Ruggiga kaniner

Kaninjägaren av Lars Kepler XXX
kjUsch, det lät som en riktigt ruggig bok det här: mordoffren som hör en barnramsa om kaniner innan de dör. Den hänsynslösa mördaren som stryker omkring i skuggorna.

Men… Den lyfter liksom aldrig? Visst är jag intresserad av sambandet mellan mordoffren, men för att få reda på det får jag läsa om några stickspår, den gudomligt vackra Saga Bauer och Joona Linnas gråa ögon (det börjar likna S.J. Boltons ögon-fixering vid något skede). Och sen är det så väldigt våldsamt, på ett sätt som inte känns motiverat. Det är fötter som skjuts loss vid vristen och armstumpar som huggs av. Jag kände mig inte så imponerad faktiskt. Sedan tyckte jag också att själva gåtan kändes rätt tunn – nu har ju inte Kepler direkt varit känd för trovärdiga deckare, men det har jag haft lättare att svälja med de tidigare böckerna. Nej, en besvikelse faktiskt.

Annonser

Who’s That Girl?

Who’s That Girl? av Mhairi McFarlane XXX½
Screen Shot 2016-07-01 at 17.07.52Titeln får mig alltid att nynna på den amerikanska tv-seriens New Girls vinjett (… it’s Jess!) men boken ifråga är såklart den brittiska chick lit-författaren McFarlanes nya tegelsten. Jepp, 535 sidor klockar boken in på, det är nog i mesta laget för många böcker och kanske framför allt i chick lit-genren. Jag uppskattar förvisso att historiens byggs upp ordentligt och man lär känna karaktärerna etc. etc., men den manliga huvudkaraktären introduceras exempelvis först efter sidan hundra. Så lite tålamod får man allt ha!

Men, det finns ju en anledning till att jag läser McFarlanes böcker trots att jag annars håller mig långt borta från chick lit-genren. Hon är rolig! Och det finns ett flyt i texten, och även om det såklart är fluff och romantik och rätt så lyckliga slut så finns det ett stråk av, om inte mörker så åtminstone livets baksida också. Fiktiviteter fokuserar på exakt samma sak i sin recension, märkte jag. I Who’s That Girl? får vi följa Edie, som efter att av misstag (typ) kysst brudgummen på ett bröllop, flyr hals över huvud tillbaka till sin födelsestad Nottingham där hon får som uppdrag att spökskriva tv-stjärnan Elliot Owens självbiografi (vem skriver en sådan vid 31 års ålder liksom? Oh well.). Hon flyttar hem till pappan och systern, och de evinnerliga grälen med systern tycker jag är extremt tråkiga och enformiga. Uuh, en militant vegan som kanske eller kanske inte tjuvsmakar på chokladkakan, gäsp! Däremot är de andra karaktärerna typiskt mcfarlaneskt fina: pappan, grannen, den döda mamman. Elliot. Och vad är egentligen grejen med Jack och Louis?
Samma gamla story alltså: jag läser, jag gillar och jag längtar redan efter nästa bok.

Ondskan utan svans

Odinsbarn av Siri Pettersen XXX½
Det norska fantasyundret kallas den, och det var några veckor i februari-mars som alla plötsligt verkade läsa den! Jag blev (såklart) nyfiken och fick (såklart) tag på den från biblioteket efter ett tag. Den är ingen lättviktare, Odinsbarn, går loss på över 600 sidor, så det är ändå fint att även läsare som är något av fantasyskeptiker eller åtminstone lite ovana inom genren, har hittat boken.

Hirka, huvudpersonen, får plötsligt veta att svansen hon trott hon fick avsliten som riktigt liten faktiskt aldrig funnits där. Det betyder alltså att hon är ett odinsbarn, en slags ondskefull röta som folk inte vill se i världen, och att hon måste dölja sin sanna natur för alla. Jag gillar att Pettersen svängt om på rollerna, att Hirka är lite som läsaren och att det alltså är det udda. Hirka är annars också en hjältinna att tycka om, en gnistrande liten kämpe. Hennes barndomsvän Rime är bra han också, i sitt sätt att ifrågasätta auktoriteter och fokuserande på det som faktiskt är viktigast i världen – både vår och deras.

Religionen är starkt närvarande i Hirkas värld, det finns t.ex. en slags invigningsrit som lite grann påminner om den i Veronica Roths Divergent. Lotta och Caroline på Kulturkollo förde en intressant diskussion om den här boken och diskuterar t.ex. dess teman som rädslan för det annorlunda – spoilervarning på det inlägget dock! Jag håller helt med Carolina om de starkaste scenerna (dockteatern!) i boken, och att det som jag främst stör mig på är det evinnerliga flängandet av och an – förvisso ett väldigt typiskt fantasydrag detta evinnerliga vandrande..! – men i Odinsbarn känns det som om det faktiskt hastas fram och tillbaka, och jag har ibland svårt att hänga med i resonemanget varför den lösningen just då känns som den smartaste.

I höst släpps den andra delen (av tre) om Hirka på svenska. Råta heter den, och jag är nog inte den enda som är nyfiken!

Go Mhairi!

It’s Not Me It’s You av Mhairi McFarlane XXX½
mhairiDelia och Paul firar sin tioårsdag, hon drar med honom ut på en bro och friar. Han säger ja, och när de går till puben för att fira och Paul står vid bardisken får Delia ett sms av honom. Förutom att det inte alls var tänkt åt henne utan åt en annan kvinna.
Hjälp vilken hemsk (bra) början på en bok alltså! Delia säger upp sig från sitt trista kommunaljobb och flyr Paul och Newcastle till bästa vännen Emma i London. Hon hittar ett konstigt jobb och halvkonstiga bekantskaper, och som Hyllan skriver så vet man faktiskt inte riktigt hur det ska gå i slutändan. Ingen av karaktärerna är perfekta, vilket gör att de känns äkta. Och Mhairi McFarlane skriver som ingen annan, jag älskar humorn, de brittiska uttrycken och den rappa dialogen! Även om berättelsen måste stå på en stadig grund, tycker jag att 531 sidor blir i mesta laget för en chick lit, men det är egentligen min enda invändning mot boken. Med You Had Me at Hello som jag läste för nästan exakt ett år sedan väckte McFarlane direkt mitt intresse för hennes författarskap, och det har hon fortsatt att befästa med bok efter bok!

Habibi

Habibi av Craig Thompson XXXX+
habRamen för den här berättelsen är de två barnen Dodola och Zam, två barnslavar som flytt och tagit skydd i ett gammalt skepp (!) i öknen. Dodola är äldre och beskyddar Zam, berättar sagor för honom och lär honom om arabisk skrift och symbolik. Ödet skiljer dessa unga tu åt, och tar dem båda med på hisnande ”äventyr”, som slavar. Tiden är i princip modern, även om det är bara ett fåtal detaljer som vittnar om det, på det stora hela känns det långt från en tid med mobiltelefoner och internet. Miljön är ett fiktivt ökenlandskap och de 672 (!) sidorna är tecknade i svartvitt.
Samtidigt som det är spännande – och hemskt! – att följa deras öden och hålla tummarna för att de ska mötas igen, böljar arabiska tecken över sidorna. Snirkliga symboler, drömmar. Det är otroligt vackert tecknat av Thompson, men man får vara noga när man läser, verkligen ta in varje bild och textruta noggrant. Det här är ett verk du varken kan eller vill hasta igenom. Om man får tro internet har Habibi fått mycket delad kritik, dels ytterst positiv men röster har även höjts för att kritisera hur arabvärlden och sex(ualitet) skildras. Jag kan själv känna att de flesta karaktärer är rätt endimensionellt onda eller goda, och att Dodolas och Zams uppfattningar och minnen av varandra blir rentav religiösa. Det bör även sägas att verket, Thompsons ”orgy of art” som Guardians recensent så träffande kallar det, hade kunnat kortats ner en hel del. Ändå blir Habibi för mig ett imponerande romanbygge och en mycket fin läsupplevelse.

Kuriosa: Jag utsåg tydligen Carnet de Voyage, som är den resedagbok i bilder Thompson förde när han gjorde efterforskningar för Habibi, till en av 00-talets tio bästa böcker. Även den självbiografiska Blankets är helt fantastisk.

Joona Linna och mysteriet med badrockarna som öppnades av sig själv

Stalker av Lars Kepler XXX½
IMG_8204Okej, en fråga till en början. Ni vet badrockar? Brukar ni använda dem? Brukar det i så fall ofta hända att de öppnas av sig själva utan att ni ens rör på er? Jag är ingen storbrukare av detta plagg, men jag kan lova er att det aldrig har hänt mig.
I Stalker händer det tre gånger.
Det stör mig.
En annan sak som stör mig är att sverigefinländaren Joona Linna pratar finska några gånger. Det är ju trevligt, men synd då att man inte orkade kolla upp ifall de kanske fem repliker han mumlar är korrekta, det är en av dem nämligen inte. Kolla fast med mig nästa gång!

Till de mer positiva sakerna bör framför allt början nämnas – sällan har väl en bok börjat så starkt och så fruktansvärt spännande? Lagom till att vi i Norden övergick till normaltid och kvällarna blev ännu mörkare, ja då satt jag här med Stalker i handen och tänkte på bokens baksidestext, att stalkern ser dig utifrån mörkret om du har lamporna tända, men att du, om du släcker lamporna, inte kommer att se stalkern om hen redan tagit sig in i huset. HUU!
Det är bladvändarspänning igen, och poliser och hypnotisörer (jo, just Erik Maria Bark från den allra första boken) som agerar så där typiskt deckarpolisigt okej-jag-bryter-mot-reglerna-men-det-är-för-att-jag-vet-bättre-än-alla-andra. Och folk dör som flugor, kanske är det här Keplers råaste bok hittills? Ändå får jag en svagt skavande känsla ibland. De andra böckerna har jag ångat igenom och först senare hört folk klaga på bristfälligt språk utan att själv ha noterat någonting. Men nu spricker det lite grann, inget direkt tydligt att peka på förutom de där badrockarna och sattuu/satuttaa-missen, mer som att övergången mellan kapitel eller rentav stycken inte alltid fungerar smärtfritt. Så där så att jag ibland höjer blicken och rynkar ögonbrynen innan jag sjunker ner i läsningen och ångar vidare igen.
Rec.ex. från Albert Bonniers förlag.

Frenchs fempoängare

The Secret Place av Tana French XXXXX
secÅh, känslan alltså, av att läsa en hett efterlängtad bok och till sin glädje och lättnad upptäcka att den inte bara motsvarar utom dessutom överträffar ens förväntningar! Tomheten och samtidigt den lyckliga känslan som följer efter att ha slagit igen pärmarna om något så fantastiskt. Jag talar naturligtvis om The Secret Place, Tana Frenchs femte fristående thriller om Dublin Murder Squad. Och HÄPP du thillerfobiker som vände bort blicken när ordet ”polis” dök upp – den här berättelsen må ha ett mord som grundramar, men åh vad mycket mer än det den är. Till att börja kan den ju konstateras utspela sig på en internatskola – mm, nu blev ni kanske lite intresserade va? Akaporrens dragningskraft går inte att förneka..!
Berättelsen utspelar sig parallellt i nutid och kring det som hände ungefär ett år tidigare, då Chris Harper från den intilliggande pojkskolan hittades död på flickskolan St Kilda’s. På St Kilda’s finns en anslagstavla, en ”secret place” där flickorna får hänga upp bekännelser och tankar om förälskelser för att lätta sitt hjärta, och där hittar Holly Mackey (dotter till polisen Frank Mackey känd från Faithful Place) en morgon en bild på Chris med texten I know who killed him. Inskjuten replik: senast när man läser beskrivningen av den där anslagstavlan och vad flickorna satt upp där är man fast! Det där kortet där någon skurit ut silhuetten av någon som sitter bakom ett insnöat fönster och skriker att ingen ser henne som hon egentligen är – mitt hjärta brister.

Holly för lappen till polisen Stephen Moran som hon känner från ett fall som vittne, och tillsammans med fallets ansvariga polis, Antoinette Conway, åker Moran ut till internatskolan. Försiktiga frågor blir allt intensivare i den ”låsta rummet”-miljö skolan utgör, och bara samspelet mellan Moran där han försöker imponera på Conway utan att verka som en uppmärksamhetstörstande hundvalp är fantastisk läsning. Även hans blick och snabba analyser av de åtta flickor, två konkurrerande ”gäng”, som hade haft möjlighet att lägga upp lappen på anslagstavlan är fantastiska; den bitchiga ledarfiguren, den dumma, den känsliga, den som skulle göra vad som helst för sina vänner…

Och sedan då det andra tidsspåret, det äldre. Det som räknar ner hur många månader och veckor Chris Harper fortfarande har kvar att leva, och som samtidigt handlar om så mycket annat, rentav.. viktigare saker? Om vänskap och flickskap, om kroppslighet, om makt och kärlek, om svek. Det är så träffsäkert beskrivet, så vackert satt på pränt, så bitterljuvt att läsa:

She wants to leap up and do a handstand, or get someone to race her fast and far enough to wreck them both: anything that will turn her body back into something that’s about what it can do, not all about how it looks.

Helena drar paralleller till Megan Abbots The Fever, jag håller med men tycker även att de teman Anna-Karin Palm tangerar med sin senaste novellsamling Jaktlycka är starkt närvarande också i Tana Frenchs text.

This mix of roaring rage and a shame that stains every cell, this crawling understanding that now their bodies belong to other people’s eyes and hands, not to them: this is something new.

Jag är helt andlös faktiskt. Hoppas å ena sidan att så många som möjligt ska hitta denna pärla till bok, klappar å andra sidan på mitt eget hundörade exemplar och tänker att någon kanske kommer att tycka att den är lite lång(sam). Kanske inte kommer att ha min fantastiska läsupplevelse. Stackars dem!