Ordbrodösen

Ordbrodösen av Anna Arvidsson XXX½
ordAlba har gått ut gymnasiet och tagit körkort. Nu fyller hon 18 och ska genomgå ritualen som ska göra henne till en ordbrodös, ta del makten som gått i hennes släkt i generationer. Starka kvinnor som kan utföra magi, styra tankar och handlingar, med hjälp av det skrivna ordet (underbar idé!). Men men, det vore väl inte en bok, i alla fall inte en bra sådan, om inte provet misslyckades och satte en hel del bollningar i rullning. Hur kan Alba ha misslyckats, alla de fem kraven var väl uppfyllda? Hennes mamma är inte längre vid liv och kan svara på frågor, så en förvirrad Alba skickas iväg från den lilla landsbygdsorten till en handledare i Stockholm.

För ett tag sedan tycker jag den här boken dök upp på Instagram varje gång jag scrollade igenom flödet. Och det är kul att den får synlighet, en välskriven debut av en författare jag bestämt tror jag ska hålla ett öga på även i framtiden. Jag är dock kanske inte helt stjärnögd ännu, tycker främst att bokens tempo är ganska ojämnt med vissa långdragna scener som är mer eller mindre intressanta medan det sedan, i en stil väldigt bekant från alltför många deckare och thrillers, blir väldigt mycket action på kort tid. Jag håller även i viss mån med Hyllan om att vad ordbrodöserna egentligen använder sin kraft till, framför allt utanför orten Vintervila, blir lite oklart. Men! Inte bara har Arvidsson kommit på en fräsch idé vad gäller magin, hon förvaltar och förverkligar den dessutom väl, vilket gör att man hela tiden vill läsa vidare. Det vill jag att ni ska minnas mer än mina några invändningar!

Förtrollad fjärde advent

fortrolladFjärde advent och jag som väl inte har läst ut en endaste bok i december *insert Skriet-emoji* ämnar läsa de sista kapitlen i En förtrollad jul, årets “julkalender-bok” från Rabén & Sjögren. Ni vet, ett kapitel för varje dag fram till jul. Mysigt! Jag har fått snabbläsa eftersom jag fick hem boken från biblioteket först nu i veckan, men jag tycker boken den är otroligt charmig och lite spännande och passar väl från kanske sexåringar* uppåt..? Och tydligen även spädbarnsmammor som tappat läsgnistan en aning *fler Skriet-emojis*…

Men ett tips alltså, att haffa från bokhandeln som en sista julklapp, eller med extrem framförhållning köpa att ha inför nästa december? Väldigt stämningsfulla illustrationer av Alexander Jansson också!

*) 3-6 år står det tydligen på förlagets hemsida, det känns kanske lite väl optimistiskt men vad vet väl jag?

Bok på killkompis-temat

Ingen normal står i regnet och sjunger av Sara Ohlsson XXXX+
ingenJohanna Lindbäck och Lisa Bjärbo har fått en egen sida för barn- och ungdomsböcker i ViLäser, och i det senaste numret skrev de om killkompisen som en trend i höstens ungdomsböcker. Ingen normal står i regnet och sjunger är en av böckerna med det temat, här har vi Charlie som är Ellas bästis sen de var små. Skvaller, stöd och Hunger Games-maraton har fyllt deras dagar hittills – men så stiger förälskelser in i bilden, och då blir det genast lite knepigare.

Sara Ohlsson, tänker ni, låter inte det namnet lite bekant? Jomenvisst, det är hon bakom Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan i dag, om ni minns? Lite bökig att minnas är även den här titeln, men den passar bra när man väl förstår idén bakom!

Jag gillar! Lättläst med korta slagkraftiga kapitel, men ändå lyckas innehållet kännas substansrikt. Jag gillar Ella också, och hur hennes motstridiga känslor skildras. Hon är bra, Ohlsson!

Tre saker

Tell Me Three Things av Julie Buxbaum XXXX
screen-shot-2016-10-21-at-19-18-10Åter ett tips från Johanna L, som så många av ungdomsböckerna jag läser. Jessie (bra namn, för övrigt) har släppts ner i Los Angeles efter att hennes mamma dött i cancer och hennes pappa hux flux gift om sig med rika Rachel som han träffade i en stödgrupp för änkor och änklingar. Och nu ska Jessie, iklädd Vans och Chicagokläder börja i en dyr privatskola i Los Angeles där eleverna gjort praktik på Google under sommaren. Själv har hon liksom serverat slurpees hemma i Chicago…

My mom once told me that the world is divided into two kinds of people: the ones who love their high school years and the ones who spend the next decade recovering from them.

Kanske inte ett otroligt originellt citat det där, men det sätter liksom tonen för berättelsen. Det är fluffigt, visst, med de anonyma meddelandena hon får av någon som tipsar henne om livet på skolan Wood Valley och som utvecklas till ett intensivt flirtande, men det är också mer än det. Bästisen Scar kvar i Chicago, den döda mamman och den frånvarande pappan. Los Angeles som är så väldigt… L.A. De superblonda bitcharna i skolan, och de nya trevande vänskaperna.

Instead, I’m the kind of person who has spent hours debating said theoretical tattoos, despite my crippling fears of both needles and long-term commitment.

Jag gillar helt enkelt karaktärerna, språket och meddelandena mellan Jessie och Somebody/Nobody. Dagligen berättar de tre random saker för varandra, vilket härligt sätt att lära känna varandra. Finfin läsning helt enkelt! Kommer på Lavender Lit våren 2017.

Att vara två i en kropp

One av Sarah Crossan XXXX+
oneGrace och Tippi är tvillingar – siamesiska sådana. Två personer, men bundna vid höften och vid varandra. Alltid och hela tiden. Hittills har de gått i skola hemma, men när de blir 16 år blir det för dyrt och det bestäms att de ska börja en vanlig high school. Fast de själva är ovanliga.

Jag hade hunnit se lite positiva utrop om den här boken när jag fick tag på den, men att det var frågan om prosalyrik hade gått mig förbi och det gjorde mig glad. Det betyder också att boken trots sitt omfång går snabbt att läsa, och man pendlar mellan att vilja hetsläsa men också försöka smaka på orden. Läsa allt om Grace och Tippi, men också deras vanliga familj med den balettdansande lillasystern och pappan som dricker för mycket. Att försöka göra sig vänner, tillsammans men också på egen hand.
Det är en intressant och fin bok, om syskonkärlek, identitet och vänskap. Om att vara en när man är två, och två när man är en.

One släpps på svenska i dag faktiskt tror jag, Vi är en heter den då.

13 minutes – en ivrig diskussion mellan Fiktiviteter och Bokbabbel

13minVi visste inte vad vi gjorde när vi bestämde oss för att diskutera Sarah Pinboroughs nya bok 13 minutes. Vi visste inte hur hemlighetsfull den skulle visa sig vara och hur stor del av vårt samtal som blev av typen “det här kommer vi aldrig kunna publicera” och “det här ordet avslöjar alldeles för mycket, vi måste stryka och skriva om”. Men vi vill prata om den ändå, för att vi tycker om boken och för att vi älskar Sarah Pinborough och gärna vill missionera hennes förträfflighet en omgång till. Så vi smyger ut i det gungfly som är samtalet kring en mycket hemlighetsfull bok.

Helena: Ska göra allt lite tvärtom och börja med slutet? Vad tyckte du?

Jessica: Slutet hade ju ändå ”antytts” pga rösten i drömmen, men jag var inte helt övertygad av det. Iofs kan det också motiveras av det psykiska mörker som låter sig anas under romanens gång, men tycker fortfarande njaa.

Helena: Ja, jag är också kluven. Det liksom både går och inte går i linje med vad som hänt innan och vilka de är. Men jag är ändå glad att Pinboroughs magiska realism från The Language of Dying äntligen tittar fram igen.

Jag är för övrigt förvånad över att jag gillar det här sättet att berätta delvis genom tidningsartiklar och sms, jag brukar annars vara totalt allergisk mot allt sånt. Vad tycker du?

Jessica: Tidningsartiklarna användes lite för mycket, men annars fungerade det bra. Snyggt också hur man som läsare bara gapar och sväljer, men… Ja, inte heller det här kan vi skriva mer om, haha! Århundradets mest kryptiska recension, detta!

Helena: Håller med om att det blev lite för mycket tidningar till slut. Och att det är väldigt svårt att skriva minsta lilla utan att avslöja för mycket…

En annan sak jag tänkte på var föräldrarna (möjligen ett bevis på att jag uppnått en viss ålder…). Här finns så många misslyckade föräldrar som inte når sina barn… De är ändå ofta rätt sympatiska men ingen når fram. Stackars! Som förälder är det rätt jobbigt att läsa…

Jessica: Föräldrarna är oviktiga på schackbrädet, förvisso är inte föräldrar överst i tonåringars intressesfär, men jag kan ändå känna att de ALLA håller sig väldigt i bakgrunden, inte alls blandar sig i/ser hur barnen mår/vågar ställa frågor. Inte heller finns det en tilltro hos barnen att vända sig till dem.

Helena: Föräldrarna står verkligen väldigt mycket i bakgrunden. Och just därför vänder sig inte barnen till dem tänker jag. Det är väl egentligen bara Hannah som har en nära och kärleksfull relation med sina föräldrar…

Jessica: Aiden och Jamie är också lite diffusa karaktärer, Aiden blir jag frustrerad på!

Utan att avslöja desto mer vem som är skyldig eller ej, känns det bra att det finns med ”utfyllnadskaraktärer” som faktiskt bara står vid sidan av det som händer. Blir framför allt misstänksam mot de flesta vuxna några svängar, just för att de hela tiden är där i periferin och man undrar vad deras roll för handlingen egentligen är.

Helena: Jag håller med, alla behövs, också de som får hålla sig i utkanten. Och jag misstänker också de flesta innan allt avslöjas. När det gäller Aiden så blir jag också väldigt frustrerad, och arg. Jag tycker han är irriterande svag och rätt konstig. Jag skulle inte gilla honom i verkligheten…

Jessica: Tänkte du på att tjejerna (ovanligt nog) alltid rör sig i kretsar av tre tillsammans med Tasha, känns som en lite ovanlig konstellation i annat än Kitty-böckerna. Flickor är väl mer kända för att ha en bästis, att three’s a crowd

Helena: Ja, det är spännande. Och när de försöker vara två och två blir det fel… Killarna (i alla fall Aiden och Jamie) är däremot parvis och det känns också ovanligt, de brukar ofta skrivas i större grupper.

Jessica: Just det, intressant med radarparet Aiden & Jamie!

Helena: Om vi är väldigt försiktiga kanske vi kan prata lite om det där som leder fram till en begravning också eller? Jag är faktiskt lite sur på mig själv eftersom jag inte såg det komma förrän någon sekund innan det hände…

Jessica: Ja alltså vi borde ju ha fattat lite snabbare där faktiskt! Byggs ju ändå upp så där att man borde ana oråd…

Samtidigt som det som händer är tragiskt, tycker jag det snyggt synliggör de andra karaktärernas känslor/personligheter tydligare. Det var ju också då jag akut-Facebookchattade dig och frågade vad som riktigt ska kunna hända till näst, då det faktiskt är över halva boken kvar vid den här dramatiska svängen. Och du skrattade och sa att jag skulle hålla i mig :).

Helena: Ja, det finns ju en hel del svängar kvar därefter också, minst sagt. Jag tycker också att “den där händelsen” är väldigt hemsk förstås och samtidigt viktig för att förstå dynamiken mellan karaktärerna och situationens allvar (som jag nog inte förstått fullt ut innan dess). Det som händer händer ju också en sån där bikaraktär som vi pratat om tidigare, en man tror är utfyllnad eller möjligen misstänker för något. Jag kan sakna den personens röst i berättelsen litegrann samtidigt som det blir väldigt mycket mer effektfullt såhär.

Vi måste nog säga något om alla vändningar och ledtrådar – det här är en bok man blir yr av, och en bok som jag nog skulle vilja läsa igen för att se vilka ledtrådar som egentligen droppas från början. Men det är som vi skrev i början en på gränsen till omöjlig bok att diskutera…

Jessica: Ja, även om den inte alls är svår att komma in i som Melina Marchettas Jellicoe Road var, finns det en likhet med den i att ingenting är vad det ser ut att vara. Och när jag nu en gång nämner likheter till andra böcker så vill jag även föra fram den av #boblmaf så älskade The Fever av Megan Abbott, och kanske även The Secret Place av min husgudinna Tana French, på grund av de där teen noir-vibbarna av kvinnlig vänskap (och fiendskap!). Ett ämne man kan skriva oerhört bra böcker av tydligen!

Jag gillar att Sarah Pinborough kan förnya sig, den här boken liknar inte det du och jag annars läst av henne, de fantastiska The Language of Dying och The Death House (vadå fascination kring döden..!). Det känns som om det mesta hon tar tag i blir till guld!

Helena: Jag håller med om allt! Tänkte också en del på en annan Abbott-bok när jag läste, Om du vågar, också för skolmiljön och stämningens skull. Jag har läst samma Pinborough-böcker som du och håller The Language of Dying allra högst, den är fantastisk helt enkelt. The Death House är också fin men har sina brister, främst mot slutet. 13 minutes är inte heller en perfekt bok men den är väldigt bra och jag vet inte när jag blev så fångad av en bok senast. Det är en bladvändare i ordets allra bästa bemärkelse. Jag älskar att hon är orädd för att testa nytt och slänga sig ut i det okända. Hon har ju också skrivit historiska deckare och fantasy. Bland annat.

Jessica: Så, kanske dags att börja avsluta den här trevliga men virriga diskussionen med en sista uppmaning: läs Sarah Pinborough!

Lama känslor för litterär livsleda

M varken mer eller mindre av Petra Backström XXX+
mJohanna L och Onekligen har läst, och båda var mer eller mindre lyriska. Många utropstecken i de recensionerna liksom. Själv började jag läsa och kände snarare Jaha? Eller, den har ett driv boken, det har den verkligen, och jag kan förstå att man imponeras av det och av dialogen. Romanen fungerar bra tekniskt, men jag förmår mig inte att över huvudtaget engagera mig i huvudpersonen, Maj, hur mångfacetterad hon än må vara. Hon lallar mest runt, planlöst så här första året efter gymnasiet. Ligger med killar, funderar på deras för- och nackdelar. Åh, i detta nu kommer jag på att boken faktiskt påminner lite grann om den förra året av alla utom mig så innerligt omhuldade Lollo! Jag ska uppenbarligen inte läsa böcker om livsleda karaktärer, så är det bara.
Det jag egentligen gillar mest i M varken mer eller mindre är Stockholmsmiljön, Majs Söder med Slussen och Götgatan och Medborgarplatsen. Förvisso inga särdeles avancerade platser för de infödda, men för mig som bit för bit lär känna Stockholm känns det fint att faktiskt kunna hänga med i svängarna. Och så längtar jag efter våren och sommaren när jag läser, tiden när man kan ha sneakers och skinnjacka (äger förvisso ingen sådan och ämnar inte heller göra det inom en nära framtid, men ni har bilden klar för er, ja?) på sig och ta en öl eller två eller fem på en uteservering. Allra helst på Söder då kanske.