Who’s That Girl?

Who’s That Girl? av Mhairi McFarlane XXX½
Screen Shot 2016-07-01 at 17.07.52Titeln får mig alltid att nynna på den amerikanska tv-seriens New Girls vinjett (… it’s Jess!) men boken ifråga är såklart den brittiska chick lit-författaren McFarlanes nya tegelsten. Jepp, 535 sidor klockar boken in på, det är nog i mesta laget för många böcker och kanske framför allt i chick lit-genren. Jag uppskattar förvisso att historiens byggs upp ordentligt och man lär känna karaktärerna etc. etc., men den manliga huvudkaraktären introduceras exempelvis först efter sidan hundra. Så lite tålamod får man allt ha!

Men, det finns ju en anledning till att jag läser McFarlanes böcker trots att jag annars håller mig långt borta från chick lit-genren. Hon är rolig! Och det finns ett flyt i texten, och även om det såklart är fluff och romantik och rätt så lyckliga slut så finns det ett stråk av, om inte mörker så åtminstone livets baksida också. Fiktiviteter fokuserar på exakt samma sak i sin recension, märkte jag. I Who’s That Girl? får vi följa Edie, som efter att av misstag (typ) kysst brudgummen på ett bröllop, flyr hals över huvud tillbaka till sin födelsestad Nottingham där hon får som uppdrag att spökskriva tv-stjärnan Elliot Owens självbiografi (vem skriver en sådan vid 31 års ålder liksom? Oh well.). Hon flyttar hem till pappan och systern, och de evinnerliga grälen med systern tycker jag är extremt tråkiga och enformiga. Uuh, en militant vegan som kanske eller kanske inte tjuvsmakar på chokladkakan, gäsp! Däremot är de andra karaktärerna typiskt mcfarlaneskt fina: pappan, grannen, den döda mamman. Elliot. Och vad är egentligen grejen med Jack och Louis?
Samma gamla story alltså: jag läser, jag gillar och jag längtar redan efter nästa bok.

Parsons som deckarförfattare

The Slaughter Man av Tony Parsons XXX+
Det här är den andra delen i serien om den ensamstående polispappan Max Wolfe (skrev visst aldrig om den första, The Murder Bag, som jag läste förra året). Jag har gillat Parsons sedan hans Man and Boy-tid, men var rätt förvånad när han i samband med Crimetime Gotland 2015 dök upp som en ny deckarstjärna. Nåväl, en Londondeckare har väl sällan suttit fel, och eftersom ettan fungerade så pass väl fortsatte jag i år med tvåan.

slPå nyårsdagen hittas en välbärgad familj brutalt mördade med ett vapen som används för att bedöva boskap innan de avlivas. Max får lämna dottern Scout och hunden Stan åt diverse barnvakter för att bege sig iväg på en huvudlös jakt efter mördaren som dessutom verkar ha tagit den mördade familjens yngsta son som gisslan.
Skildringen av Max Wolfe som pappa åt sin lilla dotter är fin, och mysterierna han löser oftast riktigt spännande. The Slaughter Man känns dock mindre gjuten än seriens första del, dels rycker intrigen läsaren än hit, än dit, och dels är den väldigt våldsam. Poliser, civila och skurkar boxas, slåss och skadas otroligt allvarligt i vart och vartannat kapitel, och jag kan inte låta bli att tycka att det blir lite omotiverat rått för min smak. Min läsning är förvisso aningen splittrad eftersom jag är tvungen att returnera boken till biblioteket emellan, men intrigen lyckas inte riktigt fånga mina hundraprocentiga uppmärksamhet. Det är bra att det här är den andra boken, för jag vet att Parsons kan skriva bättre.

Den tredje delen om Max Wolfe, The Hanging Club, utkom i slutet av maj. Jag ser det inte som en omöjlighet att jag läser den vad det lider.

Lågmäld hyllvärmare

The Mourning Hours av Paula Treick DeBoard XXX½
mourninghAah, vad duktig man (jag) känner sig när man plockar ut en hyllvärmare från hyllan och sedan läser den! The Mourning Hours har ändå inte samlat damm i sååå många år, jag antar att jag har klickat hem den rätt snart efter Calliopes recension för mig veterligen är det nog bara hon som tipsat om den. Boken handlar om Kirsten Hammarstrom, en helt vanlig lillasyster på en gård i Watankee, Wisconsin. Hennes storebror Johnny är ett ungt brottarlöfte, och har dessutom börjat sällskapa med coola Stacy Lemke som Kirsten beundrar på ett sätt bara småbarn kan. Fast en kväll när Johnny och Stacy har varit på date och bilen gått sönder mitt i snöstormen så försvinner Stacy. Och Johnny var den sista som såg henne…

We were always planning for what came next – the plowing, the planting, the harvest, not enough rain or too much, the heifers birthing, the calves being vaccinated. But this hadn’t been on our radar, hadn’t been anywhere near our map of the world. It was unthinkable that a person could just go missing, that Stacy Lemke could disappear from the face of the earth.

Trots den försvunna tonårsflickan skulle jag inte kalla The Mourning Hours för en thriller, snarare är den en lågmäld roman om en vanlig familj som råkar hamna mitt i stormens öga (pun not intended). Treick DeBoard skildrar väldigt skickligt hur familjen lamslås av det som skett/sker, och hur de sakta splittras inifrån. Oro, misstänksamhet, sorg och skuld – inte de mest nyttiga ingredienser för ett fungerande familjeliv direkt.

Likt Calliope älskar jag Kirsten som berättarröst, samt ställer mig lite tveksam till tempot som under nästan hela boken är väldigt långsamt, för att sedan i värsta deckarstil speedas upp till en nästan outhärdlig takt i de sista kapitlen. Gaah, kan inte författare och redaktörer världen över försöka göra sig av med detta ohemula sätt att avsluta böcker på?!
Men förutom det: en fin bok. Kanske inte något man minns i hemskt många år efteråt, men definitivt något man kan ägna en eftermiddag i hängmattan åt. Eller kanske en augustikväll när eldflugorna surrar och dansar.

Sommar- (och bebis)stiltje

Jag tycker själv det är rätt tråkigt när så många av bloggarna jag läser går in för sällan uppdaterad sommarlunk – speciellt om man själv inte har semester just då. Men i år tänkte jag med gott samvete göra just detta: lägga bloggen om inte i träda så åtminstone i viloläge. I dessa bebisväntar(-födar/-skötsel)tider som dessutom sammanfaller med den åtminstone kalendermässiga nordiska högsommaren tycker jag det är mer än okej.

IMG_3855

Med detta inte sagt att bloggen kommer att stå helt tom, jag har försökt skrapa ihop lite inlägg att tidsinställa här och där, och kanske kommer det även några spontaninlägg till någon sommarutmaning eller en utredning av den mest läsvänliga amningsställningen. Vi får se helt enkelt. Då och då skriver jag också på kollektivbloggen Litterarum, där mina kolleger dessutom håller ställningarna.

Jag önskar er en riktigt skön sommar där ni hinner läsa en massa bra böcker att blogga om senare i år! Hörs snart igen!

Boltonsk bladvändare

Daisy in Chains av Sharon Bolton XXXX-
IMG_3799En ny Bolton-bok är alltid en högtid! Därför blev jag lite orolig när jag efter 50 sidor inte kände mig 100 % förälskad och inne i boken, snarare kändes startsträckan lite lång och småseg. Men det tog sig som tur, jag borde ha kunnat lita på Bolton!
Den här boken är, liksom hennes föregående bok Little Black Lies, en fristående thriller utan minsta koppling till varken Lacey Flint, mannen med de turkosblåa ögonen eller veterinären (?) som förekommer i de tidigare böckerna. I stället kretsar den kring den dömde och fängslade seriemördaren Hamish Wolfe samt advokaten och true crime-författaren Maggie Rose som överväger att ta sig an hans fall.

While she’s been talking, they’ve risen, one by one. They want to hurt her. They won’t, though, not here. The veneer of civilisation clings to them like burnt jam to the side of a saucepan.

Många av bokens kapitel består endast av tidningsurklipp eller mail- och brevväxling mellan Hamish och hans advokat eller en del av de kvinnor som förälskat (!) skriver till honom. Det här är inte ett grepp jag i allmänhet gillar i böcker, det måste vara motiverat för att få vara med och ska inte gå till överdrift, och vi kan väl säga att Bolton balanserar på en lite svajig lina där. Bättre är i stället att man får följa en del av karaktärerna: Maggie, Hamish och polisen Pete, de bidrar till en först mer förvirrande men småningom bredare bild av vad det riktigt är som händer. För utan att spoila desto mera kan man väl lugnt påstå att Bolton som vanligt är ute efter att rejält omkullkasta sin läsare, dock att jag den här gången faktiskt kan vifta med den irriterande Jag listade faktiskt ut…-flaggan!

Inte det bästa Bolton har presterat, men den välskrivna bladvändarspänning man förväntar sig av henne får man även här. Trots seriemördare, vindlande grottor och lögner känns det tryggt.

Månadssummering juni 2016

Louise Winblad – Hej hej vardag
Mary Kubica – Good Girl. Ingenting är som du tror
Jennifer Weiner – Little Earthquakes
Riikka Ala-Harja – Maihinnousu
Paula Treick DeBoard – The Mourning Hours
Tony Parsons – The Slaughter Man
Mhairi McFarlane – Who’s That Girl?
Sharon Bolton – Daisy in Chains
Chelsea M. Cameron – Style
M.R. Carey – Fellside

Antal böcker på finska/engelska: 1/7
Antal novellsamlingar: 0
Antal ungdomsböcker: 1
Antal graphic novels: 1
Antal tunnisar/tegelstenar: 1/1, plus en (två?) som blev bara några sidor under 500-strecket
Antal böcker lästa på Kindle: 2
Sammanlagt: 10Screen Shot 2016-07-01 at 12.20.41

Månadens bästa: Läsflow, lästid och att jag någorlunda bra rentav fått böckerna ”bortbloggade” (mycket som förhandspublicerade inlägg, håll ut!). Och bra går det på Goodreads också!
Månadens sämsta: Inget bottennapp ens, även om vissa var böcker jag snabbt lägger bakom mig
Månadens överraskning: Massvis med böcker på engelska!
Månadens besvikelse: Kanske inte en regelrätt besvikelse, men en kollega hade hypat Finlandia-nominerade Maihinnousu, men den gjorde inget enormt intryck på mig tyvärr.

Det finns #roligpost

tres… och så finns det fantastisk post! Jag hade förvisso mailat och bett om ett förhandsexemplar på denna, men några av mailen studsade tillbaka och jag glömde nästan bort hela saken. Döm då om in förvåning när Mr Bokbabbel hämtade in posten och jag såg ett vadderat kuvert och undrade vad det kan vara för något, så här mitt i sommaren. När jag sedan såg Hodder & Stoughton tryckt på kuvertet kan jag ha skrikit rakt ut…

Förhandsexemplar är det visst extra hysch hysch om, så mina läppar är förseglade fram till 22.9 då den här skatten släpps i butik. Men ni kan gissa vad jag kommer att göra de närmaste dagarna..! Oiiiih!