Carpe nuet

vantan

Jag håller koll på vad som komma skall. På grund av mitt jobb, på grund av bloggen och på grund av egen nyfikenhet och läsiver. Och det är roligt, att se fram emot böcker, ha några listor på när de viktigaste släpps etc.

Just nu har jag dock sämre koll än någonsin. Får jag tid över från bokbabbelbebisen försöker jag åtminstone använda den på att läsa, inte surfa förlagskataloger. Snart ska jag dock börja jobba igen för några månader, så senast där antar jag att jag kommer att bli mer uppdaterad på kommande böcker. Och bra så, det är ju oftast så jag fungerar. Med detta inte sagt att det har varit rätt skönt att leva här i min bubbla, definitivt bokfylld ändå, men inte maniskt framåtblickande och väntande på boksläpp flera månader fram i tiden. Fokusera på boktravarna härhemma, liksom dem jag bär hem från biblioteket (barnvagnen är bra till mycket, just sayin’). Tiden går ju fort ändå, tids är det dags för de där nya böckerna i alla fall.

P.S. Om ni råkar panta på info om en smashing kommande bok så förbjuder jag er på intet sätt att tipsa också mig om den… Nån råga ska det vara på min mindfulness ;).

Månadssummering februari 2017

Lars Kepler – Kaninjägaren
Emma Adbåge – Halsen rapar, hjärtat slår: Rim för 0-100 år
Karl Ove Knausgård – Om våren
Anna Arvidsson – Ordbrodösen

Antal böcker på finska/engelska: 0/0
Antal novellsamlingar: 0
Antal ungdomsböcker: 0
Antal graphic novels: 0
Antal tunnisar/tegelstenar: 2/1
Antal böcker lästa på Kindle: 0
Sammanlagt: 4

Månadens bästa: Det var roligt att läsa lite Knausgård igen, även om jag inte blev totalt uppslukad eller manisk ;).
Månadens sämsta: Segar på med lågt antal lästa böcker. Kämpa!
Månadens överraskning: Tja, kanske bredden på genrer ändå, något positivt!
Månadens besvikelse: Tyckte det var kul att Kepler återgått till Joona Linna-serien, men Kaninjägaren kändes alldeles för våldsam och orealistisk (ja, även med Kepler-mått mätt).

Att resa är att läsa?

Senare i veckan ska vi åka på en lång semester till värmen, så nu när jag tagit fram cirka alla klädesplagg Bokbabbelbebisen äger kan jag ägna mig åt att fundera vad jag själv skulle vilja ha på mig läsa på resa.

lol1 lol2

Jaja, a girl can dream… Men det är väl bra att ha lite backup för när barnet sover dagssömn och jag sitter på balkongen och läser? Eller när han vaknar av jetlag mitt i natten och håller hela familjen vaken? Jomenisst! Om ni ursäktar så ska jag gå och packa några böcker till…

Klassisk Knaus

Om våren av Karl Ove Knausgård XXXX
Översättning: Staffan Söderblom

Knausgård och jag, vad hände liksom? Jag läste mig ivrigt genom hela kampen – och gillade det, det mesta i alla fall, sexans essäer I’m looking at you – och sedan ingenting på flera år (?). Lystrade om jag stötte på hans namn i en artikel eller dylikt, men kände inget större intresse för att läsa något han skrivit. Blev det lite för mycket av det goda månntro?

omvNåväl, för ett tag sedan var det en recension av årstidssviten i Hufvudstadsbladet (kan kräva inloggning), och recensenten Claus Elholm Andersen var alldeles lyrisk över just Om våren och skrev att den bra kan läsas fristående. Mitt intresse tändes igen. Och visst hade han rätt, det här är klassiskt Knausgård. Vi som gillade Min kamp 1-6, vi finner vårt lystmäte även här.

Varken du eller dina syskon har någonsin sett mig gråta. Jag är den starke, känner ni, som barn alltid känner att deras föräldrar är, och det är, har jag tänkt, livsviktigt att ni fortsätter att känna det, ända tills ni som tonåringar börjar känna er egen styrka, när alla mina svagheter kommer att visa sig för er. Då ska ni ha kraft nog att själva klara er.
Och sedan, om ni får egna barn, börjar allt om igen.

Om våren är ett brev till en dotter. En vårdag – vardag – med dottern, en bilfärd genom det skånska landskapet för att hälsa på mamman som är frånvarande i småbarnsrumban. Och samtidigt berättelsen om det som kom före, en vacker solig sommar då dottern bara var ett embryo i sin mammas mage och mamman låg till sängs dagarna i ända. I ett mörkt sovrum, i ett eget mörker.

Ja, det här är den Knausgård vi känner och tycker om, men i något mer nerbantad version. Utläggningar förvisso, men inte så många utsvävningar. Och åter lyckas han med det magiska som bara han bemästrar, att ta det vanliga och vardagliga och göra det till något litterärt och allmängiltigt. Det enda jag kan sakna är lite mer av hans egna känslor; frustrationen, sorgen, ilskan, rädslan inför situationen? Vad känner han egentligen? Annars har han fått skriva dagarna i ändå, nu sköter han bara (”bara”) sina barn. Avbokar resor och går till sängs utan att prata med hustrun – de kan inte utbyta många meningar i den här boken slår det mig! Knausgård skriver allt detta tunga, nuddar vid mörkret men gläntar bara på dörren in till det. Allt får vi inte se.

Dagen för läsro

Åh, det är tydligen den nationella dagen för läsro i dag – den verkar infalla på söndagar i början av februari lite oregelbundet (?), men fint att de hänger kvar sedan starten för två år sedan. Själv har jag åkt bil hela dagen, och då den lilla bebisen åker med kan det ibland bli tid att läsa och ibland snarare fokuseras på att sjunga igenom hela sin barnsångsrepertoar. Men än är inte dagen slut förstås! Har börjat läsa den nya Pinborough-boken, Behind Her Eyes, får nästan lite Girl on the Train-vibbar så här några kapitel in? Återkommer!

För två år sedan firade jag dagen mer troget då jag låg vid en solig pool och läste hela dagen.

Ruggiga kaniner

Kaninjägaren av Lars Kepler XXX
kjUsch, det lät som en riktigt ruggig bok det här: mordoffren som hör en barnramsa om kaniner innan de dör. Den hänsynslösa mördaren som stryker omkring i skuggorna.

Men… Den lyfter liksom aldrig? Visst är jag intresserad av sambandet mellan mordoffren, men för att få reda på det får jag läsa om några stickspår, den gudomligt vackra Saga Bauer och Joona Linnas gråa ögon (det börjar likna S.J. Boltons ögon-fixering vid något skede). Och sen är det så väldigt våldsamt, på ett sätt som inte känns motiverat. Det är fötter som skjuts loss vid vristen och armstumpar som huggs av. Jag kände mig inte så imponerad faktiskt. Sedan tyckte jag också att själva gåtan kändes rätt tunn – nu har ju inte Kepler direkt varit känd för trovärdiga deckare, men det har jag haft lättare att svälja med de tidigare böckerna. Nej, en besvikelse faktiskt.