens skildrar så oerhört väl, är att de unga kvinnorna ändå helt tydligt är egna individer. De hatar om de råkar utbrista samma sak samtidigt, de har helt egna intressen, hälsotillstånd och jobb (!) och de har rentav hemligheter för varandra. Det som börjar med en skräckslagen fascination inför flickorna Darlens öde (och den alldeles förfärliga förlossningsscenen som i tiden fick en höggravid Helena att sluta läsa boken), utvecklas till en roman där ju det siamesiska tvillingskapet inte står i huvudrollen, utan bara spelar en biroll som sätter sina käppar i hjulet vad gäller vissa saker men samtidigt gör flickorna till vad de är.

Berättarperspektivet är främst Roses, men ibland får också Ruby komma till tals. Jag tänkte först att det kändes lite fegt att författaren, att Lansens inte kunde få fram alla nyanser annars. Men jag ångrar de tankarna, det är ju två kvinnor som skildras, och därför är de två perspektiven helt rätt. Deras skillnader kommer dessutom fram så oerhört väl i det de väljer att inte berätta. Gillar!

Det där omslaget som sitter också på min bok är förresten helt löjligt, det framgår redan på de första sidorna att Ruby inte har vanliga ben utan små klumpfötter som hon ofta håller kring Roses midja, som ett barn som hänger på sin förälders höft. Nåväl, det är ju inte första gången i världshistorien som ett bokomslag är missvisande. Låt dock inte det stå i vägen för er läsupplevelse, för ni vet, det är ju insidan som räknas!

”Jag var en livsform med läsandet som kännetecken”

Så gör jag. Konsten att skriva av Bodil Malmsten XXXX
Precis som Annika Koldenius blir jag genast nyfiken på böckerna på omslaget. Man placerar väl ändå inte vilka böcker som helst på ett omslag (även om de må se estetiska ut), det finns troligen en poäng med att de finns där. Och de smala post it:arna också, som jag förvisso själv använder mig av när jag ska recensera böcker för tidningar, men som ändå får mig lika nyfiken och nästan imponerad när jag ser att andra använt dem. Vad har de velat markera?

Det är även i övrigt en snyggt formgiven bok. Tjocka matta sidor, en svart remsa som bokmärke, kapitel som får breda ut sig på sidorna i all sin längd eller korthet utan att nästa kapitel är där och försöker böka in sig. Och en massa färgbilder också, på allt från post it-fyllda böcker till bokomslag, en Pocket Shop-påse, en röntgenbild av en hand. Det är fint att Malmsten har fått breda ut sig och vara just malmstensk, för trots att den här boken handlar om skrivande finns där ändå ett personligt tilltal som känns igen från loggböckerna. Ibland finns det små (skriv)uppgifter i slutet av kapitlen, men också där finns det finurliga med: på nästa rad kan det stå att man inte ska göra övningen eftersom den nog inte kommer att hjälpa skrivandet.

Det här är en bok för oss som tycker om att skriva och redan har gjort det en tid. Det finns förvisso en hel del konkreta tips också, om grammatik, och om att visa texten för andra etc., men på det hela taget är det här ändå en betraktelse kring skrivandet och om du förväntar dig handfasta tips på hur du ska komma igång med/förbättra/sälja ditt skrivande så är det här fel bok för dig. Det här är en bok att läsa, bläddra i på nytt, inspireras av. En bok att limma post its i.
Rec.ex från Modernista.

Hemligheter på hemorten

Gräset är mörkare på andra sidan av Kaj Korkea-Aho XXX½
Vad tjock den är, är min första tanke när jag får boken i min hand. Och vilket snyggt omslag! Som ni kanske ser på den lilla bilden är pärmen liksom klibbig av blod, ett grepp som förvisso redan använts på en hel del deckarpärmar, men som i alla fall i min värld fortfarande fungerar. Även inne i boken är det grafiska mycket tilltalande, varje ny del får ett snyggt svartmönstrat uppslag, och överlag känns boken sådär fysiskt rätt påkostad. Och – om man ska vara ärlig, även om det är att svära lite i kyrkan – som en bok som är gjord någon annanstans än i Finland. Utan att ha något mer belägg för det än min egen blick, tycker jag att finlandssvenska omslag tenderar att vara väldigt försiktiga, nästan tråkiga. Finska (framför allt när det gäller pocket) kan vara rentav fula. Så det här var en riktigt positiv överraskning!

Men ja, kanske lite om innehållet också, det kan ju vara på sin plats i en recension, va? Här möter vi fyra unga män, i den där åldern då de sedan länge flyttat hemifrån men nu på allvar börja stiga in i vuxenlivet med allt vad det innebär av förhållanden och avslutade studier. Benjamins fästmö Sofie har omkommit i en bilolycka, Sofies bror Loke försöker lära sig leva med sin stamning som tycks vara som värst när han befinner sig i hembyn. Christoffer har kommit ut ur skåpet för sina föräldrar och vänner, men vill enligt pojkvännen Redas så ofta som möjligt krypa tillbaka in i det proverbiala skåpet, och kompisgängets, ”sjakkets”, sista medlem Simon tampas med sin roll som bypräst. Sofies begravning samlar ihop det gamla kompisgänget till uppväxtorten, den fiktiva österbottniska orten Gränby.

Över den här tillfälliga ”hemkomsten” svävar en namngiven mörkskimrande skugga, nämligen den lokala folktrons ”Raamt” (att, som Nina påpekar, jämför med likheten till finskan ord för bibel, raamattu) som satte skräck i folket under 90-talet och som tydligen har återvänt till trakten. Det här skräckelementet genomsyrar handlingen och, som fallet ofta är med den här sortens grepp, är upplösningen/”förklaringen” svårare att bemästra, något HBL:s Pia Ingström också påpekar i sin recension. Personligen får jag mest utbyte av skildringen av den lilla hemorten och den känslokomplexitet sjakket har kring den. De väckelseliknande mötena, ungdomsgården (och bastuscenen!), de komplicerade familjerelationerna, raden av kataloghus som är ett tecken på att man har lyckats i livet.
Rec.ex. från Schildts & Söderströms.

När dammen brister

Fallvatten av Mikael Niemi XXXX-
Efter en regntung sommar och höst är Lule älv fylld till bristningsgränsen. Det som inte får hända händer, och Suorvadammens fördämningar brister och fyller hela landskapet med vatten. Det går skrämmande snabbt, denna nordiska tsunami som slukar vägar och timmerstugor medan den väller fram. Och människoliv förstås.

Mikael Niemi har skrivit en katastrofroman om ett väldigt obehagligt men ändå fullt trovärdigt skeende. Jag tyckte idéen lät väldigt intressant när jag läste om boken, men funderade ändå på hur Niemi, som jag kopplar till ett humoristisk skrivande, skulle få till det hela. Men bra gick det! Jag har några invändningar, främst de som hör ihop med sexscenerna, men annars tycker jag Niemi snyggt skildrar vitt skilda karaktärer som plötsligt står öga mot öga med katastrofen. Hur de kämpar, in i det sista, med extrema metoder (dammsugarslangen!), i och mot det iskalla forsande vattnet. Spännande, obehagligt och bra! Och snyggt omslag.
Kolla förresten gärna in Bokhoras måndagsmöte med Mikael Niemi från i måndags!
Rec.ex från Piratförlaget.

Lite gammalt, lite nytt

Vattenänglar av Mons Kallentoft XXX½
Efter fem (!) årstidsböcker fick Kallentoft ge med sig och byta tema till de fyra elementen i stället. Men det är samma miljö (Linköping) och karaktärer (polisen Malin Fors m.fl.) fortfarande. Synd för Malin kan man tycka, för precis när man trodde att det kanske började ljusna på hennes himmel så är hon tillbaka i komplett personligt kaos igen. Ouch.

Noterar också att det är samma typs omslag (framför allt den blodiga målartejpen med författarens namn) trots att Kallentoft gått över från Natur&Kultur till Forum. Interesting! Men så är ju också de gamla årstidsomslagen ovanligt snygga!

Tillbaka till innehållet: deckargåtan handlar om ett par som hittas mördade i sin jacuzzi, och vars femåriga dotter är försvunnen. Riktigt obehagligt, men på något sätt känns det som om Kallentoft tröttnar på sin egen deckargåta och börjar spinna på nya trådar i stället. Den försvunna flickan Ella är adopterad från Vietnam, och det framkommer att det i Sverige och Danmark förekommit en del inte helt rumsrena adoptioner. Förvisso ett väldigt intressant ämne, men jag blir lite förbryllad över den där nya trenden där nordiska deckarhjältar ska ut och resa världen över. Här tänker jag t.ex. på Jo Nesbö, och på Arne Dahls nya serie. Ja, världen har blivit väldigt global, men hur trovärdigt är det egentligen att svenska poliser får ta in sina vapen i Vietnam och härja runt?
Rec.ex från Forum.

Värdig Augustvinnare

Pojkarna av Jessica Schiefauer XXXX+
På sistone har jag läst många böcker om ungdomar som befinner sig i gränslandet mellan barndom och någonslags vuxenålder. I den här boken är det de tre flickorna Kim, Bella och Momo. De är fjorton och tillbringar fortfarande mycket tid med lekar och maskerader. Bella älskar blommor, och en dag får hon ett frö som hon inte kan identifiera och vars blomma har en nektar som nattetid förvandlar flickorna till pojkar. Vilken berusande känsla dessa pojkkroppar innebär, en annan styrka och framför allt en sköld mot omvärlden. Inga förnedrande blickar, inga glåpord. Frihet! Framför allt Kim blir besatt av att vara pojke, speciellt som hon i sin pojkgestalt blir vän med Tony som hon sedan blir kär i.
Jag sträckläser Schiefauers vackra bok, den fungerar så oerhört väl i sitt gränsland mellan realism och magi, mellan ungdom och vuxen. Den är så fin, vänskapen mellan flickorna, och så hemsk, den otrivsel de känner i sina flickkroppar. Min enda invändning blir kanske just denna otrivsel, för även om jag kan förstå friheten i att inte vara en kropp utan en person tycker jag det blir väldigt stor fokus på hur dåligt det är att vara flicka. Och jo, det fungerar som diskussionsväckare för hur det egentligen ser ut i t.ex. skolor, på arbetsplatser, i samhället överlag, men att denna glädje över att få röra sig i en pojkkropp stannar kvar även efter de första förundrade gångerna gör mig på något sätt beklämd. Det är väl roligt att vara flicka också?

Tilldelades Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok år 2011. Och så himla snygga omslag, både som inbunden (det ljusa) och nu även i pocket! Wow!

Stål, sex och sol

Stål av Silvia Avallone XXX½
Kanske vårens snyggaste omslag? Nu kan jag också rapportera om att själva innehållet fungerar. Det är tidigt 2000-tal i den italienska kuststaden Piombino där bästa vännerna Anna och Francesca växer upp under en brännande sol. Papporna och bröderna jobbar på stadens stålverk, själva är de 13 år och drömmer om en framtid någon annanstans. Eller om att åtminstone komma iväg till Elba som skymtar vid horisonten. Men förutsättningarna för dem som bor i det enorma hyreshuskomplexet är inte allt för höga. Många av flickorna är gravida redan vid 16, och familjelivet bakom de tunna lägenhetsdörrarna är allt annat än harmoniskt.

Det vilar en liten domedagsstämning över den här berättelsen. Hettan som ligger som ett lock över hyreshusen, obarmhärtig. Som de där fullkomligt stillastående sommardagarna ni vet, när naturen tystnar och man bara väntar på åskskrällen. Stålverket som läggs ner, maskin för maskin. Papporna som slår, papporna som ger sig ut på bråddjupt vatten. De klibbiga giriga blickarna över unga flickkroppar. De unga flickkropparna som inte vet vad de vill, eller kanske vet det men inte vill lyssna. Man väntar, håller andan. När kommer skrällen?

Knaus goes ”deckare”

Såg ni att Läsdagboken rapporterade om hur Knausen fått sin bok omdöpt i en av de engelskspråkiga versionerna? Stackars engelskspråkiga bokintresserade, ena dagen läser de om My struggle i NY Times, och nästa hittar de en deckar-lookalike i bokhandeln. Omslaget – inklusive mycket random snöflinga – klingar ju Schweden-Krimi lång väg: grådystert landskap och ett öde trähus mitt på åkern. Plus titeln då! Alla vi som läst ettan minns förvisso farmorsstädningen, men var Hitlerklangen verkligen så kraftig att utgivarna var tvungna att döpa om boken till något helt annat? Och hur ska de göra med de kommande fem delarna?

Gnistrande – och samtidigt snudd på outhärdligt

Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo XXXX-
Jag tror bestämt att Lisa Bjärbo flirtar hejvilt med bokbloggarmaffian, eller vad säger ni om det här citatet:

[…] för Fanny har alltid varit en sådan där person som går igång på internatskoleskildringar och fantiserar om att få gå klädd i preppy skoluniformer i anrika byggnader och trycka en trave böcker mot bröstet.

Ja, det kan de flesta av oss aka-porrnördar säkert relatera till, no? Överlag är jag nog mer av en Fanny, än Alicia som är huvudpersonen. Alicia som är sexton år och inte vet vad hon vill göra med sitt liv, så hon hoppar av gymnasiet, flyttar hem till sin mormor och börjar jobba på café. Det här orsakar naturligtvis konflikter med såväl familjen som Fanny som först känner sig lite övergiven, men Alicia själv har bara ögon för den grekiska guden Isak som är en av stamgästerna på caféet.

Det låter kanske lite flamsigt och flängigt, och det är det i viss mån, men det blir sorg och allvar också, och Bjärbo lyfter historien med sitt säregna språk som känns igen från bloggen. Tycker En bok om dagen beskriver språket perfekt:  gnistrande, levande, kreativt och målande – men samtidigt snudd på outhärdligt  alltför stora doser. Jag gillar omslaget också, förutom den där grejen som flickan har i munnen och som gäckade många läsare. Jag trivs med hela boken helt enkelt, och läser absolut en tredje om det blir någon!

Colour-Knaus

Ibland kan jag känna att jag saknar vår färgkoordinerade bokhylla, eller snarare att ha en del av böckerna på lite specialdisplay ens. Men bl.a. Min kamp-serien får mig att känna att just alfabetisk ordning är helt rätt, speciellt när verk av samma författare blir så här snygga tillsammans!

Så fort jag bara hinner ska jag hugga tänderna i fyran. Är även, förutom på innehållet, lite nyfiken på vilka färger Norstedts väljer för femman och sexan. Grönt är väl givet, men visst vore det snärtigt med en lila?

Ny bok av Ali Shaw!

20111216-122336.jpg

Kolla här förresten, vad jag hittade när jag häromdagen stod i den stora bokhandeln och klappade böcker funderade på julklappar. Ali Shaw har tydligen skrivit en ny bok vilket jag inte alls haft koll på, och som efter lite efterforskningar tyder på att den egentligen inte ens kommit ut än (?). Fin titel, underbart omslag och i stil med Flickan med glasfötterna en berättelse med magiska inslag.

For some years she has been haunted by a sight once seen
from an aeroplane: a tiny, isolated settlement called Thunderstown. […] In Thunderstown, they say, the weather can come to life and when Elsa meets Finn Munro, an outcast living in the mountains above the town, she wonders whether she has witnessed just that. For Finn has an incredible secret: he has a thunderstorm inside of him.

Min nyfikenhet/mitt habegär har definitivt väckts!