Om twisternas twist och spoilers överlag

Behind Her Eyes av Sarah Pinborough
Pinborough är som ni kanske minns en stor favorit hos mig, och man kan då verkligen säga att hon skriver inom olika genrer. Jag blev såklart nyfiken när jag hörde att hon utkommit med en renodlad thriller, och var inte sen att kasta mig över den i våras. Jag hade dock turen att läsa den innan ”resten av världen” upptäckte den och började twittra under hashtaggen #WTFThatEnding, utan kunde i lugn och ro läsa – och sedan chockeras.

Jag tycker egentligen inte alls om att skriva så här, jag önskar er egentligen också samma oförstörda läsupplevelse som jag fick, så att ni inte behöver gå och vänta på twisten och liksom färdigt sitter på helspänn, beredda att allt ska omkullkastas. Det finns dock två orsaker till att jag ändå gör det:

a) Ifall ni hört talas om boken så har ni antagligen också hört att där finns en rejäl twist
b) Just twisten höjer den här bokens betyg REJÄLT

Det är nämligen tyvärr en rätt trist historia. Den kretsar kring Louise som jobbar som sekreterare hos några psykiatriker, David som är en nya läkare på kontoret och Adele som är Davids fru och som Louise lär känna utan att först känna till relationen. Triangeldrama gone south.
Även utan att då känna till TWISTEN så undrade jag när boken riktigt skulle ta fart. Den segar på, karaktärerna är otrevliga och även om man förstår att det här inte kommer att sluta bra så är man väl sådär engagerad. Men som sagt, inget desto mer om twisten annat än SNYGGT JOBBAT, PINBOROUGH! (Vadå överanvändning av versaler i den här reccen, hehe?)

Dark Places-Helena skriver ett intressant inlägg om just spoilers, och om hur hon själv inte bryr sig om dem:

Mitt största problem med vår spoilerfobiska samtid är, tror jag, att den vilar på en övertro till handling som något slags epicentrum i kulturyttringar. Ett riktigt bra verk, oavsett om det är en roman eller tv-serie, är ju något större än om X gifter sig med Y och vem som dör i slutet.

Fint formulerat av Helena, även om citatet kanske är mer tillämpbart på riktigt kvalitativa verk. Just spänningsgenren bygger ju dessutom på överraskande moment, så dem vill man (jag!) nog inte ha klara för mig på förhand. För mig är språket och stämningen extremt viktiga i boken, men vill gärna bli överraskad/omtumlad också. Å andra sidan är jag ju en dålig omläsare också, tänker mig att det kanske hänger ihop i viss mån? Hur tänker ni?

Annonser

Fantastiska fakta(böcker)

Jag läste Maja Säfströms Fantastiska fakta om djur från förr i somras. Tror visst inte att jag har bloggat om hennes första bok heller, Fantastiska fakta om djur. Tyckte lite bättre om den första nog, det var liksom lättare att minnas den stundvis
helt galna informationen då det gällde djur jag kunde relatera till, i stället för ödlor med skumma utseenden som levde för 65 miljoner år sedan :D. Sen är det tyvärr så att jag ändå glömmer bort detaljerna, blir inget partytrick direkt att börja en historia Det var någon fisk, eller kanske ett däggdjur i havet, som har sjukt många tänder som lyser i munnen, nej vänta kanske det var två skilda djur, eller fiskar, men i alla fall, det var helt galet! Däremot kunde jag njuta och fascineras under läsningen, och det här är helt perfekta böcker för vetgiriga barn (fyra år uppåt? Kanske lite äldre?)! Kanske också barn som har svårt att sitta stilla för längre berättelser, här kan man ta fast bara ett uppslag åt gången om man så önskar, fascineras över hur bekanta och obekanta djur har allehanda lustiga eller smarta egenskaper. Har lust att köpa de här böckerna i förvar för en sisådär tre fyra fem år framåt och hoppas att de ska intressera bokbabbelbebisen då.

Litet minus för att en del av illustrationerna eller de små faktasnuttarna ibland ”föll ner” i bokens bindning, tänker att både en illustratör och ett erfaret förlag borde veta bättre. Men annars: fullpoängare!

Kolumn om domarskapet (och en rättelse)

Jag skrev en kolumn om hur jag upplever domarskapet och att läsa hela den finlandssvenska skönlitterära utgivningen i år. Här kan ni läsa.

Som ett tillägg vill jag säga att Förlaget upplyste mig om att de i år satsat på en egen monter och jobbat mycket med att i sitt program blanda upp mellan rikssvenska och finlandssvenska författare, precis det jag alltså efterlyser i kolumnen. Således har det alltså skett en förändring till det bättre sen jag besökte Göteborgs bokmässa senast, och det gläder mig. Beklagar att jag inte kände till det på förhand!

H&H-enkät

Andra säsongen av podcasten Hietanen & Henrikson har kört igång! Nu när jag inte jobbar vet jag inte riktigt när jag ska få tillfälle att lyssna på avsnitten, men jag vill i alla fall fira deras återkomst genom att delta i enkäten Henrikson lade upp på Instagram.

1. De här böckerna ser jag mest fram emot att läsa under hösten:
Framför allt ser jag kanske fram emot att välja lite friare :))). Och att sätta mig in i vad som riktigt komma skall, såg igår på Insta att någon läste en ny spänningsroman av Katarina Wennstam, och jag hade helt missat att det var en sådan på gångs! Tom Perrotta har släppt nytt, liksom Sharon Bolton. Anne B Ragde, Karin Fossum, Anna Ahlund, Emma Hamberg. Annat jag missat? Tipsa tipsa!
2. Den här boken önskar jag att alla skulle läsa:
Totalt hjärnsläpp! Hänvisar till fråga tre.
3. Mina favoritböcker:
Hittar ni här. Läs alla!!
4. De här böckerna tröstar mig:
Det beror väl lite på varför jag behöver tröstas i stunden; om jag vill ha verklighetsflykt eller igenkänning, båda tröstar på sitt sätt. Förra hösten läste jag Ina Westmans Syliin om moderskapet, den var i alla fall 100 % rätt just då.
5. Det här blir årets julklappsbok:
I (Svensk)Finland självklart Kjell Westös nyaste, såvida alla inte hunnit läsa den före det. Millenium 5:an (släpptes i dag!). Resten av bokvärlden har jag för tillfället inte stenkoll på, får återkomma efter bokmässan!
6. Den här boken läser jag om och om igen:
Förutom barnböcker just nu, så Århundradets kärlekssaga och Tordyveln flyger i skymningen (Maria Gripe).

Månadssummering augusti 2017

Elin Nilsson – Anrop från inre rymden
Sinéad Obrey – Fågeltanken
Michaela von Kügelgen – Vad heter ångest på spanska?
Kjell Westö – Den svavelgula himlen
Thomas Brunell – Li Berlin
Adrian Perera – White Monkey
Eva Frantz – Blå villan
Michel Ekman – Självbiografiskt lexikon
Karoliina Korhonen – Suomalaisten painajaisia 2: Lisää vähäsanaista vertaistukea

Antal böcker på finska/engelska: 0/0
Antal novellsamlingar: 1
Antal ungdomsböcker: 1
Antal graphic novels: 1
Antal tunnisar/tegelstenar: 0/0
Antal böcker lästa på Kindle: 0
Sammanlagt: 9

Månadens bästa: Bokfloden, måste jag väl ändå säga. Efterlängtade trotjänare och överraskande nya namn.
Månadens sämsta: Älskar att jag tilldelades domaruppdraget, men det är nog lite tungt att bara läsa måste-böcker. Även om de är från vitt skilda genrer. Även om de är böcker jag i stort sett annars också hade velat läsa. Okej, det är inte särskilt synd om mig!
Månadens överraskning: Hur lite tid det är kvar tills jag ska ha bestämt mig om vinnaren *svettig skrattade emoji* Men jag har det under kontroll.. väl?
Månadens besvikelse: Fullkomligt älskade Elin Nilsson Flyt som en fjäril.., så var rätt besviken på Anrop från inre rymden även om det egentligen inte var något fel på boken i sig. Genren var dock en annan (noveller), och den var även riktad till ännu yngre läsare, vilket blev lite väl ungt för mig tyvärr. Men! En bra författare är hon!

Den tunna blå linjen

Den tunna blå linjen av Christoffer Carlsson XXXX
Jag får alltid lite prestationsångest när jag tänker på att Christoffer Carlsson är drygt ett halvt år äldre än jag. Han är kriminologie doktor och skriver bra böcker. Kan ju inte direkt säga samma sak om mig själv liksom :D. Nåväl.
Den tunna blå linjen är den fjärde och avslutande delen i serien om polisen Leo Junker. Tyvärr, får man säga, för framför allt dessa av Carlssons hittills sju böcker har jag verkligen gillat. Men jag respekterar författare som förstår att avsluta en serie medan den ännu är bra! Joanna på …och dagarna går… konstaterar också att Leo Junker har genomgått en rätt radikal förändring genom böckerna, och det har hon nog rätt i. Inte så att det slutar med konfetti och ljuv violin – men det hade nog varit för dramatisk och otrovärt för att passa ”vår” Leo. Lite troubled är han ju trots allt ändå.

För att det ska vara en ”äkta” Leo Junker-bok så handlar det såklart lite om barndomsvännen Grim igen; Leo har ju som bekant en ganska grav hang-up på honom och den hang-upen går som en bitterljuv melodi genom böckerna. Leo får också nys om ett cold case-fall som han får tillåtelse att utreda – ända tills terrordåden skakar Paris under hösten 2015 och larmet går även i Sverige. Carlsson blandar skickligt den globala världens glödande impulser, enskilda människors mer eller mindre tragiska livsöden och allt detta mot fonden av hur ens uppväxt bildar ett resonansbotten i en. Så många toner och händelser som får ett dovt eko i den och det vi en gång var.

Titeln förresten – fin! Symboliserar alltså hur poliserna är den tunna skiljelinjen mellan brottslingar och allmänheten. Så tunn att den knappt ska märkas, men tillräckligt stark för att hålla.