Kusliga ”Hemmet”

Hemmet av Mats Strandberg XXXX
Joel är tillbaka i sin lilla hemstad. Hans mammas demens är stegrande, och till sin stora lättnad – och sorg – har han fått in henne på demensboendet Tallskuggan. Där jobbar hans barndomsvän Nina som han inte pratat med sen ungdomens svek. De kan dock inte undvika varandra särskilt länge, speciellt som mamma Monika snabbt blir sämre då hon flyttat in på hemmet.

Det här är mer smygande skräck än i Färjan, mindre uttalad. Mindre blod som spills, färre tänder som rasslar. Ändå tycker jag att Hemmet är både mer skrämmande, och enligt mitt tycke också en snäppet bättre bok. Redan det fullkomligt naturliga inger läsaren obehag; de gamla patienterna som bara har spillror kvar av sina kroppar, tankar och minnen. Vissa lever i det förgångna, vissa är helt borta, och det är svårt att veta vilket som är värre. Då något ondskefullt lägger en slöja över avdelning D, blir stämningen allmänt oroligare, men hur kan du som demenspatient få någon att förstå vad du är rädd för?

De skickliga personporträtten känns igen från Strandbergs tidigare böcker, och de tecknas med samma värme även bland vuxenblöjor och näringsdrycker. Även om Joel och Nina är huvudpersonerna, ges alla patienter självständigt utrymme utan att berättarrösterna för den delen skulle bli för många (läs och lär, Paula Hawkins!). Några små detaljer upprepas lite för många gånger, de blinkande lamporna till exempel, men det är små skavanker i ett annars helgjutet verk. Bra jobbat!

Extra plus även för ett återigen snyggt omslag, design Pär Åhlander.

”100 hemskaste”

100 hemskaste av Helena Dahlgren
Jag säger som Litteraturkvalster-Fanny: Det här är inte en recension. Ceci n’est pas un critique. Vi känner ju båda Helena, rätt bra rentav vågar jag påstå *claim to fame*. Men något måste – vill! – jag ju skriva ändå, om denna #boblmaf-kändis gone författare.

100 hemskaste är alltså en personlig lista av de bästa (värsta?) skräckupplevelserna inom framför allt litteraturen men också film, tv-serier, musik och rentav verkliga livet (handen upp den som skrattade igenkännande åt den första delen av kapitlet om telefoner..?). Detta inspirerat av DN:s Lotta Olsson som listade sina bästa deckarupplevelser häromåret. Helenas lista började ursprungligen som ett bloggprojekt, och texterna i boken är, om jag förstått saken rätt, enbart lätt genomarbetade från sin originalform. Jag har sett att några har kommenterat att det ursprunget märks, tilltalet och skrivstilen är nämligen personlig och engelska uttryck blandas friskt in i texten. Mig irriterar det dock över huvudtaget inte, jag tycker att en del av själva poängen med att Helena äntligen fångats upp som skribent och getts ut i pappersform är att vi ska få fortsätta ta del av just hennes specifika sätt att uttrycka sig. Det är ju det hon kan! Dessutom är majoriteten av hemskheterna på listan skrivna eller uppförda just på engelska.

Var börjar jag? Var tar fiktionerna vid?

Ovan mitt favoritcitat från boken, eftersom det så väl beskriver Helenas förhållande till det fiktiva i såväl graden av passion som konststycket att minnas så oerhört mycket av det hon tagit till sig. Stor avund från en som mest minns känslan av böcker senare, medan detaljer och citat tyvärr undflyr mig alldeles för fort.

Tematiskt är ju skräck inte min favoritgenre, även om det naturligtvis inte ska hållas Helena till last. Glatt noterar jag ändå egna favoriter som Michelle Paver, Jennifer McMahon och Amanda Hellberg på listan, då känner jag mig också med i klubben. För lite inside blir det, flera gånger används uttrycket De som fattar, fattar och jag fattar nödvändigtvis inte. Här kommer nämligen ett chockerande uttalande som faller mig till last: jag har inte sett Twin Peaks!
Men alltså. Det är bara en känsla av avund, en utanför och tittar in*-känsla som ger sig till känna. För jag vill ju förstå allt! Vill kunna nicka igenkännande åt de mer än hundra verk som direkt och indirekt nämns. Eller åtminstone böckerna! Och kanske det där Twin Peaks då också…

Det här är en bok att först sträckläsa, sedan återvända till såväl tipsen som formuleringarna. Missa inte heller de suggestivt obehagliga svartvita fotona, tagna av Marcus Stenberg, snyggt varvade med omslagsbilder i färg. En väldigt snyggt formgiven bok alltså, som sitter bra i handen.

Skräcktema eller inte, alla ni som någon gång förtjust läst Helenas blogg Dark Places måste läsa även den här boken. Det som gör henne till en så vass skribent, nämligen den breda kunskapen som flyter fram genom skarpa analyser blandat med personliga anekdoter, allt det finns också här. Och då läser jag hungrigt, även om jag inte alltid är så insatt. Jag må vara fangirlig, men ger hon ut en bok med sina 100 bästa inköpslistor, då lär jag sitta där med fingret på Köp-knappen igen. Som en personlig favorit föreslår jag ändå ”Helena poserar med 100 efterlängtade böcker (och motiverar varför)”, se där en bästsäljare med klatchig titel, no?

*) Åh, här kommer en populärkulturell grej jag faktiskt minns även hundra år senare: Utanför och tittar in var titeln på en låt ett glasögonprytt semi-mobboffer framförde i en av Sweet Valley High-böckerna och säkerligen lyckades charma inte bara resten av skolan utan också målet för hennes dittills hopplösa kärlek. Jag har även för mig att änglalika Elizabeth såklart hade insett hennes potential redan tidigare… Ah, vilka sedelärande berättelser böckerna i den serien var..!

Hud, blod, ben – och gravidkroppar

Våran hud, vårat blod, våra ben av John Ajvide Lindqvist XXXX-
IMG_4250Tyvärr består halva den här boken av novellen Tjärven som jag redan läst som e-bok för några år sedan, det hade nog gjort mig sur om jag hade köpt boken men som tur stod jag först i kö på biblioteket och fick tag på den på så vis i stället. För läsa vill jag ju, Himmelstrand-trilogin intresserar mig just inte efter den konstiga första boken men annars läser jag allt JAL skriver, han är min guru i skräckgenren jag annars så sällan bevistar.

Jag imponeras av bredden på skrämmande fenomen JAL presenterar i den här boken, havet som han så ofta återkommer till finns med såklart, men också någon som knackar på källardörren. Just den novellen är kanske inte den bästa, men kanske en av de mer skrämmande, för att det sker i hemmet, det som ska vara ens trygga borg mot allt ont. Novellen ”Hår” är nog bäst (= värst) tror jag, dels för att den innehåller det sagoväsen som skrämmer mig mest, men också för att den börjar så kusligt. Ett långt hår i bröddegen…
Det mest återkommande fenomenet dock: gravida kvinnor! Det måste ni andra väl också ha märkt, även om ni som jag kanske inte var höggravida när ni läste? Som de råkar ut för kusligheter! När jag burit hem boken och min vattenmelon till mage, skämtar jag på Instagram om att läsningen kanske kommer att skrämma igång förlossningen. Det gör den inte, jag går ytterligare några dagar över tiden medan jag läser, men att vara gravid adderar onekligen ytterligare en dimension till läsningen. Oklart om jag rekommenderar den dimensionen eller inte…

Som OITNB med spöken

Fellside av M.R. Carey XXXX-
IMG_4105Carey är som sagt för tillfället mer ”i ropet” på grund av hans tidigare bok, den dystopiska The Girl With all the Gifts som även har filmpremiär i september. Den boken har jag (ännu) inte läst, men fick tag på den rätt så färska Fellside i stället. Och det var inte fy skam ska jag säga er!
Jess Moulson vaknar upp på ett sjukhus, med minnesförlust och brännskador. Och handfängsel, för tydligen är hon misstänkt för mordet på grannpojken som dog i lågorna. Hon döms för mordet och hamnar i fängelset Fellside ute på Yorkshires hedar, och det är egentligen där berättelsen tar vid ordentligt. Och det är där hon börjar höra en röst…

She realised for the first time that the entire geography of Alex’s world was made out of people. The only way he could see walls or ceilings, or trees or rivers or mountains, was if somebody else dreamed about them or remembered them.

Jag tror inte den här boken passar alla, och lite svår är den att genrebestämma också. Någonslags spökeri/skräck i alla fall, men också väldigt mycket socialrealistiskt fängelse- och i viss mån rättssalsdrama. Jag gillar att läsa fängelsebeskrivningarna (!), även om min största invändning mot den här boken är att nästan hela personalen är rätt platt beskriven och så ond helt enkelt. Med detta inte sagt att fångarna är några oskyldiga själar de heller…
Fellside är närmare 500 sidor lång, med några tråkigare – som tur korta! – partier. Snabbt att läsa går den, och man vill veta hur det går för Jess och Alex, både vad gäller den allmänna överlevnaden i ett rangstyrt fängelse och det som egentligen pågår om nätterna. Om Carey skriver så här bra i en lite mer udda genre, kan jag tänka mig att hans dystopi verkligen är något för mig!

Två kusliga noveller

The Grownup av Gillian Flynn
Glädjen när man har en oläst text av Gillian ”Boblmafs gudinna” Flynn i handen, den är IMG_1517sann den. Synd bara att det var ”bara” en novell den här gången, den läste jag snabbt och glupskt och nu har jag snällt fått återgå till väntandet på ny flynnsk text.
Eftersom det är en förhållandevis kort text, vill jag inte avslöja för mycket, men jagpersonen jobbar som sexförsäljare men får övergå till firmans lagliga del, spådomar, när hon överanstränger sin hand. På så vis träffar hon Susan som har problem med sin styvson, och vars viktorianska hus skrämmer henne. We Need to Talk About Kevin möter Amanda Hellbergs Tistelblomman (som Helena så lägligt skrev om häromdagen i sin Helenas 100 hemskaste-serie). Kusligt!

Run, eat, repeat av Therese Widenfjord
Den bästa skräcken är den som placeras i helt vardagliga situationer tycker jag. Bussen i Helena Dahlgrens Salamandertider-novell, och nu gymmet i Therese Widenfjords – även hon en bokbloggare! – novelldebut. Även i Run, eat, repeat finns medvetenheten om att något obehagligt ska hända hela tiden i utkanten, och man känner pulsen stiga likt jagberättaren som trampar på på sin löpmatta. Även om jag tycker att novellen känns lite onödigt kort, bygger Therese direkt upp stämningen, och förutom den krypande spänningen tycker jag det finns ett sorgset stråk i berättandet. Ljudet av fötterna som slår och slår mot löpmattan, jämförandet av sig själv och andra, presterandet. Lite som det finns böcker som man inte ska läsa på flyg eller båt, är Run, eat, repeat en dålig reklam för gym. Och det är väl egentligen det bästa av betyg?

Skräck på Sverigebåten

Färjan av Mats Strandberg XXXX
färjanBaltic Charisma är redo att lägga ut. 1 200 passagerare plus personal har klivit ombord, i buffén dukas skaldjuren fram och stämningen var hög redan i terminalen. Finlandskryssning! Synd bara att något mörkt och ondskefullt också har stigit ombord…

IMG_9311Den första resan ”alla” finländare gör är att ta färjan, eller Sverigebåten som den kallas här, över till Stockholm. Det har jag också gjort, tiotals gånger, allt mer sällan de senaste åren men faktiskt hela två gånger i år – bilden till höger instagrammade jag ungefär samtidigt som omslaget till den här skräckromanen hade blivit offentligt. Visst är de kusligt lika?
Det var en genialisk romanidé Mats Strandberg fick, att förlägga skräck och blod och ondska på ett så speciellt men ändå välbekant ställe som en färja. Vi har sett de långa korridorerna, det minst sagt brokiga klientelet, det mörka havet utanför fönstret. Vi vet alla hur dålig mobiltäckningen blir ombord…

”Jag ska sjunga Paradiso Tropical”, säger hon, och Dans leende blir så telt att det är som rigor mortis på läpparna.

Förutom en fantastisk idé, laborerar Strandberg också med ett rikt persongalleri. Det är passagerare och personal, det är mer eller mindre livströtta personer, det är barn och vuxna. Calle som tidigare jobbat ombord och nu ska fria till sin pojkvän. Kusinerna Albin och Lo, på gränsen mellan barndom och någonting annat, och den senare med det mest irriterande sättet att uttrycka sig jag stött på i svensk litteraturhistoria. Ordningsvakten Pia, som levt på och för färjan i herrans många år. Med flera, med flera. Man får lite bakgrund om dem, förstår förr eller senare var de befinner sig i livet, vad deras sorger och glädjeämnen är. Och ungefär samtidigt början ondskan spridas över båten och Strandberg börjar gå fram som en värre George R.R. Martin och slaktar karaktärerna man precis har lärt känna. Jag är själv ingen större skräckläsare, så jag kan stundvis tycka att det blir lite för mycket blod och splatter och ”klippande käftar”, men det är inget som ska hållas boken till last, det är bara min egen smak. Snarare är jag nästan förvånad över att jag tycker så mycket om boken som jag gör – visste ju att Mats är en enastående författare men just ämnet hade kunnat bli för långt från mina preferenser. Tur att jag hade fel!
Rec.ex. från Norstedts.

Tremaynes tradiga tvillingskräckis

Istvillingar av S.K. Tremayne XX½
Johanna K skrev underhållande om hur sociala medier-bombning kan få en att bli nyfiken på en bok, och Istvillingar är ett exempel på det, hur en bok kan dyka upp från ingenstans
och sedan plötsligt vara det ”alla” läser, även om den inte ens hypats på samma sätt som exempelvis årets thrillersnackisar Girl on the Train och You. Ni som känner mig förstår ögonblickligen att jag såklart spanade in ordet ”tvillingar” i titeln like this:

storaögonoch därefter även triggades av beskrivningen att den överlevande tvillingen, ett drygt år
efter att hennes syster tragiskt förolyckades, plötsligt börjar hävda att hennes föräldrar tagit fel på hennes identitet och att hon i själva
verket är den tvilling istalla trodde dog. Att allt detta dessutom utspelar sig på en enslig fyr-ö på den skotska kusten bidrar till den kusliga stämningen.

Men men. Tyvärr var det inte alls så trevligt (”trevligt”) som man hade kunnat hoppas. Det halv-skräckiga elementet köper jag kanske, och den ruggiga ö-miljön är underbar. Men att föräldrarna inte skulle kunna skilja på sina barn, må så vara att de är enäggstvillingar? Att morföräldrar, lärare och vuxna vänner struntar hejvilt i det som händer? Att det är så mycket undertryckt ilska och rädsla som bubblar under ytan mellan föräldraparet Sarah och Angus, men att de inte en enda gång tänker att det kanske kunde vara en idé att prata om saken? Nähej, miljömyset väger inte upp för irritationen över de här skavankerna, och som socker på moset har vi Sarahs evinnerliga Twilight-osande tankar om hur ”maskulin” hennes mörkmuskige man ser ut. Tack men nej tack.