Kategoriarkiv: tegelsten

Ruggiga kaniner

Publicerad den av
2

Kaninjägaren av Lars Kepler XXX
kjUsch, det lät som en riktigt ruggig bok det här: mordoffren som hör en barnramsa om kaniner innan de dör. Den hänsynslösa mördaren som stryker omkring i skuggorna.

Men… Den lyfter liksom aldrig? Visst är jag intresserad av sambandet mellan mordoffren, men för att få reda på det får jag läsa om några stickspår, den gudomligt vackra Saga Bauer och Joona Linnas gråa ögon (det börjar likna S.J. Boltons ögon-fixering vid något skede). Och sen är det så väldigt våldsamt, på ett sätt som inte känns motiverat. Det är fötter som skjuts loss vid vristen och armstumpar som huggs av. Jag kände mig inte så imponerad faktiskt. Sedan tyckte jag också att själva gåtan kändes rätt tunn – nu har ju inte Kepler direkt varit känd för trovärdiga deckare, men det har jag haft lättare att svälja med de tidigare böckerna. Nej, en besvikelse faktiskt.

Who’s That Girl?

Publicerad den av
Svara

Who’s That Girl? av Mhairi McFarlane XXX½
Screen Shot 2016-07-01 at 17.07.52Titeln får mig alltid att nynna på den amerikanska tv-seriens New Girls vinjett (… it’s Jess!) men boken ifråga är såklart den brittiska chick lit-författaren McFarlanes nya tegelsten. Jepp, 535 sidor klockar boken in på, det är nog i mesta laget för många böcker och kanske framför allt i chick lit-genren. Jag uppskattar förvisso att historiens byggs upp ordentligt och man lär känna karaktärerna etc. etc., men den manliga huvudkaraktären introduceras exempelvis först efter sidan hundra. Så lite tålamod får man allt ha!

Men, det finns ju en anledning till att jag läser McFarlanes böcker trots att jag annars håller mig långt borta från chick lit-genren. Hon är rolig! Och det finns ett flyt i texten, och även om det såklart är fluff och romantik och rätt så lyckliga slut så finns det ett stråk av, om inte mörker så åtminstone livets baksida också. Fiktiviteter fokuserar på exakt samma sak i sin recension, märkte jag. I Who’s That Girl? får vi följa Edie, som efter att av misstag (typ) kysst brudgummen på ett bröllop, flyr hals över huvud tillbaka till sin födelsestad Nottingham där hon får som uppdrag att spökskriva tv-stjärnan Elliot Owens självbiografi (vem skriver en sådan vid 31 års ålder liksom? Oh well.). Hon flyttar hem till pappan och systern, och de evinnerliga grälen med systern tycker jag är extremt tråkiga och enformiga. Uuh, en militant vegan som kanske eller kanske inte tjuvsmakar på chokladkakan, gäsp! Däremot är de andra karaktärerna typiskt mcfarlaneskt fina: pappan, grannen, den döda mamman. Elliot. Och vad är egentligen grejen med Jack och Louis?
Samma gamla story alltså: jag läser, jag gillar och jag längtar redan efter nästa bok.

Ondskan utan svans

Publicerad den av
1

Odinsbarn av Siri Pettersen XXX½
Det norska fantasyundret kallas den, och det var några veckor i februari-mars som alla plötsligt verkade läsa den! Jag blev (såklart) nyfiken och fick (såklart) tag på den från biblioteket efter ett tag. Den är ingen lättviktare, Odinsbarn, går loss på över 600 sidor, så det är ändå fint att även läsare som är något av fantasyskeptiker eller åtminstone lite ovana inom genren, har hittat boken.

Hirka, huvudpersonen, får plötsligt veta att svansen hon trott hon fick avsliten som riktigt liten faktiskt aldrig funnits där. Det betyder alltså att hon är ett odinsbarn, en slags ondskefull röta som folk inte vill se i världen, och att hon måste dölja sin sanna natur för alla. Jag gillar att Pettersen svängt om på rollerna, att Hirka är lite som läsaren och att det alltså är det udda. Hirka är annars också en hjältinna att tycka om, en gnistrande liten kämpe. Hennes barndomsvän Rime är bra han också, i sitt sätt att ifrågasätta auktoriteter och fokuserande på det som faktiskt är viktigast i världen – både vår och deras.

Religionen är starkt närvarande i Hirkas värld, det finns t.ex. en slags invigningsrit som lite grann påminner om den i Veronica Roths Divergent. Lotta och Caroline på Kulturkollo förde en intressant diskussion om den här boken och diskuterar t.ex. dess teman som rädslan för det annorlunda – spoilervarning på det inlägget dock! Jag håller helt med Carolina om de starkaste scenerna (dockteatern!) i boken, och att det som jag främst stör mig på är det evinnerliga flängandet av och an – förvisso ett väldigt typiskt fantasydrag detta evinnerliga vandrande..! – men i Odinsbarn känns det som om det faktiskt hastas fram och tillbaka, och jag har ibland svårt att hänga med i resonemanget varför den lösningen just då känns som den smartaste.

I höst släpps den andra delen (av tre) om Hirka på svenska. Råta heter den, och jag är nog inte den enda som är nyfiken!

Go Mhairi!

Publicerad den av
Svara

It’s Not Me It’s You av Mhairi McFarlane XXX½
mhairiDelia och Paul firar sin tioårsdag, hon drar med honom ut på en bro och friar. Han säger ja, och när de går till puben för att fira och Paul står vid bardisken får Delia ett sms av honom. Förutom att det inte alls var tänkt åt henne utan åt en annan kvinna.
Hjälp vilken hemsk (bra) början på en bok alltså! Delia säger upp sig från sitt trista kommunaljobb och flyr Paul och Newcastle till bästa vännen Emma i London. Hon hittar ett konstigt jobb och halvkonstiga bekantskaper, och som Hyllan skriver så vet man faktiskt inte riktigt hur det ska gå i slutändan. Ingen av karaktärerna är perfekta, vilket gör att de känns äkta. Och Mhairi McFarlane skriver som ingen annan, jag älskar humorn, de brittiska uttrycken och den rappa dialogen! Även om berättelsen måste stå på en stadig grund, tycker jag att 531 sidor blir i mesta laget för en chick lit, men det är egentligen min enda invändning mot boken. Med You Had Me at Hello som jag läste för nästan exakt ett år sedan väckte McFarlane direkt mitt intresse för hennes författarskap, och det har hon fortsatt att befästa med bok efter bok!

Habibi

Publicerad den av
Svara

Habibi av Craig Thompson XXXX+
habRamen för den här berättelsen är de två barnen Dodola och Zam, två barnslavar som flytt och tagit skydd i ett gammalt skepp (!) i öknen. Dodola är äldre och beskyddar Zam, berättar sagor för honom och lär honom om arabisk skrift och symbolik. Ödet skiljer dessa unga tu åt, och tar dem båda med på hisnande ”äventyr”, som slavar. Tiden är i princip modern, även om det är bara ett fåtal detaljer som vittnar om det, på det stora hela känns det långt från en tid med mobiltelefoner och internet. Miljön är ett fiktivt ökenlandskap och de 672 (!) sidorna är tecknade i svartvitt.
Samtidigt som det är spännande – och hemskt! – att följa deras öden och hålla tummarna för att de ska mötas igen, böljar arabiska tecken över sidorna. Snirkliga symboler, drömmar. Det är otroligt vackert tecknat av Thompson, men man får vara noga när man läser, verkligen ta in varje bild och textruta noggrant. Det här är ett verk du varken kan eller vill hasta igenom. Om man får tro internet har Habibi fått mycket delad kritik, dels ytterst positiv men röster har även höjts för att kritisera hur arabvärlden och sex(ualitet) skildras. Jag kan själv känna att de flesta karaktärer är rätt endimensionellt onda eller goda, och att Dodolas och Zams uppfattningar och minnen av varandra blir rentav religiösa. Det bör även sägas att verket, Thompsons ”orgy of art” som Guardians recensent så träffande kallar det, hade kunnat kortats ner en hel del. Ändå blir Habibi för mig ett imponerande romanbygge och en mycket fin läsupplevelse.

Kuriosa: Jag utsåg tydligen Carnet de Voyage, som är den resedagbok i bilder Thompson förde när han gjorde efterforskningar för Habibi, till en av 00-talets tio bästa böcker. Även den självbiografiska Blankets är helt fantastisk.

Joona Linna och mysteriet med badrockarna som öppnades av sig själv

Publicerad den av
7

Stalker av Lars Kepler XXX½
IMG_8204Okej, en fråga till en början. Ni vet badrockar? Brukar ni använda dem? Brukar det i så fall ofta hända att de öppnas av sig själva utan att ni ens rör på er? Jag är ingen storbrukare av detta plagg, men jag kan lova er att det aldrig har hänt mig.
I Stalker händer det tre gånger.
Det stör mig.
En annan sak som stör mig är att sverigefinländaren Joona Linna pratar finska några gånger. Det är ju trevligt, men synd då att man inte orkade kolla upp ifall de kanske fem repliker han mumlar är korrekta, det är en av dem nämligen inte. Kolla fast med mig nästa gång!

Till de mer positiva sakerna bör framför allt början nämnas – sällan har väl en bok börjat så starkt och så fruktansvärt spännande? Lagom till att vi i Norden övergick till normaltid och kvällarna blev ännu mörkare, ja då satt jag här med Stalker i handen och tänkte på bokens baksidestext, att stalkern ser dig utifrån mörkret om du har lamporna tända, men att du, om du släcker lamporna, inte kommer att se stalkern om hen redan tagit sig in i huset. HUU!
Det är bladvändarspänning igen, och poliser och hypnotisörer (jo, just Erik Maria Bark från den allra första boken) som agerar så där typiskt deckarpolisigt okej-jag-bryter-mot-reglerna-men-det-är-för-att-jag-vet-bättre-än-alla-andra. Och folk dör som flugor, kanske är det här Keplers råaste bok hittills? Ändå får jag en svagt skavande känsla ibland. De andra böckerna har jag ångat igenom och först senare hört folk klaga på bristfälligt språk utan att själv ha noterat någonting. Men nu spricker det lite grann, inget direkt tydligt att peka på förutom de där badrockarna och sattuu/satuttaa-missen, mer som att övergången mellan kapitel eller rentav stycken inte alltid fungerar smärtfritt. Så där så att jag ibland höjer blicken och rynkar ögonbrynen innan jag sjunker ner i läsningen och ångar vidare igen.
Rec.ex. från Albert Bonniers förlag.

Frenchs fempoängare

Publicerad den av
10

The Secret Place av Tana French XXXXX
secÅh, känslan alltså, av att läsa en hett efterlängtad bok och till sin glädje och lättnad upptäcka att den inte bara motsvarar utom dessutom överträffar ens förväntningar! Tomheten och samtidigt den lyckliga känslan som följer efter att ha slagit igen pärmarna om något så fantastiskt. Jag talar naturligtvis om The Secret Place, Tana Frenchs femte fristående thriller om Dublin Murder Squad. Och HÄPP du thillerfobiker som vände bort blicken när ordet ”polis” dök upp – den här berättelsen må ha ett mord som grundramar, men åh vad mycket mer än det den är. Till att börja kan den ju konstateras utspela sig på en internatskola – mm, nu blev ni kanske lite intresserade va? Akaporrens dragningskraft går inte att förneka..!
Berättelsen utspelar sig parallellt i nutid och kring det som hände ungefär ett år tidigare, då Chris Harper från den intilliggande pojkskolan hittades död på flickskolan St Kilda’s. På St Kilda’s finns en anslagstavla, en ”secret place” där flickorna får hänga upp bekännelser och tankar om förälskelser för att lätta sitt hjärta, och där hittar Holly Mackey (dotter till polisen Frank Mackey känd från Faithful Place) en morgon en bild på Chris med texten I know who killed him. Inskjuten replik: senast när man läser beskrivningen av den där anslagstavlan och vad flickorna satt upp där är man fast! Det där kortet där någon skurit ut silhuetten av någon som sitter bakom ett insnöat fönster och skriker att ingen ser henne som hon egentligen är – mitt hjärta brister.

Holly för lappen till polisen Stephen Moran som hon känner från ett fall som vittne, och tillsammans med fallets ansvariga polis, Antoinette Conway, åker Moran ut till internatskolan. Försiktiga frågor blir allt intensivare i den ”låsta rummet”-miljö skolan utgör, och bara samspelet mellan Moran där han försöker imponera på Conway utan att verka som en uppmärksamhetstörstande hundvalp är fantastisk läsning. Även hans blick och snabba analyser av de åtta flickor, två konkurrerande ”gäng”, som hade haft möjlighet att lägga upp lappen på anslagstavlan är fantastiska; den bitchiga ledarfiguren, den dumma, den känsliga, den som skulle göra vad som helst för sina vänner…

Och sedan då det andra tidsspåret, det äldre. Det som räknar ner hur många månader och veckor Chris Harper fortfarande har kvar att leva, och som samtidigt handlar om så mycket annat, rentav.. viktigare saker? Om vänskap och flickskap, om kroppslighet, om makt och kärlek, om svek. Det är så träffsäkert beskrivet, så vackert satt på pränt, så bitterljuvt att läsa:

She wants to leap up and do a handstand, or get someone to race her fast and far enough to wreck them both: anything that will turn her body back into something that’s about what it can do, not all about how it looks.

Helena drar paralleller till Megan Abbots The Fever, jag håller med men tycker även att de teman Anna-Karin Palm tangerar med sin senaste novellsamling Jaktlycka är starkt närvarande också i Tana Frenchs text.

This mix of roaring rage and a shame that stains every cell, this crawling understanding that now their bodies belong to other people’s eyes and hands, not to them: this is something new.

Jag är helt andlös faktiskt. Hoppas å ena sidan att så många som möjligt ska hitta denna pärla till bok, klappar å andra sidan på mitt eget hundörade exemplar och tänker att någon kanske kommer att tycka att den är lite lång(sam). Kanske inte kommer att ha min fantastiska läsupplevelse. Stackars dem!

Sista bladet i Dahls fyrklöver

Publicerad den av
4

Sista paret ut av Arne Dahl XXXX-
sisKvartetten om Opcop, Europols hemliga undersökande enhet, lider med denna bok mot sitt slut, och när jag plockar upp den för att börja läsa känner jag mig glad. Glad och hemma, i det där speciella sättet bara Dahl kan skriva på. Hur gör han riktigt? Vad är det egentligen som utmärker hans sätt att skriva? Humorn åtminstone, den torra humorn. Finurligheten. Karaktärernas interaktion, cyniska repliker men med en enorm värme. Och så är det ju spännande så klart, vilket inte bör underskattas då det trots allt är en deckare det handlar om, och då boken snittar nästan 600 sidor.

Efter de omskakande händelserna i slutet av svitens tredje bok Blindbock, är det naturligt att en stor del av handlingen i Sista paret ut kretsar kring maffian. Paul Hjelm finner sig sittandes nästan helt ensam i Haag, efter att ha skickat ut sina radarpar, ett efter ett, till viktiga knutpunkter runtom i världen. Globaliseringen är total, och även om Opcop är en europeisk kriminalenhet sträcker sig tentaklerna långt bortom Europas gränser. Avlägsna är de mysiga småstadsdeckarna, här simmas det i stora fiskars djupa vatten.
Kanske är Arne Dahls deckare ett dåligt tips för lata dagar i hängmattan under sommaren, och inte bara på grund av sitt fysiskt rejäla omfång. Jag tänker dock snarare på att det här inte är en bok man slentrianläser utan att i så fall tappa greppet om vem som nu egentligen befann sig i New York och vad hen gör där. Om man däremot koncentrerar sig alla de 559 sidorna, ja då är Arne Dahls bok som vanligt en njutning.
Rec.ex. från Albert Bonniers förlag.

Cirkeln är sluten (fantasifull rubrik va?)

Publicerad den av
6

I övrigt brukar jag ju försöka hålla mina recensioner spoilerfria, men nu läser ni på egen risk. Consider yourself warned!

Nyckeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren XXXX
nyckelnDet var med längtan och lite bävan jag satte mig ner med denna tegelsten. Årets mest efterlängtade bok för mig, det är inga små förväntningar det. Och enligt min mening faller nästan alla trilogier tyvärr lite platt i just den tredje boken, hur skulle Mats och Sara klara det?
Men till min oerhörda lättnad och glädje kan jag konstatera att de gör det, klarar av att avsluta sin trilogi om ungdomshäxorna i Engelsfors med stil. Och på 813 lyxiga sidor därtill, så vi fans får njuta så länge som möjligt – utan att det känns utdraget. Snarare känns det ibland som om Mats & Sara velat ha med mycket men tvingat sig själva att korta ner det hela: nedblickarna ur Gränslandet är förvisso ett effektivt sätt att föra fram handlingen på bara några sidor, men ibland känns det lite övertydligt med nedslagen i viktig scen och häpp, vidare genom dimman till nästa avgörande scen. Men det är nog min största invändning faktiskt, och att jag störde mig på Linnéa som var tvungen att bli bångstyrig igen. Minoo och Anna-Karin får däremot en större roll, det tycker jag är bra. Och de olika krafterna är häftiga och bra beskrivna, tycker det är roligast att läsa om, bryr mig sist och slutligen inte så mycket om apokalypsen även om jag såklart är nyfken på hur det ska gå.
Slutet förresten, det måste vara det svåraste att skriva va? Jag är åtminstone nöjd, tycker att man som läsare fick ”closure” samtidigt som det inte alls blev varken rosenrött eller nattsvart. Överlag: nöjd och belåten! Min favoritbok i trilogin är det inte (tror faktiskt att tvåan kan vara det!), men ett bra och värdigt slut på en fantastisk serie. Det enda dåliga med Nyckeln är just att den avslutar trilogin. Nu blir det inget mer.
Rec.ex. från Rabén & Sjögren.

Än sprang de hit och än sprang de dit

Publicerad den av
4

Allegiant av Veronica Roth XXX
alleAvslutande delen i den här YA-dystopitrilogin, och det är bra att jag läst böckerna i rätt rask takt eftersom de verkligen inte dröjer vid händelser i de tidigare böckerna. Eller det gör de kanske, men då snarare i små detaljer i karaktärernas relationer, inte vid de stora dragen. Och för att vara ärlig är det ibland lite svårt att hänga med i just de stora dragen, jag minns allt om alla issues Tris och Four och Caleb etc. har med varandra, men varför de konstant springer omkring och försöker bryta sig in än här och än där blir väldigt rörigt. Precis som i tvåan förflyttar de sig från plats till plats, och det är farliga serum och virus hit och dit. Gäsp. Jag tycker det är konstigt och synd att författaren inte får mig att hålla uppe intresset. Som tur sker det något där mot slutet, och då väcks mitt intresse igen. För sent förvisso, men ändå tillräckligt för att jag ska bli lite mer positivt inställd mot boken. Det är ju knepigt med de här dystopitrilogierna, sällan håller de hela vägen. Men oftast är det ändå bättre än så här.

Som jag älskar den här boken!

Publicerad den av
14

Shift av Hugh Howey XXXXX-

It was supposed to be people who died and cultures that lasted. Now it was the other way around.

Det här är andra delen i Hugh Howeys fantastiska Silo-trilogi, och jag tror jag ska kunna hålla migshift ifrån spoilers även om ni inte ens läst ettan Wool – varför har ni inte gjort det förresten?! Skyll er själva i så fall, ni missar något stort! Egentligen går det nog inte att berätta mycket om Shift utan att spoila den heller, så jag lär nog bli kortfattad i referatet av handlingen. Men det här är alltså berättelsen om det som hände före det man får läsa om i Wool – ett lite ovanligare grepp i en trilogi men det fungerar även om man absolut måste ha läst den första boken för att uppfatta alla detaljer och nyanser. Det hoppas en del i tid och mellan karaktärer, från livet utanför till silo-verkligheten. Och det är oftast gastkramande spännande; politiken, intrigerna, insikterna karaktärerna (och läsaren!) får. Det som jag ändå älskar allra mest med den här boken, är att den i de post-apokalyptiska premisserna tecknar stora känslor och människoöden. Det är nästan ångestfyllt att läsa Shift, den kryper otroligt långt innanför skinnet. Framför allt ensamheten, som finns hos så många av karaktärerna, må det så vara fysisk eller psykisk ensamhet. Åh! Liksom i Wool känner man dessutom av klaustrofobin på dubbla plan, dels genom silons enorma väggar som håller tusentals människor instängda i detta enorma torn nedsänkt i jorden. Och så känslan av att vara ensam med sina (miss)tankar, av att inte kunna vända sig till någon, inte ha någonstans att fly. Det är mörk läsning, obehaglig. Och alldeles, alldeles fantastisk!

The last part was a lie, he knew, but it was poetry, so it didn’t count.

Som jag ser fram emot att läsa den avslutande delen, Dust! Och som jag irriterar mig på mig själv som envisas med att ha alla delar i samma snygga, lite gummiartade, pocketutgåva, vilket betyder att jag ännu måste vänta med att få läsa..!

Om att välja diskhon framom diskursen

Publicerad den av
Svara

Min kamp 6 av Karl Ove Knausgård XXXX-
IMG_3016”Är det diskhon eller diskursen?” frågar Jessika Gedin i säsongens första avsnitt av Babel angående styrkan i Knausgårds skrivande. Diskhon, svarar läscirkeln unisont. Ett stycke Bokbabbel hojtar instämmande från hemmasoffan. För visst må Hitler-essän ha sina intressanta poänger (speciellt efter den alldeles förfärligt tråkiga analysen av en Celan-dikt som föregick den), gillar t.ex. hur Knausgård diskuterar hur historieskrivare med facit på hand försöker leta fram tecken på ondska redan i en ung Hitler och att historieskrivningen på så vis blir falsk. Ändå kan man inte sticka under stol med att fyrahundra sidor essä mitt i en 1 120 sidor tjock bok helt enkelt blir för mastigt. Det känns ju absurt och hemskt att skriva att man längtar vidare i boken, till skildringen av hustrun Lindas psykiska sjukdom, men det gör man/jag. För det visste vi ju sedan tidigare, vi som läst alla 3 736 sidorna (Jessika Gedin hade räknat), att det är beskrivningen av det vardagliga och lilla som Knausgård är stark, där det ofta växer till något mer allmänmänskligt. Jag gillar hur han associerar fritt mitt i skildringarna av dagishämtningar, det fungerar bättre än de något styltiga dialogerna framför allt i början av boken. Tidsmässigt ska den första delen i romansviten utkomma precis då, och Knausgård pendlar mellan stöddighet och avgrundsdjup nervositet. Släkten ställer till med problem, hotar med stämning, och det rings evinnerliga samtal till förlag och stöttande vänner. Senare skriver Knausgård att all den hets och uppståndelse de första romanerna väckte påverkade de senare delarna, att han censurerade sig själv både då han skrev och senare redigerade/censurerade. Ändå blir de sista hundratals sidorna som handlar om frun Linda och hennes bipolära sjukdom väldigt intima och berörande. Kanske kan Knausgårds beskrivning bidra till att avstigmatisera psykiska sjukdomar som är som vilken fysisk sjukdom som helst? Samtidigt skrämmande att läsa hur Linda blir så förändrad och Karl Ove bara biter ihop och härdar ut. Hur han har en deadline som får flyga all världens väg när Lindas blick blir avgrundsdjup och oseende. Och sedan skrämmande på ett annat sätt när hon blir manisk och inte sover.

Det må vara en roman, men det är också ett liv. Man kan fråga sig varför en under en femtioårig man behöver skriva nästan 4 000 sidor om sitt eget liv. Om uppståndelsen, besvikna släktingar och uthängandet av privatlivet var värt det. Om varför vi läsare egentligen står så andäktiga inför Min kamp-eposet. Faktum kvarstår ändå att vi gör det, står andäktiga. Det finns sämre delar, det finns frågor och funderingar. Men det finns också känslan av, när jag ställer in den sjätte boken bredvid de andra i hyllan, att det utan tvekan var värt att läsa. Alla 3 736 sidor.
Rec.ex från Norstedts.

Tidigare om samma bok: De strategiska måtten, 1/10 och Halvvägs.

Spring hit och dit

Publicerad den av
5

Insurgent av Veronica Roth XXX+
insurgentDet var tur att det inte gick många veckor mellan att jag läste Divergent och sedan Insurgent, för den senare börjar verkligen precis efter att den förra tagit slut. Bara några minuter senare alltså. Pang på direkt, och även om Tris är påverkad av det som hände i den första boken (föräldrarna, Will) och plågas av det, får man annars ingen som helst recap av vem som är vem och vad som riktigt har hänt. Bara som en varning för er som kanske har haft längre paus mellan böckerna.
Utan att spoila allt för mycket kan jag väl säga att stridigheterna mellan fraktionerna (och de utan fraktion) pågår för fullt. Jag läser vidare främst för att jag vill veta mer om samhällets uppbyggnad och framför allt varför det ser ut som det gör, och visst avslöjas det lite sådana detaljer också. Det som dock mest genomsyrar den här boken är a) Tris som blir ovän med än den ena och än den andra. Mest Four då, oj vad det tramsas och trilskas från båda hållen! Samt b) ett enda jäkla springande till än det ena lägret/fraktionen/fienden, än det andra. Det blir faktiskt väldigt rörigt och inte alls så sammanhållet man skulle önska, förtar en hel del av spänningen och stämningen som författaren försöker bygga upp. Dumt.
Tredje delen, Allegiant, utkommer (på engelska) i oktober. Jag hoppas Roth lyckas styra upp det hela i den boken, för det här var som sagt lite för fladdrigt.

Böckerna ska förresten – förstås – filmatiseras, och här är trailern för Divergent. Kommer i mars 2014, i USA i alla fall.

Wool. Wow!

Publicerad den av
11

Wool av Hugh Howey XXXX
woolBokstävlarna promotade A Song of Ice and Fire och fick halva #boblmaf (inklusive mig själv) att läsa och älska. Wool är Feuerzeugs motsvarande projekt. Och den är jättebra, helt välförtjänt att folk läser och gillar den! Jag vet inte riktigt hur mycket jag bör berätta för att ni ska förstå, men vill berätta för att inte spoila. Och sist och slutligen behöver ni kanske inte veta så mycket mer än luften på jorden är giftig och de människor som finns kvar därför bor i en enorm silo nergrävd i jorden. 140 nivåer allt som allt, med en viss rangordning och rentav olika färgs kläder beroende på vilken nivå du bor på och vad du jobbar med (hello Brave New World!). Jules bor och arbetar allra längst ner, men kommer av diverse orsaker att stiga uppåt, så väl ordagrant som i rang. Men smart som hon är inser hon att den välfungerande silon, där barn blir till bara då någon dött och begravts i åkrarna (eller, då ett brott skett, skickas ut för ”rengöring” i den dödliga luften utanför) inte alls är så välfungerande och trevlig som människorna vill fås att tro. Det är otroligt intressant att följa Jules, och även andra bikaraktärer, i såväl deras vanliga liv som i den inre kamp de för då de får upp ögonen för det totalitär styre silon egentligen utgör. Wool är fascinerande klaustrofobisk, dels konkret med den stora och ändå så lilla silon, dels på ett psykiskt plan med maktgalna individer, saker som inte får sägas och en växande känsla av att ha blivit lurad i alla dessa år.
Människor instängda i en enorm betongbunker, tänker ni, kan det verkligen vara nåt? Svar: ja! Själv har jag redan lånat ut mitt exemplar av boken och ska så fort som möjligt lägga vantarna på de resterande delarna (för ja, surprise surprise, det är en trilogi..!). Shift handlar om tiden för Wool, how everything came to be. Den avslutande delen Dust handlar om slutet på… ja, kanske allt?

Hur många cliffhangers ryms på 606 sidor?

Publicerad den av
6

Polis av Jo Nesbö XXXX+
polisJag kan ha sagt något om att det kanske snart borde börja ta slut mellan Harry Hole och mig, sluta medan vi är på topp liksom. Så att det inte drar ut likt en tv-serie som borde ha förstått att sluta när den var som bäst (Friends och How I Met Your Mother, jag tittar på er!). Men ändå squeelade jag förtjust när jag såg att det var en ny bok på väg, kastade mig över den så fort jag slitit upp kartongen och sögs direkt in i boken. Vi är helt klart inte färdiga med varandra ännu, Harry och jag.

Harry är dock fysiskt frånvarande början. I och med att det på själva pärmen står ”En Harry Hole-thriller” spoilar jag nog inget när jag berättar att herr Hole himself nog dyker upp efter ett tag. Poliserna i Oslo står nämligen handfallna inför ett extra obehagligt fall som drabbar deras egna. Under loppet av några månader hittas tre poliser mördade vid samma datum och på samma plats där han tidigare utrett ett ouppklarat mord. Vad är det riktigt som händer?
Jo Nesbö har alltid skrivit spännande och tjocka böcker. Den här boken känns som den tjockaste hittills (606 sidor) och Nesbö blir nästan lite manisk med sina cliffhangers och situationer som kan tolkas till det värsta och som ibland är det och ibland inte. Jag irriterar mig en hel del på det, men förlåter ändå Nesbö när han på något sätt bara får allt att fungera. Slutet blir lite tvetydigt, man kan då minsann inte andas ut i alla fall. Klyschigt men sant: Nesbö gör det igen!
Rec.ex från Piratförlaget.

Lästa och olästa tegelstenar

Publicerad den av
21

Redan när jag började läsa Bokstävlarnas inlägg tyckte jag tegelstensutmaningen lät som en rolig idé, så det var med glädje jag hittade mitt eget (blogg)namn bland dem som Bokstävlarna i sin tur taggade vidare. Utmaningen går alltså ut på att visa upp:

1. De fem tjockaste böckerna som står hemma i hyllan som jag har läst
2. De två tjockaste böckerna ur hemmahyllan som jag inte har läst

IMG_2805

De tegelstenar jag har läst ser ut som följande. Min upplaga av A Clash of Kings är ovanligt nog inte uppdelad i två delar. Sidorna är nästan bibeltunna, så låt er inte luras då den inte ser så tjock ut på bilden 1009 sidor tjock är den! En dramatikers dagbok har inte ens sidnumrering och är i pocketutgåvan uppdelad på två böcker. Tunna sidor även här, gissar hejvilt på kanske 1500 sidor? I augusti kommer fortsättningen!
Min kamp 5 är fram tills bauta-sexan kommer den tjockaste boken i sviten. 636 sidor går den loss på, och även om femman inte var min favorit i serien älskade jag varje sekund.
Ni som läst Bokbabbel länge minns kanske den lå-hååånga följetongen när jag läste The Passage (766 sidor)? När jag unboxade den passade jag på att mäta dess tjocklek – 5 centimeter -, tror bestämt det kan komma att bli aktuellt med herrarna Knausgård och Norén senare i höst. Slutligen kom jag ju att älska boken, och nu kan man fråga sig varför historien verkar upprepa sig vad gäller läsandet av uppföljaren The Twelve…?
Sist men inte minst, en ovanligt lång deckare. 682 sidor Två soldater, men intrigen håller faktiskt hela vägen. En annan tjockdeckarskribent är ju Elizabeth George, vilket påminner mig om att jag har två olästa böcker av henne i hyllan. Hrrm, det här var ju en riktigt nyttig utmaning…

Bubblare: Shantaram (933), som inte lät som något för mig men som jag verkligen gillade. Vad hände med fortsättningen och filmatiseringsplanerna riktigt? Tycker du ska ta tag i den Bokstävlarna!

IMG_2810

Och här är några av de olästa. Jonathan Strange & Mr Norrell (772 sid) skulle jag troligen gilla, men den är så erbarmligt otymplig och innehåller typ fem fotnoter per sida, så här måste man verkligen vara taggad när man tar upp läsningen! Böcker x3 har dock varit snäll och skickat Kindle-versionen åt mig, så just det fysiska är egentligen ingen ursäkt… Och Under the Dome (877 sid) har dumma jag faktiskt läst till drygt hälften men sedan ”pausat” – så länge att jag naturigtvis knappt minns någonting och således kommer att vara tvungen att börja om från början när jag någon gång tar mig an den. Sannerligen korkat, vill dessutom minnas att jag tyckte i alla fall konceptet med domen som dimper ner lät väldigt intressant. Hmm, blir allt lite lässugen nu!

Bubblare: Blonde (862), som jag för tillfället faktiskt är mest sugen på att läsa av dessa tre.

Och taggar även vidare till Mellanrum, Litteraturkvalster, Calliope, Boktok73 och Enligt O!

Mycket politik och mindre action

Publicerad den av
7

A Feast for Crows av George R.R. Martin XXX½
feastforStrax före sidan 300 (av 778, och då räknar jag inte med de långa släktutredningarna längst bak i boken) frågade jag på Twitter ifall den här boken skulle ta sig i något skede eller om den skulle fortsätta vara lika seg. Men sedan tog den sig faktiskt, kanske inte så väldigt drastiskt, men jag läste på och på vissa ställen fick boken upp farten ordentligt.

Fast det ska inte hymlas med att det här är den segaste boken i serien hittills – det tycker för övrigt även Bokstävlarna som jag ser som någon slags expert på området. Segheten beror nog på två orsaker, dels att den är sprängfylld av politiska intriger eftersom de sju kungadömena håller på att falla sönder och det intrigeras i varje knut och dels för att jag saknar att läsa om många av favoritkaraktärerna (B, D, J t.ex.). I ett efterord berättar GRRM hur han först hade skrivit boken som en ännu större mastodonttegelsten där alla karaktärer fick vara med, men hur han sedan insett att han var tvungen att dela upp böckerna i två ”delar”, där A Dance With Dragons då alltså är den andra. I samma efterord skriver han dock, år 2005, att han hoppas att nästa bok ska utkomma redan nästa år. Hmm, det vet vi ju alla hur det gick med den saken, d.v.s. den utkom först 2011… Nu hoppas jag att mr Martin skulle speeda på sin serie lite grann, nu har jag ju ”bara” tusen sidor kvar av femman till jag också får börja vänta på den avslutande sjätte och sjunde delarna. Slits mellan att vilja fortsätta läsa så fort som möjligt, det är ju en så fascinerande värld han målar fram, den gode GRRM, samtidigt som jag vill suga lite på karamellen då nummer sex inte ser ut att publiceras inom en nära framtid.

Tudelad

Publicerad den av
6

Blå koral av Louise Boije af Gennäs XXXX-
Det här är del två i Louise Boije af Gennäs maffiga 00-talstrilogi. Vi var många som hade mer eller mindre invändningar mot ettan, Högre än alla himlar, men trots upprepningarna och övertydligheten i den blev i alla fall jag såpass fäst vid karaktärerna att jag ville läsa vidare. Och om 00-talet med för den delen, det har jag ju också upplevt och har starka minnen av!

Min tudelning från den första boken fortsätter. För framför allt den första halvan av Blå koral formligen slukar jag, jag går och längtar till nästa stund jag kan läsa i boken. Mår illa när jag inser att Boijan är på väg att skicka några karaktärer till tsunamins Thailand, får en klump i halsen när det går illa för någon. Men samtidigt… Det blir ju lite smetigt ibland. Melodramatiskt, med stormar och begravningar och människor som tappar och finner sin tro. Eller, brukar ni prata så här med era vänner:

Och jag vet inte om det är sorgen som påverkar oss alla så starkt och spränger sönder oss, ungefär som när vatten fryser till is i skrevorna inuti en berghäll, men jag har gått igenom den mest helvetiska tiden i mitt liv och ni har helt enkelt inte funnits där för mig.

Ja, ni hör ju. Tack och lov låter det ju inte sådär hela tiden, men visst stannar jag upp och grimaserar lite när det blir sådär teatraliskt. Upprepningarna från ettan är borta, och det är inte lika många världshändelser som kläms in med våld. Lite digitalkameror och iTunes nog, kanske inte supersmooth, men det kan jag leva med.
Jag kommer att vänta på trean, och jag kommer att knarka den på samma sätt som jag gjorde med den här. Jag kommer att beskriva den här boken som ”underligt beroendeframkallande”, men jag kommer kanske inte att pracka på den på människor. Man måste själv få bestämma om man ska orka med det smetiga dramat ovanpå det där som verkligen engagerar och driver.
Rec.ex. från Bonniers.

Sandmannen = skitspännande

Publicerad den av
17

Sandmannen av Lars Kepler XXXX-
Varning! Börja inte läsa den här boken om du inte har tid att inom de närmaste dagarna klämma 518 sidor! Här är det gastkramande spänning från första sidan, även om jag lite irriterar mig på tendensen att göra så gott som alla kapitel 1,5 sida långa. Yo Ahndorils, man vill fortsätta läsa ändå, ni behöver inte klämma in cliffhangers med våld!

Nåväl. En svag ung man kommer gående längs en järnvägsbro mitt i vintern. När han tas in på sjukhuset konstateras det att han har legionärssjukan – och att han dödförklarades för sju år sedan. Han var ett av seriemördaren Jurek Walters offer, Walter som Joona Linna sedermera fick fast och som dömdes till rättspsykiatrisk vård och total isolering. För trots att han är inspärrad är han farlig…
Fallet tas upp igen i all hast, och man inser att man måste försöka infiltrera den psykiatriska avdelningen utan att Jurek Walter fattar misstankar. Katt och råtta-lek möter låsta rummet, och frågan är vem som riktigt leker med vem.
Isch, mycket spännande som sagt! Och obehagligt, inte bara Jurek Walter och hans bestialiska mord, utan också andra saker som händer under bokens lopp. Jag får lite Sankta Psyko-vibbar, det är obehagligt med mentalsjukhus! Dels för att patienterna mår så dåligt, men också för att patienterna faktiskt är totalt hjälplösa om det försiggår något som inte borde försiggå på avdelningen.
Så, trots en viss motvilja mot de evinnerliga cliffhanger-scenerna: mest spännande Keplern hittills!
Rec.ex. från Bonniers.

Knaus destruktiva Bergen-år

Publicerad den av
5

Min kamp 5 av Karl Ove Knausgård XXXX
Mm, 636 sidor Knaus-universum att få grotta ner sig i! Den här boken utspelar sig under de fjorton åren som författaren bodde i Bergen, och trots att det regnar hela tiden (alltså verkligen, hela tiden!) så blir jag ändå sugen på att åka dit. Knaus Bergen-vistelse börjar med Skrivekunstakademiet, men där går det inte särskilt bra. Och visst kan jag känna igen det där lite grann, känslan av att hitta ett sammanhang med läsande eller skrivande människor, och att samtidigt med glädjen över det också få den där jobbiga insikten att man inte alls var så smart eller bra som man hade trott.

Karl Oves vänner får manus antagna och publicerade, och både hans avund och tvivel på sig själv växer. Dessa försöker han råda bot på genom att festa häftigt, och det är – såklart – en riktigt destruktiv stig att vandra längs. Samtidigt skriver han, om inte skönlitterärt så litteraturkritik, och läser massor. Han orerar mycket om det i boken, och jag gillar det! Han har också flickvänner, och klantar då och då till förhållandena riktigt rejält, jag blir både frustrerad och irriterad på hur han ställer till det för sig.

Det känns nästan lite konstigt att det här inte är den avslutande delen i Kamp-sviten. Föräldrarna är förvisso väldigt frånvarande, men han återkommer i alla fall till vissa nyckelscener ur tidigare böcker, såsom pappans död och tiden precis före uppbrottet från Bergen och flytten till Stockholm. Jag tycker Camilla på Dagens bok fångar essensen i del fem alldeles utmärkt med meningen: Det här är inte den bästa av dem, inte den mest välskrivna men den mest intressanta. True, that.
Rec.ex från Norstedts.