Melankolisk men vacker

Taivaalta tippuvat asiat, Selja Ahava XXXX+
Jag började jobba igen efter höstens vårdledighet (föräldraledigheten i Finland har olika namn beroende på barnets ålder, red. anm.) förra veckan, och det ger mig åter dagligen ca 40 minuters pendlingstid tur-retur i buss Västmetron. I ärlighetens namn kommer ju en stor del av den tiden, speciellt tidiga morgnar och sena kvällar, att gå åt till podcasts + FB-chatt eller Instagram, MEN ska försöka utnyttja tiden främst till läsning! Är dessutom helt ringrostig vad gäller sortimentet på jobbet, så försöker uppdatera mig asap. Först ut var den här fina boken som flyttade hem till oss redan förra senvåren, men som nu först blev mitt sällskap på arbetsvägen.

Isä ei puhu äidistä, koska se ei pysty sanomaan kumartui. Se ei pysty puhumaan äidistä menneeseen, se aloittaa toisinaan lauseen äidin nimellä, mutta jättää sitten kesken.
Äiti on jäänyt kesken.

Saaras mamma blir under ett isblock som faller ner från himlen en solig sommardag. Saaras pappa blir besatt av slumpen och googlar saker som fallit ner från himlen: is, grodor, pengar, fiskar. Han kan inte förmå sig att tala om mamman i imperfekt, så därför talar han nästan inte alls. Saara och pappan flyttar in hos fastern som vunnit på lotto och bor på herrgården Storgård men som de skämtsamt kallar Förstorgård. Saara vandrar genom de många rummen, fäster sig vid lammet Bruno och tittar på när fastern tovar fyrkantiga saker av fårull.

Taivaalta tippuvat asiat berättas ur tre perspektiv, och jag tycker bäst om det första (barnet Saaras) och sämst om det sista. Trots sin olikhet, smälter de väl ihop och helhetsintrycket blir aldrig rörigt. Barnperspektivet som inleder boken, och de smått surrealistiska ingredienserna får romanen att kännas sagolik i all sin sorgsenhet. En stillsam finsk melankoli genomsyrar läsningen, samtidigt som boken lämnar mig väl till mods, en fin läsning!
Romanen fick Europeiska Unionens litteraturpris 2016.

Annonser

Det svänger och kränger

Dead Woman Walking av Sharon Bolton XXXX-
Huu, ruggigt blev det! Framför allt de första kapitlen med gruppen som är ute och åker luftballong, bevittnar ett mord OCH blir upptäckta av mördaren, isch vad klaustrofobiskt och pulshöjande det blev! Lite lustigt då alltså att överlevaren Jessicas (!) historia, i sin flykt från (den orimligt blodtörstande) mördaren blir lugnare…

Det blandas tidsperspektiv, och man får även följa Jessica på hennes flykt från luftballongen och ja, vad som känns som om hon skulle hinna täcka halva England på några dagar, liksom mördaren samt polisen Ajax Maldonado. Det fungerar väl och blir inte rörigt, och det skulle inte vara en Sharon Bolton-bok om man ändå inte skulle bli överraskad några gånger. Lite väl osannolika grejer några gånger, men sedvanligt spännande och underhållande thrillerläsning, just det jag önskade i stunden. Tack – förutom för luftballongsfobin!

Skruvat

Vet ni känslan när man ser eller läser något riktigt skruvat eller obehagligt och man undrar vem som riktigt skrivit manus och kommit på den finurliga eller ibland rentav vidriga idén. Twister, bestialiska mord eller bara en handling det känns som om man själv aldrig skulle kunna tänka tillräckligt utanför boxen för att komma på. Jag var t.ex. på bio häromdagen och såg trailern för filmen Downsizing där Matt Damons rollfigur låter krympa sig till 5 inches (12,7 cm) för att få mera livsutrymme, mera pengar och mindre problem (?). Bara en sådan sak.

Andra mer råa exempel är en stor del av Criminal Minds-avsnitten (hur många säsonger om seriemördare kan det göras, månntro?), den där lilla detaljen i samband med twisten i Sharp Objects man aldrig glömmer. Just nu har jag äntligen plockat upp Sharon Boltons kanske inte längre nya, men nyaste, thriller Dead Woman Walking, och åtminstone de första kapiteln (luftballongen!) fick mig att känna att jag kanske står inför en sådan här typs otrolig handling. Vi får se! Snabbt läser jag i alla fall, det känns skönt!

Lässtatistik 2017

År 2017 läste jag sammanlagt 84 böcker.

66 på svenska
6 på finska
11 på engelska

26 böcker var skrivna av en man och 56 av en kvinna och ytterligare en av en man och en kvinna tillsammans (Lars Kepler). Jämfört med förra årets 85,5 % kvinnor så har fördelningen här iaf blivit något jämnare, ca ⅔ mot ⅓. Statistiken kring såväl språket jag läste på som författarens kön (och såklart antalet recensionsexemplar) har i år påverkats storligen av mitt domaruppdrag.

Jag läste 14 st fysiska böcker som jag köpt eller fått i present, och tydligen läste jag faktiskt ingen (!) bok på Kindle, det var ändå väldigt förvånande! Stackars förbisedda Kindlur… Tack vare domaruppdraget var 35 av böckerna recensionsexemplar (undrar om jag antecknat fel i min Excel, tyckte det var någon fler bok jag läste till domaruppdraget..?). Trots detta fortsatte biblioteket fortfarande vara en stor källa till mina lästa böcker: 31 st (37 %). Tack HelMet! 4 böcker var lånade av en kompis.

78 böcker lästes på originalspråk och bara 6 av de lästa var översatta.

Jag läste extremt ojämnt under året, maj var en supermånad med 12 lästa böcker medan januari-februari och december var usla månader med fyra lästa böcker i varje – tydligen är vintermånaderna dränerande även om man skulle tro att vädret skulle vara eminent lämpat för just läsning. De månader jag jobbade läste jag mycket, och det känns väldigt lovande i och med att 2018 innebär återvändande till jobbet för mig. Hej böckerna, här kommer jag!

Under statistik-kategorin hittar ni som vanligt alla andra inlägg på temat, ack mina fornstora dar’ liksom..!

Månadssummering december 2017

Lena Sjöberg – Cirkusloppor på luffen
Lena Sjöberg – Aldrig har jag sett
Sara Bergmark Elfgren – Norra Latin
Rupi Kaur – Milk and Honey

Antal böcker på finska/engelska: 0/1
Antal novellsamlingar: 0
Antal ungdomsböcker: 1
Antal graphic novels: 0
Antal tunnisar/tegelstenar: 2/1
Antal böcker lästa på Kindle: 0
Sammanlagt: 4

Månadens bästa: Aldrig har jag sett är iofs en bok jag främst lånade för att läsa för bokbabbeltoddlern, men som jag ändå ger mig tillstånd att räkna med som läst eftersom jag har intresserat mig för den via Insta och läste ut den även när barnet drog iväg för annat. Jag gillade, så gullig och fin!
Månadens sämsta: Varför läste jag inga böcker?! Och fortfarande dåligt bloggat också…
Månadens överraskning: Att jag höll på med Norra Latin (även andra böcker samtidigt med den nog) i säkert 1,5 månad. Den är nog lång, och tyvärr onödigt utdragen också.
Månadens besvikelse: Inget imponerande avslut på läs-året direkt, denna månad…

Julhälsning

Helt omedvetet har jag i höst, post-domarläsningen, råkat välja en drös rätt obehagliga böcker som passande nog tangerade #metoo/#dammenbrister-temat. Skrev om det på Litterarum också, hur konstigt men häftigt det är när böcker plötsligt samtalar med varandra så. Förutom böckerna jag nämner i inlägget, avslutade jag precis Amy Engels The Roanoke Girls och puh, det var nog pur mörker helt igenom. Nu till jul vill jag gärna läsa något liiite gladare… *plockar upp en skilsmässobok (denna)*

* * * * *

Men hörni, ha en riktigt härlig jul allihopa! Vila upp er med choklad och hårda paket, och så hoppas vi på mycket läs- och blogglust för nästa år! God Jul!

(För) korta besök i Schulmans och Eklunds rum

Rum av Alex Schulman & Sigge Eklund XXX½
Jag har ljuva minnen av den här boken. Ensamresa till Göteborg för att gå på bokmässa och hänga med vänner. Luncha med boken som sällskap. Gå på Pocket Shops författarfrukost och lyssna på Nina intervjua dem plus fotas med dem (stort!).

Det ska sägas att Rum inte försöker vara det som föregångaren Tid var. Det här är kortare texter om olika ”rum” i psyket – vad är viktigt, vilka ”vattenhål” av lugn har Alex respektive Sigge? Vilka barndomstrauman hänger kvar och färgar av sig på deras liv ännu i dag? Texterna är kortare och försöker ofta vara ganska slagkraftiga, det blir liksom inte särskilt privat ens i de sorgligare minnena. Boken är väldigt snyggt och påkostat formgiven, med färgbilder och roliga utvikbara kartor över respektive författares psyken. (Badkarslagunen, Kärnfamiljens ruin m.m.). Tyvärr blir det inte så mycket mer än coffee table-book över det hela; jag gillade verkligen deras resonemang i Tid men här känns texterna rentav kortare än segmenten i podcasten. I Café-intervjun säger de att det är medvetet, att de ville testa att skriva en bok mer lik podcastformatet, men jag saknar tankarna som får vindla iväg, som fritt associerar vidare. Jag kastar mig som bekantöver allt Alex & Sigge producerar, men den här boken lämnar mig tyvärr inte helt belåten.