Systrar & bröder av Maria Sveland XXX-
Hmm. Jag blir inte riktigt klok på den här boken. Tre syskon (och en hopplös äkta man vid namn Henrik, precis som i von Zweigbergks roman i höst, där kunde förlaget ha gått in och ändrat kan jag känna. Nåväl) med en halvtaskig barndom bakom sig, som nu försöker komma till rätta i livet som vuxna. Det försöker de göra på olika sätt: genom att bedöva sig med piller & marijuana, genom att lägga sig och sova när livet känns tungt eller genom att försöka se till att det egna, självskapade familjelivet är perfekt. Ja, ni hör ju att ingen av metoderna direkt bäddar för succé. Läsaren får följa alla tre syskon, Nora, Hedda och Per, som både vuxna och barn, och det måste man väl säga att det fungerar bra. Däremot känns romanen på så vis underligt uppbyggd att det tar väldigt länge innan man egentligen förstår varför syskonen inte riktigt gillade sin uppväxt. Okej, pappan snarkade och var onödigt kall mot mamman, men sen då? För mig blir det i alla fall för mycket, syskonen med sina respektive problem, som inte står varandra nära heller, tills de plötsligt äter pizza och somnar i samma säng. Och därtill föräldrarna sedan, som det händer saker med, jag köper det helt enkelt inte, de dramatiska vändningarna som avhandlas under några få sidor. Nu är det förvisso länge sedan jag läste Bitterfittan och Att springa, men jag minns dem som bra, kanske inte fullträffar i solar plexus så att man tappar andan, men åtminstone så att man drar efter andan på några ställen. Nu blir det snarare att jag suckar.
Rec.ex. från Norstedts.
Bokbabbel
"Fanatisk och fantastisk"
Bokbabbel 
Jag slutade faktiskt läsa den här boken innan jag ens kommit halvvägs – det gör jag inte så ofta. Tycker i och för sig att just syskonskap är ett intressant ämne för en roman, men orkade inte riktigt med, speciellt skildringen av hur olyckliga precis alla gifta kvinnor verkar vara. Finns det ingen som kan ha en familj OCH vara åtminstone lite lycklig?
Håller med om att syskonskap kan vara intressant, men det blev det tyvärr inte här. Det är även rentav löjligt med graden dysfunktionella familjer (och t.ex. överklassen som egentligen krackelerar bakom fasaden) i böcker, men å andra sidan är det ju just det som skaver som blir bra litteratur…
Oj, jag som inte ens tog mig igenom Att springa! Bittefittan däremot slukade jag (pre-barn, till och med). Tycker att ett genomgående problem med Sveland är att det hon vill förmedla är så mycket mer angeläget än HUR hon förmedlar det. Hon är inte en särskilt vass stilist, helt enkelt. Synd. Denna lånar jag nog på bibblan när den finns inne.
Jag börjar fundera om jag har förgyllt mitt minne eftersom jag dessutom inte hittar någon recension av ”Att springa”..? Och jo, agendan är nog hennes grej!
BitteRfittan, nota bene. 😉
Jag har undrat varför så många jag känner tycker Bitterfittan är bra, jag tyckte nämligen den var dålig. Hon lyckades aldrig förklara så att jag skulle ha förstått varför huvudpersonen var bitter. Måste väl vara så att de som färdigt tycker likadant eller haft samma upplevelser som huvudpersonen i Bitterfittan fattar grejen. Och vi som inte fattar får sitta och undra vad boken ska handla om.
Minns den som väldigt hypad jo, och att jag tyckte att huvudpersonen var onödigt ”dramatisk” kanske, men att det fanns en poäng i budskapet. Fast nu blir jag helt förvirrad eftersom det är så länge sedan jag läste hennes tidigare böcker, borde egentligen gå tillbaka och bläddra för att uppfriska mitt minne
Att springa orkade jag nätt och jämnt igenom och jag tyckte inte alls om den, tror att jag sågade den lite på bloggen… Bitterfittan är bra för att den är viktig och bär på ett sånt brännande ämne, Sveland lyckas verkligen förmedla sin passion för den på ett helt annat sätt. (Och för att fortsätta på spåret från föregående kommentar så håller jag inte alls med Sveland i Bitterfittan, förstår inte riktigt bitterheten och delar inte alla hennes åsikter men jag tycker att det är livsviktigt att diskutera föräldraskap och som feminist tyckte jag när jag läste den att den var ett fantastiskt snyggt inlägg i debatten. Plus att den känns mer sammanhållen än ”Att springa” då) Tycker att hon också skriver journalistiskt, som i Hatet, mycket bättre än skönlitterärt. Är inte ens i närheten av att vilja försöka mig på denna…
Nu blir jag helt nyfiken på vad jag tyckte om ”Att springa”, minns iaf att det inte var samma klass som ”Bitterfittan” 🙂 Det är synd när agendan går före det skönlitterära – inte så att man inte får ha agenda, men skönlitteratur med agenda kan ju ha enorm genomslagskraft OM det är välskrivet och engagerande!