Kategoriarkiv: ungdomsböcker

Inte så bara, den där ”Du, bara”

Publicerad den av
Svara

Du, bara av Anna Ahlund XXXX-
Minns ni den här? Oj så ombloggad den var förra försommaren, vart jag än tittade så mötte jag kärlek till den i bloggosfären. Jag började på den i somras själv också, men sedan kom det något i vägen, typ Tana French och sedermera vår bebis, så boken blev oförtjänt liggande några månader innan jag plockade upp den igen och sedan läste vidare i ett nafs.

Det är en varm sommar och John och hans storasyster Caroline bor ensamma hemma i stan medan deras föräldrar är på landet. En dag kommer Caroline hem med Frank, en kille som jobbar i pappershandeln nära hennes sommarjobb. Frank med elektriska ögon och en tummad bok i bakfickan. Frank som både Caroline och John vill ha.

Jajamen, det flyter på i den här debuten! Dialogen, handlingen, kåtheten, känslorna. Och: homosexuell kärlek utan komma ut-berättelser, utan dömanden eller känsla av utanförskap. Bara: kille möter kille, blir kär. Fint så – även om det är synd att det fortfarande är så pass ovanligt inom litteraturen att man som läsare ännu reagerar på det. Komplexa karaktärer, fint om vänskap, mycket känslor (och sex!). Jag sällar mig till hyllningskören.
Rec.ex av Rabén & Sjögren.

Mörkast hittills

Publicerad den av
4

Om du såg mig nu av Sofia Nordin XXXX
omduSofia Nordin fortsätter där vi blev; Ella har stuckit till Umeå och lämnat de andra bakom sig. Hon är inte så charmig den där Ella va? I den här boken är fokalisatorn Esmael, och han bestämmer sig för att följa efter Ella, trots att han egentligen är sur på henne. När han väl kommer fram måste hon väl inse hur fel hon har betett sig?

Hon är så otroligt skicklig, Nordin. Blandningen postapokalyps – kroppar i hus, ruttnande mat – blandas med alldeles vanliga känslor så som kåthet och svartsjuka. Samt stundvis skammen över att känna så vanliga känslor trots att alla man kände bara dog. Trots den postapokalyptiska fonden känns inte ungdomarnas känslor konstiga/överdrivna/malplacerade, inte heller deras olika beteenden. Om du såg mig nu är den klart mörkaste boken hittills, både Esmaels mående och det som händer riktigt i slutet (åh!). Häftigt ändå, att Nordin inte väjer för det lite tyngre och mörkare. Därför fortsätter jag att läsa, bok efter bok. Längtar redan efter nästa!

Ordbrodösen

Publicerad den av
5

Ordbrodösen av Anna Arvidsson XXX½
ordAlba har gått ut gymnasiet och tagit körkort. Nu fyller hon 18 och ska genomgå ritualen som ska göra henne till en ordbrodös, ta del makten som gått i hennes släkt i generationer. Starka kvinnor som kan utföra magi, styra tankar och handlingar, med hjälp av det skrivna ordet (underbar idé!). Men men, det vore väl inte en bok, i alla fall inte en bra sådan, om inte provet misslyckades och satte en hel del bollningar i rullning. Hur kan Alba ha misslyckats, alla de fem kraven var väl uppfyllda? Hennes mamma är inte längre vid liv och kan svara på frågor, så en förvirrad Alba skickas iväg från den lilla landsbygdsorten till en handledare i Stockholm.

För ett tag sedan tycker jag den här boken dök upp på Instagram varje gång jag scrollade igenom flödet. Och det är kul att den får synlighet, en välskriven debut av en författare jag bestämt tror jag ska hålla ett öga på även i framtiden. Jag är dock kanske inte helt stjärnögd ännu, tycker främst att bokens tempo är ganska ojämnt med vissa långdragna scener som är mer eller mindre intressanta medan det sedan, i en stil väldigt bekant från alltför många deckare och thrillers, blir väldigt mycket action på kort tid. Jag håller även i viss mån med Hyllan om att vad ordbrodöserna egentligen använder sin kraft till, framför allt utanför orten Vintervila, blir lite oklart. Men! Inte bara har Arvidsson kommit på en fräsch idé vad gäller magin, hon förvaltar och förverkligar den dessutom väl, vilket gör att man hela tiden vill läsa vidare. Det vill jag att ni ska minnas mer än mina några invändningar!

Förtrollad fjärde advent

Publicerad den av
Svara

fortrolladFjärde advent och jag som väl inte har läst ut en endaste bok i december *insert Skriet-emoji* ämnar läsa de sista kapitlen i En förtrollad jul, årets “julkalender-bok” från Rabén & Sjögren. Ni vet, ett kapitel för varje dag fram till jul. Mysigt! Jag har fått snabbläsa eftersom jag fick hem boken från biblioteket först nu i veckan, men jag tycker boken den är otroligt charmig och lite spännande och passar väl från kanske sexåringar* uppåt..? Och tydligen även spädbarnsmammor som tappat läsgnistan en aning *fler Skriet-emojis*…

Men ett tips alltså, att haffa från bokhandeln som en sista julklapp, eller med extrem framförhållning köpa att ha inför nästa december? Väldigt stämningsfulla illustrationer av Alexander Jansson också!

*) 3-6 år står det tydligen på förlagets hemsida, det känns kanske lite väl optimistiskt men vad vet väl jag?

Bok på killkompis-temat

Publicerad den av
Svara

Ingen normal står i regnet och sjunger av Sara Ohlsson XXXX+
ingenJohanna Lindbäck och Lisa Bjärbo har fått en egen sida för barn- och ungdomsböcker i ViLäser, och i det senaste numret skrev de om killkompisen som en trend i höstens ungdomsböcker. Ingen normal står i regnet och sjunger är en av böckerna med det temat, här har vi Charlie som är Ellas bästis sen de var små. Skvaller, stöd och Hunger Games-maraton har fyllt deras dagar hittills – men så stiger förälskelser in i bilden, och då blir det genast lite knepigare.

Sara Ohlsson, tänker ni, låter inte det namnet lite bekant? Jomenvisst, det är hon bakom Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan i dag, om ni minns? Lite bökig att minnas är även den här titeln, men den passar så bra när man väl förstår idén bakom!

Jag gillar! Lättläst med korta slagkraftiga kapitel, men ändå lyckas innehållet kännas substansrikt. Jag gillar Ella också, och hur hennes motstridiga känslor skildras. Hon är bra, Ohlsson!

Tre saker

Publicerad den av
4

Tell Me Three Things av Julie Buxbaum XXXX
screen-shot-2016-10-21-at-19-18-10Åter ett tips från Johanna L, som så många av ungdomsböckerna jag läser. Jessie (bra namn, för övrigt) har släppts ner i Los Angeles efter att hennes mamma dött i cancer och hennes pappa hux flux gift om sig med rika Rachel som han träffade i en stödgrupp för änkor och änklingar. Och nu ska Jessie, iklädd Vans och Chicagokläder börja i en dyr privatskola i Los Angeles där eleverna gjort praktik på Google under sommaren. Själv har hon liksom serverat slurpees hemma i Chicago…

My mom once told me that the world is divided into two kinds of people: the ones who love their high school years and the ones who spend the next decade recovering from them.

Kanske inte ett otroligt originellt citat det där, men det sätter liksom tonen för berättelsen. Det är fluffigt, visst, med de anonyma meddelandena hon får av någon som tipsar henne om livet på skolan Wood Valley och som utvecklas till ett intensivt flirtande, men det är också mer än det. Bästisen Scar kvar i Chicago, den döda mamman och den frånvarande pappan. Los Angeles som är så väldigt… L.A. De superblonda bitcharna i skolan, och de nya trevande vänskaperna.

Instead, I’m the kind of person who has spent hours debating said theoretical tattoos, despite my crippling fears of both needles and long-term commitment.

Jag gillar helt enkelt karaktärerna, språket och meddelandena mellan Jessie och Somebody/Nobody. Dagligen berättar de tre random saker för varandra, vilket härligt sätt att lära känna varandra. Finfin läsning helt enkelt! Kommer på Lavender Lit våren 2017.

Att vara två i en kropp

Publicerad den av
Svara

One av Sarah Crossan XXXX+
oneGrace och Tippi är tvillingar – siamesiska sådana. Två personer, men bundna vid höften och vid varandra. Alltid och hela tiden. Hittills har de gått i skola hemma, men när de blir 16 år blir det för dyrt och det bestäms att de ska börja en vanlig high school. Fast de själva är ovanliga.

Jag hade hunnit se lite positiva utrop om den här boken när jag fick tag på den, men att det var frågan om prosalyrik hade gått mig förbi och det gjorde mig glad. Det betyder också att boken trots sitt omfång går snabbt att läsa, och man pendlar mellan att vilja hetsläsa men också försöka smaka på orden. Läsa allt om Grace och Tippi, men också deras vanliga familj med den balettdansande lillasystern och pappan som dricker för mycket. Att försöka göra sig vänner, tillsammans men också på egen hand.
Det är en intressant och fin bok, om syskonkärlek, identitet och vänskap. Om att vara en när man är två, och två när man är en.

One släpps på svenska i dag faktiskt tror jag, Vi är en heter den då.

13 minutes – en ivrig diskussion mellan Fiktiviteter och Bokbabbel

Publicerad den av
3

13minVi visste inte vad vi gjorde när vi bestämde oss för att diskutera Sarah Pinboroughs nya bok 13 minutes. Vi visste inte hur hemlighetsfull den skulle visa sig vara och hur stor del av vårt samtal som blev av typen “det här kommer vi aldrig kunna publicera” och “det här ordet avslöjar alldeles för mycket, vi måste stryka och skriva om”. Men vi vill prata om den ändå, för att vi tycker om boken och för att vi älskar Sarah Pinborough och gärna vill missionera hennes förträfflighet en omgång till. Så vi smyger ut i det gungfly som är samtalet kring en mycket hemlighetsfull bok.

Helena: Ska göra allt lite tvärtom och börja med slutet? Vad tyckte du?

Jessica: Slutet hade ju ändå ”antytts” pga rösten i drömmen, men jag var inte helt övertygad av det. Iofs kan det också motiveras av det psykiska mörker som låter sig anas under romanens gång, men tycker fortfarande njaa.

Helena: Ja, jag är också kluven. Det liksom både går och inte går i linje med vad som hänt innan och vilka de är. Men jag är ändå glad att Pinboroughs magiska realism från The Language of Dying äntligen tittar fram igen.

Jag är för övrigt förvånad över att jag gillar det här sättet att berätta delvis genom tidningsartiklar och sms, jag brukar annars vara totalt allergisk mot allt sånt. Vad tycker du?

Jessica: Tidningsartiklarna användes lite för mycket, men annars fungerade det bra. Snyggt också hur man som läsare bara gapar och sväljer, men… Ja, inte heller det här kan vi skriva mer om, haha! Århundradets mest kryptiska recension, detta!

Helena: Håller med om att det blev lite för mycket tidningar till slut. Och att det är väldigt svårt att skriva minsta lilla utan att avslöja för mycket…

En annan sak jag tänkte på var föräldrarna (möjligen ett bevis på att jag uppnått en viss ålder…). Här finns så många misslyckade föräldrar som inte når sina barn… De är ändå ofta rätt sympatiska men ingen når fram. Stackars! Som förälder är det rätt jobbigt att läsa…

Jessica: Föräldrarna är oviktiga på schackbrädet, förvisso är inte föräldrar överst i tonåringars intressesfär, men jag kan ändå känna att de ALLA håller sig väldigt i bakgrunden, inte alls blandar sig i/ser hur barnen mår/vågar ställa frågor. Inte heller finns det en tilltro hos barnen att vända sig till dem.

Helena: Föräldrarna står verkligen väldigt mycket i bakgrunden. Och just därför vänder sig inte barnen till dem tänker jag. Det är väl egentligen bara Hannah som har en nära och kärleksfull relation med sina föräldrar…

Jessica: Aiden och Jamie är också lite diffusa karaktärer, Aiden blir jag frustrerad på!

Utan att avslöja desto mer vem som är skyldig eller ej, känns det bra att det finns med ”utfyllnadskaraktärer” som faktiskt bara står vid sidan av det som händer. Blir framför allt misstänksam mot de flesta vuxna några svängar, just för att de hela tiden är där i periferin och man undrar vad deras roll för handlingen egentligen är.

Helena: Jag håller med, alla behövs, också de som får hålla sig i utkanten. Och jag misstänker också de flesta innan allt avslöjas. När det gäller Aiden så blir jag också väldigt frustrerad, och arg. Jag tycker han är irriterande svag och rätt konstig. Jag skulle inte gilla honom i verkligheten…

Jessica: Tänkte du på att tjejerna (ovanligt nog) alltid rör sig i kretsar av tre tillsammans med Tasha, känns som en lite ovanlig konstellation i annat än Kitty-böckerna. Flickor är väl mer kända för att ha en bästis, att three’s a crowd…

Helena: Ja, det är spännande. Och när de försöker vara två och två blir det fel… Killarna (i alla fall Aiden och Jamie) är däremot parvis och det känns också ovanligt, de brukar ofta skrivas i större grupper.

Jessica: Just det, intressant med radarparet Aiden & Jamie!

Helena: Om vi är väldigt försiktiga kanske vi kan prata lite om det där som leder fram till en begravning också eller? Jag är faktiskt lite sur på mig själv eftersom jag inte såg det komma förrän någon sekund innan det hände…

Jessica: Ja alltså vi borde ju ha fattat lite snabbare där faktiskt! Byggs ju ändå upp så där att man borde ana oråd…

Samtidigt som det som händer är tragiskt, tycker jag det snyggt synliggör de andra karaktärernas känslor/personligheter tydligare. Det var ju också då jag akut-Facebookchattade dig och frågade vad som riktigt ska kunna hända till näst, då det faktiskt är över halva boken kvar vid den här dramatiska svängen. Och du skrattade och sa att jag skulle hålla i mig :).

Helena: Ja, det finns ju en hel del svängar kvar därefter också, minst sagt. Jag tycker också att “den där händelsen” är väldigt hemsk förstås och samtidigt viktig för att förstå dynamiken mellan karaktärerna och situationens allvar (som jag nog inte förstått fullt ut innan dess). Det som händer händer ju också en sån där bikaraktär som vi pratat om tidigare, en man tror är utfyllnad eller möjligen misstänker för något. Jag kan sakna den personens röst i berättelsen litegrann samtidigt som det blir väldigt mycket mer effektfullt såhär.

Vi måste nog säga något om alla vändningar och ledtrådar – det här är en bok man blir yr av, och en bok som jag nog skulle vilja läsa igen för att se vilka ledtrådar som egentligen droppas från början. Men det är som vi skrev i början en på gränsen till omöjlig bok att diskutera…

Jessica: Ja, även om den inte alls är svår att komma in i som Melina Marchettas Jellicoe Road var, finns det en likhet med den i att ingenting är vad det ser ut att vara. Och när jag nu en gång nämner likheter till andra böcker så vill jag även föra fram den av #boblmaf så älskade The Fever av Megan Abbott, och kanske även The Secret Place av min husgudinna Tana French, på grund av de där teen noir-vibbarna av kvinnlig vänskap (och fiendskap!). Ett ämne man kan skriva oerhört bra böcker av tydligen!

Jag gillar att Sarah Pinborough kan förnya sig, den här boken liknar inte det du och jag annars läst av henne, de fantastiska The Language of Dying och The Death House (vadå fascination kring döden..!). Det känns som om det mesta hon tar tag i blir till guld!

Helena: Jag håller med om allt! Tänkte också en del på en annan Abbott-bok när jag läste, Om du vågar, också för skolmiljön och stämningens skull. Jag har läst samma Pinborough-böcker som du och håller The Language of Dying allra högst, den är fantastisk helt enkelt. The Death House är också fin men har sina brister, främst mot slutet. 13 minutes är inte heller en perfekt bok men den är väldigt bra och jag vet inte när jag blev så fångad av en bok senast. Det är en bladvändare i ordets allra bästa bemärkelse. Jag älskar att hon är orädd för att testa nytt och slänga sig ut i det okända. Hon har ju också skrivit historiska deckare och fantasy. Bland annat.

Jessica: Så, kanske dags att börja avsluta den här trevliga men virriga diskussionen med en sista uppmaning: läs Sarah Pinborough!

Lama känslor för litterär livsleda

Publicerad den av
7

M varken mer eller mindre av Petra Backström XXX+
mJohanna L och Onekligen har läst, och båda var mer eller mindre lyriska. Många utropstecken i de recensionerna liksom. Själv började jag läsa och kände snarare Jaha? Eller, den har ett driv boken, det har den verkligen, och jag kan förstå att man imponeras av det och av dialogen. Romanen fungerar bra tekniskt, men jag förmår mig inte att över huvudtaget engagera mig i huvudpersonen, Maj, hur mångfacetterad hon än må vara. Hon lallar mest runt, planlöst så här första året efter gymnasiet. Ligger med killar, funderar på deras för- och nackdelar. Åh, i detta nu kommer jag på att boken faktiskt påminner lite grann om den förra året av alla utom mig så innerligt omhuldade Lollo! Jag ska uppenbarligen inte läsa böcker om livsleda karaktärer, så är det bara.
Det jag egentligen gillar mest i M varken mer eller mindre är Stockholmsmiljön, Majs Söder med Slussen och Götgatan och Medborgarplatsen. Förvisso inga särdeles avancerade platser för de infödda, men för mig som bit för bit lär känna Stockholm känns det fint att faktiskt kunna hänga med i svängarna. Och så längtar jag efter våren och sommaren när jag läser, tiden när man kan ha sneakers och skinnjacka (äger förvisso ingen sådan och ämnar inte heller göra det inom en nära framtid, men ni har bilden klar för er, ja?) på sig och ta en öl eller två eller fem på en uteservering. Allra helst på Söder då kanske.

Att vilja vara någon annan

Publicerad den av
Svara

The Art of Being Normal av Lisa Williamson XXX+
IMG_2392Davids högsta önskan är att få vara en flicka. Han har köpt några kläder i smyg, och han för noggrant bok över hur hans svikande tonårspojkkropp bara växer och växer. I Davids skola börjar sedan Leo, som är undvikande både mot sina nya klasskamrater som mot läsaren, man undrar vad det är han har flytt från.

Det är väldigt bra att det har kommit en ungdomsroman där en transsexuell person får breda ut sig i huvudrollen med allt vad det innebär av att vara obekväm i fel kropp, att veta att ens föräldrar insett att man är annorlunda men inte hur annorlunda, att köpa kläder man inte vågar bära annat än i hemlighet. Min bild av boken är ändå att det blir lite för mycket fluff och allting löser sig-stämning, jag är såklart glad å Davids vägnar att han har två bästa vänner han kan dela allting med, men hur sannolikt är det egentligen att man som 14-årig transsexuell skulle berätta för sina vänner att man mäter storleken på sin penis och skriver upp det i ett häfte?
En viktig bok således att den förhoppningsvis öppnar upp för många fler.

Ella och ouijabrädet

Publicerad den av
Svara

Det som hände i källaren av Rebecka Åhlund XXX½

Jag hade sett sådant här hända på film, typ, och läst i böcker om hur barn får veta att de har magiska förmågor eller är trollkarlar. I böcker var det alltid väldigt dramatiskt med stormiga åsknätter och höga berg och grejer som brann.

källDet är fint att då och då få läsa vidare om Ella, Dylan och de andra. Sommarlovet är slut och Ella kommer äntligen tillbaka till stan, bara för att märka att hennes bästa vänner Bibbi och Sukran undviker henne. Till råga på allt ska de börja högstadiet nästa dag, så det är mycket som händer.

Min favorit av Åhlunds böcker är fortfarande den första, och även om här förekommer ouijabräden och brandrökslukt (very Cirkeln!) så är det mest skrämmande nog Bibbi och Sukran, hur de charmas av Isabella och ibland låter Ella vara med på nåder. Och ibland inte, utan vagt antyder att de har andra planer. Åh det är så sorgligt, det slår an en ton av genklang i de där gångerna man själv någon gång känt sig utanför. Usch!

Ihopflätade

Publicerad den av
Svara

Suicide Notes From Beautiful Girls av Lynn Weingarten XXX½
sJulia och Delia var närmast av alla. De delade hemligheter och flätade varandras hår, men så hände något. Och nu är Delia död och Julia undrar vad som riktigt hände.

Jag tänkte faktiskt inte berätta mer än så, för det här är en relativt kort bok under vilket det hinner hända mycket. Stora känslor, mycket förvirrning. Jag har lite svårt att tro på den totalt blinda och villkorslösa vänskapskärleken mellan Delia och Julia, och att Julia på ett år inte lyft ett finger för att försöka rädda vänskapen men sedan blir helt besatt när Delia väl är död. Med detta inte sagt att det här är en bok man kan lägga några timmar på, och sedan slå igen lite sorgsnare än när man öppnade den. Allt är inte vad det ser ut att vara.

Quirky feministisk internatskoleskildring

Publicerad den av
2

The Disreputable History of Frankie Landau-Banks av e. Lockhart XXXX
IMG_6109_2Frankie går på den exklusiva internatskolan Alabaster, och det andra året börjar annorlunda än det första. Dels är hon inte längre sin populära äldre syster Zadas skyddsling/skugga, och dels har hon vuxit på både höjden och i bh-storlek, vilket plötsligt får skolans killar att titta efter henne. Speciellt Matthew Livingston, den snyggaste av dem alla. I samma veve får Frankie även nys om skolans hemliga – och enbart manliga – sällskap och ifrågasätter direkt detta.

[…] but it was part of their mission as a secret society -as it is part of the mission of all secret societies, actually – not to be entirely secret. To be a mystery about which people know just enough to wonder what else there is to know, so that membership in the society holds a certain chachet. If no one knows anything about the society, it is infinitely less exciting to be involved in it, right?

Boken med den långa och krångliga titeln är, liksom sin huvudperson, en rolig, lite nördig och för att vara amerikansk YA (?), förvånansvärt uttalat feministisk bok. Förutom det charmiga faktum att romanen utspelar sig på en internatskola, vilket får en aka-porrvurmare som jag själv att slicka mig om munnen, är boken i sin humoristiska approach och synbart lättlästa ton ändå en bok om makt. Makttemat kretsat mycket kring synlighet – både hur Frankie själv syns och inte syns som snygg tjej och hur det hemliga sällskapet kan agera så gott som obemärkt på skolans marker, men också hur Matthew och hans bästa vän Alpha (!) ignorerar folk som inte är viktiga för dem (se även Fiktioners recension för vidare resonemang på temat, observera dock att hon avslöjar mer om bokens handling än jag).

e. Lockhart är namnet bakom den hypade sommarboken with a twist, We Were Liars, men frågan är om hon inte skrivit en än viktigare bok med The Disreputable History of Frankie-Landau-Banks. Klart är i alla fall att jag kommer hålla noga koll på vad hon skriver i framtiden!

När tre blir 2+1

Publicerad den av
Svara

The Bermudez Triangle av Maureen Johnson XXX+
Någon gång vid tidpunkten för att hela min Facebook-feed blir en enda glad regnbågsparad och det stora landet i väst tar ett viktigt steg för jämlikheten, hittar jag via Bokoholist-Siv listor på YA-litteraturmed HBTQ-tema. På den ena listan ser jag ett bekant författarnamn: berMaureen Johnson från den roliga Shades of London-serien! The Bermudez Triangle, som utkom före SoL-böckerna, handlar om tre bästisar: Nina, Avery och Mel, eller snarare om det som plötsligt händer den sommaren som Nina är på en lång sommarkurs och bara två av de tre musketörerna är kvar i stan. Samt om obalansen i triangeln när Nina kommer tillbaka och upptäcker att Mel och Avery plötsligt vill tillbringa tid med varandra också på tumanhand, som ett par.
Också Mel och Avery har stundvis det svårt att finna sig tillrätta i den nya situationen. Det handlar mycket om att inse vem man är – och inte är:

But she’d known. She’d absolutely known. The only thing she’d never done was write the word in the caption of the self-portrait that she kept in her head.

Det här känns som en väldigt amerikansk bok, det är mycket funderingar kring college och extra-aktiviteter utanför skoltid, och jag kan också sakna humorn som är betydligt mer genomträngande i SoL-serien. Men en helt trevlig bok att sluka en ledig dag, och definitivt fräscht (!) med hbtq-tema i amerikansk high school-miljö.

Ungdomspirr i skärgården

Publicerad den av
Svara

Som eld av Sara Lövestam XXXX
someldAnna och hennes pappa har återvänt till ön där de varit alla somrar Anna kan minnas. Pappa har ont i ryggen och fixar aldrig taket trots att träet har börjat mörkna.
Louise surar. Hennes kompisar är i Norge och Grekland men själv är hon stuck ute på en ö i svenska skärgården med en pappa som bara jobbar och en mamma som vill gå på promenader och ”bonda”. En kväll frågar Anna om hon vill följa med ut och lägga nät.

Louise, Louise, trummar hennes fötter mot jorden, rispar mot blåbärsris, snubblar i traktorspår. Varför är det så viktigt att du stannar?

Jag läser den här boken veckan då det är Helsingfors Pride, och jag tänker på hur viktigt det är att det utkommer sådana här pirriga ungdomsböcker där det råkar pirra mellan två flickor i stället – och hur det inte görs någon enorm grej av det heller. Att det kanske kommer en dag då jag inte ens behöver kommentera det över huvudtaget i min recension.
Det som däremot görs till en stor grej är klasskillnaderna mellan Anna och Lollo. Jag är väldigt delad när det kommer till den saken, för jag gillar hur tiden på ön är lite annorlunda, ett glapp mellan Östra Real och Rågsved, men också ett glapp i tiden mellan högstadiet och gymnasiet. Hur verkligheten ändå tränger sig på, när Lollos pappa fräser omkring i sin motorbåt och familjebekanta hälsar på i piké- och kragskjortor medan Anna står i träbåten i sina gummistövlar. Jag tycker dock att det blir aningen klyschigt – måste Annas pappa ha alkoholproblem och Lollos jobba för mycket? Det blir lite för mycket helt enkelt, mest vill jag bara läsa om Anna och Lollo och den där Eleanor & Park-liknande spänningen: kommer någon av dem att ta de andras hand?
Rec.ex. av Lilla Piratförlaget.

Flickor som försvinner

Publicerad den av
2

Vanishing Girls av Lauren Oliver XXXX
vanDet skiljer bara elva månader mellan Nick och Dara och de har alltid varit riktigt nära. Systrar och bästa vänner, i de flesta av Nicks minnen är Dara med på ett hörn. Men sedan kysste Dara Nicks bästa vän Parker, och så var det olyckan och nu talar Dara inte längre med Nick över huvudtaget.
Det här är en bok som känns som en blandning av många ungdomsböcker jag har läst, allt från Francine Pascals tvillingböcker till Jandy Nelsons I’ll Give You the Sun och Sarah Bannans Weightless. Och någon till, men jag vill inte säga för mycket… Ändå är det inte frågan om något slags kopierande, jag gillar Lauren Olivers stil, hennes sätt att beskriva ungdomar och deras relationer till varandra:

Avery is fifteen, about as much fun as a Band-Aid, and just as clingy.

Precis som i Panic handlar Vanishing Girls om en lång het sommar där man känner att någonting är på väg att eskalera. Det finns saker jag irriterar mig på, som hur systrarna verkar vara hundraprocentigt lojala mot varandra trots små konflikter, hur Nick är okej med att Dara alltid hakar på och vice versa. Hur andra vänner sviker efter olyckan. Och hela Madeline Snow-spåret känns lite krystat och onödigt, men det är trots allt småpotatis. Lauren Oliver skriver världar jag trivs med att få läsa om, må de så vara dystopiska eller bara sömniga småstäder.

Svensk synd

Publicerad den av
Svara

Svensk synd av Martin Jern XXX½
svsDet här är boken som i förra årets sista avsnitt av ungdomsbokspodcasten Allt vi säger är sant, av de flesta i juryn plus programledarna utsågs till årets bästa ungdomsbok. När den så väl släpptes i pocket någon månad senare, var jag inte sen att plocka med mig den hem. Jag vet inte om det blir den bästa ungdomsboken under det här året, men solklart är att den i alla fall sticker ut ur mängden, kanske framför allt bland svenska ungdomsböcker som tenderar att vara mindre mörka och dystra än amerikanska dito. I Svensk synd möter vi Otto och hans mamma, som än en gång är på flykt undan hans våldsamma pappa. De får motorstopp utanför det lilla samhället Ryda, där de bestämmer sig för att stanna för den här gången. Långt inne i skogen, med usel mobiltäckning, vilket är lika bra eftersom Otto inte ska hålla på med Facebook och Instagram ändå, ifall han skulle råka avslöja var de gömmer sig någonstans alltså.

Den känns väldigt filmisk den här boken, och det ligger dels i Jerns berättande och dels i det faktum att vi har sett de här mystiska religiösa samhällena mitt ute i ingenstans många gånger förut, fast oftast i amerikansk miljö. Dialogen är rapp och karaktärerna skulle också göra sig bra på film, liksom det lilla värdshuset Otto och mamma bosätter sig på. Jag ser mamman och värdhusägarinnan sitta där i köket, lite smålulliga av vin och hest skrattande över livets grymheter. Och Monkey vill man ju ha boktips av, helst IRL!
Ibland kan jag tycka att romanen balanserar på gränsen till att bli för skruvad, för här finns då verkligen inget fluff whatsoever, allt är så mörkt som det ser ut att vara. Samtidigt gillar jag det, det känns uppfriskande och annorlunda – ni vet ju att jag vill ha mitt liv ljust men mina böcker mörka..! Jag tänker mig att det här är en bok man kan stoppa i handen även på mer skeptiska läsare, såsom tonårspojkar eller vuxna som rynkar på näsan åt ungdomsböcker – samtidigt som vi som redan förstått tjusningen med böckernas värld också får vårt lystmäte.

Thomas i trubbel – tråkig tvåa

Publicerad den av
2

The Scorch Trials av James Dashner XX½
scorchJaha, den här boken får ju nästan the Glade och the Maze i ettan att verka mysiga. Ja och så störde jag mig redan tidigare på att stackars Thomas inte visste någonting – även det blir liksom ännu värre nu, både han och läsaren famlar i blindo boken igenom. Han har förvisso en massa drömmar med plötsliga minnen från tidigare, men det här med vem man kan lita på klarnar ändå inte. Mest är det ett enda rännande, alla fräser åt varandra och så blir det slagsmål mot allehanda fiender. Ni hör ju att jag inte var så imponerad, inte att undra på att det tog mig säkert en månad att läsa ut den också.
Det finns en bok kvar. Vi får se vad som vinner – irritationen eller nyfikenheten…

Mörker bortom pastellomslaget

Publicerad den av
3

All the Bright Places av Jennifer Niven XXX+
brightTheodore Finch och Violet Markey möts i skolans klocktorn. Ingen av dem har tagit sig upp dit för att ta livet av sig per se, det är mer av en stirra döden i vitögat och känna att man lever-kind of grej. Efter det börjar de lägga märke till varandra i skolan, Finch lägger in stora charmoffensiven och de paras även ihop för ett långt skolprojekt. Ett lite udda par, Finch som är skolans freak:

One year later, I grew out of clothes because, it turns out, growing fourteen inches in a summer is easy. It’s growing out o a label that’s hard.

… och Violet som var åtminstone i periferin av de populära, i alla fall tills hennes syster Eleanor dog. Nu flyter hon mest omkring, räknar ner dagarna tills hon tar studenten.
Den här boken riktar sig till John Green- och Rainbow Rowell-fans, och likt Fiktioner kände jag mig initialt skeptisk, det är så lätt för förlagens marknadsföringsavdelningar att bara slänga dit en ”If you liked The Fault in Our Stars / Gone Girl / The Hunger Games”-dekal och hoppas på att den ska göra tricket. Eller, nu läste jag ju boken, så lite lurad blev jag allt, men jag menar också att det är fuskigt att bara nämna en bästsäljande bok och sedan låta den stå för hela genren, om ni förstår vad jag menar?

Jag har svårt att formulera en åsikt om den här boken faktiskt, för drygt första halvan är den inte särskilt speciell. Jag fastnar inte för karaktärerna och tycker mest att de flamsar runt. Trots att det är uppenbart att Finch inte mår bra är det ändå inte riktigt närvarande i texten eller tematiken. Tills det svänger, rätt så abrupt, och blir så där hemskt som många amerikanska tonårsböcker tenderar att bli. Och det är även rätt hemskt att jag tycker att det är där boken växer… Samtidigt gör det att jag direkt känner att den här boken kan vara svår att sälja på bokhandelsgolvet – man vill inte spoila men man vill ändå berätta att den blir mycket värre än vad det vackra pastelliga omslaget låter påskina.
I höst utkommer romanen på svenska på Lilla Piratförlaget. Tycker det är fint att svenska förlag verkar ha bra näsa för att plocka upp ungdomsböcker numera.

Nordin-apokalyps nr tre av många?

Publicerad den av
3

Som om jag vore fantastisk av Sofia Nordin XXX½
somomÅh! Det var visst inte en trilogi det här? I den vanföreställningen levde jag, tills jag började inse att det skulle bli knappt om sidor att knyta ihop säcken med tanke på att Ella & Nora fortfarande vandrade omkring där på vägen. Men bra så, så får vi fortsätta läsa dessa välskrivna postapokalyptiska böcker!
Det är alltså Ella som är berättarrösten i den här boken, det är en ny varje gång. Det fungerar bra, och även om stackars Ella kanske inte är den man gillar bäst i det pyttelilla gänget så känns hon ändå väldigt vanlig. Det är nog Sofia Nordins styrka kan jag känna, att i den postapokalyptiska miljön med allt vad det innebär, ändå lyckas skildra vanliga tonårskänslor. Förälskelse, vänskap, svartsjuka, egoism. Med en dos skam ovanpå såklart, över att man nänns tänka och känna allt detta medan man egentligen borde kämpa för sin överlevnad. Det är både fint och sorgligt hur flickorna ger sig ut på sin färd alldeles modiga och hoppfulla, men att ”glamouren” börjar tryta rätt fort, och det liksom blir dags att syna både sig själv och sin reskamrat närmare i sömmarna.
Som om jag vore… marknadsförs som i princip fristående, men mest får ni nog ut av boken om ni läser En sekund i taget och Spring så fort du kan först.
Rec.ex. från Rabén & Sjögren.