Kategoriarkiv: tegelsten

Det var väl på tiden

Publicerad den av
Svara

A Storm of Swords av George R.R. Martin XXXX-
Nåja, då har jag läst ut tredje A Song of Ice and Fire-boken då, och det kan ju sägas vara på tiden eftersom jag läste tvåan (och ettan) i juli förra året och jag tror att jag öppnade trean ganska snart efter det. Tjock är den ju förvisso, troligen tjockast av alla böcker i serien där den går loss på anspråkslösa 1128 sidor (exklusive släktutredningar), men jag läste de 550 sista sidorna söndag-tisdag, så särskilt tröglästa är de ju nog inte!

Hade inte tänkt orera särskilt mycket om den, ni som läst vet ju vad som händer och ni som inte läst ska inte råka ut för spoilers (tycker nämligen att ni ska ge er på den här serien ifall ni inte redan gjort det, jag läser fantasy väldigt sällan, men plötsligt sitter jag här och stor(m)trivs bland riddare, dvärgar och skräckvargar!). Klart dystrare är den här boken i alla fall, Winter is coming ni vet, och speciellt i den andra halvan av boken tar herr GRRM friskt livet av alla som kommer i hans väg. Jag satt och flämtade förvånat/upprört på båten tillbaka från Åland, så min kompis som var ungefär femtio sidor längre bak i boken fick fråga ”Va? Vilket kapitel?” några gånger. Det är väl ett betyg så gott som något?

Boblmaf – Sharon Bolton, Sharon Bolton – boblmaf

Publicerad den av
10

Blood Harvest av S.J. Bolton XXXX+
Ja, det var ju det här med att jag kände mig tvungen att undersöka ryktet om att S.J. Bolton skulle vara en blandning av Elly Griffiths och Elizabeth Hand. Och ja, jag måste säga att Inky Fingers är något på spåren där. I Blood Harvest är det en liten engelsk måstad som är miljön, och det finns hedar, gamla hedniska ritualer och en hel del regn och lera. Tycker mig även skönja svaga likheter med Andrew Pyper och Jennifer McMahon, i och med att man inte riktigt är på det klara med ifall det som händer har sin logiska förklaring eller om det är något övernaturligt på gång.

Blood Harvest kretsar kring tre centrala figurer; den nyinflyttade prästen Harry, psykologen Evi och den även han rätt nyinflyttade lille pojken Tom. Alla rör de sig i byn Heptonclough med de två majestätiska gamla kyrkorna uppe på kullen. Evis klient Gillian kan inte komma över sin dotters död, Tom tycker sig se ett ensamt barn leka på kyrkogården och prästen möts av en kyrka som stått tom på grund av en tragedi som utspelade sig i den.
Det är ruggig spänning, bra miljöer och karaktärer. I mitten känns boken eventuellt litelite lång, vi förstår att vi närmar oss en obönhörlig katastrof men transportsträckan blir några tiotals sidor för lång. Å andra sidan förlåter jag Bolton för detta direkt då hon levererar en gastkramande upplösning som – till skillnad från många många böcker i samma genre – inte klaras upp på typ två sidor. Nej, se till att ni inte ska till jobbet när ni ger er in på de sista femtio sidorna, under den tiden kommer ni inte att kunna lägga ifrån er boken!

Fiktion som finns på riktigt

Publicerad den av
4

Två soldater av Roslund & Hellström XXXX-
Leon Jensen och Gabriel Milton är vänner, bröder. Att Leon för tillfället sitter i fängelse är inget som hindrar dem, de skriver brev och ibland kommer Gabriels flickvän på besök till fängelset med knark uppstoppat på kroppen. Leon och Gabriel är gängledarna från den fiktiva Stockholmsförorten Råby, vars foton flyttas allt högre upp på polisen José Pereiras tavla över farliga personer. De är de nioåriga pojkarna som sålde amfetamin som nu vuxit upp till 18-åriga, straffbara pojkar som sprider skräck i hemmakvarteren men väcker beundran bland en ny generation småpojkar som kan tänka sig att göra allt för att också få vara med i Leons och Gabriels gäng.

Den emotionellt avtrubbade polisen Ewert Grens är med som vanligt, och visar faktiskt tecken på att vara riktigt mänsklig under det hårdna, sorgsna skalet. Men framför allt är det här berättelsen om Leon och Gabriel, om en förvisso spännande fängelserymning och vad som hände sen, men också om mammor och socialsekreterare som tvår sina händer av förtvivlan. Två soldater är ännu tjockare än boken som föregick den, Tre sekunder, men då den andra var fylld av andlös spänning är det här något annat. En berättelse i moll, som ibland långsammare, ibland fortare men alltid obönhörligt rusar mot ett förödande crescendo. Om vänskap, rädsla, gängkriminalitet, rädda fängelsevakter och den under läsningen ständigt överskuggande känslan av att veta att Roslund & Hellström gjort sin research väl. Att boken är fiktion, men att det här finns på riktigt.
Rec.ex. från Piratförlaget.

634 sidor njutning

Publicerad den av
8

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren XXXXX-
Vårens mest efterlängtade bok vid sidan av Gillian Flynns Gone Girl, så ni förstår att förväntningarna var höga! Mats och Sara lyckas dock upprätthålla och rentav förtäta stämningen som vi fick uppleva i Cirkeln, och jag sträckläser, känner med karaktärerna, njuter.

Utan att avslöja för mycket av handlingen i varken ettan eller tvåan, kan jag nämna att flickorna börjar tvåan i gymnasiet. Hela sommaren har Engelsfors drabbats av en rejäl torka, på ett sätt som inte känns riktigt… normalt. Här ligger det magi bakom! Samtidigt sprids den sektliknande rörelsen Positiva Engelsfors som en löpeld genom samhället och skolan, och De utvalda betraktar den med skräckblandad avsmak.
Under de första tiotals sidorna hade jag lite svårt att minnas allt som hände i Cirkeln – jag mindes karaktärerna och handlingen i stora drag, men en del detaljer var höljda i glömskans dimma. Författarna lyckas dock nämna dessa detaljer i förbifarten så att det känns som att man hänger med igen utan att för den delen bli skriven på näsan. Jag gillar även hur man får lära känna en del av flickorna bättre, och hur de själva också, fri- eller motvilligt, lär känna varandra ibland även riktigt… hudnära, om vi säger så. Jag önskar frustrerat att de skulle tala ännu lite mera med varandra (Linnéa! Prata ut!), och jag håller andan de sista sidorna. Åh!

Jag läser ut den 634:e sidan och lägger ner boken bredvid mig. Känner mig både uppfylld av den fina läsupplevelsen, och tom för att den nu är slut. Tredje och avslutande delen i Engelsfors-trilogin, Nyckeln, förväntas komma under tidig höst 2013. Som jag väntar!
Rec.ex. från Rabén & Sjögren

Fullt ös med Nesbö

Publicerad den av
2

Gengångare av Jo Nesbö XXXX-
 Ny Nesbö! Lite av en högtid är det nog, när man får den nya tjockisen (denna gång 561 sidor) i handen och kan börja flänga omkring på Oslos gator i sällskap med Harry Hole. Han är nämligen tillbaka från Hongkong nu, efter tre år, eftersom Rakels son Oleg är anklagad för mord. Den lilla pojken som plötsligt har vuxit upp – och blivit drogberoende. Usch usch. Harry däremot, han är nykter nu, även om det här med att leka polis – utan polisbefogenheter – så gott som direkt börjar tära på honom. Det här med normalt tempo förresten, det fick jag nog glömma strax efter halvvägs. Sen var det fullt ös som vanligt, till absurdismens brant (ja whiskyflaskan, jag tittar på dig!). Jag gillade nästan det något mer lågmälda där i början bättre, även om Nesbö på någon jäkla vänster får läsaren att gå med på att det är klart att Harry klarar av att kuta omkring med gaffatejp runt sitt djupa, inflammerade skärsår…

Så ja, det är lite utflippat. Och kanske kanske skulle Hole-serien må bra av att inte fortsätta alltför länge till. Men så länge den gör det kommer jag att läsa och längta efter mina Nesbö-tegelstenar.
Rec.ex. från Piratförlaget.

Vandrar vidare i Martin-land

Publicerad den av
16

A Clash of Kings av George R.R. Martin XXXX
Bok #2 i fantasysviten A Song of Ice and Fire. Vintern närmar sig, det är inte längre bara ätten Starks valspråk utan ett verkligt faktum. En röd komet lyser upp himlen, och rikena är splittrade. Alla vill vara kungar och det intrigeras intensivt i kulisserna.

Den största skillnaden mellan #1 och #2 tycker jag att är dels att det smugit in lite mera magiska element, dels att karaktärerna alla är så ensamma. På grund av alla rådande krig splittras familjerna då någon drar ut i krig, en annan håller fortet på släktborgen och en tredje vandrar längs muren som en Nattens Väktare eller gömmer sig undan spioner. Jag hetsläser, för den gode mr Martin lyckas med sina många berättare få mig engagerad i allas öden samtidigt som jag vill komma vidare till nästa kapitel om t.ex. Jon Snow för att veta hur det går när han rider iväg från muren. Sansas delar blir alla rätt lika varandra där hon hålls som gisslan på slottet och är rädd för kung Joffrey, och Danys delar är också de mindre intressanta nu när hon inte hänger med lika många dothrakier längre. Helst läser jag kanske om Jon Snow, och den intressanta dvärgen Tyrion som jag inte riktigt vet var jag har honom. Och Bran såklart, Bran med sin kloka skräckvarg och gulle-Hodor som bär omkring på honom. Hur ska det gå för dem?

Tjoff sa det när jag föll ner i fantasyträsket

Publicerad den av
13

Kampen om Järntronen av George R.R. Martin XXXX+
Med tanke på att jag inte läst high fantasy sedan jag som tween slukade David Eddings, är jag lite imponerad över att jag som en första reunion med genren drygt tio år senare tog mig an Kampen om Järntronen som minsann är en bok med hög thud factor (tack för att du lärde mig det ordet Läsdagboken!). I mitt tacktal vänder jag mig endast och enbart till Bokstävlarna som dels försåg mig med boken på bokbytet i Stockholm, dels har bloggat och twittrat mycket aktivt och inspirerande om denna hittills femdelade mastodontiska fantasysvit.

För ja, jag gillade ju. Mycket! De första femtio sidorna är det många namn och kungadömen – existerande och förlorade – men snabbt blir jag engagerad i de olika karaktärernas öden. Boken berättas ur en hel massa människors perspektiv, men de är klart åtskilda med egna, relativt korta, kapitel och det fungerar utmärkt. Ibland överlappar perspektiven varandra, oftast skildrar de dock enskilda händelser i denna utspridda värld, händelser som dock har effekter som sprider sig som ringar på vattnet i den politiskt medvetna världen. Men oroa er inte fantasyfobiker, visst finns det rostiga ringbrynjor och klirrande svärd, men framför allt finns det engagerande människoöden som gör att man bara läser och läser. Bran! Dany! Catelyn! Åh!

Tegelstenarna ofta värda mödan

Publicerad den av
12

Det är en underlig känsla att passera gränsen för tegelstensroman – för min del går den ”redan” vid anspråkslösa 500 sidor – och veta att man knappt har kommit halvvägs i boken. Jag talar såklart om A Clash of Kings, som exklusive kartor och släktutredningar går loss på 969 sidor. Men vet ni, det är värt det!

Personligen förespråkar jag gärna något kortare böcker, säg en sisådär 300 sidor brukar räcka bra för mig för att verkligen kunna komma in i boken men samtidigt känna att jag inte kommer att behöva släpa runt på den en månad. (Varför? Dels för att jag helt enkelt är en rastlös läsare som känner pressen av alla olästa böcker som ännu väntar, dels p.g.a. det där tjafset med lässtatistiken. Om jag är van vid att läsa minst tio, ofta närmare femton böcker i månaden, känns ett mindre antal som ett ”misslyckande”. Fånigt men sant.) Nu beror det ju såklart på boken och författaren vilket sidantal som är lämpligt, men som en gyllene regel funkar 300 sidor bra. Vilket är lite ironiskt då jag betänker stora läsupplevelser i mitt liv och upptäcker att t.ex. Shantaram, The Passage och tidigare Barbara Woods och Diana Gabaldons (hej skämskudde!) romaner alla stämplade in som tegelstenar. Hoppsan. Kanske är det så, att när jag väl ger mig själv chansen att verkligen sjunka ner i något mastodontverk, ja då kan det bli en sann succé?

Hur tänker ni, tummen upp eller ner för tegelstenar? Och vid vilket sidantal drar ni gränsen för dem?