Jag sticker försiktigt upp nosen och kisar mot vårljuset, efter en dimma av vinter, vabb och dagisstart och framför allt dito bobbor i vidriga vuxenversioner. Ingen minnesvärd start på 2018 direkt. Jag har halkat efter rejält på min Goodreads-läsutmaning, och funderar vad jag ska ta mig till med lelle Bokbabbel. Det finns inlägg som lockar att skrivas ännu, men så lite tid och framför allt en misstanke om att bokbloggosfären börjar eka allt tommare. Det gör mig ledsen, inte bara för den här bloggens eventuella framtid, utan för att det en gång var en så rik, brokig och levande skara.

Men jag läser i alla fall, inte i rasande takt tyvärr, men så att jag längtar till boken och så att jag känner igen mig själv, den passionerade läsaren. Så här känns det när jag läser (bra) böcker, sådan här är det jag är. De samtalar med varandra också, böckerna, jag älskar när det händer alldeles slumpmässigt. Erika Pettersons Drottningen i kassan – som för övrigt borde köpas in av varje butikschef i våra avlånga land och ges som rastläsning åt personalen! – glider in i Elin Willows Inlandet enbart av orsaken att de båda jobbar i kassan i en matbutik. För övrigt högt olika böcker alltså, genre- och stilmässigt, men det känns fräscht (!) att läsa om just det jobbet. När gjorde man det senast liksom? Har fortfarande inte blivit riktigt klok på vad jag tyckte om Inlandet för övrigt; jag älskade miljön i norr och det långsamma tempot och att huvudpersonen var nöjd med tillvaron och inte skulle prestera så himla mycket. Samtidigt kändes det som att huvudpersonen inte mådde riktigt bra – kan vi prata om hennes smärtor, näsblodet? Och hur länge mår man bra utan att ha någon slags riktning över huvudtaget?

Jag köpte några böcker förra veckan, längtar efter att få visa och läsa. Det känns bra. Vik hädan, vinterdimma! Våren, var välkommen!