Julhälsning

Helt omedvetet har jag i höst, post-domarläsningen, råkat välja en drös rätt obehagliga böcker som passande nog tangerade #metoo/#dammenbrister-temat. Skrev om det på Litterarum också, hur konstigt men häftigt det är när böcker plötsligt samtalar med varandra så. Förutom böckerna jag nämner i inlägget, avslutade jag precis Amy Engels The Roanoke Girls och puh, det var nog pur mörker helt igenom. Nu till jul vill jag gärna läsa något liiite gladare… *plockar upp en skilsmässobok (denna)*

* * * * *

Men hörni, ha en riktigt härlig jul allihopa! Vila upp er med choklad och hårda paket, och så hoppas vi på mycket läs- och blogglust för nästa år! God Jul!

Annonser

(För) korta besök i Schulmans och Eklunds rum

Rum av Alex Schulman & Sigge Eklund XXX½
Jag har ljuva minnen av den här boken. Ensamresa till Göteborg för att gå på bokmässa och hänga med vänner. Luncha med boken som sällskap. Gå på Pocket Shops författarfrukost och lyssna på Nina intervjua dem plus fotas med dem (stort!).

Det ska sägas att Rum inte försöker vara det som föregångaren Tid var. Det här är kortare texter om olika ”rum” i psyket – vad är viktigt, vilka ”vattenhål” av lugn har Alex respektive Sigge? Vilka barndomstrauman hänger kvar och färgar av sig på deras liv ännu i dag? Texterna är kortare och försöker ofta vara ganska slagkraftiga, det blir liksom inte särskilt privat ens i de sorgligare minnena. Boken är väldigt snyggt och påkostat formgiven, med färgbilder och roliga utvikbara kartor över respektive författares psyken. (Badkarslagunen, Kärnfamiljens ruin m.m.). Tyvärr blir det inte så mycket mer än coffee table-book över det hela; jag gillade verkligen deras resonemang i Tid men här känns texterna rentav kortare än segmenten i podcasten. I Café-intervjun säger de att det är medvetet, att de ville testa att skriva en bok mer lik podcastformatet, men jag saknar tankarna som får vindla iväg, som fritt associerar vidare. Jag kastar mig som bekantöver allt Alex & Sigge producerar, men den här boken lämnar mig tyvärr inte helt belåten.

Månadssummering november 2017

Johan Ehn – Down under
Berit Viklund – Kaninhålet
Ami Lindholm – Vauvakirja
Katarina Wennstam – Gänget
Helena Dahlgren – Orkidépojken
Alex Schulman & Sigge Eklund – Rum

Antal böcker på finska/engelska: 1/0
Antal novellsamlingar: 0
Antal ungdomsböcker: 1
Antal graphic novels: 0
Antal tunnisar/tegelstenar: 0/0
Antal böcker lästa på Kindle: 0
Sammanlagt: 6

Månadens bästa: Semesterläsning, även om det inte blev fler än 2,5 böcker. Ändå mer än jag räknat med!
Månadens sämsta: Att inte alla titlar var enordiga, Down under bryter den fina symmetrin ;).
Månadens överraskning: Två väldigt bra (och extremt olika!) graphic novels.
Månadens besvikelse: Många hade berömt Down under, men jag föll tyvärr inte för den.

Med hopp om sol- och poolläsning

Mitt i tristaste november har jag lyxen att få åka iväg till solen en dryg vecka. Underbart! Det här med att resa med en toddler är ju inte direkt samma sak som att resa som enbart par, det kan man lindrigt sagt säga, men minnen om ljuva lässemestrar lever kvar och jag packar läsning för alla eventualiteter. Hoppet är det sista som överger en!

Den glada bilden är ritad av Daniel Gray-Barnett.

Växtvärk och våndor i nya Westö

Den svavelgula himlen av Kjell Westö XXXX-
En ny Westö-roman är alltid något efterlängtat åtminstone i det kulturella Svenskfinland, även på bredare front vågar jag påstå. Välförtjänt, för det är imponerande romanbyggen med minnesvärda persongallerier som Westö skapar. Ofta spänner de också över en människas livstid, eller åtminstone halva, så som läsare får man verkligen sjunka in i Westös världar när han väl bjuder in.

Berättarjaget, som lustigt nog förblir namnlöst under romanens alla 475 sidor, är en Helsingforspojke (vad annars?) som på det hyrda sommarstället i Ekenäs skärgård stiftar bekantskap med den jämnåriga rikemanspojken Alex Rabell och hans syster Stella. Som enda barn i en tystlåten familj dras berättaren till dem som ett knott mot ljuset. Först Alex då, som vän och bundsförvant framför allt under de ljuva barndomssomrarna där berättaren verkar tillbringa mera tid vid det rabellska sommarvistet än hemma vid torpet, men också under skoltiden i Helsingfors. När de är äldre tonåringar förälskar sig Stella och berättaren i varandra – en kärlekshistoria först ljuv och passionerad, sedan allt mer tärande och rentav destruktiv.

I och med de decennier som skildras är det självklart att världens skeenden smyger sig in i berättelsen – den här gången ligger fokus dock verkligen till hundra procent på just karaktärerna med det historiska blir en fond, inget mer. Berättaren, innästlad i den rabellska familjen men ändå alltid lite utanför, betraktandes, och de magnetiska Stella och Alex, blir navet för berättelsen. Viktiga karaktärer ploppar upp med jämna mellanrum, något osannolikt känner jag med tanke på hur delade känslor de har för varandra allesammans: vännen Krister, ärkefienden Joja, vännen/tröstkn*llet Linda. Ett problem jag dessutom har med romanen är att jag inte riktigt förstår dragningskraften åt någondera hållet? Berättarjaget förblir rätt färglöst och vad den kalla och stundvis utnyttjande Alex ser i honom förstår jag inte. Stella irriterar mig också där hon flänger fram genom livet, och även om kärlekshistorien där dras mot varandra och stöter bort varandra om och om igen på sätt och vis är bra beskriven, känns den stundvis väldigt återberättad och inte gestaltad. Varför denna dragningskraft, denna magnetism?

Men visst har Westö öga för karaktärer och deras växtvärk och våndor. Det är som vanligt lite melankoliskt jag slår igen boken, för nu dröjer det nog några år tills vi får läsa något nytt av Westö igen.

Varför känner jag inte mer för den här boken?

Down under av Johan Ehn XXX+
Det känns som att jag missar något? När jag var på bokmässan i Göteborg, hade en del bokbloggarkompisar redan hunnit läsa den här boken och berömde den. Jag var nyfiken på grund av ämnet coming of age i en lite ovanligare miljö – Nya Zeeland – men framför allt, det ska erkännas, för att boken är skriven av Mats ”Cirkeln” Strandbergs man.

Down under är en delvis självbiografisk berättelse om 19-åringen Jim som lämnar Sverige och reser till sin farbror och hans fru i Nya Zeeland för att hitta sig själv och komma bort från lilla Stockholm och människor han har sårat. Den innehåller många ingredienser som jag brukar gilla; ungdomskärlek och vuxenblivande, glimtar från en osäker liten pojkes barndom. Och jag hittar inga ”fel” på boken, förutom att den helt enkelt aldrig lyfter för mig. Jag tror nästan det är mig det är fel på och inte boken, för jag förstår inte varför jag inte känner mera. Den vilsna lilla pojken vill jag krama, men 19-åringen som är minst lika vilsen och långt borta hemifrån, honom engagerar jag mig aldrig i till fullo. Varför inte, jag förstår faktiskt inte?

Svenska dagen – och att få sina fördomar motbevisade

I dag är det ännu i några timmar Svenska dagen här i Finland. Vad är väl då mer lämpligt än en recension av en av alla de böcker jag läste för Svenska Yles litteraturpris, en bok jag nog dessutom aldrig hade plockat upp om det inte varit för domaruppdraget, men som kom att överraska mig mycket positivt. Tematiskt tangerar den dessutom löst just det finlandssvenska.

De okuvliga av Lars Strang XXXX
Det fanns en hel del böcker jag skulle ha läst även om jag inte varit domare för litteraturpriset. Sedan fanns det böcker åt vars håll jag nog inte blickat ens ett ögonblick. De okuvliga var en sådan – baksidestexten berättade om en gripande berättelse under Stora ofreden i 1710-talets Österbotten. Gäsp och hjälp! tänkte jag men började tappert läsa – och snacka om att bli överraskad! Redan från de första sidorna rycktes jag med, och det fortsatte genom hela boken.

Läsaren får alltså följa två bröder under Rysslands invasion av Finland/Österbotten. Henrik väljer att fly(tta) med familjen, inklusive hans lite-för-modig-för-sitt-eget-bästa-dotter Kajsa som är ett av berättarperspektiven, till Sverige och försöka klara sig där. Brodern Abraham och pappan Anders vill inte lämna sitt hemman, utan tror på att ryssen snabbt kommer att dra snabbt förbi och att de kan gömma sig under tiden.
Det visar sig att båda bröderna får det rejält svårt på olika sätt. Svårigheter att hitta mat och boende, att hålla familjen trygg och vid gott mod. Sättet karaktärerna talar med varandra är självklart lite ålderdomligt, men berättelsen berättelsen flyter smidigt på och jag läser ivrigt. Lite historia lär jag mig på köpet! Utan att gå in på några detaljer, hade jag kanske önskat lite mera utveckling/action för ens några av karaktärerna. Samtidigt tycker jag det var fint skildrat att de också hade många stora och små funderingar och bekymmer, alla var inte bara tappra hela tiden. Mycket mänskligare så.

I intervjuer om domarskapet har jag lyft fram den här boken som en positiv överraskning, en bok jag nog aldrig hade läst annars. Roligt att jag gjorde det! Och för att förtydliga rubriken; jag har inte fördomar mot historiska romaner per se, det är bara inte riktigt min genre. Förutom här då!