Kategoriarkiv: skräck

Kusliga ”Hemmet”

Publicerad den av
2

Hemmet av Mats Strandberg XXXX
Joel är tillbaka i sin lilla hemstad. Hans mammas demens är stegrande, och till sin stora lättnad – och sorg – har han fått in henne på demensboendet Tallskuggan. Där jobbar hans barndomsvän Nina som han inte pratat med sen ungdomens svek. De kan dock inte undvika varandra särskilt länge, speciellt som mamma Monika snabbt blir sämre då hon flyttat in på hemmet.

Det här är mer smygande skräck än i Färjan, mindre uttalad. Mindre blod som spills, färre tänder som rasslar. Ändå tycker jag att Hemmet är både mer skrämmande, och enligt mitt tycke också en snäppet bättre bok. Redan det fullkomligt naturliga inger läsaren obehag; de gamla patienterna som bara har spillror kvar av sina kroppar, tankar och minnen. Vissa lever i det förgångna, vissa är helt borta, och det är svårt att veta vilket som är värre. Då något ondskefullt lägger en slöja över avdelning D, blir stämningen allmänt oroligare, men hur kan du som demenspatient få någon att förstå vad du är rädd för?

De skickliga personporträtten känns igen från Strandbergs tidigare böcker, och de tecknas med samma värme även bland vuxenblöjor och näringsdrycker. Även om Joel och Nina är huvudpersonerna, ges alla patienter självständigt utrymme utan att berättarrösterna för den delen skulle bli för många (läs och lär, Paula Hawkins!). Några små detaljer upprepas lite för många gånger, de blinkande lamporna till exempel, men det är små skavanker i ett annars helgjutet verk. Bra jobbat!

Extra plus även för ett återigen snyggt omslag, design Pär Åhlander.

”100 hemskaste”

Publicerad den av
4

100 hemskaste av Helena Dahlgren
Jag säger som Litteraturkvalster-Fanny: Det här är inte en recension. Ceci n’est pas un critique. Vi känner ju båda Helena, rätt bra rentav vågar jag påstå *claim to fame*. Men något måste – vill! – jag ju skriva ändå, om denna #boblmaf-kändis gone författare.

100 hemskaste är alltså en personlig lista av de bästa (värsta?) skräckupplevelserna inom framför allt litteraturen men också film, tv-serier, musik och rentav verkliga livet (handen upp den som skrattade igenkännande åt den första delen av kapitlet om telefoner..?). Detta inspirerat av DN:s Lotta Olsson som listade sina bästa deckarupplevelser häromåret. Helenas lista började ursprungligen som ett bloggprojekt, och texterna i boken är, om jag förstått saken rätt, enbart lätt genomarbetade från sin originalform. Jag har sett att några har kommenterat att det ursprunget märks, tilltalet och skrivstilen är nämligen personlig och engelska uttryck blandas friskt in i texten. Mig irriterar det dock över huvudtaget inte, jag tycker att en del av själva poängen med att Helena äntligen fångats upp som skribent och getts ut i pappersform är att vi ska få fortsätta ta del av just hennes specifika sätt att uttrycka sig. Det är ju det hon kan! Dessutom är majoriteten av hemskheterna på listan skrivna eller uppförda just på engelska.

Var börjar jag? Var tar fiktionerna vid?

Ovan mitt favoritcitat från boken, eftersom det så väl beskriver Helenas förhållande till det fiktiva i såväl graden av passion som konststycket att minnas så oerhört mycket av det hon tagit till sig. Stor avund från en som mest minns känslan av böcker senare, medan detaljer och citat tyvärr undflyr mig alldeles för fort.

Tematiskt är ju skräck inte min favoritgenre, även om det naturligtvis inte ska hållas Helena till last. Glatt noterar jag ändå egna favoriter som Michelle Paver, Jennifer McMahon och Amanda Hellberg på listan, då känner jag mig också med i klubben. För lite inside blir det, flera gånger används uttrycket De som fattar, fattar och jag fattar nödvändigtvis inte. Här kommer nämligen ett chockerande uttalande som faller mig till last: jag har inte sett Twin Peaks!
Men alltså. Det är bara en känsla av avund, en utanför och tittar in*-känsla som ger sig till känna. För jag vill ju förstå allt! Vill kunna nicka igenkännande åt de mer än hundra verk som direkt och indirekt nämns. Eller åtminstone böckerna! Och kanske det där Twin Peaks då också…

Det här är en bok att först sträckläsa, sedan återvända till såväl tipsen som formuleringarna. Missa inte heller de suggestivt obehagliga svartvita fotona, tagna av Marcus Stenberg, snyggt varvade med omslagsbilder i färg. En väldigt snyggt formgiven bok alltså, som sitter bra i handen.

Skräcktema eller inte, alla ni som någon gång förtjust läst Helenas blogg Dark Places måste läsa även den här boken. Det som gör henne till en så vass skribent, nämligen den breda kunskapen som flyter fram genom skarpa analyser blandat med personliga anekdoter, allt det finns också här. Och då läser jag hungrigt, även om jag inte alltid är så insatt. Jag må vara fangirlig, men ger hon ut en bok med sina 100 bästa inköpslistor, då lär jag sitta där med fingret på Köp-knappen igen. Som en personlig favorit föreslår jag ändå ”Helena poserar med 100 efterlängtade böcker (och motiverar varför)”, se där en bästsäljare med klatchig titel, no?

*) Åh, här kommer en populärkulturell grej jag faktiskt minns även hundra år senare: Utanför och tittar in var titeln på en låt ett glasögonprytt semi-mobboffer framförde i en av Sweet Valley High-böckerna och säkerligen lyckades charma inte bara resten av skolan utan också målet för hennes dittills hopplösa kärlek. Jag har även för mig att änglalika Elizabeth såklart hade insett hennes potential redan tidigare… Ah, vilka sedelärande berättelser böckerna i den serien var..!

Hud, blod, ben – och gravidkroppar

Publicerad den av
2

Våran hud, vårat blod, våra ben av John Ajvide Lindqvist XXXX-
IMG_4250Tyvärr består halva den här boken av novellen Tjärven som jag redan läst som e-bok för några år sedan, det hade nog gjort mig sur om jag hade köpt boken men som tur stod jag först i kö på biblioteket och fick tag på den på så vis i stället. För läsa vill jag ju, Himmelstrand-trilogin intresserar mig just inte efter den konstiga första boken men annars läser jag allt JAL skriver, han är min guru i skräckgenren jag annars så sällan bevistar.

Jag imponeras av bredden på skrämmande fenomen JAL presenterar i den här boken, havet som han så ofta återkommer till finns med såklart, men också någon som knackar på källardörren. Just den novellen är kanske inte den bästa, men kanske en av de mer skrämmande, för att det sker i hemmet, det som ska vara ens trygga borg mot allt ont. Novellen ”Hår” är nog bäst (= värst) tror jag, dels för att den innehåller det sagoväsen som skrämmer mig mest, men också för att den börjar så kusligt. Ett långt hår i bröddegen…
Det mest återkommande fenomenet dock: gravida kvinnor! Det måste ni andra väl också ha märkt, även om ni som jag kanske inte var höggravida när ni läste? Som de råkar ut för kusligheter! När jag burit hem boken och min vattenmelon till mage, skämtar jag på Instagram om att läsningen kanske kommer att skrämma igång förlossningen. Det gör den inte, jag går ytterligare några dagar över tiden medan jag läser, men att vara gravid adderar onekligen ytterligare en dimension till läsningen. Oklart om jag rekommenderar den dimensionen eller inte…

Som OITNB med spöken

Publicerad den av
Svara

Fellside av M.R. Carey XXXX-
IMG_4105Carey är som sagt för tillfället mer ”i ropet” på grund av hans tidigare bok, den dystopiska The Girl With all the Gifts som även har filmpremiär i september. Den boken har jag (ännu) inte läst, men fick tag på den rätt så färska Fellside i stället. Och det var inte fy skam ska jag säga er!
Jess Moulson vaknar upp på ett sjukhus, med minnesförlust och brännskador. Och handfängsel, för tydligen är hon misstänkt för mordet på grannpojken som dog i lågorna. Hon döms för mordet och hamnar i fängelset Fellside ute på Yorkshires hedar, och det är egentligen där berättelsen tar vid ordentligt. Och det är där hon börjar höra en röst…

She realised for the first time that the entire geography of Alex’s world was made out of people. The only way he could see walls or ceilings, or trees or rivers or mountains, was if somebody else dreamed about them or remembered them.

Jag tror inte den här boken passar alla, och lite svår är den att genrebestämma också. Någonslags spökeri/skräck i alla fall, men också väldigt mycket socialrealistiskt fängelse- och i viss mån rättssalsdrama. Jag gillar att läsa fängelsebeskrivningarna (!), även om min största invändning mot den här boken är att nästan hela personalen är rätt platt beskriven och så ond helt enkelt. Med detta inte sagt att fångarna är några oskyldiga själar de heller…
Fellside är närmare 500 sidor lång, med några tråkigare – som tur korta! – partier. Snabbt att läsa går den, och man vill veta hur det går för Jess och Alex, både vad gäller den allmänna överlevnaden i ett rangstyrt fängelse och det som egentligen pågår om nätterna. Om Carey skriver så här bra i en lite mer udda genre, kan jag tänka mig att hans dystopi verkligen är något för mig!

Två kusliga noveller

Publicerad den av
2

The Grownup av Gillian Flynn
Glädjen när man har en oläst text av Gillian ”Boblmafs gudinna” Flynn i handen, den är IMG_1517sann den. Synd bara att det var ”bara” en novell den här gången, den läste jag snabbt och glupskt och nu har jag snällt fått återgå till väntandet på ny flynnsk text.
Eftersom det är en förhållandevis kort text, vill jag inte avslöja för mycket, men jagpersonen jobbar som sexförsäljare men får övergå till firmans lagliga del, spådomar, när hon överanstränger sin hand. På så vis träffar hon Susan som har problem med sin styvson, och vars viktorianska hus skrämmer henne. We Need to Talk About Kevin möter Amanda Hellbergs Tistelblomman (som Helena så lägligt skrev om häromdagen i sin Helenas 100 hemskaste-serie). Kusligt!

Run, eat, repeat av Therese Widenfjord
Den bästa skräcken är den som placeras i helt vardagliga situationer tycker jag. Bussen i Helena Dahlgrens Salamandertider-novell, och nu gymmet i Therese Widenfjords – även hon en bokbloggare! – novelldebut. Även i Run, eat, repeat finns medvetenheten om att något obehagligt ska hända hela tiden i utkanten, och man känner pulsen stiga likt jagberättaren som trampar på på sin löpmatta. Även om jag tycker att novellen känns lite onödigt kort, bygger Therese direkt upp stämningen, och förutom den krypande spänningen tycker jag det finns ett sorgset stråk i berättandet. Ljudet av fötterna som slår och slår mot löpmattan, jämförandet av sig själv och andra, presterandet. Lite som det finns böcker som man inte ska läsa på flyg eller båt, är Run, eat, repeat en dålig reklam för gym. Och det är väl egentligen det bästa av betyg?

Skräck på Sverigebåten

Publicerad den av
10

Färjan av Mats Strandberg XXXX
färjanBaltic Charisma är redo att lägga ut. 1 200 passagerare plus personal har klivit ombord, i buffén dukas skaldjuren fram och stämningen var hög redan i terminalen. Finlandskryssning! Synd bara att något mörkt och ondskefullt också har stigit ombord…

IMG_9311Den första resan ”alla” finländare gör är att ta färjan, eller Sverigebåten som den kallas här, över till Stockholm. Det har jag också gjort, tiotals gånger, allt mer sällan de senaste åren men faktiskt hela två gånger i år – bilden till höger instagrammade jag ungefär samtidigt som omslaget till den här skräckromanen hade blivit offentligt. Visst är de kusligt lika?
Det var en genialisk romanidé Mats Strandberg fick, att förlägga skräck och blod och ondska på ett så speciellt men ändå välbekant ställe som en färja. Vi har sett de långa korridorerna, det minst sagt brokiga klientelet, det mörka havet utanför fönstret. Vi vet alla hur dålig mobiltäckningen blir ombord…

”Jag ska sjunga Paradiso Tropical”, säger hon, och Dans leende blir så telt att det är som rigor mortis på läpparna.

Förutom en fantastisk idé, laborerar Strandberg också med ett rikt persongalleri. Det är passagerare och personal, det är mer eller mindre livströtta personer, det är barn och vuxna. Calle som tidigare jobbat ombord och nu ska fria till sin pojkvän. Kusinerna Albin och Lo, på gränsen mellan barndom och någonting annat, och den senare med det mest irriterande sättet att uttrycka sig jag stött på i svensk litteraturhistoria. Ordningsvakten Pia, som levt på och för färjan i herrans många år. Med flera, med flera. Man får lite bakgrund om dem, förstår förr eller senare var de befinner sig i livet, vad deras sorger och glädjeämnen är. Och ungefär samtidigt början ondskan spridas över båten och Strandberg börjar gå fram som en värre George R.R. Martin och slaktar karaktärerna man precis har lärt känna. Jag är själv ingen större skräckläsare, så jag kan stundvis tycka att det blir lite för mycket blod och splatter och ”klippande käftar”, men det är inget som ska hållas boken till last, det är bara min egen smak. Snarare är jag nästan förvånad över att jag tycker så mycket om boken som jag gör – visste ju att Mats är en enastående författare men just ämnet hade kunnat bli för långt från mina preferenser. Tur att jag hade fel!
Rec.ex. från Norstedts.

Tremaynes tradiga tvillingskräckis

Publicerad den av
8

Istvillingar av S.K. Tremayne XX½
Johanna K skrev underhållande om hur sociala medier-bombning kan få en att bli nyfiken på en bok, och Istvillingar är ett exempel på det, hur en bok kan dyka upp från ingenstans
och sedan plötsligt vara det ”alla” läser, även om den inte ens hypats på samma sätt som exempelvis årets thrillersnackisar Girl on the Train och You. Ni som känner mig förstår ögonblickligen att jag såklart spanade in ordet ”tvillingar” i titeln like this:

storaögonoch därefter även triggades av beskrivningen att den överlevande tvillingen, ett drygt år
efter att hennes syster tragiskt förolyckades, plötsligt börjar hävda att hennes föräldrar tagit fel på hennes identitet och att hon i själva
verket är den tvilling istalla trodde dog. Att allt detta dessutom utspelar sig på en enslig fyr-ö på den skotska kusten bidrar till den kusliga stämningen.

Men men. Tyvärr var det inte alls så trevligt (”trevligt”) som man hade kunnat hoppas. Det halv-skräckiga elementet köper jag kanske, och den ruggiga ö-miljön är underbar. Men att föräldrarna inte skulle kunna skilja på sina barn, må så vara att de är enäggstvillingar? Att morföräldrar, lärare och vuxna vänner struntar hejvilt i det som händer? Att det är så mycket undertryckt ilska och rädsla som bubblar under ytan mellan föräldraparet Sarah och Angus, men att de inte en enda gång tänker att det kanske kunde vara en idé att prata om saken? Nähej, miljömyset väger inte upp för irritationen över de här skavankerna, och som socker på moset har vi Sarahs evinnerliga Twilight-osande tankar om hur ”maskulin” hennes mörkmuskige man ser ut. Tack men nej tack.

Jag gillar en vinterskräckis (igen)

Publicerad den av
7

The Winter People av Jennifer McMahon XXXX
wintermcmOkej så kalendern visar tidig vår och tulpaner och sneakers börjar sakteliga ta över Instagram-feeden, men hoppas ni är okej med en recension av en ytterst vintrig bok ändå? Själv hade jag den som poolläsning under semestern för några veckor sedan, så tro mig, den funkar överallt!

I feel Mama stiffen. ”Winter people?” ”That’s what I call them,” I say, turning to face her. ”The people who are stuck between here and there, waiting. It reminds me of winter, how everything is all pale and cold and full of nothing, and all you can do is wait for spring.”

Den lilla byn Westhall, Vermont. Olika tider och berättare, i nutiden är det Ruthie vars mamma har försvunnit men det berättarspår jag minns bäst så här i efterhand är nog det äldre spåret med Sara. Scenen med rävskinnet i början av romanen, det kan nog vara det obehagligaste jag har läst sen Michelle Pavers fantastiska skräckroman Evig natt (och nu inser jag igen hur mycket jag tycker om just vinterskräckisar!)! Förutom en renodlad skräckroman – mer renodlad än den gränslandstematik som genomsyrat McMahons tidigare böcker alltså – är det här också en berättelse om kärlek och sorg. Om att inte vilja vara ensam, även om priset man måste betala är högt. En mycket fin bok, och trots några hårresande scener, även rätt lågmäld. Inget äckelsplatter alltså, utan den bästa sortens berättelse som liksom kryper in i en och sedan stannar kvar.

Två nattlägesnoveller

Publicerad den av
Svara

Jag fick några rec.ex. från Mix Förlag, nämligen två av deras noveller ur deras Halloween-satsning med en kvartett så kallade ”Nattläge”-noveller. Nu har min Kindle-modell ingen nattlägesknapp, och novellerna är helt tillräckligt ruskiga för hariga lilla mig som det är. Jag gillar ändå tanken på att Mix, som är ett hundraprocentigt digitalt förlag, har tänkt till det lite extra. Novellerna går alltså att läsa som det är helt rakt av, men om man vill och/eller vågar så kan man slå på sin läsplattas nattläge och då hitta vad jag antar är extramaterial och ruskigheter. Kanske vågar jag prova det på min iPad en dag? En ljus och solig dag i så fall…

#nofilter av Helena Dahlgren
Helena Dahlgren har valt vardagen som litterär fond igen, precis som i bussnovellen Salamandertider. Stämningen känns ändå mer lik den i Kallelsen, och då tänker jag både på huvudpersonens ensamhet och känslan av att kanske hålla på att bli lite tokig – är det någon annan som märker det som pågår eller är det bara jag?
Huvudpersonen, som skrivs fram i den något ovanliga formen andra person singularis, skaffar sist av alla en smarttelefon och trillar snart även ner i Instagramträsket. Vem har inte en groende Narcissus i sig, vem tycker inte om att få bekräftelse i form av likes och peppande emojisymboler?

Någonstans anar du att denna rastlöshet har med tempus att göra, något som utan att du riktigt märkt det obönhörligt glidit från futurum till presens. Allt det som skulle bli, nu färdigpaketerat och förseglat.

Novellen balanserar nära det vanliga och vardagliga, huvudpersonen har till exempel många likheter med författaren själv och det finns även ett (allt ruskigare) Instagram-konto kopplat till novellen. Det är, förutom stigande obehagligt, även väldigt sorgligt. Att allt till pappers är bara bra, men att själen känner en allt påtagligare olust. Av orsak eller annan.

Kärlen av Johan Ring
Den ensamstående pappan kämpar på efter skilsmässan, men har åtminstone äntligen kunnat bosätta sig som han alltid önskat, vid randen av skogen. Tioåriga dottern Ellen tycker också om att leka där. Du-du-du-DUM, vad mer ska jag säga, ni förstår ju att det här också blir något obehagligt va? Slutet kommer tyvärr för plötsligt tycker jag, men fram tills dess fungerar det utmärkt, också här är allt först så väldigt vardagligt med studsmattor och VAB-dagar. Om jag ska läsa skräck så är det så här jag vill läsa det; med det vardagliga som fond och sedan det ondskefulla som sipprar igenom en växande reva mellan världarna.

Den hemlighetsfulla skogen

Publicerad den av
4

Ibland blir skogen vred av Rebecka Åhlund XXX½
iblandDet här är den fristående fortsättningen på den oerhört stämningsfulla boken Flickan på tavlan, boken som skrämde hariga lilla mig trots att åldersrekommendationen är 9-12 år, haha. Den här gången åker Ella på kollo tillsammans med figurer vi minns från förra boken (Dylan!), men där finns också Lo som hon delar rum med, Lo med rosa hår och cigaretter i fickan och en blick som får det att kännas varmt i magen på Ella. Älskar det där, att Ella både kan tycka att Michel är snygg och att det är något fint med Lo, att hon när hon får höra att det är någon på lägret som tycker extra mycket om henne undrar om det är en kille eller en tjej. Inget liksom direkt utskrivet, men ändå något som känns fräscht i framför allt en barnbok. Bra där!
Stämningen i boken är inte lika stark som i Flickan på tavlan, idén och utgången känns mer förutsägbar, men det kan jag ännu vara okej med, däremot blir jag väldigt förvånad när boken strax efter en dramatisk scen bara pyser ut i ett slut på två sidor. Den här styggelsen finns det massor av i vuxendeckare, men jag blir lika upprörd varje gång sådant händer. En del av den stämning boken byggt upp pyser iväg som ur en ballong och lämnar en tommare än vad som hade varit nödvändigt.
Plus förresten för stämningsfulla omslag på båda böckerna! Gillar även titeln på denna.

”Hennes förnuft släpade efter henne i en tunn tråd…”

Publicerad den av
5

Himmelstrand av John Ajvide Lindqvist XXX+
himmelstrandEn sommarmorgon, fyra husvagnar utslängda på ett fält mitt ute i ingenstans. Campingplatsen är borta, liksom solen och mobiltäckningen. Kvar är bara husvagnarnas invånare och deras husdjur. Och, underligt nog, gamla slagdängor på radion.
Det här är grundförutsättningarna för Ajvide Lindqvists efterlängtade nya skräckroman, och precis som i den något liknande situationen i Stephen Kings av mig fortfarande oavslutade Under the Dome, är det inte så mycket varför som intresserar mig som vad som händer sedan. Hur reagerar människorna? Vilka roller axlar de i denna oväntade och något krisartade situation? Vem agerar, vem blir apatisk, hurudan eller vem blir man över huvudtaget i sådana här extrema situationer?

Peter tittar på hennes skälvande hand och undrar vad som kommer att hända om det inte går att ta sig härifrån och maten tar slut. Det är hemskt att tänka på. Och ganska intressant.

Så småningom får man blicka ner i djupet på Ajvide Lindqvists karaktärer, urscener ur deras liv, rädslor, skam, hemligheter. Trots detta kommer jag inte undan att karaktärerna inte känns särskilt mångdimensionerade, dem man fastnar för redan i början är dem man känner för ända till slut, det blir liksom inte mer nyanserat än så. Efter ett tag vill jag, likt karaktärerna, otåligt komma ifrån fältet – men inte så mycket för att jag skulle vara rädd utan för att jag helt enkelt inte känner mig särskilt engagerad.
Rec.ex. från Ordfront.

Skräck på två meningar

Publicerad den av
13

Hemingways berömda sexordsnovell känner ni kanske till: For sale: baby shoes, never worn. På Nene Ormes blogg stötte jag igår kväll på länken till två meningars skräcknoveller i stället, och jag, mitt dumma nöt, klickade på länken trots att jag redan låg i sängen och skulle sova. Nåväl, det slutade bra, men jag tycker ni ska klicka på länken medan det fortfarande är ljust ute, okej?

”I can’t sleep,” she whispered, crawling into bed with me. I woke up cold, clutching the dress she was buried in.

Intressant vilket djup man får på bara två meningar, jag tänker mig att det kan bli en bra skrivövning också, eller vad tror du Mia?

Salamander, sorgkanter, Själfhämnd

Publicerad den av
1

Salamandertider av Helena Dahlgren
Det är en ganska speciell känsla att läsa en skönlitterär text av någon vars boksmak är identisk till ungefär 80 % med ens egen. Troligen kommer jag att gilla det jag läser, men samtidigt blir jag lite ängslig, nästan extra försiktig när jag låter blicken glida längs raderna. Som tur är börjar novellen med ett citat jag genast markerar på min läsplatta:

Stockholm i december kan vara en vacker plats. Det kan också vara som idag: råkall luft i väntan på snöblandat regn, ett par förskrämda små sorgkanter till snörester längs vägkanten.

Sorgkanter! Citat som jag själv tycker om att markera och/eller skriva upp någonstans är ord som sätter fingret på en känsla eller upplevelse så exakt så att det känns som om det klickar till inne i en, samtidigt som man själv aldrig hade kunnat formulera sig precis så.
Novellen handlar om en bussresa en decembermorgon, samtidigt som en uråldrighet kan anas, en närvaro som sett årtionden komma och gå. En parasiterande närvaro, inte en vampyr men ändå liknande den svultna Jorunn Själfhämnd. Bästa (värsta?) sortens skräck detta, med det smygande obehaget, djur som anar oråd, folk som aldrig riktigt blir sig själva igen. Isch!
Helena, vars populärkulturminne kunde få Rain Man att blekna, har, på ett sätt som känns igen från hennes blogginlägg, smugit in en hel drös litterära referenser i sin novell. Många går mig tyvärr förbi men andra kan jag, om inte bocka av, så åtminstone känna en klangbotten i minnets djup av. Och den där identiska boksmaken förresten? Som av en händelse nämns två av Gillian Flynns böcker i novellen. Jag fnissar förnöjt.

Den där om när Bokbabbel blev skrämd av en barn-/ungdomsbok

Publicerad den av
13

Flickan på tavlan av Rebecka Åhlund XXXX-
flickanpåtavlanElla går i sexan, sysslar med redskapsgymnastik och är ungefär så vanlig som man kan vara. Men så börjar det hända saker i hennes liv: hon träffar den nyinflyttade killen Dylan som kommer fram och pratar med henne ibland trots att han går i åttan. Och hennes föräldrar köper ett torp så att Ella blir ett av de där barnen som blir upplockade med bil på skolgården varje fredag för att kunna susa iväg ut mot landstället. Men det är något mystiskt med torpet, tavlor faller ner från väggarna och grannarna går stora lovar runt huset.

En bra bok detta, med en förvånansvärt fungerande mix av vanligt skolflicksliv och sedan händelserna i torpet. Fast jag undrar lite till vilken åldersklass boken riktigt riktar sig, huvudpersonen Ella är ju rätt så ung men samtidigt tycker hariga jag att torphistorien är rätt så skrämmande faktiskt, haha! Tänker också att det osar fristående fortsättning på den här boken, även om trådarna knyts ihop lite grann finns det fortfarande stoff att spinna vidare på.

Krypande obehag med lukt av rutten tång

Publicerad den av
4

Kallelsen av Helena Dahlgren XXXX
En kvinna väntar på sin man. Han är fiskare, Arvid, och har varit längre borta än vanligt, och hon oroar sig, trycker sin lilla dotter närmare bröstet medan hon väntar. Om nätterna drömmer hon mardrömmar som luktar ruttnande tång.

Alla vi som läst mer än fem inlägg på Helenas blogg, vet att hon har ett säkert sätt att skriva. Tonen i skräcknovellen är lika säker, även om tiden är en annan och språket lämpligt ålderdomligt. Jag skönjer en viss onödig förkärlek för att avsluta meningar med tre punkter, samtidigt som det förvisso i viss mån bidrar till att markera jagberättarens växande oro, förtvivlan och eventuella galenskap. Först tror jag att hon bor väldigt isolerat, sedermera visar det sig att det visst finns något litet samhälle i närheten, men jag får ändå starka Evig natt-vibbar. Isoleringen, det växande obehaget, tvivlet hos både huvudpersonen och läsaren om det finns något out there eller om det bara är fantasifoster. Jag läser inte mycket skräck, men om jag gör det är det just sådant här jag vill läsa! Fast ruggigt är det, och jag är glad att vår sommarstuga ligger vid en sjö och inte vid havet…
Novellen finns för tillfället endast i elektroniskt format, och nu vet jag inte hur det såg ut på era läsplattor/datorer, men på min Kindle fungerade det fint med den insprängda bilden av havet som gradvis växte sig större och större. En detalj som knappast gör mer eller mindre för själva texten, men som ändå fungerar suggestivt, då bilden växer i takt med obehagskänslan. Finns det något därute..?

Svulten vampyr, mustig gotik

Publicerad den av
15

Svulten av Hannele Mikaela Taivassalo XXXX
svultenJorunn Själfhämnd stryker längs med Helsingfors mörka gator, skrämmer postiljonen. För snart trehundra år sedan var hon skräddardotter Jorunn Larsdotter som förälskade sig i friherre von B medan politikerna smidde ränker i Stockholm. Nu är hon den sista vampyren, och även om hon plågas av en ständig hunger är det mest ensamheten och tristessen som driver henne. Hon har upplevt London, Paris och Vilnius, 80-talets Helsingfors (Lepakko!), och har lämnat städerna då liken i hennes kölvatten blivit för många. Jag tycker om hur det subtilt antyds att t.ex. Jack the Ripper och morden vid Bodomsjön egentligen var resultaten av en hungrig vampyr. Också miljöbeskrivningarna sitter som gjutna, oberoende om det gäller dagens Helsingfors eller 70-talets Västberlin.

Det här är en fysisk bok. Jorunn, och läsaren med henne, känner doften av blod, svett och adrenalin, och till skillnad från Helsingin Sanomats recensent Teemu Manninen tycker jag inte alls att scenerna med överfall blir för många. Av någon anledning kommer jag faktiskt att gilla scenen med pojken i hissen upp från metron nästan allra mest i hela boken. Oskuldshuden. Det jag däremot kan hålla med Manninen om är att Taivassalos besök i vampyr-/skräckgenren knappast kan kallas modigt. Det är fascinerande och stundvis rasande skickligt skrivet, men modigt är fel ord. Jorunn är trots allt en väldigt konventionell vampyr med sin kista, sin aversion mot dagsljus och sin ståtliga längd. Observera att det här alltså fungerar alldeles utmärkt, det är enbart förlagets formulering som haltar här. Taivassalos hypnotiska språk i kombination med mustig – köttslig – gotik gör Svulten till en bok jag gärna ser läsas långt utanför (Svensk)finlands gränser.

Ett imponerande omslag är det också! HBLs recensent Anna-Lina Brunell tänker på Edvard Munch, själv associerar jag till Alphonse Mucha. Missa heller inte titelns blinkning till Knut Hamsun. Snyggt!
Rec.ex. från Schildts & Söderströms.

Mörker, kyla och en ond närvaro

Publicerad den av
15

Evig natt av Michelle Paver XXXX+
evignattIs, snö och mörker så långt ditt öga når. Ibland sveps stugan du bor i och hundkojan bredvid in i en tät dimma eller snöstorm, så tät att du måste treva dig fram med hjälp av ett rep för att inte tappa bort dig. Närmaste bosättning finns över två dagar med båt bort, och ändå känner du att det finns en närvaro på ön. Någon som vill dig illa…

Det här är Jacks förutsättningar. Jack som lämnade sitt hopplösa och fattiga liv i London och hakar på en expedition till Svalbard på Arktis. Expeditionens medlemmmar, som inte ens är många från början, råkar en efter en ut för förhinder och/eller olyckor, och till sist är det bara Jack kvar i det kompakta mörkret.
Det är sällan jag läser skräck, ibland tenderar det att bli för blodigt (obs att jag då alltså inte har något problem med blodiga thrillers…) men mest för att det kanske inte riktigt är min grej. Föredrar att blir skrämd av sjukt spännande thrillers à la S.J. Bolton, eller böcker som balanserar på gränsen mellan thrillers och skräck, som t.ex. de som Jennifer McMahon och Andrew Pyper skriver Den här boken är dock min grej! Så himla välskriven, och så otroligt obehaglig känsla när den mörka polarnatten sipprar in i Jacks medvetande och får honom att slåss med både inre och yttre spöken. Om ni har ens ett uns av intresse för skräck, snö, Arktis och/eller bra böcker ska ni plocka upp den här boken!

Fantastiska ”Feberflickan”

Publicerad den av
8

Feberflickan av Elisabeth Östnäs XXXX+
feberI ett hem som stinker av blod och skämt fårkött går Luna omkring och svettas. Vandrar planlöst från rum till rum, bonar trappan till musklerna värker och lägger blodiga tygremsor i en hink med kallt vatten. Luna är en mycket opålitlig berättare, men stämningen som skapas i det varma gamla huset med fadern och hon som ligger döda i ett av rummen är så stark att man nästan kan ta på den.

Jag noterade inte den här boken i någon katalog i höstas. Allt eftersom dök det dock upp den ena lyriska recensionen efter den andra, Östnäs jämfördes med Christine Falkenland, Shirley Jackson och Susan Hill och slutligen hamnade boken bland de nominerade till Bokbloggarnas litteraturpris. Min nyfikenhet var väckt.
Och rätt hade de ju, alla de där som skrev de lyriska recensionerna. Vill man vara klyschig kan man tala om en liten pärla, för med sina anspråkslösa 128 sidor är boken ingen fysisk tungviktare. Å andra sidan har den mera tyngd och stämning än många betydligt tjockare böcker jag läst. Samtidigt som stämningen är febrig och sådär suddig i kanterna, känns ordvalen och miljöbeskrivningen så otroligt täta, fysiska, påtagliga. På gott och ont – för även om det här är en bra bok är det samtidigt svårt att skaka av sig det köttsliga, klibbiga, skämda efteråt.

Nästan en modern klassiker

Publicerad den av
9

Coraline av Neil Gaiman XXXX
Tänk vad bra att Bokstävlarna finns! Ja, på många plan då såklart, men en av orsakerna till mitt uttalande är att hon på bloggträffarna/bokbytena i Stockholm lyckats skjuta åt mig två böcker jag kom att storgilla, men som jag kanske inte självmant hade plockat upp. Förra året var det den 700-sidiga Kampen om Järntronen, och den (och de två följande) föll jag ju som bekant för (mm, vill läsa vidare, winter is coming..!). Och år sedan den lilla tunnisen Coraline, som sitt fysiska mått till trots även den är en stor läsupplevelse. Jag hade handlingen rätt så klar för mig redan innan jag började läsa, det kanske ni också har? Den lilla flickan Coraline som uttråkad och nyiflyttad i ett stort hus hittar en mystisk dörr som leder till en likadan lägenhet som hon bor i – men ändå inte. Den andra mamman och den andra pappan har ögon gjorda av knappar, katten kan prata och hos granntanterna pågår en teatralisk show med hundar som publik.

Neil Gaiman målar på under 150 sidor skickligt upp den här miljön. Jag gillar Coraline som person, jag gillar den kusliga stämningen och de småfilosofiska funderingarna om att man inte kan ropa på katter etc. Och glaskulorna, som påminner mig om Nene Ormes Udda verklighet! Det som däremot förvånar mig är att jag på flera ställen tycker boken är rolig, det hade jag inte väntat mig! Inte HAHA-rolig (sådana böcker ger mig rysningar), men med finurliga formuleringar som får mig att småle medan jag läser. Trevligt!

15 öländska berättelser

Publicerad den av
3

På stort alvar av Johan Theorin XXX½
Ja, det ska vara alvar med ett L i titeln, det syftar på det där öländska hedlandskapet, och personligen är jag väldigt förtjust i den finurliga titeln. Det är många som vid en första anblick tror att det här är den avslutande delen i Theorins Ölands-kvartett, men stopp och belägg! Miljön är förvisso Öland, och gamlingen Gerlof är med i ungefär hälften av berättelserna, men det här är alltså en slags novellsamling. Jag har kategoriserat det här inlägget med skräck, eftersom en stor del av berättelserna (men inte alla) kännetecknas av det där typiskt Theorinska smygande skräcken där man inte riktigt vet om man ska tro på de gamla öländska skrockhistorierna eller inte. Och det är det han kan, Theorin, det är de berättelserna jag gillar mest. Som vanligt med novellsamlingar är ju vissa delar bättre än andra, och enligt förordet har de också kommit till under olika tidsperioder. Vissa berättelser känns kanske lite inklämda i boken för att få en bättre symmetri på det hela (t.ex. den skriven på öländsk dialekt, gäääsp), men överlag gillar jag helheten, och att berättelserna med Gerlof finns regelbundet insprängda.
Rec.ex. från W&W.