Orsaker att se fram emot 2021

Publicerad den av
1
  1. Vaccin mot c*****-viruset.
  2. Nya böcker av en hel drös bra författare. Se bara:
  • Win, Harlan Coben. Come rain or shine, come klimatförändring, orangefärgade maktgalna troll och bitska fladdermusvirus: när mars väl står för dörren får jag hålla en ny Harlan Coben-bok i handen. En trygghet i det lilla.
  • You Love Me, Caroline Kepnes. Allas vår favoritstalker/-mördare fylld av populärkulturella referenser är tillbaka! Jag tror tyvärr att Joe var som allra bäst i genombrottet You, men vill ändå ge denna plötsligt uppdykande tredje del en chans. Den här gången träffar Joe tydligen en bibliotekarie…
  • Jag skriver över ditt ansikte, Anna-Karin Palm. Jag ser ofta mitt exemplar av Målarens döttrar i bokhyllan när jag hänger tvätt (!), och tänker då på hur golvad jag blev av den. Dags för omläsning kanske, vågar jag? Ser i alla fall mycket fram emot Palms nya roman om en mor-dotterrelation och mammans galopperande Alzheimers…
  • Konferensen, Mats Strandberg. Jag är inget fan av skräck, men däremot av Mats. Även om det blir en del blodsplatter, läser jag hans böcker för de fina skildringarna av människorna och deras relationer till (och reaktioner på!) omvärlden.
  • Survive the Night, Riley Sager. 1990-tal och instängd med en potentiell seriemördare i en bil? Myz! 😉
  • Any Way the Wind Blows, Rainbow Rowell. Hoppas Simon och Baz inte är lika truliga om i Wayward Son bara.
  • The Turnout, Megan Abbott. Med tanke på att jag själv är en sådan soffpotatis, är det lustigt att några läsupplevelser som stannat med mig länge efteråt handlar just om sport: My Sister, My Love (Oates), Björnstad (Backman) och Abbotts tidigare alster Dare Me, som ju likt Kepnes You ovan också har blivit Netflix-serie. The Turnout ska i alla fall handla om balett, och jag hoppas den blir alldeles magiskt mörkglimrande i Abbotts händer.
  • A Slow Fire Burning, Paula Hawkins. Är det bara jag som blir lite nostalgisk tillbaka till tiden då Girl on the Train och Gone Girl (alla dessa flickor..!) skapade världens buzz och kändes nästan banbrytande inom genren?

Det här blev en väldigt thrillerbetonad lista; dels för att jag fortsättningsvis läser mycket i den genren och dels för att det kanske lätt är de böckerna som åtminstone internationellt hypas långt i förväg. Men vad annat ska jag läsa 2021? Berätta gärna för mig!

51/60

Publicerad den av
2

Nio böcker kvar till att klara mitt (lågt) ställda mål för 60 lästa böcker i år. Kommer jag att klara det månntro? Tänk att det fanns år då jag utan problem läste 120, 150, 198 (!!!!!) böcker, skulle jag inte ha statistik svart på vitt skulle det kännas otroligt.

Hej förresten! Jag har fått en bebis till, försöker att denna gång lära mig läsa samtidigt som jag ammar, samt har – trots extremt låg uppdateringsfrekvens och funderingar om #boblmafs död – ändå svårt att släppa Bokbabbel, denna min första och äldsta ”bebis”. Har läst riktigt bra böcker på sistone, och shoppat ännu fler, kanske är det en början?

”Livet är alla böckerna man läst”

Publicerad den av
3

[…] livet är alla böckerna man läst och alla underbara svåra ord man lärt sig. […]
Om jag ska ge dig ett enda råd så är det kanske att läsa. Att läsa varje dag, läsa allt, högt och lågt, och vad som helst och lustfyllt och ofta gå till biblioteket och låna tio böcker vilka som helst och skratta åt hur tungt det är att bära hem dem.

– Ur Flygfärdig – om när barnen lämnar boet, Linda Skugge

Bokbabbel 13 år (och en dag)

Publicerad den av
6

Likt en trött tonåring masar sig bloggen fram för att fira sin trettonde födelsedag – en dag för sent. Det är trögt med uppdateringar, kan det här ens kallas en levande blogg längre? I helgen packade vi dock äntligen upp våra böcker i vår nymålade gamla hylla, och det var så underbart att få dem på plats att jag kände att den bokglädjen måste bokbloggscommunityn få ta del av.

Kolla bara!

Än saknas två dörrar, en genomgång för att se att serier faktiskt är uppställda i rätt ordning etc., och sedan är jag sugen på lite bokligt ”piff”, tänk Funko Pops och/eller något härligt bokligt print. Det här är underbart t.ex.! Hemkänslan ökade dock med 80 % jämfört med livet med böcker i x antal bananlådor…

P.S. Den uppmärksamma noterar att litteraturen startar vid F – det beror på att en del av böckerna står i en lite mindre hylla i vår övre hall. Sådär så att icke-boktokiga besökare tror att den hyllan är huvudhyllan – innan de stiger in i biblioteket/arbetsrummet/gästrummet och ser tre meter till, hehehe.

”12 books behind schedule” eller kvartalssummering

Publicerad den av
2

Jaharå det här med bloggandet går fortfarande trögt, och när jag gick in på Goodreads skrattade min läsutmaning mig rakt i ansiktet. Så kan det gå när man blir fullkomligt knockad av dagisbaciller i några månader (!), spontanköper ett hus och blir på smällen, hehe. Nåväl, det ljusnar utomhus (inte minst eftersom det snöade 15 cm i dag…) och kanske även på läsfronten. Här är i alla fall den uttifuttiga hög jag lyckats skrapa ihop så här långt.

Monika Isakstuen – Var snäll mot djuren
Sharon Bolton – Dead Woman Walking
Selja Ahava – Taivaalta tippuvat asiat
Minna Rytisalo – Lempi
Erika Petersson – Drottningen i kassan
Mindy Mejia – The Last Act of Hattie Hoffman
Elin Willows – Inlandet
Pauliina Rauhala – Synninkantajat

Antal böcker på finska/engelska: 3/2
Antal novellsamlingar: 0
Antal ungdomsböcker: 0
Antal graphic novels: 0
Antal tunnisar/tegelstenar: 2/0
Antal böcker lästa på Kindle: 0
Sammanlagt: 8

Kvartalets bästa: Kanske Lempi faktiskt, åh språket! The Last Act of Hattie Hoffman var inget mindblowing och kanske ingen bok jag minns om några år, men den var så skön att läsa. Höll mig kvar i boken, fick mig att åter känna mig som den bokälskade människa jag ju faktiskt är. För det älskar jag den.
Kvartalets sämsta: Mängden böcker! Eller ska jag säga icke-mängden?
Kvartalets överraskning: Att jag läst lika många böcker på finska som på svenska!
Kvartalets besvikelse: Okej stackars Pauliina Rauhala hade det inte lätt att försöka nå mina högt ställda förväntningar efter min lyriska upplevelse av hennes debut Taivaslaulu, men Synninkantajat var rätt svårläst faktiskt, splittrad. Där Taivaslaulu gick rakt in i hjärtat och jag fortfarande kan citera vissa meningar ur den, fick jag verkligen anstränga mig för att förstå Synninkantajat. Hmm. Säger inte att den är dålig, men just svår.

Efter vinterdimma kommer virvlande vår? Ja? Ja!

Publicerad den av
2

Jag sticker försiktigt upp nosen och kisar mot vårljuset, efter en dimma av vinter, vabb och dagisstart och framför allt dito bobbor i vidriga vuxenversioner. Ingen minnesvärd start på 2018 direkt. Jag har halkat efter rejält på min Goodreads-läsutmaning, och funderar vad jag ska ta mig till med lelle Bokbabbel. Det finns inlägg som lockar att skrivas ännu, men så lite tid och framför allt en misstanke om att bokbloggosfären börjar eka allt tommare. Det gör mig ledsen, inte bara för den här bloggens eventuella framtid, utan för att det en gång var en så rik, brokig och levande skara.

Men jag läser i alla fall, inte i rasande takt tyvärr, men så att jag längtar till boken och så att jag känner igen mig själv, den passionerade läsaren. Så här känns det när jag läser (bra) böcker, sådan här är det jag är. De samtalar med varandra också, böckerna, jag älskar när det händer alldeles slumpmässigt. Erika Pettersons Drottningen i kassan – som för övrigt borde köpas in av varje butikschef i våra avlånga land och ges som rastläsning åt personalen! – glider in i Elin Willows Inlandet enbart av orsaken att de båda jobbar i kassan i en matbutik. För övrigt högt olika böcker alltså, genre- och stilmässigt, men det känns fräscht (!) att läsa om just det jobbet. När gjorde man det senast liksom? Har fortfarande inte blivit riktigt klok på vad jag tyckte om Inlandet för övrigt; jag älskade miljön i norr och det långsamma tempot och att huvudpersonen var nöjd med tillvaron och inte skulle prestera så himla mycket. Samtidigt kändes det som att huvudpersonen inte mådde riktigt bra – kan vi prata om hennes smärtor, näsblodet? Och hur länge mår man bra utan att ha någon slags riktning över huvudtaget?

Jag köpte några böcker förra veckan, längtar efter att få visa och läsa. Det känns bra. Vik hädan, vinterdimma! Våren, var välkommen!

Melankolisk men vacker

Publicerad den av
Svara

Taivaalta tippuvat asiat, Selja Ahava XXXX+
Jag började jobba igen efter höstens vårdledighet (föräldraledigheten i Finland har olika namn beroende på barnets ålder, red. anm.) förra veckan, och det ger mig åter dagligen ca 40 minuters pendlingstid tur-retur i buss Västmetron. I ärlighetens namn kommer ju en stor del av den tiden, speciellt tidiga morgnar och sena kvällar, att gå åt till podcasts + FB-chatt eller Instagram, MEN ska försöka utnyttja tiden främst till läsning! Är dessutom helt ringrostig vad gäller sortimentet på jobbet, så försöker uppdatera mig asap. Först ut var den här fina boken som flyttade hem till oss redan förra senvåren, men som nu först blev mitt sällskap på arbetsvägen.

Isä ei puhu äidistä, koska se ei pysty sanomaan kumartui. Se ei pysty puhumaan äidistä menneeseen, se aloittaa toisinaan lauseen äidin nimellä, mutta jättää sitten kesken.
Äiti on jäänyt kesken.

Saaras mamma blir under ett isblock som faller ner från himlen en solig sommardag. Saaras pappa blir besatt av slumpen och googlar saker som fallit ner från himlen: is, grodor, pengar, fiskar. Han kan inte förmå sig att tala om mamman i imperfekt, så därför talar han nästan inte alls. Saara och pappan flyttar in hos fastern som vunnit på lotto och bor på herrgården Storgård men som de skämtsamt kallar Förstorgård. Saara vandrar genom de många rummen, fäster sig vid lammet Bruno och tittar på när fastern tovar fyrkantiga saker av fårull.

Taivaalta tippuvat asiat berättas ur tre perspektiv, och jag tycker bäst om det första (barnet Saaras) och sämst om det sista. Trots sin olikhet, smälter de väl ihop och helhetsintrycket blir aldrig rörigt. Barnperspektivet som inleder boken, och de smått surrealistiska ingredienserna får romanen att kännas sagolik i all sin sorgsenhet. En stillsam finsk melankoli genomsyrar läsningen, samtidigt som boken lämnar mig väl till mods, en fin läsning!
Romanen fick Europeiska Unionens litteraturpris 2016.

Det svänger och kränger

Publicerad den av
Svara

Dead Woman Walking av Sharon Bolton XXXX-
Huu, ruggigt blev det! Framför allt de första kapitlen med gruppen som är ute och åker luftballong, bevittnar ett mord OCH blir upptäckta av mördaren, isch vad klaustrofobiskt och pulshöjande det blev! Lite lustigt då alltså att överlevaren Jessicas (!) historia, i sin flykt från (den orimligt blodtörstande) mördaren blir lugnare…

Det blandas tidsperspektiv, och man får även följa Jessica på hennes flykt från luftballongen och ja, vad som känns som om hon skulle hinna täcka halva England på några dagar, liksom mördaren samt polisen Ajax Maldonado. Det fungerar väl och blir inte rörigt, och det skulle inte vara en Sharon Bolton-bok om man ändå inte skulle bli överraskad några gånger. Lite väl osannolika grejer några gånger, men sedvanligt spännande och underhållande thrillerläsning, just det jag önskade i stunden. Tack – förutom för luftballongsfobin!

Skruvat

Publicerad den av
Svara

Vet ni känslan när man ser eller läser något riktigt skruvat eller obehagligt och man undrar vem som riktigt skrivit manus och kommit på den finurliga eller ibland rentav vidriga idén. Twister, bestialiska mord eller bara en handling det känns som om man själv aldrig skulle kunna tänka tillräckligt utanför boxen för att komma på. Jag var t.ex. på bio häromdagen och såg trailern för filmen Downsizing där Matt Damons rollfigur låter krympa sig till 5 inches (12,7 cm) för att få mera livsutrymme, mera pengar och mindre problem (?). Bara en sådan sak.

Andra mer råa exempel är en stor del av Criminal Minds-avsnitten (hur många säsonger om seriemördare kan det göras, månntro?), den där lilla detaljen i samband med twisten i Sharp Objects man aldrig glömmer. Just nu har jag äntligen plockat upp Sharon Boltons kanske inte längre nya, men nyaste, thriller Dead Woman Walking, och åtminstone de första kapiteln (luftballongen!) fick mig att känna att jag kanske står inför en sådan här typs otrolig handling. Vi får se! Snabbt läser jag i alla fall, det känns skönt!

Lässtatistik 2017

Publicerad den av
4

År 2017 läste jag sammanlagt 84 böcker.

66 på svenska
6 på finska
11 på engelska

26 böcker var skrivna av en man och 56 av en kvinna och ytterligare en av en man och en kvinna tillsammans (Lars Kepler). Jämfört med förra årets 85,5 % kvinnor så har fördelningen här iaf blivit något jämnare, ca ⅔ mot ⅓. Statistiken kring såväl språket jag läste på som författarens kön (och såklart antalet recensionsexemplar) har i år påverkats storligen av mitt domaruppdrag.

Jag läste 14 st fysiska böcker som jag köpt eller fått i present, och tydligen läste jag faktiskt ingen (!) bok på Kindle, det var ändå väldigt förvånande! Stackars förbisedda Kindlur… Tack vare domaruppdraget var 35 av böckerna recensionsexemplar (undrar om jag antecknat fel i min Excel, tyckte det var någon fler bok jag läste till domaruppdraget..?). Trots detta fortsatte biblioteket fortfarande vara en stor källa till mina lästa böcker: 31 st (37 %). Tack HelMet! 4 böcker var lånade av en kompis.

78 böcker lästes på originalspråk och bara 6 av de lästa var översatta.

Jag läste extremt ojämnt under året, maj var en supermånad med 12 lästa böcker medan januari-februari och december var usla månader med fyra lästa böcker i varje – tydligen är vintermånaderna dränerande även om man skulle tro att vädret skulle vara eminent lämpat för just läsning. De månader jag jobbade läste jag mycket, och det känns väldigt lovande i och med att 2018 innebär återvändande till jobbet för mig. Hej böckerna, här kommer jag!

Under statistik-kategorin hittar ni som vanligt alla andra inlägg på temat, ack mina fornstora dar’ liksom..!

Månadssummering december 2017

Publicerad den av
4

Lena Sjöberg – Cirkusloppor på luffen
Lena Sjöberg – Aldrig har jag sett
Sara Bergmark Elfgren – Norra Latin
Rupi Kaur – Milk and Honey

Antal böcker på finska/engelska: 0/1
Antal novellsamlingar: 0
Antal ungdomsböcker: 1
Antal graphic novels: 0
Antal tunnisar/tegelstenar: 2/1
Antal böcker lästa på Kindle: 0
Sammanlagt: 4

Månadens bästa: Aldrig har jag sett är iofs en bok jag främst lånade för att läsa för bokbabbeltoddlern, men som jag ändå ger mig tillstånd att räkna med som läst eftersom jag har intresserat mig för den via Insta och läste ut den även när barnet drog iväg för annat. Jag gillade, så gullig och fin!
Månadens sämsta: Varför läste jag inga böcker?! Och fortfarande dåligt bloggat också…
Månadens överraskning: Att jag höll på med Norra Latin (även andra böcker samtidigt med den nog) i säkert 1,5 månad. Den är nog lång, och tyvärr onödigt utdragen också.
Månadens besvikelse: Inget imponerande avslut på läs-året direkt, denna månad…

Julhälsning

Publicerad den av
2

Helt omedvetet har jag i höst, post-domarläsningen, råkat välja en drös rätt obehagliga böcker som passande nog tangerade #metoo/#dammenbrister-temat. Skrev om det på Litterarum också, hur konstigt men häftigt det är när böcker plötsligt samtalar med varandra så. Förutom böckerna jag nämner i inlägget, avslutade jag precis Amy Engels The Roanoke Girls och puh, det var nog pur mörker helt igenom. Nu till jul vill jag gärna läsa något liiite gladare… *plockar upp en skilsmässobok (denna)*

* * * * *

Men hörni, ha en riktigt härlig jul allihopa! Vila upp er med choklad och hårda paket, och så hoppas vi på mycket läs- och blogglust för nästa år! God Jul!

(För) korta besök i Schulmans och Eklunds rum

Publicerad den av
Svara

Rum av Alex Schulman & Sigge Eklund XXX½
Jag har ljuva minnen av den här boken. Ensamresa till Göteborg för att gå på bokmässa och hänga med vänner. Luncha med boken som sällskap. Gå på Pocket Shops författarfrukost och lyssna på Nina intervjua dem plus fotas med dem (stort!).

Det ska sägas att Rum inte försöker vara det som föregångaren Tid var. Det här är kortare texter om olika ”rum” i psyket – vad är viktigt, vilka ”vattenhål” av lugn har Alex respektive Sigge? Vilka barndomstrauman hänger kvar och färgar av sig på deras liv ännu i dag? Texterna är kortare och försöker ofta vara ganska slagkraftiga, det blir liksom inte särskilt privat ens i de sorgligare minnena. Boken är väldigt snyggt och påkostat formgiven, med färgbilder och roliga utvikbara kartor över respektive författares psyken. (Badkarslagunen, Kärnfamiljens ruin m.m.). Tyvärr blir det inte så mycket mer än coffee table-book över det hela; jag gillade verkligen deras resonemang i Tid men här känns texterna rentav kortare än segmenten i podcasten. I Café-intervjun säger de att det är medvetet, att de ville testa att skriva en bok mer lik podcastformatet, men jag saknar tankarna som får vindla iväg, som fritt associerar vidare. Jag kastar mig som bekantöver allt Alex & Sigge producerar, men den här boken lämnar mig tyvärr inte helt belåten.

Månadssummering november 2017

Publicerad den av
Svara

Johan Ehn – Down under
Berit Viklund – Kaninhålet
Ami Lindholm – Vauvakirja
Katarina Wennstam – Gänget
Helena Dahlgren – Orkidépojken
Alex Schulman & Sigge Eklund – Rum

Antal böcker på finska/engelska: 1/0
Antal novellsamlingar: 0
Antal ungdomsböcker: 1
Antal graphic novels: 0
Antal tunnisar/tegelstenar: 0/0
Antal böcker lästa på Kindle: 0
Sammanlagt: 6

Månadens bästa: Semesterläsning, även om det inte blev fler än 2,5 böcker. Ändå mer än jag räknat med!
Månadens sämsta: Att inte alla titlar var enordiga, Down under bryter den fina symmetrin ;).
Månadens överraskning: Två väldigt bra (och extremt olika!) graphic novels.
Månadens besvikelse: Många hade berömt Down under, men jag föll tyvärr inte för den.

Med hopp om sol- och poolläsning

Publicerad den av
Svara

Mitt i tristaste november har jag lyxen att få åka iväg till solen en dryg vecka. Underbart! Det här med att resa med en toddler är ju inte direkt samma sak som att resa som enbart par, det kan man lindrigt sagt säga, men minnen om ljuva lässemestrar lever kvar och jag packar läsning för alla eventualiteter. Hoppet är det sista som överger en!

Den glada bilden är ritad av Daniel Gray-Barnett.

Växtvärk och våndor i nya Westö

Publicerad den av
1

Den svavelgula himlen av Kjell Westö XXXX-
En ny Westö-roman är alltid något efterlängtat åtminstone i det kulturella Svenskfinland, även på bredare front vågar jag påstå. Välförtjänt, för det är imponerande romanbyggen med minnesvärda persongallerier som Westö skapar. Ofta spänner de också över en människas livstid, eller åtminstone halva, så som läsare får man verkligen sjunka in i Westös världar när han väl bjuder in.

Berättarjaget, som lustigt nog förblir namnlöst under romanens alla 475 sidor, är en Helsingforspojke (vad annars?) som på det hyrda sommarstället i Ekenäs skärgård stiftar bekantskap med den jämnåriga rikemanspojken Alex Rabell och hans syster Stella. Som enda barn i en tystlåten familj dras berättaren till dem som ett knott mot ljuset. Först Alex då, som vän och bundsförvant framför allt under de ljuva barndomssomrarna där berättaren verkar tillbringa mera tid vid det rabellska sommarvistet än hemma vid torpet, men också under skoltiden i Helsingfors. När de är äldre tonåringar förälskar sig Stella och berättaren i varandra – en kärlekshistoria först ljuv och passionerad, sedan allt mer tärande och rentav destruktiv.

I och med de decennier som skildras är det självklart att världens skeenden smyger sig in i berättelsen – den här gången ligger fokus dock verkligen till hundra procent på just karaktärerna med det historiska blir en fond, inget mer. Berättaren, innästlad i den rabellska familjen men ändå alltid lite utanför, betraktandes, och de magnetiska Stella och Alex, blir navet för berättelsen. Viktiga karaktärer ploppar upp med jämna mellanrum, något osannolikt känner jag med tanke på hur delade känslor de har för varandra allesammans: vännen Krister, ärkefienden Joja, vännen/tröstkn*llet Linda. Ett problem jag dessutom har med romanen är att jag inte riktigt förstår dragningskraften åt någondera hållet? Berättarjaget förblir rätt färglöst och vad den kalla och stundvis utnyttjande Alex ser i honom förstår jag inte. Stella irriterar mig också där hon flänger fram genom livet, och även om kärlekshistorien där dras mot varandra och stöter bort varandra om och om igen på sätt och vis är bra beskriven, känns den stundvis väldigt återberättad och inte gestaltad. Varför denna dragningskraft, denna magnetism?

Men visst har Westö öga för karaktärer och deras växtvärk och våndor. Det är som vanligt lite melankoliskt jag slår igen boken, för nu dröjer det nog några år tills vi får läsa något nytt av Westö igen.

Varför känner jag inte mer för den här boken?

Publicerad den av
Svara

Down under av Johan Ehn XXX+
Det känns som att jag missar något? När jag var på bokmässan i Göteborg, hade en del bokbloggarkompisar redan hunnit läsa den här boken och berömde den. Jag var nyfiken på grund av ämnet coming of age i en lite ovanligare miljö – Nya Zeeland – men framför allt, det ska erkännas, för att boken är skriven av Mats ”Cirkeln” Strandbergs man.

Down under är en delvis självbiografisk berättelse om 19-åringen Jim som lämnar Sverige och reser till sin farbror och hans fru i Nya Zeeland för att hitta sig själv och komma bort från lilla Stockholm och människor han har sårat. Den innehåller många ingredienser som jag brukar gilla; ungdomskärlek och vuxenblivande, glimtar från en osäker liten pojkes barndom. Och jag hittar inga ”fel” på boken, förutom att den helt enkelt aldrig lyfter för mig. Jag tror nästan det är mig det är fel på och inte boken, för jag förstår inte varför jag inte känner mera. Den vilsna lilla pojken vill jag krama, men 19-åringen som är minst lika vilsen och långt borta hemifrån, honom engagerar jag mig aldrig i till fullo. Varför inte, jag förstår faktiskt inte?

Svenska dagen – och att få sina fördomar motbevisade

Publicerad den av
4

I dag är det ännu i några timmar Svenska dagen här i Finland. Vad är väl då mer lämpligt än en recension av en av alla de böcker jag läste för Svenska Yles litteraturpris, en bok jag nog dessutom aldrig hade plockat upp om det inte varit för domaruppdraget, men som kom att överraska mig mycket positivt. Tematiskt tangerar den dessutom löst just det finlandssvenska.

De okuvliga av Lars Strang XXXX
Det fanns en hel del böcker jag skulle ha läst även om jag inte varit domare för litteraturpriset. Sedan fanns det böcker åt vars håll jag nog inte blickat ens ett ögonblick. De okuvliga var en sådan – baksidestexten berättade om en gripande berättelse under Stora ofreden i 1710-talets Österbotten. Gäsp och hjälp! tänkte jag men började tappert läsa – och snacka om att bli överraskad! Redan från de första sidorna rycktes jag med, och det fortsatte genom hela boken.

Läsaren får alltså följa två bröder under Rysslands invasion av Finland/Österbotten. Henrik väljer att fly(tta) med familjen, inklusive hans lite-för-modig-för-sitt-eget-bästa-dotter Kajsa som är ett av berättarperspektiven, till Sverige och försöka klara sig där. Brodern Abraham och pappan Anders vill inte lämna sitt hemman, utan tror på att ryssen snabbt kommer att dra snabbt förbi och att de kan gömma sig under tiden.
Det visar sig att båda bröderna får det rejält svårt på olika sätt. Svårigheter att hitta mat och boende, att hålla familjen trygg och vid gott mod. Sättet karaktärerna talar med varandra är självklart lite ålderdomligt, men berättelsen berättelsen flyter smidigt på och jag läser ivrigt. Lite historia lär jag mig på köpet! Utan att gå in på några detaljer, hade jag kanske önskat lite mera utveckling/action för ens några av karaktärerna. Samtidigt tycker jag det var fint skildrat att de också hade många stora och små funderingar och bekymmer, alla var inte bara tappra hela tiden. Mycket mänskligare så.

I intervjuer om domarskapet har jag lyft fram den här boken som en positiv överraskning, en bok jag nog aldrig hade läst annars. Roligt att jag gjorde det! Och för att förtydliga rubriken; jag har inte fördomar mot historiska romaner per se, det är bara inte riktigt min genre. Förutom här då!

Blodigt i Blå villan

Publicerad den av
Svara

Blå villan av Eva Frantz XXX½
Direkt ett år efter debuten Sommarön, återvände Eva Frantz med en ny och mer renodlad deckare, den första i en planerad serie om polisen Anna Bladh och hennes manliga kollega Rolf Mårtensson. De får ta sig an ett våldsamt överfall på bloggaren Becca i den blåa villan; hennes son har nämligen hittat henne medvetslös i köket och begett sig ut för att söka hjälp. Men vem kan ha velat en lifestylebloggare illa?

Eva Frantz beskriver ett modernt och trist fenomen; hatet och nättrollen i kommentarsfälten och det spott och spe (lifestyle)bloggare får utstå. Jag uppskattar också tankegångarna Beccas estranged husband har om hennes bloggande – hur han känner sig utanför och inte inkluderad i hennes perfekta pittoreska lilla värld. Det här är välskildrat utan att bli klichéartat.
Däremot känns den kvinnliga polisens viktnojor/trista kläder/hopplösa man som något vi läst (alldeles för) många gånger förut. Turligt nog är det här alltså den första boken, så det finns utrymme för Anna Glad (och författaren) att utvecklas.

Krocken mellan stundvis extremt hurtiga repliker och sedan de hemskheter framför allt den lilla femåringen Bruno får utstå blir onödigt hård, och en stor del av alla pusselbitar faller på plats bara på några sidor. Nu verkar det dock som att jag bara listar skavanker efter varandra, samtidigt som det är ett faktum att jag helt klart kommer att läsa vidare i serien. Vad kommer den lilla småstaden att bjuda på för hemskheter till näst?