Klassisk Knaus

Om våren av Karl Ove Knausgård XXXX
Översättning: Staffan Söderblom

Knausgård och jag, vad hände liksom? Jag läste mig ivrigt genom hela kampen – och gillade det, det mesta i alla fall, sexans essäer I’m looking at you – och sedan ingenting på flera år (?). Lystrade om jag stötte på hans namn i en artikel eller dylikt, men kände inget större intresse för att läsa något han skrivit. Blev det lite för mycket av det goda månntro?

omvNåväl, för ett tag sedan var det en recension av årstidssviten i Hufvudstadsbladet (kan kräva inloggning), och recensenten Claus Elholm Andersen var alldeles lyrisk över just Om våren och skrev att den bra kan läsas fristående. Mitt intresse tändes igen. Och visst hade han rätt, det här är klassiskt Knausgård. Vi som gillade Min kamp 1-6, vi finner vårt lystmäte även här.

Varken du eller dina syskon har någonsin sett mig gråta. Jag är den starke, känner ni, som barn alltid känner att deras föräldrar är, och det är, har jag tänkt, livsviktigt att ni fortsätter att känna det, ända tills ni som tonåringar börjar känna er egen styrka, när alla mina svagheter kommer att visa sig för er. Då ska ni ha kraft nog att själva klara er.
Och sedan, om ni får egna barn, börjar allt om igen.

Om våren är ett brev till en dotter. En vårdag – vardag – med dottern, en bilfärd genom det skånska landskapet för att hälsa på mamman som är frånvarande i småbarnsrumban. Och samtidigt berättelsen om det som kom före, en vacker solig sommar då dottern bara var ett embryo i sin mammas mage och mamman låg till sängs dagarna i ända. I ett mörkt sovrum, i ett eget mörker.

Ja, det här är den Knausgård vi känner och tycker om, men i något mer nerbantad version. Utläggningar förvisso, men inte så många utsvävningar. Och åter lyckas han med det magiska som bara han bemästrar, att ta det vanliga och vardagliga och göra det till något litterärt och allmängiltigt. Det enda jag kan sakna är lite mer av hans egna känslor; frustrationen, sorgen, ilskan, rädslan inför situationen? Vad känner han egentligen? Annars har han fått skriva dagarna i ändå, nu sköter han bara (”bara”) sina barn. Avbokar resor och går till sängs utan att prata med hustrun – de kan inte utbyta många meningar i den här boken slår det mig! Knausgård skriver allt detta tunga, nuddar vid mörkret men gläntar bara på dörren in till det. Allt får vi inte se.

Ordbok till mänskligheten

Humans, an A to Z av Matt Haig XXXX+
Ibland älskar jag verkligen min läsplatta. Som när jag läste Bokoholistens lyriska recension av den här boken, kände ett akut behov av att också läsa den och hittade den som billig e-bok, fick hem den till Kindlen och läste ut boken ännu samma kväll.

eyebrows A line of hairs above each eye, along the lower margin of the brow ridge. Their main function is to aid communication, particularly in unhappy marriages and police interrogations.

humansVar förtjust från första sidan! Jag kan bra tänka mig att det är en bok som passar att plocka upp då och då och läsa i småportioner, men jag hetsläste alltså i stället. Boken föreställer en ordbok/guide till Jorden och mänskligheten, riktad till invånare från andra galaxer som är intresserade av att förstå mer eller rentav smälta in bland människorna. Man kunde alltså klassificera boken som science fiction, men främst är den helt enkelt fantastisk i sitt sätt att med små förklaringar/beskrivningar vara både klok och rolig.

suburbia Where a child’s dream grow and an adult’s die.

Utifrån-perspektivet belyser faktiskt vissa absurditeter vi människor sysslar med, samtidigt som vissa ord förklaras så att det nästan låter som poesi. Jag förstår att Bokoholist-Siv använde överstrykningspenna när hon läste, jag ville också markera väldigt mycket. En tunn bok, men skarp, rekommenderas!

Den (av Fiktiviteter) utvalde

Den utvalde av Lois Lowry XXXX+
Översättning: Birgitta Gahrton
utvVi har utarbetat ett litet informellt system, Fiktiviteter och jag. Hon får nys om bortglömda fantastiska dystopier, läser dem och hyllar dem. Jag blir nyfiken, lånar på biblioteket och älskar och hyllar jag också. Först var det In i skogens djup, den här gången Den utvalde.
Jag vet inte om ni vet hur mycket jag älskar samhällsbeskrivningarna i riktigt bra dystopier? Den där känslan när författaren drag för drag försiktigt målar fram en värld som är olik vår egen, och sedan med ett plötsligt skarpt drag avslöjar en stor diskrepans mellan dem? Så där att man liksom drar efter andan när man inser hur det är – eller hur invånarna tror att det är – i den andra världen. Det är så oerhört intressant att läsa sådana skildringar tycker jag, att lägga märke till hur författaren liksom smyger in det i texten och replikerna, så att man tillskansar sig det dystopiska samhällets uppbyggnad nästan av misstag, aldrig genom långa informerande beskrivningar. Och som ni säkert förstår, lyckas Lowry med det, väldigt väl till och med. Jonas, huvudpersonen, blir vald till samhällets nya minnesbevarare, och här kan vi tala om att få blicka bakom putsade fasader, ett uttryck som är så populärt i dagens marknadsföring av böcker. Med hjälp av den gamla minnesbevararen, Givaren, får Jonas se bortom det vanliga. Bortom likheterna och det uniforma.

Den utvalde fungerar fint fristående också, men det finns tydligen ytterligare tre, till svenska icke översatta, böcker som utspelar sig i samma värld: Gathering Blue, Messenger och Son.
Den utvalde/The Giver kommer dessutom som film i höst, åtminstone i USA och för övrigt med Alexander Skarsgård i en av rollerna, för er som går igång på honom. Samtidigt som jag är glad över att det med största sannolikhet kommer att leda till att boken får ett nytt uppsving och nya läsare, är jag försiktigt skeptisk till hur den vackert lågmälda men samtidigt isande intensiva stämningen i boken ska kunna förmedlas på film. Och det där med färgerna..? Med detta inte sagt att jag inte är oerhört nyfiken!