51/60

Nio böcker kvar till att klara mitt (lågt) ställda mål för 60 lästa böcker i år. Kommer jag att klara det månntro? Tänk att det fanns år då jag utan problem läste 120, 150, 198 (!!!!!) böcker, skulle jag inte ha statistik svart på vitt skulle det kännas otroligt.

Hej förresten! Jag har fått en bebis till, försöker att denna gång lära mig läsa samtidigt som jag ammar, samt har – trots extremt låg uppdateringsfrekvens och funderingar om #boblmafs död – ändå svårt att släppa Bokbabbel, denna min första och äldsta ”bebis”. Har läst riktigt bra böcker på sistone, och shoppat ännu fler, kanske är det en början?

Annonser

”Livet är alla böckerna man läst”

[…] livet är alla böckerna man läst och alla underbara svåra ord man lärt sig. […]
Om jag ska ge dig ett enda råd så är det kanske att läsa. Att läsa varje dag, läsa allt, högt och lågt, och vad som helst och lustfyllt och ofta gå till biblioteket och låna tio böcker vilka som helst och skratta åt hur tungt det är att bära hem dem.

– Ur Flygfärdig – om när barnen lämnar boet, Linda Skugge

Bokbabbel 13 år (och en dag)

Likt en trött tonåring masar sig bloggen fram för att fira sin trettonde födelsedag – en dag för sent. Det är trögt med uppdateringar, kan det här ens kallas en levande blogg längre? I helgen packade vi dock äntligen upp våra böcker i vår nymålade gamla hylla, och det var så underbart att få dem på plats att jag kände att den bokglädjen måste bokbloggscommunityn få ta del av.

Kolla bara!

Än saknas två dörrar, en genomgång för att se att serier faktiskt är uppställda i rätt ordning etc., och sedan är jag sugen på lite bokligt ”piff”, tänk Funko Pops och/eller något härligt bokligt print. Det här är underbart t.ex.! Hemkänslan ökade dock med 80 % jämfört med livet med böcker i x antal bananlådor…

P.S. Den uppmärksamma noterar att litteraturen startar vid F – det beror på att en del av böckerna står i en lite mindre hylla i vår övre hall. Sådär så att icke-boktokiga besökare tror att den hyllan är huvudhyllan – innan de stiger in i biblioteket/arbetsrummet/gästrummet och ser tre meter till, hehehe.

”12 books behind schedule” eller kvartalssummering

Jaharå det här med bloggandet går fortfarande trögt, och när jag gick in på Goodreads skrattade min läsutmaning mig rakt i ansiktet. Så kan det gå när man blir fullkomligt knockad av dagisbaciller i några månader (!), spontanköper ett hus och blir på smällen, hehe. Nåväl, det ljusnar utomhus (inte minst eftersom det snöade 15 cm i dag…) och kanske även på läsfronten. Här är i alla fall den uttifuttiga hög jag lyckats skrapa ihop så här långt.

Monika Isakstuen – Var snäll mot djuren
Sharon Bolton – Dead Woman Walking
Selja Ahava – Taivaalta tippuvat asiat
Minna Rytisalo – Lempi
Erika Petersson – Drottningen i kassan
Mindy Mejia – The Last Act of Hattie Hoffman
Elin Willows – Inlandet
Pauliina Rauhala – Synninkantajat

Antal böcker på finska/engelska: 3/2
Antal novellsamlingar: 0
Antal ungdomsböcker: 0
Antal graphic novels: 0
Antal tunnisar/tegelstenar: 2/0
Antal böcker lästa på Kindle: 0
Sammanlagt: 8

Kvartalets bästa: Kanske Lempi faktiskt, åh språket! The Last Act of Hattie Hoffman var inget mindblowing och kanske ingen bok jag minns om några år, men den var så skön att läsa. Höll mig kvar i boken, fick mig att åter känna mig som den bokälskade människa jag ju faktiskt är. För det älskar jag den.
Kvartalets sämsta: Mängden böcker! Eller ska jag säga icke-mängden?
Kvartalets överraskning: Att jag läst lika många böcker på finska som på svenska!
Kvartalets besvikelse: Okej stackars Pauliina Rauhala hade det inte lätt att försöka nå mina högt ställda förväntningar efter min lyriska upplevelse av hennes debut Taivaslaulu, men Synninkantajat var rätt svårläst faktiskt, splittrad. Där Taivaslaulu gick rakt in i hjärtat och jag fortfarande kan citera vissa meningar ur den, fick jag verkligen anstränga mig för att förstå Synninkantajat. Hmm. Säger inte att den är dålig, men just svår.

Efter vinterdimma kommer virvlande vår? Ja? Ja!

Jag sticker försiktigt upp nosen och kisar mot vårljuset, efter en dimma av vinter, vabb och dagisstart och framför allt dito bobbor i vidriga vuxenversioner. Ingen minnesvärd start på 2018 direkt. Jag har halkat efter rejält på min Goodreads-läsutmaning, och funderar vad jag ska ta mig till med lelle Bokbabbel. Det finns inlägg som lockar att skrivas ännu, men så lite tid och framför allt en misstanke om att bokbloggosfären börjar eka allt tommare. Det gör mig ledsen, inte bara för den här bloggens eventuella framtid, utan för att det en gång var en så rik, brokig och levande skara.

Men jag läser i alla fall, inte i rasande takt tyvärr, men så att jag längtar till boken och så att jag känner igen mig själv, den passionerade läsaren. Så här känns det när jag läser (bra) böcker, sådan här är det jag är. De samtalar med varandra också, böckerna, jag älskar när det händer alldeles slumpmässigt. Erika Pettersons Drottningen i kassan – som för övrigt borde köpas in av varje butikschef i våra avlånga land och ges som rastläsning åt personalen! – glider in i Elin Willows Inlandet enbart av orsaken att de båda jobbar i kassan i en matbutik. För övrigt högt olika böcker alltså, genre- och stilmässigt, men det känns fräscht (!) att läsa om just det jobbet. När gjorde man det senast liksom? Har fortfarande inte blivit riktigt klok på vad jag tyckte om Inlandet för övrigt; jag älskade miljön i norr och det långsamma tempot och att huvudpersonen var nöjd med tillvaron och inte skulle prestera så himla mycket. Samtidigt kändes det som att huvudpersonen inte mådde riktigt bra – kan vi prata om hennes smärtor, näsblodet? Och hur länge mår man bra utan att ha någon slags riktning över huvudtaget?

Jag köpte några böcker förra veckan, längtar efter att få visa och läsa. Det känns bra. Vik hädan, vinterdimma! Våren, var välkommen!

Melankolisk men vacker

Taivaalta tippuvat asiat, Selja Ahava XXXX+
Jag började jobba igen efter höstens vårdledighet (föräldraledigheten i Finland har olika namn beroende på barnets ålder, red. anm.) förra veckan, och det ger mig åter dagligen ca 40 minuters pendlingstid tur-retur i buss Västmetron. I ärlighetens namn kommer ju en stor del av den tiden, speciellt tidiga morgnar och sena kvällar, att gå åt till podcasts + FB-chatt eller Instagram, MEN ska försöka utnyttja tiden främst till läsning! Är dessutom helt ringrostig vad gäller sortimentet på jobbet, så försöker uppdatera mig asap. Först ut var den här fina boken som flyttade hem till oss redan förra senvåren, men som nu först blev mitt sällskap på arbetsvägen.

Isä ei puhu äidistä, koska se ei pysty sanomaan kumartui. Se ei pysty puhumaan äidistä menneeseen, se aloittaa toisinaan lauseen äidin nimellä, mutta jättää sitten kesken.
Äiti on jäänyt kesken.

Saaras mamma blir under ett isblock som faller ner från himlen en solig sommardag. Saaras pappa blir besatt av slumpen och googlar saker som fallit ner från himlen: is, grodor, pengar, fiskar. Han kan inte förmå sig att tala om mamman i imperfekt, så därför talar han nästan inte alls. Saara och pappan flyttar in hos fastern som vunnit på lotto och bor på herrgården Storgård men som de skämtsamt kallar Förstorgård. Saara vandrar genom de många rummen, fäster sig vid lammet Bruno och tittar på när fastern tovar fyrkantiga saker av fårull.

Taivaalta tippuvat asiat berättas ur tre perspektiv, och jag tycker bäst om det första (barnet Saaras) och sämst om det sista. Trots sin olikhet, smälter de väl ihop och helhetsintrycket blir aldrig rörigt. Barnperspektivet som inleder boken, och de smått surrealistiska ingredienserna får romanen att kännas sagolik i all sin sorgsenhet. En stillsam finsk melankoli genomsyrar läsningen, samtidigt som boken lämnar mig väl till mods, en fin läsning!
Romanen fick Europeiska Unionens litteraturpris 2016.

Det svänger och kränger

Dead Woman Walking av Sharon Bolton XXXX-
Huu, ruggigt blev det! Framför allt de första kapitlen med gruppen som är ute och åker luftballong, bevittnar ett mord OCH blir upptäckta av mördaren, isch vad klaustrofobiskt och pulshöjande det blev! Lite lustigt då alltså att överlevaren Jessicas (!) historia, i sin flykt från (den orimligt blodtörstande) mördaren blir lugnare…

Det blandas tidsperspektiv, och man får även följa Jessica på hennes flykt från luftballongen och ja, vad som känns som om hon skulle hinna täcka halva England på några dagar, liksom mördaren samt polisen Ajax Maldonado. Det fungerar väl och blir inte rörigt, och det skulle inte vara en Sharon Bolton-bok om man ändå inte skulle bli överraskad några gånger. Lite väl osannolika grejer några gånger, men sedvanligt spännande och underhållande thrillerläsning, just det jag önskade i stunden. Tack – förutom för luftballongsfobin!